Evertons senaste två bortamatcher, mot Liverpool respektive Leicester, uppvisar ett minst sagt skrämmande facit för Roberto Martinez och alla Evertons supportrar. Man har på dessa båda matcher släppt till 70 skott mot det egna målet. 42 av dessa har tagits innanför Evertons straffområde och av dem visade sig tio bli riktigt farliga målchanser.
För att inte tala om sju mål i ändalykten. Roberto Martinez, som med sin positiva framhållning under säsongen är på väg att utnämnas till säsongens Bagdad-Bobby, var så tagen av prestationen mot Leicester i förra omgången att inte ens han förmådde hitta något positivt att säga om det egna lagets insats, även om han gjorde sitt bästa.
Det är alltså detta Everton som ikväll åker upp till Sunderland och ska ge Newcastle och Norwich en livlina i nedflyttningsstriden. Man kan förstå varför både Rafa Benitez och Alex Neil såg så där lagom muntra ut inför den möjligheten. Givet till Evertons insatser på sistone, med undantag för FA-cupsemifinalen, finns ingen anledning att hoppas på någon hjälp därifrån.
Sunderland å sin sida gungar av optimism. Man tar sig an den här matchen i hälarna på en dramatisk och heroisk vändning mot Chelsea i lördags. Det börjar bli något av en tradition för Sunderland att rädda sig kvar i Premier League i slutet av säsongen genom att skrälla mot Chelsea. Man har haren i säcken, nu gäller det bara att knyta ihop den mot Everton.
Om Sunderland vinner spelar de i Premier League också nästa säsong.
Det var på något sätt rörande att se både Sam Allardyce och Jermain Defoe efter matchen mot Chelsea. Det pratas ofta om att tränare och spelare inte längre bryr sig lika mycket om sina klubbar. Men Allardyce var synbart skakad av upplevelsen och Jermain Defoe stod mer eller mindre och grät av glädje och lättnad efter slutsignalen. De bryr sig.
Men Sunderland hade verkligen också stått för en känslomässig insats på planen. Och det var på något sätt så okaraktäristiskt för Sunderland, detta hopkok av journeymän och legospelare, som under flera år har spelat så till synes oengagerat. Och för Sam Allardyce, som har sitt rykte, både välförtjänt och oförtjänt, som den cyniske funktionalisten.
Allt detta var ett minne blott mot Chelsea. Sunderland och Sam Allardyce hade uppenbarligen bestämt sig för att släppa hängslen och livremmar och bara trycka full gas. Torpedhockey var ett populärt begrepp i början av 2000-talet, och kanske såg vi här en slags fotbollens motsvarighet. Sam Allardyce chockade Chelsea med sin egen variant av torpedfotboll.
Fem Sunderlandspelare, sex Sunderlandspelare, följde med upp i varenda anfall och satte en våldsam press på Chelsea. Det lämnade naturligtvis ytor bakåt, som Chelsea mycket väl också utnyttjade. Men det tog också Sunderland tillbaka in i matchen inte bara en gång, utan två gånger, och till slut var det också på det viset man vann matchen.
Och viktigast av allt – Sunderland fick publiken med sig. När Jermain Defoe svepte till med högerfoten och satte vinstmålet bakom Thibaut Courtois var Stadium of Lights läktare mer eller mindre på väg att lyfta. Stämningen och ljudet var obetalbart. Sunderland spelade med känsla, Sam Allardyce coachade med känsla – och känslan och energin spred sig upp på läktarna.
Återskapa den känslan. Återskapa den energin. Fall inte tillbaka i försiktighet utan gasa på lika helhjärtat och med lika många spelare framåt som mot Chelsea, och det är svårt att föreställa sig något annat ikväll än att Sunderland sveper ett darrigt och oengagerat Evertonförsvar åt sidan och spelar sig kvar i Premier League av bara farten.
Och i ett sådant läge vore det knappast möjligt att göra något annat än att glädjas med Sunderland.