Vi är ofta så resultatstyrda när vi ska försöka förstå fotbollslag och fotbollsmatcher. Det är naturligtvis sant att det i slutänden är resultaten som faktiskt spelar roll, men det är också ett sätt att tänka som riskerar leda till felaktiga analyser och framför allt felaktiga slutsatser.
Inte minst gäller kanske detta England i detta EM.
Reaktionen efter den första matchen, då England släppte in en kvittering i slutminuterna, var besvikelse och frustration. I farten glömdes förvisso bort att även om resultatet inte blev det önskade så var det en fotbollsmatch som England i stora drag kontrollerade och borde ha vunnit.
Reaktionen efter den andra matchen, då England gjorde vinstmålet i matchens slutminuter, var översvallande glädje. I farten glömdes förvisso bort att precis samma brister i lagets anfallsspel som var synliga i första matchen var i högsta grad framträdande även i den andra matchen.
Två helt olika resultat i de båda matcherna och två helt olika reaktioner efter matcherna. Men i grunden var det två prestationer av England som var väldigt likartade. Men inga felfria prestationer. Första matchen såg rätt taktik men fel byten. Andra matchen såg fel taktik med helt rätt byten.
Blir det tredje gången gillt för England och för Roy Hodgson mot Slovakien – rätt taktik med rätt byten?
Någon undrade stillsamt men kanske något retoriskt kort efter slutsignalen mot Wales, även med hänsyn taget till glädjen över det sena målet av Daniel Sturridge, huruvida det var något med Englands insats eller sätt att spela fotboll som faktiskt var bra i någon konkret mening.
England hade i någon mening tur som lyckades vända och vinna mot Wales, det var inte ett utslag av spelmässig briljans. Kvitteringsmålet är i själva verket ett inlägg på måfå som nickas ned av en motståndare till en offsidestående Jamie Vardy. En på i bästa fall hundra. Även vinstmålet kom lite ur ingenstans, om än skickligt genomfört.
Det var för den sakens skull inte bara tillfälligheter att England till sist vann. Roy Hodgson var i någon mening sin egen lyckas smed. England hade problem i första halvlek, och under hela matchen mot Ryssland, att få in spelare i straffområdet. I halvtid bytte han in två anfallare och såg till att överbelasta straffområdet.
Roy Hodgson kan inte utgå från att sådana svepande förändringar ska kunna ge resultat i varje match. Däremot bör han ha dragit lärdom av vad förändringen gav för effekt. Rimligtvis går Daniel Sturridge in i startelvan och rimligtvis blir det ett mer målinriktat spel än tidigare.
Gruppsituationen är något oklar för England. Fyra poäng på banken betyder att England mer eller mindre säkert är helt klart för slutspel. Frågan är bara om man går in i slutspelet som gruppetta, -tvåa eller –trea. Vinst mot Slovakien och England vinner gruppen. Om Wales inte vinner mot Ryssland slutar England etta vid oavgjort mot Slovakien, och tvåa bakom Slovakien vid förlust.
Att sluta etta är självklart inte oviktigt. Det ger med all säkerhet en betydligt mer bekväm lottning i åttondelsfinalen. Närmare bestämt trean i nästan garanterat någon av grupperna A (Albanien) eller D (Turkiet eller Tjeckien), med en minimal chans på trean i grupp C (Nordirland?). Att jämföras med att sluta tvåa och förmodligen ställas mot Portugal eller Österrike.
Det är alltså en match mot Slovakien som England behöver vinna. Samtidigt nås vi av rapporter att Roy Hodgson planerar göra omfattande ändringar i Englands startelva. Båda ytterbackarna kommer bytas ut och med undantag för Eric Dier sägs mittfältet bli helt nykomponerat.
Friskt vågat kan tyckas, men knappast hälften vunnet för den sakens skull.
Greg Dyke, mannen med det något olyckliga namnet, tillika FA:s avgående ordförande, passade nämligen på att sätta lite extra press på England och Roy Hodgson genom att något opåkallat börja prata om Hodgsons framtid efter EM, som ju är osäker i och med att kontraktet går ut efter turneringen. Frågan är alltså om Hodgson blir kvar eller ej.
Givet att Dyke själv avgår under sommaren är det så klart oklart vad han har att säga om saken. Hans uppfattning var dock att Roy Hodgson behövde ta sig till semifinal med England, eller möjligen spela bra men åka ut i kvartsfinal på typ straffar, lite beroende på vilka man mötte, för att kunna känna sig någorlunda säker på att få behålla jobbet.
Själv är jag så klart av uppfattningen att skulle England lyckas ta sig till kvartsfinal har de gjort ett bra EM, och allt längre än kvartsfinal är att betrakta som ren och skär succé. Men så heter jag ju heller inte Greg Dyke och är avgående ordförande för FA.
(Finns det något mer olyckligt namn än Greg Dyke? Det skulle väl i så fall vara Dick Van Dyke.)
Parallellt med Englands match spelar så klart Wales. Hur surt vore det inte för dem att efter den succéartade inledningen mot Slovakien, och därefter det sena förlustmålet mot England, inte ens ta sig till slutspel? Ryssland såg dock helt demoraliserat ut mot Slovakien, och det vore väl tusan om inte Wales skulle kunna nypa åtminstone en poäng mot dem.
Annars ser jag faktiskt fram emot att ikväll få ännu en chans att se EM:s hittills mest spännande spelare – Marek Hamsik.