Pressen är alltid tung i samband med cupfinaler. Pressen och stressen vilar dock extra tung på Man Utd som, efter att ha misslyckats med att kvalificera sig till Champions League, är i akut behov av någon framgång för att inte behöva avskriva säsongen såsom fullständigt misslyckad. Ett utskällt lagbygge söker sin upprättelse.
Pressen vilar så klart också tung på Louis van Gaal. Han sitter löst på sin position samtidigt som hans utsagor att han blir kvar i klubben motsägs av hans egna verbala ticks. Ena dagen har Man Utd-supportrar tydligen alltför höga förväntningar när de menar att laget borde kunna kvalificera sig till Champions League. Nästa dag är det viktigare att vinna FA-cupen än att kvalificera sig till Champions League.
Så pratar knappast en person som är trygg och säker på sin position, eller för den delen på det eftermäle han kommer att lämna efter sig i klubben. Nu bör förvisso vare sig en vinst eller förlust idag ha någon som helst betydelse för om Louis van Gaal blir kvar i Man Utd eller ej – den här säsongen är oavsett vilket, sett både till spel och resultat, ett alltför stort misslyckande för det.
Det har ju blivit populärt att väga ihop alla titlar och turneringar till någon slags påhittad helhet. Därigenom kommer man fram till hypoteser som att det kan vara okej att sluta si och så i ligan bara man vinner den eller den cupen. Det där är så klart nys. Det ena har inte med det andra att göra. En vinst i FA-cupen gör inte på något sätt Man Utds ligasäsong mer acceptabel, liksom en förlust inte gör den mindre acceptabel.
Däremot vore det stort i sig att vinna FA-cupen. Och kanske är det en slags magi med just cupen i sig som är värd att behålla. Den har ett egenvärde frikopplat till ligaspelet, och kanske är det ett av de större argumenten för att inte haka på Champions League-platser till FA-cupen.
Pressen blir heller inte mindre på Man Utd och Louis van Gaal av att de rimligtvis betraktas som favoriter mot Crystal Palace. Finalmotståndet innebär så klart att om Man Utd inte vinner finalen så kommer deras misslyckande bara att accentueras, allra helst som man dessutom hade en så pass bekväm lottning ända fram till kvartsfinalen.
Men hur är det egentligen med favoritskapet i den här finalen? Det kan vara lätt att tillskriva den här typen av matcher symboliska innebörder de i själva verket sällan har, men som sista och avslutande match på just den här säsongen får man ändå säga att den här FA-cupfinalen mellan Man Utd och Crystal Palace för samman två för den här säsongen genomgående teman:
FAVORITER VS UNDERDOGS
Normalt sett är det FA-cupen som brukar betraktas som skrällarnas turnering, där så kallade underdogs kan gå hela vägen. Nu har Leicester den här säsongen vänt upp och ned på hela det tänkesättet genom att vinna ligan, men det vore så klart en såväl symmetrisk som snygg avslutning på säsongen om Crystal Palace därtill skulle ta hem FA-cupen.
Spelmässigt är det heller inte helt givet att Man Utd är så stora favoriter. I själva verket representerar Crystal Palace precis allt som passar Man Utd så fruktansvärt illa. Ett lågt, välorganiserat försvarsspel. Ett snabbt kontringsspel längs kanterna. Ett av Englands bästa lag på fasta situationer. En typ av motstånd som Man Utd har snubblat på om och om igen under säsongen.
Mycket talar också för att det i en sådan här final är det effektivaste sättet för Crystal Palace att spela. De tre senaste FA-cupfinalerna visar ett tydligt mönster. Wigan spelade extremt defensivt mot Man City och vann. Hull spelade tämligen defensivt mot Arsenal och var väldigt nära att vinna. Aston Villa spelade öppet och frejdigt mot Arsenal och fick dyngpisk.
BOLLINNEHAV VS FART
Ett helt uppenbart tema den här säsongen har varit hur en mer klassiskt engelsk fotbollsidé baserad runt hårt arbete och framför allt fart har vunnit rejäl mark på den synnerligen utbredda bollinnehavsideologi som slagit rot i både engelsk och europeisk fotboll under det senaste årtiondet. Leicesters triumf är en fartens triumf över kontrollen.
Främst på det slagfältet, nedskjutna och sönderbombade, ligger de blodiga spillrorna av Man Utds säsong och spelidé. Det har varit en säsong av många misslyckanden för engelska lag, men inget misslyckande är så direkt kopplat till det egna spelsystemets riskminimerande långsamhet som Man Utds. Högst i bollinnehav och passningar bakåt och i sidled, lägst i producerade målchanser.
Crystal Palace representerar motsatsen. Inget direkt fokus alls på bollinnehav, däremot väldigt snabba omställningar i anfallsspelet, som naturligtvis riskerar leda till att motståndarna vinner tillbaka bollen. Crystal Palace är inte lika utstuderat skickliga i sin taktik som Leicester, men visst är det så att det är två dominerande fotbollsidéer som ställs mot varandra i den här finalen.
Det är ett krig vars främste förlorare den här säsongen är Louis van Gaal. Men kanske kan han ändå komma att stå som segrare i sin sista strid. Hans spelidé är normalt sett främst associerad med framgång i ligaspel. Crystal Palaces sätt att spela fotboll har större chans att röna framgång i cupspel. Leicester vände på begreppen i Premier League den här säsongen. Kanske kan Louis van Gaal vända på begreppen i FA-cupen.
Lyckas Louis van Gaal så kommer inte det ändra omdömet om den tid som har varit, men det försätter åtminstone hans eftermäle i ett ljusare sken. Så mycket med FA-cupen är heligt för Man Utd. Den första titeln Man Utd vann under Matt Busby. Den första titeln man vann efter München. Den enda titeln som höll drömmarna vid liv under en 26 år lång ökenvandring. Den första titeln Man Utd vann under Alex Ferguson.
Och nu kanske den första titeln man vinner efter Alex Ferguson. Louis van Gaal kan sätta stopp för Man Utds titeltorka, och sätta i alla fall ett positivt utropstecken både efter den här säsongen och förmodligen också efter sin egen tid i klubben. Det verkar viktigt också för spelarna – av vilka ingen, för första gången i mannaminne, har vunnit FA-cupen med Man Utd.
Och visst har man kunnat se på Man Utds spel att FA-cupen betyder något speciellt för dem den här säsongen, vid sidan av ligaspelet. Det har varit ett mer öppet och frejdigt spel i FA-cupen, man har vågat ta större risker och skapat fler målchanser. Mot Everton i semifinalen tog man exempelvis dubbelt så många skott än vad man normalt sett har gjort i ligaspelet.
På andra sidan planen står dock Crystal Palace och inte är den här finalen och den här titeln mindre betydelsefull för dem. De siktar inte på att vinna sin första stora titel på tre år, de siktar på att vinna sin första stora titel någonsin. De har inte varit så här nära på 26 år, händelsevis en tidsrymd Man Utd är väldigt väl bekanta med, då man var i FA-cupfinal och förlorade – mot just Man Utd.
FA-cupen kan komma att definiera Crystal Palaces och Alan Pardews säsong i samma utsträckning som för Man Utd, om inte större. Laget har störtdykt i ligan sedan årsskiftet och en stor anledning till det sägs vara att Pardew har blivit tillsagd av klubbstyrelsen att prioritera FA-cupen, och ge fansen en säsong att minnas. En inställning man i så fall måste beundra.
Svårigheten är så klart, vilket Liverpool och Jürgen Klopp bittert fick erfara i onsdags, att en sådan inställning bygger på att man står där som vinnare när finalen är över. Annars tvingas man avsluta som tvåa, med känslan av en hel säsong som försvunnit förbi i ett enda ögonblick utan något konkret att hålla i händerna.
Att FA-cupen saknar betydelse är i alla fall något som är omöjligt att säga en dag som denna. Inte minst denna dag, med en FA-cuptitel som skulle betyda så mycket för båda klubbarna, för samtliga spelare – och för både Louis van Gaal och Alan Pardew.
Fotboll, på den här nivån, går ut på att vinna saker. It’s the stuff dreams are made of.