Nu är egentligen detta ovidkommande. Att det kanske kacklas högre på andra ställen gör så klart inte vad som har hänt och är på väg att hända med Man City mindre intressant eller mindre stort. Det är helt relevant att prata om en ny tid i Man City, där den första inkarnationen av storklubbsbygget nu ömsar skinn och antar en tänkt ny skepnad.
Det brukar pratas om rätt man och rätt tillfälle. Mannen bör ses som svår att ifrågasätta, men även tillfället känns helt rätt valt. Man skulle kunna säga att Man City och Pep Guardiola båda befinner sig i samma fas i sina respektive konjunkturcykler. Båda har varit på toppen, drivande i utvecklingen, men har de senaste åren inte riktigt levt upp till sina ambitioner.
Det har pratats om att Pep Guardiola misslyckades i Bayern München. Det vore så klart att göra saken grov orättvisa. Men det kan inte råda någon tvekan om att han i Bayern München misslyckades med vad som var hans absolut främsta arbetsuppgift – att vinna Champions League. Han kom i själva verket aldrig ens till finalen med Bayern München.
Det må vara hänt. Marginalerna i Champions League är så små och så styrda av tillfälligheter att det är svårt att vara alltför kritisk. Men det är något som sätter ett frågetecken runt Pep Guardiolas tid i Bayern München, och det är med den känslan, möjligen uttryckt i ett visst revanschbehov, som han nu kommer till Premier League och till Man City.
I det avseendet kommer Pep Guardiola in i ett bättre skede i Man Citys utveckling än vad han gjorde i Bayern München. Man City har fallit tillbaka i den inhemska fotbollen och strävar fortfarande efter att verkligen etablera sig på den europeiska scenen. Bayern München vann trippeln innan Guardiola tog över dem, de hade redan uppnått den målsättning man anställde Guardiola att uppnå.
Resonemanget om misslyckande utgår därtill enbart utifrån ett begränsat resultatperspektiv. I Bayern München pratar man däremot väldigt positivt om den träningsmodell Pep Guardiola implementerat i klubben. Utan tvekan har Bayern München utvecklats under Guardiolas tid i klubben, liksom Guardiola utan tvekan har utvecklats under sin tid i München.
Pep Guardiola kunde under sin tid i Barcelona få befogad kritik för att vara ensidig i sin spelidé. Barcelona spelade som Barcelona spelade, vilket ofta var väldigt framgångsrikt, men när det inte var det verkade Guardiola sakna vilja eller förmåga, eller bådadera, att anpassa sin spelidé och förändra den för laget negativa matchbilden.
Ensidighet har inte präglat Pep Guardiolas tid i Bayern München. Istället har mångsidighet varit ett av lagets allra främsta kännetecken. Det har varit svårt att säga på laguppställningen inför matcherna exakt hur Bayern München skulle spela, och ofta var detta något som kunde ändras under en pågående match. Flexibilitet verkar vara något Guardiola har utvecklat under de tre åren i Tyskland.
Men det tar tid att träna in en trygghet i spelmönster och positioner för att uppnå en sådan flexibilitet med bibehållen effektivitet. Det är också betydligt lättare att hitta den tiden och det utrymmet i en mindre pressad och utsatt miljö. Konkret är det lättare när man har ett tiopoängsförsprång i tabellen, när man normalt sett leder med några mål redan i halvtid, eller spelar som mest en handfull riktiga toppmatcher per säsong.
Några sådana goda förutsättningar kommer inte Pep Guardiola hitta i Man City eller i Premier League. Här finns inte den tiden och det utrymmet. Här är varje match, normalt sett två i veckan, i slutänden potentiellt avgörande. Man Citys klubbledning kommer ha stort tålamod med Guardiola, men uteblir resultaten kommer frågor börja ställas både internt och externt.
Man City är inte, lika lite som någon annan engelsk klubb, dominerande i Premier League på samma sätt som Bayern München är dominerande i Bundesliga, eller ens som Barcelona är och var i La Liga. Och ingen engelsk klubb kommer heller bli så dominerande. Det är spelreglerna i Premier League och det gör också den här utmaningen till den största hittills i Pep Guardiolas hittills väldigt framgångsrika karriär.
Det förändrar inte nödvändigtvis principerna bakom Pep Guardiolas fotbollsidé, men det förändrar balansgången mellan filosofi och pragmatism. I Bundesliga kunde Pep Guardiola utveckla sin taktiska flexibilitet. I Premier League och i Man City kan Pep Guardiola tvingas utveckla också sin pragmatiska sida. Any which way but lose.
Pragmatism är kanske något som också kommer få prägla Pep Guardiolas och Man Citys första transfersommar. Det pratas om mängder med värvningar och inte minst fansen önskedrömmer så klart om den ena världsstjärnan efter den andra. Men kanske är det snarare så att nyckeln till hur Man Citys sommar artar sig inte i första hand handlar om vilka spelare de köper, utan om vilka spelare de lyckas sälja.
Man Citys spelartrupp har sina brister. Där finns ett antal marginalspelare som inte fyller någon större funktion för laget men sitter på dyra kontrakt som gör dem svåra att avyttra. Man City har lyckats sälja Martin Demichelis, men gör helt säkert också sitt bästa för att bli av med spelare som Wilfried Bony, Pablo Zabaleta, Aleksandr Kolarov, Willy Caballero, eventuellt Jesus Navas med flera.
Det blir också svårt, alternativt skapar man problem för sig själva på sikt, att värva alltför många nya profilspelare utan att först avyttra tidigare tänkta stjärnspelare som drabbats av ålder eller trötthet, och för vilka man inte ser någon roll i Man Citys nya lagbygge. Här finns frågetecken kring spelare som Vincent Kompany, Yaya Touré, Fernando, Eliaquim Mangala, kanske till och med David Silva.
Först sälja, sedan köpa med andra ord. I viss utsträckning. När det sedan blir aktuellt att köpa spelare finns det mycket som talar för att Pep Guardiola kommer att prioritera funktionella rollspelare snarare än stjärnspelare. Av de två spelare som redan värvats är kanske främst Nolito ett exempel på en sådan spelare – bra och nyttig spelare, ingen stor profil.
Det finns alltså praktiska begränsningar för Man City att navigera på transfermarknaden. Kanske leder dessa begränsningar Pep Guardiola in på en annan väg än den tänkta att värva åtta eller fler nya spelare, vilket antas vara idén. Från ungdomsleden knackar flera spelare på dörren. Jason Denayer, Kelechi Iheanacho, Manu Garcia och Aleix Garcia, Bersant Celina, Tosin Adarabioyo, kanske till och med storlöftet Brahim Diaz.
Det vore onekligen ett pragmatiskt sätt att adressera en annars potentiellt problematisk situation. Men på samma gång vore det något som utan tvivel skulle en tydlig signal om en ny filosofisk inriktning i Man City, för vilken Pep Guardiola i samarbete med Ferran Soriano och Txiki Begiristain tidigare har gjort sig känd.
Det vore ett vägval lika modigt och spännande som oväntat. Det är dock inte ett vägval som Pep Guardiola måste göra, det är ingen som förväntar sig det av honom. Det kommer inte skrivas några ”Vad vill Man City?”-krönikor ifall så inte blir fallet utan de istället värvar sina åtta-tio spelare. Men desto tydligare skulle Pep Guardiola i så fall markera mellan det gamla och det nya.
Dessutom skulle det vara en subtilt men effektivt kastad handske till den högljudde grannen på andra sidan stadsgränsen, som säkert skulle kunna göra politiken och opinionen lite lurigare för Pep Guardiolas främste antagonist från Spanien, i Premier League och i Manchester. José Mourinho har redan ett tryck på sig i det avseendet.
Välkommen till Premier League, Pep Guardiola! Och välkommen till Manchester.