Fotbollen kan på många sätt vara en motkraft till detta. Man kan säga mycket illa om den globala, moderna fotbollen – men den mer än kanske något annat borde kunna upplysa världen om det enorma värde som kan uppstå när unga människor från alla delar av världen spelar i samma lag för att uppnå ett gemensamt mål.
Kulturell förståelse, och förmågan att kunna hantera olika personer från olika kulturer, har blivit en allt viktigare egenskap i framgångsrikt management. Men även tränarna själva har så klart sina respektive kulturella ursprung som färgar hur de ser på fotboll, på relationen med sina spelare, och på hur en klubb ska drivas.
Premier League är den mest globaliserade ligan i världen. I flera avseenden är det inte längre ens meningsfullt att prata om den som en engelsk liga. På sitt sätt är det så klart paradoxalt att i en tid där främlingsfientlighet och isolationism vinner alltmer mark så är ett mångkulturellt fenomen som Premier League mer populärt och mer värdefullt än någonsin tidigare.
Identitet är ett ord som ofta används runt fotbollsklubbar. Och inte minst i Premier League är det managern som har rollen som identitetsbärare, den som är tänkt att ge klubben och laget en personlighet. Sådan herre, sådan hund är till synes teorin. Men vad är det i så fall för typ av personlighet som dessa managers i Premier League ger sina klubbar?
Geert Hofstede har gjort den överlägset största kartläggningen av nationella skillnader i kulturella värderingar. Arbetet inleddes under hans tid på IBM redan under 1960-talet och tog rejäl fart under 1970-talet, och hans resultat och modeller har kontinuerligt utvecklats sedan dess. Hans stora teoretiska bidrag är sex kulturella dimensioner som anses särprägla nationell kultur:
Maktdistans – Den utsträckning i vilken mindre inflytelserika individer i ett samhälle accepterar att makt och inflytande är ojämnt fördelat. Kan också sägas vara ett mått på ett samhälles grad av hierarki.
Individualism – Den utsträckning i vilken individer i ett samhälle agerar utifrån en självbild definierad i termer av jag eller vi. Kan också sägas gälla synen på ömsesidigt beroende mellan människor i ett samhälle.
Maskulinitet – Den utsträckning i vilket ett samhälle drivs av värderingar såsom konkurrens och ambition, eller mer feminina värderingar som omsorg och livskvalitet. Är det viktigast att vara bäst eller tycka om vad man gör?
Osäkerhetsundvikande – Den utsträckning i vilken individer i ett samhälle känner sig hotade av osäkra och okända situationer och syftar till att undvika detta genom etablerandet av normer och institutioner.
Tidsorientering – Den utsträckning i vilken ett samhälle tenderar att prioritera mellan traditionella värderingar å ena sidan och en mer pragmatisk syn på förändring å andra sidan.
Tillfredsställelse/Återhållsamhet – Den utsträckning i vilken människor i ett samhälle försöker kontrollera och reglera sina drifter och önskemål, alternativt är mer liberala i tillfredsställandet av dessa drifter.
(Lär dig mer!)
Alla nationella kulturer är normalt sett framträdande på ett eller annat sätt längs åtminstone någon av dessa kulturella dimensioner. I Premier League finns samtidigt ett stort antal olika nationella kulturer representerade i respektive manager. England (och Wales) naturligtvis, men också Frankrike, Tyskland, Spanien, Italien, Portugal, Argentina, Holland och Kroatien.
Frågan är alltså: Vad säger oss Geert Hofstedes kulturella dimensioner om den personlighet och identitet som respektive manager i Premier League bidrar med till sin klubb och sitt lag?
Arsene Wenger – Arsenal. Det mest framträdande kännetecknet i den franska kulturen är en hög grad av osäkerhetsundvikande. Det finns en vilja att ha koll på allt som händer och att vilja ha full information innan man fattar beslut och agerar. Många skulle nog kunna känna igen dessa drag i Wengers totala kontroll över allt som sker i Arsenal (och omtalade brist på förmåga att delegera), i hans stundtals enerverande ovilja att ta ens den minsta chans på transfermarknaden, och i lagets tämligen rigida taktiska grundidé. Arsenal bär en fransk prägel.
Jürgen Klopp – Liverpool. Tysk kultur har höga poäng i individualism, maskulinitet och osäkerhetsundvikande. Men det som framför allt kännetecknar den tyska personligheten är en hög poäng i tidsorientering, att inte vara bundna vid traditioner i sin strävan efter måluppfyllelse. Visst anar vi en intressant spänning här mellan Klopp som den store reformatorn av vad som kan vara en av Englands mest traditionsstyrda klubbar. Men visst är Klopp i första hand pragmatisk i sin fotboll, orädd att förändra, och förmodligen anställd just för sin förmåga att förändra.
Antonio Conte – Chelsea. Italiensk kultur har mycket höga poäng längs framför allt tre dimensioner – individualism, maskulinitet och osäkerhet. Man står med andra ord sig själv närmast, det är viktigt med framgång och statussymboler, och man ogillar osäkra situationer. En komplicerad kombination som skapar eldfängda personligheter. Något hjälper det oss att förstå Conte som person, den intensitet och noggrannhet med vilken han fick Juventus att återuppstå, och vad han eventuellt kommer kunna bidra med till Chelsea. Betänk också hur Leicesters kontinuitet i spelschema och startelva kan ha varit till hjälp för Claudio Ranieri.
Pep Guardiola – Man City. Vad som framför allt kännetecknar spansk kultur är en hög grad av osäkerhetsundvikande. Förändring är stressfullt. Man eftersträvar stabila system och tydliga regler i allt man gör. Kanske är det inte någon tillfällighet att Pep Guardiola är den moderne manager som av många menas ha tagit fotbollens systematiserande längst av alla. Spanjorer eftersträvar harmoni och skyr konflikt, något som går att känna igen i andras beskrivningar av Guardiola. Det är också något som kan komma att ligga honom till last i en tuff Premier League-miljö.
José Mourinho – Man Utd. Inget annat land får så hög poäng vad gäller osäkerhetsundvikande som Portugal. Man gillar helt enkelt inte osäkerhet och överraskningar, och ägnar mängder av tid och planering åt att helt undvika detta. Det finns många beskrivningar av Mourinho som manager som ger stöd åt dessa personlighetsdrag. Omfattande och detaljerade förberedelser inför varje match är normalfallet, tillsammans med tydliga försök att kontrollera varje matchbild, i någon mening undvika risk. Trygghet är en viktig motivationsfaktor – något Mourinho har saknat i tidigare klubbar.
Mauricio Pochettino – Tottenham. Argentina påminner, föga förvånande, mycket om Spanien och Portugal. Osäkerhetsundvikande framför allt. Och på samma sätt som vi kan upptäcka detta i Pep Guardiolas och José Mourinhos tydligt systematiserade spelidéer, så kan vi se samma drag hos Pochettino. Vad som framför allt har adderats Tottenham, sedan länge en individualiserad bohemklubb, är organisationen och spelsystemet. Pochettino har på så vis gjort Tottenham lite mer argentinskt.
Ronald Koeman – Everton. Den holländska kulturen är mycket individualistisk, vilket betyder att man ser till sig själv först och relationer med andra människor är kontraktsbaserade runt ömsesidiga fördelar. Kanske var det dumt att bli förvånad över att Koeman inte hade några större problem med att byta klubb från Southampton till Everton. Kanske var detta också ett skäl till att Koeman var relativt ovillig att ge unga spelare speltid i Southampton – det var inte i första hand till fördel för honom själv att göra det. Men var det i så fall det för Louis van Gaal i Man Utd, eller var han därtill nödd och tvungen?
Slaven Bilic – West Ham. Den välvillige diktatorn. Ungefär så skulle man kunna beskriva den föredragna ledarstilen i den kroatiska kulturen, en kultur präglad av hög hierarki och maktdistans. Och visst stämmer detta i någon mening in på Bilic, eller åtminstone på hur man gärna vill uppfatta Bilic. Klart och tydligt är det han som bestämmer, även om han samtidigt verkar vara mycket omtyckt av sina spelare. En anledning till det kan vara en tydlighet i vad han förväntar sig av varje spelare, vilket hänger ihop med behovet av tydlighet och reducerad osäkerhet i kroatisk kultur.
England. Konkurrens och ambition är viktiga engelska egenskaper, vilket gör England till en tämligen maskulin kultur. Det är samtidigt en kultur vars främsta kännetecken är en mycket hög grad av individualism, där finns inte någon större benägenhet att tänka i termer av kollektiv. Kan detta förklara varför taktik och organisation står så förhållandevis lågt i kurs hos många engelska tränare, om vilket det ibland till och med stoltseras med ignorans. Istället görs det fetisch av att gå in och kämpa, och i slutänden ska matchen vinnas genom något individuellt hjältemod.
Det ligger något i den beskrivningen av engelsk fotbollskultur. Samtidigt visar den också på faran med att generalisera – eller rättare sagt dra slutsatser om individer baserat på generella och aggregerade data. Eddie Howe, Alan Pardew och Sam Allardyce är alla exempel på engelska managers som betonar just taktik och organisation. Vilket i och för sig kan vara ett tungt vägande skäl att de är några av trots allt få brittiska tränare i Premier League, och flertalet från den ”gamla skolan” har fått det allt svårare att hävda sig.
Geert Hofstedes kulturteori har naturligtvis fått sin beskärda del av kritik, vilket är sakers normala tillstånd i den vetenskapliga världen. Att det där med vad som är maskulint och feminint skulle kritiseras av genusvetare var väl närmast givet. Annars gäller det mest att se dimensionerna för vad de är och för vad de utges för att vara – uttryck för generella drag, inte specifika för enskilda individer.
I det avseendet kan det vara lite vanskligt att göra någon större grej av vad dessa kulturdimensioner kan säga om en managers personlighet och i längden ett lags identitet. Vad är det exempelvis som säger att Arsene Wenger egentligen är så värst fransk i just sin personlighet, eller att Antonio Conte är allt igenom italiensk och så vidare?
Men som utgångspunkt för att förstå våra olika klubbar kan det vara på samma gång upplysande som lite småroligt.