Respektlöst och fånigt? Eller mer en fråga om omtanke? Båda alternativen har lyfts fram sedan det igår bekräftades att Everton ger Roberto Martinez sparken med en omgång kvar av säsongen. Att man fattar beslutet nu sägs bero på att man inte ville utsätta Martinez för det högljudda missnöje som annars skulle ackompanjera Evertons sista match hemma på Goodison Park.
Missnöjet var inte omotiverat. Everton har förlorat sex av sina senaste tio matcher. Everton har förlorat sina tre senaste bortamatcher stort och blivit spelmässigt blåsta av banan. Everton, ett lag med kvalitet och kapacitet att sluta på åtminstone någon av de europeiska cupplatserna, slutar istället för andra säsongen i rad på tabellens nedre halva.
Resultat är det som i slutänden styr en managers öde. Men i Roberto Martinez fall var det inte bara resultaten som blev hans fall. Lika mycket var det hans sätt att uttrycka sig i ständigt positiva ordalag efter dåliga resultat som gjorde fansen vansinniga. Martinez blev ett textboksexempel på hur spin control kan bli raka motsatsen till damage control.
Roberto Martinez resultat kontrasteras naturligtvis med hans föregångare. Där han har slutat på tabellens nedre halva två säsonger i rad jämförs med Everton som under David Moyes producerade sju raka placeringar bland de åtta bästa i ligan. Den första säsongens eufori har gradvis under de därpå följande säsongerna ersatts av eftertankens kranka blekhet.
Att Roberto Martinez skulle visa sig vara fel manager för Everton var något jag flaggade för i den här bloggen redan för tre år sedan, någon dag eller två innan han formellt tillsattes. Något profetiskt betonades Martinez oförmåga att tillföra eller vidmakthålla någon hållbar defensiv organisation i sina lag, något som också visat sig med all önskvärd tydlighet i Everton.
Samtidigt lämnar inte Roberto Martinez ifrån sig någon särskilt besvärlig situation i Everton. Vem som än efterträder honom kommer att ha väldigt goda förutsättningar att göra ett riktigt bra jobb. Där finns naturligtvis svagheter i laget men inget som inte går att åtgärda med hårt och målmedvetet arbete under sommaren, eller med hjälp av de utökade resurser som kommer stå Everton till buds.
Just därför hade det varit en känsla av orättfärdighet om Roberto Martinez hade tvingats lämna Everton efter att ha blivit kollektivt utbuad av Goodison Park. Resultaten under hans tid i klubben var kanske till stora delar frustrerande men där har ändå lagts en på många sätt mycket god grund för framtiden.
Inte minst ska Martinez förmåga att lyfta fram unga spelare, och då i synnerhet från de egna leden, betonas. John Stones och Ross Barkley har båda växt fram till stjärnor i Premier League under hans ledning. Deras brister den här säsongen är lika mycket lagets brister och runt dem kan Everton antingen fortsätta bygga ett väldigt starkt lag eller tjäna stora pengar på dem.
Brendan Galloway och Matthew Pennington är andra spelare som har luftats under Roberto Martinez. Och även om Martinez likt de allra flesta har drabbats av sina misslyckanden på transfermarknaden så har han i huvudsak varit lyckad även där, med starka värvningar av spelare som Romelu Lukaku, Gerard Deulofeu, Muhamed Besic, Aaron Lennon och Ramiro Funes Mori.
Vilket hänger ihop med ett annat bra arbete som Roberto Martinez under sina tre år har genomfört med Everton, nämligen att systematiskt föryngra spelartruppen. De viktigaste spelarna i David Moyes lagbygge var samtliga 30 år eller äldre. Under Roberto Martinez tid i klubben har spelartruppens snittålder sänkts till cirka 26 år.
Så visst var det ofrånkomligt, sett till resultaten och retoriken, att Roberto Martinez skulle få sparken från Everton. Den senaste tidens spel och resultat gjorde det till en ren tidsfråga. Men det är samtidigt det enda som hade tagits med i beräkningen. En högljutt missnöjd publik på Goodison Park hade inte nyanserat tagit med det positiva med hans tid i beräkningen.
Därför var det förmodligen helt rätt tidpunkt att ge Martinez sparken. Han förtjänar sparken, och han är helt säkert inte rätt manager att ta Everton framåt härifrån. Och det är väl högst oklart om någon engelsk klubb i Premier League kommer vara intresserade av hans tjänster igen. Men han förtjänar för den sakens skull inte att förnedras.
Något som kanske också Evertonfansen kommer kunna instämma i om några år.