Viktigast är att Accrington blev det sista laget klart för playoff-spelet i League Two. De spelade bara 0-0 hemma mot Stevenage vilket gav Bristol Rovers och Oxford möjligheten att passera dem. Det ger följande semifinaler i League Twos playoff:
PORTSMOUTH (6) – PLYMOUTH (5) – 12 maj, 20:45
PLYMOUTH (5) – PORTSMOUTH (6) – 15 maj, 19:00
En passande bakgrund till detta semifinalmöte kan vara att jag redan i oktober skrev om Portsmouth och Plymouth tillsammans.
Då låg Plymouth etta i League Two med Pompey tvåa. Då i augusti vann Portsmouth 2-1 på bortaplan mot Plymouth. Nu i april vann Plymouth med 2-1 borta mot Pompey. Uppenbarligen har vi förlängning och kanske straffläggning framför oss. Pompey leder dock fortfarande publikligan med en snittpublik på mer än 16,000. Tvåa är Plymouth med nästan 9,000.
Av taktiskt intresse
Portsmouth har lite av ett rykte som en bra akademiklubb. De har spelare som fått ungdomslandskamper och när de saknade pengar spelade de nästan ett helt U21-lag.
Nuvarande managern Paul Cook föredrar rutin när det är möjligt. På mittfältet finns 34-åriga Michael Doyle som var lagkapten i Coventry för drygt tio år sedan och Danny Hollands som var kapten för Bournemouth ett tag när de fortfarande låg i League Two och League One.
Han gillar dock också offensiva ytterbackar vilket syns i assistkolumnen. Som konverterad högerback finns 34-åriga Ben Davies som gjorde 20 assist och nästan 20 mål för Notts County säsongen 2009-10. Den här säsongen har han ändå gjort sju assist. På andra sidan har vänsterbacken Enda Stevens spelat 90 minuter i varenda ligamatch denna säsongen, förutom den allra sista som inte betydde någonting, och han har gjort nio assists på dessa matcher. Vilket är delat bäst i laget tillsammans med Kyle Bennett.
Plymouth har experimenterat en del med en trebackslinje. Det är oklart om nya managern Derek Adams behållit denna då det är svårt att se Plymouth spela och nästan svårare att hitta bra information om League Two. De har dock använt tre naturliga mittbackar väldigt mycket denna säsongen men jag är inte övertygad om Carl McHugh spelat som en av tre mittbackar eller på mittfältet. I vilket fall har det fortsatt tillåtit min favorit Kelvin Mellor att spela väldigt offensivt på högerkanten. Bara fyra assists men hans löpningar och dribblingar brukar skapa oreda.
Nämnda nyckelspelare nedan Graham Carey och Jake Jervis har använts i flera olika positioner. På pappret är Carey en “tia” och Jervis en “nia” men ibland är de på varsin kant, eller så är Carey något av en falsk nia och Jervis en ultra-offensiv ytter. Om inte Reuben Reid hittar förra säsongens målform plötsligt kan Plymouth behöva vara kreativa offensivt.
Nyckelspelare
Portsmouth. Pompeys mest fascinerande spelare är i min mening antagligen Conor Chaplin. Han har ett målsnitt på ett mål var 88:e minut. Han är bara nyss fyllda 19 år gammal. Han har bara startat sex matcher, men gjort 24 inhopp. Enligt den tillgängliga statistiken på Soccerway (en av få sidor med League Two-statistik) har Chaplin bara spelat 709 minuter. 406 från start, 303 från bänken. Tre mål från start, fem mål som super sub. Gareth Evans (inte han som regisserade fantastiska The Raid eller lika fantastiska The Raid 2) är uppenbarligen viktig då han är lagets främsta målskytt. Men tio mål är inte alltför imponerande och han har bara startat 32 matcher. Det skulle verkligen inte förvåna mig om Chaplin blir viktigare. Gary Roberts är en annan gammal spelare och åldern börjar ta ut sin rätt då han inte längre är en toppspelare i League One utan snarare en bra men inte ostoppbar League Two-spelare. Kan dock fortfarande överraska med en fin frispark.
Plymouth. De viktigaste spelarna offensivt i Plymouth är de som Derek tog med sig från Ross County: Graham Carey, en vänsterfotad offensiv mittfältare som är snarlik Bournemouths Matt Ritchie. En snabb spelare med låg tyngdpunkt och en otrolig vänsterfot som gillar att bryta in i banan för assist eller otroliga mål. Hans elva assist är fjärde mest i League Two och hans elva mål gör honom till Plymouths delat bästa målskytt.
Plymouths andra bästa målskytt är Jake Jervis som också kom från Ross County. Han gör också en del snygga mål och med sina drygt 1,9 meter är han tekniskt sett den långe på topp för Plymouth. Men Jervis är ingen typiskt lång anfallare. Han är snabb, teknisk, och kan även spela som ytter. Ser man de mål han gjort kan man tydligen se den potential som gav honom hans a-lagsdebut för Birmingham som 18-åring. Men han har saknat jämnheten och målskyttet genomgående i sin karriär och likt många andra före detta akademispelare har han varit en fotbollsnomad under sin karriär. Han verkar ha hittat hem i Plymouth där han inte bara gjort elva mål utan också åtta assist. Det är inte dominant men det skulle inte förvåna om allt plötsligt klickar och han gör 20+ mål oavsett i vilken division han spelar. Också nämnvärt att Jervis spenderade en halv säsong i Portsmouth för två säsonger sedan. Defensivt har Plymouth också League Twos kanske bästa mittback i admiral/lagkapten Curtis Nelson, som för att vara League Two-mittback är yngre och rörligare än alla andra.
Därför vinner Portsmouth: De har rutin från större matcher och högre divisioner. På andra sidan spektrumet finns unga jokern Chaplin som kan göra mål på vem som helst om han får chansen.
Därför vinner Plymouth: Carey är detta dubbelmötets främsta kreatör och vänsterfot och Jake Jervis är ostoppbar på en bra dag. Har en kompakt defensiv enhet som du behöver yttrar eller ett överflöd av anfallare för att bräcka.
:::
AFC WIMBLEDON (7) – ACCRINGTON STANLEY (4) – 14 maj, 20:30
ACCRINGTON STANLEY (4) – AFC WIMBLEDON (7) – 18 maj, 20:45
Accringtons slogan är “The Club That Wouldn’t Die” då det ursprungliga Accrington Stanley gick i graven på 1960-talet. Men efter ha sålt namnrättigheterna till The Crown Ground spelar man nu istället på Wham Stadium så nu är man Club Tropicana.
AFC Wimbledon vet sin beskärda del av återkomster förstås då det finns ett lag i Milton Keynes som tog deras tabellposition och smeknamn bland annat. Extra motivation för Wimbledon kan de finna i att de bara behöver slå två lag för att kunna möta MK i League One nästa säsong. Även om det finns en inställning i Wimbledon att man helst inte ens vill acceptera att MK Dons existerar.
Av taktiskt intresse
Wimbledon har varit utanför rampljuset på sistone. De har inte spelat på Centre Court. De har slutat på nedre halvan i League Two i fyra raka säsonger sedan de tog sig tillbaka till Football League.
Man skulle kunna tro att de likt så många andra klubbar på dessa säsonger har gått igenom flera olika managers men Neil Ardley har varit där sedan början på den andra säsongen. I oktober har han varit Wimbledonmanager i fyra år vilket är två livstider i managerår.
Vad de har lyckats med denna säsongen är att de hittat fler målskyttar och färre försvarare som ger bort bollen till andra lags målskyttar. Vilket låter väldigt simpelt men är också skillnaden på ett ganska mediokert mittenlag och ett lag som lyckas knipa en playoff-plats.
Deras främsta anfallsvapen har varit en väldigt farlig högerkant med Barry Fuller (fem assists) och George Francomb (elva assists), som har några av ligans bäst slagna inlägg. Adebayo Akinfenwa är inte lika målfarlig längre men fortsatt en tuff motståndare i luften som i sämsta fall åtminstone drar på sig markering. Även Tom Elliott är en lång anfallare som fått gott om speltid och ändå gjort sex mål.
Vad det gäller Accrington var de kända som “League Twos Barcelona” under John Colemans förra sejour. De har försökt att återvända till det i viss mån även om detta trots allt är League Two. Särskilt tydligt syns det på värvningarna då spelare som Andrew Proctor, Sean McConville, och Billy Kee värvats tillbaka. De har dessutom en väldigt ung och talangfull spelartrupp.
De tenderar att spela med fem mittfältare i någon form av uppställning, gärna ett 4-2-3-1 utan egentliga yttrar. Windass har en friare roll och Billy Kee är ensam längst fram men springer för en hel armé.
Nyckelspelare
AFC Wimbledon. Trots många svårigheter i livet (hans förnamn, hans modelljobb, och flera säsonger i Skottland) har Lyle Taylor haft en fantastisk säsong med 20 ligamål. Det är tredje gången han gör 20+ mål på en säsong men de tidigare säsongerna spelade han i engelska åttondedivisionen och i skotska andradivisionen. De senaste säsongerna har han pendlat mellan Patrick Thistle och League One/Two i jakt på mål men först denna säsongen fick han sitt ordentliga (engelska) genombrott och sin landslagsdebut för karibiska Montserrat som är mest känt som “Karibiens Pompeii (!)” då huvudstaden Plymouth (!!) begravdes i ett vulkanutbrott.
Wimbledon har förstås också Adebayo Akinfenwa, omtyckt tjockis/stark man, men han gör inte alls lika mycket mål längre och blivit omsprungen av en annan Adebayo – Adebayo Azeez som är Wimbledons supersub. Ovan nämnda George Francomb med sina många assist är deras främsta vapen men jag har också en förkärlek till snabba men något inkonsekventa Andy Barcham som mycket väl kan bli avgörande eller vara helt osynlig.
Accrington Stanley. Accrington har redan börjat tappa spelare till nästa säsong. Matt Crooks och Josh Windass (son till Dean) är klara för Rangers till nästa säsong. Då Marc Warburton fortsätter att försöka ta över Skottland med hjälp av nästan enbart engelska League One och League Two-spelare. Crooks har dock varit skadad sedan mitten av mars och Windass var skadad från början av januari till slutet av mars. Windass har gjort fem mål på åtta matcher sedan han kom tillbaka från skada och playoff-avgörande har han i blodet.
När de varit skadade har en gammal bekanting fått kliva in och öppna upp för lagets framgångar. Billy Kee har otroligt nog gjort 17 mål och 14 assist. Billy Kee är en liten och i stort sett fyrkantig anfallare av design för att alla batterier ska få plats. Man kan tänka sig att Kee är besviken över att inte ha lyckats i Leicester eller att han lämnade Burton när de fortfarande låg i League Two men istället har han haft sin bästa säsong någonsin för Accrington.
Därför vinner Wimbledon: Man kan tänka sig att Accrington har svårt att ladda om efter ha förlorat en uppflyttningsplats i sista omgången och Wimbledon har ett fysiskt övertag (särskilt om inte Crooks spelar) och är tillräckligt bra i inläggspelet för att utnyttja det övertaget.
Därför vinner Accrington: Tekniskt bättre och flera individuella spelare som Windass och Kee som ingen i Wimbledon kan mäta sig med.
:::
Ben Mayhews (Experimental 3-6-1) grafiska sammanställning av League Twos säsong med förväntade mål bakåt och framåt:
![L2 xG]()
:::
Peter A Linhem, @linhem på twitter