Nu var det självklart aldrig aktuellt att England skulle kunna vinna EM. Den typen av mer eller mindre orealistiska förhoppningar på det engelska landslaget tog slut någonstans runt 2006. Men förhoppningen var så klart, som den borde vara och förmodligen är för alla landslag, att det ändå skulle kunna bli ett lyckat EM för England.
Det är ett gammalt krigsaxiom att alla strider i själva verket är avgjorda innan ens dess första slag har utkämpats. Vilket är ett måhända något dunkelt sätt att säga att utfallet i så väldigt hög utsträckning är beroende av resursanskaffning och förberedelser. Ett uttryck som ganska kvickt dök upp i huvudet efter att Roy Hodgson under gårdagen presenterade Englands slutliga EM-trupp.
Känslan är att Englands förhoppningar om ett riktigt bra EM dog lite igår, och att frågan egentligen bara är i vilken utsträckning man har insett det. Visst kan England göra några bra matcher, känslan kommer ändå vara att England aldrig riktigt gav sig själva chansen att verkligen se vad de kunde åstadkomma.
Roy Hodgson beslutade sig alltså för att skicka hem Fabian Delph, Andros Townsend och, vad som verkligen framstod som märkligt men tyvärr alltför förutsägbart, Danny Drinkwater.
Det är ett beslut som skapar några märkliga obalanser i truppen. England har helt plötsligt fem anfallare med i truppen för vad som utifrån rådande taktik är en anfallsposition. Samtidigt har England för att fylla två mittbackspositioner totalt tre mittbackar i truppen, fyra om man räknar in Eric Dier som samtidigt utgör truppens enda defensiva mittfältsalternativ.
England har samtidigt lyckats ta ut en enda spelare som har yttermittfältet som naturlig position, i form av Raheem Sterling. Å andra sidan innehåller truppen en svärm av huvudsakligen centralt orienterade mittfältare i form av James Milner, Jordan Henderson, Dele Alli, Jack Wilshere, Adam Lallana, Ross Barkley och ytterligare fem anfallare som helst spelar och agerar centralt.
Den lika korta som enkla sammanfattningen är alltså att England har en minst sagt offensiv slagsida, och tillika en minst sagt central slagsida. Det är med andra ord inte det minsta svårt att se vad som kommer visa sig bli Englands problem i den här EM-turneringen.
Ett av de lustigare argumenten som framfördes för att rationalisera den offensiva slagsidan i EM-truppen är att det helt enkelt speglar den engelska talangpoolen. Så må vara fallet. Men det undgår mig hur det är en bättre lösning på brist på hög kvalitet i exempelvis mittförsvaret att, istället för att ta ut en bra mittback, ta ut ännu en anfallare.
På vilket sätt relaterar den lösningen alls till problemet? Dessutom ska ju ingen inbilla mig att Ryan Shawcross, Phil Jagielka, Scott Dann eller vilken som helst annan engelsk mittback är så signifikant mycket sämre än Chris Smalling, John Stones eller Gary Cahill som trots allt är med.
Men Eric Dier kan ju gå ner och spela mittback menar då så klart en del. Det kan han förvisso göra. Dilemmat är så klart bara vad som då egentligen händer med det defensiva mittfältet. Även med Dier kvar på mittfältet är Englands EM-trupp fasansfullt tunn på defensiv kompetens. Plocka bort honom och man kan lika gärna installera svängdörrar i ett redan alltför bräckligt engelskt försvar.
Den fromma förhoppningen är kanske att England med sin offensiva balans ska kunna överraska motståndarna försätta dem på bakfoten. Den gnagande känslan är då att man kanske något överskattar kvaliteten i den engelska offensiven, eller i alla fall underskattar motståndarförsvarens förmåga att handskas med Englands fruktade anfallsspelare.
Är man inte större, och är man inte starkare, då måste man vara smartare för att besegra sin motståndare. Intrycket är att Roy Hodgson föredrar att säga åt sina mellanviktare att gå ut och göra en sluggerfest mot turneringens övriga tungviktare.
Ett smartare angreppssätt hade varit att i alla fall försöka basera laget kring en tydligt definierad defensiv organisation, som framför allt bygger på ett gediget mittfältsskydd framför en sårbar backlinje. Ett sådant gediget mittfältsskydd bygger på två defensivt inriktade mittfältare. England har nu alltså i sin EM-trupp totalt en defensiv mittfältare – Eric Dier.
England hade kunnat ha två defensiva mittfältare, om inte Roy Hodgson nu hade fått för sig att skicka hem Danny Drinkwater. Vilket på förhand kändes alltför tragiskt förutsägbart. Det är de stora namnen som har förtur i sådana här sammanhang, oavsett om de inte har spelat ens tre fulla matcher det senaste året, vars enda egentliga merit är att klubbmärket på deras tröjor tillhör Arsenal, Liverpool, Man Utd eller någon av de övriga engelska storklubbarna.
Den stora nyheten i övrigt är så klart att svaret på frågan om vem av Daniel Sturridge eller Marcus Rashford som skulle få åka med till EM blev båda två, vilket betyder att Roy Hodgson tar med fem anfallare i truppen. Man kan bara förmoda att Hodgson därmed tänker sig att använda i alla fall Rooney mer som offensiv mittfältare, och förmodligen någon av Sturridge eller Rashford i en kantroll.
Alternativet till ett sådant pussel vore ett totalt taktiskt omtag. 4-2-3-1 har varit Englands genomgående taktik under EM-kvalet och i övriga landskamper. Har Roy Hodgson börjat pussla med idén att gå över till ett tvåmannaanfall och kanske en diamantformation på mittfältet med Wayne Rooney bakom de båda anfallarna? Modigt tänkt kan tyckas, men ett sådant taktiskt omtag precis innan ett mästerskap bådar sällan gott.
EM-truppen är nu hur som helst uttagen i sin helhet. Samtliga spelare är nu tillgängliga och redo för spel. Vi kan räkna med att få några viktiga ledtrådar till hur Roy Hodgson tänker sig sin startelva under den sista landskampen mot Portugal på torsdag.