Att spela med en enda regelrätt anfallare har blivit vansinnigt populärt under i alla fall de senaste tio åren. Den taktiska tanken bakom detta är naturligtvis att det gäller att inte släppa till numerära underlägen på mittfältet, så därför offrar man rent numerärt en anfallare – normalt sett med tanken att mittfältarna, och ytterbackarna, ska fylla på när det egna laget har bollen.
Rent taktiskt på planen finns det goda skäl för ett sådant system. Men sett ur ett trupperspektiv skapar det också vissa problem, inte minst för engelska klubbar som ska försöka navigera en hel lång säsong med mängder av högintensiva matcher. Det minskar, eller snarare försvårar, möjligheterna till effektiv rotation.
Skälet är intuitivt och ganska självklart. De allra flesta lag vill ha en så bra anfallare som möjligt, en produktiv målskytt brukar vara bland det första varje lag söker. Har en klubb väl hittat den anfallaren vill man normalt sett spela honom när det vankas viktig match. Men då blir det också besvärligt att ha fler än en stjärnanfallare i truppen – eftersom ingen stjärnanfallare kommer vilja sitta på bänken under viktiga matcher.
Alltså tvingas ett lag som tillämpar ett enanfallarsystem att kompromissa, ungefär på samma sätt som man ofta gör med målvakter. Andreanfallaren får gärna vara så bra som möjligt, men inte så bra att han börjar gnälla och skapa problem om han ofta får sitta på bänken. Men är han inte bättre än så kan det också bli problem för laget med målskyttet när försteanfallaren måste vilas, eller råkar ut för en skada.
Här finns en fördel med de system som bygger på två anfallare. Det ger helt enkelt fler möjligheter till rotation. Det går att spela stjärnanfallaren i mer eller mindre varje match och ändå ge andra anfallare vettigt med speltid. Det är kanske inte så konstigt att Alex Ferguson aldrig riktigt tog steget fullt ut att börja spela med en anfallare.
Tottenham har ett litet problem i det här avseendet, som förvisso ur ett större perspektiv skulle kunna beskrivas som något av ett lyxproblem. Mauricio Pochettino spelar som bekant med en anfallare, och i detta Tottenham är det Harry Kane som har tagit den rollen och gjort det mycket förtjänstfullt. Men i det avseende som beskrivs ovan begränsar det också i någon utsträckning Tottenham.
Kanske är det till och med i någon mån tydligare än normalt i just Tottenham, för Harry Kane är ju liksom inte vilken stjärnanfallare som helst – han är one of their own. Om en stjärnanfallare normalt sett är orörbar i ett lag så gäller det kanske dubbelt upp för Harry Kane i Tottenham. Det är oklart om någon anfallare existerar som skulle göra det okej för Tottenhamfansen att peta Harry Kane.
Tottenham har så klart alla möjligheter i världen för närvarande att verkligen gå på offensiven sett till vilka spelare de värvar. De är en trovärdig titelutmanare i Premier League, de kommer att spela i Champions League under kommande säsong, och ekonomin ger dem möjlighet att erbjuda konkurrenskraftiga löner till de allra flesta spelare i världen.
Trots det blir det svårt för Tottenham att förstärka sitt anfall på samma sätt som exempelvis Man Utd, Arsenal, Chelsea, Liverpool, även West Ham, Everton och Southampton kommer kunna göra – eller i alla fall försöka göra. De kan inte värva en anfallare av riktig stjärnkaliber utan att samtidigt skapa en klart problematisk intern situation för sig själva med tiden.
Många var konfunderade över att Roberto Soldado misslyckades i sådan utsträckning i Tottenham. Han var riktigt bra i Valencia innan han kom till Tottenham, och har varit bra i Villarreal sedan han lämnade Tottenham. Nu finns det fler än en enkel orsak till detta, men att han hamnade i bakvattnet av Harry Kane är helt säkert en av dem.
Alltså blir det till att värva ungt och spelare på väg uppåt och framåt i karriären som kan tänkas må bra av att spela i ett engelskt topplag utan att vara bärande i laget. Vincent Janssen, den holländske anfallare som i dagarna sägs vara på väg att bli klar för Tottenham, motsvarar i stor utsträckning en sådan beskrivning.
Även här är det dock en vansklig balansgång. Unga spelare brukar behöva spela mycket för att utvecklas på rätt sätt. Det går inte att vara säkra på att Janssen riktigt får den speltid han behöver och att han därmed utvecklas i den riktning som Tottenham helt säkert hoppas. Lika osäkert är det om Janssen klarar av att prestera i rollen som backup-anfallare.
Det är utan tvekan en bra värvning, och den typ av anfallarvärvning som Tottenham kan och bör försöka göra. Men lagets spelsystem, tillsammans med Harry Kanes status på White Hart Lane, gör att det samtidigt är en typ av värvning som för med sig mer risk och osäkerhet än vad som normalt sett är fallet.
Vilket inte heller gör trycket – fysiskt såväl som psykiskt – på Harry Kane mindre. Ensam måste vara stark.
:::
TRANSFERKOLLEN
Vincent Janssen, Tottenham (+++). Bra värvning av Tottenham. Mycket lovande anfallare från Tottenham som har fått mycket beröm för sin förmåga att kunna hålla i och fördela bollen vidare, och för sin styrka inne i straffområdet. Kommer inte peta Harry Kane men har kapaciteten att komplettera honom och ge honom andrum.
Gökhan Töre, West Ham (++++). Ännu en spännande yttermittfältare till West Ham. Slaven Bilic håller på att sätta ihop en spännande offensiv. Töre känner han till sedan tidigare från Besiktas, och Töre kan engelsk fotboll sedan sina år i Chelsea. Inlånad till West Ham med köpoption, kan vara med och lyfta West Ham till nya höjder.
Pierre-Emile Hojbjerg, Southampton (+++). Mycket talangfull mittfältare som har tillhört Bayern München i ett antal år samtidigt som han varit utlånad till andra klubbar i Bundesliga. Southampton värvar honom rimligtvis som en slags ersättare till Victor Wanyama och hoppas helt säkert att Hojbjerg ska infria de stora förhoppningar som finns på hans karriär.