Mitt i all bedrövelse fanns där så klart utrymme för solskenshistorier. Som den om supportern som åkt hela vägen från Sierra Leone för att för första gången få se en match på Old Trafford, bara för arenan att utrymmas och matchen ställas in. Han är numer inhyst över veckan hos Man Utd-supportrar, som samlat ihop pengar åt honom till ny flygbiljett hem och en plats bland dem på FA-cupfinalen på lördag.
Säkerhetsutrymningen av Old Trafford påminner oss självklart om en minst sagt tråkig och oroväckande aspekt med att gå på stora fotbollsmatcher. Men den påminner oss samtidigt om några mycket positiva saker. Som att säkerheten i samband med matchdag faktiskt fungerar mycket bra. Det suspekta paketet upptäcktes och utrymningen gick effektivt och smidigt, inte nödvändigtvis någon enkel uppgift.
Det spekulerades naturligtvis vilt inledningsvis. Efter ett dygn var det däremot möjligt att presentera fakta kring vad som faktiskt hänt:
(1) En attrapp, det vill säga en slags låtsasbomb, hade blivit kvarlämnad på arenan efter en övning av hundförare av Security Search Management and Solutions, det privata säkerhetsföretag Man Utd anlitar, tidigare under veckan.
(2) Chris Reid, chef på det privata säkerhetsföretaget, har tagit fullt ansvar för det inträffade, vars stora misstag självfallet var att inte tillräckligt noga ha räknat in att alla utplacerade attrapper följde med tillbaka.
(3) Det var inte en attrapp som kunde ha upptäckts i den rutinmässiga genomsökning med bombhundar som sker inför varje matchdag, i och med att attrappen naturligtvis inte innehöll något sprängmedel.
Det är naturligtvis inte något litet misstag. Det har skapat besvär, irritation och kostnader för 76,000 supportrar, inte minst besvärande så klart för det tusental som åkte hela vägen från Bournemouth. Det har slösat med polisens tid och resurser. Kostnaderna för Man Utd är både PR-relaterade och ekonomiska, beräknade till åtminstone £3m.
Utöver så klart den mer institutionella kostnaden att en match fick ställas in och den sista ligaomgången blev ett slags antiklimax.
Att en jakt på syndabockar skulle gå igång var lätt insett. Inte minst media har varit pigga på att lasta Man Utd för det inträffade, naturligtvis en mycket roligare måltavla än något privat företag. Men det är väl mer eller mindre lika begåvat som att beskylla videobutiken för innehållet i dess filmer de har till uthyrning.
Chris Reid, chefen på Security Search, vet så klart vems ansvaret är och kanske i ett försök att hellre förekomma än att förekommas tog han under gårdagen på sig allt ansvar för det inträffade, och inväntar naturligtvis domen från Man Utd som enligt honom, och alla rimliga bedömningar, mycket väl kan försätta hans företag i konkurs.
Ansvar bör naturligtvis alltid utkrävas. Det är dock en öppen fråga vilken form ett sådant utkrävande ska ta. Vad blir egentligen bättre rent säkerhetsmässigt av att Man Utd låter huvuden rulla, säger upp avtalet med företaget och kräver det på ersättning för åsamkade kostnader? Ekonomisk ersättning kan man eventuellt uppnå, men vad är värdet utöver det?
Det är stor skillnad på systematiska brister och enskilda misstag. Det här ger alla intryck av att vara frågan om just ett enskilt misstag. Sådana kan man självklart alltid beklaga men de måste kanske inte alltid bestraffas. Vi lever i en svår tid där stora säkerhetsövningar måste genomföras. Men när vi ställer sådana krav måste man rimligtvis också acceptera att i sådan verksamhet, som i all slags verksamhet, finns den mänskliga faktorn och risk för misstag.
Nu känner inte jag något behov av större sympatier just för privata företag. Men det går heller inte att blunda för att det här företaget också har x anställda, bara i Manchester, som är beroende av den anställningen för sin egen och eventuella familjers försörjning. Vad händer med dem om företaget drivs i konkurs på grund av ett enskilt misstag?
Visst kommer det vara frestande för Man Utd att låta giljotinen falla, och på så sätt distansera sig från ansvaret, framställa sig själva som kompetenta genom att ”agera handlingskraftigt” och ”vidta åtgärder” gentemot det privata företag som klantat till det. Men bidrar det till en faktiskt ökad trygghet och säkerhet på något mer än en rent illusorisk nivå?
Det pratas så ofta om engelska fotbollsklubbars sociala ansvar. Kanske vore det stora och socialt mest ansvarstagande agerandet av Man Utd att hålla kvar vid den privata säkerhetsfirman, säkrandes dess fortlevnad och de anställdas fortsatta försörjning, och jobba tillsammans med företaget för att med detta som lärdom utveckla redan upprättade säkerhetsrutiner.
Något säger mig dock att så inte blir fallet, om det inte redan har meddelats innan den här bloggen publiceras.
Helt betydelselös match mot Bournemouth ikväll hur som helst. Och det blir naturligtvis inte bättre av att Man Utd nog vilar så många spelare som bara möjligt inför lördagens FA-cupfinal. Ändå får man hoppas att Man Utd vill avsluta snyggt på Old Trafford, och att Bournemouth gärna avslutar en för dem mycket bra säsong med ett bra resultat.
Och vem vet – kanske är det Louis van Gaals avskedsföreställning på Old Trafford? Har han sparat det bästa till sist? Är det möjligt att uppnå tresiffrigt bollinnehav? Inte för vanliga fotbollslag naturligtvis. Men Louis van Gaal är ingen vanlig manager.
Han är ett managergeni.