Det diskuterades för någon vecka sedan i kommentarsfältet hur vissa engelska klubbar till synes har antagit ett mer strategiskt, lagbyggande förhållningssätt än tidigare. Framför allt nämndes då Man City och Chelsea som med sina respektive anställningar av Pep Guardiola och Antonio Conte antas ha genomgått någon slags förändring.
Det är en diskussion som tangerar den om kortsiktighet vs långsiktighet, där vi är ganska kvicka att tillskriva olika managers olika värden. Pep Guardiola anses exempelvis vara förebilden för långsiktighet trots att han aldrig befunnit sig längre än fyra säsonger i någon klubb och därtill har uttalat att han inte kan tänka sig att vara längre än så i någon klubb.
Naturligtvis kan man då tänka sig att synen på det här med långsiktighet gäller vad de lämnar efter sig i sina klubbar. Även här befinner sig dock fakta och fördom i brottningsmatch. Guardiola har bara hunnit med att lämna något eftermäle i Barcelona, ett lag som ändå spelar annorlunda nu. Ofta jämförs med José Mourinho, vars Chelsea ändå har burit hans tydliga prägel ända sedan han först lämnade klubben 2007.
Det är med andra ord något oklart exakt vad detta strategiska lagbyggande egentligen består i, och kanske framför allt hur det i grunden skiljer sig från vad samma klubbar har försökt förut.
På ytan liknar det nämligen mycket hur samma klubbar har agerat tidigare. Man försöker anställa en manager som ska ta klubben till framgång som Man City har gjort med Roberto Mancini och med Manuel Pellegrini, liksom Chelsea med José Mourinho, Luis Felipe Scolari, Andre Villas-Boas och nu Antonio Conte. Var och en av dem har haft sina respektive idéer om hur de vill göra respektive klubb framgångsrik.
Men har man verkligen blivit mer strategiskt lagbyggande som klubb än förut bara för att dessa managers nu heter Pep Guardiola, Antonio Conte, Jürgen Klopp, José Mourinho och så vidare?
Min teori vore nog snarare att engelska storklubbar egentligen är ungefär lika strategilösa som förut. Klubbens strategiska inriktning beror helt och hållet på vem man väljer som sin manager, och det är sällan om någonsin som dessa val hänger ihop över tid. Därför är det till exempel fullt möjligt att svänga bryskt mellan två varandras managermotsatser som Louis van Gaal och José Mourinho.
De strategiska vägval engelska fotbollsklubbar nu verkar begränsa sig till är att bestämma sig för vilka andra klubbar man för stunden vill försöka efterlikna. Man agerar med andra ord härmapor eller copycats. Att arbeta med benchmarks och förebilder är självklart inte fel på något sätt, men det är en strategi som därmed inte alltid är förankrad i organisationen samtidigt som där alltid finns farhågan att kopian aldrig kan bli bättre än originalet.
Inte minst talande är det kanske i Manchester. Här försöker nämligen två engelska storklubbar mer eller mindre återskapa El Clasico i en och samma stad där Man City mer eller mindre uttalat försöker sig på att gjuta sig själva i Barcelonas avbild, huvudsakligen genom att skeppa in nyckelpersonal från den katalanska klubbens nutidshistoria. Man Utd å sin sida vill nog väldigt gärna se sig själva som en den engelska fotbollens motsvarighet till Real Madrid med sitt galactico-tänkande.
Någon tillfällighet att det nu sitter två managers med historia i båda dessa spanska giganter är det naturligtvis inte.
Där finns självklart andra exempel. Det krävs ingen större fantasi att se hur Chelsea väldigt gärna försöker göra en Juventus, det vill säga ta tillbaka en förstelnad storklubb från mitten tillbaka till toppen av tabellen. Fantasi krävs över huvud taget inte alls för att konstatera att Liverpool å sin sida strävar efter att kopiera Dortmund, det vill säga kulturklubben som med hårt arbete och relativt små medel ger superklubbarna på käften.
Som sagt, inte nödvändigtvis felaktigt tänkt av någon klubb – möjligen med Man Utd som undantaget. Problemet med härmaperiet är bara att det inte går så värst mycket djupare än att försöka anställa dessa klubbars tränare, man har inte lagt ned samma resurser, fattat samma beslut, tagit samma arbete över lika lång tid. Istället för att producera den organisatoriska kompetensen försöker man importera den.
Det kan ändå vara effektivt. Risken med ett sådant förfarande är dock att det inte går att bevara när man väl tvingas byta manager igen, och att man då återigen befinner sig i en position där man som engelsk storklubb försöker återuppfinna hjulet.
Vilket betyder att i alla fall jag blir lite tveksam, eller åtminstone avvaktande, när jag hör utfästelser om hur samma engelska storklubbar nu helt plötsligt har blivit mer långsiktiga och mer strategiskt lagbyggande än vad man har varit förut. Nästa fråga är så klart i vilken utsträckning de europeiska klubbar de försöker kopiera sett över tid är så värst mycket mer strategiskt lagbyggande de.
Den moderna fotbollen är i själva verket en tämligen kortsiktig bransch. De undantag vi ser är normalt sett just det – undantag.
:::
TRANSFERKOLLEN
Brad Guzan, Middlesbrough (++). Vad tänker man om man heter Dimitrios Konstantopoulos, är målvakt i Middlesbrough som under samma sommar värvar Victor Valdes och Brad Guzan? Förmodligen att det kanske är dags att söka sig ett liv någon annanstans. Guzan är en bra målvakt men jag har svårt att förstå varför Middlesbrough värvar honom sedan man värvat Valdes.