England träningsspelade igår mot Portugal. Det var en i grund och botten ganska händelsefattig match vars allmänna stillestånd inte direkt minskade efter att Bruno Alves fått syna rött kort sedan Harry Kane antingen sagt något förnedrande om hans mor eller Alves möjligen misstagit Kanes huvud för bollen.
Många var ändå intresserade av matchen på förhand då man anade att startelvan i väldigt hög utsträckning skulle spegla Roy Hodgsons tankar inför det stundande mästerskapet. Startelvan skulle ses som en indikation på vilka spelare som låg bäst till att få starta, och uppställningen säga något om hur Hodgson faktiskt tänkte spela.
Startelvan innehöll inte några större överraskningar vad avser spelarna. Ett avsteg från det normala var dock just ett taktiskt omtag som gick att spekulera kring när Hodgson presenterade sin EM-trupp. Ett tvåmannaanfall med ett diamantmittfält där bakom. Cynikern ser det så klart som ett sätt för Roy Hodgson att faktiskt få plats med alla dessa anfallare han tagit ut.
Som flera har påpekat är det så klart djupt oroväckande, för att inte säga direkt störande, att England med bara nio dagar kvar till EM fortfarande inte verkar ha någon riktig koll på hur laget är tänkt att spela, eller vilka spelare som faktiskt ska spela. Personligen tog jag med mig följande fem slutsatser från matchen på Wembley igår:
(1) Systemet saknar inte betydelse
Spelsystem vinner inga matcher, fotbollsspelare vinner matcher! – menade Roy Hodgson nyligen på ett sätt som tyvärr lät alldeles för hurtigt brittiskt till sin inställning. Visst kan bra fotbollsspelare lyfta ett svagt system, men också bra fotbollsspelare tenderar vinna betydligt färre matcher i ett dåligt system.
Att systemet inte saknar betydelse såg vi i Englands match mot Portugal. Som har varit farhågan blev England, i avsaknad av spelare som förmådde bredda spelet, ofta alldeles för centrerade och körde fast i en samlad portugisisk defensiv. Räkna med att det är en syn vi kommer vara bekanta med efter den här sommaren.
Mycket av detta förändrades i andra halvlek när Roy Hodgson bytte in Raheem Sterling på planen. Sterling tog förvisso den offensiva mittfältspositionen men sökte sig mer frekvent ut mot kanten vilket drog isär det portugisiska försvaret och öppnade större ytor.
(2) Raheem Sterling bör vara given
På punkt ett följer punkt två. Raheem Sterling bör vara en given del i Englands startuppställning. Detta huvudsakligen av två skäl. Dels att han tillför Englands offensiv en dimension den i övrigt helt saknar i form av sitt kantspel. Dels att han kort och gott är så pass bra som spelare och uppenbart i så bra form att han inte ska sitta på någon bänk. Som ytter i ett 4-2-3-1 eller som offensiv mittfältare i en 4-4-2.
(3) Jamie Vardys begränsningar uppenbara
Framstod Raheem Sterlings spetskvaliteter som uppenbara på Wembley så framstod även Jamie Vardys begränsningar som uppenbara. Han får inte samma utväxling på sina styrkor, farten och accelerationen, i ett anfallsspel som till skillnad från Leicester inte är i huvudsak kontringsbaserat.
Hur populär Jamie Vardy än är för stunden så bör alltså ett alternativ utan tvekan vara att, om England fortsätter spela med ett tvåmannaanfall, istället placera Wayne Rooney på den positionen. Rooney skapade det mesta mot Portugal men fick svårt att skapa något bra samarbete med två anfallare framför sig eller vid sidan.
Rooney och Harry Kane känns som en mer naturlig anfallskombination där de båda kompletterar varandra, och där framför allt Rooney är bättre lämpad för Englands spelstil.
(4) Dele Alli kan fungera bättre som impact player?
Det har under senare tid pratats så mycket om Marcus Rashford att det lätt glöms bort att England har en annan väldigt ung spelare och hyfsat nyblivet stjärnskott i truppen. Men det är då också mycket lätt att glömma att flera av de frågetecken som är aktuella för Rashford kan vara precis lika relevanta för Dele Alli.
England, inte minst via fans och media, har en lång tradition av att ställa alldeles för höga krav på sina unga spelare. Dele Alli, som helt nyligen gjorde landslagsdebut, betraktas mer eller mindre som en nyckelspelare redan. Det finns skäl att fråga om han är mogen den rollen – eller om han kanske skulle vara mer effektiv som impactspelare från bänken.
Mot Portugal startade Alli som en av två centrala mittfältare, en position som ganska uppenbart inte fick fram de bästa egenskaperna hos honom. Han behöver vara längre fram i planen men såg också stressad ut när han väl befann sig där.
(5) Backlinjen känns gjuten
Ett stort utropstecken kom från matchen mot Portugal. Backlinjen. Nu sattes kanske inte den på några enorma prov, särskilt inte sedan Portugal fått en spelare utvisad i slutet av första halvlek. Men det var den stabilaste version av backlinje vi sett hittills. Kyle Walker och Danny Rose var skickliga ytterbackar och vana vid den hårdjobbande rollen från klubblaget. Chris Smalling och Gary Cahill var båda lugna och samarbetade väl.
:::
Min startelva i EM as we speak (4-4-2): Joe Hart – Kyle Walker, Chris Smalling, Gary Cahill, Danny Rose – Eric Dier – James Milner, Jordan Henderson – Raheem Sterling – Wayne Rooney, Harry Kane.