Juventus är en italiensk och europeisk storklubb. Den överlägsna dominanten av italiensk fotboll, på samma sätt som PSG dominerar i Frankrike och Bayern München i Tyskland. Att spela för Juventus innebär en näst intill garanterad titelskörd varje säsong, och även om det vore fel att kalla dem för favoriter i Champions League så finns där i alla fall en tämligen god vinstchans.
Det borde med andra ord finnas alla skäl i världen att ställa sig den fullt rimliga frågan varför någon spelare, än hellre en världsstjärna och nyckelspelare, skulle vilja lämna Juventus i det här läget för Man Utd, en engelsk storklubb med uppenbara problem under de senaste tre åren som inte ens kan erbjuda spel i Champions League inför den här säsongen.
Ändå verkar det vara vad Paul Pogba står i beredskap att göra. Och för det måste det rimligtvis finnas några konkreta motiv.
Pengar är som vanligt det uppenbara skälet. Naturligtvis erbjuder Man Utd Paul Pogba en högre lön än han får i Juventus. Men för det första är Pogba knappast lågavlönad i Juventus. För det andra finns andra klubbar, inte minst Real Madrid, som kan erbjuda honom en fullt likvärdig lön, högsta möjliga status och permanent spel i Champions League.
Det bör alltså rimligtvis finnas andra skäl. Ett sådant skäl kan vara att Pogba söker en ny utmaning, under José Mourinho. Pogba har trots allt vunnit Serie A fyra år i rad redan, att fortsätta vinna italienska ligatitlar kan inte lyfta Pogbas renommé ytterligare. Att återvända till Man Utd, och ta sig an Premier League, är en utmaning av helt ny kaliber.
Premier League är i sig helt säkert en dragkraft. Premier Leagues globala appeal har blivit så omfattande att den i termer av exponering förmodligen har lika stort värde som spel i Champions League. Värdet av att spela i Premier League kan alltså i sig överträffa värdet av att spela i Serie A för en italiensk klubb som även spelar i Champions League.
Paul Pogba är en ambitiös spelare. Han har själv pratat som sin önskan att vinna guldbollen. Pogba bedömer säkert chanserna att lyckas med det som större om han blir den dominerande spelaren i Man Utd, en av världens absolut största klubbar i världens största liga. Vilket kan förklara varför Pogba ser ut att välja Man Utd snarare än Real Madrid, där samma chans inte är lika uppenbar.
Svaret på frågan i rubriken tenderar ofta utgå från vad som varit. Man tittar ett antal år bakåt i tiden och undrar varför någon skulle välja det ena före det andra. Men sådana här beslut handlar snarare om framtiden, och att istället försöka titta ett antal år framåt. Paul Pogba kan naturligtvis göra bedömningen att Man Utd under detta antal år kommer vara ett mer attraktivt projekt än Juventus.
Inte rimligtvis för att Man Utd särskilt sannolikt kommer vinna fler ligatitlar än Juventus under denna tidsperiod. Konkurrensläget är ett annat i Premier League. Men för att de ligatitlar man eventuellt vinner just därför är värda desto mer, och kanske också för att chansen till till titlar i Champions League förväntas bli större.
Någon sådan bedömning måste Paul Pogba rimligtvis göra. För prissumman om närmare £100m innebär förmodligen att Pogba gör sig själv i praktiken osäljbar inom en överskådlig framtid. Få om ens någon klubb skulle få för sig att hosta upp en summa som med det priset som utgångspunkt skulle göra det ekonomiskt intressant för Man Utd att sälja.
Det går ingen nöd på Juventus. De får duktig ersättning för Paul Pogba och står naturligtvis fortsatt mycket starka. Ändå borde de inte rimligtvis vilja bli av med sina stjärnspelare, om de fått välja helt själva skulle Pogba vara en Juventusspelare också kommande säsong. Som flera har varit noga med att påpeka, ekonomiskt behövde de inte sälja Pogba.
Det borde alltså säga något oroande både för Juventus och Serie A när inte ens de förmår hålla emot när en engelsk storklubb, som alltså inte ens spelar i Champions League, börjar rycka i dessa stjärnspelare. Här kan vi verkligen tala om att det institutionella styrkeförhållandet har vänts på sin ända under de senaste 20 åren.
Det är kanske inte att undra på att de italienska storklubbarna, tillsammans med bland andra PSG och Bayern München, så tydligt driver idén om en stängd, europeisk superliga.