Det är utan tvekan sommarens största transferboom, och kommer så vara mer eller mindre oavsett vad som händer härefter. Nyheten är stor i världen men har naturligtvis särskilt stor sprängkraft just här i Sverige, där både Premier League och Zlatan Ibrahimovic har en väldigt stark ställning.
Premier League, ja. Med profiler som Pep Guardiola, José Mourinho, Antonio Conte, Jürgen Klopp, Arsene Wenger, Mauricio Pochettino, Walter Mazzarri, Ronald Koeman, Claudio Ranieri, Claude Puel, Slaven Bilic med flera på tränarbänken såg det redan kokhett ut inför den kommande säsongen.
Zlatan Ibrahimovic till Premier League och till Man Utd påminner väldigt mycket om att slänga en dunk bränsle på den brasan.
Liksom Zlatan Ibrahimovic låter spännande för Premier League så är det heller inte konstigt att Premier League lockar Zlatan Ibrahimovic. Många har pratat om Europa och att Ibrahimovic nu får spela i Europa League. Men i det läge i karriären Ibrahimovic befinner sig är det spel i Premier League som lockar, det europeiska cupspelet är i det sammanhanget en bisats.
Därför föll också valet på Man Utd. Det var alltid osannolikt, om Zlatan Ibrahimovic alls skulle gå till någon klubb i Premier League, att klubbens nuvarande Champions League-status skulle vara en faktor i hans beslut. I så fall hade han blivit kvar i PSG.
Men på sitt sätt är det så klart en riktig stjärnsmäll som Man Utd delar ut i och med värvningen av Zlatan Ibrahimovic. Stjärnsmällen blir inte mindre av att Man Utd till skillnad från andra klubbar alltså inte ens kan locka med Champions League-spel, något som brukar tillskrivas en väldigt stor, alltför stor, betydelse.
Det är på samma gång en värvning som ger upphov till många mycket märkliga dikotomier och motsatsförhållanden. Det är en typ av värvning som många vill betrakta endimensionellt, och endast se den sida av saken som bäst motsvarar egna föreställningar och förhoppningar.
I själva verket är Zlatan Ibrahimovic till Man Utd en värvning med flera olika dimensioner, med många olika sidor, såväl positiva som möjligt negativa. Att förstå värvningen av Zlatan Ibrahimovic till Man Utd är att förstå att en sak inte behöver stå i motsats till en annan sak, att var sak kan medföra både möjlighet och risk.
Att agera både kortsiktigt och långsiktigt
Att Zlatan Ibrahimovic är 34 år och naturligtvis har passerat sin karriärs höjdpunkt, han är på väg nedåt, är givet. Naturligtvis går det därför inte att beskriva värvningen som något annat är kortsiktig, men något annat är självklart heller inte tanken.
Många reagerar på just detta som om kortsiktigt vore något fult. Allra minst betraktas det som något som inte alls ligger i linje med hur man genom åren har uppfattat och sett på Man Utd som klubb. Uttalat eller ej refereras till Alex Fergusons tid som tränare.
Men i själva verket. De allra flesta klubbar, och vare sig Man Utd eller Alex Ferguson var något undantag i det avseendet, agerar både kortsiktigt och långsiktigt för att uppnå sina målsättningar. Att värva en spelare för här och nu utesluter inte att där även finns en långsiktig planering. Att värva en stjärna utesluter inte att man också slussar in ungdomsspelare.
Ett kortsiktigt beslut, genom att lösa ett akut behov, kan tvärtom skapa viktiga förutsättningar för mer långsiktiga ambitioner. Men det finns inga framgångsrika klubbar som agerar enbart kortsiktigt eller enbart långsiktigt, de agerar både kortsiktigt och långsiktigt.
Och de som ojar sig över att de inte längre känner igen Man Utd bör kanske betänka att Alex Ferguson knappast var främmande för kortsiktiga lösningar, vilket vi bara på anfallarsidan har sett med Teddy Sheringham, Michael Owen, Henrik Larsson med flera.
Class of 1992 var en väldigt viktig beståndsdel i Man Utds framgång och dominans under närmare 20 år. Ingen skulle säga emot detta. Men man lurar sig själv rätt rejält om man inbillar sig att det var den enda beståndsdelen.
Både en PR-värvning och en kvalitetsvärvning
Zlatan Ibrahimovic är ett av världens största fotbollsnamn. Man Utd är en av världens största fotbollsklubbar. Båda två är varumärken som onekligen kan dra nytta av varandra. Ibrahimovic i sina affärsprojekt använder sig säkert gärna av Man Utds kommersiella apparat.
På samma sätt hoppas självklart Man Utd dra nytta av Zlatan Ibrahimovics varumärke och renommé. Ekonomiskt genom att sälja tröjor och öka sin supporterbas runtom i världen. Sportsligt genom att lättare kunna övertyga andra spelare om deras ambitioner för framtiden.
Åren under först David Moyes och därefter Louis van Gaal har gjort Man Utd mindre sexiga. Zlatan Ibrahimovic är en värvning som i ett svep gör Man Utd sexiga igen.
Det vore bara dumt att tro att detta inte vore faktorer i både Man Utds och Zlatans Ibrahimovics beslut. Det är en viktig sida av ekvationen. Men det är inte ekvationens enda sida. Det fotbollsmässiga skälet för Man Utd att värva Zlatan Ibrahimovic är att han alltjämt är en världsspelare, oavsett om han är på nedgång eller ej.
Om det råder ingen tvekan. Ibrahimovic har bara under den gångna säsongen varit den mest framträdande spelaren i ett av Europas storlag, varit helt dominerande i PSG, slagit målrekord i franska ligan och varit en av lagets framträdande spelare i Champions League.
Inget av detta är någon garanti för framgång för Zlatan Ibrahimovic i Man Utd eller i Premier League. Men någon sådan garanti för framgång kan ingen spelare erbjuda.
En världsspelare med något att bevisa
Zlatan Ibrahimovic har en benägenhet att dela upp människor i väldigt tydliga läger. Det ena lägret menar att han är en världsspelare som absolut inte har något alls kvar att bevisa. Det andra lägret ifrågasätter hans status och om han har vad som krävs för att lyckas i inte minst Premier League.
Båda lägren har på samma gång rätt och fel. Naturligtvis kan man inte förminska Ibrahimovics status som världsspelare, hans meriter och den tid under vilken han har presterat på den allra högsta nivån bör rimligtvis göra honom helt immun mot detta.
Det går samtidigt heller inte att blunda för att Zlatan Ibrahimovic faktiskt är på väg mot 35 år, är på fysisk nedgång och nu ska sätta sig att försöka navigera den fysiskt mest krävande och intensiva liga han hittills har spelat i. Han är å andra sidan tillräckligt kraftig, vältränad och begåvad för att kunna hantera den utmaningen.
Men det är ändå en utmaning och en ny, främmande och helt annat utsatt miljö som han faktiskt har att hantera. Så att säga att Zlatan Ibrahimovic inte har något att bevisa är att göra det alldeles för lätt för sig. Det inser han nog dessutom själv, att skulle han floppa så kommer vissa anse sig ha fått sina fördomar om honom bekräftade.
Felaktigt förmodligen, men det kommer inte de bry sig om.
På samma gång ego och symbol
En hel del är så klart spel för gallerierna och sagt med glimten i ögat, men det känns tämligen uppenbart att Zlatan Ibrahimovic är en spelare och en personlighet med ett ego stort nog att ha sin egen gravitationskraft. Inget fel med det nödvändigtvis, samma kan sägas om många stora spelare.
Visst går det att ifrågasätta hur andra spelare i Man Utd kommer hantera ett sådant ego. Samtidigt är inte ledande karaktärer i laget, som Wayne Rooney och Michael Carrick, direkt ovana vid att samsas med stora egon – Cristiano Ronaldo är onekligen Zlatan Ibrahimovics like i det avseendet.
Det kan bli problem, men behöver inte bli problem. Detsamma kan man kanske säga om Zlatan Ibrahimovic själv. Han är väldigt van vid att vinna, och har vunnit ligan nästan varenda säsong under sin långa karriär. Sannolikheten att detta håller i sig med Man Utd är förhållandevis låg, hur hanterar hans ego och vinnarskalle det?
Men Zlatan Ibrahimovic värvas helt säkert också mycket just för sitt ego och för sin vinnarskalle. I det avseendet kan han visa sig bli en symbol och förebild för Man Utds yngre spelargeneration, en levande demonstration av vad som krävs för att prestera på den allra högsta nivån i form av attityd och förberedelser.
Det finns en gammal skröna från när Man Utd värvade Eric Cantona. Alex Ferguson sin vana trogen tog med alla spelare han köpt ut till mittcirkeln på Old Trafford, bad dem titta sig omkring och frågade dem därefter om de var stora nog att spela för Man Utd.
Eric Cantona sägs ha tittat sig omkring uppskattande, vände sig därefter till Alex Ferguson och svarade att frågan inte så mycket var om han var stor nog att spela för Man Utd, utan om Man Utd var stora nog för att ha honom som spelare för klubben.
Vilket låter som något Zlatan Ibrahimovic skulle kunna säga.