En vanlig synpunkt är att VM och EM är om inte det största så definitivt det finaste som går att vinna inom fotbollen. Givet den utgångspunkten kunde man tro att det var the best and the brightest som fick i uppgift att försöka vinna dessa titlar åt sina respektive landslag. Men så är inte fallet. Om något är det i själva verket precis tvärtom.
I detta EM finns nu 24 förbundskaptener. Endast sex av dem har vunnit någon form av titel under de senaste fyra åren. Tolv av förbundskaptenerna har å andar sidan inte vunnit en enda titel under de senaste tio åren. Återstående sex har över huvud taget aldrig vunnit någon titel över huvud taget.
Italiens Antonio Conte är en av endast tre förbundskaptener i detta EM som vid något tillfälle har vunnit någon av de fem stora ligatitlarna, och den ende som gjort det under de senaste sex åren. I betydligt fler fall har vi förbundskaptener utan några särskilt framstående meriter över huvud taget, och som inte heller befinner sig i den taktiska framkanten.
Klubblagsfotbollen är helt enkelt större än landslagsfotbollen. Det är där pengarna finns och det är där prestigen finns. Det är i klubblagsfotbollen en manager kan ta hand om de allra bästa lagen och få jobba med världens allra bästa spelare. Kvalitet följer pengar och prestige, och där har landslagen inte längre något att hämta – om de någonsin har haft det.
Vilka är det då egentligen som blir förbundskaptener? Grovt räknat skulle man kunna säga att det finns fyra olika typer:
De unga och hungriga. En typ av förbundskaptener är de som är relativt unga och nya i branschen, och som i brist på något annat stort jobb ser ett jobb som förbundskapten som ett sätt att skapa sig ett renommé som ska kunna leda till större jobb. I EM är kanske inte minst Belgiens Marc Wilmots och Nordirlands Michael O’Neill exempel på denna typ. Danny Blind i Holland följer ett liknande spår liksom Mark Hughes en gång i tiden gjorde med Wales. Ofta är dessa förbundskaptener tämligen fattiga på konkreta och praktiska erfarenheter.
De gamla och skröpliga. En annan typ av förbundskaptener är i princip den raka motsatsen, det vill säga de som har karriären i huvudsak bakom sig och som ett sista jobb eller hedersuppdrag tar över ett landslag. Här finns så klart många exempel. Vicente del Bosque, Fatih Terim, Anghel Iordanescu och kanske i någon mån Roy Hodgson är de mest uppenbara exemplen på detta i EM. Visst kan vi se liknande tidigare exempel med Fabio Capello, Giovanni Trapattoni, Guus Hiddink med flera.
De utstötta och trötta. Sedan har vi en typ av förbundskaptener som kan hänga ihop med de båda tidigare men som mer är de som har hamnat i någon slags yrkesmässig exil i klubbsammanhang, jobberbjudandena har helt enkelt sinat efter att ha misslyckats en gång för mycket i en eller flera klubbar. Ett sätt för dem att söka sig ut ur den exilen är att ta ett förbundskaptensjobb under tiden. Martin O’Neill i Irland känns det tydligaste exemplet i EM, men genom åren ser vi många exempel som Sven-Göran Eriksson, Claudio Ranieri med flera.
De förbundna. En fjärde typ av förbundskaptener är å andra sidan de som jobbar mer eller mindre exklusivt på den internationella arenan, med landslag snarare än klubblag. Inte sällan är detta kansliprodukter som har gjort sin karriär inom förbunden snarare än i klubbarna. Ett uppenbart exempel i EM är Tysklands Joachim Löw, som bara gjorde ströjobb innan han kom i den tyska landslagsorganisationen. Och så naturligtvis Lars Lagerbäck, nu i Island, tidigare i Sverige och Nigeria, vars enda tränarmeriter på klubbnivå dessförinnan var i som högst en svensk division två-serie. Den här typen av förbundskaptener hittar man annars ofta ambulerandes runt i afrikanska och asiatiska landslag.
Det där behöver så klart inte vara något problem. Att vara tränare för ett klubblag respektive ett landslag är i grund och botten helt olika kompetenser med uppdrag med helt skilda förutsättningar, och det är inte helt lätt att röra sig från det ena till det andra. Att vara förbundskapten, inte minst i samband med ett mästerskap, ställer krav på erfarenhet. Otaliga är exemplen där oerfarna förbundskaptener har planerat det praktiska kring ett VM eller EM helt fel, med ett misslyckat mästerskap som följd.
Naturligtvis finns det enskilda undantag från dessa fyra olika typer. Antonio Conte i Italien är ett självklart sådant i detta EM. En tränare som alltjämt är ung och befinner sig i sina mer eller mindre bästa år. Han kommer ta över Chelsea efter EM, så landslagsjobbet var bara något tillfälligt för honom. Varför han valde att ta det jobbet i det här stadiet av sin karriär är inte helt klart, han verkar i alla fall inte väldigt nöjd med det beslutet i efterhand. Men det gör honom helt klart annorlunda.
Konsekvensen av det beslutet är dock att Italien är det land i detta EM som har den kanske mest framstående och, på senare tid, mest och bäst meriterade förbundskaptenen. Det var en hel del som efter matchen mellan Italien och Belgien gärna kontrasterade Conte med Marc Wilmots, som då framställdes som dennes raka motsats, och där den taktiska disciplinen i de båda lagen var till synes väsensskild.
Frågan är så klart om detta är en fördel som kan ta Italien hela vägen till guldet i detta EM. Få om något lag, vid sidan av möjligen Spanien och Tyskland, och naturligtvis Island, har sett lika taktiskt sammanhängande ut som just Italien hittills i EM.