Arsenal 2015-16: (++)

Snabbspolar vi framåt i tiden cirka åtta-nio månader är stämningsläget ett helt annat på Emirates. Protesterna mot Arsene Wenger och mot klubbledningen är högre och mer hätska än någonsin tidigare. Av Arsenals titeldrömmar blev det intet, under en säsong som de allra flesta måste betrakta som den kanske bästa chansen på mycket länge.

Vad hände egentligen längs vägen? Oavsett vilket svar man än väljer på den frågan så klingar det hopplöst välbekant. Ett sådant svar gäller ett alltför passivt agerande på transfermarknaden. Värvningen av Petr Cech var strålande, men ett sedan länge påtalat behov att värva både en defensiv mittfältare och en anfallare av hög klass lämnades ännu en gång därhän.

Under säsongen framträdde ett lika välbekant mönster av att kunna prestera väldigt bra fotboll när inget finns att förlora, men inte prestera vare sig spel eller resultat när favoritskap kombineras med vinsttvång. Självförtroendet i spelartruppen började svikta när resultaten blev sämre och säsongen gick över mot vinter.

Ett rullande femmatchschema över förväntat antal gjorda och insläppta mål för Arsenal under säsongen demonstrerar tydligt hur Arsenal startade säsongen väldigt starkt. Defensivt framstår Arsenal som förhållandevis konsekventa men en initialt livsfarlig offensiv började tappa farten runt oktober. Därifrån blev produktionen av målchanser alltför låg.

En ofta framförd tanke är att skadan på Santi Casorla inverkade högst menligt på Arsenals offensiv, att Arsenal saknade hans förmåga att skapa snabba spelvändningar. Linjen i diagrammet visar när han blev skadad. Även om hans skada säkert haft viss betydelse så hade Arsenals målchansproduktion börjat svikta redan dessförinnan.

Protesterna på Emirates och missnöjet med klubbledningen är förståeligt och befogade. Arsenal har gjort till en dygd att med viss möda alltid motsvara förväntningarna på dem, men aldrig riktigt överträffa dem. Supportrarna har accepterat detta i många år med det tysta avtalet att detta var ett tillstånd att betrakta som tillfälligt.

Det här var säsongen när Arsenals tysta löfte skulle infrias, men istället blev det den kanske första säsongen på länge som Arsenal misslyckades med att motsvara sina förväntningar. Ändå, givet att Arsenal trots detta slutade tvåa och, måhända viktigare, är fortsatt kvalificerade till Champions League, är det kanske läge att i alla fall vänta med den allra grövsta kritiken.

Betyg: Godkänd (++)

ÄGARE OCH LEDNING: ++
Det finns en dissonans mellan hur Arsenals ägare ser dels på klubbens syfte och dels sin egen roll, och hur supportrarna upplever deras arbete. Det finns ett förståeligt missnöje med ägarnas passivitet men detta har naturligtvis främst att göra med Stan Kroenkes skäl att alls vara ägare i Arsenal. Hans intresse är den finansiella sidan av klubben, och den går lysande.

MANAGER: Arsene Wenger (++)
Fotbollen i sin helhet står i Arsenal under Wengers fögderi, så synpunkter om detta riktas lämpligen mot honom. Frustration med taktiska beslut, med laguttagningar, med bristande spelarvärvningar och så vidare är sådant som enbart kan hänföras till Wenger, i dessa frågor är han inte begränsad av sin styrelse. Och här undgår inte Wenger välförtjänt kritik.

FÖRSVAR (++)
Just försvaret har länge lyfts fram som Arsenals akilleshäl. Detta har blivit bättre under senare år men heller inte riktigt så bra som man har att önska av ett lag som ska kunna vinna ligatiteln. Det är framför allt mittförsvaret som klickar där Wenger har haft svårt att hitta en pålitlig partner till Laurent Koscielny. Det har orsakat dyrbara mål i baken.

MITTFÄLT (+++)
Ligans bästa passningsspelare återfinns på Arsenals mittfält, och det är så klart ett styrkebesked. Gånger två dessutom. Men Cazorla blev skadad tidigt under säsongen och Özil tappade lite av sitt inflytande efter årsskiftet. I sina bästa stunder mer eller mindre omöjligt att stå emot. I sina sämre stunder, som sker lite för ofta, för omständigt och överbefolkat.

ANFALL (++)
Arsenals anfall befinner sig i en svag cykel där just när man är beredd att avfärda det som helt otillräckligt så sker några riktigt bra prestationer som gör att man är benägen att ge det en chans till. Problemet är att det där har inträffat så många gånger att det numer är ett mönster. Olivier Girouds och, inte minst, Theo Walcotts svackor stod Arsenal mycket dyrt.

HÖJDPUNKT: Olympiakos (b), 3-0
Under en säsong av brustna hopp var det här ändå matchen som verkligen gav både spelare och supportrar hopp. Arsenal var piskat att vinna på bortaplan och gjorde det med stil. Uträknade från gruppspelet tog man sig än en gång till slutspel i Champions League.

ÅRETS SPELARE: Mesut Özil
Det är inte helt lätt att bestämma sig för en årets spelare i Arsenal, vilket man så klart kan se både som ett styrkebevis och ett fattigdomsbesked. Özil får min utmärkelse på grund av hans stundtals briljanta passningsfot även om jag fäster stor vikt vid att den här typen av spelare kliver fram snarare än försvinner när säsongen går in i avgörande läge.

LÄRDOMAR:

(1) Anfallarproblemet löser sig inte av sig självt. Alltför länge har Arsene Wenger velat med den här frågan. Arsenal behöver en världsklassanfallare. Nej, Olivier Giroud är inte en världsklassanfallare! Arsenal kan inte strunta i den här frågan ännu en sommar och hoppas att det ordnar sig lite av sig självt, eller genom att Giroud råkar få sitt genombrott 30 år gammal under sin femte säsong i England.

(2) Mittförsvaret måste adresseras. Laurent Koscielny är en given pjäs i Arsenals mittförsvar men Arsene Wenger har inte lyckats hitta någon vare sig bra eller beständig partner till honom. Per Mertesacker har spelförståelsen men saknar snabbheten. Gabriel Paulista har snabbheten men saknar spelförståelsen. Även detta är ett område som Arsenal måste adressera i sommar.

(3) Brist på tydlighet behöver åtgärdas. Det är inte enbart en fråga om vilka spelare Arsenal har tillgång till, utan också att deras roller görs tydliga. Det kan framstå som god personalpolitik att exempelvis säga att både Giroud och Walcott är förstaanfallare a och b, men det riskerar också skapa en osäkerhet i spelarnas prestationer. Samma situation gäller i mittförsvaret. Välj en etta, byt ut tvåan om denne inte accepterar rollen! Arsenal är inget dagis.

MÅLSÄTTNINGAR:

Premier League: ++
Tiden är förbi när Arsenal kan placera sig på någon av Champions League-platserna och påstå sig vara nöjda med det. Ambitionen var att vinna ligan den här säsongen men man var aldrig riktigt nära. Att sluta tvåa och ta sig till Champions League gör ändå misslyckandet begränsat.

Champions League: ++
Samma balansgång mellan halvtomt och halvfullt glas i Europa som i ligaspelet skulle man kunna säga. Visst tar sig Arsenal än en gång till slutspel och det är inget konstigt med att förlora mot Barcelona, även om sättet man gjorde det på var lite för slött. En närmast arrogant inledning på gruppspelet höll på att straffa sig och försatte Arsenal i en mycket brydsam situation.

FA-cupen: +++
Det går inte att ha några stora kritiska synpunkter på FA-cupen för Arsenals räkning. Att ta sig till kvartsfinal är inte illa, även om Arsenal får sägas ha haft lottningarna på sin sida. Missräkning att åka ut mot Watford på hemmaplan naturligtvis, men det är sådant som kan hända i cupspel.

Ligacupen: ++
Mardrömslottning redan i tredje omgången för Arsenal som fick Tottenham på bortaplan. Märkligt nog lyckades Arsenal gå segrande ur den matchen bara för att åka på storsmörj i nästa omgång mot Sheffield Wednesday.

ARSENAL 2015-16 SOM FILM

Network (1976). Klassisk samhällskarikatyr av Sidney Lumet om faran med ett framväxande konsumtionssamhälle sett ur mediavärlden. Howard Beale är nyhetsankaret som under en längre tid sett nyhetsbevakning få ge vika åt underhållning och som till sist en dag får nog och utbrister ”I’m mad as hell and I’m not going to take this anymore!” Utbrottet vinner gehör hos publiken, men protesterna koopteras kvickt av nätverket i en studie av hur ekonomiska intressen invaderar samhällsinstitutioner på alla nivåer.