Det är en jämförelse som ligger väldigt nära till hands så klart, och Gary Lineker såg till att göra den med brutal tydlighet. ”Italy: decent players, not great players. Brilliantly coached. Tactically astute. Every player perfectly drilled. Belief in plan and system. England: decent players, not great players. Poorly coached. Tactically inept. Every player perfectly confused. No belief in plan or system.”
Det är en beskrivning som, även om den kanske inte är hundraprocentig, Italien har onekligen några spelare i riktig världsklass i sitt försvar, närmast är att betrakta som ett lustmord på den engelska landslagsledningen, och på Roy Hodgsons tid som förbundskapten och insats i samband med detta EM. Den sammanfattar, i två tweets, varför England gör fiasko i ännu ett mästerskap och varför England ännu en gång måste hitta inte bara en ny förbundskapten utan också ett eget spel.
Idén att de engelska spelarna är bortskämda, överbetalda primadonnor som inte bryr sig är återkommande invektiv från media och framför allt fans varje gång England misslyckas i ett mästerskap. Detta är en ren latmansdiagnos. De kan kritiseras för att sakna skickligheten, kritiseras för att inte kunna hantera pressen eller de krav som ett mästerskap för med sig, men de kan inte rättvist kritiseras för att inte kämpa eller för att inte bry sig. Spelare som inte bryr sig reagerar inte som de engelska spelarna gjorde under och efter gårdagens match.
Vad som saknas, och vad som har saknats under en längre tid, är professionalism, organisation och en långsiktig plan från den engelska förbunds- och landslagsledningen. Ingen förväntar sig mirakel. England har inte spelarmaterialet att kunna förvänta sig att komma hem med guldmedaljer från mästerskapen. England har däremot utan något som helst tvivel spelarmaterialet att kunna prestera betydligt mycket bättre än vad de faktiskt normalt sett gör i mästerskapen.
Engelsk landslagsfotboll har istället låtit sig styras av modenycker. Tanken bakom Englands spelidé är inte djupare än att man har tittat på de senaste mästerskapen, sett hur dessa har vunnits av Spanien och Tyskland, och därefter dragit den inte alldeles skarpsinta slutsatsen att England därför ska försöka spela som dem. Detta kan låta lite slängigt beskrivet men är alltså uttalad policy i FA. Men det är inte någon policy som utgår från substansen i det egna spelarmaterialet, eller från någon förståelse för det långsiktiga arbete som ligger bakom Spaniens och Tysklands respektive spelidéer.
Roy Hodgson har fått rättvis kritik både inför och under EM för att ta ut spelare baserat mer på namn och klubbtillhörighet än på faktisk kvalitet, eller någon som helst tanke på kollektiv funktionalitet. Detta är han inte ensam om, det är snarare ett symptom som präglat engelsk landslagsfotboll i årtionden, allra minst tillbaka till 1980-talet. Men på samma gång är det på exakt samma sätt som FA under alla dessa år har tillsatt sina förbundskaptener. Där finns ingen som helst gemensam linje mellan besluten, istället har man gått på de namn som vid tillfället har varit de mest framträdande utan någon större tanke på vad de faktiskt skulle ha att bidra med.
Naturligtvis riskerar man falla i samma fälla igen. Men tänk om FA istället för att omedelbart börja fundera på specifika namn skulle ta arbetet och försöka formulera en långsiktig kompetensprofil för vilka egenskaper de skulle vilja se hos Englands förbundskapten – och först därefter ta ställning vilka namn som bäst motsvarar denna profil. Hur skulle i så fall en sådan kompetensprofil kunna se ut?
Engelsk spelidé. Englands landslag är ett landslag helt utan självförtroende och självkänsla. Så låg är självkänslan att man inte längre ens vågar försöka spela en engelsk fotboll. Nu finns det många förenklade klyschor om vad en engelsk fotboll egentligen är, men grundelementen är fart och ett rakt och direkt spel på mål, snarare än fokus på bollinnehav. Ett spel som sitter i de engelska spelarnas ryggrad som de känner sig trygga i. En engelsk spelidé innebär inte med nödvändighet att det måste vara en engelsk förbundskapten, men i alla fall någon som känner igen den engelska identiteten och vågar göra detta grundläggande ställningstagande.
Skicklig taktiker. England har i generationer varit handikappade av en slags indränkt Roy of the Rovers-mytologi. Fotbollen handlar i detta perspektiv inte så mycket om taktik utan om att kämpa, vilja och kriga och i slutänden så dyker den store ledaren, Captain Fantastic, upp och räddar dagen med ett bragdskott i bortre krysset. Och så levde de lyckliga i alla dagar. Men det är en saga och det var länge sedan någon saga slutade lyckligt för England. England har inte spelarmaterialet, och England har aldrig haft spelarmaterialet, att kunna gå ut på planen och spela ut sina motståndare. Ska England lyckas i ett mästerskap kan de alltså inte förlita sig till individer, utan på en taktik och lagorganisation som kollektivt lyfter dessa individer.
Up and comer. Går det verkligen att betrakta Englands förbundskapten som ett hedersuppdrag mot slutet av en lång och, eventuellt, framgångsrik karriär? Är detta något som snarare speglar den uppblåsta synen på sitt eget landslag inom FA och inom engelsk fotboll? Kanske är det istället ett jobb som bör ges till yngre och hungrigare förmågor som har huvuddelen av sin karriär framför sig. Wales gjorde något liknande med Mark Hughes, en av ytterst få etablerade och framstående brittiska tränare i Premier League för närvarande. Dessa tränare kommer per definiton ha svagare meritlistor än de äldre, men vad som ofta glöms bort med meritförteckningar är att de är ett mått på historisk, inte framtida, prestation.
Tydlig spelarpolicy. En förbundskapten måste rimligtvis ha en tydlig idé om vilka spelare som skall tas ut till landslaget, vilket förmodligen utgör de viktigaste beslut en förbundskapten över huvud taget har att fatta. Här har vi det väldokumenterade problemet i England där storleken på spelarnamnet ofta ges företräde framför spelarnas roll i laget och i truppen. En vettig utgångspunkt borde kunna vara att alla spelare som ska tas ut i Englands EM-trupp skall, om inte synnerliga skäl föreligger, under de senaste två-tre säsongerna ha spelat i genomsnitt 75% av matcherna i sina respektive klubblag, och på så vis få stopp för ofoget att låta spelare mer eller mindre utan speltid i de större klubbarna få agera ballast i landslagstrupperna.
Den sista punkten i kompetensprofilen är måhända ingen som är direkt kopplad till den person som faktiskt blir förbundskapten. Den tjänar mer som en bärande princip. Annars blir den stora och riktigt svåra frågan så klart vem, om någon, som över huvud taget motsvarar den här tämligen specifika och möjligen alltför omfattande kompetensprofilen.
Många namn har så klart redan nämnts. En rent spontan känsla är att Claudio Ranieri vore en tämligen perfekt kandidat för jobbet, med undantag då för den tredje punkten, att vara en ”up and comer”. Men de övriga tre punkterna kan han utan problem motsvara. Vill man ändå hålla fast vid samtliga punkter så blir självklart yngre namn, med sikte på att slå sig in i tränarbranschen, aktuella såsom Alan Shearer, Gary Neville med flera.
Av de namn som cirkulerat runt på sociala medier det senaste dygnet är Jürgen Klinsmann det som framstår som på samma gång mest intressant och mest realistiskt av de lite mer profilstarka namnen. Naturligtvis pratas det om personer som Tony Pulis, Sam Allardyce och Alan Pardew – men min känsla med dem är att det förmodligen bara kommer att bli variationer på vad vi redan har fått se med Roy Hodgson.
David Moyes? Onekligen ett val jag hade kunnat tänka mig. Men det brukar vara känsligt för skotska, walesiska och irländska tränare att ens till synes överväga det engelska förbundskaptensjobbet – så jag tror inte det är helt sannolikt.