“Vi förlorade kvartsfinalen men vi vann folket!” Ungefär så beskrevs känslorna i den italienska landslagstruppen efter deras kvartsfinalförlust på straffar mot Tyskland i lördags. Förlust men ändå en slags moralisk seger för ett minst sagt baktalat italienskt landslag. Italiens EM skulle också visa sig bli en triumffärd för Antonio Conte.
Om Italien var baktalade inför EM så får man säga att Chelsea har varit minst sagt baktalade även de under och efter den gångna säsongen. Häri ligger mycket skadegläde så klart. Naturligt kan hända när ett regerande mästarlag hamnar så långt ned i tabellen. Det borde kunna passa Antonio Conte att slå ur samma typ av underläge med Chelsea som han gjorde med Italien.
Det är något han är van vid och något han verkar tycka om. Det är självklart inga tillfälligheter att många gärna drar paralleller till Contes tid i Juventus, som han tog över då laget befann sig i den italienska ligans ingenmansland och förvandlade dem till den vinstmaskin som Juventus har varit inom italiensk fotboll de senaste fem åren.
Nu är han satt att upprepa bedriften med Chelsea. Det är självklart en betydligt svårare uppgift. Framför allt för att konkurrensen är så mycket mer mördande i Premier League, rivalerna är så många fler och i vissa avseenden till och med starkare. Men som vi också har sett i detta EM, det verkar passa Antonio Contes kynne tämligen väl att slippa slå ur ett uppenbart överläge.
Samtidigt är det en rätt behaglig position. Chelseas fiaskosäsong har i alla fall i min mening lett till att många har börjat underskatta dem. Men det var ett fiasko vars orsaker var begränsade både i tid och i sammanhang. Chelsea är fortfarande ett lag bestående av några tämligen enastående spelare, som om de presterar på normal nivå igen alltjämt är ett av ligans bästa.
Kvaliteten på Chelseas spelartrupp gör det också lite vanskligt att bedöma Antonio Conte alltför ensidigt utifrån hur Italien har spelat i EM. Visst var Italien defensivt orienterade, framför allt mot Tyskland. Men det speglar styrkorna i Italiens EM-trupp. Det är också något som i viss mening överdrivs. Exempelvis mot Spanien visade Italien också upp en högkvalitativ offensiv fotboll.
Två saker känns dock ganska tydliga för Chelsea. Dels att Antonio Conte helt säkert kommer vilja förstärka Chelseas mittförsvar, den lagdel som lade grunden till hela Italiens spelidé. Dels att Conte förmodligen kommer spela med två anfallare i Chelsea och att således även denna lagdel kommer förstärkas. Mittfältet i Chelsea kan Conte mycket väl vara helt nöjd med.
(Och jodå, Chelsea gjorde klart med Michy Batshuayi igår, så ena sidan av den transferekvationen är kanske redan uppfylld.)
Chelseas position är även avundsvärd, utifrån ett ligaperspektiv, i det avseendet att helt slipper europeiskt cupspel. Naturligtvis vill Chelsea helst av allt spela i Champions League, så det blir ju fånigt att beskriva det som något positivt, men vi har sett flera exempel under de senaste säsongerna hur ett sådant mildare spelschema kan vara till hjälp i ligatabellen.
Framför allt kan det vara positivt just för Antonio Conte som är ny tränare inte bara i Chelsea utan också i Premier League, och som är tänkt att implementera ett i flera avseenden nytt spelsystem, att få fler luckor i spelschemat och fler dagar att tillbringa med laget på träningsplanen. Han och laget kan i någon mening ta paus från ekorrhjulet.
Det vore annars något som skulle kunna oroa med Antonio Conte. Han är en passionerad personlighet som sägs älta förluster, om än oftast på ett konstruktivt sätt. Det må ha funkat i Juventus där man ändå var förhållandevis överlägsna i ligaspelet, men i Premier League är det normalt sett en viktig egenskap att kunna släppa en dålig prestation och omedelbart studsa tillbaka; det finns inte tid att älta.
Många tvivlar på Chelsea. Och en del tvivlar också på Antonio Conte. Det tror jag dock man gör på egen risk. Med många andra lag även de i förändring, med Chelseas faktiska kvalitet i spelartruppen, och med Chelseas förhållandevis gynnsamma förutsättningar, och med Antonio Contes förmåga att svetsa samman lag och spelare – är de en farlig utmanare nästa säsong.
Och italienska managers brukar trivas i Premier League, möjligen till skillnad från italienska spelare. Carlo Ancelotti vann ligatiteln under sin första säsong med Chelsea. Claudio Ranieri å sin sida vann även hann ligatiteln under sin första säsong tillbaka i Premier League, då med Leicester. Antonio Conte kan mycket väl komma att följa i deras fotspår.
:::
TRANSFERKOLLEN
Michy Batshuayi, Chelsea (++++). Marseille fortsätter att blöda spelare till Premier League. Batshuayi är en ung och framstående målskytt som troligtvis är tänkt att komplettera Diego Costa på topp i Chelseas anfall. Spännande värvning med mycket utvecklingspotential. Har jagats av flera klubbar i Premier League, men Chelsea drog alltså längsta strået.
Takuma Asano, Arsenal (++). Jo, men ni sa ju att Arsenal behövde värva en anfallare. Helt sant, men det var förmodligen inte en sådan här värvning man tänkte på då. 21 år gammal känns Asano dessutom något gammal för att vara en ren satsning på framtiden. Siktar Arsenal på att bli starkare kommersiellt i Japan?
Nampalys Mendy, Leicester (+++). Påminner i någon mening så mycket om N’golo Kanté att den här värvningen snarare skapar oro att Leicester är på väg att tappa Kanté, och att Mendy råkar vara ersättaren. Nyckelspelare i Nice under säsongen som Claudio Ranieri känner väl till från sin tid i Monaco.