Mourinho, Mazzari, Moyes – de nya tränarnamnen har av olika anledningar duggat tätt under de senaste månaderna i Premier League. Premier League har till stor del fått sin prägel av utländska tränare. Men nu återfinns endast tre engelska tränare i serien, och hela tretton av de nuvarande tränarna är från länder utanför Storbritannien och Irland. Även i det tidigare fredade The Championship har tränare av, kan tyckas, alldeles för hög kaliber anlänt under de senaste åren från platser på andra sidan kanalen.
Idén om att Premier League-pengarna skulle vara negativt för andraligan har verkligen kommit på skam, troligtvis har den näst högsta serien i England aldrig varit bättre. Bland klubbarna återfinns tre tidigare Europacup-finalister, två vinnare, och på tränarbänken sitter bland annat Roberto Di Matteo och Rafa Benitez som båda har vunnit Champions League. Även andra klubbar i Championship har tagit in kompetens utifrån. Huddersfield har förre Dortmund B-tränaren David Wagner, Nottingham har tagit in erkända talangutvecklaren Phillippe Montainer från Rennes och Sheffield Wednesday var en match från en efterlängtad Premier League-återkomst under portugisiska Carlos Carvalhals ledning.
Att alla kontinentens, förmodligen även planetens, tränare just nu har England som sitt huvudmål har dock inte bara möts med välkomnande armar. Rikets numer främsta företrädare, Samuel “The Big Sam” Allardyce frågade sig för några månader sen om det skulle finnas några engelska tränare kvar om några år. Är det så enkelt då? Är de utländska fotbollsteoretikerna verkligen negativt för den engelska tränarskolan?
Jag, Johan Jönsson, som gästbloggar idag och brukar kommentera under signaturen OtbaG, tror inte det. Precis som sekelskiftets caféer i Paris och Wien har snarare den engelska fotbollen nu samlat på sig de främsta tänkarna vid ett enda bord. Det finns dels fotbollsförkroppsligandet av den klassiska Paris-filosofen kvar i engelsk fotboll, i Arsene Wenger. Hans bidrag till att utveckla fotbollen må förmodligen har sett sina bästa dagar men fortfarande har givetvis den legendariska tränaren och nationalekonomen mycket att bidra med i fotbollsdebatten.
Mot honom står bland annat den moderna filosofen i Pep Guardiola. Slog igenom med dunder och brak och fick sina 15 minutes of fame redan under sin första säsong som A-lagstränare när han vann trippeln med Barcelona. Alla hyllade nymodigheten och alla skulle spela som den äventyrlige katalanen, som istället försökte utveckla sitt spel ännu längre. Den falska nian, den falska ettan, hybriden mellan backar och mittfältare. Många tycker det verkar lika knepigt som getter med bildäck omkring sig, men onekligen har Guardiola revolutionerat spelet.
Sedan har vi de som inte bryr sig om konsten, José Mourinho. Vinnarens vinnare. Helenio Herrera come again. Kan han ta sitt hänsynslösa segersug ännu ett steg, i ännu en klubb?
Liknar Mourinho gör dennes ersättare i Chelsea, Antonio Conte. Han har blandat den klassiska italienska catenaccion med ett högintensivt presspel som passar sig i den moderna världsfotbollen. Han har fått sällskap av Walter Mazzari, ett erkänt tränarnamn från stöveln, och Franscesco Guidolin (som likt en norditaliensk universitetslektor är en tänkare, men möjligen saknar den sydliga passionen) till ett land som just nu styrs av Kejsare Claudio Ranieri.
Utöver det finns gegenpressingens fader Jürgen Klopp i Liverpool, den frankofila talangutvecklaren Claude Puel, en David Moyes med vidgade vyer, Balkan-Blues med Slaven Bilic och den ständigt aktuella Ajax-skolan med Ronald Koeman. Allt detta är samlat i produkten Premier League. Allt detta kommer stå mot varandra under säsongen. Det kommer bytas uppställning, spelare, håren kommer slitas, taktikpärmarna nötas. Kommer konsten slå funktionaliteten? Kommer juvenila idéer bryta gamla sanningar?
Detta sjöslag bevittnas förstås på nära håll av unga engelska tränare. De får se alla dessa tränarskolor stå mot varandra i en tid de själva förmodligen är som mest teoretiska och drömmande. De kommer nyfiket få svar på många av fotbollens gåtor och utveckla sitt eget taktiska sinne utefter det. De kommer få arbeta med några av världens främsta coacher när de väl tar sig in i akademierna eller i klubbarna. De kommer ha tillgång till både teknik och humankapital som tidigare engelska tränargenerationer inte varit i närheten av.
Just nu finns alltså bara tre engelska tränare i den engelska högstaligan. Pardew, Howe och Sean Dyche. Samma antal som avslutade fjolårets säsong. Det går i någon mån att argumentera för att England dock aldrig faktiskt haft någon stor tränartradition. Det var 25 år sedan en engelsk tränare faktiskt vann engelska ligan, då Tomas Brolins senare antagonist Howard Wilkinson lyckades ta Leeds till deras senaste stora titel. Alltså har ingen engelsman vunnit Premier League. Egentligen är det väl bara Kevin Keegan i Newcastle som varit reellt nära att lyckas med bedriften också.
Visst har stora engelska tränare som blivit intimt förknippade med en klubb funnits, som Bill Nicholson (Tottenham), Don Revie (Leeds) och Stan Cullis (Wolverhampton). Men bland engelska tränare som vunnit de största titlarna under en lång period med olika klubbar finns egentligen bara två exempel, Herbert Chapman och Brian Clough. Tvärtom har det varit den skotska tränartraditionen som varit allra mest drivande även söder om Hadrianus mur.
Man Uniteds Sir Matt Busby revolutionerade tränarstilen i Storbritannien under mitten av förra seklet, han följdes av Bill Shankly som med hjälp av sina lärjungar byggde ett imperium i Liverpool. Skotskfödda tränarna Kenny Dalglish och George Graham slogs om ligatiteln kring 1990 och efter det har ju engelsk fotboll till stor del handlat om en enda skotte, Sir Alex Ferguson. Även ni statistiknördar har såklart koll på att George Ramsay, med sex ligatitlar och lika många FA Cuper med Aston Villa, också är Glaswegian fru and fru.
Jag skulle inte påstå att den skotska tränarskolan är död, David Moyes fick trots allt inte jobbet på Old Trafford utan anledning och Alex Neil i Norwich har gjort mer än de flesta andra 35-åriga coacherna därute. Men nu har verkligen engelsk fotboll chansen att ta till vara på alla rätterna som serveras från andra sidan haven och skapa sin egen elit av tränarskola, överlägsen på öarna och konkurrenskraftiga ute på utländska vågor och vägar. Jag tror och hoppas att det blir resultatet av denna invasion av duktiga tränare. Vad tror ni själva?
Av: Johan Jönsson