Jürgen Klopp anlände till Liverpool mitt under brinnande fjolårssäsong och vad som kom att utspela sig under resten av säsongen var som att bevittna en scen ur vilken som helst romantisk komedi. Där stod en andfådd Klopp och bedyrade att ”ni kompletterar mig!” samtidigt som Liverpoolfansen mellan tårarna lät veta att ”du hade oss vid hallå!”
Och visst blev det väl en bra första säsong för Liverpool med Jürgen Klopp. Även om resultaten inte blev succébetonade så var det tydligt hur både klubben och laget omgavs ett helt annat självförtroende och en helt ny optimism. Optimism går så klart inte att äta, men som inledning betraktat var det ändå en väldigt bra början.
Ett genomgående tema under Jürgen Klopps första säsong, i och med att han anlände i klubben mitt under säsongen, var att det skulle bli särskilt spännande att se vad som hände med Liverpool efter den första säsongen, när Klopp hade haft en sommar och en försäsong på sig att jobba med laget och format laget efter egna idéer genom att hämta in ”sina” spelare.
Här saliverades det tämligen friskt. Vad som faktiskt så här långt har värvats är Joel Matip, Loris Karius och Ragnar Klavan från Bundesliga samt Sadio Mané och Georginio Wijnaldum från Premier Leagues mittenskikt. Inga dåliga värvningar men heller inga direkt spektakulära värvningar som ger intrycket att Liverpool är ett av kommande säsongs topplag.
Givet vilka spelare det pratades om inför sommaren motsvarar detta inte riktigt förväntningarna. Piotr Zielinski, Ivan Perisic, och inte minst Mario Götze, bland många flera, ansågs som aktuella för Liverpool. Mer eller mindre hela Bundesliga påstods stå i kö för att få spela i Liverpool under Jürgen Klopp. Var det verkligen Loris Karius och Ragnar Klavan man då hade i åtanke?
Jag tänker inte dissa värdet i lagbyggande och i att värva spelare med potential som utvecklas i och växer tillsammans med laget. Inte minst visade Leicester vad man kan uppnå med ett sådant arbete, även om det helt säkert också var en engångsföreteelse. Men Liverpool har råd att göra detta samtidigt som man också värvar spetskvalitet, där existerar inte något motsatsförhållande.
Jürgen Klopp själv ville möjligen betona något annat när han påpekade i Die Welt häromsistens att Man City, Man Utd och Chelsea knappast är kända för att handla i lågprisbutiker. Ett uttalande som lika mycket som något annat handlar om att hantera fansens och omvärldens förväntningar på laget och på honom själv.
Detta samtidigt som Liverpool nu värderas över en miljard i pund. Spenderar i den övre kvartilen i Premier League sett till spelarlöner. Är bland de klubbar i världen som spenderat mest i transfersummor på spelare under de två senaste säsongerna. Bara fyra klubbar har spenderat mer än Liverpool, som i sin tur har spenderat mer än exempelvis PSG, Chelsea, Real Madrid och Bayern München.
Så visst har Liverpool både råd och möjlighet att spendera. Att de inte spelar i Champions League måste inte vara något totalt förlamande hinder. Det har de båda klubbarna i andra änden av M62 redan demonstrerat med all önskvärd tydlighet i olika omgångar de senaste fem åren. Liverpool har utan tvekan både ekonomi och tradition att kunna i alla fall ge sig in i leken med dem.
Men Liverpools ägare och klubbledning verkar stormförtjusta. Det hann alltså inte ens gå ett år innan de omedelbart gav Jürgen Klopp ett sprillans nytt sexårskontrakt. Detta alltså innan Jürgen Klopp egentligen hunnit med att uppnå något av de mål som rimligtvis borde ha funnits med redan i det första avtalet.
Det finns så klart alla skäl att å ena sidan applådera Liverpools långsiktiga ambition med detta förfarande. Det kan å andra sidan också finnas en hel del skäl att reflektera över om några av de mönster, beslut och prioriteringar vi ser i Liverpool och hos Jürgen Klopp, är mönster, beslut och prioriteringar vi möjligtvis känner igen någon annanstans ifrån.
En manager intimt involverad med en tämligen specifik spelidé som han ogärna rubbar i sin matchcoachning. En manager som till synes har en viss fetisch eller förkärlek till en särskild spelartyp som han samlar på sig i visst överflöd. En manager som i stor utsträckning värvar spelare från sitt hemland. En manager som hellre värvar och gnuggar potential än färdig kvalitet.
En manager som framstår som ovillig att följa marknaden utan istället hittas fiskandes i butikens fyndlager. En manager som motiverar sin låga profil på marknaden med ett delvis överdrivet hänvisande till ekonomiska handikapp. En manager vars ekonomiska idé om spelarvärde händelsevis sammanfaller med motsvarande idé hos de ägare som anställer och avlönar honom.
Det vore kanske ett naturligt första steg att ställa sig frågan om Jürgen Klopp i själva verket är Arsene Wenger, fast på tyska. Nästa steg vore kanske att därefter ställa sig själv frågan om man anser att detta är något bra eller något dåligt.
Arsene Wenger etablerade sig och konkurrerade framgångsrikt i den första upplagan av Premier League, där Arsenal blev en av två dominerande klubbar. På motsvarande sätt etablerade sig Jürgen Klopp som ett stort managernamn i Dortmund i en Bundesliga med mer eller mindre exakt samma konfiguration i termer av konkurrens.
Men Arsene Wenger har å andra sidan haft betydligt svårare att hävda sig med Arsenal i den moderna fotbollskapitalism som växt fram i Europa och i Premier Leagues andra upplaga under de senaste drygt tio åren, med en intensifierad konkurrens som ofrånkomlig konsekvens. Wengers beslut, prioriteringar och principer har på samma gång befruktat och begränsat.
Finns det egentligen konkreta och rationella skäl att tro att Jürgen Klopp kommer att lyckas med Liverpool där Arsene Wenger hittills har misslyckats med Arsenal?
Viss inspiration har hämtats från denna artikel.