Efter att PFA publicerade sina “årets Lag” började jag omedelbart undersöka vilka spelare de valt som inte hör hemma (som sig bör) och första tanken var hur bisarrt det var att man inte valt några riktiga yttrar. Deras mittfält består av Max Clayton (Middlesbrough), Joey Barton (Burnley), Alan Judge (Brentford), och Barry Bannan (Sheffield Wednesday). Judge är det närmaste en ytter men han är en offensiv mittfältare som dessutom framför allt spelat centralt. Bannan spelar en del på vänsterkanten också. Men när jag försöker hitta bättre alternativ lyser de med sin frånvaro. Inga Zahas eller Bolasies, Knockaert har inte ens spelat 20 matcher, Jimmy Kébé är försvunnen till havs, och Matt Ritchie gör drömmål i en högre liga numera.
Vad jag kommit fram till är att det helt enkelt har varit en bra defensiv säsong. Allt offence står de dåliga ägarna för. Mellan 2009-10 till 2014-15 var det bara fem lag som släppte in färre än 40 mål på en hel säsong: 2009-10: Newcastle (35) och Swansea (37), 2010-11: QPR (32), 2013-14: Burnley (37), 2014-15: Middlesbrough (37). Men den här säsongen är det hela tre lag som släppt in 35 mål eller färre. Middlesbrough släppte bara in 31 mål, Burnley 35, och Hull 35.
Catenaccio Championship!
Vi har Lancashires Atletico i Burnley – kompakt 4-4-2, hårt arbetande yttrar, defensivt inriktade centrala mittfältare, unga oväntat disciplinerade mittbackar, Kåmark-ytterbackar. Karanka lärde sig försvarsspel av Mourinho och lärde sig av skräckexemplet Real Madrid att du bör bry dig om defensiven om du inte har oändligt med resurser. Steve Bruce behöver inte förklaras. Och som en d’Artagnan till de tre musketörerna finns Chris Hughton som också hade nått “30-klubben” igen om det inte vore för 30-katastrofala minuter mot Cardiff.
Både Burnley och Middlesbrough är redan uppflyttade men det blir särskilt intressant att se ifall något annars stabilt och målsnålt lag som Hull eller Brighton drabbas av galna playoff-sjukan och plötsligt börjar läcka ifrån båda håll. Det bästa/värsta exemplet på lag som helt tappar fattningen och markeringen är förra årets returmöte i League One mellan Swindon och Sheffield United som slutade 5-5 efter 1-2 i första matchen.
SHEFFIELD WEDNESDAY (6) – BRIGHTON (3) – 13 maj, 20:45
BRIGHTON (3) – SHEFFIELD WEDNESDAY (6) – 16 maj, 20:45
Wednesday har ägarens namn “Chansiri” som tröjsponsor så det kan gå antingen som för Leicester eller Ipswich och Nottingham Forest för dem. Chansiri äger tydligen världens största försäljare av tonfisk på burk. Han anställde en portugisisk manager i Carlos Carvalhal och de har värvat flera före detta Watfordspelare (Pudil, Forestieri, McGugan). Deras nya klubbmärke är ett uppdaterat gammalt märke. Jag föredrar det mörka märket från 70-talet.
Brighton har också en sugar daddy i Tony Bloom. Rik på poker och annat spel och dobbel. De hade antingen en utsvulten publik eller fått många nya fans då de gick från att spela på en fridrottsarena som tog drygt 8,000 till den nya Falmer Stadium (eller Amex Stadium) som tar drygt 30,000 och de har nu ligans näst bästa publiksnitt (bakom Derby) med över 25,000.
Av taktiskt intresse
Sheffield Wednesday är ett svårtytt lag. Deras bästa spelare har varit den evigt nyckfulla Forestieri som plötsligt blivit en pålitlig målskytt. Han har sin fria roll och mittfältet är inte särskilt brett då man ofta har Bannan till vänster som är en central mittfältare och Ross Wallace till höger som vanligtvis varit en väldigt vänsterfotad vänsterytter. Som tur är har man offensiva ytterbackar som Pudil som knappt är vänsterback och Jack Hunt (säg det snabbt!) som jag alltid gillat men som inte riktigt fick chansen i Crystal Palace.
De har stabila mittfältare som Kieran Lee, Alex Lopez, och Sam Hutchinson som inte gör bort sig. Gamle Semedo är också ett alternativ men han har spelat få minuter. De har tuffa anfallare i långa Atdhe Nuhiu och robusta ständiga målskytten Gary Hooper. De har ett fint mittbackspar i ouppskattade Tom Lees och alltid älskvärde Glenn Loovens. Deras främsta matchvinnare är dock deras målvakt. Mer om han bland nyckelspelarna.
Brighton är ett Hughton-lag. 4-4-2 eller ibland 4-4-1-1 men det viktiga är det klassiska “two banks of four” som Hodgson kallar det. Det luriga blir att man till denna matchen saknar sin bästa mittback i Lewis Dunk och en lysande central mittfältare i Dale Stephens. Greer som ersätter Dunk är äldre och rutinerad men långsam och sämre med bollen. Steve Sidwell är en bättre ersättare till Stephens. Han är inte lika bra offensivt men likvärdig på andra sätt och fortfarande en kapabel spelare som gör att de kan behålla sin taktiska mall.
Hughton älskar yttrar också. Knockaert och Jiri Skalek har varit lysande januarivärvningar. Jamie Murphy, som lyste under hösten, kan gå före Skalek och Kazenga LuaLua finns alltid på bänken. Kanske kan tre yttrar spela, med till exempel Knockaert i mitten? Varken Baldock eller Wilson eller Zamora har riktigt passat bredvid Hemed på topp.
Nyckelspelare
Sheffield Wednesday. Forestieri kan ha haft den bästa säsongen av alla ugglorna men ingen slår Keiren Westwood i längden. En gammal favoritmålvakt som länge varit fantastisk utanför Premier League och när han spelade i Premier League tvingades han försöka rädda Sunderland. Han kan vinna en match på egen hand och är fortfarande inte mer än 31 år gammal.
Nämnda Forestieri är svårstoppad för att han verkar inte ens själv förstå sig på sina finter i vissa fall. Han har lyckats göra 15 mål under säsongen och sex assists på det. Han har burit offensiven på egen hand ibland och när han har självförtroendet kan han vara en otrolig spelare.
De har två riktiga jokrar som inte varit alltför viktiga under säsongen. Marco Matias och Lewis McGugan. De kan göra otroliga mål. De lär inte få spela. Lucas Joao är en mer rimlig joker. Att han blivit uttagen till Portugals landslag säger mer om dem och hans potential då han inte gjort mål sedan februari men han är lång, snabb, och bra med fötterna när allting stämmer.
Brighton. Kantspelet är viktigast offensivt. Anthony Knockaert har varit deras bästa spelare sedan kan kom. Han går in i banan och förbi försvarare och har en otroligt fin vänsterfot. Slår bra frisparkar som ni såg vid målet mot Middlesbrough senast. Ser slimmare ut nu än han gjorde under sin tid i Leicester.
Tomer Hemed är en stor målskytt. Bra i straffområdet och inte oäven på att hitta sina medspelare i bra lägen heller. Behöver synas mer i luften och överhuvudtaget än senast mot Middlesbrough. Hans anfallspartner kan också bli viktig om Hughton fortsätter med två där framme. Bobby Zamora lär vara vara inhoppare som bäst men tog QPR till Premier League med ett avgörande mål senast han var i playoff-sammanhang.
Utan Dunk och Stephens blir deras partners ännu viktigare. Connor Goldson är en ung mittback som spelat i League One och League Two i flera år och nu får han hjälp av rutinerade Greer men det är bäst om Goldson tar löpduellerna. Beram Kayal har varit fantastisk. Tacklar och förvånansvärt nyttig offensivt. Lär behöva ta mer offensivt ansvar utan Stephens på plan. Leder faktiskt redan laget i assist men inte lika målfarlig som Stephens.
Därför vinner Sheffield Wednesday: De har Forestieri som inte går att förutspå. Brighton får svårt att ladda om efter den avgörande matchen mot Middlesbrough och därför kan det bli en nackdel att börja på bortaplan. Brighton har fortfarande vissa problem att göra mål och då kan Westwood äta upp dom. Avstängningarna på Dunk och Stephens!
Därför vinner Brighton: De har lysande ytterspel och en imponerande anfallare. Ett bättre grundsystem och en rutinerad manager som varit med tidigare i dessa sammanhang. Carvahal gör trots allt sin första säsong i Championship och England överhuvudtaget.
:::
DERBY COUNTY (5) – HULL (4) – 14 maj, 13:30
HULL (4) – DERBY COUNTY (5) – 17 maj, 20:45
Om Hull går upp till Premier League via playoff blir man blott det andra uppflyttade Hull denna säsongen sedan Solihull Moors vann National League North (division 6) nyligen. Ännu värre och något mer relevant för Hull är att fjärdeplacerade lag sällan vinner i playoff. Innan QPR 2013-14 var det Charlton som 1997-98 var den senaste playoff-vinnande fyran.
Av taktiskt intresse
Derby sparkade Paul Clement tidigare och fortfarande tillfällig manager är Darren Wasall, vars namn avslöjar att han inte har mycket självbefrielse från ägaren Mel Morris. Derby spelar 4-3-3 och ger bollen till Tom Ince som får göra lite vadsomhelst och skjuta närsomhelst. Det har funkat bättre under våren och Tom Ince har till och med börjat spela fram till mål.
På andra kanten finns Johnny Russell som tvärtom sällan har bollen men ändå ofta gör mål eller assist. Om Russell spelat för ett bättre lag hade man antagit att han var dålig men alltid på rätt plats men Russell lyckas snarare skapa ytor på rätt plats där medspelare hittar honom och ibland skapar han också något själv. Han har åtta assist trots allt.
Steve Bruce var mittback och alla i hans lag är i grunden mittbackar. Ibland råkar det befinna sig offensiva spelare framför mittbackarna men även vissa icke-mittbackar är mittbackar. Mohamed Diamé till exempel är en offensiv mittfältare som också skulle kunna spela mittback. Alex Bruce? En defensiv mittfältare eller möjligen högerback som tror han är mittback på grund av sitt efternamn. Harry Maguire är med stor sannolikhet faktiskt en Steve Bruce-klon och Michael Dawson är den son Steve Bruce alltid önskat sig.
4-4-1-1 har man helst spelat denna säsongen. Diamé bakom en ensam målfarlig Abel Hernandez på topp. Yttrar som kan försvara eller är Robert Snodgrass. Defensivt starkt centralt mittfält. Odubajo och Robertson på varsin ytterbacksplats där de varit lysande men inte särskilt offensivt farliga.
Nyckelspelare
Derby County. I säsongens sista match drog George Thorne på sig en allvarlig skada. En i raden av flera som hindrat hans potentiellt lysande karriär. Frisk är han den näst bästa (engelska) defensiva mittfältaren i England (bakom Dier förstås). Lysande bollvinnare, alltid rätt positionerad, och inte obekväm med bollen.
Å andra sidan har Derby nyss fått tillbaka Will Hughes från dennes skadehelvete. Han har sett bra ut, på visserligen på bara fyra-fem matcher. Han kan få ett större defensivt ansvar där han tidigare imponerat. Annars finns mer fysiska Bradley Johnson eller yngre Jamie Hanson som ägaren tycker om.
Nämnda Tom Ince blir förstås viktig då han på en god dag är ett helt lags offensiv på egen hand men han kan lätt bli för enkelspårig och destruktiv för flytet i spelet. Chris Martin har nog varit lagets bästa spelare även om inte 15 mål är det bästa han gjort. Han har dock också tio assists och är viktig som centertank för inlägg, längre bollar, och för att etablera spelet på motståndares planhalva.
Hull. Sam Clucas har varit en förvånande bra värvning. Han kan spela överallt där du behöver en vänsterfot (eller centralt) och har gjort sju mål samt sex assists. Förlorade i playoff ifjol med Chesterfield och lär vara sugen på revansch.
Robert Snodgrass har bara spelat sedan nyår men ändå gjort fyra mål och sex assist. Är fortfarande en spelare av rang och spelar i en helt annan vinkel än de flesta. Kan vara direkt avgörande på en bra dag. Abel Hernandez är en sådan där uruguayansk forward. De ska tydligen vara bra på att göra mål. 20 mål denna säsongen. Var hetare under hösten men fortsatt en svårstoppad målskytt.
Därför vinner Derby County: Tom Ince kan göra allt själv. Chris Martin är fantastisk och deras spelsystem passar honom så väldigt bra. Alex Bruce kanske spelar.
Därför vinner Hull: Tom Ince kan göra för mycket själv. Hull är ett stabilare lag även om de svajat på sistone. Lär göra färre misstag. Utan Thorne kan Diamé härja fritt.
:::
Ben Mayhews (Experimental 3-6-1) grafiska sammanställning av The Championships säsong med förväntade mål bakåt och framåt:
![TC xG]()
:::
Peter A Linhem, @linhem på twitter