England mot Wales idag alltså. Väldigt viktig match. Samtidigt en väldigt stor match, för båda parter. Men en match som genomförs i en positiv atmosfär vilket inte minst Gareth Bales lättsamma jargong indikerade. Han har med glimten i ögat både hävdat att Wales spelar med större stolthet, och att inga engelska spelare skulle platsa i Wales.
De franska EM-arrangörerna, tillsammans med UEFA får man förmoda, tänkte alltså ut i all sin klokhet att England mot Wales var en så kallad högriskmatch, samtidigt som de var till synes helt oförberedda på att England och Ryssland i Marseille kunde bli besvärligt. Det är högst oklart vad denna uppfattning egentligen grundades på.
Naturligtvis finns det en konkurrens och rivalitet i botten mellan dessa båda länder, men där finns å andra sidan heller inte det politiska arv som skulle finnas mellan England och framför allt Skottland och Irland. Men visst vill lillebror mer än något annat besegra storebror. Framför allt om det sker på den stora EM-scenen.
Och det märks ju att Wales trivs i lillebrorsrollen. Det är så klart tack vare den som Gareth Bale kan säga som han gör, i vilket annat sammanhang som helst hade sådana uttalanden sjunkit som en blyballong. Det är charmigt och roligt när det kommer från dem, men från det engelska lägret vore det närmast omöjligt att svara med samma mynt.
Hur stoppar man Gareth Bale?
Det är den fullständigt uppenbara taktiska frågan som England och Roy Hodgson rimligtvis brottas med. Wales liknar ju Sverige i mångt och mycket, ett i huvudsak tämligen medelmåttigt fotbollslag som dock förhöjs av en riktig superstjärna. England å andra sidan är snarare det omvända, väldigt många bra fotbollsspelare men kanske inte någon riktig superstjärna.
Mot Slovakien spelade Gareth Bale som anfallare, åtminstone innan Hal Robson-Kanu kom in på planen. Mot England lär vi få se honom i hans normala roll, det vill säga centralt bakom den ensamme anfallaren, förmodligen Robson-Kanu om han är hel och frisk. Bale kommer försöka hitta ytorna mellan Englands backlinje och mittfält.
Om England spelar som de gjorde mot Ryssland riskerar dessa ytor bli väldigt stora. Här återkommer vi till Roy Hodgsons beslut att endast ta med sig en enda defensiv mittfältare. Det är just i den här matchen som det beslutet kan komma att bita honom i rumpan. Mot Ryssland skapade England många chanser via de båda ytterbackarna, men Kyle Walker och Danny Rose kan behöva vara lite mer försiktiga den här matchen.
Kan England göra mål?
Den taktiska frågan är kanske inte riktigt lika uppenbar, men ändå en kanske lika central fråga för England i den här matchen. Den är inte minst aktuell sett till att lagets oförmåga i just detta avseende stod England mycket dyrt mot Ryssland, en match de borde vunnit och avgjort redan i halvtid. För att ha tagit ut en så offensivt balanserad EM-trupp så var England märkligt svaga och osynkade i sitt anfallsspel.
Roy Hodgson lär inte frångå ett enanfallarsystem mot Wales, det skulle göra ett redan tunt mittfält ännu tunnare och ge ännu mer ytor till Gareth Bale. Det borde innebära att Hodgson egentligen borde fundera på två saker inför dagens match: 1) Bör man behålla Harry Kane som anfallaren, samt 2) Ger man Raheem Sterling en ny chans?
Svaret på den första frågan känns självklart. Naturligtvis. Harry Kane har spelat till sig den platsen och möjligheten att kunna göra en svag match utan att omedelbart placeras på soptippen. Framför allt finns det ingen spelare på bänken som kan förväntas göra det bättre. Det vore en förändring som riskerar skapa mer oreda och förvirring än konkret nytta.
Den andra frågan är betydligt mer komplicerad. Raheem Sterling var inte bra mot Ryssland och har en tung fotbollsperiod bakom sig. Stundtals mot Ryssland, och det har varit fallet också i andra matcher under säsongen, kände man sig tvungen att undra om Sterling var något annat än snabb. Samtidigt är han den ende spelaren som naturligt kan bredda Englands spel, vilket kan vara ännu mer nödvändigt om ytterbackarna inte flyttar fram lika mycket som i förra matchen.
Jamie Vardy är inte särskilt effektiv i den rollen. Givet att Roy Hodgson behåller mittfältet intakt finns tre spelare som kan prövas i Raheem Sterlings position – James Milner, Daniel Sturridge och Marcus Rashford. För mig skulle valet stå mellan Milner och Sturridge, beroende på vilken balans som eftersträvas mellan offensiv och defensiv.
I övrigt gäller det för Roy Hodgson att lära sig av sina egna misstag från den första matchen. I synnerhet vad avser att bli mer aktiv i sin matchcoachning, och framför allt att ha en aktiv matchplan för olika scenarier. Mot Ryssland fick man mest intrycket att han hade planerat på förhand att byta in Jack Wilshere med en kvart kvar, oavsett vad som hände såväl innan som därefter.
Wales matchplan är på samma gång väsentligt mycket lättare. De vet mycket väl med sig att deras enda huvudsakliga kollektiva uppgift är att försvara sig tryggt och disciplinerat, och hålla England borta från det egna målet. I övrigt är spelidén att ge bollen till Gareth Bale och se vad som händer. Enkelt, men ofta effektivt, kanske inte minst i landslagsfotbollen.
Pressen är naturligtvis också betydligt mindre på Wales. Dels har de självklart lägre krav på sig till att börja med. Dels vann de sin första match, och har alltså redan en väldigt god chans att ta sig till slutspel. England befinne sig i en betydligt mer utsatt situation. Allt annat än en vinst mot Wales, och de kan befinna sig i en sista match mot Slovakien som de då är piskade att vinna. Inte någon rolig situation.
Inte att undra på att Wales och Gareth Bale kan tycka det är läge att psykas lite halvt på skämt med engelsmännen. Och inte att undra på att England, Roy Hodgson och Wayne Rooney svarade på detta med betydligt mer sammanbitna miner. Wales och Gareth Bale har definitivt varit de som har skrattat högst och framför allt först.
Återstår att se om det blir lillebror eller storebror som skrattar bäst och sist.