But you know what the funniest thing about England is? / What? / It’s the little differences. I mean, they got the same shit over there that we got here, but it’s just … a little different. / Example? / You know what they call a Quarter Pounder with Cheese? / What do they call it? / They call it a Royale with Cheese. / What do they call a Big Sam? / A Big Sam’s a Big Sam, but they call it The Big Sam.
Så pass synonym med en slags arketypisk engelsk fotboll har Sam Allardyce lyckats bli att han verkar ha antagit närmast mytiska egenskaper. Kanske är det något som klubbägare använder att skrämma olyckliga tränare i andra länder, skärp till dig annars kommer Big Sam och tar dig! Pep Guardiola lyckades till och med förhöja honom med en särskild bestämd form. Inte bara Big Sam. The Big Sam.
I England och inom ramarna för engelsk fotboll har han dock blivit närmast förtalad. Hans enkla och funktionella, stundtals hårdföra, fotboll är inte precis ägnad att få supportrarna att njuta av hänförelse lika lite som den tilltalar motståndarlag och deras supportrar. Alla som följt Allardyce genom åren vet att det där är något som irriterar honom, och som han menar har legat honom i fatet när det har handlat om de större jobben.
Alltså säger det trots allt något om Englands situation att det nu ändå verkar som om det är Sam Allardyce som är den främste kandidaten att ta över Roy Hodgson. Det vore ett beslut som helt säkert vore lika populärt hos vissa spelare som leverstuvning och broccoli. Inte heller är det ett beslut som direkt kommer få ögonen att tindra och drömmarna att spira hos Englands redan hårt prövade fans.
Men det kan trots allt vara helt rätt beslut. Det finns ett värde för engelsk fotboll att landslaget leds av en engelsman, England är trots allt inte något fotbollens u-land där det kan finnas ett långsiktigt värde med att hämta hem kompetens utomlands. Likaså har inte minst ett nyss avslutat EM visat att vad England kanske mer än något annat behöver är att gå back to fotbollens basics i termer av taktik och organisation – vilket exakt motsvarar Allardyces profil.
Nu är det kanske inte enbart tillfälligheter eller strukturell diskriminering som gör att Sam Allardyce har fastnat som manager i klubbar runt Premier Leagues nedre regioner. Han har en spelfilosofi som passar bättre för lag som vanligtvis siktar på att trotsa oddsen. Nu kan det möjligen vara så att en sådan inställning inte helt och hållet passar in i den engelska självbilden, men rent kallt befinner sig England i världsfotbollen på ungefär samma status som Blackburn, Bolton och Sunderland gör – eller gjorde – i Premier League.
Sedan finns det självklart också en benägenhet att bara vilja se en sida av en manager som Sam Allardyce, och då närmare bestämt den sida som motsvarar föreställningarna om honom. Men han har visat i både Bolton och Blackburn att han har fler strängar på sin lyra än enbart disciplinerad defensiv, och att han inte är främmande för att kombinera taktiskt organisation med individuell profil.
Och den som såg Sunderlands torpedfotboll i slutet av den gångna säsongen, som till sist också räddade dem kvar i Premier League, kan knappast säga att Sam Allardyce inte vågar eller kan spela offensivt. England kan göra betydligt sämre val av nästa förbundskapten än Sam Allardyce. England kan bara inte göra ett sämre val av nästa förbundskapten för Sunderland.
Det finns ett gäng engelska klubbar runt vilka det har uppstått en populär mytbildning om hur de alltid misslyckas, alltid råkar ut för olyckor och drabbas av all otur – Tottenham och Man City är två framträdande exempel. I båda de fallen handlar det om inte alltid så i alla fall rätt ofta om koketteri. Sunderland däremot får en att undra om de krossat speglar och gått under stegar, helt säkert gör de skäl för tilltalsnamnet black cats.
Nu brukar det sägas att var man är sin egen lyckas smed – och detsamma får man anta gäller för olycka. Och Sunderland har onekligen smidit sin egen olycka under ett stort antal år. Någon långsiktig idé eller riktning har över huvud taget inte funnits i klubbens verksamhet eller hos klubbens ledning. Den ene efter den andre managern har kommit och gått, med en osammanhängande, splittrad, ledarlös och lealös spelartrupp som följd.
Sam Allardyce såg ut att kunna sätta stopp på den onda cirkel i vilken Sunderland hamnat. Nya krav började ställas på spelartruppen, och laget började under säsongen visa väsentligt bättre organisation och inte minst kondition. Spelare som inte höll måttet eller motsvarade förväntningarna förpassades till skamvrån. Sakta men ändå säkert såg Allardyce till att börja vända Sunderland åt rätt håll igen.
Det vore så klart väldigt typiskt för just Sunderland om just precis när de till sist har fått ordning på skeppet, och hittat en manager med långsiktig potential, om han då efter mindre än ett år roffas bort av yttre omständigheter från klubben och handplockas som Englands förbundskapten. Helt plötsligt skulle Sunderland befinna sig på ekorrhjulet igen – fast den här gången helt utan egen förskyllan.
Det hade inte behövt vara något problem. Det verkar finnas många möjliga managers som väldigt gärna jobbar i Premier League, och Sunderland vore så klart ett frestande prospekt. I själva verket finns det väldigt spännande möjligheter för Sunderland att ta vara på om det alltså skulle öppnas upp ett arbetstillfälle hos dem i Premier League. Livet ser ut att ha gett Sunderland en hink citroner, men där finns alla chanser att av dem göra god lemonad.
Det är bara det att Sunderlands klubbledning aldrig tidigare har visat upp någon större skicklighet i att lyckas med det. En klubblednings viktigaste uppgift kan vara att anställa en manager, men den uppgiften har Sunderland normalt sett misslyckats fullständigt med. Det blev bra med Sam Allardyce, men då ramlade omständigheterna mer eller mindre ned i knäet på dem. Det gick inte att strula till.
Sådant är inte läget den här gången. Sunderland har mängder av skäl att hoppas att FA väljer ett sexigare alternativ än vad som mycket väl kan vara det bästa alternativet.