Varför skulle Paul Pogba vilja lämna Juventus för Man Utd?

Det borde med andra ord finnas alla skäl i världen att ställa sig den fullt rimliga frågan varför någon spelare, än hellre en världsstjärna och nyckelspelare, skulle vilja lämna Juventus i det här läget för Man Utd, en engelsk storklubb med uppenbara problem under de senaste tre åren som inte ens kan erbjuda spel i Champions League inför den här säsongen.

Ändå verkar det vara vad Paul Pogba står i beredskap att göra. Och för det måste det rimligtvis finnas några konkreta motiv.

Pengar är som vanligt det uppenbara skälet. Naturligtvis erbjuder Man Utd Paul Pogba en högre lön än han får i Juventus. Men för det första är Pogba knappast lågavlönad i Juventus. För det andra finns andra klubbar, inte minst Real Madrid, som kan erbjuda honom en fullt likvärdig lön, högsta möjliga status och permanent spel i Champions League.

Det bör alltså rimligtvis finnas andra skäl. Ett sådant skäl kan vara att Pogba söker en ny utmaning, under José Mourinho. Pogba har trots allt vunnit Serie A fyra år i rad redan, att fortsätta vinna italienska ligatitlar kan inte lyfta Pogbas renommé ytterligare. Att återvända till Man Utd, och ta sig an Premier League, är en utmaning av helt ny kaliber.

Premier League är i sig helt säkert en dragkraft. Premier Leagues globala appeal har blivit så omfattande att den i termer av exponering förmodligen har lika stort värde som spel i Champions League. Värdet av att spela i Premier League kan alltså i sig överträffa värdet av att spela i Serie A för en italiensk klubb som även spelar i Champions League.

Paul Pogba är en ambitiös spelare. Han har själv pratat som sin önskan att vinna guldbollen. Pogba bedömer säkert chanserna att lyckas med det som större om han blir den dominerande spelaren i Man Utd, en av världens absolut största klubbar i världens största liga. Vilket kan förklara varför Pogba ser ut att välja Man Utd snarare än Real Madrid, där samma chans inte är lika uppenbar.

Svaret på frågan i rubriken tenderar ofta utgå från vad som varit. Man tittar ett antal år bakåt i tiden och undrar varför någon skulle välja det ena före det andra. Men sådana här beslut handlar snarare om framtiden, och att istället försöka titta ett antal år framåt. Paul Pogba kan naturligtvis göra bedömningen att Man Utd under detta antal år kommer vara ett mer attraktivt projekt än Juventus.

Inte rimligtvis för att Man Utd särskilt sannolikt kommer vinna fler ligatitlar än Juventus under denna tidsperiod. Konkurrensläget är ett annat i Premier League. Men för att de ligatitlar man eventuellt vinner just därför är värda desto mer, och kanske också för att chansen till till titlar i Champions League förväntas bli större.

Någon sådan bedömning måste Paul Pogba rimligtvis göra. För prissumman om närmare £100m innebär förmodligen att Pogba gör sig själv i praktiken osäljbar inom en överskådlig framtid. Få om ens någon klubb skulle få för sig att hosta upp en summa som med det priset som utgångspunkt skulle göra det ekonomiskt intressant för Man Utd att sälja.

Det går ingen nöd på Juventus. De får duktig ersättning för Paul Pogba och står naturligtvis fortsatt mycket starka. Ändå borde de inte rimligtvis vilja bli av med sina stjärnspelare, om de fått välja helt själva skulle Pogba vara en Juventusspelare också kommande säsong. Som flera har varit noga med att påpeka, ekonomiskt behövde de inte sälja Pogba.

Det borde alltså säga något oroande både för Juventus och Serie A när inte ens de förmår hålla emot när en engelsk storklubb, som alltså inte ens spelar i Champions League, börjar rycka i dessa stjärnspelare. Här kan vi verkligen tala om att det institutionella styrkeförhållandet har vänts på sin ända under de senaste 20 åren.

Det är kanske inte att undra på att de italienska storklubbarna, tillsammans med bland andra PSG och Bayern München, så tydligt driver idén om en stängd, europeisk superliga.

Det är en diskussion som tangerar den om kortsiktighet vs långsiktighet, där vi är ganska kvicka att tillskriva olika managers olika värden. Pep Guardiola anses exempelvis vara förebilden för långsiktighet trots att han aldrig befunnit sig längre än fyra säsonger i någon klubb och därtill har uttalat att han inte kan tänka sig att vara längre än så i någon klubb.

Naturligtvis kan man då tänka sig att synen på det här med långsiktighet gäller vad de lämnar efter sig i sina klubbar. Även här befinner sig dock fakta och fördom i brottningsmatch. Guardiola har bara hunnit med att lämna något eftermäle i Barcelona, ett lag som ändå spelar annorlunda nu. Ofta jämförs med José Mourinho, vars Chelsea ändå har burit hans tydliga prägel ända sedan han först lämnade klubben 2007.

Det är med andra ord något oklart exakt vad detta strategiska lagbyggande egentligen består i, och kanske framför allt hur det i grunden skiljer sig från vad samma klubbar har försökt förut.

På ytan liknar det nämligen mycket hur samma klubbar har agerat tidigare. Man försöker anställa en manager som ska ta klubben till framgång som Man City har gjort med Roberto Mancini och med Manuel Pellegrini, liksom Chelsea med José Mourinho, Luis Felipe Scolari, Andre Villas-Boas och nu Antonio Conte. Var och en av dem har haft sina respektive idéer om hur de vill göra respektive klubb framgångsrik.

Men har man verkligen blivit mer strategiskt lagbyggande som klubb än förut bara för att dessa managers nu heter Pep Guardiola, Antonio Conte, Jürgen Klopp, José Mourinho och så vidare?

Min teori vore nog snarare att engelska storklubbar egentligen är ungefär lika strategilösa som förut. Klubbens strategiska inriktning beror helt och hållet på vem man väljer som sin manager, och det är sällan om någonsin som dessa val hänger ihop över tid. Därför är det till exempel fullt möjligt att svänga bryskt mellan två varandras managermotsatser som Louis van Gaal och José Mourinho.

De strategiska vägval engelska fotbollsklubbar nu verkar begränsa sig till är att bestämma sig för vilka andra klubbar man för stunden vill försöka efterlikna. Man agerar med andra ord härmapor eller copycats. Att arbeta med benchmarks och förebilder är självklart inte fel på något sätt, men det är en strategi som därmed inte alltid är förankrad i organisationen samtidigt som där alltid finns farhågan att kopian aldrig kan bli bättre än originalet.

Inte minst talande är det kanske i Manchester. Här försöker nämligen två engelska storklubbar mer eller mindre återskapa El Clasico i en och samma stad där Man City mer eller mindre uttalat försöker sig på att gjuta sig själva i Barcelonas avbild, huvudsakligen genom att skeppa in nyckelpersonal från den katalanska klubbens nutidshistoria. Man Utd å sin sida vill nog väldigt gärna se sig själva som en den engelska fotbollens motsvarighet till Real Madrid med sitt galactico-tänkande.

Någon tillfällighet att det nu sitter två managers med historia i båda dessa spanska giganter är det naturligtvis inte.

Där finns självklart andra exempel. Det krävs ingen större fantasi att se hur Chelsea väldigt gärna försöker göra en Juventus, det vill säga ta tillbaka en förstelnad storklubb från mitten tillbaka till toppen av tabellen. Fantasi krävs över huvud taget inte alls för att konstatera att Liverpool å sin sida strävar efter att kopiera Dortmund, det vill säga kulturklubben som med hårt arbete och relativt små medel ger superklubbarna på käften.

Som sagt, inte nödvändigtvis felaktigt tänkt av någon klubb – möjligen med Man Utd som undantaget. Problemet med härmaperiet är bara att det inte går så värst mycket djupare än att försöka anställa dessa klubbars tränare, man har inte lagt ned samma resurser, fattat samma beslut, tagit samma arbete över lika lång tid. Istället för att producera den organisatoriska kompetensen försöker man importera den.

Det kan ändå vara effektivt. Risken med ett sådant förfarande är dock att det inte går att bevara när man väl tvingas byta manager igen, och att man då återigen befinner sig i en position där man som engelsk storklubb försöker återuppfinna hjulet.

Vilket betyder att i alla fall jag blir lite tveksam, eller åtminstone avvaktande, när jag hör utfästelser om hur samma engelska storklubbar nu helt plötsligt har blivit mer långsiktiga och mer strategiskt lagbyggande än vad man har varit förut. Nästa fråga är så klart i vilken utsträckning de europeiska klubbar de försöker kopiera sett över tid är så värst mycket mer strategiskt lagbyggande de.

Den moderna fotbollen är i själva verket en tämligen kortsiktig bransch. De undantag vi ser är normalt sett just det – undantag.

:::

TRANSFERKOLLEN

Brad Guzan, Middlesbrough (++). Vad tänker man om man heter Dimitrios Konstantopoulos, är målvakt i Middlesbrough som under samma sommar värvar Victor Valdes och Brad Guzan? Förmodligen att det kanske är dags att söka sig ett liv någon annanstans. Guzan är en bra målvakt men jag har svårt att förstå varför Middlesbrough värvar honom sedan man värvat Valdes.

Ibland kan man i och för sig undra av vilka fotbollsmässiga skäl sådana här träningsmatcher alls arrangeras. Tanken borde ju vara att förbereda och spela samman laget inför den kommande säsongen, men i vilken utsträckning gör man egentligen det när laget man ställer ut består av spelare som näppeligen kommer spela särskilt många minuter.

Tottenham framstår helt säkert orättvist som det kanske mest uppenbara exemplet. Matcherna mot Juventus och Atlético Madrid i Australien har bestått av väldigt många unga spelare. Inte minst i de defensiva lagdelarna där det i själva verket har varit mer eller mindre ett rent ungdomslag. Vilket naturligtvis märktes mot både Juventus och Atlético Madrid.

Det är kanske inte så konstigt. Väldigt många av Tottenhams ordinarie spelare deltog i EM och de har fortfarande semester. Så självklart finns det en anledning till att laguppställningarna ser ut som de gör.

Det ger dock samtidigt en tydlig indikation vilka unga spelare som Mauricio Pochettino framför allt tror på. En spelare som Joshua Onomah har redan varit och sniffat på a-lagsspel under förra säsongen. Men naturligtvis säger det också något att Cameron Carter-Vickers startade båda matcherna som mittback, och att storlöftet Marcus Edwards byttes in i båda matcherna.

Och givet att Tottenham under Mauricio Pochettino har varit väldigt flitiga med att slussa fram unga spelare från de egna leden, och med ett betydligt tyngre spelschema i form av viktiga matcher den kommande säsongen, så är det självklart intressant att spekulera lite i vilka vi kan komma att göra bekantskap med under säsongen.

Cameron Carter-Vickers

18-årig mittback som kan komma till användning för Tottenham med en tunn mittbacksbesättning och en något skadedrabbad Jan Vertonghen. Startade båda matcherna i Australien och står uppenbart högt i anseende hos Mauricio Pochettino bland de unga spelarna. Satt en del på bänken redan under förra säsongen men bör kunna ha en rimlig förhoppning om att åtminstone kunna ta en startplats i Ligacupen den här säsongen.

Marcus Edwards

Den kanske störste talangen i Tottenhams ungdomsorganisation för närvarande och en av de största talangerna i England. 17 år gammal är han kanske något tunn men det talas väldigt varmt om Edwards teknik, spelsinne och passningsfot. Möjligen beslutar sig Tottenham för att skicka iväg Edwards på lån men om inte så är det inte läge att bli förvånade om vi får tillfälle att förundras över Tottenhams nye yngling under säsongen.

Harry Winks

Debuterade för Tottenham redan förra säsongen i Europa League. Som småteknisk central mittfältare lär Winks få det svårt att slå sig in på ett av Premier Leagues allra starkaste mittfält, men bör definitivt kunna se fram emot framträdanden från bänken under säsongen som kommer och förmodligen också några starter i cupspelet. Även Winks var i högsta grad delaktig både mot Juventus och Atlético Madrid.

Vid sidan av dessa tre spelare kan vi säkert få se några framträdanden från Dominic Ball, William Miller, Luke Amos med flera. Åtminstone i cupspelet. Men den unge spelare Tottenham helt säkert hoppas på kommer fortsätta göra framsteg är Joshua Onomah som, om statistiken stämmer, gjorde 18 matcher för Tottenham redan förra säsongen och alltså kan sägas vara en del av a-laget redan.

Några spelare verkar vara på väg att försvinna från Tottenham. Bland dem nämns framför allt Nacer Chadli, Nabil Bentaleb och, tråkigt nog, Alex Pritchard. Tom Carroll är en annan spelare det har pratats om i något osäkra ordalag. Federico Fazio sägs också vara på gång att lämna klubben. Ändå förhåller sig Tottenham tämligen avvaktande på transfermarknaden.

Nu handlar det om truppspelare till största delen, men också sådana behövs under lång och tuff säsong. Att Tottenham ser ut att sitta still i sillybåten beror möjligen just på att man på det viset vill skapa utrymme för de unga spelare som är på väg uppåt i klubben, på positioner i truppen som ändå inte är helt avgörande för lagets framgång.

Det har pratats kilometervis om värdet med långsiktighet bland Englands storklubbar. Mitt intryck blir dock alltmer att, även om flertalet pratar snyggt om det, Tottenham kanske är den enda engelska storklubben som för närvarande verkligen lever upp till det idealet också i konkret och framåtriktad handling.

Men att vara verkligt långsiktig är väldigt svårt inom den moderna fotbollen. Och inte alltid framgångsrikt. Särskilt om man redan från början slår ur underläge i en intensivt konkurrensutsatt miljö. Å andra sidan blir det då desto viktigare med ett målmedvetet och långsiktigt arbete för att alls kunna hävda sig över tid.

Men det innebär också att man tvingas acceptera att utvecklingen med ett sådant långsiktigt arbete sällan är linjär. Att resultaten inte nödvändigtvis stadigt blir bättre och bättre, utan kan pendla. Men det är en insikt som inte alltid är helt lättsmält. Ändå kan det visa sig viktigt både för media och för Tottenhams supportrar att förstå inför säsongen som kommer.

Visst ska man sikta på ligatiteln som man var med och krigade om ända in i senvåren förra säsongen. Visst ska man satsa på Champions League. Men en framgångsrik säsong för Tottenham är fortfarande att ha lyckats kvalificera sig till Champions League när säsongen är slut. Så tuff är trots allt konkurrensen man befinner sig i.

Risken är dock att många betraktar en sådan framgång med missnöje.

Idén om att Premier League-pengarna skulle vara negativt för andraligan har verkligen kommit på skam, troligtvis har den näst högsta serien i England aldrig varit bättre. Bland klubbarna återfinns tre tidigare Europacup-finalister, två vinnare, och på tränarbänken sitter bland annat Roberto Di Matteo och Rafa Benitez som båda har vunnit Champions League. Även andra klubbar i Championship har tagit in kompetens utifrån. Huddersfield har förre Dortmund B-tränaren David Wagner, Nottingham har tagit in erkända talangutvecklaren Phillippe Montainer från Rennes och Sheffield Wednesday var en match från en efterlängtad Premier League-återkomst under portugisiska Carlos Carvalhals ledning.

Att alla kontinentens, förmodligen även planetens, tränare just nu har England som sitt huvudmål har dock inte bara möts med välkomnande armar. Rikets numer främsta företrädare, Samuel “The Big Sam” Allardyce frågade sig för några månader sen om det skulle finnas några engelska tränare kvar om några år. Är det så enkelt då? Är de utländska fotbollsteoretikerna verkligen negativt för den engelska tränarskolan?

Jag, Johan Jönsson, som gästbloggar idag och brukar kommentera under signaturen OtbaG, tror inte det. Precis som sekelskiftets caféer i Paris och Wien har snarare den engelska fotbollen nu samlat på sig de främsta tänkarna vid ett enda bord. Det finns dels fotbollsförkroppsligandet av den klassiska Paris-filosofen kvar i engelsk fotboll, i Arsene Wenger. Hans bidrag till att utveckla fotbollen må förmodligen har sett sina bästa dagar men fortfarande har givetvis den legendariska tränaren och nationalekonomen mycket att bidra med i fotbollsdebatten.

Mot honom står bland annat den moderna filosofen i Pep Guardiola. Slog igenom med dunder och brak och fick sina 15 minutes of fame redan under sin första säsong som A-lagstränare när han vann trippeln med Barcelona. Alla hyllade nymodigheten och alla skulle spela som den äventyrlige katalanen, som istället försökte utveckla sitt spel ännu längre. Den falska nian, den falska ettan, hybriden mellan backar och mittfältare. Många tycker det verkar lika knepigt som getter med bildäck omkring sig, men onekligen har Guardiola revolutionerat spelet.

Sedan har vi de som inte bryr sig om konsten, José Mourinho. Vinnarens vinnare. Helenio Herrera come again. Kan han ta sitt hänsynslösa segersug ännu ett steg, i ännu en klubb?

Liknar Mourinho gör dennes ersättare i Chelsea, Antonio Conte. Han har blandat den klassiska italienska catenaccion med ett högintensivt presspel som passar sig i den moderna världsfotbollen. Han har fått sällskap av Walter Mazzari, ett erkänt tränarnamn från stöveln, och Franscesco Guidolin (som likt en norditaliensk universitetslektor är en tänkare, men möjligen saknar den sydliga passionen) till ett land som just nu styrs av Kejsare Claudio Ranieri.

Utöver det finns gegenpressingens fader Jürgen Klopp i Liverpool, den frankofila talangutvecklaren Claude Puel, en David Moyes med vidgade vyer, Balkan-Blues med Slaven Bilic och den ständigt aktuella Ajax-skolan med Ronald Koeman. Allt detta är samlat i produkten Premier League. Allt detta kommer stå mot varandra under säsongen. Det kommer bytas uppställning, spelare, håren kommer slitas, taktikpärmarna nötas. Kommer konsten slå funktionaliteten? Kommer juvenila idéer bryta gamla sanningar?

Detta sjöslag bevittnas förstås på nära håll av unga engelska tränare. De får se alla dessa tränarskolor stå mot varandra i en tid de själva förmodligen är som mest teoretiska och drömmande. De kommer nyfiket få svar på många av fotbollens gåtor och utveckla sitt eget taktiska sinne utefter det. De kommer få arbeta med några av världens främsta coacher när de väl tar sig in i akademierna eller i klubbarna. De kommer ha tillgång till både teknik och humankapital som tidigare engelska tränargenerationer inte varit i närheten av.

Just nu finns alltså bara tre engelska tränare i den engelska högstaligan. Pardew, Howe och Sean Dyche. Samma antal som avslutade fjolårets säsong. Det går i någon mån att argumentera för att England dock aldrig faktiskt haft någon stor tränartradition. Det var 25 år sedan en engelsk tränare faktiskt vann engelska ligan, då Tomas Brolins senare antagonist Howard Wilkinson lyckades ta Leeds till deras senaste stora titel. Alltså har ingen engelsman vunnit Premier League. Egentligen är det väl bara Kevin Keegan i Newcastle som varit reellt nära att lyckas med bedriften också.

Visst har stora engelska tränare som blivit intimt förknippade med en klubb funnits, som Bill Nicholson (Tottenham), Don Revie (Leeds) och Stan Cullis (Wolverhampton). Men bland engelska tränare som vunnit de största titlarna under en lång period med olika klubbar finns egentligen bara två exempel, Herbert Chapman och Brian Clough. Tvärtom har det varit den skotska tränartraditionen som varit allra mest drivande även söder om Hadrianus mur.

Man Uniteds Sir Matt Busby revolutionerade tränarstilen i Storbritannien under mitten av förra seklet, han följdes av Bill Shankly som med hjälp av sina lärjungar byggde ett imperium i Liverpool. Skotskfödda tränarna Kenny Dalglish och George Graham slogs om ligatiteln kring 1990 och efter det har ju engelsk fotboll till stor del handlat om en enda skotte, Sir Alex Ferguson. Även ni statistiknördar har såklart koll på att George Ramsay, med sex ligatitlar och lika många FA Cuper med Aston Villa, också är Glaswegian fru and fru.

Jag skulle inte påstå att den skotska tränarskolan är död, David Moyes fick trots allt inte jobbet på Old Trafford utan anledning och Alex Neil i Norwich har gjort mer än de flesta andra 35-åriga coacherna därute. Men nu har verkligen engelsk fotboll chansen att ta till vara på alla rätterna som serveras från andra sidan haven och skapa sin egen elit av tränarskola, överlägsen på öarna och konkurrenskraftiga ute på utländska vågor och vägar. Jag tror och hoppas att det blir resultatet av denna invasion av duktiga tränare. Vad tror ni själva?

Av: Johan Jönsson

West Ham är på många sätt föregångare. Klubbledningen har varit både smart och målmedveten. Flytten in på OS-arenan kommer förmodligen gå till historien som en av engelsk fotbollshistorias arenaekonomiskt slugast genomförda projekt. West Ham gick direkt till gå, utan att passera fängelse, och inkasserade både en arena och en ljusnande framtid.

50,000 säsongsbiljetter är redan sålda inför den kommande säsongen. Det var ju annars en farhåga många hade att West Ham aldrig skulle kunna fylla sin nya arena. Dels underskattar den synen West Ham som klubb och storleken på dess supporterbas. Dels tillhör farhågan kanske främst dem som förmår se vad som är men sällan vad som är möjligt att bli.

Framför allt är det säsongsbiljetter till fullt överkomliga priser. En säsongsbiljett till West Ham motsvarar i grova drag vad det kostar att i samma stad se motsvarande fyra-fem matcher på Emirates. I en tid där engelska klubbar kritiseras för att suga ut sina supportrar har West Ham hittills gjort arenabytet till ett folkprojekt.

Detta bröd till folket vill West Ham gärna också komplettera med skådespel. En ambition West Ham har under sommaren är att markera flytten till nya West Ham Stadium, och den tänkta början på en ny era i klubbens anrika historia, med några spektakulära värvningar – och då i synnerhet en anfallare av hög stjärnkaliber.

Värvningar som är tänkta att förstärka en redan spännande och slagkraftig spelartrupp med en välorganiserad backlinje, ett bollskickligt och dynamiskt mittfält, ett antal mycket intressanta unga offensiva talanger, och inte minst en av förra säsongens absolut största profiler i Premier League och senare också under EM i Dimitri Payet.

Det går inte på något sätt att ifrågasätta West Ham som en klubb med stora och friska ambitioner. Och ikväll går West Ham också in som första engelska klubb i skarp tävlingsfotboll. Ikväll sker alltså den första riktiga bolltouchen inte bara på West Ham Stadium utan också på vad som utlovar att bli en lång och spännande engelsk fotbollssäsong.

Det är Europa League och den tredje kvalomgången som står på schemat. Två kvalomgångar måste West Ham passera, även om den sista kvalomgången av outgrundliga UEFA-skäl kallas för playoff, för att ta sig till gruppspelet i Europa League och huvudturneringen. För motståndet ikväll och kommande torsdag står slovenska Domzale.

Men är det ett sätt på vilket West Ham absolut inte har varit några föregångare under senare år så är det just Europa League.

Situationen känns igen. West Ham gick tidigt in i Europa Leagues kvalomgångar också förra sommaren, då redan i den första kvalomgången. Där besegrades Lusitanos från Andorra, man straffsnubblade sig vidare mot Maltas Birkirkara, innan det blev tack och hej mot Astra Giurgiu från Rumänien. Det var inte matcher man genomförde på liv, död och blodigt allvar.

Möjligen var det en prioritering som inte kostade West Ham något, kanske såg man Europa League som en störning för ett både sportsligt och ekonomiskt betydligt viktigare ligaspel. Men det blev på sitt sätt dyrbart för övriga engelska klubbar då West Hams frånfälle reducerade Englands koefficientpoäng, vilket alltjämt riskerar rycka bort en Champions League-plats.

Kanske börjar West Ham ta med den risken i beräkningen den här gången givet att de själva faktiskt kunde känna lukten av den där Champions League-platsen för egen del förra säsongen. Men till stor del handlar det också om att vill man vara den storklubb man sedan flytten till West Ham Stadium aspirerar på så måste man också vilja spela, synas och försöka vinna i Europa League.

Det ska bli intressant att följa hur West Ham och Slaven Bilic prioriterar den här gången. Å ena sidan har inte incitamenten att dumpa Europa League till fördel för ligaspelet på något sätt förändrats. Men kanske har arenaflytten ändrat inte bara West Hams hemvist utan även West Hams perspektiv och mindset.

För det första finns kanske inte längre samma mentala press på ligaspelet som innan flytten att man ”måste hålla sig kvar inför arenaflytten!”. För det andra kan det ha höjt West Hams ambitioner att prestera inte bara i det engelska ligaspelet utan även i europeiskt cupspel. Helt säkert bidrar europeiskt cupspel med glamour och stjärnkraft till West Hams nya hem.

Men enkelt kan det också uttryckas så här: West Ham have talked the talk. Time to walk the walk.

:::

Nya Ghostbustersfilmen. Skön rulle som jag underskattade. Fräsch blandning av aktion och humor och många nickar till originalet.

Läste om en tidig recension av filmen som ondgjorde sig över hur filmen bara lyfte fram kvinnliga karaktärer, hur alla manliga karaktärer på ena eller andra sättet var hjälplösa, idioter eller bådadera, och hur det därför var så svårt för unga pojkar att hitta några vettiga förebilder i filmen.

Mina spontana reaktioner på den recensionen:

1) Åfan, undrar om det var ett medvetet grepp just att vända på könsrollerna och på så vis belysa problemet, 2) Ett problem som kvinnor påtalat med typ varenda film i hundra år, samt 3) Vad var felet med de kvinnliga förebilderna?

:::

TRANSFERKOLLEN

Brad Smith, Bournemouth (+++). En ung vänsterback jag tror mycket på givet att han får mycket speltid och erfarenhet. Något han helt säkert är betydligt mer sannolik att kunna få i Bournemouth än i Liverpool. Eddie Howe fortsätter sitt ungdomsprojekt i klubben, och det är inte svårt att förstå att han möjligen något överdrivet börjar ryktas som Arsene Wengers efterträdare.

Newcastle och Aston Villa är dock ännu större Goliats än många av de som misslyckats innan dem. De har trots allt, bland annat, varsin Champions League-vinnande manager.

I Newcastles fall har de redan börjat visa var troféskåpet fyllt med småeuropeiska (Intertoto! Anglo-italienska!) cuptitlar ska stå med två värvningar på över £10m – Dwight Gayle och Matt Ritchie. Värvningen av Grant Hanley kan också bli bra då han var en av ligans bästa mittbackar ifjol och Newcastle saknar allt vad försvar heter.

Aston Villa har spenderat mindre pengar och på mindre kända spelare men det som gör dem till favoriter i min mening är tränarkombinationen av Roberto Di Matteo och Steve Clarke. Di Matteo är känd ute i Europa som en försiktig och för defensiv manager men när han tog upp WBA till Premier League var han snarare en för offensiv och naiv manager. Vilket skulle passa bra ihop med Steve Clarke som är överkvalificerad som assisterande men som kan hjälpa Di Matteo att kanske blanda en stark defensiv med en välspelande offensiv.

Mer om Newcastle och Aston Villa i sinom tid men för tillfället är den stora frågan vilka lag underifrån (eller Norwich) som skulle kunna stoppa Newcastle och Aston Villa från att studsa tillbaka.

:::

BRIGHTON: Early seagull catches the worm?

Brighton föll snöpligt på slutet flera gånger om i uppflyttningskampen. Det som verkligen talar för dem denna säsongen är att deras strålande januari-värvning Anthony Knockaert är med från början. Hughton är en van och stabil manager som borde kunna ladda om Brighton. Det är lite udda att de valt att släppa flera veteraner (Bobby Zamora, Calderon, Andrew Crofts) och istället främst förstärkt sitt U21-lag. Glenn Murray är tillbaka som en joker, han lär passa in i deras inläggsbaserade anfall men hur passar han bredvid Tomer Hemed?

Solly March lär snart vara tillbaka från sin skada vilket ger dem ligans bästa ytteruppsättning. Det är inte helt säkert hur han och Knockaert kan spela tillsammans då båda trivs bäst som invända högeryttrar. Dessutom finns Jiri Skalak och Jamie Murphy bakom dem som båda var lysande på vänsterkanten. Ett lyxproblem om de ens får behålla March.

Tidigt tips: Bli inte förvånad om de börjar väldigt starkt och behåller en av de två uppflyttningsplatserna säsongen ut.

DERBY: The Premier League is Nige?

Efter hans enda säsong i Premier League med Leicester är det lätt att tro att Nigel Pearson bara är en mer militärisk Neil Warnock. Men under hans två uppflyttningar med Leicester visade han prov på ett mer offensivt vågat spel och hans Championship-vinnande Leicesterlag bör vara skissen för hans Derby. De var visserligen inte lika sevärda som Derby varit i sina bästa stunder men de var ett genuint topplag som kontrollerade matcher, både offensivt och defensivt.

Det var ett lag som slog poängrekordet i Championship (102), och rekord som flest hemmavinster (17), och flest bortamatcher i rad utan förlust (13). I Derby har Pearson inte samma defensiva stomme men i George Thorne (när han är frisk), Will Hughes (när han är frisk), och Jeff Hendrick har han mittfältare av god Premier League-klass och en perfekt targetman som Chris Martin lär passa perfekt.

Tidigt Tips: Ett av ligans fyra bästa lag, Pearson kommer bråka med antingen Tom Ince eller pappa Paul Ince.

NORWICH: Twin Magic

En något bortglömd nykomling då de är ett jojo-lag som inte förändrats nämnvärt sedan de sågs sist i Championship. Tappat Redmond till Saints men har intressanta ersättare redo i Sergi Canos från Liverpool som imponerade på lån i Brentford och unge tvillingyttern Josh Murphy är tillbaka efter något av en succésäsong i Milton Keynes.

Det kan bli en total ungdomsrevolution i Norwich då de också har vänsterbacken Harry Toffolo, Swindon-förvärvet Louis Thompson, den andra tvillingyttern Jacob Murphy som var ett utropstecken i Coventry, och så James Maddison som de värvade från Coventry ifjol. Alla är 18-21 år gamla och har redan matcherfarenhet från League One.

Det kombinerat med en hel trupp av mer rutinerade spelare som nästan höll Norwich kvar i Premier League ifjol och de lär utan tvekan tampas i toppen. Potentiellt den roligaste och mest ungdomliga (Hoolahan åldras ej) offensiven i ligan om Alex Neil låter dem leka och koncentrerar sig på att täppa igen defensiven. Kan verkligen, verkligen behöva en anfallare också.

Tidigt Tips: Starkt playoff-lag, jag svimmar efter ha sett Hoolahan spela flankerad av båda Murphy-tvillingarna.

NOTTINGHAM FOREST: EU-samarbetet lever kvar i Nottingham

Ägarsituationen är minst sagt suspekt oavsett om Fawaz och gänget behåller träden eller om någon annan köper brädgården men oavsett har de ligans mest intressanta sportchef och manager-uppsättning. Pedro Pereira är sportchefen som gjorde Braga till ett portugisiskt och Europa League-iskt topplag och Philippe Montanier var tidigare manager i Real Sociedad (med Griezmann i laget) och Rennes. De har redan börjat med att värva lite portugiser och andra kontinentala europeér men hittills, kanske på grund av ägarförhandlingar, saknas en riktig stjärnvärvning.

De har dock Vellios som visade på fin potential i Everton som 19-åring där han gjorde mål varje 82:e minut som han spelade (som inhoppare). Och tillbaka från skada har de Britt Assombalonga som är en målgaranti och gör Forest till ett nästan helt nytt lag.

Tidigt tips: Gör en stjärnvärvning och etablerar sig som en playoff-kandidat.

SHEFFIELD WEDNESDAY: Everyday is like Wednesday

Steven Fletcher kan vara en bra värvning om han hittar tillbaka till mål och targetman-formen från början i Sunderland/Wolverhampton-tiden. Annars verkar det som att Owls försöker bygga vidare på förra säsongens fina kollektiv. Väntar likt förra säsongen på större värvningar men ifjol räckte det trots allt till playoff-final och det vore möjligen värre att ändra på ett vinnande lag.

Tidigt tips: Starkt playoff-lag som saknar det lilla extra (bortom Forestieri) för att hota om direkt uppflyttning.

READING: Total voetball, you berk

Reading bytte ut Steve Clarke och senare Brian McDermott mot den manager-orutinerade gamla backbjässen Jaap Stam och sin lysande sportchef Nick Hammond (nu i WBA) mot en ung fullständigt orutinerad Ajax-ungdomstränare vid namn Brian Tevreden.

Hammond såg sitt förtroende i klubben försvinna och Tevreden hoppas få mer inflytande, på gott och ont. Klassyttern Roy Beerens känns som en lysande värvning och bara av namnskäl gillar jag värvningen Danzell Gravenberch som på grund av sin tuffa spelstil och passande utseende kallats för “Gravenbeast” hemma i Holland.

De har också kvar Oliver Norwood som var lysande ifjol samtidigt som hela laget var klart bättre än den avslutade sjuttondeplatsen antydde. Kanske inte lika bra som den inledande serieledningen ifjol men om värvningarna slår rätt och den holländska duon från Ajax vet vad de gör kommer Reading att imponera. Har också värvat två väluppskattade unga mittfältare i John Swift (Chelsea) och George Evans (Man City) som kompletterar deras egna kull lovande spelare.

Tidigt Tips: Playoff-kandidat,

CARDIFF: Immers Yourself

Paul Trollope är en intressant ny Cardiff-manager. Han har inte varit manager på sex år, då han gjorde ett bra jobb i Bristol Rovers. Förhoppningen är att han ska ha blivit ännu bättre av att ha jobbat under Chris Hughton i Birmingham och Norwich. Han var också involverad med det walesiska landslaget tills nyligen. Truppen saknar varken bredd eller kvalitet men de har inte fått mycket att stämma. De slutade faktiskt på övre halvan ifjol till slut och har förstärkt med Lex Immers (som bara var på lån ifjol) och intressanta Frederic Gounongbe som de tror starkt på.

Frågan är hur bra Peter Whittingham är fortfarande och om de nämnda anfallsvärvningarna kan få det att klicka. Defensiven ser stark ut, särskilt om Bruno Manga spelar fler än hälften av Cardiffs ligamatcher.

Tidigt Tips: Gounongbe nickar in många Whittingham-frisparkar och Trollope lyckas föra dem till playoff.

:::

BIG ENGLANDER

Mycket har förändrats sedan jag skrev om nordirländska anfallare, Aron Gunnarsson, och Hal Robson-Kanu inför EM. England har ett nytt mästerskapsfiasko till sin klippbok, Wales och Island bevisade en gång för alla att England bör ha åtminstone ett par Championship-spelare i landslaget, jag har besökt fyra länder (Frankrike, Monaco, Polen, och Halland), och Fat Sam Allardyce är ny engelsk förbundskapten. Det kommer bli underhållande att följa!

Ingen vet hur han kan hantera “storstjärnor” om nu England skapar nya sådana nuförtiden, många bör vara oroliga över att han inte imponerade i Newcastle eller West Ham som är de klubbar han varit i som mest liknar England.

/Peter A. Linhem, @Linhem

Under sommarsäsongen brukar det framför allt talas om anfallare. Det spelar mindre roll om det egna laget förra säsongen har släppt in 100 mål och gjort 100 mål, de mest populära transfermålen under silly season fortsätter vara anfallare snarare än försvarare eller något så fasansfullt vulgärt som defensiva mittfältare.

De där önskemålen infrias ju i varierande utsträckning. Den här sommaren har det dock slumpat sig så att ett förhållandevis stort antal Premier League-klubbar inte bara jagar anfallare, utan dessutom behöver anfallare. Man Utd har redan värvat Zlatan Ibrahimovic, Tottenham värvade Vincent Janssen, Chelsea värvade Michy Batshuayi, Leicester har värvat Ahmed Musa och Middlesbrough har plockat hem Alvaro Negredo.

Ett stort antal Premier League-klubbar söker dock fortfarande med ljus och lykta efter en anfallare. West Ham inte minst har gjort det till ett slags prestigeprojekt att värva en stjärnanfallare. Det blir naturligtvis en rätt lurig marknad med så många klubbar på en och samma gång på jakt efter just anfallare – vilket gör det rätt fascinerande att följa vad som sker inför säsongen och under det fortsatta transferfönstret.

Följande Premier League-klubbar fiskar för närvarande efter anfallare:

Arsenal. Har haft ett påträngande men obesvarat behov att värva en anfallare av högsta klass under ett flertal år. Var tidigt ute och ryckte i Jamie Vardy men släppte fisken av kroken. Värvade därefter en ung japansk anfallare. Vi får jobba med grundantagandet att det inte var Arsene Wengers backup-plan till Vardy utan att de faktiskt fortfarande jagar en anfallare. Alexandre Lacazette verkar stå främst i kö.

Crystal Palace. Ett lag som har det mesta i termer av defensiv organisation och fart längs kanterna men som har saknat en riktigt bra anfallare för att verkligen kunna höja sig. Har provat många anfallare utan framgång. Ser ut att jaga framför allt två anfallare den här sommaren – Saido Berahino och Christian Benteke. Berahino ser ut att vara på väg till Stoke och kanske slår Crystal Palace sitt transferrekord på Benteke.

Southampton. Har sålt iväg både Sadio Mané och Graziano Pellè hittills den här sommaren och det börjar med andra ord se ganska tunt ut i anfallslinjen. Saints har varit ganska stillsamma så här långt på transfermarknaden men borde börja röra på sig nu när Claude Puel börjar bli varm i kläderna. Southampton värvar sällan dyrt och kanske kan man förvänta sig att de försöker hitta någon från franska ligan.

Stoke. Man upphör aldrig riktigt att förvånas över det lagbygge som Mark Hughes håller på att skapa med Stoke. På gränsen till något riktigt stort. En pusselbit som saknas är dock en genuin anfallare av klass. Det verkar som om Hughes och Stoke har bestämt sig för att den pusselbiten heter Saido Berahino och att de norpar honom framför näsan på Crystal Palace. Berahino skulle inte på något sätt göra Stoke mindre spännande.

Swansea. Har haft det tungt på anfallspositionen sedan Wilfried Bony lämnade klubben och Michu (kommer ni ihåg honom?) dansade en säsong för att sedan aldrig dansa mera. Éder och Alberto Paloschi har båda lämnat Swansea den här sommaren, och Bafetimbi Gomis verkar bara kunna gnistra till någon gång då och då. Francesco Guidolin har säkert några idéer från Italien men kanske vill de nya amerikanska ägarna presentera sig med något stort?

West Ham. En stjärnanfallare står överst på agendan när Gold & Sullivan ska flytta in med sitt West Ham på OS-arenan, London Stadium som den nu formellt ska heta. Man har hunnit rycka i en hel del anfallare, men det hetaste projektet för närvarande verkar onekligen vara Carlos Bacca, vilket vore en på alla sätt fantastiskt intressant värvning. West Ham liksom Stoke känns som ett av kommande säsongs mer spännande projekt.

Fem Premier League-klubbar har alltså redan värvat sina respektive anfallare. Ytterligare sex Premier League-klubbar är dokumenterat på jakt efter sina anfallare. Över hälften av klubbarna i Premier League håller alltså under den här sommarsäsongen på att uppgradera sina respektive anfall. Och övriga nio Premier League-klubbar sitter väl inte precis stilla i båten de heller.

Man City skulle kunna tänkas vara på jakt efter en anfallare, i och med att Sergio Aguero har en tendens att bli borta. Liverpool försöker sälja Christian Benteke och har försatt Mario Balotelli i exil, men har å andra sidan redan tillgång till både Divock Origi och Daniel Sturridge. Burnley, Bournemouth, Hull, Everton, Sunderland, Watford och West Brom är klubbar som förmodligen är relativt nöjda med sina respektive anfallsbesättningar.

:::

TRANSFERKOLLEN

Joe Allen, Stoke (++++). En underskattad spelare som ändå lyckades visa upp sina förmågor på bästa möjliga sätt i Liverpool under vårsäsongen och i Wales under EM. Spelskicklig central mittfältare som fortsätter Mark Hughes reformation av Stokes lagbygge. Mer eller mindre ett fynd för Stoke att få en sådan spelare för £13m.

Ramadan Sobhi, Stoke (++++). Håll ögonen på den här killen. Om några år kan han vara i Premier League vad Riyad Mahrez har visat sig vara under det senaste året. Väldigt talangfull egyptisk yttermittfältare som ger Stoke bredd och ytterligare alternativ offensivt. Kommer få chansen att växa in i laget och i ligan.

Swansea City Supporters’ Trust togs först ovetandes på sängen av beskedet att övriga minoritetsägare planerade sälja klubben. Det var inte en process de hade varit delaktiga i. Likaväl har de sedan dess uttryckt missnöje över vad de upplever vara bristfällig kommunikation från de nya ägarna om deras planer för klubben.

Det är kanske inte så svårt att förstå varför övriga ägare valde att inte blanda in Swanseas supportertrust innan affären var i princip i hamn, och man kunde ställa dem inför mer eller mindre fullbordat faktum. Det hade kunnat fördröja eller i värsta fall till och med omkullkasta uppköpet utan några andra egentliga skäl än rent emotionella.

Man kan så klart förundras över hur det ens är formellt möjligt att inom en styrelse hålla en femtedel av klubbens hela ägarskap oinformerad om en så strategiskt viktig fråga som ett uppköp av den egna klubben. Normalt sett finns det regler för sådant. Men Swanseas supportertrust kan alltså informeras selektivt precis som fackliga representanter i svenska bolagsstyrelser.

Dilemmat i att bara äga 20% av klubben är så klart att man är mer eller mindre helt utan praktiskt inflytande över hur klubben konkret styrs. Ännu mer blir fallet så nu när övrigt ägande i klubben koncentreras till en majoritetsägare, vilket omöjliggör allianser och koalitioner. Vad 20% ger är inte inflytande utan snarare än ren övervakningsfunktion.

Historiskt är detta en viktig funktion för Swansea och dess supportrar. Swansea stod på ruinens brant för inte alls så länge sedan och räddades mer eller mindre av sina supportrar. De vill naturligtvis undvika att hamna i samma situation igen – vilket förklarar deras emotionella skepsis till förändring i klubbens ägarstruktur.

Hittills har dock Swanseas nya majoritetsägare bara uttryckt sig positivt om Swanseas supportertrust och dess roll i klubben. Något annat borde man kanske inte förvänta sig att de skulle säga. Men de har trots allt köpt Swansea i vetskap om denna ägarordning så det är ju rent konkret något de också i handling har accepterat.

Det verkar heller inte finnas några skäl till oro för Swanseas supportrar. Deras största oro verkar vara att de nya ägarna inte ska ha skuldsatt klubben genom sitt uppköp. En rädsla som kanske är Glazers främsta bidrag till den engelska fotbollen. Men uppköpet har inte försatt Swansea i skuld så det är inget Swanseas supportrar behöver oroa sig över.

Inte heller har uppköpet resulterat i några större omvälvningar i klubbstruktur och klubbledning. Huw Jenkins är alltjämt Swanseas VD och Francesco Guidolin förblir Swanseas manager. Jason Levien och Steve Kaplan har inga ambitioner att blanda sig i operativa frågeställningar utan verkar mest inriktade på att öka Swanseas kommersiella intäkter.

Det finns ett allmänt missförstånd när en engelsk klubb får nya ägare att man tror att dessa ägare ska skjuta in en massa pengar som är tänkta att finansiera spelarköp. Så är egentligen nästan aldrig fallet, att ägaren går in med privata pengar för sådana ändamål. Något som kanske i själva verket heller inte är helt önskvärt.

Ambitionen är alltså istället att utveckla i det här fallet Swansea organiskt. Det gäller både finansiellt, organisatoriskt och fotbollsmässigt. Evolution snarare än revolution med andra ord. Det har också varit tydligt i de nya ägarnas prat att de inte utlovade guld och gröna skogar. Kanske inte så spännande, men ändå något som Swanseas supportertrust borde kunna uppskatta, givet att det tyder på en långsiktig och hållbar ledningsfilosofi.

Det har annars varit tämligen tyst runt Swansea i sommar. Swansea är en klubb som helt säkert hoppas kunna prestera bättre kommande säsong än vad de lyckades med förra säsongen. Vad de framför allt måste förbättra om de ska lyckas med det är lagets offensiva uppsättning, inte minst sedan både EM-vinnaren Eder och Alberto Paloschi har lämnat klubben under sommaren.

Två punkter framstår som helt centrala på dagordningen för Swansea och dess nya amerikanska ägare: 1) Att säkerställa att Andre Ayew blir kvar i klubben, samt 2) Att värva en förstklassig anfallare.

Och visst blev det väl en bra första säsong för Liverpool med Jürgen Klopp. Även om resultaten inte blev succébetonade så var det tydligt hur både klubben och laget omgavs ett helt annat självförtroende och en helt ny optimism. Optimism går så klart inte att äta, men som inledning betraktat var det ändå en väldigt bra början.

Ett genomgående tema under Jürgen Klopps första säsong, i och med att han anlände i klubben mitt under säsongen, var att det skulle bli särskilt spännande att se vad som hände med Liverpool efter den första säsongen, när Klopp hade haft en sommar och en försäsong på sig att jobba med laget och format laget efter egna idéer genom att hämta in ”sina” spelare.

Här saliverades det tämligen friskt. Vad som faktiskt så här långt har värvats är Joel Matip, Loris Karius och Ragnar Klavan från Bundesliga samt Sadio Mané och Georginio Wijnaldum från Premier Leagues mittenskikt. Inga dåliga värvningar men heller inga direkt spektakulära värvningar som ger intrycket att Liverpool är ett av kommande säsongs topplag.

Givet vilka spelare det pratades om inför sommaren motsvarar detta inte riktigt förväntningarna. Piotr Zielinski, Ivan Perisic, och inte minst Mario Götze, bland många flera, ansågs som aktuella för Liverpool. Mer eller mindre hela Bundesliga påstods stå i kö för att få spela i Liverpool under Jürgen Klopp. Var det verkligen Loris Karius och Ragnar Klavan man då hade i åtanke?

Jag tänker inte dissa värdet i lagbyggande och i att värva spelare med potential som utvecklas i och växer tillsammans med laget. Inte minst visade Leicester vad man kan uppnå med ett sådant arbete, även om det helt säkert också var en engångsföreteelse. Men Liverpool har råd att göra detta samtidigt som man också värvar spetskvalitet, där existerar inte något motsatsförhållande.

Jürgen Klopp själv ville möjligen betona något annat när han påpekade i Die Welt häromsistens att Man City, Man Utd och Chelsea knappast är kända för att handla i lågprisbutiker. Ett uttalande som lika mycket som något annat handlar om att hantera fansens och omvärldens förväntningar på laget och på honom själv.

Detta samtidigt som Liverpool nu värderas över en miljard i pund. Spenderar i den övre kvartilen i Premier League sett till spelarlöner. Är bland de klubbar i världen som spenderat mest i transfersummor på spelare under de två senaste säsongerna. Bara fyra klubbar har spenderat mer än Liverpool, som i sin tur har spenderat mer än exempelvis PSG, Chelsea, Real Madrid och Bayern München.

Så visst har Liverpool både råd och möjlighet att spendera. Att de inte spelar i Champions League måste inte vara något totalt förlamande hinder. Det har de båda klubbarna i andra änden av M62 redan demonstrerat med all önskvärd tydlighet i olika omgångar de senaste fem åren. Liverpool har utan tvekan både ekonomi och tradition att kunna i alla fall ge sig in i leken med dem.

Men Liverpools ägare och klubbledning verkar stormförtjusta. Det hann alltså inte ens gå ett år innan de omedelbart gav Jürgen Klopp ett sprillans nytt sexårskontrakt. Detta alltså innan Jürgen Klopp egentligen hunnit med att uppnå något av de mål som rimligtvis borde ha funnits med redan i det första avtalet.

Det finns så klart alla skäl att å ena sidan applådera Liverpools långsiktiga ambition med detta förfarande. Det kan å andra sidan också finnas en hel del skäl att reflektera över om några av de mönster, beslut och prioriteringar vi ser i Liverpool och hos Jürgen Klopp, är mönster, beslut och prioriteringar vi möjligtvis känner igen någon annanstans ifrån.

En manager intimt involverad med en tämligen specifik spelidé som han ogärna rubbar i sin matchcoachning. En manager som till synes har en viss fetisch eller förkärlek till en särskild spelartyp som han samlar på sig i visst överflöd. En manager som i stor utsträckning värvar spelare från sitt hemland. En manager som hellre värvar och gnuggar potential än färdig kvalitet.

En manager som framstår som ovillig att följa marknaden utan istället hittas fiskandes i butikens fyndlager. En manager som motiverar sin låga profil på marknaden med ett delvis överdrivet hänvisande till ekonomiska handikapp. En manager vars ekonomiska idé om spelarvärde händelsevis sammanfaller med motsvarande idé hos de ägare som anställer och avlönar honom.

Det vore kanske ett naturligt första steg att ställa sig frågan om Jürgen Klopp i själva verket är Arsene Wenger, fast på tyska. Nästa steg vore kanske att därefter ställa sig själv frågan om man anser att detta är något bra eller något dåligt.

Arsene Wenger etablerade sig och konkurrerade framgångsrikt i den första upplagan av Premier League, där Arsenal blev en av två dominerande klubbar. På motsvarande sätt etablerade sig Jürgen Klopp som ett stort managernamn i Dortmund i en Bundesliga med mer eller mindre exakt samma konfiguration i termer av konkurrens.

Men Arsene Wenger har å andra sidan haft betydligt svårare att hävda sig med Arsenal i den moderna fotbollskapitalism som växt fram i Europa och i Premier Leagues andra upplaga under de senaste drygt tio åren, med en intensifierad konkurrens som ofrånkomlig konsekvens. Wengers beslut, prioriteringar och principer har på samma gång befruktat och begränsat.

Finns det egentligen konkreta och rationella skäl att tro att Jürgen Klopp kommer att lyckas med Liverpool där Arsene Wenger hittills har misslyckats med Arsenal?

Viss inspiration har hämtats från denna artikel.

Steve Bruce meddelade igår att han avgick som manager och med omedelbar verkan lämnade Hull. Mitt i försäsongen står alltså Hull utan manager. Hittills har Hull dessutom varit helt inaktiva på transfermarknaden, vilket i själva verket sägs vara det huvudsakliga skälet bakom Bruces avgång – att han inte upplevde att styrelsen gav honom de rätta förutsättningarna.

Det har varit struligt internt i Hull under en längre tid. Det började gnagas tämligen öppet redan mitt under förra säsongen, med Hull inblandat i en dramatisk uppflyttningsstrid i The Championship. När Hull började tappa mark på toppen, och tätklungan gick från att vara en kvartett till en trio, diskuterade Hull om de skulle ersätta Steve Bruce inför kommande playoff-spel.

Efter Hulls triumf på Wembley mot Sheffield Wednesday i playoff-finalen var Steve Bruce märkligt öppen med att han helt säkert hade fått sparken om inte Hull vunnit matchen. Att relationen inte var som den skulle mellan Bruce och ägarfamiljen Allam framstod som tämligen uppenbart. Ändå blev beskedet direkt efter säsongen att Steve Bruce fortsatte som Hulls manager.

Kanske spelar Assem Allams hälsa en betydelsefull roll i händelseförloppet. Han har varit sjukhusbunden under en längre tid. Möjligen har det skapat ett maktvacuum i klubbledningen, allra minst handlingsförlamat den. Ehab Allam, son till Assem och formellt en av delägarna, verkar inte ha haft mandat eller vilja att agera och fatta beslut på egen hand.

Självklart är det oroväckande för Hull. Tre veckor innan säsongsstarten slutar deras manager och en redan passiv klubbledning måste alltså på denna korta tid hitta en ny manager, villig att ta över ansvaret för en spelartrupp som redan för två-tre år sedan var mer eller mindre otillräcklig för att klara sig i Premier League, och som inte har blivit mer tillräcklig sedan dess.

Steve Bruce anses med viss rätta vara den bäste manager som Hull har haft, efter att två gånger ha tagit klubben till Premier League samt till en FA-cupfinal man faktiskt var en hårsmån från att vinna, följt av europeiskt cupspel. Det i sig innebär inte att Bruce var rätt manager att ta Hull framåt. Kanske kan Hull slå sig genom sitt eget glastak med ett nytt tänk på managerposten.

Men vem skulle i det här läget vara intresserad av att ta på sig jobbet som manager för Hull, under de förutsättningar som alltså fick Steve Bruce att säga upp sig från jobbet? Det framstår som om Hull har två val. Antingen befordra Mick Phelan, assisterande manager sedan många år men utan erfarenhet som manager. Eller sälja sig själva hos en annan manager genom att spendera de pengar på värvningar de var ovilliga att spendera under Steve Bruce.

En större fråga är kanske hur detta kommer att påverka Hull som klubb. Det har under en längre tid varit bittert och bråkigt mellan Hulls ägare och supportrar i en pågående konflikt om klubbens historia och traditioner. Steve Bruce var i flera avseenden den sammanhållande länken. Utan Bruce riskerar Hull falla samman i öppen konflikt, med oundvikliga avtryck också på fotbollsplanen.

Den för tillfället mest konkreta konsekvensen är att Hull har gjort sig själva till tämligen solklara favoriter till omedelbar nedflyttning. Det kommer inte bara att krävas en mycket skicklig manager att förhindra det. Det kommer dessutom krävas en mycket modig manager. Problemet för Hull är så klart att sådana växer inte precis på träd.

:::

TRANSFERKOLLEN

Rob Holding, Arsenal (++). Arsenal behöver framför allt förstärka anfallet och mittförsvaret. Arsene Wenger värvar först en ung och talangfull spelare till anfallet och sedan till mittförsvaret. Samtidigt pratar sig Arsenals VD varm om Leicesters transferpolitik som en förebild för Arsenal. Stoppa mig om ni har hört det förut.

Georginio Wijnaldum, Liverpool (+++). En värvning som får sägas vara svår att få grepp om. Onekligen en skicklig spelare med god potential som mycket väl kan bli nyttig för Liverpool. Men också en spelare som inte alls övertygade under sin säsong med Newcastle, samt en spelartyp som Liverpool redan har både många och bra av.

För mig är Sam Allardyce ett bra val. Åtminstone om man tar med i beräkningen vilka alternativ som faktiskt var tillgängliga och därför realistiska. Han är inte en förbundskapten som får engelska supportrar att drömma vackra drömmar, men man kan lika gärna hävda att vad England framför allt behöver är en rejäl dos av realism.

Med Sam Allardyce ser jag fram emot att se ett England som spelar utifrån sina styrkor och sina förmågor snarare än utifrån en idé baserad på hur andra länder spelar fotboll. Ett England där spelarna vet vilka sina uppgifter är på fotbollsplanen och känner sig trygga och bekväma i sina respektive roller.

Sam Allardyce är erkänt framstående inom områden som fitness, idrottspsykologi och användande av teknik. De beskrivningar som finns av hans träningssessioner är väsensskilda från vad man har hört sägas om Roy Hodgsons. Flera av Allardyces tidigare spelare pratar om hans förmåga att motivera sina spelare.

Sam Allardyce har i stor utsträckning haft hand om engelska klubbar som slagits runt mitten och botten av Premier League. I flera fall har han fått dessa klubbar att prestera betydligt bättre än vad deras resurser motiverar. Man kan välja att se denna erfarenhet som en begränsning, eller som perfekt anpassad för ett England i landslagsfotbollens motsvarande ingenmansland.

Det är lätt, men tämligen fördomsfullt, att avfärda Sam Allardyce som en rent defensiv manager. Hans lag präglas normalt sett av en stabil defensiv organisation, utan tvekan. Något England kan behöva. Men det finns också goda skäl att utpräglade individualister som Youri Djorkaeff, Iván Campo och Jay-Jay Okocha uppskattade att spela för Sam Allardyce i Bolton.

Ändå säger anställningen av Sam Allardyce något om FA:s brist på riktning. Det var efter Fabio Capello avgått som Englands förbundskapten som FA och landslagsledningen satte sig ned för att definiera vad man kallade för Englands DNA, den syn på fotboll och den spelidé som samtliga engelska landslag skulle spela efter:

“England teams aim to dominate possession with the aim of creating opportunities to penetrate the opposition and create goalscoring chances. What are the benefits of effective ball retention? Ball retention allows teams to manage the momentum of a game, requiring a patient and controlled approach.”

Det där låter så klart mer genomtänkt än att bara kort säga att “Vi ska spela som Spanien!” Men ska det bli mer än ord på papper gäller det också att anställa rätt personer som förbundskapten och tränare att implementera dem. Redan där fanns det skäl att undra i vilken utsträckning Roy Hodgson verkligen hade de rätta egenskaperna. Men hur ser då Sam Allardyce på hur man ska spela fotboll?

“Getting the ball into the opposition’s box as quickly as you can with quality and getting it forward and in behind the opposition is definitely the best way forward.”

Minst sagt ett väsensskilt synsätt från FA:s påstådda DNA. Sam Allardyces syn på fotboll påminner mindre om Spanien men desto mer om Leicester. Inte för att det är något fel med det. Spaniens fotbollsidé har visat sina begränsningar under senare år samtidigt som Leicester har visat vad som går att uppnå med deras fotbollsidé från en styrkeposition liknande Englands.

Men sådan fast förankring i verkligheten hade alltså FA:s omtalade DNA-arbete. Det gör inte valet av Sam Allardyce fel på något sätt, tvärtom illustrerar det bara den byråkratiska idiotin att betrakta en fotbollsfilosofi som en skrivbordsprodukt utan faktisk förankring i de engelska klubbarnas spelidéer och metoder.

Spansk och tysk landslagsfotboll existerar inte, som i England, oberoende av och fristående från spanska och tyska klubbar, utan bygger tvärtom vidare på deras arbete. Det långsiktiga nationella arbetet måste ske i klubbarna. När spelarna väl kommer till landslaget finns vare sig tid eller möjlighet till filosoferande eller taktiskt experimenterande. Där måste man arbeta med vad man har.

Och få om någon har gjort det bättre inom engelsk fotboll de senaste 15 åren än Sam Allardyce.

Det är ju så de flesta satsande engelska klubbar normalt sett har agerat. Det är med andra ord inte utan att man därför blir lite förvånad när Everton i själva verket agerar tvärtemot dessa förväntningar. Istället har Everton ägnat första halvan av sommaren åt att hyfsat lugnt och metodiskt sätta organisationen runt laget.

Visst har Everton värvat en och annan spelare. Men det har uteslutande handlat om några unga spelare samt Maarten Stekelenburg, det vill säga en tämligen grundläggande värvning till en väldigt specifik position. Det handlar inte om några profilvärvningar över huvud taget. Dessa får man då förmoda att Everton väntar med.

Då kan man undra vad Everton faktiskt väntar på. Kanske föll den sista pusselbiten på plats för dem igår. Everton hade redan sedan tidigare anställt Ronald Koeman som klubbens nye manager, ett ambitiöst men inte omtumlande val. Igår blev det också klart att Everton anställer Steve Walsh som director of football.

Det får betraktas som något av ett kap. Walsh kommer från uppdraget som assisterande manager i Leicester, där han har varit huvudansvarig för klubbens scouting och en inflytelserik person på Leicesters värvningar. Leicesters värvningar av Riyad Mahrez och N’golo Kanté har hyllats unisont, Walsh var arkitekten bakom bägge.

Everton valde alltså att börja i änden att först anställa en manager och en sportchef. Nu är detta avklarat och då kan vi börja förvänta oss att Everton också agerar mer målmedvetet på transfermarknaden. Flera spelare har nämnts som aktuella för Everton, som i konkurrens med framför allt italienska klubbar jagar både Moussa Sissoko och Axel Witsel.

Det säger ändå något positivt och intressant att Evertons klubbledning valde att inte skjuta vagnen före hästarna. Det antyder ett mer genomtänkt och långsiktigt arbetsperspektiv, att vad man i första hand har för ambition att göra är att bygga en klubb.

Inom managementteorin pratas det vid sidan om finansiellt kapital också om en organisations strukturkapital och humankapital som viktiga komponenter för dess verksamhet och effektivitet. Inte minst humankapitalet har blivit något av ett modebegrepp, och mängder av konsultfirmor har gjort stora pengar på den moderiktiga idén att medarbetarna är varje organisations viktigaste tillgång.

Det vore så klart dumt att säga något emot det. Men för en organisation där medarbetare byts ut tämligen ofta och regelbundet kan det istället vara betydligt mer effektivt att investera i sitt strukturkapital, det vill säga de rutiner, arbetsmetoder och kollektiva kompetens som institutionaliserats över tid i organisationen.

Detta är i högsta grad aktuellt för en klubb som Everton. Fotbollsspelare kommer och går, och blir bara i undantagsfall särskilt långvariga i en och samma klubb. I all synnerhet för en klubb som befinner sig i näringskedjan där Everton befinner sig. De kan värva humankapital, det vill säga spelare, men inte förvänta sig att dessa diamanter är för evigt.

Alltså kan det på lång sikt vara mer värdefullt för Everton att investera i sitt strukturkapital, det vill säga bygga en apparat och ett organisatoriskt ramverk för att köpa och sälja spelare. Givet att Everton kämpar ur resursmässigt underläge blir just scouting och en effektiv transferpolicy för dem en strategisk kompetens.

Det betyder att man inte gärna lämnar över en sådan kärnverksamhet till nycker och tillfälligheter. Istället vill man arbeta utifrån en verksamhetsidé och en tydlig och effektivt implementerad plan. Mycket talar alltså för att det är det perspektivet Everton har valt att ta den här sommaren under Farhad Moshiris nya ägarskap.

Kanske signalerar det inte lika automatiskt ambition för omvärlden som vad några riktigt häftiga spelarvärvningar skulle göra. Men det är å andra sidan något som till sist ändå kan tyda på en högre grad av målmedvetenhet och framför allt långsiktighet – att Everton inte enbart bygger för den kommande säsongen utan för de kommande tio säsongerna.

Ett perspektiv som borde tilltala de flesta Evertonsupportrar. Dessutom, det ena behöver inte utesluta det andra – Everton har nu en dryg månad på sig att leverera några riktigt spännande värvningar till ett i grunden redan starkt fotbollslag. Evertons spelbräde är uppställt, nu är det dags för pjäserna att börja röra på sig.

:::

TRANSFERKOLLEN

Brice Dja Djédjé, Watford (+++). Walter Mazzarri gillar sina ytterbackar, vilket möjligen säger något om den taktik han planerar använda. Utöver ett närmast omöjligt namn så är den 25-årige Djédjé ivoriansk landslagsman med högerbacken som sin position, och har ett par bra säsonger i Marseille bakom sig.

Det har varit ett återkommande problem under många år hur spelare har behandlat domare i samband med mer eller mindre varenda beslut som går dem och laget emot. Det svärs, görs nedsättande gester, i vissa fall rusar spelarna i klunga mot domarna.

Domarna är självklart tränade att kunna hantera det där, men det vore samtidigt naivt att tro att det inte hade någon betydelse. Inte minst påverkar det exempel som detta sätter hur spelare beter sig på lägre nivåer, inte minst inom ungdomsfotbollen.

Det har varit ett irritationsmoment, samtidigt som likt med filmningar och med maskning, i princip ingenting har gjorts för att åtgärda det. Under de senaste fem åren har till exempel inte en enda spelare utvisats på grund av sådant här beteende.

Nu ska det bli ändring på det. Röda kort kommer delas ut till spelare som öppet konfronterar domare och använder kränkande språk och gester mot dem. Gula kort för mindre förseelser, negativa gester eller ord, eller när två eller fler spelare omringar domaren.

Det är självklart upp till domaren att avgöra vad som är vad. Vetskapen att domaren dock har det verktyget i lådan borde göra att spelarna behärskar sig själva betydligt bättre, om inte annat efter en anpassningsperiod och med tydliga direktiv från den egna lagledningen.

Godtyckligt undrar en del, vad är att betrakta som acceptabelt alternativt över gränsen? Mja skulle jag säga, jag skulle säga att det är en gräns som alla vet när man har passerat den. Domarna själva är bäst skickade att avgöra detta, det är de som upplever situationen och kan använda eget omdöme.

Visst kan det uppstå rätt märkliga matchsituationer inledningsvis, och lag få spelare utvisade till synes tufft och hårt. Men inom hyfsat kort tid kommer lagen och spelarna ha anpassat sig till de nya reglerna. Det är hur som helst något som måste göras om man vill få bukt med problemet.

Om det sedan är en tillfällighet att det införs lagom till den här säsongen, med Pep Guardiola och José Mourinho i varsin Manchesterklubb, får väl betraktas som en öppen fråga. Kanske såg man stormen vid horisonten och beslutade sig för att agera i preventivt syfte.

Det hade i alla fall varit underhållande att se sådana här bestämmelser i La Liga. Spelarna skulle se helt vilsna ut.

:::

Sam Allardyce blir alltså med allra största säkerhet Englands näste förbundskapten. Offentliggörs det inte idag så blir det vilken dag som helst, det enda som ska vara kvar att förhandla är Sunderlands ersättning.

Det är ett bra val. Det fanns i alla fall inga givna bättre kandidater än Allardyce som faktiskt var tillgängliga. Allardyce är inte något romantiskt val på något sätt, men har det taktiska ramverk som England helt säkert behöver.

Det kommer i alla fall inte råda någon oklarhet för spelarna i ett mästerskap om hur laget faktiskt ska spela. Redan där borde man kunna börja se klara och tydliga förbättringar.

Kan han dessutom göra något åt stjärnkulturen i det engelska landslaget så vore också det något gott.

:::

Middlesbrough var på väg att värva Neven Subotic från Dortmund. Men värvningen föll samman när Subotic inte klarade av läkarundersökningen i Middlesbrough.

Bara någon timme senare meddelade Dortmund att Subotic behövde opereras och blir borta åtminstone resten av året. En märkligt precis diagnos på så kort tid kan tyckas.

Här väcks ju vissa etiska frågeställningar. Kände Dortmund faktiskt till skadan på Subotic och hoppades kunna lasta av honom på Middlesbrough utan att detta skulle upptäckas? Det vill säga i praktiken svindla dem.

Tråkigt för Middlesbrough att värvningen inte blir av.

Men det hade stått dem betydligt mer dyrt om de hade upptäckt det här problemet med Subotic i en Middlesbroughtröja. En transfersumma, en hög lönepost och en spelare försatt ur spelbart skick för allra minst en överskådlig framtid.

Det finns flera sätt en värvning kan sluta bra med andra ord.

:::

TRANSFERKOLLEN

Alvaro Negredo, Middlesbrough (++++). Riktigt spännande anfallarvärvning av Middlesbrough, nykomling i Premier League. Negredo är en spelare med stor kapacitet. Har haft några problematiska säsonger i ett problematiskt Valencia, men Middlesbrough värvar Negredo på ett ettårslån med köpoption, vilket ger dem en out vid behov.

Ragnar Klavan, Liverpool (++). Mittback från Augsburg som har passerat 30-strecket. Helt säkert en kompetent mittback, men en märklig värvning av Liverpool. Är tänkt att fungera huvudsakligen som backup i Liverpools mittförsvar men rimligtvis borde sådana trupproller kunna fyllas av yngre och mer utvecklingsbara förmågor.

Varje ägare har följts av en annan, och för varje gång har där funnits samma förhoppningar att den här gången skulle det bli ordning på klubben igen. Allra senast i raden är Fawaz Al-Hasawi som köpte klubben 2012. Nu verkar det vara dags för honom att sälja klubben igen och Nottinghams fans är ursäktade om de befarar början på en grekisk tragedi.

Evangelos Marinakis är en grekisk rederimogul som sägs vara på väg att köpa Nottingham Forest. Han är sedan sedan sex år tillbaka också ägare och president i Olympiakos, den grekiska fotbollens storklubb, och Olympiakos har under dessa sex år vunnit den grekiska ligan varenda säsong.

Det låter ju minst sagt bra. Men det låter mindre bra när det samtidigt kommer fram att Marinakis tillsammans med flera andra grekiska fotbollsprofiler står åtalad för systematisk matchfixning, utpressning, bedrägeri och för att ligga bakom sprängningen av ett bageri tillhörandes Petros Konstantineas, en före detta grekisk fotbollsdomare.

Tillsammans med medlöpare anses Marinakis ligga bakom ett kriminellt nätverk som i allt väsentligt har tagit över kontrollen av den grekiska fotbollen, i syfte att tjäna pengar via spelintäkter. Ett kriminellt nätverk som skyddas av sina kontakter både inom den grekiska politiska ledningen, det grekiska fotbollsförbundet och UEFA.

Inte precis den man som supporter skulle vilja ha som ägare av sin klubb. Men det är alltså en tydlig risk.

Fast borde inte Football League kunna förhindra detta kan man då tycka – genom att tillämpa sitt ägartest?! Det är ju ett test som är utformat just för att förhindra att ägare som är dömda för brott och oegentligheter ska kunna ta över engelska klubbar.

Men Football League står handfallna. Problemet är nämligen att Evangelos Marinakis ännu inte har blivit dömd för något av de brott han anses ha begått. Åtalen väcktes för ett drygt år sedan men har sedan dess dragits i långbänk av fördröjande yrkanden och överklaganden från Marinakis sida. Och i och med att han inte är dömd är inte Football Leagues ägartest något hinder.

Nu är det inte någon konkret risk att Nottingham Forest blir ett subjekt för matchfixning. Det är inte Marinakis ägande av Olympiakos som har orsakat problemen inom grekisk fotboll, utan kontrollen över samtliga relevanta grekiska fotbollsinstitutioner. Någon sådan institutionell kontroll kan Marinakis aldrig få i England.

Men bara att associeras med en ägare som bär med sig ett sådant bagage är illa nog för en stolt och anrik klubb som Nottingham Forest. En klubb som förvisso har behövt brottas med återkommande ägarproblem de senaste 15 åren. Men som aldrig tidigare har behövt brottas med sitt eget rykte.

:::

TRANSFERKOLLEN

Johann Berg Gudmundsson, Burnley (+++). Islands dundersuccé i EM gick inte obemärkt förbi för Gudmundsson, som alltså tar klivet upp i Premier League från Charlton. Samtidigt är det inte EM som motiverat Burnley att satsa på den isländske yttermittfältaren, utan snarare den mycket goda säsong med Charlton han har bakom sig.

Nick Pope, Burnley (++). Sean Dyche beskrev Pope som en ung målvakt med mycket potential. Med Tom Heaton som förstemålvakt är det med andra ord inte aktuellt att Pope tar över som målvakt redan den här säsongen. Mer av en framtidsvärvning.

Mark Birighetti, Swansea (++). 25-årig målvakt från Australien som plockats hem på fri transfer. Mycket svårt att se Birighetti ta målvaktsplatsen från Lukasz Fabianski, men borde kunna sätta rejäl press på både Kristoffer Nordfeldt och Gerhard Tremmel gällande andramålvaktsplatsen.

Nu innehåller det här så klart ett visst mått av hyckleri. För så oroad är den svenska statsapparaten över folkets alkoholkonsumtion och spelande att de av ren omtanke om folkhälsan (vad annars?) har statligt monopoliserat båda dessa industrier.

Fotbollsklubbar, kanske inte minst engelska fotbollsklubbar, befinner sig i flera avseenden i ett slags moraliskt gränsland. Å ena sidan är klubbarna en typ av företag i behov av att generera intäkter. Å andra sidan är samma klubbar dessutom lokalt förankrade institutioner med ett tydligt socialt ansvar.

Det här är två roller som tämligen ofta kolliderar. Kanske blir det som mest tydligt och konkret ifråga om vad dessa klubbar gör reklam för. Många företag vill självklart sponsra engelska fotbollsklubbar, mer synlighet än så för sitt varumärke är svårt att få.

Klubbarna försöker få så bra avtal som möjligt. Men de företag som betalar bäst är inte alltid de mest moraliskt rumsrena. Alkoholreklam, spelreklam, till och med kortlånreklam tar plats på engelska fotbollströjor, företag som i olika utsträckning kan anses profitera på supportrars privata eländen.

Mest tillspetsat blev det i Newcastle. Kortlåneföretaget Wonga är klubbens tröjsponsor. Det fick klubbens muslimska spelare, framför allt Papiss Demba Cissé att inledningsvis av religiösa skäl vägra dra på sig tröjan. Men framför allt upprörde det många av klubbens fans som befann sig i Wongas korshår.

Däremot har det smugit mer eller mindre helt under radarn att fyra Premier League-klubbar bara i nuläget har spelföretag som tröjsponsorer. Inte lika uppenbart kontroversiellt måhända men ändå moraliskt suspekt. Inte bara på grund av spelmissbruk, utan också för kopplingen till spelfusk och läggmatcher.

Som vanligt när sådana här frågor diskuteras kommer det dras olika gränser baserat på personliga värderingar. Ett enkelt ställningstagande är så klart att så länge det är fråga om laglig verksamhet så är alla tröjsponsorer att betrakta som fair game.

Har man däremot synen att engelska fotbollsklubbar fyller en viktig funktion som sociala föredömen är det inte självklart att dessa klubbar inte också ska förväntas motsvara en högre standard än den formella lagens minsta gemensamma nämnare.

Naturligtvis skulle detta kunna leda till godtycke och väldigt besvärliga gränsdragningar. Helt orimligt är det dock inte att tänka sig att Premier League arbetar fram en code of conduct över vilka typer av tröjsponsorer som är att betrakta som olämpliga och icke önskvärda.

I viss mening sker redan en reglering på detta område. FIFA och UEFA tillåter exempelvis inte politiska budskap på matchtröjor och dylikt. Kommersiella budskap, i vissa fall dessutom svåra att skilja från politiska budskap, är dock av någon anledning helt okej.

Man vill inte att fotbollsklubbar ska bli reklampelare för politiska budskap som kan upplevas kränkande och frånstötande. Jag skulle säga att det kan vara minst lika aktuellt att tillämpa precis samma resonemang för alla typer av potentiella reklamköpare.

Vilken typ av tröjreklam tycker ni själva är okej respektive mindre okej? Är det över huvud taget ett problem att alkoholföretag, spelbolag och kortlåneföretag kan framhäva sig själva och sina produkter med hjälp av engelska fotbollsklubbar?

För mig är det inte så mycket en fråga om moralpanik. Snarare en fråga om vilken typ av verksamhet man tycker det är lämpligt och önskvärt att fotbollsklubbar kopplas samman med.

Cash is king sägs det. Men det brukar också sägas att context is king. Två uppfattningar som just i det här fallet inte är helt lätta att förena.

Som manager stigmatiseras man av sina misslyckanden. Mer än kanske någon annanstans är dock så fallet i England. Kanske beror det på den för England så speciella synen på managern som individuell hjältefigur. Personen bär allt ansvar helt oberoende av sammanhanget.

Det är också ett mönster som har förstärkts mångfalt i och med framväxten av internet och sociala medier. Mer än någonsin tidigare bedöms en manager utifrån rykten, skvaller och mobbmentalitet. Lögner upprepas så många gånger att de snabbt uppfattas som sanning.

David Moyes var inte allas favoritmanager under sin tid i Everton. Men alla med ett öppet sinne hade allra minst vett att respektera det jobb Moyes gjorde med Everton, en klubb med förhållandevis små resurser som han stadigt fick att konkurrera med de allra största.

Man kan så klart anse vad man vill om det kloka i att Man Utd beslutade sig för att anställa Moyes som ersättare till Alex Ferguson. Det är oavsett vilket inget man hade beslutat sig för om Moyes hade gjort något annat än ett väldigt bra jobb med Everton.

Det var tre år sedan. På dessa tre år har David Moyes kurs kraschat snabbare än det brittiska pundet. Två misslyckanden har sett till detta. Hans tid i Man Utd blev kort, endast tio månader. Strax därefter prövade han lyckan i Real Sociedad, en klubb där han blev kvar ett år.

Det känns överdrivet. Den manager existerar inte på jordens yta som hade haft goda chanser att framgångsrikt ta över som Alex Fergusons första ersättare, skuggan var för stor. Moyes gjorde misstag, men förståeliga misstag. Det var en väldigt svår situation och ett mer eller mindre omöjligt sammanhang.

Därefter Real Sociedad. Istället för att häckla det relativa misslyckandet borde man kanske istället hylla modet att pröva vingarna utomlands, i en ny liga och i en ny kultur. Det är svårt att lyckas under sådana omständigheter, inte minst vid första försöket – något många utländska managers har fått erfara också i England.

Det finns ett välbekant uttryck. Att god erfarenhet följer på dåliga erfarenheter, som i sin tur följer på ingen erfarenhet. Det är ett uttryck som avslöjar ett annorlunda sätt att se på det här med misslyckanden. Att det inte behöver vara något som stigmatiserar, tvärtom kan det stimulera.

Men att misslyckas med ett högprofilerat jobb i England betyder oftare att man drar på sig en informell nationell exil. Det har pratats en längre tid om att David Moyes ska komma tillbaka till engelsk fotboll och till Premier League, men det är först nu som det ser ut att kunna bli av.

Som ny manager för Sunderland, under förutsättning att FA som det ser ut väljer att utse Sam Allardyce till nästa förbundskapten.

Det är svårt att inte se detta som om inte det perfekta valet för Sunderland så åtminstone det naturliga valet. Det är ett val som har många fördelar och många argument som talar för det. Inte minst kanske att det vore en teoretiskt omedelbar lösning som inte skulle försena Sunderlands säsongsplanering i onödan.

Men David Moyes vore också en manager som i mångt och mycket bygger vidare på vad Sam Allardyce har lagt grunden till. Det är ett val som inte tvingar Sunderland att behöva uppfinna hjulet ännu en gång, för vilken gång i ordningen under det senaste årtiondet törs man knappt räkna.

Managerstil och spelidé är också något som Sam Allardyce och David Moyes i stora drag har gemensamt. Båda är erkänt skickliga på att skapa en defensiv organisation i sina fotbollslag. Moyes har å andra sidan visat sig skickligare på att kombinera detta med en snabb och slagkraftig offensiv som passar väldigt väl in på Sunderlands nuvarande spelarmaterial.

Personlighet är också något som talar för David Moyes i Sunderland. Moyes klarade aldrig av att ta det kliv uppåt i mentalitet som förmodligen krävs för att leda en engelsk storklubb. Men han trivs dokumenterat väl i en klubb som har för ambition att slåss med engelska storklubbar. I det avseendet skiljer sig inte Sunderland från Everton.

David Moyes är inte det mest glamourösa namnet, för det är han alltför brittisk. Men tar han över Sunderland så blir inte ett redan stekhett managerläge i Premier League inför kommande säsong det minsta mindre svettigt. Tvärtom.

Dessutom. Än en gång lokalrival med Rafa Benitez. Fast den här gången slåendes ur överläge, eller åtminstone på jämn fot. Med Middlesbrough som det potentiellt mycket besvärligt tredje hjul i den relationen. Det knastrar däruppe i nordöst.

Men det är FA som måste fälla den första dominobrickan genom att anställa Sam Allardyce som Englands förbundskapten. Kanske inte idealiskt för Sunderland men med David Moyes väntandes i kulisserna så behöver det heller inte på något sätt vara någon negativ utveckling.

Vad som däremot är direkt problematiskt för Sunderland i det här läget är en utdragen osäkerhet i frågan. Så man förstår att de önskar att FA inte drar frågan i långbänk, eller åtminstone att de ger Sam Allardyce så snabbt besked som möjligt.

Vilket i sig inte precis är någon avundsvärd situation – att vara beroende av FA:s kompetens och effektivitet i sin försäsongsplanering.

Samtidigt är det så klart på sitt sätt upprörande att behöva se Leicesters fantastiska lagbygge börja luckras upp. N’golo Kanté var möjligen den viktigaste spelaren bakom Leicesters lika oväntade som triumfartade ligaseger, i alla fall tillsammans med Riyad Mahrez som nu också sägs vara på gång att lämna Leicester för en större klubb.

Man undrar så klart lite vad Jamie Vardy tycker och tänker i nuläget. För snart en månad sedan nobbade han Arsenal och valde att stanna i Leicester. Hade han fattat samma beslut i vetskapen att eventuellt både Kanté och Mahrez skulle lämna laget under sommaren? Det lär vi aldrig få svar på men jag betraktar det som allra minst osäkert.

I någon mening är det kanske också en fråga om förra säsongens upp och ned-vända värld håller på att räta upp sig igen. Leicester var en romantisk fotbollsdröm som vi alla rycktes med i. Men vi var naiva om vi trodde att vi aldrig skulle behöva vakna upp ur drömmen. Att Chelsea värvar Kanté säger oss att ordningen är på väg att återställas.

Något surt är det så klart. Man kan undra varför det skulle vara så värst intressant för N’golo Kanté att just den här sommaren byta från Leicester till Chelsea. Båda klubbarna spelar i Premier League, med Leicester skulle han få spela i Champions League, och så värst mycket högre kan inte lönen vara som Chelsea erbjuder honom.

Att det skulle vara sista chansen för N’golo Kanté att gå till en storklubb är också svårt att se för en 25-årig spelare som precis etablerat sig som en världsspelare. Kantés övergång från Leicester till Chelsea känns som en övergång som precis lika gärna hade kunnat ske nästa sommar som den här sommaren.

Så varför sker det just den här sommaren? Varför lämnar en spelare som N’golo Kanté de regerande ligamästarna och spel i Champions League för en annan klubb som befinner sig under rekonstruktion och som spelar i vare sig Champions League eller Europa League nästa säsong?

Kanske ville N’golo Kanté ta chansen att få spela för Antonio Conte. Kanske inte ett skäl som känns helt troligt och heller inte en möjlighet som försvinner efter den här sommaren. Att flytta till en klubb i London kan så klart vara attraktivt jämfört med ett rätt trist Leicester, men återigen känns det som något som inte var direkt brådskande.

Rent rationellt är det så klart mycket möjligt att göra resonemanget att Chelsea är betydligt mer sannolika att sluta högre upp i tabellen, kanske till och med kämpa om ligatiteln, under den kommande säsongen än vad Leicester är. Trots allt är framtiden viktigast i sådana här beslut. Men överträffar verkligen denna möjlighet chansen att få spela i Champions League nästa säsong?

Det är svårt att hitta helt klockrena rationella argument bakom beslutet. Min teori är att skälet att spelare som N’golo Kanté väljer att lämna Leicester just den här sommaren var just lagets lika makalösa som oväntade framgångar förra säsongen. Det var en skräll, det var en bragd – men det var också något som helt säkert aldrig kan vare sig överträffas eller upprepas.

Spelare som N’golo Kanté och Riyad Mahrez har uttryckt annorlunda redan uppnått allt de kan uppnå med Leicester. Förra säsongen var den perfekta säsongen. Det är naturligtvis jättebra. Men nedsidan av det myntet är att allt som sker därefter bara kan bli en försämring, i värsta fall till och med ett rent misslyckande.

Det där är oundvikligt. Alla bedömare, även de som värderar Leicester med rimliga förväntningar, kommer mer eller mindre underförstått alltid jämföra med förra säsongen. En sådan jämförelse går inte att vinna. Om man vet detta – så finns naturligtvis alla skäl i världen att försöka undvika den situationen om man har möjlighet och istället avsluta på högsta möjliga punkt.

Det är så klart sorgligt på sitt sätt. Inte minst för oss som hade hoppats att få se förra säsongens Leicester hävda sig i Champions League. Den möjligheten kommer vi förmodligen inte få. Det trista i det är att Leicesters bragdlag och mirakelsäsong alltid kommer åtföljas av ett frågetecken om hur de hade klarat sig i Champions League, som aldrig riktigt kommer besvaras.

What if?

:::

TRANSFERKOLLEN

N’golo Kanté, Chelsea (+++++). Strålande värvning av Chelsea. Är i stort behov av ny energi på sitt centrala mittfält och ingen spelare är mer energisk än just Kanté. Kommer vara en viktig taktisk kugge i Antonio Contes lagbygge, inte minst betydelsefull att styra Chelseas defensiv på samma sätt som han gjorde i Leicester.

Juan Camilo Zuniga, Watford (+++). Colombiansk landslagsytterback som kanske är mest känd för att ha försatt Neymar ur spelbart skick i VM senast. De senaste åren har han befunnit sig i Napoli, varifrån Walter Mazzarri naturligtvis är bekant med honom. Bra förstärkning för Watford sedan Nathan Aké lämnat klubben.

En lovande början skruvar upp förväntningarna (exempelvis värvningen av Granit Xhaka) innan man missar ett upplagt läge och tappar viktiga poäng (den inställda värvningen av Jamie Vardy), följt av en längre tids passivitet och avvaktande, innan man hänfaller till mer eller mindre lyckade nödlösningar precis innan det är för sent.

En match, en säsong, en transfersommar – oavsett vilket så har Arsenal en tendens att följa detta återkommande mönster.

Försöket att värva Jamie Vardy var på sitt sätt talande både för en attityd och för en brist på slughet på transfermarknaden. Att försöka köpa Vardy för dennes köpklausul var ett sätt att söka maximalt värde på marknaden. Att försöka värva Vardy så tidigt på sommaren var förmodligen ett misstag. Kanske hade det varit klokare att låta andra pjäser lämna Leicester först och låta det informera Vardys beslut.

Det har till synes blivit en sorts grej för Arsene Wenger att försöka värva anfallare genom att trigga deras köpklausuler. Min enda förklaring till det skulle vara att det är enda sättet att nu för tiden kunna köpa en anfallare av klass för vad Arsene Wenger skulle betrakta som värde för pengarna. Annars tvingas man ofta i någon mening ”överbetala” för sådana spelare.

Överbetala är dock ett lustigt ord som antyder att varje spelare har ett objektivt värde oberoende av det pris han betingar på marknaden. Alternativt att varje spelare har ett korrekt värde i Arsene Wengers huvud. Men en spelares värde är det pris marknaden bestämmer, och den marknaden har genom framför allt rejält ökade TV-intäkter förändrats väldigt mycket på väldigt kort tid.

Det där vägrar Arsene Wenger till synes att acceptera. Han vill inte anpassa sig efter den rådande marknaden vilket leder till att Arsenal befinner sig i en simtävling simmandes motströms. Wenger arbetar med samma filosofi han gjorde för 10-15 år sedan med den skillnaden att filosofin då hade mer gemensamt med den tidens marknad.

Givet att Arsenal befinner sig i en position där de har möjlighet att spendera och betala betydligt mycket mer än de allra flesta andra klubbar så är detta en filosofi som begränsar dem. Det begränsar definitivt Arsenal gentemot deras främsta konkurrenter.

Där andra klubbar i större utsträckning söker efter bra spelare och är beredda att betala för dem, söker Arsenal och Arsene Wenger istället efter vad som enligt dem är bra värde, vilket har lite för mycket gemensamt med billigt. Det är en annorlunda målbild. Det hade varit en klok målbild om Wenger vore ekonomichef, men han är manager för en fotbollsklubb.

Nu är inte sommaren på långa vägar slut. Men vi vet alla att sannolikheten är rätt hög att vi mycket snart kommer höra välbekanta uttalanden komma från Arsene Wenger. Hur han har fullt förtroende för sin redan befintliga spelartrupp. Hur det är viktigt med kontinutitet och stabilitet, och att spela samman spelartruppen.

Om vi börjar höra detta, för att inte säga när vi börjar höra detta, så kan vi vara rätt säkra på att det blir ännu en sådan sommar för Arsenal. Det händer inte så värst mycket mer, Arsene Wenger hittade inte så mycket värde på marknaden, vilket besvärligt nog inte längre riktigt existerar. Beroende på resultaten i säsongsinledningen följer sedan nödköp, med vilka man kan få tag i en Mesut Özil men oftare fastnar med Per Mertesackers eller Marouane Chamakhs.

Kanske är det lätt att vara för pessimistisk. Granit Xhaka har trots allt värvats och det kan stadga upp lagets centrala mittfält. Den värvningen till trots återstår alltjämt för Arsenal att stadga upp de två lagdelar som verkligen är i behov av förstärkning – mittförsvaret och anfallet. Men det är inte första sommaren vi väntar på att Arsenal ska åtgärda dessa brister.

Hittills har vi väntat förgäves.

:::

TRANSFERKOLLEN

Jordon Ibe, Bournemouth (++++). Håller Eddie Howe på med sitt alldeles egna ”suffer the little children”-projekt i Bournemouth? Han samlar hur som helst på sig mycket lovande, ung talang. Rekordköpet av Ibe kan vara ett genidrag, en mycket lovande spelare som är i behov av speltid för att utvecklas och som bör passa perfekt in i Bournemouths spelidé.

Antonio Barragán, Middlesbrough (++++). På pappret en kanonvärvning till högerbacken av Middlesbrough. Barragán kommer från Valencia vilket till synes fortsätter vara något av en problemklubb. Där har han fått mycket speltid de senaste åren. Känns som en värvning på en nivå ovanför vad man normalt brukar få se från nykomlingar.

Ashley Fletcher, West Ham (++). West Ham skulle värva en stjärnanfallare. Nej, det är inte Fletcher som avses med detta. I framtiden är det dock inte omöjligt att Fletcher faktiskt blir en stjärnanfallare för West Ham, men det är svårt att se hans bidrag som alltför omfattande den här säsongen. Tillbringade våren på lån i Barnsley som han var med om att skjuta upp i The Championship.

Fotbollen kan på många sätt vara en motkraft till detta. Man kan säga mycket illa om den globala, moderna fotbollen – men den mer än kanske något annat borde kunna upplysa världen om det enorma värde som kan uppstå när unga människor från alla delar av världen spelar i samma lag för att uppnå ett gemensamt mål.

Kulturell förståelse, och förmågan att kunna hantera olika personer från olika kulturer, har blivit en allt viktigare egenskap i framgångsrikt management. Men även tränarna själva har så klart sina respektive kulturella ursprung som färgar hur de ser på fotboll, på relationen med sina spelare, och på hur en klubb ska drivas.

Premier League är den mest globaliserade ligan i världen. I flera avseenden är det inte längre ens meningsfullt att prata om den som en engelsk liga. På sitt sätt är det så klart paradoxalt att i en tid där främlingsfientlighet och isolationism vinner alltmer mark så är ett mångkulturellt fenomen som Premier League mer populärt och mer värdefullt än någonsin tidigare.

Identitet är ett ord som ofta används runt fotbollsklubbar. Och inte minst i Premier League är det managern som har rollen som identitetsbärare, den som är tänkt att ge klubben och laget en personlighet. Sådan herre, sådan hund är till synes teorin. Men vad är det i så fall för typ av personlighet som dessa managers i Premier League ger sina klubbar?

Geert Hofstede har gjort den överlägset största kartläggningen av nationella skillnader i kulturella värderingar. Arbetet inleddes under hans tid på IBM redan under 1960-talet och tog rejäl fart under 1970-talet, och hans resultat och modeller har kontinuerligt utvecklats sedan dess. Hans stora teoretiska bidrag är sex kulturella dimensioner som anses särprägla nationell kultur:

Maktdistans – Den utsträckning i vilken mindre inflytelserika individer i ett samhälle accepterar att makt och inflytande är ojämnt fördelat. Kan också sägas vara ett mått på ett samhälles grad av hierarki.

Individualism – Den utsträckning i vilken individer i ett samhälle agerar utifrån en självbild definierad i termer av jag eller vi. Kan också sägas gälla synen på ömsesidigt beroende mellan människor i ett samhälle.

Maskulinitet – Den utsträckning i vilket ett samhälle drivs av värderingar såsom konkurrens och ambition, eller mer feminina värderingar som omsorg och livskvalitet. Är det viktigast att vara bäst eller tycka om vad man gör?

Osäkerhetsundvikande – Den utsträckning i vilken individer i ett samhälle känner sig hotade av osäkra och okända situationer och syftar till att undvika detta genom etablerandet av normer och institutioner.

Tidsorientering – Den utsträckning i vilken ett samhälle tenderar att prioritera mellan traditionella värderingar å ena sidan och en mer pragmatisk syn på förändring å andra sidan.

Tillfredsställelse/Återhållsamhet – Den utsträckning i vilken människor i ett samhälle försöker kontrollera och reglera sina drifter och önskemål, alternativt är mer liberala i tillfredsställandet av dessa drifter.

(Lär dig mer!)

Alla nationella kulturer är normalt sett framträdande på ett eller annat sätt längs åtminstone någon av dessa kulturella dimensioner. I Premier League finns samtidigt ett stort antal olika nationella kulturer representerade i respektive manager. England (och Wales) naturligtvis, men också Frankrike, Tyskland, Spanien, Italien, Portugal, Argentina, Holland och Kroatien.

Frågan är alltså: Vad säger oss Geert Hofstedes kulturella dimensioner om den personlighet och identitet som respektive manager i Premier League bidrar med till sin klubb och sitt lag?

Arsene Wenger – Arsenal. Det mest framträdande kännetecknet i den franska kulturen är en hög grad av osäkerhetsundvikande. Det finns en vilja att ha koll på allt som händer och att vilja ha full information innan man fattar beslut och agerar. Många skulle nog kunna känna igen dessa drag i Wengers totala kontroll över allt som sker i Arsenal (och omtalade brist på förmåga att delegera), i hans stundtals enerverande ovilja att ta ens den minsta chans på transfermarknaden, och i lagets tämligen rigida taktiska grundidé. Arsenal bär en fransk prägel.

Jürgen Klopp – Liverpool. Tysk kultur har höga poäng i individualism, maskulinitet och osäkerhetsundvikande. Men det som framför allt kännetecknar den tyska personligheten är en hög poäng i tidsorientering, att inte vara bundna vid traditioner i sin strävan efter måluppfyllelse. Visst anar vi en intressant spänning här mellan Klopp som den store reformatorn av vad som kan vara en av Englands mest traditionsstyrda klubbar. Men visst är Klopp i första hand pragmatisk i sin fotboll, orädd att förändra, och förmodligen anställd just för sin förmåga att förändra.

Antonio Conte – Chelsea. Italiensk kultur har mycket höga poäng längs framför allt tre dimensioner – individualism, maskulinitet och osäkerhet. Man står med andra ord sig själv närmast, det är viktigt med framgång och statussymboler, och man ogillar osäkra situationer. En komplicerad kombination som skapar eldfängda personligheter. Något hjälper det oss att förstå Conte som person, den intensitet och noggrannhet med vilken han fick Juventus att återuppstå, och vad han eventuellt kommer kunna bidra med till Chelsea. Betänk också hur Leicesters kontinuitet i spelschema och startelva kan ha varit till hjälp för Claudio Ranieri.

Pep Guardiola – Man City. Vad som framför allt kännetecknar spansk kultur är en hög grad av osäkerhetsundvikande. Förändring är stressfullt. Man eftersträvar stabila system och tydliga regler i allt man gör. Kanske är det inte någon tillfällighet att Pep Guardiola är den moderne manager som av många menas ha tagit fotbollens systematiserande längst av alla. Spanjorer eftersträvar harmoni och skyr konflikt, något som går att känna igen i andras beskrivningar av Guardiola. Det är också något som kan komma att ligga honom till last i en tuff Premier League-miljö.

José Mourinho – Man Utd. Inget annat land får så hög poäng vad gäller osäkerhetsundvikande som Portugal. Man gillar helt enkelt inte osäkerhet och överraskningar, och ägnar mängder av tid och planering åt att helt undvika detta. Det finns många beskrivningar av Mourinho som manager som ger stöd åt dessa personlighetsdrag. Omfattande och detaljerade förberedelser inför varje match är normalfallet, tillsammans med tydliga försök att kontrollera varje matchbild, i någon mening undvika risk. Trygghet är en viktig motivationsfaktor – något Mourinho har saknat i tidigare klubbar.

Mauricio Pochettino – Tottenham. Argentina påminner, föga förvånande, mycket om Spanien och Portugal. Osäkerhetsundvikande framför allt. Och på samma sätt som vi kan upptäcka detta i Pep Guardiolas och José Mourinhos tydligt systematiserade spelidéer, så kan vi se samma drag hos Pochettino. Vad som framför allt har adderats Tottenham, sedan länge en individualiserad bohemklubb, är organisationen och spelsystemet. Pochettino har på så vis gjort Tottenham lite mer argentinskt.

Ronald Koeman – Everton. Den holländska kulturen är mycket individualistisk, vilket betyder att man ser till sig själv först och relationer med andra människor är kontraktsbaserade runt ömsesidiga fördelar. Kanske var det dumt att bli förvånad över att Koeman inte hade några större problem med att byta klubb från Southampton till Everton. Kanske var detta också ett skäl till att Koeman var relativt ovillig att ge unga spelare speltid i Southampton – det var inte i första hand till fördel för honom själv att göra det. Men var det i så fall det för Louis van Gaal i Man Utd, eller var han därtill nödd och tvungen?

Slaven Bilic – West Ham. Den välvillige diktatorn. Ungefär så skulle man kunna beskriva den föredragna ledarstilen i den kroatiska kulturen, en kultur präglad av hög hierarki och maktdistans. Och visst stämmer detta i någon mening in på Bilic, eller åtminstone på hur man gärna vill uppfatta Bilic. Klart och tydligt är det han som bestämmer, även om han samtidigt verkar vara mycket omtyckt av sina spelare. En anledning till det kan vara en tydlighet i vad han förväntar sig av varje spelare, vilket hänger ihop med behovet av tydlighet och reducerad osäkerhet i kroatisk kultur.

England. Konkurrens och ambition är viktiga engelska egenskaper, vilket gör England till en tämligen maskulin kultur. Det är samtidigt en kultur vars främsta kännetecken är en mycket hög grad av individualism, där finns inte någon större benägenhet att tänka i termer av kollektiv. Kan detta förklara varför taktik och organisation står så förhållandevis lågt i kurs hos många engelska tränare, om vilket det ibland till och med stoltseras med ignorans. Istället görs det fetisch av att gå in och kämpa, och i slutänden ska matchen vinnas genom något individuellt hjältemod.

Det ligger något i den beskrivningen av engelsk fotbollskultur. Samtidigt visar den också på faran med att generalisera – eller rättare sagt dra slutsatser om individer baserat på generella och aggregerade data. Eddie Howe, Alan Pardew och Sam Allardyce är alla exempel på engelska managers som betonar just taktik och organisation. Vilket i och för sig kan vara ett tungt vägande skäl att de är några av trots allt få brittiska tränare i Premier League, och flertalet från den ”gamla skolan” har fått det allt svårare att hävda sig.

Geert Hofstedes kulturteori har naturligtvis fått sin beskärda del av kritik, vilket är sakers normala tillstånd i den vetenskapliga världen. Att det där med vad som är maskulint och feminint skulle kritiseras av genusvetare var väl närmast givet. Annars gäller det mest att se dimensionerna för vad de är och för vad de utges för att vara – uttryck för generella drag, inte specifika för enskilda individer.

I det avseendet kan det vara lite vanskligt att göra någon större grej av vad dessa kulturdimensioner kan säga om en managers personlighet och i längden ett lags identitet. Vad är det exempelvis som säger att Arsene Wenger egentligen är så värst fransk i just sin personlighet, eller att Antonio Conte är allt igenom italiensk och så vidare?

Men som utgångspunkt för att förstå våra olika klubbar kan det vara på samma gång upplysande som lite småroligt.

Men hur genomförde Leicester egentligen de här spelaraffärerna? Var det nödvändigt att införa förhållandevis låga köpklausuler i kontrakten för att övertyga spelarna att skriva på för just Leicester, det vill säga ett nödvändigt ont, eller var det bara ett rent misstag där man aldrig lyckades förutse lagets makalösa framgång och spelarnas omedelbara attraktionskraft?

Helt enkla verkar klausulerna heller inte vara. Det pratas om en köpklausul motsvarande £20m för N’golo Kanté samtidigt som bland andra Chelsea bjuder högre summor än så. Det förmodas att Leicester bara behöver tacka ja till det högsta budet, inte alla bud om £20m eller högre. Men vad händer om Kanté inte vill gå till en annan klubb än den som betalar mest?

Att Chelsea alltså jagar N’golo Kanté verkar vara uppenbart. Helt naturligt att de gör det, lagets centrala mittfält var märkligt energilöst förra säsongen och Kanté skulle onekligen vara en förstärkning där. Det är heller inte svårt att se hur Antonio Conte söker en hårt arbetande terrier till Chelseas centrala mittfält, en viktig defensiv kugge.

För Leicester skulle det dock vara djupt olyckligt att tappa N’golo Kanté redan efter en säsong. Kanté fyller precis samma viktiga lagfunktion för Leicester som han skulle kunna göra för Chelsea, och det är inte lätt att ersätta en sådan spelare. Vad som dock talar för att Leicester har förberett sig på att förlora honom är man till synes har värvat en ersättare i Nampalys Mendy.

Time to say goodbye?

Nu har Leicester redan lyckats avvärja ett försök att kapa en av deras spelare med hjälp av köpklausul den här sommaren. Och på ytan kunde man tänka sig att det skulle kunna vara svårare att hålla Arsenal stången än Chelsea, i alla fall för tillfället. Å andra sidan besitter Leicester ett större socialt kapital att kunna hålla fast vid en spelare som Jamie Vardy än N’golo Kanté.

Ändå borde Leicester kunna vara framgångsrika i att hålla fast också vid N’golo Kanté, åtminstone om det är Chelsea som rycker i honom. Visst kan Chelsea erbjuda Kanté en högre lön men under den kommande säsongen kan de inte erbjuda Champions League. Kanté är bara 25 år och har precis slagit igenom på världsscenen, det kommer komma fler stora kontraktserbjudanden.

Det pratas mycket om en slags ketchupeffekt för Leicester.

Att om en av deras nyckelspelare lämnar så kommer fler nyckelspelare lämna en efter en. Ett något överdrivet perspektiv. Men där kan också finnas en omvänd ketchupeffekt. Lyckas Leicester avstyra Chelseas försök att rycka Kanté ur nävarna på dem, efter att tidigare ha avstyrt Arsenals försök att köpa Jamie Vardy, så kan man ha satt effektivt stopp också för kommande försök.

Viktig strid för Leicester detta med andra ord. Samtidigt är det ännu en strid där Leicester till synes inte har så mycket att själva sätta emot, utan de har än en gång gjort sig helt och hållet beroende av vad spelaren själv vill. Leicester har fått mycket välförtjänt beröm för sina succévärvningar – men de har också genomfört dem på ett sätt som nu har försatt dem i ett icke önskvärt läge.

Vilket förmodligen mest visar att Leicesters makalösa framgångar förra säsongen nog kom som en lika stor överraskning för dem själva som för resten av världen.

Så pass synonym med en slags arketypisk engelsk fotboll har Sam Allardyce lyckats bli att han verkar ha antagit närmast mytiska egenskaper. Kanske är det något som klubbägare använder att skrämma olyckliga tränare i andra länder, skärp till dig annars kommer Big Sam och tar dig! Pep Guardiola lyckades till och med förhöja honom med en särskild bestämd form. Inte bara Big Sam. The Big Sam.

I England och inom ramarna för engelsk fotboll har han dock blivit närmast förtalad. Hans enkla och funktionella, stundtals hårdföra, fotboll är inte precis ägnad att få supportrarna att njuta av hänförelse lika lite som den tilltalar motståndarlag och deras supportrar. Alla som följt Allardyce genom åren vet att det där är något som irriterar honom, och som han menar har legat honom i fatet när det har handlat om de större jobben.

Alltså säger det trots allt något om Englands situation att det nu ändå verkar som om det är Sam Allardyce som är den främste kandidaten att ta över Roy Hodgson. Det vore ett beslut som helt säkert vore lika populärt hos vissa spelare som leverstuvning och broccoli. Inte heller är det ett beslut som direkt kommer få ögonen att tindra och drömmarna att spira hos Englands redan hårt prövade fans.

Men det kan trots allt vara helt rätt beslut. Det finns ett värde för engelsk fotboll att landslaget leds av en engelsman, England är trots allt inte något fotbollens u-land där det kan finnas ett långsiktigt värde med att hämta hem kompetens utomlands. Likaså har inte minst ett nyss avslutat EM visat att vad England kanske mer än något annat behöver är att gå back to fotbollens basics i termer av taktik och organisation – vilket exakt motsvarar Allardyces profil.

Nu är det kanske inte enbart tillfälligheter eller strukturell diskriminering som gör att Sam Allardyce har fastnat som manager i klubbar runt Premier Leagues nedre regioner. Han har en spelfilosofi som passar bättre för lag som vanligtvis siktar på att trotsa oddsen. Nu kan det möjligen vara så att en sådan inställning inte helt och hållet passar in i den engelska självbilden, men rent kallt befinner sig England i världsfotbollen på ungefär samma status som Blackburn, Bolton och Sunderland gör – eller gjorde – i Premier League.

Sedan finns det självklart också en benägenhet att bara vilja se en sida av en manager som Sam Allardyce, och då närmare bestämt den sida som motsvarar föreställningarna om honom. Men han har visat i både Bolton och Blackburn att han har fler strängar på sin lyra än enbart disciplinerad defensiv, och att han inte är främmande för att kombinera taktiskt organisation med individuell profil.

Och den som såg Sunderlands torpedfotboll i slutet av den gångna säsongen, som till sist också räddade dem kvar i Premier League, kan knappast säga att Sam Allardyce inte vågar eller kan spela offensivt. England kan göra betydligt sämre val av nästa förbundskapten än Sam Allardyce. England kan bara inte göra ett sämre val av nästa förbundskapten för Sunderland.

Det finns ett gäng engelska klubbar runt vilka det har uppstått en populär mytbildning om hur de alltid misslyckas, alltid råkar ut för olyckor och drabbas av all otur – Tottenham och Man City är två framträdande exempel. I båda de fallen handlar det om inte alltid så i alla fall rätt ofta om koketteri. Sunderland däremot får en att undra om de krossat speglar och gått under stegar, helt säkert gör de skäl för tilltalsnamnet black cats.

Nu brukar det sägas att var man är sin egen lyckas smed – och detsamma får man anta gäller för olycka. Och Sunderland har onekligen smidit sin egen olycka under ett stort antal år. Någon långsiktig idé eller riktning har över huvud taget inte funnits i klubbens verksamhet eller hos klubbens ledning. Den ene efter den andre managern har kommit och gått, med en osammanhängande, splittrad, ledarlös och lealös spelartrupp som följd.

Sam Allardyce såg ut att kunna sätta stopp på den onda cirkel i vilken Sunderland hamnat. Nya krav började ställas på spelartruppen, och laget började under säsongen visa väsentligt bättre organisation och inte minst kondition. Spelare som inte höll måttet eller motsvarade förväntningarna förpassades till skamvrån. Sakta men ändå säkert såg Allardyce till att börja vända Sunderland åt rätt håll igen.

Det vore så klart väldigt typiskt för just Sunderland om just precis när de till sist har fått ordning på skeppet, och hittat en manager med långsiktig potential, om han då efter mindre än ett år roffas bort av yttre omständigheter från klubben och handplockas som Englands förbundskapten. Helt plötsligt skulle Sunderland befinna sig på ekorrhjulet igen – fast den här gången helt utan egen förskyllan.

Det hade inte behövt vara något problem. Det verkar finnas många möjliga managers som väldigt gärna jobbar i Premier League, och Sunderland vore så klart ett frestande prospekt. I själva verket finns det väldigt spännande möjligheter för Sunderland att ta vara på om det alltså skulle öppnas upp ett arbetstillfälle hos dem i Premier League. Livet ser ut att ha gett Sunderland en hink citroner, men där finns alla chanser att av dem göra god lemonad.

Det är bara det att Sunderlands klubbledning aldrig tidigare har visat upp någon större skicklighet i att lyckas med det. En klubblednings viktigaste uppgift kan vara att anställa en manager, men den uppgiften har Sunderland normalt sett misslyckats fullständigt med. Det blev bra med Sam Allardyce, men då ramlade omständigheterna mer eller mindre ned i knäet på dem. Det gick inte att strula till.

Sådant är inte läget den här gången. Sunderland har mängder av skäl att hoppas att FA väljer ett sexigare alternativ än vad som mycket väl kan vara det bästa alternativet.

Rent taktiskt på planen finns det goda skäl för ett sådant system. Men sett ur ett trupperspektiv skapar det också vissa problem, inte minst för engelska klubbar som ska försöka navigera en hel lång säsong med mängder av högintensiva matcher. Det minskar, eller snarare försvårar, möjligheterna till effektiv rotation.

Skälet är intuitivt och ganska självklart. De allra flesta lag vill ha en så bra anfallare som möjligt, en produktiv målskytt brukar vara bland det första varje lag söker. Har en klubb väl hittat den anfallaren vill man normalt sett spela honom när det vankas viktig match. Men då blir det också besvärligt att ha fler än en stjärnanfallare i truppen – eftersom ingen stjärnanfallare kommer vilja sitta på bänken under viktiga matcher.

Alltså tvingas ett lag som tillämpar ett enanfallarsystem att kompromissa, ungefär på samma sätt som man ofta gör med målvakter. Andreanfallaren får gärna vara så bra som möjligt, men inte så bra att han börjar gnälla och skapa problem om han ofta får sitta på bänken. Men är han inte bättre än så kan det också bli problem för laget med målskyttet när försteanfallaren måste vilas, eller råkar ut för en skada.

Här finns en fördel med de system som bygger på två anfallare. Det ger helt enkelt fler möjligheter till rotation. Det går att spela stjärnanfallaren i mer eller mindre varje match och ändå ge andra anfallare vettigt med speltid. Det är kanske inte så konstigt att Alex Ferguson aldrig riktigt tog steget fullt ut att börja spela med en anfallare.

Tottenham har ett litet problem i det här avseendet, som förvisso ur ett större perspektiv skulle kunna beskrivas som något av ett lyxproblem. Mauricio Pochettino spelar som bekant med en anfallare, och i detta Tottenham är det Harry Kane som har tagit den rollen och gjort det mycket förtjänstfullt. Men i det avseende som beskrivs ovan begränsar det också i någon utsträckning Tottenham.

Kanske är det till och med i någon mån tydligare än normalt i just Tottenham, för Harry Kane är ju liksom inte vilken stjärnanfallare som helst – han är one of their own. Om en stjärnanfallare normalt sett är orörbar i ett lag så gäller det kanske dubbelt upp för Harry Kane i Tottenham. Det är oklart om någon anfallare existerar som skulle göra det okej för Tottenhamfansen att peta Harry Kane.

Tottenham har så klart alla möjligheter i världen för närvarande att verkligen gå på offensiven sett till vilka spelare de värvar. De är en trovärdig titelutmanare i Premier League, de kommer att spela i Champions League under kommande säsong, och ekonomin ger dem möjlighet att erbjuda konkurrenskraftiga löner till de allra flesta spelare i världen.

Trots det blir det svårt för Tottenham att förstärka sitt anfall på samma sätt som exempelvis Man Utd, Arsenal, Chelsea, Liverpool, även West Ham, Everton och Southampton kommer kunna göra – eller i alla fall försöka göra. De kan inte värva en anfallare av riktig stjärnkaliber utan att samtidigt skapa en klart problematisk intern situation för sig själva med tiden.

Många var konfunderade över att Roberto Soldado misslyckades i sådan utsträckning i Tottenham. Han var riktigt bra i Valencia innan han kom till Tottenham, och har varit bra i Villarreal sedan han lämnade Tottenham. Nu finns det fler än en enkel orsak till detta, men att han hamnade i bakvattnet av Harry Kane är helt säkert en av dem.

Alltså blir det till att värva ungt och spelare på väg uppåt och framåt i karriären som kan tänkas må bra av att spela i ett engelskt topplag utan att vara bärande i laget. Vincent Janssen, den holländske anfallare som i dagarna sägs vara på väg att bli klar för Tottenham, motsvarar i stor utsträckning en sådan beskrivning.

Även här är det dock en vansklig balansgång. Unga spelare brukar behöva spela mycket för att utvecklas på rätt sätt. Det går inte att vara säkra på att Janssen riktigt får den speltid han behöver och att han därmed utvecklas i den riktning som Tottenham helt säkert hoppas. Lika osäkert är det om Janssen klarar av att prestera i rollen som backup-anfallare.

Det är utan tvekan en bra värvning, och den typ av anfallarvärvning som Tottenham kan och bör försöka göra. Men lagets spelsystem, tillsammans med Harry Kanes status på White Hart Lane, gör att det samtidigt är en typ av värvning som för med sig mer risk och osäkerhet än vad som normalt sett är fallet.

Vilket inte heller gör trycket – fysiskt såväl som psykiskt – på Harry Kane mindre. Ensam måste vara stark.

:::

TRANSFERKOLLEN

Vincent Janssen, Tottenham (+++). Bra värvning av Tottenham. Mycket lovande anfallare från Tottenham som har fått mycket beröm för sin förmåga att kunna hålla i och fördela bollen vidare, och för sin styrka inne i straffområdet. Kommer inte peta Harry Kane men har kapaciteten att komplettera honom och ge honom andrum.

Gökhan Töre, West Ham (++++). Ännu en spännande yttermittfältare till West Ham. Slaven Bilic håller på att sätta ihop en spännande offensiv. Töre känner han till sedan tidigare från Besiktas, och Töre kan engelsk fotboll sedan sina år i Chelsea. Inlånad till West Ham med köpoption, kan vara med och lyfta West Ham till nya höjder.

Pierre-Emile Hojbjerg, Southampton (+++). Mycket talangfull mittfältare som har tillhört Bayern München i ett antal år samtidigt som han varit utlånad till andra klubbar i Bundesliga. Southampton värvar honom rimligtvis som en slags ersättare till Victor Wanyama och hoppas helt säkert att Hojbjerg ska infria de stora förhoppningar som finns på hans karriär.

VINNARE: SambaKenneth, med 71 poäng.

Hårfint i slutänden. Men SambaKenneth lyckades pricka båda finallagen rätt samt skytteligavinnaren. Det avgjorde i slutänden den här tävlingen. SambaKenneth får höra av sig till mig via mail för att ordna med det praktiska. Stort grattis!

SLUTSTÄLLNING:

71p: SambaKenneth
69p: Peter Hyllman
68p: Oijennus
66p: Fred Edvinsson
65p: Fotbollsexperten (COYS!), AnfieldGlory

64p: Hampus, Bustheller
63p: Viktor Hällegård Stark, Jonasarsenalfan
62p: Rommelman
60p: Chelsea4ever, Erik Larsen, Erkie
59p: Pelle, Vringhed, Jonash

58p: Nollbollkoll, Ddopeasfuck, Linhem, Adam_777, BarclaysggmuBpl

52p: TomBlueMoon, Vatreni
51p: TwistedTurns, Juliusramberg, Guy
50p: Wengerout
49p: Chelsealimpan, Ohlssonlfc
48p: Pontusbn

47p: SugarOi, BishopsBlaize, FirstDivisionNHLSerieA1955
46p: Lehu, PROE
45p: Victor Sundahl
44p: Linusgrunr, Erik Ponty Ellborg Hansson
41p: Muz
40p: Joakim Eriksson, WHUFC
38p: Pejlaen

Kolla gärna så att poängsammanställningen har blivit rätt. Poängfördelningssystemet går att hitta i EM-tipsets ursprungsblogg, här: https://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/06/09/englandsbloggens-em-tips-2016/

Tack för deltagande!

Det var ett ganska lustigt uttalande som David Sullivan gjorde för ett tag sedan när han bekräftade att West Ham skulle komma att lägga mellan £25-30m på en anfallare den här sommaren. Märk väl att vad som betonades inte var vilken anfallare, eller ens vilken typ av anfallare, utan just ungefär vilken köpesumma anfallaren var tänkt att betinga.

Bakgrunden är så klart West Hams flytt till den nya arenan. David Gold och David Sullivan vill kröna sin första säsong, och markera starten på en ljus ny tid för klubben, med att prestigevärva en tolvtaggare till anfallet. Visa att West Ham verkligen är att räkna med inte bara i Premier League utan även i Europa League.

Nu saknar detta så klart inte helt funktion. West Ham har varit förhållandevis svaga just på anfallssidan. Andy Carroll är i sina bästa stunder en anfallare på West Hams tänkta nivå, men är samtidigt lite för opålitlig sett till form och skador. Så att West Ham jagar en riktigt bra anfallare kan utan tvekan bidra till att höja laget.

Och jagat anfallare har West Ham minsann gjort. Dock utan att riktigt få något rejält napp. Namnen har dock surrat som bålgetingar runt West Ham. Ett tidigt rykte var att West Ham försökte värva Jamie Vardy från Leicester, något som dock försvann när en annan Londonklubb gav sig in i leken. Michy Batshuayi var ett tag aktuell också han, men valde till sist istället Chelsea.

Vincent Janssen och Christian Benteke är två andra namn som paraderat runt West Ham. Dock tveksamt om det vore värvningar som skulle uppfylla Gold och Sullivans ambition om en riktig profilvärvning. Bra spelare helt säkert, men det signalerar inte så mycket styrka att värva ännu ett kapitel i Liverpools pågående antologi av värvade anfallare som inte alls passar in i lagets spelidé.

Andra namn vore desto större profilvärvningar. Inte minst Zlatan Ibrahimovic kanske, som David Sullivan faktiskt pratade om i början av sommaren. Helt säkert delvis på skämt, delvis dagdrömmandes. Alexandre Lacazette och Alvaro Morata är andra namn som nämnts runt West Ham och som definitivt vore att betrakta som rejäla styrkebesked.

En riktig bomb vore om West Ham skulle lyckas hämta tillbaka Carlos Tevez från Argentina. Tevez gjorde ju en firad säsong i klubben 2006-07 och lämnade en hjälte. David Sullivan säger sig ha gjort ett allvarligt försök men att Tevez tydligen krävde alldeles för hög lön för att det skulle vara helt realistiskt. Men det ger en bra aning om vilken typ av namn som Sullivan tänker sig.

Carlos Bacca är nästa namn att fastna på West Hams radar. Och visst är väl det ett namn och en spelare som skulle passa in i Gold och Sullivans planer om en riktig prestigeanfallare. Guldglittret har knappast försvunnit från Bacca under en säsong i Milan och Serie A, en notoriskt svår liga att göra mål i, och han var en av Europas mest hyllade anfallare för bara något år sedan.

Milan ska ha accepterat ett bud från West Ham om – jodå, ni gissade rätt, någonstans mellan £25-30m. Återstår gör att se om West Ham kan övertyga Carlos Bacca själv om att en flytt till London, till Premier League och till West Ham är rätt sak för honom. Men det borde finnas mycket i det alternativet som skulle kunna tilltala honom.

Pengar naturligtvis. Han skulle tillsammans med Dimitri Payet bli den bäst betalde spelaren i klubben, helt säkert mer än vad han får i Milan. Spel i Premier League för det andra. Oavsett om det i sig är någon dröm för honom så är det ett väsentligt större skyltfönster än vad Serie A är för tillfället. Och för all del också spel i Europa League, något inte Milan kan erbjuda.

Listan börjar möjligen ta slut om man skulle fundera över andra möjliga namn som på samma gång uppfyller Gold och Sullivans krav på att vara ett stort nog namn, men också är realistiskt. Det räcker med att titta sig runt omkring i Europa. Kanske vore inte Kevin Gameiro någon omöjlighet. Pierre-Emerick Aubameyang – surely not. Javier Hernandez i så fall ett troligare alternativ.

Farhågan, så klart, är att West Ham, genom Gold och Sullivan, blir så inlåsta i en jakt på en ren profilanfallare att de biter över för mycket och därmed mister hela stycket – och därtill slösar bort värdefull tid på vilda gåsjakter. Det finns rimligtvis många anfallare som skulle kunna bli väldigt värdefulla för West Ham, men som bara inte är ”stora” nog.

West Ham gör dock inte fel som jagar ett stort anfallarnamn. I alla fall inte så länge de har koll på tidtabellen och inte låter tåget åka med West Ham kvar på perrongen. Där måste finnas en alternativ handlingsplan ägnad att åtminstone uppfylla det sportsliga behovet, även om inte det symboliska behovet lyckas uppfyllas.

Realism är väl så viktigt som sexig symbolism. West Ham gör rätt som siktar mot stjärnorna, men kan också behöva inse att det absolut inte behöver vara så illa att låta sig nöja med månen.

Vare sig Frankrike eller Portugal var bland de stora favoriterna inför EM. Fler hade i så fall gissat på Tyskland, Spanien eller Belgien som de som skulle spela EM-final i Paris. Men både Spanien och Belgien visade sig vara betydligt mer begränsade än vad ryktet gjort gällande, samtidigt som Tyskland förlorade en öppen semifinal mot värdnationen.

Cristiano Ronaldo gör för Portugal  i detta EM vad Leo Messi gjorde i VM för Argentina. Båda dessa globala superstjärnor saknar den riktigt stora triumfen inom landslagsfotbollen som både Argentina och Portugal längtar efter. Messi släpade Argentina hela vägen till VM-finalen liksom Ronaldo nu har släpat Portugal till EM-final. Dock finns risken att slutet blir detsamma.

Eller kanske vill Renato Sanches annorlunda. Många mästerskap ser en ung stjärna slå igenom på världsscenen. 2004 var det exempelvis Wayne Rooney som fick sitt stora internationella genombrott. I detta EM har Renato Sanches demonstrerat att han kommer vara en storspelare inom världsfotbollen under de kommande 10-15 åren.

Det är EM som avslutas liksom det började – som en folkfest. Det var ett EM som innan det startade var präglat av rädsla och oro. Men med några få undantag har det blivit den somriga festival av förbrödring över gränser och folkslag som varje mästerskap borde vara. Och skönt trots allt att Paris bara ett drygt halvår sedan tragedin får skäl att samlas runt en EM-final.

Min EM-elva:

Bubblare:
Gianluigi Buffon
Jerome Boateng
Bacary Sagna
Paul Pogba
Andres Iniesta
Mesut Özil
Eden Hazard

FA har hur som helst satt igång jakten på Roy Hodgsons efterträdare och det snurrar onekligen mängder av rykten. Först sa Gareth Southgate tack men nej tack då det förmodligen framgick också för honom att han som bäst skulle ha varit en mellanlösning. Ungefär samtidigt fick Alan Shearer för sig att det var en bra idé att i direktsändning meddela att han var intresserad.

Det dröjde inte länge innan det bisarra tog överhanden. Helt plötsligt framstod Glenn Hoddle som en av favoriterna att ta över jobbet. Det vill säga samma Hoddle som utan vidare ceremonier sparkades från samma jobb 1999 efter att ha yttrat sig kränkande om handikappade, och som inte varit i närheten av ett riktigt tränarjobb på ett årtionde.

Neil Custis på The Sun tyckte efter några dagar att det var en bra idé att återlansera idén att Harry Redknapp vore den perfekta kandidaten som Englands förbundskapten. Något som Alex Ferguson dock tog snabb död på genom att peka ut Sam Allardyce som den främsta och kanske enda vettiga engelska kandidaten.

Det ligger kanske något i det. I och för sig skulle det vara riktigt tråkigt om Sam Allardyce lämnade Sunderland precis när det såg ut som om han skulle kunna få ordning på den strulklubben. Men är det en engelsman man söker till jobbet så är det få om någon som är bättre lämpad att få ut något vettigt av spelarmaterialet än just Allardyce.

Det håller dock inte de engelska landslagsspelarna med om. De hann knappast lämna Frankrike innan det rapporterades att de föredrog en utländsk förbundskapten efter Roy Hodgson. Budskapet i det var lätt att förstå. Något större förtroende finns inte för engelska tränare. Spelare som Wayne Rooney, Harry Kane, Jack Wilshere med flera kanske inte är så förtjusta i tanken att spela fotboll enligt Allardyce, Pulis eller Pardew.

Oavsett varför känns det hur som helst som ett rätt klassiskt exempel på när patienterna har tagit över dårhuset. Men det saknas trots allt inte utländska namn som verkar vara intresserade av posten, eller som FA av någon anledning verkar vara intresserade av.

Arsene Wenger är ett namn som snurrar runt jobbet som en bloddopad sommarmygga. Kanske inte så konstigt. Otroligt välrenommerad manager som därtill har en speciell relation till England. Det är lite som att ha en engelsk förbundskapten, fast ändå inte. För England skulle det så klart vara ett riktigt klipp om Wenger ville ta på sig jobbet.

Men varför skulle han det? Något säger mig att Arsene Wenger är en tämligen typisk klubblagstränare som vill ha den dagliga kontakten med sina spelare. Det skulle han inte få i landslaget. Men visst, som en slags nedtrappning på karriären vore det ingen omöjlighet. Det pratas ju om att Wenger eventuellt lämnar Arsenal efter kommande säsong.

Roberto Mancini, en annan engelsk bekantskap, har tydligen också slängt in sin hatt i ringen. Det vore självklart ett spännande val på flera sätt, men man undrar varför inte Mancini i första hand siktar in sig på förbundskaptensjobbet i Italien om nu landslagsfotbollen lockar.

Jürgen Klinsmann är dock den det pratas allra mest om just nu. Han är ju tysk, hur skulle det kunna gå fel? Tja, beroende på vilka man frågar som har lite koll på fotbollen i USA så kan rätt mycket gå fel. Klinsmann har under sina fem år som förbundskapten i USA brottats med ständiga frågetecken kring såväl taktik som spelaruttagningar.

Reaktionen kan bäst beskrivas som road hos dem som är kritiska till Klinsmanns jobb som förbundskapten i USA när de hör att han skulle vara aktuell för England. Andra skulle kanske mena att Klinsmann var startskottet på den nya tyska vågen inom landslagsfotboll, men han var förbundskapten för Tyskland under begränsad tid och man kan undra vilken omfattning hans roll egentligen hade.

Sam Allardyce, Arsene Wenger, Roberto Mancini, Jürgen Klinsmann, eller någon helt annan – vem och varför?

:::

TRANSFERKOLLEN

Ahmed Musa, Leicester (++++). Andrej Kramaric lämnar Leicester efter en helt och hållet misslyckad tid i klubben. Leicester förstärker istället anfallet med den 23-årige nigerianske anfallaren Musa som har haft ett par bra år i CSKA Moskva i ryska ligan. Leicester fortsätter värva ungefär som om de höll på att sätta ihop gänget i Dirty Dozen, men jag gillar tänket och vad jag har sett av Musa.

Det var ett beslut som sågs som ännu ett exempel på hur klubbarna i Premier League inkräktade än mer på de mindre klubbarnas domäner. Många såg det så klart bara som ett steg på vägen mot att samma Premier League-klubbar skulle börja kräva att få spela sina B-lag i det ordinarie seriesystemet.

Igår kom dock det märkliga beskedet att Chelsea, Arsenal, Liverpool, Man Utd och Tottenham samtliga har tackat nej till inbjudan att delta i The Football League Trophy under kommande säsong. Vilket onekligen är ett slag rätt i solar plexus för hela idén att andas nytt liv i turneringen, men också förslaget att alls låta Premier League-klubbarnas B-lag delta.

Men det väcker onekligen frågeställningen: Vem eller vilka var det egentligen som drev det här förslaget?

Antagandet har ju hela tiden varit att det har varit Premier League-klubbarna, och då i synnerhet de största klubbarna, som drivit förslaget. Men när de nu tackar nej till att delta så kan den enda återstående slutsatsen vara att deras intresse i det hela var begränsat redan från början. Annars kan man onekligen börja tala om att lämna någon vid altaret.

Det är ju lika svårt att tänka sig att Football League själva skulle få för sig att driva igenom ett förslag, som de vet om kommer att stöta på stort motstånd och tuff kritik, utan att först vara säkra på att det är ett förslag som klubbarna i Premier League faktiskt vore intresserade av. Något slags yttre skäl måste trots allt finnas.

Farhågan är att det då är en ren politisk skrivbordsprodukt. Att FA i all sin strålande vishet har gett i uppdrag till de båda ligaorganisationerna, Football League och Premier League, att formulera sina förslag på hur man ska stimulera utvecklingen av unga spelare i England. Och detta var Football Leagues svar på detta uppdrag.

Det vore helt typiskt för den dysfunktionella engelska fotbollsfamiljen. FA skjuter å sin sida ifrån sig en helt avgörande fråga till övriga parter. Dessa parter formulerar ett förslag helt utan förankring eller någon särskilt tydlig koppling till själva grundproblemet. Samtidigt förs ingen dialog alls med klubbarna i vilka de unga spelarna finns som ska utvecklas.

Och så undrar man varför det blir som det blir i engelsk fotboll. Ska det ske någon utveckling och förändring så är det i klubbarna det måste ske. Det är den strukturella skillnaden jämfört med exempelvis fransk och tysk fotboll, där förbunden spelar en betydligt mer aktiv roll.

:::

TRANSFERKOLLEN

James Tomkins, Crystal Palace (++++). Ingen dålig värvning av Crystal Palace. En spelare som onekligen passar bra in i lagets profil, och gör laget mindre känsligt för skador i mittförsvaret, där det har sett oroväckande tunt ut bakom inte minst Scott Dann. Bör rent taktiskt inte vara det minsta främmande för hur Alan Pardew vill spela fotboll.

Victor Valdés, Middlesbrough (+++). Ett stort namn naturligtvis, inte minst för en klubb som Middlesbrough. Värvningen beror lite på vilken Valdés det är Middlesbrough har värvat. Har han motivationen kvar att verkligen slugga på också på den här nivån? I så fall har Middlesbrough gjort en kanonvärvning. Om inte så finns känslan att Middlesbrough inte hade någon större svaghet just på målvaktspositionen.

Två saker var helt givna när José Mourinho presenterades. För det första att han skulle ge ett självsäkert intryck, som om han visste precis vad han ville med Man Utd. Sådan är han som person. För det andra att mängder av fans, naturligtvis i synnerhet motståndarfans, skulle uppfatta honom som odrägligt arrogant, mer eller mindre oavsett vad han sa och hur han sa det.

Det är inte särskilt underligt att Mourinho uppfattas som arrogant, han har onekligen varit det vid ett antal tillfällen tidigare. Det innebär självklart inte att allt han säger och gör för den sakens skull är arrogant. Men det är så klart inte heller särskilt underligt att i synnerhet motståndarfans väldigt gärna vill se det på det viset.

Någonstans handlar det om föreställningar. Den typ av kaxighet som José Mourinho visar upp är inte ämnad att uppfattas särskilt positivt av fans till klubbar som Arsenal, Liverpool, Tottenham med flera – klubbar som normalt sett har befunnit sig under Mourinhos klubbar i näringskedjan. Deras syn på Mourinho färgas naturligtvis av deras perspektiv.

På samma sätt är det kanske inte så lustigt att Man Utd-fansens syn på José Mourinho aldrig har varit riktigt lika förbittrad. Visst har han fått höra ett och annat i egenskap av en rivalmanager, men det är bara naturligt. Det har aldrig tagit de proportioner som ogillandet har tagit hos Arsenal, Liverpool med flera, tvärtom har det alltid funnits ett mått av respekt.

Man kan tänka sig flera skäl till detta. Att José Mourinhos konflikter framför allt har varit inriktade på Arsenal och Liverpool genom åren. Att Mourinho till synes medvetet (och här anar man så klart en långsiktig tanke) sällan om någonsin har sagt något direkt negativt om Man Utd eller Alex Ferguson. Att Man Utd-fans inte på samma sätt har känt sig underlägsna José Mourinho och dennes klubbar.

Det där är så klart ett avseende i vilket Man Utd och José Mourinho borde kunna ses som den perfekta matchen, även av motståndarfans. Den drygaste och mest arroganta klubben i världen, eller åtminstone i England, under ledning av den drygaste och mest arroganta managern i hela världen. Vad kan vara mer passande än det?

Jaha, men vad var det han sa då? Egentligen inget mer än vad man kunde förvänta sig av vilken som helst ny manager i en storklubb, inte minst en ny manager i Man Utd. Hans ambition är att vinna och inte nöja sig med mindre än det. Han anser sig vara i Englands största klubb. Naturligtvis ska han inte säga något annat än det. David Moyes fick exempelvis kritik för att inte ha detta språk. Roy Hodgson i Liverpool likaså.

I själva verket är det ledarskap. För vad är egentligen en ledares uppgift? Att sätta en standard och en målsättning, att formulera en färdriktning, att med hjälp av ord och handling inspirera och motivera i det här fallet sina spelare, klubben som helhet och alla dess supportrar. Att säga något annat än vad han faktiskt sa hade varit dåligt ledarskap.

Visst, där fanns några spetsigheter. På frågan om Mourinho hade något att bevisa krävdes det inget geni att räkna ut vem som bland annat fanns i siktet när han menade att vissa inte hade vunnit ligan på tio år. Om man dock ser den poäng han faktiskt försökte göra, att det kanske är orimligt att hävda att någon som vann ligan för ett år sedan har något särskilt att bevisa jämfört med andra, så är det svårt att hävda att han skulle ha fel i det.

I mångt och mycket var det en positiv tillställning. Ingen otydlighet, ingen osäkert och inget särskilt hymlande. Men i ett avseende blev det något av platt fall för José Mourinho. Han har tydligen låtit sig störas av påståenden om hans facit med unga spelare, så han hade komponerat ihop sin alldeles egna lista med unga spelare han faktiskt gett chansen genom åren.

Varje gång en manager kommer till en offentlig tillställning med en på förhand producerad lista så anar man oråd. Rafa Benitez spårade ur en hel titelstrid med sin bisarra och missriktade fact-rant. Louis van Gaal gjorde sig själv till åtlöje genom att försöka visa statistik på att Man Utd minsann inte var något långbollande lag.

José Mourinhos långa lista innehåll 49 spelarnamn. Senare på dagen hade listan växt till 55 namn. Problemet var så klart att det inte var någon bra lista, den stora majoriteten av namnen på listan var av antingen det ena eller det andra skälet inte alls något bra exempel på hur Mourinho gett unga spelare chansen i sina lag.

Listan avväpnade inte kritikerna, snarare gav det dem bara ytterligare ammunition.

Det var så klart dumt agerat av Mourinho. För det första försätter han sig själv automatiskt på defensiven genom att försöka försvara sitt facit. För det andra visar han att det är en kritik han är illa berörd av. För det tredje är det bästa försvaret inte att producera listor, utan att visa i handling att kritiken i själva verket är obefogad.

Men för de som hoppas att José Mourinho ska fortsätta Man Utds tradition att ge unga spelare chansen, eller kanske snarare fruktar att han ska ta död på den traditionen, så hade det så klart bådat betydligt mycket mer illa om Mourinho istället bara avfärdat kritiken som irrelevant och betydelselös.

:::

TRANSFERKOLLEN

Henrikh Mkhitaryan, Man Utd (+++++). Årets spelare i Bundesliga om jag har förstått rapporterna därifrån rätt. Kanske särskilt imponerande när spelaren ifråga inte har tillhört Bayern München. Snabb, bollskicklig och målfarlig spelare av allra högsta klass som förstärker en förhållandevis svag högerkant i Man Utd.

Matt Phillips, West Brom (++). Ännu en i en lång rad av minst sagt icke-spektakulära West Brom-värvningar. Man vet ungefär vilken typ av värvningar som görs av Tony Pulis och det här är inget undantag. Snabb yttermittfältare med QPR som senaste klubbadress. Kommer inte göra bort sig, kommer inte heller höja laget.

Mike van der Hoorn, Swansea (+++). Francesco Guidolins första värvning för sommaren, ej medräknat Leroy Fer, riktar in sig på försvaret. Van der Hoorn är en Ajaxskolad mittback och som sådan kan man tänka sig att han besitter de klassiska Ajaxegenskaperna – en spelintelligent och bollskicklig mittback. Det vill säga raka antitesen, ett elakare sätt att säga ett bra komplement, till Ashley Williams.

Några motsvarande skrällar är svåra att finna i VM-historien. Kanske Sydkorea som på hemmaplan tog sig hela vägen till semifinal genom att besegra Italien och Spanien. Costa Rica var en stor överraskning i Brasilien men tog sig trots allt bara till kvartsfinal i slutänden. Det skräller sällan på samma sätt i ett VM som det kan göra i ett EM.

Danmarks seger 1992 känns inte lika stor som om Wales skulle spela EM-final 2016. För det första är Danmark måhända inte någon stor fotbollsnation men ändå en etablerad fotbollsnation. För det andra var det bara åtta lag som deltog i EM vid den här tiden, så chansen att skrälla var större. Greklands EM-seger 2004 känns ändå större på något vis, så länge inte Wales går och vinner också en eventuell EM-final.

Det som ändå gör frågan öppen är att Wales så väldigt sällan ens har deltagit i mästerskap. Detta är alltså första gången Wales ens deltar i ett EM eller VM sedan 1958, och totalt andra gången. Det gör i någon mening bedriften desto större. Grekland var trots allt inte på långa vägar någon stor mästerskapsnation men har ändå deltagit i ett och annat EM och VM.

Wales spelar ikväll landets största fotbollsmatch någonsin. Det är väl i själva verket den sjätte motsvarande matchen i rad de nu spelar inom loppet av bara några veckor. EM-premiären mot Slovakien var stor och därifrån har det bara blivit större och större, viktigare och viktigare, och Wales har bara sett bättre och bättre ut.

Det finns många teorier om orsakerna till Wales framgångar. Ett antal bra spelare, en klok taktik, stark lagsammanhållning är några bland dem. Vissa vill gärna nämna Gary Speed också, alltjämt en slags närvaro i den walesiska landslagstruppen. Man måste också beundra hur Chris Coleman har tagit över efter Speed och verkligen skapat rätt miljö i det walesiska landslaget.

Kanske är det i själva verket här den stora skillnaden ligger mellan Wales nu och vad man skulle kunna kalla för Wales då. Många spelare, nya och gamla, vittnar om vilken skillnad i professionalism det är i allt – träning, förberedelser, kost och logi etc. En gammal spelare gick så långt som att beskriva Wales landslagssamlingar förr i tiden mer som ungkarlsfester än något annat.

Det där gör det lite svårt att bedöma insatserna både av Wales som landslag och av walesiska spelare mellan olika tidsperioder. Det sätter i alla fall ett litet annat ljus över varför walesiska stjärnor under tidigare år, inte sällan proffs i engelska storklubbar till vardags, både hade svårt att prestera på samma nivå i landslaget och varför de stundtals letade efter ursäkter att komma undan från landslagsuppdrag.

Gareth Bale är den stora stjärnan i Wales för tillfället. Kanske är han Wales bäste spelare genom tiderna, även om han förvisso inte är den mest meriterade. Svårt att säga, svårt att jämföra. Wales har en stolt fotbollstradition och här är min rangordning av Wales fem bästa spelare genom tiderna, med viss betoning på vad de mäktat med i landslaget:

(5) Mark Hughes

Spelade i evigheter för Wales mellan 1984 och 1999 och är en av de allra mesta landslagsspelarna för Wales, tillika en av de främsta målskyttarna. Framstående spelare i framför allt Man Utd under 1980-talet och första halvan av 1990-talet, med två ligatitlar och en cupvinnarcuptitel under bältet. Efter att ha avslutat sin landslagskarriär 1999 tog Hughes omedelbart över som förbundskapten för Wales, innan han därefter inledde sin klubblagskarriär som manager.

(4) Ryan Giggs

Enbart sett till meritlistan råder det ingen som helst tvekan om att Giggs är den bäste och största spelaren i Wales genom tiderna. 13 ligatitlar kompletteras med två Champions League-titlar, en permanent närvaro under Man Utds dominans under snart sagt hela Premier League-eran. Men i Wales hade Giggs svårt att få ut samma prestationer och han fick inte sällan kritik för att till synes inte vara särskilt engagerad i landslaget.

(3) Gareth Bale

Om vi ser till global superstjärneappeal råder dock ingen tvekan om att Bale har nått höjder som ingen annan walesisk spelare har lyckats uppnå, och hans stjärnstatus i Real Madrid, med två Champions League-titlar de senaste tre åren, gör att inte bara Mark Hughes kan stoltsera med att ha spelat för någon av de båda spanska giganterna. Är den ledande spelaren i ett Wales som för första gången på 58 år har tagit sig till ett mästerskap, där laget har gjort och fortsätter göra storsuccé. Kan avancera på listan.

(2) Neville Southall

Ikonisk målvakt i Everton under en period när Everton var Englands och kanske Europas allra bästa lag, möjligen med undantag för deras närmaste grannar i den egna hemstaden. En fantastisk karaktär vid sidan av en underbar spelare vars landslagskarriär sträckte sig mellan 1982 och 1997. Med sina 92 landskamper innehar Southall rekordet för antal landskamper i Wales, och han är utan tvekan Wales främste målvakt någonsin.

(1) Ian Rush

Det fanns många skäl att älska Rush. Inte bara öste han in mål i ett av Englands och Europas bästa och mest dominerande fotbollslag någonsin. Hans mustasch kommer för alltid garantera hans plats som en den brittiska fotbollens absoluta kultfigurer. Debuterade för Wales 1980 i en landslagskarriär som sträckte sig över 16 år. Det starkaste minnet är dock Rushs tårar sedan Paul Bodin missat straffen mot Rumänien, som skulle ha tagit Wales till VM 1994, och det stod klart att Rushs sista chans att få spela ett mästerskap hade kommit och gått. Så små kan marginalerna vara.

Klubbarna i Midlands verkar vara en särskild måltavla för ambitiösa kinesiska ägare. Kinesiskt ägande har redan smugit in i West Brom och det ryktas också där om ett mer fullständigt övertagande. Men vad det framför allt pratas om just nu är att även Wolves är på väg att få en kinesisk ägare. Robin Li, kinesisk internatmiljardär, sägs vara köparen.

Det är ett spektakulärt projekt på fler sätt än ett. Dels är Jorge Mendes, den så kallade superagenten, en av de drivande krafterna bakom det eventuella övertagandet. Dels sägs den spanske tränaren Julen Lopetegui vara kopplad till övertagandet. Lopetegui var annars en av favoriterna att ta över det spanska landslaget efter Vicente del Bosque.

Det är så långt det alltså har gått. De stora intäktsflödena i Premier League attraherar många nya investerare. Men möjligheterna att investera i klubbar i Premier League är begränsade till antalet, därtill kostsamma. Effekten blir att många av dessa nya investerare istället kommer vända blicken nedåt, mot klubbar i The Football League och The Championship.

Det pratas naturligtvis mycket om hur de nya TV-avtalen med mera påverkar Premier League. Men kanske är det i The Championship vi över lite tid kommer få se de absolut största förändringarna.

I hög utsträckning har Robin Lis möjliga övertagande av Wolves flugit under radarn i media. Inte konstigt då det inte gäller någon Premier League-klubb och det samtidigt pågår ett EM. Några saker bekräftar dock att något i alla fall är på gång. Att Wolves klubbledning för någon vecka sedan släppte ett klassiskt ”vi kan varken bekräfta eller dementera”-meddelande till exempel.

En annan tydlig indikation är att Wolves så här långt har legat väldigt lågt på transfermarknaden. Situationen är självklart besvärlig för Kenny Jackett, Wolves nuvarande manager. I värsta fall kommer han inom kort att vara utan jobb. I bästa fall inleder han försäsongen osäker på om han kommer att ha ett jobb och bakbunden i sin planering för den kommande säsongen.

Det är inte någon idealisk situation för Wolves så klart som slutade förra säsongen i mitten av serietabellen i The Championship. Det är en klubb som under senare år har nosat på playoffspel och på att kunna ta sig tillbaka till Premier League, utan att riktigt nå hela vägen fram.

Samtidigt är det så klart en frestande utveckling för Wolves. Visst har Wolves vid några få tillfällen befunnit sig i Premier League de senaste tio-tolv åren, och snabbt åkt ur igen, men det är snart 40 år sedan som Wolves verkligen kunde betraktas som en av de engelska storklubbarna. Det är en engelsk klubb med en mycket stolt historik.

Självklart frestar ett löfte om en likaledes stolt framtid som oundvikligen följer i kölvattnet av sådana här uppköpsrykten. Och var det så redan förut är det självklart inget som blivit mindre sant sedan Leicester visade världen vad som var möjligt att uppnå.

Kanske är det den sannsagan som har gett Wolves ett skönhetslyft i förhandlingarna. För samtidigt som Robin Li sägs förhandla med Wolves klubbledning så ryktas han samtidigt vara aktuell med ett övertagande värt £600m av AC Milan. Vilket om inte annat sett till kontrasteffekten måste betraktas som lite lustigt.

En av dem är en sovande jätte, en italiensk superklubb och sjufaldiga europacupmästare. Den andra är en mittenklubb i The Championship, en gammal engelsk storklubb som var störst under 1950-talet, vann sin senaste ligatitel 1959, och spelade UEFA-cupfinal 1972.

Om Italien var baktalade inför EM så får man säga att Chelsea har varit minst sagt baktalade även de under och efter den gångna säsongen. Häri ligger mycket skadegläde så klart. Naturligt kan hända när ett regerande mästarlag hamnar så långt ned i tabellen. Det borde kunna passa Antonio Conte att slå ur samma typ av underläge med Chelsea som han gjorde med Italien.

Det är något han är van vid och något han verkar tycka om. Det är självklart inga tillfälligheter att många gärna drar paralleller till Contes tid i Juventus, som han tog över då laget befann sig i den italienska ligans ingenmansland och förvandlade dem till den vinstmaskin som Juventus har varit inom italiensk fotboll de senaste fem åren.

Nu är han satt att upprepa bedriften med Chelsea. Det är självklart en betydligt svårare uppgift. Framför allt för att konkurrensen är så mycket mer mördande i Premier League, rivalerna är så många fler och i vissa avseenden till och med starkare. Men som vi också har sett i detta EM, det verkar passa Antonio Contes kynne tämligen väl att slippa slå ur ett uppenbart överläge.

Samtidigt är det en rätt behaglig position. Chelseas fiaskosäsong har i alla fall i min mening lett till att många har börjat underskatta dem. Men det var ett fiasko vars orsaker var begränsade både i tid och i sammanhang. Chelsea är fortfarande ett lag bestående av några tämligen enastående spelare, som om de presterar på normal nivå igen alltjämt är ett av ligans bästa.

Kvaliteten på Chelseas spelartrupp gör det också lite vanskligt att bedöma Antonio Conte alltför ensidigt utifrån hur Italien har spelat i EM. Visst var Italien defensivt orienterade, framför allt mot Tyskland. Men det speglar styrkorna i Italiens EM-trupp. Det är också något som i viss mening överdrivs. Exempelvis mot Spanien visade Italien också upp en högkvalitativ offensiv fotboll.

Två saker känns dock ganska tydliga för Chelsea. Dels att Antonio Conte helt säkert kommer vilja förstärka Chelseas mittförsvar, den lagdel som lade grunden till hela Italiens spelidé. Dels att Conte förmodligen kommer spela med två anfallare i Chelsea och att således även denna lagdel kommer förstärkas. Mittfältet i Chelsea kan Conte mycket väl vara helt nöjd med.

(Och jodå, Chelsea gjorde klart med Michy Batshuayi igår, så ena sidan av den transferekvationen är kanske redan uppfylld.)

Chelseas position är även avundsvärd, utifrån ett ligaperspektiv, i det avseendet att helt slipper europeiskt cupspel. Naturligtvis vill Chelsea helst av allt spela i Champions League, så det blir ju fånigt att beskriva det som något positivt, men vi har sett flera exempel under de senaste säsongerna hur ett sådant mildare spelschema kan vara till hjälp i ligatabellen.

Framför allt kan det vara positivt just för Antonio Conte som är ny tränare inte bara i Chelsea utan också i Premier League, och som är tänkt att implementera ett i flera avseenden nytt spelsystem, att få fler luckor i spelschemat och fler dagar att tillbringa med laget på träningsplanen. Han och laget kan i någon mening ta paus från ekorrhjulet.

Det vore annars något som skulle kunna oroa med Antonio Conte. Han är en passionerad personlighet som sägs älta förluster, om än oftast på ett konstruktivt sätt. Det må ha funkat i Juventus där man ändå var förhållandevis överlägsna i ligaspelet, men i Premier League är det normalt sett en viktig egenskap att kunna släppa en dålig prestation och omedelbart studsa tillbaka; det finns inte tid att älta.

Många tvivlar på Chelsea. Och en del tvivlar också på Antonio Conte. Det tror jag dock man gör på egen risk. Med många andra lag även de i förändring, med Chelseas faktiska kvalitet i spelartruppen, och med Chelseas förhållandevis gynnsamma förutsättningar, och med Antonio Contes förmåga att svetsa samman lag och spelare – är de en farlig utmanare nästa säsong.

Och italienska managers brukar trivas i Premier League, möjligen till skillnad från italienska spelare. Carlo Ancelotti vann ligatiteln under sin första säsong med Chelsea. Claudio Ranieri å sin sida vann även hann ligatiteln under sin första säsong tillbaka i Premier League, då med Leicester. Antonio Conte kan mycket väl komma att följa i deras fotspår.

:::

TRANSFERKOLLEN

Michy Batshuayi, Chelsea (++++). Marseille fortsätter att blöda spelare till Premier League. Batshuayi är en ung och framstående målskytt som troligtvis är tänkt att komplettera Diego Costa på topp i Chelseas anfall. Spännande värvning med mycket utvecklingspotential. Har jagats av flera klubbar i Premier League, men Chelsea drog alltså längsta strået.

Takuma Asano, Arsenal (++). Jo, men ni sa ju att Arsenal behövde värva en anfallare. Helt sant, men det var förmodligen inte en sådan här värvning man tänkte på då. 21 år gammal känns Asano dessutom något gammal för att vara en ren satsning på framtiden. Siktar Arsenal på att bli starkare kommersiellt i Japan?

Nampalys Mendy, Leicester (+++). Påminner i någon mening så mycket om N’golo Kanté att den här värvningen snarare skapar oro att Leicester är på väg att tappa Kanté, och att Mendy råkar vara ersättaren. Nyckelspelare i Nice under säsongen som Claudio Ranieri känner väl till från sin tid i Monaco.

Nu är egentligen detta ovidkommande. Att det kanske kacklas högre på andra ställen gör så klart inte vad som har hänt och är på väg att hända med Man City mindre intressant eller mindre stort. Det är helt relevant att prata om en ny tid i Man City, där den första inkarnationen av storklubbsbygget nu ömsar skinn och antar en tänkt ny skepnad.

Det brukar pratas om rätt man och rätt tillfälle. Mannen bör ses som svår att ifrågasätta, men även tillfället känns helt rätt valt. Man skulle kunna säga att Man City och Pep Guardiola båda befinner sig i samma fas i sina respektive konjunkturcykler. Båda har varit på toppen, drivande i utvecklingen, men har de senaste åren inte riktigt levt upp till sina ambitioner.

Det har pratats om att Pep Guardiola misslyckades i Bayern München. Det vore så klart att göra saken grov orättvisa. Men det kan inte råda någon tvekan om att han i Bayern München misslyckades med vad som var hans absolut främsta arbetsuppgift – att vinna Champions League. Han kom i själva verket aldrig ens till finalen med Bayern München.

Det må vara hänt. Marginalerna i Champions League är så små och så styrda av tillfälligheter att det är svårt att vara alltför kritisk. Men det är något som sätter ett frågetecken runt Pep Guardiolas tid i Bayern München, och det är med den känslan, möjligen uttryckt i ett visst revanschbehov, som han nu kommer till Premier League och till Man City.

I det avseendet kommer Pep Guardiola in i ett bättre skede i Man Citys utveckling än vad han gjorde i Bayern München. Man City har fallit tillbaka i den inhemska fotbollen och strävar fortfarande efter att verkligen etablera sig på den europeiska scenen. Bayern München vann trippeln innan Guardiola tog över dem, de hade redan uppnått den målsättning man anställde Guardiola att uppnå.

Resonemanget om misslyckande utgår därtill enbart utifrån ett begränsat resultatperspektiv. I Bayern München pratar man däremot väldigt positivt om den träningsmodell Pep Guardiola implementerat i klubben. Utan tvekan har Bayern München utvecklats under Guardiolas tid i klubben, liksom Guardiola utan tvekan har utvecklats under sin tid i München.

Pep Guardiola kunde under sin tid i Barcelona få befogad kritik för att vara ensidig i sin spelidé. Barcelona spelade som Barcelona spelade, vilket ofta var väldigt framgångsrikt, men när det inte var det verkade Guardiola sakna vilja eller förmåga, eller bådadera, att anpassa sin spelidé och förändra den för laget negativa matchbilden.

Ensidighet har inte präglat Pep Guardiolas tid i Bayern München. Istället har mångsidighet varit ett av lagets allra främsta kännetecken. Det har varit svårt att säga på laguppställningen inför matcherna exakt hur Bayern München skulle spela, och ofta var detta något som kunde ändras under en pågående match. Flexibilitet verkar vara något Guardiola har utvecklat under de tre åren i Tyskland.

Men det tar tid att träna in en trygghet i spelmönster och positioner för att uppnå en sådan flexibilitet med bibehållen effektivitet. Det är också betydligt lättare att hitta den tiden och det utrymmet i en mindre pressad och utsatt miljö. Konkret är det lättare när man har ett tiopoängsförsprång i tabellen, när man normalt sett leder med några mål redan i halvtid, eller spelar som mest en handfull riktiga toppmatcher per säsong.

Några sådana goda förutsättningar kommer inte Pep Guardiola hitta i Man City eller i Premier League. Här finns inte den tiden och det utrymmet. Här är varje match, normalt sett två i veckan, i slutänden potentiellt avgörande. Man Citys klubbledning kommer ha stort tålamod med Guardiola, men uteblir resultaten kommer frågor börja ställas både internt och externt.

Man City är inte, lika lite som någon annan engelsk klubb, dominerande i Premier League på samma sätt som Bayern München är dominerande i Bundesliga, eller ens som Barcelona är och var i La Liga. Och ingen engelsk klubb kommer heller bli så dominerande. Det är spelreglerna i Premier League och det gör också den här utmaningen till den största hittills i Pep Guardiolas hittills väldigt framgångsrika karriär.

Det förändrar inte nödvändigtvis principerna bakom Pep Guardiolas fotbollsidé, men det förändrar balansgången mellan filosofi och pragmatism. I Bundesliga kunde Pep Guardiola utveckla sin taktiska flexibilitet. I Premier League och i Man City kan Pep Guardiola tvingas utveckla också sin pragmatiska sida. Any which way but lose.

Pragmatism är kanske något som också kommer få prägla Pep Guardiolas och Man Citys första transfersommar. Det pratas om mängder med värvningar och inte minst fansen önskedrömmer så klart om den ena världsstjärnan efter den andra. Men kanske är det snarare så att nyckeln till hur Man Citys sommar artar sig inte i första hand handlar om vilka spelare de köper, utan om vilka spelare de lyckas sälja.

Man Citys spelartrupp har sina brister. Där finns ett antal marginalspelare som inte fyller någon större funktion för laget men sitter på dyra kontrakt som gör dem svåra att avyttra. Man City har lyckats sälja Martin Demichelis, men gör helt säkert också sitt bästa för att bli av med spelare som Wilfried Bony, Pablo Zabaleta, Aleksandr Kolarov, Willy Caballero, eventuellt Jesus Navas med flera.

Det blir också svårt, alternativt skapar man problem för sig själva på sikt, att värva alltför många nya profilspelare utan att först avyttra tidigare tänkta stjärnspelare som drabbats av ålder eller trötthet, och för vilka man inte ser någon roll i Man Citys nya lagbygge. Här finns frågetecken kring spelare som Vincent Kompany, Yaya Touré, Fernando, Eliaquim Mangala, kanske till och med David Silva.

Först sälja, sedan köpa med andra ord. I viss utsträckning. När det sedan blir aktuellt att köpa spelare finns det mycket som talar för att Pep Guardiola kommer att prioritera funktionella rollspelare snarare än stjärnspelare. Av de två spelare som redan värvats är kanske främst Nolito ett exempel på en sådan spelare – bra och nyttig spelare, ingen stor profil.

Det finns alltså praktiska begränsningar för Man City att navigera på transfermarknaden. Kanske leder dessa begränsningar Pep Guardiola in på en annan väg än den tänkta att värva åtta eller fler nya spelare, vilket antas vara idén. Från ungdomsleden knackar flera spelare på dörren. Jason Denayer, Kelechi Iheanacho, Manu Garcia och Aleix Garcia, Bersant Celina, Tosin Adarabioyo, kanske till och med storlöftet Brahim Diaz.

Det vore onekligen ett pragmatiskt sätt att adressera en annars potentiellt problematisk situation. Men på samma gång vore det något som utan tvivel skulle en tydlig signal om en ny filosofisk inriktning i Man City, för vilken Pep Guardiola i samarbete med Ferran Soriano och Txiki Begiristain tidigare har gjort sig känd.

Det vore ett vägval lika modigt och spännande som oväntat. Det är dock inte ett vägval som Pep Guardiola måste göra, det är ingen som förväntar sig det av honom. Det kommer inte skrivas några ”Vad vill Man City?”-krönikor ifall så inte blir fallet utan de istället värvar sina åtta-tio spelare. Men desto tydligare skulle Pep Guardiola i så fall markera mellan det gamla och det nya.

Dessutom skulle det vara en subtilt men effektivt kastad handske till den högljudde grannen på andra sidan stadsgränsen, som säkert skulle kunna göra politiken och opinionen lite lurigare för Pep Guardiolas främste antagonist från Spanien, i Premier League och i Manchester. José Mourinho har redan ett tryck på sig i det avseendet.

Välkommen till Premier League, Pep Guardiola! Och välkommen till Manchester.

Jämför detta med England som inte bara har misslyckats i detta EM liksom i så många tidigare mästerskap, utan som sedan 1996 ständigt och jämt har misslyckats med att någonsin ta sig längre än kvartsfinal. En sådan jämförelse gör naturligtvis inte saken mindre för Wales spelare och fans, befinnandes sig som de gör i ett permanent lillebrorsförhållande.

Englands misslyckade i detta EM, inte för första gången i historien, omgärdas och fördunklas av ett antal retoriska rökridåer. Det är naturligt att alla letar efter orsaker till misslyckandet, men det är svårt att undkomma känslan att många i denna jakt går över inte bara en å utan även en och annan älv för att komma fram till vattnet.

Den vanligaste och utan tvekan mest populära förklaringen är att Englands akademier helt enkelt inte håller måttet, att spelarna inte utbildas tillräckligt bra för att kunna hävda sig i ett mästerskap. Visst kan det ligga något i kritiken av de engelska akademierna, men det kan liksom inte förklara varför samma spelare presterar så mycket sämre i landslaget än i sina respektive klubblag.

Men nu när Wales har tagit sig hela vägen till semifinal på sitt allra första försök på 58 år så finns det kanske alla skäl i världen för England att bege sig till Wales och studera deras framstående akademier, om man nu tror att förklaringen ligger här. Jag är så klart sarkastisk, Wales spelare är utbildade i precis samma akademier som alla engelska spelare. Vad som är bra nog för dem borde alltså kunna vara bra nog även för England.

Sedan finns så klart de som av mer eller mindre skadeglada skäl vill hålla det så enkelt som möjligt. Englands spelare är helt enkelt inte bättre än så där, menar de efter varenda misslyckande. Vilket möjligen skulle kunna stämma om man försöker förklara varför England inte vinner EM, men knappast för att förklara varför England inte lyckas vinna mot Ryssland, Slovakien eller Island – vilket råkar vara det aktuella misslyckandet.

Men Wales har tydligen spelarmaterialet att ta sig till semifinal. Och visst har Wales en superstjärna av en kaliber som England saknar i Gareth Bale, men sett till helheten, övriga 22 spelare, så har England sett till spelarmaterialet så klart ett väsentligt starkare lag. Målskyttar igår var som exempel Ashley Williams, Hal Robson-Kanu och Sam Vokes – varav två till vardags spelar i The Championship.

Kanske är det dags att en gång för alla göra slut på den här idiotiska idén att det är spelarmaterialet i England som är otillräckligt, eller att spelarmaterialet i sig har den ensidigt avgörande betydelse som så många verkar tro. Trots allt besegrade Wales med marginal Belgien igår kväll, ett Belgien som av många inför turneringen ansågs ha EM:s kanske allra bästa spelarmaterial.

Den belgiska analysen efter förlusten mot Wales var enkel och rättfram. Det sågs som ett grovt taktiskt misslyckande av Marc Wilmots, samma misslyckande som Belgien visade upp mot Italien. Såg man matchen är det svårt att inte instämma i den analysen. Organisationen vid fasta situationer var obefintlig, samspelet svagt och vänsterkanten vidöppen för Wales att anfalla på – varifrån alla tre mål för övrigt kom.

Hittills verkar ingen ha fått för sig att hävda att Belgien bara skyller ifrån sig på förbundskaptenen och att spelarmaterialet helt enkelt inte räcker till bättre än så här. Eller att Spaniens spelarmaterial inte dög till något annat i detta EM än att måtta in inlägg på måfå mot en nickande anfallare. Det är en typ av dumstrutpåståenden som bara verkar vara socialt och intellektuellt accepterade när det gäller England.

Vad är det då som gör att Wales tar sig hela vägen till semifinal, och för all del kanske till och med längre än så? Några orsaker måste ju trots allt finnas, något som faktiskt kan förklara varför Wales lyckas med något som England om och om igen misslyckas med. Jag ser två primära förklaringar:

TAKTIK. Wales har vad England fullständigt har saknat. En enkel, tydlig och effektiv spelidé som utgår både från lagets styrkor och svagheter. Varenda spelare i Wales vet precis vad deras uppgift är på planen, och själva spelidén är uppenbar. Både spelare och ledare i Wales vet att de inte kommer kunna bolla eller spela ut majoriteten av sina motståndare, istället ser de till att vara välorganiserade bakåt och därifrån attackera motståndarmålet så rakt och snabbt som möjligt.

MENTALITET. Det är inte det minsta jobbigt att spela för Wales, tvärtom så slås man av den enorma glädje och positiva kroppsspråk som alla walesiska spelare uppvisar. I det avseendet har Gareth Bale, en av världens absolut största stjärnor, inte bara följt med strömmen utan visat vägen och bidragit till en väldigt stark lagsammanhållning. Där engelska spelare ser och låter sig förlamas av risker, ser de walesiska spelarna möjligheter.

Visst är Wales behjälpta av att förväntningarna på dem är mindre, och att deras supportrar stödjer sina spelare snarare än tar varje chans att hacka på dem, men det är också en positiv miljö som fostras av landslagsledningen på ett sätt som det är svårt att se sker i England. Kanske är det heller ingen tillfällighet i det avseendet att Wales förbundskapten, Chris Coleman, är en yngre förmåga inte helt generationsskild från sina spelare.

Alla kommer självklart inför semifinalen prata om gigantmötet mellan Cristiano Ronaldo och Gareth Bale. Förståeligt naturligtvis, givet att det är två lysande spelare på varsin sida av planen. Men det gör inte matchen rättvisa, definitivt gör det inte riktigt Wales rättvisa. För är det något som Wales just har visat i detta EM så är det att de är mer än bara Gareth Bale.

Wales är ett väl fungerande fotbollslandslag. Precis som Island och Italien är väl fungerande fotbollslandslag. På ett sätt som England, Belgien, Sverige och till viss del Spanien inte är väl fungerande fotbollslandslag. Och ska Portugal vinna mot Wales måste de bli ett bättre fungerande fotbollslandslag än vad de har visat hittills i EM.

:::

TRANSFERKOLLEN

Zlatan Ibrahimovic, Man Utd (+++++). Uppnår Man Utd i och med värvningen av Ibrahimovic just precis vad de vill uppnå med värvningen? Ja, utan någon som helst tvekan. Man får en världsanfallare till laget, man får en stjärnkraft som gör klubben sexig igen, och man ger yngre spelare tid att utvecklas och en förebild att lära av. Någon succé är inte garanterad men som värvning betraktad är den svåröverträffad.

Andros Townsend, Crystal Palace (+++). Det blev en kort tid för Townsend i Newcastle innan han drog flyttlasset tillbaka till London. Kompetent spelare och en farlig mittfältare som kan göra ett bra jobb i Crystal Palace, som dock i min uppfattning inte precis saknar spelare av mer eller mindre Townsends kaliber redan.

Maarten Stekelenburg, Everton (+++). Tim Howard har lämnat Everton och Joel Robles har kanske inte varit överdrivet övertygande. Helt konstigt är det alltså inte att Ronald Koeman letar målvakter. Stekelenburg är en stabil målvakt som Koeman känner väl till från Ajax och som han också tog på lån till Southampton under våren. Ett bra, snabbt och bekvämt val, men kanske fanns det bättre val?

Nolito, Man City (+++). Uppfostrad i Barcelona men har sedan dess spelat för Benfica och Celta. Fick pröva på a-laget i Barcelona under Pep Guardiola som alltså känner till honom väl och Nolito lär vara väldig väl skolad i hur Guardiola vill spela fotboll. Mindre av en stjärnvärvning och mer av en specialist. Inget fel med det, men med sin position främst på vänsterkanten undrar man vad den här värvningen bådar för Raheem Sterling.

Christian Kabasele, Watford (++). Watford förstärker försvaret med en belgisk back som var med i Belgiens EM-trupp. En back som inte fick någon speltid i den backlinjen undrar man så klart i vilken utsträckning han egentligen är någon förstärkning, men det är helt säkert orättvist. Kommer från Genk där han gjort fina insatser.

Isaac Success, Watford (++). Ser vi bara till namnet så är det här en självklar femplus-värvning. Men det återstår att se om Isaac möjligen tvingas byta namn till Failure efter sin tid i England. 20-årig anfallare som gjort sex mål på 30 matcher för Granada i La Liga den gångna säsongen, och som tillsammans med Jerome Sinclair förväntas komplettera Troy Deeney.

Nu har förvisso inte Premier League-klubbarna direkt legat på latsidan hittills bara för den sakens skull. Ett gäng värvningar har redan gjorts klart, även om några av dem formaliseras först idag. Löpande framöver kommer jag som vanligt betygsätta samtliga värvningar till Premier League, men här idag betygsätter jag i klump alla redan genomförda värvningar.

Det är som vanligt lite lurigt det där med att betygsätta värvningar. Det är alltså inte samma sak som att betygsätta spelare. Inte bara spelarens duglighet är en faktor i betygsättningen utan lika mycket klubbens behov, i vilken utsträckning spelaren kan förväntas förstärka lagets ambitioner och är bästa möjliga val givet klubbens resurser och förutsättningar.

Det landar naturligtvis i slutänden i en subjektiv bedömning. En bedömning som naturligtvis inte blir mindre subjektiv bara för att man råkar sätta en siffra eller ett antal plus efter den. Att en bedömning är subjektiv är självklart inte negativt, snarare oundvikligt. Däremot blir kvaliteten i bedömningen högre och lättare att värdera om man förmår motivera den.

Vilket kanske kan vara värt att hålla i åtanke.

BERÖMLIG (+++++)

Granit Xhaka, Arsenal. I stor utsträckning precis en spelartyp som Arsenal har saknat under många år. Har under flertalet år varit en av Europas hetaste prospects och har varit en nyckelspelare på mittfältet i Mönchengladbach, en av Bundesligas hetare klubbar. Driven spelare med bra passningsfot, har mycket att bidra med.

MED BERÖM GODKÄND (++++)

Joel Matip, Liverpool. Att Liverpool behöver förstärka sin backlinje har varit tydligt under en längre tid, där känslan har varit att Jürgen Klopp i större utsträckning än normalt har fått nöja sig med vad han har. Med värvningen av Matip, mittback i Schalke som kan vikariera som defensiv mittfältare, låter han sig inte längre nöja.

Sadio Mané, Liverpool. En spelare jag har varit imponerad av i Southampton de senaste säsongerna. Liverpool fortsätter alltså värva från Southampton. I Mané har dock Liverpool fått tag i en offensiv och målfarlig spelare som till synes passar mycket bra in i Liverpools tänkta anfallsspel med ett intensivt presspel baserat på hårt arbete.

Ilkay Gundogan, Man City. En djupt liggande spelfördelare som under ett flertal år har styrt och ställt på Dortmunds mittfält. Inte så konstigt kanske att Pep Guardiola gärna vill ha Gundogan med sig till Man City. Inte heller konstigt att Man City strävar efter att uppgradera just sitt centrala mittfält, en av lagets akilleshälar. Viss oro kring spelarens skadehistorik.

Eric Bailly, Man Utd. Backlinjen var en av de lagdelar som tappade allra mest i styrka under Louis van Gaal. Bailly var förgrundsgestalten i Villarreals försvar den gångna säsongen, i ett av La Ligas bättre defensiva lag. En spelare med bra spelförståelse, god teknik och stor utvecklingspotential. José Mourinhos första värvning kan visa sig bli hans bästa.

Viktor Fischer, Middlesbrough. Ett av den europeiska fotbollens stora löften för några år sedan. Har inte riktigt infriat detta löfte under sin tid i Ajax men det ska ändå bli riktigt spännande att se vad han kan få för utveckling i Premier League och i Middlesbrough. Potentiellt en offensiv spelare av en sådan kaliber som nykomlingar i Premier League brukar kunna sakna.

Victor Wanyama, Tottenham. Ett av de tidiga tecknen på att Tottenham vet med sig att de under kommande säsong på ett helt annat sätt kommer behöva kombinera engelsk fotboll med europeisk fotboll. Mycket kompetent defensiv mittfältare som varit en stabil pjäs i Southampton under några år. Kommer komplettera Dier och Dembele på ett bra sätt.

Steve Mandanda, Crystal Palace. Ett sönderfallande Marseille fortsätter att bidra med kvalitet till Premier Leagues klubbar. Crystal Palace förstärker alltså på målvaktspositionen, en position som har varit en relativ svaghet för dem under senare år. Mandanda har under samma antal år varit den franska ligans kanske mest stabile målvakt.

VÄL GODKÄND (+++)

Nathan Ake, Bournemouth. Under radarn har Bournemouth inlett det här transferfönstret tämligen starkt. Ake hade en bra säsong på lån i Watford det senaste året och går nu iväg på lån igen. Bournemouth förstärker en viktig position för dem, och har säkert ett öga på att kunna göra lånet till en permanent övergång.

Ron-Robert Zieler, Leicester. Leicesters strategi att bygga sin spelartrupp runt avyttrade Man Utd-talanger håller i sig. Nu är Zieler mer än så. Framstående målvakt i Hannover de senaste fem åren och tysk landslagsman är inte något skämsfacit. Man kan tänka sig sämre försäkringar om Kasper Schmeichel går sönder. Frågan är kanske snarare om konkurrensen mellan dem skapar oreda.

Luis Hernandez, Leicester. Att Leicester skulle komma att försöka stärka backlinjen inför kommande säsong var givet. Hernandez var spelaren man fastnade för, en mittback som varit helt ordinarie de senaste säsongerna i Sporting Gijón. Kompetent och erfaren mittback, precis den spelartyp Leicester söker och behöver.

Loris Karius, Liverpool. Jürgen Klopp fortsätter sitt tidiga vittrande av talanger från Bundesliga. Något splittrad är jag till värvningen. Liverpool anser sig behöva en väsentligt bättre målvakt än Simon Mignolet men värvar en spelare som enligt egen utsaga inte är en självklar uppgradering. Kanske är det något man säger, kanske är det mer för framtiden, dock oklart vilken förstärkning detta är.

Bernardo Espinosa, Middlesbrough. Den ena halvan av Sporting Gijóns mittförsvar flyttade till Leicester, den andra halvan rör sig längre norrut, till Middlesbrough närmare bestämt. Aitor Karanka, en defensivt orienterad manager, vet helt säkert vad han får med Espinosa, en rutinerad colombiansk mittback.

Nathan Redmond, Southampton. Svårbedömd värvning. En spelare som passar in i Southamptons spelidé, inte minst på den position som Sadio Mané nu lämnar efter sig. Har under ett antal år betraktats som en stor talang inom engelsk fotboll, men har aldrig riktigt lyckats motsvara detta fullt ut. Kommer nu till en klubb där strukturen finns för honom att lyckas.

Håvard Nordtveit, West Ham. Den ena halvan av Mönchengladbachs mittfält flyttade till norra London, den andra halvan till västra. Spelskicklig defensiv mittfältare som helt säkert är tänkt att fylla den roll som West Ham under några år har sett för Alex Song. Intressant att se vilken typ av spelare som Slaven Bilic försöker värva till klubben.

Sofiane Feghouli, West Ham. Offensiv mittfältare, framför allt yttermittfältare, som har haft några riktigt bra år i Valencia. Inget väldigt bra fjolår men det hade i princip ingen i Valencia. Det är inte svårt att se hur Feghouli kan passa in i en offensiv spelidé centrerad runt Dimitri Payet. Omställningen till Premier League kan bli lurig men West Hams offensiva hot förstärks sannolikt.

GODKÄND (++)

Lys Mousset, Bournemouth. Ansedd som en ung och väldigt lovande anfallare i Le Havre som nu tar klivet över kanalen till Bournemouth. Ett bra val av klubb för honom. Bournemouth kanske inte räknar med några stora bidrag av Mousset redan den här säsongen, samtidigt som Bournemouth onekligen är en klubb i vilken Mousset faktiskt kan göra ett tidigt avtryck.

Emerson Hyndman, Bournemouth. En av de mest framstående talangerna i Fulhams erkänt skickliga ungdomsakademi. Tekniskt skicklig spelare på det centrala mittfältet som väckt intresse hos flera av Europas stora klubbar. Den unge amerikanen måste ta kliv i sin utveckling men har potentialen att börja göra avtryck i Bournemouth redan det kommande året.

Raúl Uche Rubio, Leicester. Leicester har haft ett dokumenterat öga för talanger tidigare och kanske har de därför sett något i denne 18-årige anfallstalang från Rayo Vallecano. Det mesta tyder på att Leicester ser den här spelaren som en spelare för framtiden.

Jerome Sinclair, Watford. Otålig på speltid så valde Sinclair att lämna Liverpool och istället flytta till Watford. Givet att vi brukar kritisera unga, engelska talanger för att välja storklubbar före speltid så är det kanske läge att uppskatta Sinclairs mod i sitt beslut. Kan växa i Watford utan att behöva känna att han bär laget på sina axlar.

Toni Martinez, West Ham. Ännu en ung anfallare som lämnar Spanien för att pröva lyckan i England. Martinez var ett ungt löfte i Valencia som nu hoppas på en framtid med West Ham. Det är än så länge lite oklart vad Slaven Bilic egentligen vill med lagets anfall, att han verkar bygga möjligheter för framtiden är dock uppenbart.

Domingos Quina, West Ham. Vilket inte blir mindre uppenbart av att West Ham nästan samtidigt värvar Quina, ännu en anfallstalang från Chelsea som känner sig missnöjd med möjligheterna där. Flera klubbar jagade Quina så lite av en kupp var det att West Ham lyckades värva honom.

OKÄND (-)

Robbie Leitch, Burnley. Ung mittfältare från Motherwell som tar chansen och flyttar söderut. Bör inte rimligtvis ha så mycket med Burnleys a-lag att göra under säsongen.

Jamie Thomas, Burnley. Ung anfallare som värvats från Bolton med avsikten att spelas i klubbens utvecklingslag. En spelare Burnley hoppas på men som vi inte kommer få se så mycket i ligaspelet.

Bassala Sambou, Everton. Ung anfallare från Coventry som Everton hoppas på inför framtiden. Knappast en värvning som säger oss särskilt mycket om vad Everton vill inför kommande säsong.

Chris Renshaw, Everton. Det gör inte precis värvningen av Renshaw heller, även det en värvning av en ung talang, den här gången en lovande målvakt från Oldham.