Torsk är temat när England och Island gör upp i den allra sista av EM:s åttondelsfinaler. Vilket så klart låter olycksbådande. Inte minst för England kan tänkas som i betydligt större utsträckning än Island har det allra mesta att förlora i kvällens möte.
Torskkrigen (”The Cod Wars”) var en serie konflikter mellan England och Island mellan 1950- och 1970-talen. Kort och gott handlade konflikten om var de nationella gränserna egentligen gick ute på sjön och vilka som hade rätt att fiska torsk var. Någon väpnad konflikt var det aldrig riktigt fråga om, i alla fall inte på nationsnivå, men däremot går det att beskriva som ett handelskrig.
Det gemensamma mönstret i dessa konflikter var att Island gick segrande ur dem alla. Det hjälpte så klart att Island kontrollerade en strategiskt viktig militär sjörutt under det kalla kriget och kunde spela det kortet som ett tämligen klassiskt ”get out of jail free”-kort.
Ikväll, i franska Nice av alla ställen, brakar alltså det fjärde torskkriget loss mellan England och Island. Men om man i de tre tidigare upplagorna stred om torsken så strider man den här gången om att slippa bli torsk.
Fotbollmässigt finns många släktdrag mellan England och Island. Island skiljer sig på så vis inte från Sverige eller övriga nordiska länder. Det är den engelska fotbollen man har matats med i TV sedan barnsben. Taktiskt är det från England man har hämtat sina mesta idéer och influenser. Att möta England är med andra ord ungefär som att möta en storebror eller förebild.
Om det är en stor match för England så är det med andra ord en enorm match för Island. Som spelarna själva har beskrivit saken så har de redan uträttat storverk i detta EM. Men skulle de lyckas besegra England ikväll så har de gjort sig själva odödliga och för alltid skrivit in sig själva som hjältar i de isländska sagorna.
Lars Lagerbäck är redan en hjälte på Island. Och som Roy Hodgson på samma gång insiktsfullt och med glimten i ögat påpekade under gårdagens presskonferens så är det betydligt mycket mer sannolikt att Lagerbäck får en staty på Island än att England reser någon staty över Hodgson. Kraven och förväntningarna är naturligtvis väsensskilda.
Lagerbäck själv framstår inte som överdrivet ängslig inför matchen, vilket man heller inte förväntade sig. Han lyckades med konststycket att vara dryg på ett ändå ödmjukt sätt genom att konstatera att han hittills på sex matcher aldrig hade förlorat mot England. Undviker han en förlust i sitt sjunde möte så spelar Island kvartsfinal mot Frankrike.
Den surmulne skulle så klart kunna påpeka att Lars Lagerbäck å andra sidan heller aldrig har besegrat England i ett mästerskap, eller för den delen ens mött England i ett rent utslagningsformat. Eller att Lagerbäck i sina tidigare sex matcher onekligen har haft tillgång till ett spelarmaterial som i flera avseenden var att betrakta som jämlikt med England.
Men den enkla omständigheten är snarare att Lars Lagerbäck har alla skäl att vara optimistisk inför kvällens match mot England, och väldigt få skäl att känna någon större ängslan. Hans Island är konstruerat för att kunna hantera just precis en sådan matchbild vi kommer att få se ikväll, med Island i ett väldigt lågt liggande och välorganiserat försvarsspel, försvarandes utåt.
England är å sin sida inte på något sätt konstruerat för att kunna hantera den matchbild vi vet att vi kommer att få se. England har i tre matcher i rad misslyckats med att bryta ned Ryssland, Wales och Slovakien. Tillfälligheter snarare än skicklighet gav målen mot både Ryssland och Wales, och mot Slovakien uppvisades en närmast total offensiv impotens.
Fjärde gången gillt för England med andra ord. Både vad avser inbördes möten i de så kallade torskkrigen och vad avser förmågan att framgångsrikt och med emfas faktiskt lyckas bryta ned ett organiserat motstånd. Om vi hade lyssnat på Roy Hodgson och Gary Cahill efter matchen mot Slovakien så var det mest tillfälligheter att England inte gjorde mål och att nästa motstånd minsann skulle få sota för det.
Men sådant är naturligtvis struntprat. Det är definitivt inte något prat som lär vare sig imponera eller skrämma Island eller Lagerbäck. Om något är det ett prat som borde lugna dem och istället oroa dem som följer England och hoppas på dem, för om de som leder laget tror att det bara var tillfälligheter som höll dem mållösa mot Slovakien så tyder inte mycket på att de skulle ha lärt sig något av det.
Vad är det England bör ha lärt sig från mötet med Slovakien? Jo, ett par saker som de misslyckades kapitalt med i den matchen:
Spela snabbt, vänd spelet. Det kommer inte ges många chanser att spela mot ett icke-samlat isländskt försvar, men de chanser som uppstår måste tas vara på. Spelet mot Slovakien var alldeles för långsamt och omständigt, England spelade helt utan någon ”sense of urgency”. Ett samlat och centrerat isländskt försvar kan dras isär genom att vända spelet från kant till kant med så få passningar som möjligt, ett jobb som klippt och skuret för Wayne Rooney.
Utnyttja kanterna. Vad sa vi inför turneringen? Jo, att England skulle komma att få problem med att själva vara alltför centrerade i sitt spel mot lågt liggande, centrerade motståndarförsvar. Föga förvånande, precis så har det blivit. Inte minst mot Slovakien där England visade sig alldeles för dåliga på att utnyttja de förhållandevis fria kanterna. Givet de spelare Roy Hodgson inte har tagit med i EM-truppen så är det ytterbackarna som får ta det här jobbet.
Spelare i straffområdet. Mot Ryssland, i halva matchen mot Wales, och i stora delar av matchen mot Slovakien, brottades England med samma problem att de fick in för få spelare i motståndarnas straffområde. Istället för som mest en eller två spelare behöver de få in fyra-fem spelare som attackerar det isländska målet. Dags således för Roy Hodgson att spela två anfallare framför det sedan tidigare beprövade diamantmittfältet.
Spelmässigt känns det som om matchen mellan England och Island har alla förutsättningar att bli jämn. Island kommer försvara sig lågt och centrerat, och inte bry sig överdrivet mycket om det egna bollinnehavet, under hela gruppspelet låg man runt 30% i eget bollinnehav. Islands baserar sitt spel runt att vara svåra att besegra, något som inte kommer att förändras ens om de hamnar i ett tidigt underläge, förrän som tidigast i matchens slutskede.
England saknar å sin sida den offensiva idén eller kvaliteten att kunna veta att de förmår låsa upp ett sådant motståndarförsvar. Det vore frestande att ändå hävda att England borde kunna ordna detta i och med att de har mycket större rutin och erfarenhet från sådana här sammanhang. Men det är svårt att säga om ett land som under de senaste 50 åren endast har vunnit sex av sina 19 slutspelsmatcher i stora mästerskap.
Tre av dessa krävde dessutom antingen straffar eller förlängning. De enda tre lag England har besegrat under ordinarie matchtid i ett mästerskapsslutspel sedan 1966 är Paraguay, Danmark och Ecuador. Englands facit i den här typen av matchen skrämmer inget motstånd, och det här är också en match där all press vilar på Englands axlar.
Å andra sidan, och man får väl passa på att säga det medans det fortfarande är möjligt, så har ju ännu inte ett enda brittiskt lag åkt ut ur detta EM, annat än mot andra brittiska lag. Så det är väl upp till Island att sätta stopp för de brittiska lagens totala dominans av detta mästerskap.