Det kan inte råda någon tvekan om att Southampton har hanterat en besvärlig situation på ett bra sätt. Sedan Ronald Koeman beslutat sig för att flytta till Everton stod Southampton inför ännu en sommar och ännu en säsong med stora förändringar både på managerposten och i spelartruppen.
Southampton har överraskat oss förut med sina framsynta anställningar till managerposten. Många upprörda röster hördes när Nigel Adkins fick sparken och Southampton istället anställde Mauricio Pochettino. Många var skeptiska när Southampton annonserade att Ronald Koeman skulle bli Pochettinos ersättare.
Båda dessa anställningar skulle visa sig bli väldigt lyckade, och både Pochettino och Koeman har på samma gång stärkt sina respektive varumärken och gått vidare till förmodat större uppdrag. Claude Puel, som Southampton idag presenterade som sin nye manager, känns på samma sätt som ett inspirerat val.
Puel har under många år betraktats som en av de mest framstående tränarna i Ligue 1. Hans tränarbana startade i Monaco, för att sedan fortsätta i Lille och därefter Lyon. Men kanske är det först och främst hans tid i Nice som övertygat Southampton, en klubb han på fyra år lyft från 17:e till fjärde plats med en av de minsta lönebudgetarna i den franska ligan.
Detta måste naturligtvis framstå som frestande för en klubb som Southampton som i Premier League omgärdas av ett stort antal betydligt mer resursstarka klubbar. Southampton nosar i nuläget Champions League-platserna i hälarna och en förhoppning är helt säkert att Claude Puel ska kunna lyfta Southampton det sista steget.
Frågan är om inte valet föll på Claude Puel huvudsakligen av ett annat skäl, nämligen för dennes utmärkta facit att utveckla och spela unga spelare i sina respektive lag, och Southamptons vilja att återkoppla till sin egen tradition av att framgångsrikt bygga sina lag runt sina egna akademiprodukter.
Det går inte att ifrågasätta att Ronald Koeman gjorde ett väldigt bra jobb i Southampton, under en tid av stor spelaromsättning. En sak han däremot aldrig riktigt gjorde under sin tid i klubben var att verkligen ge unga spelare chansen i samma utsträckning som sina företrädare. Helt säkert är detta något Southampton nu vill adressera.
Southampton hoppas helt säkert att Claude Puel kan betyda samma sak för deras unga, lovande spelare såsom Harrison Reed, Matthew Targett, James Ward-Prowse, Jake Hesketh med flera, som han gjorde för bland andra Eden Hazard i Lille och Alexandre Lacazette i Lyon.
Claude Puel är i själva verket bara en del i vad som framstår som en större ungdomsstrategi i Southampton. Till coachteamet har Southampton sedan tidigare anställt Eric Black och Pascal Plancque, två coacher med mycket högt renommé vad gäller att arbeta med att utveckla unga spelare tekniskt såväl som taktiskt.
Les Reed, Southamptons VD, betonar också vad han ser som Claude Puels och coachstabens främsta uppgift: ”The development of our young Academy players and delivering a pathway to the first team is key to the role. We were keen to appoint a coaching team who would also work closely with Martin Hunter and Radhi Jaïdi in accelerating the development of our youngsters.”
Det är en modig strategi. Det är också en riskfylld strategi. Men det är utan tvivel en strategi jag gillar. Framför allt för att den så tydligt är ägnad att utgå från vad som är Southamptons allra största styrka och deras absoluta fördel i Premier Leagues stenhårda konkurrens – Englands kanske allra bästa ungdomsakademi.
Det vore kanske orättvist att jämföra anställningen av Claude Puel i termer av kaliber med andra anställningar i Premier League inför den kommande säsongen, såsom Pep Guardiola till Man City, José Mourinho till Man Utd och Antonio Conte till Chelsea. Men det finns en fräschör över Southamptons anställning av Claude Puel som på sätt och vis saknas i andra anställningar.
Där dessa i hög utsträckning andas pragmatism och resultatfunktionalism avger istället Southamptons anställning av Claude Puel en mer principiell och visionärt förförisk doft.