Premier Leagues transfer deadline day for dummies

Men den här gången finns det lite fog för hypen. Det var många år sedan det faktiskt var så här aktivt, då så många klubbar alltjämt befann sig på marknaden ända in på sista dagen, antingen för att köpa spelare eller för att försöka sälja spelare, inte nödvändigtvis i den ordningen. Man kan så klart fråga sig om det är något gott betyg för klubbarna.

Att sälja spelare är ett lika stort projekt som att köpa spelare. Det är ett stort antal klubbar som har spelare i sina böcker som de vill bli av med men inte kan bli av med. Vissa klubbar har ett stort antal sådana spelare. Det är så klart baksidan av intäktsmyntet, att de höga lönerna i Premier League gör det svårt att avlasta spelare.

Hittills har tolv av Premier Leagues 20 klubbar slagit sitt klubbrekord i transfers den här sommaren, åtminstone en till klubb, Burnley, sägs vara på väg att göra detsamma. Det gamla rekordet för total spendering under ett transferrekord är på väg att brytas. Det kommer med andra ord bli en hektisk dag. Så hur ser då läget egentligen ut i respektive klubb inför dagen som kommer?

Arsenal. Presenterade Lucas Perez och Shkodran Mustafi under gårdagen och är helt säkert färdighandlade för den här gången. Den stora nyheten som briserade under gårdagen var dock att Jack Wilshere, förmodligen på grund av Sam Allardyces petning av honom, vill ge sig ut på lån. Vilket satte hjulen i rullning i många klubbar, bland dem West Ham, Watford och Crystal Palace. Ett av dagens stora projekt.

Bournemouth. Eddie Howe har varit förhållandevis tidig med sina värvningar och det har varit mycket tyst runt Bournemouth den senaste tiden. Förvänta er inte några nyheter gällande dem den här dagen.

Burnley. Sean Dyche har påpekat att Burnley behöver förstärka. Igår gjorde man klart med ett lån av Patrick Bamford, Chelseas ständigt utlånade anfallsprospekt. Den stora nyheten inför dagen är att Burnley är på väg att slå sitt eget transferrekord genom att nypa Derby Countys Jeff Hendrick rakt under näsan på Hull.

Chelsea. Här ska det hända saker och händer det inte saker så är det nyheter det också. Vi har väntat hela sommaren på rejäla förstärkningar i Chelsea utan att det riktigt har hänt. Marcos Alonso, vänsterbacken från Fiorentina, ska vara så gott som klar, vilket genom rockader gör att Conte kan se Branislav Ivanovic som en sorts mittbacksförstärkning. Men den riktigt stora nyheten runt Chelsea är att man pratar med PSG om ett återköp av David Luiz från PSG för smuttiga £32m.

Crystal Palace. Med lånet av Loic Remy som blev klart igår kan man förvänta sig att Crystal Palace har gjort sin business för det här fönstret. Men man lyfts fram som en av klubbarna som kan visa sig bli Jack Wilsheres destination. I övrigt ska det vara en lugn dag.

Everton. Everton håller en förhållandevis låg profil under transferfönstret. Det stora rykte som pratas om dem inför dagen är Napolis anfallare Manolo Gabbiadini, även om det låter som ett långskott.

Hull. Hade ett stort jobb framför sig med att värva spelare till en hopplöst tunn spelartrupp, men hade också en stor gårdag. Då säkrades nämligen tre nya spelare i form av Dave Marshall, målvakten från Cardiff, samt Ryan Mason och William Keane. Målvakt, mittfältare och anfallare således. Budet på Jeff Hendrick antyder att man åtminstone söker en mittfältare till, och borde leta efter en back. Åt andra hållet är ett stort rykte att Aston Villa har lagt ett bud om £20m på Abel Hernandez.

Leicester. Efter en sommar som till stor del har gått ut på att behålla sina viktigaste spelare så verkar Leicester i alla fall försöka sig på en sista insats på transfermarknaden. Det har gått i omgångar upp och ned men verkar överväga en investering om £50m på Sportings Islam Slimani och Adrien Silva. Här låter det framför allt som om anfallaren Slimani är mest aktuell. Sporting verkar mindre villiga att förhandla om Silva.

Liverpool. Jürgen Klopp har närmast garanterat handlat färdigt och alltså gjort det för ett bra tag sedan. Bra agerat på så vis. Istället handlar det främst om att bli av med spelare. Och här ska tydligen Mario Balotelli säga adjö och bli klar för Nice under dagen.

Man City. Spelarna är köpta. Istället handlar det om att försöka sälja. Joe Hart blev igår klar för Torino. Samir Nasri är på väg mot Sevilla. Wilfried Bony har placerats i mer eller varenda fotbollsklubb på den västra hemisfären utan att riktigt se ut att kunna övertyga någon klubb. Yaya Touré förblir det tyst om. En annan det finns stora frågetecken kring är Eliaquim Mangala, Man Citys något förolyckade mittback. Dyker han upp i Chelsea eller Tottenham under dagen?

Man Utd. Även här handlar det i första hand om att försöka sälja spelare. Den långa sagan är så klart Bastian Schweinsteiger som inte verkar det minsta intresserad av att lämna klubben. Marcos Rojo är en annan spelare Man Utd aktivt jobbar för att sälja, och där har Valencia klivit fram som en intressent. Det ska inte heller uteslutas att Man Utd levererar ett köp under dagen. Både José Fonte och Monacos Fabinho sägs vara föremål för intresse.

Middlesbrough. Förstärkte backlinjen igår genom sitt lån av Callum Chambers från Arsenal, så det mesta talar för att Middlesbrough har handlat och lånat färdigt för den här gången.

Southampton. Inte heller Southampton har några större dealar på gång. Den öppna frågan inför dagen är vad som händer med Jay Rodriguez, anfallaren som aldrig riktigt har lyckats slå sig in i laget. Här sägs det vara på gång med en flytt till West Brom nu när Southampton har gjort klart med Sofiane Boufal för något dygn sedan.

Stoke. Har varit på jakt efter en mittback och en anfallare. Mittbacken ser ut att kunna bli Bruno Martins Indi som Guardian rapporterar ska vara på gång på ett lån för säsongen. Anfallaren är desto viktigare men också desto kinkigare i och med att det gäller Saido Berahino. Stoke är intresserade men anser att West Brom värderar honom alldeles för högt. Lyckas man få West Brom att blinka eller har Stoke möjligen någon backup-plan de kan aktivera på kort varsel?

Sunderland. Otroligt tung gårdag för Sunderland och David Moyes. Hela tre spelaraffärer gick i stöpet under gårdagen. De fick nobben på sitt försök att låna Asmir Begovic från Chelsea. De var i praktiken överens med Sevilla om Vicente Iborra innan antingen klubben eller spelaren fick kalla fötter. Och Ryan Mason valde alltså Tottenhampolarna i Hull istället för att krita på för Sunderland, ett riktigt low blow. Sunderland måste förstärka, och David Moyes har inte minst betonat målvaktsposten. Sunderland kan komma att stå för några av dagens stora urrff-reaktioner.

Swansea. Inte mycket väsen runt Swansea som i och för sig gjorde klart med Alfie Mawson från Barnsley igår men i övrigt inte förväntas stå för några fyrverkerier den här dagen.

Tottenham. Har agerat sparsamt på transfermarknaden den här sommaren, helt säkert utifrån en uppfattning att några större grepp inte var nödvändiga eller önskvärda. Ryan Mason lämnade klubben igår. Tottenham var och nosade på Wilfried Zaha i Crystal Palace men bestämde sig till sist för att det inte var värt besväret, vilket förmodligen betyder att Heung-Min Son stannar. Ett rykte som vägrar ge med sig är dock att Eliaquim Mangala skulle vara en måltavla för Tottenham.

Watford. Ännu en sommar med galet mycket värvningar av Watford. Bara igår gjorde man klart med tre nya spelare i form av Stefano Okaka, Adriano Mariappa och Kenedy. Det talar så klart för att det inte händer så värst mycket mer med Watford den sista dagen, men det härliga med Watford är så klart att man aldrig riktigt vet. Sägs vara en av de hugade spekulanterna på Jack Wilsheres namnteckning.

West Brom. One down, four to go. Tony Pulis sa för några dagar sedan att han ansåg att West Brom behövde göra fem värvningar för att förstärka laget tillräckligt. Nyss gjorde man klart med Nacer Chadli från Tottenham. En anfallare som ska vara på gång är Jay Rodriguez. Lyckas man göra klart med honom, vilka blir de andra tre spelarna, och hur agerar Tony Pulis om dessa tre-fyra spelare aldrig kommer? Över hela den ärtsoppan hänger transferfläsket med Saido Berahinos ständiga jakt efter ett grönare gräs.

West Ham. Har värvat mycket och delvis bra under sommaren och det är nog inte aktuellt att förvänta sig så värst mycket mer från West Ham den här dagen, utöver att man av goda skäl eller mindre goda skäl har länkats samman med ett Jack Wilshere-lån.

:::

TRANSFERKOLLEN

Shkodran Mustafi, Arsenal (++++). Man kan gnöla om att värvningen borde ha gjorts tidigare men nu är den i alla fall gjord. Arsenal var i stort behov av att förstärka sin mittbacksposition och det har man nu gjort med Valencias tyske landslagsman. Kan utvecklas vidare i Arsenal men det är inte alltid en självklar övergång från La Liga till Premier League och att vara mittback i Arsenal är inte alltid någon lätt uppgift.

Loic Remy, Crystal Palace (+++). Intressant värvning vars värde dock till stor del bygger på om Alan Pardew har för avsikt att spela ett enmansanfall eller ett tvåmannaanfall. Om enbart ett enmannaanfall känns det här lånet från Chelsea något överflödigt men Remy ger Pardew helt klart en del intressanta taktiska alternativ att välja mellan.

Dave Marshall, Hull (++). Nu är jag kanske grinig när Hull så desperat behöver värva spelare men frågan var väl ändå om målvaktsposten verkligen var den främst prioriterade där Eldin Jakupovic har gjort väldigt bra insatser. Men Marshall är en dokumenterat skicklig målvakt och kan säkert ha mycket att bidra med.

Kenedy, Watford (+++). Det gick kanske lite för fort för Kenedy i Chelsea då han slängdes i på den djupa sidan av poolen redan under sin första säsong, till och med vikarierandes som vänsterback i ett Champions League-slutspel. Men det var uppenbart att det var en talangfull spelare och utlånad till Watford får han möjlighet att utveckla den talangen.

Patrick Bamford, Burnley (++). I mina ögon en tveksam lånevärvning dels då Burnley redan har två bra anfallare i form av Andre Gray och Sam Vokes, dels då Bamford har haft omvittnat svårt att riktigt hävda sig under tidigare lån i Premier League-miljö. Helt enkelt är det svårt att se hur Bamford egentligen förbättrar Burnley.

Lucas Perez, Arsenal (++). Hade en bra fjolårssäsong i La Coruna. Men det är ett stort steg därifrån till Premier League och till Arsenal. Han adresserar näppeligen, annat än som ren chansning, Arsenals behov av en anfallare av högsta klass. Snarare är han en spelare av en kaliber och typ som inte nödvändigtvis är bättre än de spelare Arsenal redan har i truppen. Arsenals försök att värva Jamie Vardy visar att Perez alls inte var deras förstaval. Att en värvning är efterlängtad gör den inte bättre.

Ryan Mason, Hull (+++). Skicklig om än inte särskilt spektakulär mittfältare från Tottenhams egna led. Hull behöver förstärka sitt mittfält, framför allt på bredden, och gör det med denna värvning. Mason bör passa väl in med gamla lagkamrater såsom Tom Huddlestone och Jake Livermore och passar därför förmodligen snabbt in i gruppen.

Stefano Okaka, Watford (++). Vad gör man när anfallarna Odion Ighalo och Troy Deeney till synes har slutat göra mål? Jo, man värvar så klart in en ny anfallare som ska göra målen. Okaka lyckades aldrig riktigt etablera sig i Serie A och kommer från Anderlecht. Kan visa sig bli en bra värvning men riskerar också bli lite kaka på kaka med de tidigare anfallarna.

Alfie Mawson, Swansea (++). Ung mittback från Barnsley. Var med och playoff-spelade upp Barnsley från League One förra säsongen. Har gjort en snabb marsch uppåt i det engelska seriesystemet i vilket han för tre år sedan spelade i Conference South. Det är ett stort kliv uppåt från League One till Premier League, allra helst som mittback.

Will Keane, Hull (+++). Har haft stora problem med skador under sina år i Man Utd vilket förmodligen har minskat hans chanser där. Dock en mycket talangfull anfallare i grunden vilket Mike Phelan naturligtvis vet allt om från sina år i Man Utd. Abel Hernandez är försteanfallaren men Keane kan absolut bli en nyttig partner. Och skulle Hernandez säljas så gäller det för Keane att lära sig simma snabbare än kvickt.

Calum Chambers, Middlesbrough (+++). Har haft en svår tid i Arsenal sedan han värvades från Southampton. Behöver utvecklas genom regelbunden speltid och det får han inte i Arsenal. Har dock visat talang som mittback och Middlesbrough behöver förstärka sitt försvar. Med andra ord ett lån som bör passa de flesta.

Adrian Mariappa, Watford (++). Mittback som tillbringat många år i Watford men som de senaste fyra åren har delat sin tid mellan Reading och Crystal Palace. Var en fri agent den här sommaren sedan hans kontrakt med Crystal Palace gått ut. Watford vill bredda sin backlinje och med Mariappa vet de vad de får och de slipper betala för det.

Det kan å andra sidan också tyda på ett Stoke som i någon mening har stagnerat. För frågan man ställer sig är om det är stopp för Stoke runt plats nio i tabellen eller om det finns ytterligare chanser för dem att avancera vidare uppåt i tabellen. Och därefter om Mark Hughes är rätt person att ta dem nästa steg eller om det behövs ny energi och nya idéer.

Hughes förtjänar dock chansen att leverera ett mer entydigt svar än vad som nu finns tillgängligt. Han har fått mycket beröm för Stokes mer kreativa och offensiva fotboll men samtidigt råkat på en hel del kritik för Stokes allt mer bristfälliga defensiv. Det är inte en nödvändig motsättning, och hans taktiska skicklighet i defensiva termer har därför börjat ifrågasättas.

Det är inte konstigt att förväntningarna och ambitionerna runt Stoke förändras och höjs. Det är rimligt för Stoke att se de europeiska cupplatserna framför sig och hoppas kunna konkurrera om åtminstone spel i Europa League. Men i den utsträckning ligaspelet inte riktigt blir vad man hoppas på så är det viktigt för Stoke att kompensera detta med framgångar i cupspelet. Supportrarna är förståeligt nog trötta på att enbart låta sig nöja. De vill också drömma.

Där finns också definitionen av en lyckad säsong för Stoke. Att den ger supportrarna en chans att drömma. Något måste alltså Stoke och Mark Hughes åstadkomma den här säsongen. Antingen en rejäl kamp uppe runt de europeiska cupplatserna. Eller en rejäl jakt på silver i någon av de engelska cuperna. Något behöver Mark Hughes kunna visa upp i slutet av säsongen som visar prov på framsteg snarare än stagnation.

LINEUP (4-2-3-1):
GK – Jack Butland
DR – Glen Johnson
DC – Ryan Shawcross
DC – Philipp Wollscheid
DL – Eric Pieters
DM – Gianelli Imbula
CM – Joe Allen
RW – Xherdan Shaqiri
AM – Bojan Krkic
LW – Marko Arnautovic
ST – Jon Walters

Försvar – (+++)
Inget dåligt försvar men heller inte ett försvar som längre ser lika stabilt och välorganiserat ut som tidigare. Kanske är det inte någon tillfällighet att flera av Stokes gamla spelare har kritiserat lagets bristande träning på försvarsspel. I Shawcross och Wollscheid finns dock ett stabilt mittbackspar, och det är inget problem på bredden i försvaret.

Mittfält – (++++)
Den lagdel som genomgått överlägset störst förändring under Stokes så kallade reformationsprojekt. Shaqiri och Arnautovic tillsammans med Krkic och Afellay ger ett mångsidigt och kreativt mittfält. Allen är en utmärkt spelfördelare. Dock har Imbula inte alls imponerat under sitt första år i Premier League, och därmed får backlinjen ett sämre skydd än tidigare.

Anfall – (+)
En påtagligt svag lagdel i Stoke. Där finns flera anfallare att tillgå men ingen som faktiskt lyfter laget. Walters har sina bra stunder men saknar förmågan att verkligen sätta motståndarförsvaren på prov. En riktig anfallare är vad som först och främst skulle höja Stoke en nivå.

TRANSFERFÖNSTRET – (+++)
Ett okej transferfönster för Stoke. Joe Allen är en bra värvning till det centrala mittfältet och Ramadan Sobhi är en spännande värvning för framtiden. Under tiden har ett flertal överflödiga spelare lämnat klubben. Synpunkten på Stokes transferfönster gäller i första hand inte vad Stoke har gjort, utan då istället vad man inte har gjort. Framför allt har Stoke ännu inte förvandlat pratet om en anfallarvärvning till konkret verklighet.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Ryan Shawcross
När Shawcross skadade sig allvarligt i januari hade han spelat 14 matcher för Stoke, på vilka laget släppt in elva mål. På övriga sex matcher hade Stoke släppt in tio. På återstående 18 matcher släppte Stoke in 20 mål samtidigt som resultaten sviktade. En spelare som kan ge licens till Stoke att satsa mer framåt.

Frågetecken: Gianelli Imbula
Värvades dyrt till Stoke i januari och har sedan dess bara lyckats övertyga stundtals. Har hamnat i ett besvärligt mellanläge där han vare sig ger ett bra nog skydd åt den egna backlinjen eller är tillräckligt säker i spelet framåt. Måste höja sig.

Utropstecken: Ibrahim Afellay
Hade några riktigt bra insatser förra säsongen och de sammanföll ofta med när Stokes offensiva spel såg som allra bäst ut. Afellays insatser på mittfältet tillät Bojan Krkic att flytta framåt i planen likt en falsk nia. Kan bli väldigt viktig den här säsongen.

Kritisk framgångsfaktor: Hemmaplan
En av Stokes stora styrkor har varit att alla motståndare, till och med allra bästa, fruktade om inte för sina liv så näst intill att behöva åka till Britannia. Det var inte helt och hållet skämt detta med en kall, blöt tisdag i Stoke. Men med sju hemmaförluster förra säsongen har något av skrämselfaktorn i Britannia avtagit. Den behöver återställas.

VAD TALAR FÖR STOKE?
Ett stabilt lag som har förstärkts stegvis. Ett bra försvar kombinerat med ett riktigt starkt mittfält. Till skillnad från flera konkurrenter i tabellen slipper Stoke balansera europeiskt cupspel.

VAD TALAR MOT STOKE?
Ett bristande anfall och en återkommande besvärlig skadesituation. Bristande defensiva rutiner och internt käbbel kring detta.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#8). Mark Hughes ihärdar med sitt reformationsprojekt i Stoke. Det är ett projekt som har haft framgång och som jag tror kan fortsätta att ha framgång. Men där finns två stora frågetecken. Dels hur Stoke lyckas hålla ihop sitt försvarsspel. Dels behöver Stoke förbättra en alldeles för svag besättning i anfallet. Adresseras dessa båda frågor kan Stoke mycket väl klättra uppåt i tabellen igen efter tre raka niondeplatser. (6-9)

Linhem (#11). Stoke har hyllats som ett nytt och roligare lag än det gamla Stoke. Men är sex poäng (i snitt) bättre per säsong nämnvärt bättre? Vad jag ser är ett lag som tappat mycket av sin fina defensiva organisation och som inte är tillräckligt bra framåt för att konkurrera om Europa League-platser. De förlitar sig fortfarande på mediokra spelare som Bardsley och Whelan. Saknar en pålitlig målskytt längst fram. En hel säsong av Imbula gör dem gott och Jebediah Allen är en fin förstärkning. Arnautovic behöver vara lika lysande denna säsongen medan Shaqiri och Bojan behöver vara bättre och friskare. (9-11)

STOKE SOM TV-SERIE: The Sopranos
Att bryta sig loss från något gammalt och försöka uppnå något större med nya idéer och metoder är ett välbekant tema. Utmaningen består i att de gamla idéerna lever kvar och det pågår en ständig dragkamp mellan det gamla och det nya. Mitt i den dragkampen befinner sig Tony Soprano. Dragen i ena armen av gamla maffiatraditioner samtidigt som hans helt normala familj sliter honom i andra armen. Sådant kan så klart ge vilken maffiaboss som helst agitas och ångestattacker, även Mark Hughes.

Men under säsongsinledningen har det också varit ett påstående som man har hållit på att sätta i halsen. Inte för att det i någon formell mening var direkt felaktigt, på pappret är Hull onekligen ligans svagaste lag. Men fotboll spelas på gräs och på planen har Hull inte varit i närheten av ligans svagaste lag. Två vinster på de tre första matcherna talar sitt tydliga språk.

Ligapremiären var naturligtvis strålande. Att besegra de regerande mästarna på hemmaplan gav råg i ryggen. Det följdes upp av en vinst mot Swansea, en tänkbar nedflyttningskonkurrent. Därefter svindlande nära en poäng och hållen nolla mot Man Utd efter en med ett enda undantag i 92:a minuten närmast perfekt genomförd defensiv insats.

Kanske vore det dumt att låta sig överraskas över att Hull är defensivt välorganiserade. Mike Phelan, Hull för närvarande ställföreträdande manager, har trots allt ägnat 14 år av sitt fotbollsliv som tränare och assisterande manager under Alex Ferguson i Man Utd, en erkänt uppskattad och skicklig tränare, inte minst i just defensivt avseende.

David Moyes gjorde en del misstag under sin dödsdömda tid som manager för Man Utd. Men hans kanske första och definitivt största misstag var att inte behålla Mike Phelan i klubben. Där grävde han helt säkert sin egen grav. Den alltjämt öppna frågan är om Hull undviker att upprepa Moyes misstag och faktiskt gör Phelan till deras ordinarie manager.

Jag sa redan inför säsongen att det skulle krävas en mycket modig manager att våga ta ansvaret för Hull. En klubb vars ägare ligger på sjukbädden, som håller på att säljas till nya ägare, som har en spelartrupp om totalt 16 spelare men som samtidigt, möjligen med anledning av det förestående ägarbytet, verkar ha ålagt sig själva något slags transfermoratorium.

Mike Phelan ser ut att inte bara ha modet att ta på sig uppgiften, kanske den här säsongens svåraste uppgift, utan därtill den faktiska kompetensen att i alla fall ha möjlighet att lyckas med den.

Med bara två dagar kvar av transferfönstret är det dock bråda dagar för Hull om de alls ska hinna förstärka spelartruppen. Här har de satt sig själva i en allt annat än avundsvärd position att tvingas agera i allra sista stund. Även här har dock Mike Phelan en unik fördel i och med att han rimligtvis har kvar goda relationer med Man Utd och kännedom om spelarna i den klubben. Räkna med några lånaffärer däremellan.

Samtidigt är det inte bara att värva. Mike Phelan och Hull står nämligen inför något av ett dilemma eller balansgång. Å ena sidan finns det ett fysiskt och påtagligt behov av att faktiskt förstärka spelartruppen, då det helt enkelt inte är möjligt att genomföra en säsong med 16 spelare. Å andra sidan har lagandan varit Hulls främsta egenskap under säsongens tre första matcher.

På sätt och vis kan Hulls problem och utsatta position faktiskt vara en tillgång för laget som svetsar sig samman för att trotsa alla de som tvivlar. Att använda motgång och svårigheter som motivationsfaktor är en allt annat än ovanlig managementmetod. Det skapar lojalitet inom gruppen och en hög arbetsetik där alla drar sitt strå till stacken.

Helt självklart är det med andra ord inte att det nödvändigtvis är någon fördel netto för Hull att värva fler spelare, i alla fall inte över ett visst antal nya spelare. Dels kan nya spelare rubba den väldigt starka gruppdynamiken som Hull verkar ha lyckats skapa. Dels kan ett flertal nya spelare minska den känsla av ”urgency” som varje Hullspelare nu måste känna.

Men som Curtis Davies, lagets kapten och strålande mittback, också konstaterade efter Hulls match mot Man Utd så kan man bara klara sig så långt på känsla. Till sist måste man faktiskt ha ben eller ork också. Det är helt orimligt att förvänta sig att Hull ska kunna vidhålla sitt poängsnitt från dessa tre första omgångar, naturligtvis kommer poängsnittet normaliseras ju längre säsongen lider.

Det handlar alltså om att agera för Hull under dessa två dagar men också att agera smart. Inte bara värva för värvandet skull. Mike Phelan har säkert sina idéer i det aveendet. Nu gäller det så klart bara att Hull samtidigt agerar så smart att de faktiskt gör Phelan till permanent manager. Hans arbetsintervju har pågått i tre veckor och han har spikat den.

Något annat beslut vore en travesti.

:::

Ikväll är det dags för första omgången av Football League Trophy, eller EFL Trophy, eller Checkatrade Trophy. Den där med B-lagen.

:::

TRANSFERKOLLEN

Sofiane Boufal, Southampton (++++). Väldigt spännande värvning av Southampton från franska Lille. Har stundtals beskrivits som en ny version av Eden Hazard och stundtals jämförts med Florian Thauvin. Två minst sagt skilda liknelser. Tekniskt överbegåvad med frågetecken kring l’attitude. Men Claude Puel borde kunna det här med ungdomar från franska ligan.

Nacer Chadli, West Brom (+++). Något oväntad värvning av Tony Pulis som värvar den flyfotade yttermittfältaren från Tottenham. Inte riktigt tillräcklig disciplin för Mauricio Pochettino har det pratats om, men nu ska han alltså passas in i Pulis fotbollstänk? Ingen omöjlighet så klart, Pulis har om inte annat sina idéer gällande det här med kantspel.

Puel har ett gediget arbete framför sig. Trots stora förändringar under de senaste åren har Southampton under först Mauricio Pochettino och därefter Ronald Koeman presterat sina kanske allra bästa säsonger under Premier League-eran. Koeman sade tack och adjö till klubben med Southampton på sjätte plats i ligatabellen och kvalificerade för Europa League.

Den björntjänsten kan så klart visa sig komma tillbaka och bita Claude Puel i rumpan när han ska försöka navigera både Premier League och Europa League med en förhållandevis tunn spelartrupp, i synnerhet i de främre leden. Ligan har också tuffat till sig ytterligare och det blir en tuff utmaning för Puel och för Southampton att hålla sig kvar på tabellens övre halva, än hellre att konkurrera om de europeiska cupplatserna.

Men Southampton vet å andra sidan varför de anställde Claude Puel. Det var inget hugskott i mörkret. Puels track record med en attraktiv fotbollsidé och en vilja att ge unga spelare chansen passar perfekt ihop med Southamptons egna ambitioner. Få engelska klubbar är så inpräglade på långsiktig utveckling som just Southampton och det kommer att ge Claude Puel ett viktigt mått av arbetsro under säsongen.

Med framgångar kommer självklart högre förväntningar. Det är oundvikligt och det är klart att det kan tänkas uppstå ett visst missnöje på läktarna om Southampton börjar sladda nedåt i tabellen jämfört med tidigare säsonger. I mer realistiska termer vore dock en lyckad säsong för Southampton att behålla sin etablerade position runt mitten av ligatabellen samtidigt som man gör bra ifrån sig i cupspelet; tar sig fram till slutomgångarna i Ligacupen eller FA-cupen samt tar sig till slutspel i Europa League.

LINEUP (4-4-2):
GK – Fraser Forster
DR – Cedric Soares
DC – José Fonte
DC – Virgil van Dijk
DL – Matthew Targett
DM – Jordy Clasie
CM – Pierre-Emile Höjbjerg
CM – Steven Davis
AM – Dusan Tadic
FW – Nathan Redmond
ST – Charlie Austin

Försvar – (++++)
Bra försvar med både spets och bredd. Fonte har varit en av ligans bästa mittbackar under ett antal säsonger och bredvid honom har van Dijk haft en väldigt bra utveckling. Yoshida, Gardos, Martina och Bertrand gör Southampton förhållandevis okänsliga för skador.

Mittfält – (+++)
Tekniskt och spelskickligt mittfält. Där finns defensiva spelpjäser som Clasie och Romeu, samtidigt som Höjberg, Tadic, Ward-Prowse, Davis med flera ger mittfältet dynamik och kreativitet. Unga talanger som Harrison Reed och Jake Hesketh fyller ut leden.

Anfall – (+++)
Claude Puel ser ut att ha fått för sig att låta Nathan Redmond spela forward för Southampton, ett experiment som slagit väl ut i början av säsongen. Framåt verkar det vara en huggsexa mellan Shane Long och Charlie Austin. Här är man också på väg att slå klubbens transferrekord för talangen Sofiane Boufal från Lille.

TRANSFERFÖNSTRET – (+++)
Ett stabilt transferfönster utan att för den sakens skull få knäskålarna att börja skallra hos konkurrenterna. Som vanligt försvinner ett par viktiga spelare från klubben, främst då Victor Wanyama och Sadio Mané. Southampton har värvat klokt sin vana trogen med Pierre-Emile Höjbjerg från Bayern och Nathan Redmond från Norwich som de främsta förvärven. Sofiane Boufal skulle kunna höja betyget ett steg.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: José Fonte
Har varit föremål för återkommande transferrykten under sommaren och ännu är det kanske inte helt klart att han faktiskt blir kvar. Viktig ledargestalt i mittförsvaret som lär bli ännu viktigare utan Victor Wanyama som skydd för backlinjen.

Frågetecken: Charlie Austin
Värvades efter nyår och hade en bra början i klubben. Skador satte dock stopp för Austin som sedan dess inte startat många matcher. Kan han hålla sig hel och frisk så vore han ett väldigt värdefullt anfallstillskott för Southampton.

Utropstecken: Pierre-Emile Höjbjerg
Väldigt lovande spelare som dock inte lyckades slå sig in i Bayerns stjärnspäckade lag. Har dock alla möjligheter att få speltid och utvecklas med Southampton och kan komma att bli en av ligans bättre mittfältare under de kommande åren.

Kritisk framgångsfaktor: Vardagsmatcherna
Ett av Southamptons utmärkande drag förra säsongen var deras förmåga att vinna mot topplagen, längs vägen vann man mot Man City, Man Utd, Arsenal och Liverpool. Avgörande för dem den här säsongen blir snarare att konsekvent lyckas bryta ned det mer försvarsinriktade motståndet på tabellens nedre halva, vilket skulle säkra deras egen tabellposition.

VAD TALAR FÖR SOUTHAMPTON?
En stabil organisation van att hantera förändring. Stort förtroende mellan tränare och klubbledning. Stark backlinje och ryggrad i laget. Unga, hungriga spelare. En taktik välanpassad efter spelarmaterialet. Bra pipeline med ungdomar från akademin.

VAD TALAR MOT SOUTHAMPTON?
Ännu en sommar med viktiga spelare ut och ännu ett managerbyte. Kan kräva en omställningsperiod. Förhållandevis tunn spelartrupp som ska kombinera Premier League och Europa League. Brist på spets i offensiv tredjedel.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#10). Säsong efter säsong har man mer eller mindre tagit för givet att det här är säsongen då Southampton får det svårt, då deras tappade spelare kommer tillbaka och biter dem i deras rödvitrandiga rumpa. Säsong efter säsong har man dock fått fel. Det finns en beundransvärd organisation i Southampton både som klubb och som lag och den kommer vara dem till hjälp också den här säsongen. Men de kommer få slita betydligt mer för brödfödan den här säsongen och några europeiska cupplatser lär det inte rimligtvis bli tal om. (9-12)

Linhem (#10). Man bör ha lärt sig att inte underskatta Saints vid detta laget. Claude Puel var dessutom väldigt framgångsrik med ett liknande ungdomligt Nice. Höjberg är en väldigt spännande spelare. Om Puel kan få Ben Arfa att prestera bör Tadic inte vara något större problem. Behöver målskytte denna säsongen och jag hoppas få se Burnleys radarpar säsongen 2011-12 – Charlie Austin och Jay Rodriquez – återförenat. José Fonte är inte lika målfarlig som han var i League One men nu är han lagkapten och vann EM i somras, vilket inte är fy skam. Hoppas få se fler lovande spelare från akademin slå igenom den här säsongen. (8-11)

SOUTHAMPTON SOM TV-SERIE: Boston Legal
Underhållande och soffbindande advokatserie i Bostonmiljö av David E. Kelley, som en slags hybrid mellan hans tidigare kreationer The Practice och Ally McBeal. Charmig serie som i det stora belyser för tiden viktiga samhällsfrågor ungefär som Southampton ställer sig själva i kontrast till några av Premier Leagues vanligaste ovanor; och som i det lilla visar på värdet av vänskap och principfasthet liksom Southampton troget håller fast vid sina principer i en tid av förändring och stora utmaningar.

Ut med det gamla, in med det nya! Kanske var det vad många hade hoppats på efter ännu ett mästerskapsmisslyckande för England och sedan England fått en ny förbundskapten i Sam Allardyce. Men istället blev det mer av det gamla, med en och annan finjustering.

Något annat var väl kanske inte att vänta. De spelare som var uttagna till EM av Roy Hodgson var naturligtvis uttagna av en anledning, och det är inte så att det snurrar runt två-tre alternativ på varje position av jämförbar kvalitet. Det var sett till helheten heller inte spelarmaterialet som var Englands problem under EM, utan snarare hur spelarmaterialet användes.

Backlinjen är i själva verket densamma som i EM, med undantaget att Luke Shaw som är tillbaka från sin långtidsskada återtar sin plats i den engelska landslagstruppen. Det finns kanske inte så mycket att säga om detta, utöver möjligen att man får intrycket att riktigt bra mittbackar utanför de stora klubbarna förmodligen inte gör sig så mycket besvär.

En obalans i Roy Hodgsons EM-trupp var ett överflöd av anfallare och ett underskott av yttermittfältare. Något som skapade ytterst förutsägbara problem i Frankrike. Här finns en viktig skillnad med Sam Allardyces VM-kvaltrupp. Där finns yttermittfältare i form av återvändande Theo Walcott och debuterande Michail Antonio, samt så klart Raheem Sterling.

Där finns också ett rimligt antal anfallare, de förväntade. Det har så klart gjorts en höna av fjädern att Marcus Rashford skulle ha petats ned till U21-laget. En uppfattning som kanske först och främst bortser från utgångspunkten att Rashford kanske inte borde ha varit med i EM-truppen till att börja med. Så det här med petning blir väl något av en filosofisk fråga.

Det var däremot på sina håll viktigt att poängtera hur Marcus Rashfords petning var José Mourinhos fel. Det är naturligtvis väldigt viktigt att hålla igång ett fungerande narrativ för journalister i alla läger. Den mer rimliga teorin att Sam Allardyces petning av Marcus Rashford möjligen kunde bero på Allardyce fick inte riktigt lika mycket utrymme.

Vilket är något märkligt sett till skälet om speltid som Allardyce gav. Man kan så klart fråga sig exakt hur mycket matchvana någon spelare har hunnit få på tre matcher hittills under säsongen. Men en total avsaknad av speltid har heller inte stått i vägen för Allardyce att ta ut äldre spelare som Chris Smalling och Joe Hart, eller ringa speltid som med Daniel Sturridge.

Vilket gör det svårt att inte känna att vad som faktiskt var skillnaden här inte var så mycket speltiden utan just åldern. Antingen det eller att Sam Allardyce helt enkelt inte anser att Marcus Rashford är tillräckligt bra ännu för den engelska landslagstruppen. Vilket, för att vara rättvis, är en fullt rimlig ståndpunkt.

Positivt är däremot att Danny Drinkwater är med i VM-kvaltruppen. Englands just nu bäste centrala mittfältare. Det var en direkt pinsamhet att han inte kom med i Englands EM-trupp när Roy Hodgson istället valde att ta ut spelare enbart baserat på vilken lagtröja de till vardags hade på sig när de normalt sett inte spelade.

Det stora samtalsämnet i England efter Allardyce presenterade sin VM-kvaltrupp var snarare en spelare som inte var med – Ross Barkley. Många var frågande såväl som öppet kritiska. Med all rätt, Ross Barkley har sett väldigt bra och väldigt vältränad ut under inledningen av säsongen. Definitivt i bättre slag än någon annan uttagen offensiv mittfältare.

Barkley såg andra sidan väldigt bra ut också i början av förra säsongen. Sedan började hans prestationer dala, förvisso helt och hållet i takt med laget som helhet. Men det kan mycket väl vara så att Sam Allardyce vill se att Barkley förmår hålla en jämnhög nivå under längre tid innan han tar ut honom. Trots allt, det kommer fler landslagssamlingar.

Men någon större startsträcka är det inte fråga om för Sam Allardyce. Redan i första matchen ställs England alltså mot den kanske tuffaste matchen i VM-kvalgruppen, det vill säga bortamatch mot Slovakien. England och Slovakien möttes naturligtvis i EM i somras. En match som slutade 0-0 och den match där Roy Hodgson förmodligen dribblade bort Englands EM-chanser.

England kommer inte kunna dribbla bort sina VM-kvalchanser i den här matchen mot Slovakien. Men de kan definitivt göra det betydligt lättare för sig själva, eller försätta sig i en tämligen brydsam situation. Helt konstigt är det kanske inte att Sam Allardyce verkar ha prioriterat rutin i sin första laguttagning.

:::

TRANSFERKOLLEN

Simone Zaza, West Ham (+++). Lånvärvning med köpmöjlighet beroende på hur Zaza presterar och hur många matcher han spelar. Det finns saker som talar för den här värvningen. Zaza är italiensk landslagsanfallare och förmodligen bättre än vad en idiotisk straff har gett honom rykte för. Framför allt är det en värvning som kan hjälpa West Ham nu när flera av deras anfallare är skadade, utan att binda upp klubben vid spelaren, och skapa problem i truppen, när de skadade spelarna är tillbaka. Blir han däremot en succé så har man också det garanterade alternativet att köpa honom.

Bubblare:
Artur Boruc, Bournemouth
Ashley Williams, Everton
Luke Shaw, Man Utd
Sam Clucas, Hull
Oscar, Chelsea
Kevin De Bruyne, Man City
Marcus Rashford, Man Utd

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Chelsea. Det har förvisso bara gått tre omgångar men under dessa tre omgångar är det Chelsea som har imponerat mest och framstår som det för närvarande bästa fotbollslaget i ligan. Mot Burnley var det fråga om fullständig överkörning. Ett stort skäl är naturligtvis Eden Hazard som har återfunnit formen och spelglädjen, helt säkert eftersom Antonio Conte har skapat ett taktiskt system som frigör Hazard.

Arsenal. Äntligen medgång för Arsenal som vinner en på förhand potentiellt tuff bortamatch mot Watford samtidigt som man mer eller mindre bekräftar att man lyckats slutföra två nya värvningar, varav åtminstone en är att anses som direkt nödvändig. Arsenal hann avgöra den här matchen redan i första halvlek och tur var väl kanske det, för det var en imponerande uppryckning som Watford svarade för i andra halvlek.

Leicester. Första vinsten för säsongen i tredje omgången. Viktigt för Leicester naturligtvis som behöver få känslan att vad som fungerade förra säsongen fortfarande fungerar denna säsong. Också viktigt att få igång Jamie Vardy i målskyttet och naturligtvis även viktiga spelare som Riyad Mahrez och Danny Drinkwater. Ett väldigt positivt besked för Leicester som kan gå in med en positiv känsla i landslagsuppehållet.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Swansea. Ingen stadga, ingen tydlig taktisk idé, ingen särskild organisation att prata om. Siffrorna mot Leicester smickrade Swansea som hade kunnat förlora med betydligt större marginal. Det närmaste den här säsongen har en motsvarighet till förra säsongens Aston Villa är Swansea, som börjar se alltmer The Championship-bound ut.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Antonio Conte. Mycket babbel om Pep Guardiola och José Mourinho naturligtvis, något annat vore inte att vänta, men den som ser ut att ha gjort allra mest skillnad på kort tid är Antonio Conte vars Chelsea ser ut som ett helt annat Chelsea än det vi såg förra säsongen.

OMGÅNGENS MÅL

Jamie Vardy, Leicester 1-0, Swansea (h). Själva avslutet är inte så mycket att säga om annat än att det var föredömligt distinkt. Men löpningen och framför allt förspelet till målet, den perfekt balanserade djupledspassningen från Danny Drinkwater som frigör Vardy och skär som en het kniv genom smör genom Swanseas försvar. Rakt ur skolboken.

:::

TAKTIKTAVLAN

Man kanske inte bör bli förvånad att ett lag som tränas av Mike Phelan är defensivt välorganiserade. Det var ändå någon slags pervers njutning att följa Hulls väloljade och otroligt samordnade defensiv där backlinje och mittfält rörde sig i perfekt synk och i perfekt avstånd till varandra. En case study i perfekt defensiv för ett bottenlag. Hull är ligans på pappret absolut svagaste lag men har varit det långt ifrån svagaste på planen, och kan man hålla i denna defensiv så har man goda chanser att hålla sig kvar.

:::

TRE PUNKTER

Cerberus. Så här långt på säsongen ser det ut som om superklubbarna är på väg att slå tillbaka. Man City, Chelsea och Man Utd har samtliga tagit full pott inför landslagsuppehållet, nio poäng vardera och toppen av Premier League börjar helt plötsligt se väldigt välbekant ut igen, likt den trehövdade helveteshunden ur den grekiska mytologin. De är de enda lagen med full pott på nio poäng och tillsammans med Everton, Middlesbrough och Tottenham är man de enda hittills obesegrade lagen.

Frihet. Raheem Sterling ser lycklig ut på planen igen. Eden Hazard ser lycklig ut på planen igen. Frihet verkar vara det nya modeordet för säsongen där spelares kreativitet och spelglädje ska frigöras. Kanske fick sig de större klubbarna en tankeställare av Claudio Ranieris metod förra säsongen där han lade stor vikt just vid att spelarna fick spela utifrån sina egna villkor och sina egna styrkor snarare än att låsas fast i ett taktiskt system. Kanske är det något som den här säsongen talar för Chelsea och Man City.

Kidology. När man tänker på Tony Pulis så flyger tankarna snabbt till drygt 30-åriga ärrade fotbollsveteraner som var och en har fått sin utbildning i livets och fotbollens hårda skola. Ungdomar har inte riktigt känts som hans grej. Men det har tydligen gått att lära en gammal hund att sitta. För helt plötsligt surrar det av tonårshormoner runt West Brom. Sam Field i startelvan idag hemma mot Middlesbrough, och runt startelvan surrar även Jonathan Leko och Kane Wilson.

:::

FÖR ÖVRIGT

Om någon månad arrangerar FIFA den andra upplagan av World Summit on Ethics and Leadership in Sports. – Jodå…

Saido Berahino har verkligen gjort sig själv mer till transferfönster än till fotbollsspelare.

Bråda dagar framöver inför transferdeadline för ett gäng klubbar som både vill sälja och köpa spelare. Kanske är vi på väg att få en deadline day som gör skäl för hypen den här gången.

Hemmafansen på Etihad lobbade för safe standing – kanske kan det bidra till fortsatta initiativ.

Sam Allardyce har precis presenterat sin första landslagstrupp. Inga stora förändringar. Den största är att Michail Antonio får en plats.

Det har varit i huvudsak positiva tongångar runt West Brom sedan deras nya kinesiska ägare meddelades. Som alltid när en klubb får nya ägare så finns där en slags latent förhoppning om att klubben ska ge sig ut på samma typ av resa som Chelsea och Man City före dem. I själva verket kan en uppköpsprocess under sommaren i lika hög utsträckning leda till att verksamhet och planering slår på paus.

Det verkar i någon utsträckning vara vad som hänt med West Brom. Hittills har inte mycket hänt under sommaren. Några spelare har lämnat klubben och ett fåtal spelare har anlänt, men inte i närheten av tillräckligt. Tony Pulis har ett flertal spelare han uttalat vill ska lämna klubben i Sebastien Pocognoli, Cristian Gamboa och Callum McManaman.

Men Tony Pulis vill också värva spelare till West Brom och har blivit alltmer högljudd i sitt missnöje med att så ännu inte skett. Och det är inga små förändringar han ser framför sig. Han pratar om att West Brom behöver värva fem nya spelare den här sommaren. Det kan med andra ord bli några bråda dagar West Brom har framför sig om de ska lyckas uppfylla det kravet. Och stress leder sällan till kvalitet.

Vi vet att Tony Pulis kan vara rätt lynnig, i synnerhet när det kommer till transfers. Han lämnade Crystal Palace strax innan säsongen 2014-15 skulle starta just för att han inte ansåg att klubben gav honom tillräckligt stöd på transfermarknaden. Nu vädrar han missnöje i West Brom och menar att han inte fått möjligheten att sätta ihop sin egen spelartrupp.

Man får intrycket att det pågår någon slags intern maktkamp. West Brom måste rimligtvis kalkylera med risken att Tony Pulis helt enkelt gör som han gjorde i Crystal Palace, det vill säga bara väljer att avgå om de inte backar upp hans önskemål på transfermarknaden. Frågan är i vilken utsträckning West Broms nya ägare betraktar det som ett hot eller som en möjlighet.

Det fanns alltid något slags frågetecken när West Brom fick nya ägare hur intresserade de var av att behålla Tony Pulis som manager i klubben. Pulis är en synnerligen funktionell tränare, men inte precis något affischnamn man marknadsför sitt nya spännande fotbollsprojekt med. Guochuan Lai, West Broms ordförande, lär inte heller uppskatta att som första intryck av Pulis bli mer eller mindre offentligt pressad att köpa spelare.

Letar West Brom med andra ord efter en ursäkt att byta ut Tony Pulis så finns den nu där. Inte minst praktiskt eftersom det också vankas landslagsuppehåll i två veckor. Om Tony Pulis å sin sida känner att det inte finns något förtroende för honom i klubbledningen så finns där en bekväm syndabock att hänga upp sin egen avgång på.

Mycket kanske hänger just på dagens match mot Middlesbrough hemma på The Hawthorns. Vinst där för West Brom som då har sex poäng på tre omgångar och det blir svårt att peta Tony Pulis och därmed svårare att säga nej till hans transferkrav. Förlust och man tre poäng, två raka förluster på hemmaplan och Tony Pulis förhandlingsposition ser helt plötsligt betydligt svagare ut.

West Brom har onekligen en tunn spelartrupp på pappret, särskilt om man räknar bort de spelare som Tony Pulis verkar sakna förtroende för. Utöver redan nämnda Pocognoli, Gamboa och McManaman så verkar Saido Berahino ha en krånglig relation till klubben och har ryktats bort från klubben under en längre tid.

Något otippat finns där emellertid också ett par ljuspunkter i denna relativa brist på bredd i spelartruppen. Nämligen två av Englands mest spännande talanager. Den 16-årige vänsterbacken Kane Wilson som i ligapremiären blev den yngste spelaren någonsin i Premier League. Och den 17-årige jättetalangen och anfallaren Jonathan Leko som visade framfötterna redan under förra säsongen.

Nu är det kanske lite riskabelt att hänga upp alltför mycket av ansvar under säsongen på två 17-åringar. Det går med andra ord att förstå Tony Pulis krav på förstärkningar och budskap om att det blir en jobbig säsong om dessa krav inte uppfylls. Samtidigt är det naturligtvis på sitt sätt talande att det har dröjt så här länge utan att något krav faktiskt har uppfyllts.

Intrycket är att det pågår ett slags chicken race i West Brom mellan ägare och manager, att dagens match mellan West Brom och Middlesbrough kan ha stor betydelse för utfallet i detta chicken race, och att det inte bär osannolikhetens prägel att West Brom och Tony Pulis snart går skilda vägar.

Bra eller dåligt för West Brom?

Väl i Premier League vill Middlesbrough naturligtvis inte riskera att ramla ur igen. Där ligger också en stor del av förklaringen till varför Middlesbrough har valt att vara så ambitiösa den här sommaren. Men de stod starka redan från början, med en väldigt stark defensiv var de förmodligen den på förhand bästa nykomligen i Premier League på många år. Deras något tillbakadragna spelstil passar dem förmodligen dessutom bättre i Premier League.

Det är viktigt också för Aitor Karanka att det går bra för Middlesbrough och att det går bra från början. Det uppslitande bråket mitt under våren där Karanka rök ihop med flera av lagets spelare och stängdes av från klubben under några dygn var en maktkamp som Karanka till sist vann, men som heller inte lär vara glömd om resultaten sviktar. Liksom hans många värvningar under sommaren ökar pressen på honom.

Middlesbrough är den av de tre nykomlingarna som borde ha allra bäst chans att hålla sig kvar i Premier League. Ambitionen i klubben är kanske till och med högre än så, nämligen att helt och hållet hålla sig utanför en nedflyttningsstrid och istället slåss runt mitten av tabellen. En lyckad säsong för Middlesbrough vore utan tvekan att hålla sig kvar i Premier League. Men en säsong där Middlesbrough bara med nöd och näppe håller sig kvar kan få klubbledningen att dra slutsatsen att Aitor Karanka inte är rätt person att ta laget vidare.

Fansen runt Riverside njuter helt säkert av att Middlesbrough är tillbaka i Premier League. Men även de har efterfrågat en mer offensiv fotboll och en mer flexibel matchplan när så behövs. Underhållningsfaktorn ska inte nedvärderas eller för den sakens skull betydelsen för Middlesbrough med cupspelet den här säsongen. Det kommer vara frestande för Karanka att strunta i cupspelet, och Middlesbrough har redan åkt ur Ligacupen, men det riskerar också skapa en negativ stämning i och runt laget.

LINEUP (4-2-3-1):
GK – Victor Valdes
DR – Antonio Barragán
DC – Daniel Ayala
DC – Ben Gibson
DL – George Friend
DM – Adam Clayton
CM – Marten de Roon
RW – Christian Stuani
AM – Gaston Ramirez
LW – Stewart Downing
ST – Alvaro Negredo

Försvar – (++++)
Bra försvar både i sina enskilda beståndsdelar och i hur dessa delar är samordnade. Ayala betraktades allmänt sett som Championships bäste försvarare de senaste åren. Barragán och Friend är pålitliga ytterbackar. Gibson är närmast opetbar av släktskäl. Mer seriöst är han dock en stabil mittback.

Mittfält – (+++)
Välbalanserat mittfält. De Roon och Clayton kompletteras med Leadbitter som varit en av Middlesbroughs viktigare spelare under senare år. Framåt finns synnerligen kompetenta spelare i både Downing och Ramirez samtidigt som Middlesbrough hoppas mycket på att Viktor Fischer ska blomma ut.

Anfall – (+++)
Det senaste årets följetong har varit Jordan Rhodes som var klubbens köp snarare än Karankas. Karanka verkar inte tro på Rhodes alls och köpet av Negredo beseglade nog Rhodes chanser i Middlesbrough. Negredo är en skicklig anfallare som kan få det svårt att hålla hela säsongen.

TRANSFERFÖNSTRET – (++++)
Starkt transferfönster av Middlesbrough som utan någon helst tvekan har varit den mest ambitiösa av de tre nykomlingarna. Förstärkningar har gjorts både på mittfältet och i anfallet, områden där Middlesbrough relativt sett har varit något mindre bemedlade. Möjligen var överflödigt, kanske till och med onödigt, att värva både Victor Valdes och Brad Guzan till målvaktsposten, samtidigt som Dimitrios Konstantopoulos finns kvar i klubben.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Gaston Ramirez
Var på lån i Middlesbrough redan förra säsongen men har nu blivit permanent köpt. Var den kreativa nyckeln bakom Middlesbroughs uppflyttning och den spelare som skapar överlägset flest målchanser i laget. Måste fortsätta producera för Middlesbrough.

Frågetecken: Stewart Downing
Värvades hem under stor fanfar men stod tydligen inte på Aitor Karankas önskelista, som tvärtom har letat och fortsätter leta efter varje ursäkt att inte spela Downing. Under försäsongen verkar det dock som om Downing blir svår att hålla utanför startelvan.

Utropstecken: Viktor Fischer
Rasande talangfull dansk mittfältare som aldrig fick sitt stora genombrott i Ajax. Kan han få sitt genombrott i Premier League har Aitor Karanka fått en bra förstärkning till mittfältet, och kanske ännu en ursäkt att peta Downing.

Kritisk framgångsfaktor: Försvaret
Middlesbroughs stora taktiska styrka under flera säsonger då man stoltserade med The Championships bästa försvar. Under en svit av tio matcher förra säsongen släppte inte Middlesbrough in ett enda mål. Klarar Middlesbroughs försvarsspel att hacka upp ännu en nivå och fungera också i Premier League så ger det laget tillräckligt med utrymme att hålla sig kvar och förmodligen också slippa en nedflyttningsstrid.

VAD TALAR FÖR MIDDLESBROUGH?
Ett starkt och väl organiserat försvarsspel. En spelstil som passar bra för en nykomling i Premier League. Laget har förstärkt både mittfältet och anfallet under sommaren.

VAD TALAR MOT MIDDLESBROUGH?
Stundtals oflexibel och alltför försiktigt taktiskt upplägg. En offensiv som inte kan bestämma sig för om den ska bygga på kreativitet eller snabbhet. Intern stridighet i klubben.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#12). Offensiven kan vinna matcher men defensiven håller lag kvar i Premier League. Ungefär så är mitt synsätt. Och Middlesbrough har en styrka som är svårfrånkomlig just i sitt försvarsspel även om det ironiskt nog också är den lagdelen man ännu inte riktigt lyckats förstärka under sommaren. Det ger hur som helst Middlesbrough en grund att stå på och med offensiva förstärkningar bör Middlesbrough kunna slippa en nedflyttningsstrid den här säsongen. (11-13)

MIDDLESBROUGH SOM TV-SERIE: Babylon 5
Fascinerande serie som en mycket lyckad kompromiss mellan Star Treks blåögdhet och Battlestar Galacticas brutala realism. Om tillvaron på en diplomatisk rymdstation i FN-stil där intrigerna alltid lurar under ytan när ett flertal olika raser, var och en med sin egen historia, kultur och relation till övriga raser, ska bråka, samsas och försöka lösa sina konflikter samtidigt som stora yttre hot försvårar för dem alla.

Den onödiga kapitulationen i ligaspelet förra säsongen sedan det stod klart att titelstriden var avgjord, och som slutade med att Tottenham i slutänden tappade andraplatsen till Arsenal, hade kunnat haft en demoraliserande effekt på fansen. Likaså att man var så nära ligatiteln utan att nå ända fram, och den fullt realistiska farhågan att samma chans kanske aldrig skulle komma igen.

Men stämningen var elektrisk på White Hart Lane. Och när Wanyama till sist fick hål på Crystal Palace så var det en närmast euforisk stämning på de gamla, klassiska läktarna. Förra säsongens optimism lever kvar och vidare in i den här säsongen. Det var den typ av febriga stämning som bland andra Alex Ferguson har beskrivit som att den suger in bollen i målet.

Det är en värdefull egenskap att ha på hemmaplan. När läktarna och publiken faktiskt arbetar tillsammans med laget, snarare än mot laget och de egna spelarna. Den kan visa sig vara värd många poäng under säsongen. Kanske är den redan värd två poäng mot Crystal Palace. Sena vinstmål är också något som skapar en positiv energi i och runt laget och på läktarna.

Sedan finns där så klart det symboliska. Det är sista säsongen som Tottenham tillbringar på klassiska White Hart Lane, en arena de flyttade in på så tidigt som 1899. Nästa säsong tillbringar Tottenham på hittills okänd plats inför den nya arenans invigning till 2018-19. Vilken avskedspresent vore det inte till White Hart Lane med Tottenhams första ligatitel på 56 år?!

Vägen dit är lång. Och den kommer vara kantad av matcher såsom den senast mot Crystal Palace. Den kommer också vara kantad av matcher såsom den vi har att se fram emot idag. Ett episkt tungviktsmöte mot en av Premier Leagues storklubbar, Liverpool. En helt annan typ av match – både för spelarna och för publiken. Men även det en typ av match som behöver vinnas.

Liverpool kommer helt säkert ha ett och annat att säga om den saken. De har fått parera kritik under mest hela veckan för att upprepa ett mönster som går tillbaka årtionden i Liverpool, det vill säga förmågan att vinna mot topplagen men förlora mot bottenlagen. En trend Jürgen Klopp måste bryta, men just här och idag så hoppas nog alla i och runt Liverpool att trenden håller i sig en dag till.

Liverpool kan behöva vinsten. Två förluster i rad i ligaspelet efter den meriterande men ändå något svajiga 4-3-segern mot Arsenal och Liverpool har fått en riktigt dålig start på säsongen. Att förväntningarna bland fansen har varit väldigt höga är tydligt, efter förlusten mot Burnley började de första avgångskraven ringas in och #KloppOut är tydligen på allvar.

Nu är det kanske inte alltid de mest stabila personligheterna som håller på med sådant där, så man ska inte ta det på större allvar än det förtjänar. Det går att vara kritisk med vissa aspekter i Jürgen Klopps lagbygge, men inte mer än så utan att passera gränsen för strålkärring. Framför allt måste naturligtvis Klopp få ordning på lagets försvarsspel.

Det borde inte vara omöjligt. Låt gå för att Burton Albion inte var det tuffaste testet precis, men Joel Matip gjorde ett riktigt starkt debutframträdande. Han tillsammans med Dejan Lovren har goda förutsättningar att bilda ett stabilt mittbackspar. Mot Tottenham får vi nu också ett intressant litmustest på hur Jürgen Klopp faktiskt tänker med vänsterbackspositionen.

Ändå känns det ganska uppenbart att Jürgen Klopps huvudsakliga fokus är på anfallsspelet. Det har synts i hans laguttagningar. Det har också synts i hans transferpolitik. Liverpool har spenderat närmare £70m på nya spelare den här sommaren. Knappt £10m av dessa pengar har spenderats på defensiva spelare, och mindre än £5m på backar.

Tottenham å sin sida har inte spenderat ens hälften vad Liverpool har köpt för den här sommaren. Två nyttiga tillskott har dock gjorts i form av Victor Wanyama och Vincent Janssen, båda två kan vi räkna med spelar idag mot Liverpool. Men Tottenham har heller inte haft något större behov av mer, som lag betraktat var de redan mycket starka.

Om Jürgen Klopp måste bryta trenden att vinna mot topplagen och tappa poäng mot bottenlagen så måste Mauricio Pochettino å sin sida bryta sin trend att inleda säsongen trögt och avsluta den svagt. Förra säsongens tröga start kostade Tottenham förmodligen ligatiteln. Det finns helt enkelt inte utrymme för sådana institutionaliserade svagheter i dagens Premier League.

Tottenham sätts nu också på sitt hittills största prov. Liverpools anfall är sina bästa stunder formidabelt, och Sadio Mané blir en viktig spelare att försöka sätta stopp för. Samtidigt har inget engelskt lag visat upp ett starkare försvarsspel än Tottenham under det senaste året. Får de samtidigt ordning på sitt anfallsspel är det få lag som kan stoppa dem.

Sju poäng av nio möjliga efter tre omgångar – det vore onekligen en allt annat än trög säsongsinledning av Tottenham och Mauricio Pochettino. Kan White Hart Lane bära fram dem till segern idag?

:::

Tidigt toppmöte mellan två fullpoängare på KC Stadium – Hull City mot Man Utd. Inte precis något man hade förväntat sig att kunna skriva efter två omgångar av Premier League.

Det vore fel att säga att West Ham inte ville vinna matchen. Naturligtvis ville de vinna. Men man ger inte sig själva tillräckligt bra förutsättningar att lyckas när även om man bara räknar friska och tillgängliga spelare ändå en halv startelva av lagets mer rutinerade ledargestalter, som kan organisera och ändra en matchbild, inte är med i startelvan eller ens på bänken.

Så mycket för allt vackert prat om att den här säsongen skulle West Ham satsa på Europa League. Det var ju en så fin tanke om att en ny säsong på en ny arena skulle krönas med europeiskt cupspel. Men när det väl kom till skarpt läge så visade det sig bara vara fina ord. I beslut och handling behandlades detta som en betydligt mindre viktig match än den på söndag.

Frustration och irritation var mina främsta känslor igår kväll. Det är inte första gången vi ser engelska lag agera så här. Och det är inte sista. Och det gör mig förbannad eftersom det är ett sådant slöseri. Ska det fortsätta på det här viset kan man lika gärna skänka Europa League-platserna till Football League, eller för den sakens skull kan engelska lag dra sig ur helt och hållet.

Nu kan det ju lätt framstå som en ilska riktad mot West Ham. Men jag är naturligtvis plågsamt medveten att det med största sannolikhet inte blir någon annan upplevelse med Man Utd framöver. De kommer agera på exakt samma sätt med den lilla skillnaden att deras ”fringe players” är något bättre än West Hams, så det kanske ordnar sig en bit ändå.

Orsakerna har dragits i långbänk många gånger tidigare. De ekonomiska incitamenten att fokusera på ligaspelet naturligtvis. Europa Leagues totala avsaknad av status i England som en B-turnering, i värsta fall en tröstturnering för utslagna Champions League-lag. Den blev något mer intressant när vinnaren kvalificerade sig för Champions League, men nu försvinner även det.

Det är så det är. Men det är inte så jag önskar att det skulle vara. Jag skulle önska att engelska lag såg Europa League som ett sätt drömma och vinna ära i Europa, och som ett sätt att utvecklas som fotbollslag. Jag skulle önska att både Southampton och Man Utd verkligen satsade på Europa League. Men jag har blivit besviken så många gånger förut och tyvärr lär jag bli det igen.

Förhoppningsvis får både Southampton och Man Utd bra grupper. Och med bra grupper menar jag så bra motstånd som bara möjligt, så att det blir matcher i skarpt läge som vässar skärpan på de spelare som deltar, och ger ett momentum vidare i turneringen. Här finns inga skäl att hoppas på lättast möjliga lottning – tvärtom.

GRUPP A – MAN UTD (Fenerbahce, Feyenoord, Zorya)
Man Utd hamnar i en förhållandevis bra grupp. Fenerbahce och Feyenoord är båda två motståndare av hög europeisk kaliber vilket kommer betyda bra matcher, bra motstånd och bra erfarenhet för Man Utds spelare. Visst hade man nog gärna sluppit en lång resa till Ukraina insprängd i gruppen, men man kan inte få allt här i världen. Här finns många positiva saker. Att ställas inför atmosfären på Sükrü Saracoglu. Att åka till Rotterdam och De Kuip och ställas mot ett talangfullt holländskt fotbollslag. Inte på något sätt en transportsträcka för Man Utd.

Gruppbetyg: ++++

GRUPP K – SOUTHAMPTON (Inter, Sparta Prag, Hapoel Beer-Sheva)
Även för Southampton blir gruppspelet en upplevelse, inte enbart något som bara ska genomföras. Matcherna mot Inter var kanske tuffast möjliga lottning ur den första seedningsgruppen och får det naturligtvis att vattnas lite i munnen när man ser fram emot matcherna på St Mary’s och San Siro. Sparta Prag tog sig till åttondelsfinal i Europa League förra säsongen och är inte något dåligt fotbollslag. Samtidigt skakade Hapoel Beer-Sheva i veckan om Celtic rejält i sista kvalomgången i Champions League, så inte heller det är ett motstånd som ska underskattas.

Gruppbetyg: ++++

För situationen är ju helt plötsligt minst sagt rätt knölig för honom. I alla fall om vi förmodar att han faktiskt är intresserad av att spela fotboll och att spela fotboll för en någorlunda stor engelsk klubb, alternativt någon riktigt stor europisk klubb. Det borde  om inte annat vara viktig för hans landslagsstatus som ju dessutom gått och blivit synnerligen aktuell i dessa dagar när Sam Allardyce ska ta ut sin första VM-kvaltrupp.

Men Joe Hart är alltså körd i Man City. Flertalet andra storklubbar har redan målvakter man inte rubbar på. Man Utd har David De Gea. Arsenal har Petr Cech. Tottenham har Hugo Lloris. Chelsea har Thibaut Courtois. Ingen av dessa fyra klubbar befinner sig på marknaden för en ny förstamålvakt, och lär knappast vara intresserade av Joe Harts tjänster som andremålvakt, vilket helt säkert heller inte skulle intressera Joe Hart.

Liverpool då? Det hade kunnat vara ett kap för dem så klart. Men nu skedde Joe Harts plankgång i Man City så sent på sillysommaren att Liverpool redan agerat på transfermarknaden och därför kanske stängt butiken. Visst vore Joe Hart på pappret en förstärkning för dem, men vid sidan av att Liverpool redan har Simon Mignolet så har de hittills i sommar redan köpt två målvakter i Loris Karius och Alex Manninger. Det är osannolikt att de köper en tredje.

Stoke har Jack Butland som är en målvakt de uttalat har valt att satsa på. Dito har Southampton Fraser Forster. Båda två engelska målvakter med klar och tydlig engelsk landslagspotential. Dessa båda klubbar befinner sig helt säkert inte på marknaden för Joe Hart. Middlesbrough, Burnley, Leicester med flera är andra klubbar som inte heller de är på marknaden i och med att de redan har tydliga förstamålvakter.

Everton då? De är en klubb som det har surrats en hel del om med anledning av Joe Hart. Samtidigt har Ronald Koeman precis sagt att de inte har något intresse av Hart. Det kan vara som det är med den saken. Klart är i alla fall att Everton redan tidigare i sommar köpte Maarten Stekelenburg, händelsevis efter att de påstås ha fått nobben av Man City gällande just Joe Hart. Möjligen anser de sig också därmed likt Liverpool ha stängt butiken.

Vid sidan av dessa klubbar återstår egentligen endast två någorlunda troliga alternativ. West Ham respektive Sunderland. West Ham har å sin sida Adrián som förstamålvakt och borde rimligtvis vara tämligen nöjda med honom, men Joe Hart är kanske en målvakt av högre kaliber och vore definitivt en värvning av en kaliber som borde tilltala David Sullivans ambitioner att göra en riktig profilförstärkning inför den första säsongen på en ny arena.

West Hams förhöjda profil och ambition i kombination med London som hemstad skulle kunna vara attraktivt för Joe Hart. West Hams situation blev så klart inte mindre begränsad av att de nu inte kommer att spela Europa League den här säsongen heller. Det gör truppbehovet mindre. Å andra sidan kanske David Sullivan och West Ham därför tycker det är en bra idé att tröstköpa Joe Hart, för att mungiporna ska riktas uppåt igen.

Sunderland skulle kunna vara en möjlighet. Som klubb betraktat stor nog att kunna intressera Joe Hart. Han borde rimligtvis ses som en förstärkning jämfört med Vito Mannone, i vilken utsträckning han vore en förstärkning beror på hur David Moyes värderar Mannone. Helt frestande är det kanske inte att gå till ett lag som löper en tydlig risk att inte bara dras in i en nedflyttningsstrid utan faktiskt att flyttas ned.

Å andra sidan har ju Brendan Rodgers redan luskat ut och visat vägen hur man gör om man vill ta bakvägen in i Champions League. Man flyttar north of the border och går till Celtic. Knökfulla läktare med hög stämning. Garanterade titlar. Ett alternativ som helt säkert blev lite mer attraktivt igår kväll när Man City och Celtic lottades i samma Champions League-grupp. Tänk att få ge Pep Guardiola på käften!

Det gäller bara att övertyga Brendan Rodgers att man har rätt character.

:::

Ingen preview-blogg ikväll då det istället blir en extrablogg med anledning av Europa League-lottningen.

:::

TRANSFERKOLLEN

Claudio Bravo, Man City (++++). Pep Guardiola har möjligen inte fått den målvakt han vill ha, men han har rimligtvis i alla fall fått den typ av målvakt han vill ha. Där finns de självklara frågetecknen hur en ny målvakt kommer att klara övergången till Premier League, men det finns inga tydliga skäl på förhand varför Bravo skulle få särskilt svårt med det.

Eduardo, Chelsea (++). Det är stora målvaktsdagen i Premier League. Chelsea värvar ännu en målvakt, vilket rimligtvis borde betyda att Asmir Begovics tid i klubben är på väg att ta slut. Eduardo kommer naturligtvis inte ha något med förstatröjan att göra utan kommer enbart fungera som backup till Thibaut Courtois under säsongen.

Javier Manquillo, Sunderland (+++). Sunderland är på lånestråt i Spanien och har hittills lyckats få med sig hem en spansk ytterback, från Atlético Madrid. Manquillo har redan haft en låneresa i Premier League, i Liverpool, något som kanske inte blev helt lyckat. Hans tid i Marseille därefter ser bättre ut, så kanske får Sunderland större nytta av högerbacken.

Edimilson Fernandes, West Ham (++). Offensivt lagd mittfältare. Ännu en ung värvning som kommer in till West Ham den här sommaren som har något slags löfte om att kunna bli bra utan att riktigt leverera några större förhoppningar om att kunna göra West Ham bättre den här säsongen. West Ham börjar få en väldigt stor trupp för att inte riktigt vilja spela i Europa.

18 – 16 – 13 – 8. Antalet klubbar som tar sig långt i Champions League har stadigt sjunkit. 12 – 11 – 7 – 4. Antalet representerade ligor långt fram i turneringen likaså. Naturligtvis har vi här en synlig och högst påtaglig effekt av den ekonomiska koncentration som skett till ett fåtal klubbar och ett fåtal ligor under de senaste årtiondena, i takt med att kapitalet har flödat in i fotbollen inte minst genom Champions League. Klyftorna blir allt större.

Konsekvensen blir att Champions League blir alltmer förutsägbart, och alltmer en transportsträcka fram till kvartsfinalerna. Var sig fotbollsmässigt eller sett till underhållning särskilt givande. Förutsägbarhet är däremot vad som eftersträvas av etablerade storklubbar och av sponsorer, att en viss kaliber av matcher garanteras, att intäkter maximeras, och att sponsorerna så långt som möjligt vet vad de får för pengarna.

Det här är naturligtvis inget unikt för Champions League. Samma mönster återkommer i samtliga större ligor, utom möjligen just Premier League. Det vore en stor skräll om inte Real Madrid eller Barcelona vinner La Liga. Det vore en stor skräll om inte Bayern München vinner Bundesliga. Det vore en stor skräll om inte Juventus vinner Serie A. Det vore en stor skräll om inte PSG vinner Ligue 1.

Här ligger den stora anledningen varför dessa ligor ramlar allt längre efter Premier League i termer av TV-pengar. Där finns ingen story, i alla fall ingen särskilt stark och engagerande story. Äran, berömmelsen, och för all del även pengarna, finns för dessa storklubbar därför huvudsakligen i Champions League. Samtidigt som deras egen storlek alltså håller på att strypa storyn även i Champions League.

Även här får mycket av förhoppningarna knytas till Premier League. För en stor anledning till att Champions League under senare år har känts alldeles för förutsägbart har varit att de engelska klubbarna inte alls presterat i Champions League som man rimligtvis borde kunna förvänta sig. Det har varit en tid av omställning. Om eller när de engelska klubbarna ger sig in i matchen igen, när resurser översätts i kvalitet på planen, får turneringen också mer liv, fart och färg.

Redan den här säsongen är det Premier League som erbjuder Champions League ett visst mått av fräschör. Visst, Arsenal kommer helt säkert ha sin årliga identitetskris någon gång under gruppspelet, det är inget nytt. Men Leicesters allra första och kanske också sista resa i Champions League är i högsta grad nytt, fräscht och en av säsongens mest spännande storys. Som ligamästare utgår de från den första seedningspotten.

Tottenham är tillbaka i den turnering där de vid sitt första och hittills enda besök tog sig till kvartsfinal. De var Englands förmodligen bästa fotbollslag under stora delar av förra säsongen och har kämpat under hela årtiondet för att ta plats i Champions League. Nu måste de kämpa både för att visa att de hör hemma där och för att hålla sig kvar där. Placerade i tredje seedningspotten blir det inte någon lätt uppgift, men knappast heller en omöjlig uppgift.

Man City tog sig till semifinal förra säsongen och har de senaste fem åren varit en del av Champions League. Men med Pep Guardiola som ny manager i klubben, vars renommé i stor utsträckning formats i Champions League, och anställd just för att lyfta Man City i Champions League, så känns det på många sätt som en spännande nystart. Som början på en helt ny story för Man City i Champions League.

Den rimliga ambitionen för samtliga deltagande engelska klubbar är att minst ta sig vidare till gruppspel. Den utgångspunkten gäller alltså för Arsenal, Man City, Tottenham såväl som Leicester. Att inte ta sig till slutspel är att ha misslyckats. Så mycket kan man säga på förhand. Så då får man fråga sig hur givet grupplottningen förutsättningarna att lyckas respektive misslyckas ser ut för de engelska klubbarna?!

GRUPP A – ARSENAL (PSG, Basel, Ludogorets)
Arsenal är säkert nöjda att slippa Bayern München eller Barcelona i gruppspelet, två motståndare som gett dem mardrömmar på senare år. Istället får de PSG vilket borde bli fascinerande möten mellan två hyfsat jämna lag utan den omedelbara press som ett slutspel innebär. Klarar Arsenal av att undvika en fullständig identitetskris likt man hade förra säsongen så är detta en grupp de utan problem ska kunna ta sig vidare från. Även om engelska lag borde veta vad Basel kan ställa till med om man inte tar uppgiften på allvar. Arsenals främsta målsättning bör vara att vinna gruppen så att de ger sig själva en bättre lottning i åttondelsfinalen.

Slutspelschans: 85%

GRUPP C – MAN CITY (Barcelona, Mönchengladbach, Celtic)
Jobbig lottning för Man City. De kommande mötena mot Barcelona får det så klart att vattnas i munnen. Något typisk lottning så klart givet att Man Citys manager nu är Pep Guardiola, som onekligen har haft varierad framgång mot sin gamla klubb. Borussia Mönchengladbach är inte något dåligt fotbollslag som kommer tvinga Man City att vara på tårna. Gruppens lättaste match är trots det ett Battle of Britain, ett slags derby som bara av den anledningen kommer ha sin alldeles egna interna logik. Pep Guardiola och Man Citys nya projekt kommer tvingas bekänna färg redan i gruppspelet men bör ändå betraktas som favoriter att ta sig vidare tillsammans med Barcelona.

Slutspelschans: 65%

GRUPP E – TOTTENHAM (CSKA Moskva, Bayer Leverkusen, Monaco)
Är det möjligt att få en riktigt bra lottning samtidigt som man inte har en enda enkel motståndare i sin grupp? Det är en fråga på vilken Tottenham har lyckats svara ett rungande ja! Tottenham går in som favoriter i samtliga matcher samtidigt som de också måste ha full koncentration i samtliga matcher. Men spelare för spelare, och inte minst sett till lagets kollektiva styrka, är detta en grupp som Tottenham ska gå vidare ifrån. Dock tufft att kombinera med ligaspelet, ingen ventil i spelschemat. Hemmamatcherna blir väldigt viktiga för Tottenham – där finns inget utrymme för slarv, och vinner man dem minskar man pressen på bortamatcherna. Viktigt att vinna gruppen för en något behagligare resa i slutspelet.

Slutspelschans: 70%

GRUPP G – LEICESTER (Porto, Club Brügge, FC Köpenhamn)
Lottningsgudarna var vänliga med Leicester i deras första och möjligen sista framträdande i Champions League. Porto är naturligtvis en vansinnigt rutinerad Champions League-klubb som kan ställa till alla tänkbara problem, men vars spelstil ändå borde kunna passa Leicester. Leicester bör samtidigt betraktas som klara favoriter mot både Club Brügge och FC Köpenhamn. Visst är Leicester orutinerade i detta sammanhang, men gruppspelsformatet tillsammans med lottningen ger dem en viss felmarginal i det avseendet. Viktigt för Leicester att spela med glädje och optimism, och matcherna hemma på ett stämningsfullt King Power Stadium blir just därför extra viktiga.

Slutspelschans: 65%

Inte precis något idealiskt läge för West Ham som om tre dagar har en minst sagt tuff bortamatch i ligan mot Man City. De har knappast haft någon tur med spelschemat i samband med detta kvalspel. Hur som helst lär vi få en mycket tydlig indikation på i vilken utsträckning West Ham och Slaven Bilic faktiskt prioriterar Europa League den här säsongen.

Att döma av spelet i den första matchen är inte intrycket att entusiasmen är överväldigande gällande Europa League. Ingen spelare gav riktigt intrycket av att vara särskilt hungrig eller motiverad, rörelse var en bristvara. Visst, West Ham var helt säkert på sitt sätt nöjda med oavgjort, och när de gjorde 1-0 fanns bara kvar en vilja att spela av matchen.

Men det är lite för många spelare som helt enkelt inte riktigt verkar vilja kliva fram och visa framfötterna. Pedro Obiang och Reece Oxford var bleka och såg håglösa ut. Enner Valencia hade en bedrövlig match i vilken han uträttade i princip ingenting. Gökhan Töre var stundtals positiv framåt och var farlig med sina inlägg, men tappade boll alldeles för ofta.

Lägg därtill en omfattande skadeproblematik. Aaron Cresswell och Andre Ayew har båda fallit ifrån för en längre tid. Sofiane Feghouli har även han haft en mindre skada. När det meddelades att Andy Carroll dragit på sig ännu en skada och blir borta i 4-6 veckor var den kollektiva reaktionen förmodligen mest något i stil med ”no shit!”

Några ljuspunkter finns så klart. Manuel Lanzini kommer snart tillbaka och Dimitri Payet har haft mycket sparsamt med speltid hittills efter en lång sommarsäsong. West Ham har inte haft tillgång till alla växlar. Ändå skulle en förlust mot Astra Giurgiu kännas som om West Ham har fått en väldigt mörk start på säsongen – allra helst om den följs med en förlust mot Man City.

Vinner West Ham däremot mot Astra Giurgiu och tar sig till Europa Leagues gruppspel, även om man sedan tar en torsk mot Man City, så kan West Ham ladda om batterierna inför och under det kommande landslagsuppehållet och känna att de har tagit sig förbi ett krångligt läge av säsongen med hedern i behåll och utan att vara knockade.

Och så har de naturligtvis även att se fram emot ett intressant möte i Ligacupen med Accrington Stanley, som för första gången i sin historia tar sig ända till den tredje omgången i Ligacupen.

Accrington Stanley, den lilla League Two-klubben, som stod emot tappert mot Burnley hemma på Crown Ground, eller Wham Stadium som arenan numer kallas. 0-0 höll sig ända in i förlängningens slutskede innan Matty Pearson vispade in 1-0 i 120:e minuten. Wham! sa det med andra ord för Burnley som därmed gör Middlesbrough, Watford och West Brom sällskap ut ur Ligacupen den här säsongen.

Belöningen för Accrington Stanley att skrällvinna mot Burnley blev alltså en bortamatch mot West Ham. Ett annat lag som skrällde den här omgången var Gillingham som besegrade Watford. Deras belöning blev i ungefär samma kategori. Det vill säga en bortamatch i tredje omgången mot Tottenham. Man tackar liksom!

Bäst blev det kanske ändå för omgångens tredje skräll. Northampton lyckades besegra West Brom på straffar efter 2-2 efter förlängning. De drog den riktigt häftiga lotten för dem. Mot självaste Man Utd hemma på Sixfields Stadium. Här kan vi tala om engelsk cupfotboll när den är som allra bäst och vackrast. En riktig godbit att se fram emot.

Men den tredje omgångens riktigt häftiga möte är naturligtvis Leicester mot Chelsea på King Power Stadium.

Ligacupens tredje omgång i sin helhet:

Nottingham Forest – Arsenal

Swansea – Man City
Fulham – Bristol City
Bournemouth – Preston
Tottenham – Gillingham
Everton – Norwich

Derby – Liverpool
Northampton – Man Utd
Brighton – Reading
Newcastle – Wolves
Stoke – Hull
Leicester – Chelsea

:::

Ingen preview-blogg ikväll då det istället kommer en kvällsblogg med anledning av Champions League-lottningen.

:::

TRANSFERKOLLEN

Daryl Janmaat, Watford (++++). Han gillar sina ytterbackar, Walter Mazzarri. Janmaat är i alla fall den tredje han värvat under sommaren. Men Janmaat är en riktigt bra värvning, en dokumenterat skicklig högerback som varit en av få stabila spelare i Newcastle under de senaste säsongerna. Hör hemma i Premier League.

Det har pratats mycket under sommaren om i vilken utsträckning Mourinho passar in i Man Utds filosofi och om hur det hela utgör ett stort avsteg från klubbens identitet. Något som förvisso bygger på antingen en idealiserad eller en direkt felaktig bild av hur Man Utd agerande under Alex Ferguson. Framför allt är det dock en tankebana som fundamentalt missar att vad som framför allt har varit etsat i Man Utds identitet har varit att vinna – och att allt annat är i längden oacceptabelt.

Det är självklart svårt att hitta någon manager som kommer med ett bättre facit i just det avseendet än José Mourinho. Och i själva verket är det inte alls svårt att se hur väl det hela hänger ihop, en manager vars arrogans i någon mening perfekt matchar arrogansen i den klubb han nu kommit till. En konstruktiv arrogans som ingen av de båda tidigare efterträdarna till Alex Ferguson har varit riktigt i närheten av.

Risken finns så klart med José Mourinho att det slår över i en destruktiv arrogans. Det återstår dock att se. Under sommaren har Mourinho arbetat hårt med att förstärka Man Utds stomme och han får sägas ha gjort det effektivt och framgångsrikt. Eric Bailly är en lovande mittback. Köpen av Paul Pogba, Henrik Mkhitaryan och Zlatan Ibrahimovic har inte enbart gjort Mino Raiola till en rikare man, vilket man ibland skulle kunna tro, utan även Man Utd till ett betydligt bättre fotbollslag.

Med nya TV-avtal, flertalet satsande klubbar, och ett inflöde av ny manager- och spelartalang har klimatet i Premier League hårdnat ytterligare. Det finns fler klubbar med höga ambitioner än vad det finns ligaplatser att rent konkret uppfylla dessa ambitioner. Alltså blir det nödvändigt att omkalibrera vad det innebär att lyckas respektive misslyckas i Premier League.

För Man Utd handlar det i första hand om att ta sig tillbaka till toppen av glasberget. Man Utd har inte lyckats sluta ens bland de tre bästa lagen någon säsong sedan Alex Ferguson slutat som manager. Minimikravet på en lyckad säsong för Man Utd och för José Mourinho är att det blir ändring på detta nu. Naturligtvis finns där också ambitionen att också kunna vinna ligan redan den här säsongen, men om det inte räcker hela vägen att åtminstone vara tillbaka i kampen om ligatiteln igen.

Detta är självklart huvudmålet för Man Utd under säsongen. Uppnås inte detta har Man Utd och José Mourinho misslyckats den här säsongen. Missar Man Utd Champions League är det läge att ännu en gång börja prata fiasko. Cupspelet är inte huvudsaken den här säsongen, om än en viktig bisats. Räkna dock inte med att Man Utd över huvud taget kommer prioritera Europa League den här säsongen, annat än eventuellt i de absolut sista omgångarna i slutspelet.

LINEUP (4-2-3-1):
GK – David De Gea
DR – Antonio Valencia
DC – Chris Smalling
DC – Eric Bailly
DL – Luke Shaw
DM – Michael Carrick
CM – Paul Pogba
RW – Juan Mata
AM – Wayne Rooney
LW – Anthony Martial
ST – Zlatan Ibrahimovic

Försvar – (+++)
Möjligen en svag fyra. Alltjämt något av ett problemområde för Man Utd som förvisso kan luta sig mot en av världens bästa målvakter men har en backlinje, undantaget Shaw, i övrigt fylld med på marginalen-spelare. Valencia är bra som högerback men inte specialiserad. Bailly ser mycket lovande ut men är alltjämt ovårdad. Blind är spelskicklig men svag i positionsspelet. Smalling kompetent men klumpig. Phil Jones är Phil Jones.

Mittfält – (+++++)
Mittfältet ser betydligt bättre ut för Man Utd där det finns både hög spetskvalitet men också en imponerande bredd. Fellaini, Herrera, Schneiderlin, Depay, Lingard och Mkhitaryan är riktigt bra alternativ vid sidan av de som nämns i startelvan. Med Pogba ges mittfältet en helt annan dynamik också centralt i banan.

Anfall – (++++)
Möjligen en svag femma beroende på hur säsongen utvecklar sig. Ibrahimovic är naturligtvis en världsanfallare men kan inte förväntas bära hela säsongen på sina 34-åriga axlar. Viktigt att han får uppbackning av Rooney när det behövs, av Rashford och av Martial.

TRANSFERFÖNSTRET – (+++++)
Det här transferfönstrets stora vinnare. Man har värvat minst sagt väldigt bra och man har dessutom gjort det snabbt och i god tid innan säsongen hann börja. José Mourinho kan sina sommarsäsonger. Ett frågetecken kan sättas vid backlinjen där det fortfarande finns möjlighet att förstärka laget substantiellt inför en lång tuff säsong.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Henrik Mkhitaryan
Zlatan Ibrahimovic kommer bli en viktig spelare, men han kommer inte kunna göra allt själv. Kan Mkhitaryan prestera från sin position vad han lyckades med i Dortmund har Man Utds anfallsspel möjlighet att lyfta sig en dimension jämfört med nuläget.

Frågetecken: Wayne Rooney
Måste visa att funderingarna som funnits de senaste åren om att hans karriär är på väg utför är ogrundade eller i alla fall överdrivna. Måste återfinna bollbehandling, tempo och bestämdhet framför motståndarmålet, och hitta ett bra samarbete framför allt med Ibrahimovic.

Utropstecken: Eric Bailly
Har börjat säsongen bra men måste hålla i det och utvecklas. Lyckas han med det så ser helt plötsligt en i övrigt halvskakig lagdel i Man Utd betydligt bättre ut på en gång. Påminner så här långt mycket om en kalvig Nemanja Vidic, vilket ska ses som ett gott omdöme.

Kritisk framgångsfaktor: Målskyttet
Man Utd gjorde bara 49 mål förra säsongen, färre mål än någon tidigare säsong sedan 1980-talet. Man Utd har ännu inte riktigt lyckats slita sig ur den avvaktande spelstil som Louis van Gaal manglade in i laget, men ska Man Utd lyckas uppnå sina målsättningar den här säsongen måste målen komma och framför allt anfallsspelet flöda snabbare och mer direkt än förut.

VAD TALAR FÖR MAN UTD?
Ett i grunden bra fotbollslag förstärkt med ett antal världsspelare på för laget viktiga positioner. Ett lag och en klubb vars ego till sist har fått den manager det behöver. Ett lag inte i behov av någon längre startsträcka. Kommer kunna fokusera mer konsekvent på ligaspelet än det europeiska cupspelet.

VAD TALAR MOT MAN UTD?
En förhållandevis svag backlinje. Ett lag alltjämt sökandes efter självförtroende. Behov av anpassning till ny manager och ny spelidé. Behov av felmarginal i en liga som inte längre tolererar någon felmarginal.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#3). José Mourinho har inte ägnat sig åt några projekt, processer eller alltför komplicerade filosofier. Han ägnar sig åt det enda självklara för en klubb som Man Utd, att lägga de senaste årens medelmåttighet bakom sig och omedelbart ta sig tillbaka till toppen av tabellen igen. Därmed har Man Utd gjort en rejäl kraftmarkering under sommaren. Nu måste samma kraftmarkering göras också på planen. Säsongsinledningen har visat ett Man Utd som sakta har börjat återfinna någon av sin tidigare swagger, även om laget inte saknar svagheter. Det räcker kanske inte hela vägen, men det kommer förmodligen räcka långt. (1-4)

Linhem (#2). När Man Utd värvade Pogba kändes det inte fotbollsrelaterat. Mer som ett stort företag som köper upp en mindre konkurrent eller en filmstjärna som skriver på för att göra mellanmjölkiga Marvelfilmer. Kombinationen av honom, Zlatan, och Mourinho behöver vara lyckad för Man Utd som behöver bevisa att de är ett stort lag på planen; inte bara ett starkt varumärke som säljer mycket tröjor. Jag tror Mkhitaryan med sina djupledslöpningar och fina spelsinne kan passa in bra i skuggan av medspelare som får mer bevakning på och utanför planen. Utan Mourinho hade försvaret (särskilt avsaknaden av en bra ytterback) sett svagt ut. (1-5)

MAN UTD SOM TV-SERIE: The Shield
Vic Mackey är gängpolisen i ett av Los Angeles tuffare områden som inleder seriens pilotavsnitt med att mörda en poliskollega som fått i uppdrag att infiltrera hans team. På tal om mörka karaktärer som man sedan ändå vinner någon slags sympati för. Mackey är den typiske antihjälten, som misstänker auktoriteter och byråkrater, helst styr över sig själv och sin sammansatta strike force utan yttre inblandning, och som fäster större vikt vid att få saker gjorda än att det hela tiden ser snyggt ut och går enligt regelboken.

Perception är ibland viktigare än verklighet. Men perception är för den sakens skull inte verklighet. Det här är ofta svårt att förstå, inte minst kanske för fotbollsfans. Det skedde naturligtvis inte någon substantiell förändring i Raheem Sterling som fotbollsspelare. Han blev vare sig objektivt bättre eller sämre av själva flytten. Bara uppfattningen om honom förändrades.

Men perception kan naturligtvis ha stor betydelse för prestation. Om en halv fotbollsvärld ylar att en spelare är usel och överskattad så är det svårt för spelaren, allra helst en ung spelare, att bara bortse från det. Och det verkar onekligen som om Raheem Sterling under det senaste året, både i Man City och i EM, har brottats med rejäla självförtroendeproblem.

Frågan var hur Raheem Sterling skulle passa in i Pep Guardiolas idéer med Man City. En frågeställning som inte precis blev mindre när Man City värvade Leroy Sané från Schalke, och Nolito från Celta. Men åtminstone så här i början av den nya säsongen har Raheem Sterling sett ut som en helt ny spelare, med ett helt nytt självförtroende, arguably Man Citys så här långt bäste spelare.

Det finns naturligtvis många möjliga förklaringar till förändringen i Raheem Sterlings framträdande. Dels bara fördelen i att få spela i ett fokuserat och välorganiserat fotbollslag ska inte underskattas. Dels det för spelare, allra helst en ung spelare, så viktiga att bara få veta att tränaren, i det här fallet Pep Guardiola, har förtroende för honom.

Men där finns också en taktisk förklaring. Pep Guardiola säger åt sina ytterbackar att röra sig in på centralt mittfält när Man City har bollen, vilket drar med sig en motståndare att följa den spelaren. Det ger Sterling betydligt mer yta att arbeta på, en motståndare mindre som täcker honom, och därmed väsentligt lättare att utmana och ta sig in i straffområdet.

Inte att undra på att Pep Guardiola har uppmanat Raheem Sterling att visa större mod och initiativ när han väl får tag i bollen. Och Sterlings fart och kreativitet gör livet väldigt svårt för motståndarförsvarare. Och effekten har varit tydlig. Han har redan tvingat fram ett antal straffar, har skapat flera mål för Man City, och har själv hamnat i ett flertal bra avslutslägen.

Raheem Sterling har varit så bra så här långt under säsongen att det är svårt att se att han skulle riskera att tappa sin plats även när Leroy Sané blir fullt tillgänglig. Ett alternativ är alltså att Sané hålls på bänken, åtminstone inom ramen för ett normalt rotationsförfarande. Ett annat frestande, om än något mer riskabelt, alternativ borde vara att spela både Sané och Sterling, på varsin kant.

Under Pep Guardiola ser Raheem Sterling helt plötsligt ut som en spelare som utan tvekan faktiskt var värd de £49m som Man City betalade Liverpool för honom. Än en gång ser med andra ord perceptionen av Sterling ut att vara på väg att förändras. Den här gången till det bättre. Förhoppningen är så klart att prestationen slår följe även den här gången, över säsongen som helhet.

Kritiken mot Raheem Sterlings prestationer under det senaste året kan inte sägas ha varit oberättigad. Men vad kritiken kan sägas ha blundat för är sammanhangets betydelse. Vilket inte på något sätt är ett ovanligt fenomen när det kommer till spelarkritik.

Kvällens match mot Steaua Bukarest finns egentligen inte så mycket att säga om. Rumänerna var precis så svaga som man hade skäl att anta redan innan den första matchen. Man City är naturligtvis redan klara för Champions League, och har bara att spela av den här matchen, betrakta den som ännu en försäsongsmatch, alternativt som en improviserad testimonial åt Joe Hart.

Det enda spänningsmomentet gäller måhända huruvida Man Utds supportrar har visat sig lika företagsamma inför den här matchen på Etihad som Dynamo Bukarests supportrar var i samband med det första mötet.

:::

TRANSFERKOLLEN

Brendan Galloway, West Brom (++). Evertons talangfulle vänsterback såg ut att vara på väg på lån till Newcastle, men West Brom kapade den affären genom att låna honom istället. Mest förvånande är så klart att Tony Pulis åtminstone för stunden verkar ha börjat omvärdera sin mittbacksfetisch också på ytterbackspositionerna.

Nu har svaret på alla frågor till sist anlänt. I Pep Guardiola har Man City till sist fått den klubbarkitekt som de till synes har väntat på i flera år, och som de har krattat manegen för under en längre tid. Med Guardiola vid rodret hoppas Man City kunna ta nästa steg uppåt i den europeiska fotbollshierarkin, och bli den dominerande superklubb man ända sedan de nya ägarna tog över klubben har strävat efter att bli.

Ändå har Pep Guardiolas ankomst i Man City förhållit sig hyfsat lågt på den publika radarn. Han har fått jobba hyfsat ostört. Ett stort skäl till det har varit att så mycket uppmärksamhet istället har riktats mot vad som hänt i en annan del av Manchester, inte minst utifrån svensk synpunkt. Men Pep Guardiolas projekt med Man City framstår ändå utifrån det större perspektivet som det mer intressanta nybygget. Utan tvekan är det Pep Guardiolas största utmaning hittills i hans karriär, men också en unik möjlighet att plantera ett rejält avtryck i engelsk fotbollshistoria.

Sommaren har varit aktiv utan att för den sakens skull förfalla i galenskap. Det har inte handlat om att göra spektakulära stjärnvärvningar, snarare genomtänkta och funktionella värvningar. Redan i det avseendet får man ett bättre avtryck av Guardiolas lagbygge än av tidigare lagbyggen i Man City. Men det har också varit en sommar där Pep Guardiola har tvingats knäcka en del ägg för att tvinga fram förändring, och i kanske främst målvaktsfrågan agerat både tveksamt och saktfärdigt.

Med nya TV-avtal, flertalet satsande klubbar, och ett inflöde av ny manager- och spelartalang har klimatet i Premier League hårdnat ytterligare. Det finns fler klubbar med höga ambitioner än vad det finns ligaplatser att rent konkret uppfylla dessa ambitioner. Alltså blir det nödvändigt att omkalibrera vad det innebär att lyckas respektive misslyckas i Premier League.

Vad vore alltså att lyckas för Man City den här säsongen? Att laget ska ta sig till Champions League är en självklarhet, allt annat vore ett närmast gigantiskt fiasko. Men Man Citys enda ambition kan så klart vara att vinna ligatiteln, eller allra minst, till skillnad från de två senaste säsongerna, göra ett allvarligt försök i konkurrensen om ligatiteln. Lyckas Man City med detta kan Pep Guardiolas första säsong i Premier League anses som lyckad. Naturligtvis fordras också att Man City bygger vidare på och upprepar förra säsongens framsteg i Champions League. Mycket beror på lottning och omständigheter, men det duger inte att åka ut i gruppspel eller åttondelsfinal.

LINEUP (4-2-3-1):
GK – Claudio Bravo (?)
DR – Bacary Sagna
DC – John Stones
DC – Nicolas Otamendi
DL – Aleksandr Kolarov
DM – Fernandinho

Försvar – (++++)
Inte ett fullständigt grundmurat försvar men en backlinje med högst kompetenta spelare. John Stones kan utvecklas till världsklass i ett lag som är tänkt att försvara med en offensiv tanke. Stones och Otamendi tillsammans ser ut att kunna bli ett mycket starkt mittbackspar. En backlinje som dock kan komma att lämna ytor bakom sig.

Mittfält – (+++++)
Väldigt hög klass på Man Citys mittfält. Centralt finns Fernandinho, en något underskattad spelare. Gundogan har alla kvaliteter att bli en dirigent på Man Citys mittfält. Silva och De Bruyne håller båda världsklass, om än i varsin ände av sin respektive livscykel. Sterling ser ut att må bra under Guardiolas system, Nolito och Jesus Navas ger bra bredd.

Anfall – (++++)
Anfallet hade haft fem plus om man kunde utgå från att Sergio Aguero skulle vara frisk hela säsongen. Det finns goda skäl att tro att Aguero kommer trivas alldeles utmärkt i Man Citys nya spelsystem. Bakom honom är det dock lite tunnare även om Kelechi Icheanacho ser väldigt lovande ut.

TRANSFERFÖNSTRET – (++++)
Ett riktigt starkt transferfönster så här långt. John Stones, Ilkay Gundogan, Leroy Sané och Nolito förstärker Man City på flertalet positioner. Claudio Bravo är en värvning som har kommit så långt att vi kan räkna med att den blir av, och där får Man City i alla fall en målvaktstyp som Pep Guardiola efterfrågar. Lägg till det ett antal spännande värvningar av unga spelare som kan blomma ut i laget framgent.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Kevin De Bruyne
Förra säsongens kanske bästa spelare i Man City. Har en omställning att göra för att lära sig Pep Guardiolas fotbollsmetod men har alla möjligheter att bli lagets dominerande kreativa spelare.

Frågetecken: Raheem Sterling
Rejält ifrågasatt under förra säsongen, både i klubblaget och i landslaget, inte utan goda skäl. Visar dock upp väldigt positiva tecken i början av den här säsongen. Måste visa att han förmår hantera pressen under en hel säsong att spela och leverera för en riktig toppklubb.

Utropstecken: John Stones
Rejält ifrågasatt under förra säsongen, både i klubblaget och i landslaget, inte utan goda skäl. Men det var också ett överdrivet ifrågasättande, som inte tog hänsyn till sammanhang. Bör passa betydligt bättre in i Man City och blir en deras viktigaste spelare.

Kritisk framgångsfaktor: Taktiken
Pep Guardiolas kringresande fotbollskonsultfirma lyckades uppenbarligen i Spanien, lyckades precis lika bra i Tyskland. Nu har turen kommit till England. Hur det går den här säsongen kommer i stor utsträckning bero på hur snabbt de egna spelarna tar till sig Guardiolas taktiska idéer, och hur snabbt motståndarna tar till sig möjligheterna att vända dem mot honom.

VAD TALAR FÖR MAN CITY?
Ligans genomgående förmodligen bästa och bredaste spelartrupp, med hög kvalitet på alla positioner. På pappret Englands just nu bästa spelartrupp. Ny energi och entusiasm i spelartruppen med en ny tränare och nytt momentum.

VAD TALAR MOT MAN CITY?
Behov av anpassning till nytt taktiskt system. En tränare utan samma erfarenhet av Premier League som sina konkurrenter. En latent förhoppning hos media att ta ned Pep Guardiola på jorden om tillfälle ges? Lagets mentala styrka vid motgång.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#2). Det är svårt att riktigt förutse vad det kommer bli av Man City den här säsongen, vilket de i själva verket har gemensamt med flertalet lag som är tänkta att befinna sig högt upp i tabellen. Utan tvekan är de en av favoriterna på förhand till ligatiteln, men känslan är också att om det börjar gå fel så kommer det bli svårt att hinna styra om atlantångaren. Har ett mycket starkt lagbygge på gång, men den stora frågan för mig är om just lagspelet hinner bli tillräckligt bra redan i år. (1-5)

Linhem (#1). Det är alltid fascinerande att följa ett Guardiola-lag ur ett taktiskt perspektiv. Kolarov och mittfältare som mittbackar? Ytterbackar som extra centrala mittfältare? Kan Sterling ta vara på de chanser han tar sig till framför mål är han en lysande spelare. Dribblande Leroy Sané är väldigt passande för hur Pep använde sin yttrar i Bayern, han ska förbi sin ytterback utan en överlappande ytterback. Hade inte Stones spelat så mycket mittback i Everton hade han varit en typisk Guardiola-mittback. De har klart bäst trupp men det är inte svårt att se Guardiola övertänka dem bort från titeln. (1-3)

MAN CITY SOM TV-SERIE: The West Wing
Strålande TV-serie om livet och allvaret för en fantastisk ensemble av politiska tjänstemän i Vita huset under två presidentperioder. Karaktärer man lär sig att älska. Dialogen och seriens olika teman flödar vackert och stundtals poetiskt på ett sätt som i mångt och mycket påminner om den karusell av passning och rörelse som Pep Guardiolas fotboll kan bjuda oss på. En i grunden optimistisk syn på vad politiken kan uppnå och hur människor med goda avsikter engagerar sig för vad de tror på, och viger sig för a life of service, även om de inte alltid lyckas uppnå vad de hoppas kunna uppnå. Jed Bartlet är den starkt idealiserade presidentgestalten.

Förvisso var det lite udda och uppfriskande att få höra en manager faktiskt längta efter ett tuffare spelschema och se det som en fördel snarare än enbart en belastning. Själv kan jag så klart känna att om José Mourinho och Man Utd längtade efter cupspel så hade de väl kunnat hoppa in i Ligacupen redan den här veckan.

Själv hade jag ju gärna sett en cupmatch med Man Utd mitt under veckan. Men den lyxen är istället förunnade klubbar som Chelsea och Liverpool, Everton och Stoke, Crystal Palace och Middlesbrough. Det är naturligtvis en effekt av ordningen att de engelska klubbar som är kvalificerade för europeiskt cupspel går in först i Ligacupens tredje omgång.

Varför nu klubbar som Southampton, Man Utd, Arsenal, Tottenham och Leicester ska behöva drabbas bara för att Man City och West Ham ska behöva kvalspela för att ta sig till Champions League respektive Europa League. Det finns ingen rättvisa här i världen.

Chelsea har som vanligt hemmamatch, mot Bristol Rovers. Liverpool däremot tvingas bara några dagar efter den smärtsamma förlusten mot Burnley bege sig till Pirelli Stadium för att möta Burton Albion, ett av de senaste årens stora sensationslag i England som sju år sedan de befann sig i The Conference nu spelar i The Championship.

Jürgen Klopp hade för all del både ett och annat att säga om Liverpools spelschema förra säsongen, så han är kanske så där lagom entusiastisk inför ännu en runda av Ligacupen. Å andra sidan har Liverpool inget europeiskt cupspel att bekymra sig för så kanske har han en annan inställning nu. Men kvällens match kan också vara ett sätt för Klopp att nysta i aktuella frågor efter förlusten på Turf Moor.

Är Joel Matip redo att förstärka Liverpools mittförsvar?

Det har sett stundtals mycket darrigt ut i mittförsvaret under Liverpools två inledande matcher den här säsongen, på vilka man har släppt in fem mål, vilket självklart är alldeles för mycket.

Backlinjen har generellt varit alldeles för osynkad, enkla misstag har begåtts och inte minst Ragnar Klavan har haft två tuffa matcher. Det känns naturligt att många ser fram emot en demonstration av hur Joel Matip kan förstärka lagets så här långt svagaste del.

Matips främsta styrka är spelförståelsen, vilket ger honom ett intelligent positionsspel. Det troliga under säsongen är att han spelar tillsammans med Dejan Lovren, men ikväll kan det vara en idé att ge Klavan mer spelvana under bältet.

Vilken status har Alberto Moreno?

Säsongen har börjat så som förra säsongen slutade, med Alberto Moreno som något av hackkyckling för Liverpools olika problem. Inte helt oförtjänt måhända men ändå överdrivet kan tyckas. Som sådant brukar vara.

Jürgen Klopp var tämligen kvick med att efter Arsenalmatchen vidhålla sitt förtroende för Moreno. Den typen av utfästelser känns dock kanske inte helt trovärdiga när Klopp själv i nästa match istället väljer att spela James Milner som vänsterback.

I den utsträckning Liverpool inte investerar i en ny vänsterback menar jag att man får satsa vidare på Moreno. Om inte annat för att det har den positiva effekten att den inte låser fast Milner på en för honom tämligen effektlös position på planen.

Can Liverpool stabilisera sitt defensiva mittfält?

Liverpool har i början av säsongen sett väldigt skakigt ut på sitt defensiva mittfält. Möjligen är det ett problem som förstorats av att backlinjen samtidigt uppvisat brister. Kanske är det en variant av hönan och ägget.

Tämligen uppenbart har i alla fall varit att Jordan Henderson och Giorginio Wijnaldum inte skapar det tryggaste defensiva låset på mittfältet. Det har varit tämligen öppna landskap mot både Arsenal och Burnley. Emre Cans närvaro har saknats.

Den barntillåtna versionen är att Jürgen Klopp har låtit Can återhämta sig efter en slitsam sommarsäsong, och därför vilat honom. Skräckhistorien vore om Klopp faktiskt såg ett så pass offensivt balanserat defensivt mittfält som han spelat i de två senaste matcherna som huvudalternativet.

Surely, he Can’t.

Hur ser Liverpools primära anfallsalternativ ut?

Jürgen Klopp var vred efter förlusten mot Burnley. Han menade att laget saknade ”desire” inne i motståndarnas straffområde, något som var synligt åtminstone i att det trots väldigt stort bollinnehav sällan ens blev någon duell inne i straffområdet.

Det har passerat förhållandevis obemärkt förbi men egentligen är det där väldigt hårda ord. Det går att kritisera spelare för dåliga insatser, men när man säger att det saknas ”desire” så ifrågasätter man något mer grundläggande än så. Det är riktigt allvarligt.

Och det sätter så klart tummen på en rätt öm punkt. För vem är det egentligen som ska leda Liverpools anfall? Daniel Sturridge såg över huvud taget inte intresserad ut att göra det och hans minspel i samband med bytet var allt annat än snyggt.

Roberto Firmino ser samtidigt tämligen kall ut för närvarande, men det kan komma att ändra sig. Vid sidan av finns Divock Origi och Danny Ings som också bör få sina chanser. Är det i denna trio Jürgen Klopp kommer leta sina anfallare framgent?

Vi kan förvänta oss en händelserik match på Pirelli Stadium. Burton Albion, med tidigare Liverpoolspelaren Nigel Clough som manager, är ett i grunden offensivt spelande lag. Hittills under säsongen har de gjort tolv mål på fem matcher.

Det är inte en på förhand given seger för Liverpool. Tvärtom kan det mycket väl vara en skräll på lut. Burton Albion står för en av de vackraste resorna inom engelsk fotboll under senare år, och det vore så klart en stor fjäder i hatten för dem att längs vägen vinna en cupmatch mot en storklubb som Liverpool.

Det är hur som helst en kväll fullspäckad med engelsk cupfotboll i vilken allt kan hända och allt som oftast också gör det. Bara där finns ju anledning nog att fira kan man tycka. Även om vissa lag ännu inte får vara med och leka.

Och visst har han skäl för såväl optimism som starka utfästelser. Vi fick redan under förra säsongen se ett nytt Liverpools vars konturer började fyllas ut, ett Liverpool som spelade med ett större självförtroende, med en tydligare idé om hur de skulle vinna fotbollsmatcher, och ett Liverpool som i betydligt högre utsträckning fick med sig fansen på resan. Nu finns där en försäsong och en sommarsäsong i tanken.

Under Jürgen Klopp har Liverpool blivit ett lag som klarar av att stå upp i de stora matcherna mot de stora lagen. Lagets facit i sådana matcher är i själva verket alldeles utmärkt. Mycket av det bygger på Klopps taktiska upplägg som inte i första hand syftar på att själva kontrollera bollinnehavet utan snarare pressa bollförande spelare hårt och återvinna boll. Samtidigt har Liverpool visat begränsningar i sin förmåga att lyckas med en matchbild i vilken de själva har allt bollinnehav. Det syntes tydligt förra säsongen och samma mönster går igen tidigt den här säsongen.

Under sommaren har Jürgen Klopp betonat hur han helst fokuserar på ett lagbygge genom spelarutveckling. Det har förvisso inte förhindrat honom från att köpa spelare. Sadio Mané är den mest uppenbara förstärkningen, men även spelare som Loris Karius, Georginio Wijnaldum, Joel Matip och Ragnar Klavan har förstärkt Liverpools led. Likt flera engelska klubbar har Liverpool vissa problem att avyttra ej behövda spelare, men man lyckades till sist få bra betalt för Christian Benteke.

Med nya TV-avtal, flertalet satsande klubbar, och ett inflöde av ny manager- och spelartalang har klimatet i Premier League hårdnat ytterligare. Det finns fler klubbar med höga ambitioner än vad det finns ligaplatser att rent konkret uppfylla dessa ambitioner. Alltså blir det nödvändigt att omkalibrera vad det innebär att lyckas respektive misslyckas i Premier League.

Att lyckas för Liverpool den här säsongen måste innebära att höja sig från förra säsongens tabellposition som var klubbens lägsta på 52 år. Liverpools fans vill naturligtvis se Liverpool slåss om och helst vinna ligatiteln, men Jürgen Klopp blev anställd för att åtminstone i ett första steg ta Liverpool tillbaka till Champions League. Det är utifrån den måttstocken han i det här skedet kommer utvärderas. En lyckad säsong för Liverpool slutar i Champions League-spel nästa säsong, och med att Liverpool har brutit sin cupfinalförbannelse och vunnit en cuptitel.

En misslyckad säsong ser Liverpool snurra runt i samma relativa ingenmansland som de har gjort de senaste säsongerna. Om den omhuldade Kloppeffekten inte får något faktiskt utslag i poäng och tabellplaceringar så kommer de första riktigt stora frågetecknen att dyka upp.

LINEUP (4-2-3-1):
GK – Simon Mignolet
DR – Nathaniel Clyne
DC – Dejan Lovren
DC – Joel Matip
DL – James Milner
DM – Emre Can
CM – Jordan Henderson
RW – Sadio Mané
AM – Adam Lallana
LW – Philippe Coutinho
ST – Roberto Firmino

Försvar – (+++)
Inget direkt dåligt försvar men utan tvekan en akilleshäl för Liverpool. Hur det ser ut i målvaktsfrågan är öppet för diskussion. Clyne är en stabil högerback men det ser oroligt ut på vänsterbacken. Även mittförsvaret ser ömtåligt ut och där får Jürgen Klopp hoppas att Matip snabbt hinner acklimatisera sig till Premier League-fotboll.

Mittfält – (++++)
En riktigt bra lagdel i Liverpool utan att för den sakens skull vara överdrivet spektakulär. Mané kan visa sig bli ett av den här säsongens absolut bästa nyförvärv, en spelare perfekt anpassad till Kloppboll. Coutinho pendlar mellan hög världsklass och medelmåttighet. Laget ser halvskakigt ut på defensivt mittfält där Henderson och Wijnaldum inte erbjuder bästa möjliga skydd för en orolig backlinje

Anfall – (+++)
Mycket av Liverpools offensiva framgångar måste rimligtvis komma från mittfältet. Firmino är delvis anfallare och kommer förmodligen också vara det i de på förhand något tuffare matcherna. Origi och Sturridge är skickliga men har det liksom Liverpool i övrigt svårt att bryta ned samlade motståndarförsvar. Ett intryck är att Liverpool saknar riktig spets i anfallsspelet.

TRANSFERFÖNSTRET – (+++)
Bra och stabila värvningar som förstärker laget utan att för den sakens skull framstå som särskilt uppseendeväckande. Den som kan visa sig vara undantaget från den beskrivningen är Sadio Mané som framstår som en spelare som under rätt taktiskt system kan komma att explodera som en spelare i världsklass. Men det fordras gröna fingrar av Jürgen Klopp för att få maximal utdelning på spelare som Joel Matip, Ragnar Klavan och Giorginio Wijnaldum.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Sadio Mané
Ny i Liverpool men säsongsinledningen har gett en lysande illustration på varför så mycket den här säsongen kommer hänga på Mané. Fungerar perfekt i Klopps spelsystem men har också en genombrottsförmåga andra spelare i Liverpool saknar.

Frågetecken: Alberto Moreno
Fotbollen får ju lätt sina hackkycklingar och intrycket är ju att i Liverpool är det Moreno som blivit hackkycklingen. Men det är klart att det ser tveksamt ut och det säger så klart något när Jürgen Klopp väljer att flytta ner James Milner som vänsterback.

Utropstecken: Loris Karius
Man kan så klart välja att tycka vad man vill om det där att Karius har utsetts till Bundesligas näst bäste målvakt. Men det råder ingen tvekan om att det är ett målvaktsämne som Jürgen Klopp vill satsa på. Är han en väsentlig förbättring jämfört med Simon Mignolet så vore det ett rejält utropstecken.

Kritisk framgångsfaktor: Alternativ matchplan
Om Liverpool får spela så som Jürgen Klopp vill att Liverpool ska spela så är de ett livsfarligt lag att möta. Det har många lag fått erfara redan på hans korta tid i klubben. Men Liverpools framgångar över en hel säsong kommer bero på deras förmåga att hantera de matcher där Liverpool inte får spela så som Klopp vill att Liverpool ska spela. Finns det något tvivel gällande Jürgen Klopp så är det just detta.

VAD TALAR FÖR LIVERPOOL?
Ungt, hungrigt och väl samordnat fotbollslag. Kompenserar brist på individuell spetskvalitet med kollektiv lagfotboll. Dock utan att helt sakna individuell spetskvalitet. Kan slåss lite i bakgrunden av några av ligans övriga stora giganter. Kan fokusera helt och hållet på ligaspelet.

VAD TALAR MOT LIVERPOOL?
Kvalitetsbrist i både anfall och backlinje. Frågetecken kring Liverpools förmåga att hantera en alternativ matchplan. Några viktiga spelare med tveksam mental styrka i motgång.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#4). Optimismen runt Anfield är stor och inte obefogad. Framför allt tror jag just den optimismen är en faktor som kommer vara till Liverpools fördel den här säsongen, det särskiljer dem inte minst från Arsenal, en av deras tänkta främsta konkurrenter om Champions League-platsen. Utan att behöva balansera europeiskt cupspel kan Liverpool teoretiskt bli en farlig utmanare till ligatiteln, men jag tror att lagets ganska tydliga svagheter, inte minst i backlinjen, gör att de inte når ända dit. Däremot har Jürgen Klopp goda chanser att under sin första hela säsong faktiskt ta Liverpool tillbaka till Champions League. (3-6)

Linhem (#6). Jag är orolig över hur många Liverpoolsupportrar som är förälskade i Klopp. Det är för mycket blind tillit för mig. Det som talar för Kloppool är en imponerande förmåga att höja sig i vissa stora matcher och vända underlägen. När allt klickar, när de pressar bra, och Coutinho inte beskjuter övre läktaren, ser man livsfarliga ut. Det som talar emot dem är en skrämmande obalanserad trupp (en armé av centrala mittfältare som är bättre offensivt) med bara två ytterbackar, en defensiv mittfältare, och att man inte ser ut att ha någon lösning på lågt liggande lag. Jag tror att en Mané som ständigt löper och skapar chanser (åt sig själv) ur ingenting är en bra värvning. (4-8)

LIVERPOOL SOM TV-SERIE: Sons of Anarchy
Ung, karismatisk och viljestark huvudrollsinnehavare föresätter sig att förändra kulturen i och inriktningen på en motorcykelklubb existerandes i en slags moralisk gråzon vid sidan av lagen och samhället. Hemsöks av klubbens och sina egna gamla spöken samtidigt som han tvingas navigera ständigt nya moderna hot för en paternalistisk klubb styrd av tradition, ritual och sin alldeles egen hederskodex. I balansen mellan å ena sidan vilja till förändring och lojalitet med klubben befinner han sig själv svajandes över den moraliska avgrunden.

Uppföljare i filmens värld är lite för ofta tämligen cyniska försök att casha in på ett redan vinnande koncept. Mer marknadsföring än substans. En uppföljare inom den engelska fotbollen som därmed har marknadsförts väldigt lite är den nya ungdomsligan med det i själva verket ganska knöliga och fantasilösa namnet Premier League 2.

Kärt barn har många namn brukar det sägas. Men tydligen lider inte heller det oönskade sladdbarnet någon större brist på namn. Den gamla reservligan har genomgått många förändringar på senare år. Premier Reserve League bytte namn för fyra år sedan till U21 Premier League, en tydligare markering att det var tänkt att fungera som en ungdomsliga.

Men nu var det alltså dags igen. Ett nytt namnbyte, den här gången alltså till Premier League 2, men även en faktisk substantiell reform i det att åldersgränsen i ligan har höjts till 23 år. Man skulle alltså kunna kalla det för en U23-liga, det vill säga samma åldersstruktur som i den helt nyss avslutade OS-fotbollen.

Premier League själva motiverar reformen med tämligen stora ord. Enligt dem ska den nya ligan ha ett ”greater focus on a level of play in terms of technicality, physicality and intensity to bring players as close to first-team experience as possible.” Men det där är självfallet till största delen snömos, det finns inga reella skäl att förvänta sig något nytt i dessa avseenden.

Reservlagsfotbollen, oavsett vilket namn den har eller vilken skepnad den tar, har länge lidit av samma problem inom den engelska fotbollen. Det är i första hand juniorfotboll och dess ligaspel har inget större meritvärde. Visst har ett begränsat antal äldre spelare alltid fått spela i lagen, men det betraktas inte som seriösa matcher av dem. Om något så minskar det känslan av allvar.

Klivet upp till seniorfotbollen har därför blivit allt större med åren. Detta har försvårat för lovande unga spelare att ta klivet upp i a-laget, inte minst i de stora engelska klubbarna. Det är väl också det problemet man får anta att Premier League försöker adressera i sin något snömosiga motivering. Tillåts spelarna bli två år äldre så blir det mer likt seniorfotboll. Är väl tanken.

Vill man vara cynisk så kan man så klart också se beslutet som ett sätt för de engelska storklubbarna att fortsätta lagra spelare under en längre tid och upp i högre åldrar. Det vill säga spelare de möjligen tror eller hoppas på lite grann, fast ändå inte, i alla fall inte tillräckligt för att spela i a-laget, men ändå nog för att inte riktigt vilja sälja dem. Nu skjuts besluten fram två år.

I övrigt är det liknande regler som förut. Tre överåriga utespelare får spela med laget, plus en överårig målvakt. För att göra ligaspelet mer prestigefullt har man begränsat antalet matcher per säsong som får spelas på akademiplanen, och bestämt att minst tre ligamatcher per säsong måste hållas på klubbens huvudarena.

Premier League 2 är uppdelad i två divisioner med tolv lag i varje division. De 24 klubbar som deltar i Premier League 2 är de klubbar som ansökt om kategori 1-status för sina akademier under EPPP, Elite Player Performance Plan. 15 av dessa klubbar spelar i Premier League, nio av dem i The Championship. Mellan de två divisionerna flyttas två lag lag upp respektive ned varje säsong.

Följande klubbar deltar i Division 1: Man City, Southampton, Everton, Reading, Man Utd, Chelsea, Sunderland, Derby County, Leicester, Tottenham, Liverpool och Arsenal.

Följande klubbar deltar i Division 2: Newcastle, West Ham, Fulham, Swansea, Wolves, Brighton, Middlesbrough, Aston Villa, Blackburn, West Brom, Norwich och Stoke.

En omgång har redan spelats av premiäromgången. Chelsea spelade oavgjort mot Sunderland. I övrigt vann Man City, Southampton, Everton, Reading och Man Utd sina öppningsmatcher. Southampton genom att besegra Liverpool med 4-1. I fredags tjuvstartade Man City och Arsenal den andra omgången i en match som Man City vann med 1-0.

Ikväll fullföljs den andra omgången. Framför allt står två godbitar på kvällens meny. Southampton möter Man Utd på St Mary’s Stadium. Två U23-lag som alltså vann sina första matcher. Englands kanske bästa akademi mot laget som vunnit U21-ligan tre av de fyra senaste åren. En TV-sänd match, liksom för övrigt Chelsea mot Liverpool.

Med andra ord, i och med att detta är en av dessa få kvällar under året då det inte spelas någon faktisk seniorfotboll med engelsk anknytning, varför inte ta tillfället i akt och titta till någon av klubbarnas U23-lag?! Där finns självklart den långsiktiga a-lagskopplingen, men även en mer direkt koppling. I Liverpool kommer man exempelvis kunna följa vad som händer med Danny Ings.

Det finns en fin tanke med Premier League 2. Att underlätta övergången från juniorfotboll till seniorfotboll. Vad som dock behövs är mer seriös tävlingsfotboll i den åldern, och det är oklart hur Premier League 2 erbjuder det mer än dess tidigare inkarnationer. Risken är med andra ord att vi sitter här igen om några år med ännu ett namnbyte.

Bubblare:
Tom Heaton, Burnley
John Stones, Man City
Ben Mee, Burnley
Patrick van Aanholt, Sunderland
Jake Livermore, Hull
Sam Vokes, Burnley
Zlatan Ibrahimovic, Man Utd

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Burnley. Det var naturligtvis en rejäl missräkning för Burnley att förlora premiären på hemmaplan mot Swansea. Mot Swansea hade de kunnat tro på tre poäng men de hade inte kunnat förvänta sig tre poäng mot Liverpool. Men ett effektivt anfallsspel och ett väldigt disciplinerat försvarsspel gav Burnley tre väldigt viktiga poäng.

Middlesbrough. Tillbaka i Premier League och i den andra omgången kom lagets första trepoängare. Dessutom i ett bortaderby mot Sunderland. Vilt firande bland Middlesbroughfansen och bland spelarna naturligtvis. Det finns mycket att glädjas åt i Middlesbroughs fina anfallsspel, samtidigt som Victor Valdes och Brad Guzan båda verkar misstagsbenägna i målet.

Chelsea. Man City, Man Utd och Chelsea har alla tre full poäng efter två ligaomgångar och kan betrakta sig som vinnare. Mest positivt verkar det dock vara i Chelsea som nu har lyckats vinna båda sina matcher med 2-1 och därtill genom att avgöra i slutminuterna. Chelsea är ett lag i medgång och det var starkt att vända ett underläge på bortaplan mot Watford.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Swansea. Känslan var ändå positiv efter den första omgångens vinst mot Burnley. Men den känslan dog snabbt ut efter hemmapremiären mot Hull på Liberty Stadium. Uddlöst och ineffektivt. En farhåga inför säsongen var att Swansea skulle göra Hull sällskap i nedflyttningsstriden, och den här matchen visade att farhågan i högsta grad var realistisk.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Sean Dyche. Lysande resultat för Burnley hemma mot Liverpool. Burnley behövde vara väldigt väl organiserade i sitt försvarsspel och det var de under hela matchen. Liverpool hade mängder med bollinnehav utan att egentligen lyckas skapa en enda ordentlig farlighet. Dyche ser ut att ha gett Burnley en hårdhet de saknade förra gången i Premier League.

OMGÅNGENS MÅL

Kevin Mirallas, Everton 1-1, West Brom (b). Ett lagmål i dess allra mest rena form. Det skulle krävas något extra för att luckra upp West Broms täta försvarsspel. Det kom något extra till sist i form av ett riktigt klapp klapp-spel som involverade fyra passningar och fyra spelare där Everton kryssade sig genom West Broms försvar, innan Mirallas avslutade kallt och behärskat i bortre hörnet.

:::

TAKTIKTAVLAN

Arsenal är i första hand ett kortpassande och längs marken bolltrillande lag, det vet vi. Men naturligtvis slår även de inlägg, och med sina inlägg har de en mycket tydlig metod. De riktas nästan alltid mot bortre delen av målområdet där motsatt ytterback och en mittfältare skapar ett numerärt överläge. Om detta hade utnyttjats mer distinkt igår hade det kunnat avgöra matchen åt Arsenal, det fanns flera bra lägen. För motståndare är det viktigt att täcka upp den ytan för att neutralisera Arsenals inläggsspel. För Arsenal kan det visa sig effektivt att i avgörande lägen istället överraska med ett inlägg på närmaste stolpen.

:::

OMGÅNGENS GRODA

”Premier League is a war of nutrition.” – Ryan Giggs. Visst har dieten blivit en stor del också av fotbollsspelares liv, men här känns det som om Giggs möjligen överdriver det hela en aning.

:::

TRE PUNKTER

Lady Luck. Bra lag har tur brukar det sägas. Tur kan även göra lag bra i någon mening. Över tid jämnas det normalt sett ut men under en säsong kan det faktiskt ha viss effekt. Leicester hade stundtals ett himla flyt under stora delar av förra våren. Den här säsongen har de å andra sidan börjat ha ett märklig otur med domsluten. Chelsea verkar vara laget med tidig momentum den här säsongen efter att ha avgjort i båda sina matcher, och båda gångerna genom Diego Costa som lika gärna hade kunnat vara utvisad dessförinnan i båda matcherna.

Klopp Trap. Det var ett välbekant mönster som tilläts upprepa sig för Liverpool mot Burnley. Jürgen Klopps matchplan passar perfekt mot motståndare som själva försöker föra spelet. Då fungerar Liverpools presspel och de kan vinna boll högt upp i banan. Matchplanen fungerar däremot inte lika bra när motståndet istället sjunker tillbaka och ligger lågt, och det blir Liverpool som förväntas föra spelet. Då finns helt enkelt inte de ytor som Liverpool behöver för att kunna såra motståndarna, och Liverpool verkar något för lättviktiga för att kunna mangla sönder motståndarförsvaren.

Domarrutiner. Det undgick väl knappast någon i matchen mellan Man City och Stoke hur domarna har fått nya rutiner inför den här säsongen vad gäller att stävja tröjdragningar, armhållning och brottningsmatcher i straffområdet i samband med fasta situationer. Jag är kluven. Visst är det bra om det värsta med detta faktiskt stävjas. Samtidigt anar jag att det här är direktiv som sakta kommer att ”glömmas bort” ju längre säsongen lider. Liksom det är svårt att se att det tillämpas helt konsekvent i samtliga matcher bara under den här omgången.

:::

FÖR ÖVRIGT

Visst var det väldigt olämpligt twittrat av Andre Gray. Men det var också fyra år sedan, mycket vatten har hunnit rinna under den bron. Det var ingen tillfällighet att de grävdes fram just igår kväll. Man avgör inte en fotbollsmatch mot Liverpool ostraffat.

Veckans babyface: Guochuan Lai, West Broms nye ägare.

Supermöte nästa omgång mellan två sexpoängare på KC Stadium – Hull mot Man Utd.

Sista säsongen Tottenham spelar på White Hart Lane. Känns som att det kan ligga något i luften på den arenan. Strålande scener sedan Victor Wanyama avgjort sent mot Crystal Palace.

Det tog Niclas Holmgren knappt en enda repris att konstatera att Danny Drinkwater inte skulle ha någon straff och att han slängde sig. Själv lyckades jag inte ens med flera repriser förstå hur han kunde dra slutsatsen att det inte var straff, än mindre att Drinkwater slängde sig. Opinionsbildning.

Adam Clayton i Middlesbrough visade strålande “testicular fortitude” efter matchen mot Sunderland.

Rent geografiskt skiljer det bara cirka fyra mil mellan Sunderland och Middlesbrough, två klubbar uppe i nordöstra England. Tees-Wear-derbyt som det också kallas är prestigefullt men måhända något ojämnt balanserat. För Middlesbrough är Sunderland förmodligen deras allra främsta rival, samtidigt som Newcastle allmänt sett betraktas som Sunderlands värsta fiende.

Men nu är det så klart ett mycket hett möte. Dels eftersom det är det enda derbyt dessa båda klubbar har att se fram emot den här säsongen. Dels för att där finns något av nyhetens behag över detta rivalmöte. Absense makes the heart grow fiercer skulle man kunna säga. Det var sju år sedan Sunderland och Middlesbrough stötte på varandra i ligaspelet senast.

Det båda klubbarna möts dessutom i ett intressant läge. Både Sunderland och Middlesbrough imponerade i någon mening i ligapremiären, utan att riktigt få med sig det resultat de hoppades på. Middlesbrough tappade en ledning hemma mot Stoke, och Sunderland hade förmodligen spelat ihop till en poäng borta mot Man City innan ett oturligt självmål i slutet av matchen.

Middlesbrough hade mycket att glädja sig åt i spelet. Gaston Ramirez var lysande på mittfältet och Alvaro Negredo gjorde mål i debuten. För David Moyes fanns många glädjeämnen att ta med sig från Etihad. Fabio Borini och Jermain Defoe var båda bra. Adnan Januzaj såg ut att tycka om fotboll igen. I Lynden Gooch verkar Moyes ha hittat en riktig mittfältstalang.

Gooch – ett namn som påminner mer om en blaskig alkoläsk.

David Moyes har lagt mycket energi på att förstärka Sunderlands mittfält de senaste veckorna. Lynden Gooch är därför ett välkommet tillskott. Utöver att ha värvat Adnan Januzaj som möjligen skulle kunna betraktas som en kvalificerad chansning så har Moyes dessutom frivärvat Steven Pienaar, vilket får betraktas som raka motsatsen till chansning.

Men kanske är det i backlinjen som David Moyes börjar få störra problem med bara tiotalet dagar kvar av transferfönstret. Younes Kaboul har lämnat klubben för Watford och det verkar som om Everton, David Moyes gamla klubb, har fått huvudet att snurra på Lamine Kone, Sunderlands mittbacksklippa som var ett stort skäl att Sunderland förra säsongen lyckades hålla sig kvar.

Kones insats mot Man City tydde inte på något sätt på att han inte var fokuserad på uppgiften, men Kone sägs ha lämnat in en transferbegäran och han är något halvsuspekt inte tillgänglig för spel idag på grund av en något odefinierad skada. Istället lär Mourinhodödaren Papy Djilobodji få göra sin debut för Sunderland mot Middlesbrough.

Derbyn är så klart alltid speciella till sin karaktär. Men kanske ska vi inte vänta oss någon sprudlande målfest i den här matchen. David Moyes och Aitor Karanka är båda i någon mening samma andas barn. Båda prioriterar i första hand defensiv disciplin. Båda gillar att kunna attackera sina motståndare genom snabba omställningar.

Kanske har Aitor Karanka och Middlesbrough i det avseendet ett övertag, då det är ett lag som har haft betydligt längre tid på sig att spela sig samman defensivt. Där finns förmodligen en tryggare grundstruktur än den som David Moyes har hunnit med att införa i Sunderland. Sunderland har å andra sidan hemmaplan och en riktig sniper i Jermain Defoe.

För David Moyes blir det ännu en kraftmätning med en av alla dessa omsusade och befjäskade utländska tränare som kommer till England och tar hans och hans kamraters jobb. Nåja, nu kanske jag överdrev en aning. Förra helgen var det ju Pep Guardiola han nästan fick att sätta quesadillan i vrångstrupen. Nu ställs han alltså mot José Mourinhos avkomma i Middlesbrough.

Förra helgen var David Moyes naturligtvis rejält nederlagstippad. Den här helgen å andra sidan förväntas å andra sidan David Moyes faktiskt vinna matchen. Trots allt är det ju en stolt tradition i Sunderland. Varje ny manager vinner ett derby i sin andra match med klubben. Aitor Karanka kan å andra sidan vinna ett derby i sin andra match i Premier League.

En spännande början på fotbollsöndagen. Som sedan ska avrundas med att West Ham inviger sin nya hemmaarena riktigt på riktigt så att säga, det vill säga i ligaspelet, mot Bournemouth. En något annorlunda engelsk fotbollssöndag för att vara uppriktig.

Men inte mindre intressant för den sakens skull.

:::

TRANSFERKOLLEN

Younes Kaboul, Watford (+++). En av Sunderlands bättre mittbackar under de senaste säsongerna och en vettig förstärkning för Watford, utan att för den sakens skull vara ett enormt kvalitetslyft. Spelandes en trebackslinje behöver dock Watford bredda truppen i den lagdelen.

Christian Benteke, Crystal Palace (+++++). Svag femma detta. Det är en värvning jag i allt väsentligt är väldigt förtjust i. En dokumenterat skicklig anfallare som passar perfekt in i Crystal Palaces taktiska upplägg, i ett lag som i ett par säsonger har skrikit efter en anfallare av Bentekes kaliber. Benteke som samtidigt är ett lysande exempel på hur en spelare kan misslyckas i en klubb utan att det på något sätt är spelarens fel. Mitt frågetecken gäller främst hur han mentalt hanterar ett steg nedåt i karriären.

Så nu kommer vi till nästa kapitel i sagan där Claudio Ranieri och Leicester ska försöka om inte överträffa förra säsongens saga så i alla fall upprepa den. Det är naturligtvis i någon mening omöjligt. Den stora utmaningen för Ranieri som manager den här säsongen blir att bevara magin i spelartruppen under en säsong som i jämförelse med den föregående egentligen bara kan bli en svagare upplevelse.

I ett sådant läge gäller det så klart att ta vara på glädjeämnena. Och ett sådant glädjeämne är naturligtvis att Leicester får möjlighet att spela i Champions League såsom regerande engelska ligamästare. Det är första gången för Leicester, kanske är det till och med en engångsföreteelse. Men det är en upplevelse under säsongen som kan ge laget en högst behövlig mental energi och ventil från pressen kommer av att spela som regerande ligamästare.

Det har varit en orolig sommar för Leicester. Risken med Leicesters framgångar var självklart alltid att deras spelare skulle köpas upp. Mycket riktigt var det också flera nyckelspelare som ryktades bort. Men så här långt, och det ser ut att förbli på det viset, är det bara N’golo Kanté som lämnat klubben. Både Jamie Vardy och Riyad Mahrez har dock valt att stanna och förlänga sina kontrakt med Leicester. Utöver det har Leicester samtidigt förstärkt med intressanta spelare på viktiga positioner.

Det svåra med Leicester är naturligtvis att hålla koll på förväntningarna och se till att de förblir rimliga. Det vore fortfarande en enorm succé för Leicester skulle lyckas utmana om någon av Champions League-platserna den här säsongen, att de vann ligan förra säsongen ändrar inte på detta. I själva verket är det naturligtvis så att Leicester borde kunna känna sig förhållandevis nöjda bara med att sluta på tabellens övre halva.

Annars kommer mycket av Leicesters fokus den här säsongen ligga på Champions League. Det är inte säkert att Leicester får så många fler chanser att delta i turneringen inom en överskådlig framtid så det gäller att göra det bästa av tillfället. Leicester vill säkert visa att de hör hemma i turneringen och den absoluta målsättningen för dem, särskilt som de är toppseedade, måste vara att ta sig till slutspel.

LINEUP (4-4-2):
GK – Kasper Schmeichel
DR – Danny Simpson
DC – Wes Morgan
DC – Robert Huth
DL – Christian Fuchs
RW – Riyad Mahrez
CM – Danny Drinkwater
CM – Nampalys Mendy
LW – Marc Albrighton
ST – Jamie Vardy
ST – Ahmed Musa

Försvar – (++++)
Inte världens mest profilstarka försvarslinje men som vi såg under förra säsongen en otroligt välorganiserad backlinje. Deras förmåga att hålla motståndet borta från mål och målchanser var stundtals under förra säsongen närmast chockerande hög.

Mittfält – (+++)
En lagdel där Leicester känns stabila snarare än spektakulära. Riyad Mahrez håller förvisso mycket hög kvalitet men är huvudsakligen offensivt lagd. Centralt har Leicester tappat en väldigt viktig spelare i N’golo Kanté och det är en förhoppning i nuläget att Nampalys Mendy ska kunna ersätta honom.

Anfall – (++++)
Jamie Vardy har mycket att bevisa den här säsongen för att övertyga folk om att förra säsongen inte var något specialfall. Kommer dock göra sina mål också den här säsongen. Kompletteras väl av inte minst den alltid lika nyttige Shinji Okazaki men också av det spännande nyförvärvet Ahmed Musa.

TRANSFERFÖNSTRET – (++++)
Ett transferfönster handlar inte bara om att köpa nya spelare utan kan handla lika mycket om att lyckas behålla sina befintliga spelare. Och i det avseendet har Leicester haft ett riktigt lyckat transferfönster. Visst har N’golo Kanté lämnat klubben men Leicester har lyckats behålla både Jamie Vardy och Riyad Mahrez, utan vilka lagets chanser sett betydligt sämre ut. Ahmed Musa och Nampalys Mendy känns som två mycket intressanta värvningar.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Riyad Mahrez
Ligans bäste spelare förra säsongen. En stor anledning bakom Leicesters makalösa framgångar. Har haft ett huvud som snurrat något under sommaren. Måste lyckas reproducera sin form den här säsongen.

Frågetecken: Danny Simpson
Leicester har värvat Luis Hernandez som under början av säsongen har tagit över högerbacken från Simpson, utan att för den sakens skull se särskilt trygg ut. Kan Simpson återfinna fjolårssäsongens form?

Utropstecken: Demarai Gray
Rasande snabb mittfältare som kan göra riktigt stora framsteg under säsongen och bli ett väldigt nyttigt komplement för Leicester. Har byggt på sig i muskler under sommaren och uppvisar ett mycket gott spelsinne.

Kritisk framgångsfaktor: Arbetsmoralen
En känsla av att slå ur underläge och en kollektiv insikt att hårt arbete var helt nödvändigt för att nå framgång var vad som präglade Leicester förra säsongen. Den känslan och den insikten måste Claudio Ranieri helt enkelt lyckas återskapa. Dock lätt att viss mättnad och bekvämlighet uppstår efter att redan ha lyckats med det omöjliga.

VAD TALAR FÖR LEICESTER?
Ett skickligt och välorganiserat försvar. Ligans kanske mest kreative mittfältare och en av ligans mest skickliga anfallare. Ett effektivt taktiskt system väldigt väl anpassat till spelartruppen.

VAD TALAR MOT LEICESTER?
Inte samma taktiska överraskningsfaktor. Bristande kreativitet på centralt mittfält gör det svårt att låsa upp motståndarförsvar. Mental press att jagas snarare än att jaga. Tvingas kombinera ligaspel med europeiskt  cupspel. Inte samma möjlighet till kontinuitet i startelvan som förra säsongen.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#11). Precis allt som kunde gå rätt för Leicester förra säsongen gick rätt för Leicester. Inget fel med det. Men det går inte att räkna med att så ska bli fallet igen. Jag tror Leicester kommer få besvär den här säsongen med att hantera både interna och externa förväntningar på laget efter förra säsongen, möter motstånd som läst av dem mer taktiskt och som ser en skalp i att vinna mot mästarna, samtidigt som de är ovana vid att hantera både ligaspel och europeiskt cupspel. Konkurrensen är så hård i Premier League att alla dessa var för sig små faktorer kan betyda väldigt mycket i tabellplacering. (8-11)

Linhem (#7). Det bör inte vara en nackdel att spela Champions League om du utnyttjar din nyvunna status och bättre resurser på rätt sätt men Leicester verkar inte kunna värva de spelare vanliga engelska topplag kan värva. Med det sagt gillar jag deras värvningar även om nya yngre försvarare fortfarande kan behövas. När jag ser deras trupp vill man placera dem lägre men det går inte att bortse förra säsongens lagprestation. Det blir inte roligt att behöva ersätta Kante denna säsongen men Nampalys Mendy borde få chansen av Ranieri att göra det. Om Fuchs återvänder till sin Schalke-form kan jag se Ben Chilwell ta över vänsterbacksplatsen. (5-9)

LEICESTER SOM TV-SERIE: Friday Night Lights
Otroligt fascinerande serie om staden Dillon i Texas och dess totala inlevelse i sin high school-fotboll och laget Dillon Panthers. En stad i ekonomiskt och socialt förfall som där fotbollslagets framgångar ger staden något att samlas kring och glädjas åt. Den lågmälde men lysande coachen Eric Taylor leder laget hela vägen till titeln första säsongen men upptäcker snabbt att detta bara var första steget på en lång och stundtals väldigt jobbig resa.

För vi befinner ju oss här återigen. En demoraliserande förlust på hemmaplan i ligapremiären. Ett lag som inte alls ser förberett ut inför säsongsstarten. Ett i flera avseenden orutinerat lag uppvisandes ett naivt försvarsspel. En tämligen märklig laguttagning. Buande fans under matchen och efter slutsignalen. En hedrande upphämtning som dämpade den allra värsta kritiken.

Om någon hade fått för sig att göra en slags variant av Arsenalbingo så hade vi haft en vinnare redan efter ligapremiären och förlusten mot Liverpool.

På något sätt var Arsenals match mot Liverpool ett slags mikrokosmos över hela deras moderna existens. En lovande inledning, därefter ett lika ofrånkomligt som totalt sammanbrott, innan en avslutning som inte gör någon konkret resultatmässig skillnad men ändå putsar till siffrorna. Arsenal har närmast satt det här med hederssamma förluster i system.

I något avseende har samma mönster lyckats skapa ett sorts falskt narrativ runt klubben där svaga insatser göms bakom påståenden om hur klubben är stadd i positiv utveckling. Ingen nykter bedömare, oavsett en tabellplacering de mer eller mindre fick till skänks, kan dock se fjolårssäsongen tillsammans med vad som hänt under sommaren som något annat än ett klart och tydligt steg i fel riktning.

All den positiva energi och allt det momentum med vilket Arsenal gick in till förra säsongen är inför den här säsongen förvandlat till negativ energi. Det missnöje bland fansen som låg och jäste under stora delar av förra säsongen har bara blivit mer utbrett under en sommar där Arsenal och Arsene Wenger än en gång fumlar med transferbollen.

Ingen är större än klubben brukar det så vackert heta. Men alltmer framstår Arsenal som en engelsk storklubb vars framtid och utveckling har satts i pant för att Arsene Wenger ska ges möjlighet att forma sitt eget historiska eftermäle. Likt Alex Ferguson vill Arsene Wenger naturligtvis sluta på topp, sluta med en seger, men han vill dessutom göra det på sitt sätt. Arsenal har på gott eller på ont blivit Arsene Wengers klubb.

Men där finns avgörande skillnader mellan Wenger och Ferguson. Ferguson var inte minst en pragmatiker i betydligt större utsträckning än Wenger, det handlade mer om att vinna, hur var inte utan betydelse men av underordnad betydelse. Ferguson var framför allt mer anpasslig. Han följde med i tiden, utvecklade sina metoder utifrån dess nya krav och förutsättningar, förnyades av tiden snarare än blev frånsprungen av den.

När Arsene Wenger 1996 kom till England, till Premier League och till Arsenal för 20 år sedan så var han den store förnyaren. Den brittiska alkoholkulturen förkastades, spelarna sattes på diet, förnyade träningsmetoder och taktiska upplägg, och bidrog alltmänt med en helt annan professionalism än vad som tidigare varit standard inom engelsk fotboll. Det propellerade Arsenal upp till toppen av engelsk fotboll och kulminerade i Invincibles 2003-04.

Men därefter har det tagit en dramatisk sväng utför. Arsene Wenger ger intrycket av att hålla fast vid samma metoder samtidigt som tiden har gått och fotbollsvärlden har förändrats dramatiskt. Ligans mest radikale manager har blivit dess mest konservative manager, ett mönster som återkommer i stort som i smått. I träningsmetoder, i lagets taktiska uppställning, i förberedelserna inför säsongen, agerandet på transfermarknaden, vilken typ av spelare han värvar.

Konservatismen verkar vara ett av Arsene Wengers personlighetsdrag. Och till skillnad från sitt första årtionde i Arsenal har han inte längre än mer äventyrlig VD i David Dein som gav denna personlighet balans. Nu finns där en VD, Ivan Gazidis, och en klubbledning som snarare förstärker dessa personlighetsdrag, som även de manar till försiktighet samtidigt som fansen törstar efter den ambition de blivit lovade i tio år av tålamod men som aldrig kommer.

Arsenal har inte som andra klubbar råd att göra misstag på transfermarknaden, menar klubbledningen. Vilket ignorerar misstagen man gör när man inte agerar på transfermarknaden, och den sportsliga kostnaden av dessa misstag. För en ekonomiskt allmänbildad person är det också svårt att se varför en av världens rikaste klubbar, värderad till £1,500m, med en kassareserv närmare £200m och med ett av världens högsta årliga intäktsflöden, inte skulle våga sig på en och annan risk på transfermarknaden.

Engelska klubbar kvävs på transfermarknaden, menar Arsene Wenger. Vilket mest ger intryck av att han befinner sig i någon slags alternativ verklighet. För nej, det gör engelska klubbar verkligen inte. Vad det i själva verket handlar om är att Arsene Wenger vill spela efter sina egna regler på transfermarknaden, snarare än marknadens regler. Samma marknadsregler för övrigt som däremot gärna används för att rättfärdiga Arsenals höga biljettpriser.

Alltså kvävs Arsenal på transfermarknaden. Men det är ett strypgrepp de har kopplat på sig själva. Och det är ett strypgrepp som i första hand får fansen att kippa efter luft.

Hur länge är det acceptabelt att Arsenals framtid och utveckling skall vara satt i pant så att Arsene Wenger ska kunna få sitt historiska eftermäle att visa att han hade rätt hela tiden? Det är upp till Arsenals ägare och klubbledning att bestämma det. Mirrors Brian Reade skräder dock inte i orden när han utifrån samma tema som jag själv utvecklat under en längre tid menar att de knappast kommer trycka på eject-knappen.

Men Arsene Wenger måste naturligtvis lyckas. Lyckas han inte återerövra ligatiteln kommer det alltid finnas en parentes med orden ”yes, but…” bredvid hans tid som Arsenalmanager. Önsketanken är självklart att Arsene Wenger ges möjlighet att sluta med samma eftermäle som Alex Ferguson, hans första, största och äldsta rival; två managerikoner som med tiden alltmer kom att respektera varandra.

Men vad tiden lider ter det sig som om Wengers eftermäle alltmer tar samma form som Brian Cloughs i Nottingham Forest. En klubblegend med enorma framgångar under sin första tid i klubben. Men vars personliga demoner såg honom bli fastvuxen på managerposten och bli fast där minst ett årtionde för länge, i slutänden sjunkandes tillsammans med skeppet ned i ett djup klubben ännu, drygt 20 år senare, inte riktigt tagit sig upp ifrån.

Bara en ligatitel kan säkra Arsene Wengers eftermäle, och ge det ett lager av teflon från alla berättigade frågetecken. Men det är i själva verket en ligatitel som han aldrig riktigt verkar komma närmare att lyckas vinna, oavsett hur han själv beskriver situationen. Förra säsongen var hans kanske bästa chans på mycket länge, en chans som försattes. Den här säsongen finns fortfarande en chans, om än mindre.

Arsene Wenger har inte råd att försätta den här chansen också. Ändå har han i sin konservatism gett sig själv samma svårigheter och ett lika tufft utgångsläge som så många gånger tidigare. Definitionen av galenskap sägs vara att göra samma sak om och om igen och varje gång förvänta sig ett nytt utfall. Arsene Wenger kan i så fall bara hoppas att den här säsongen blir precis lika galen som förra säsongen.

Passande nog möter Arsenal också Leicester ikväll. En match som på förhand känns som något av en vägvisare för båda lagen. Och där minst ett av den här sommarens transfermisslyckanden kan komma tillbaka och bita Arsenal och Arsene Wenger i rumpan.

:::

TRANSFERKOLLEN

Marc Wilson, Bournemouth (++++). Viktig värvning för Bournemouth som behöver förstärka rutinen och hårdheten i den egna backlinjen. Wilson är en rutinerad mittback från Stoke som kan skänka välbehövlig stadga till Bournemouths defensiv, vilket kan komma att betyda ett antal bonuspoäng under säsongen.

Steven Defour, Burnley (++++). Det blev aldrig något riktigt av med Defours karriär som i flera omgångar har ryktats till engelska storklubbar. Nu kommer han till sist till England men någon storklubb är det inte fråga om. Dock skicklig spelare som bidrar med ytterst välbehövlig kvalitet på Burnleys centrala mittfält.

Roberto Pereyra, Watford (++++). Skicklig offensiv mittfältare som under ett par säsonger har befunnit något i utkanten av Juventus spelartrupp. En spelare som kan växa ut ytterligare med regelbunden speltid under Walter Mazzarris ledarskap i Watford. Förstärker en förhållandvis svag lagdel i Watford. Är inlånad för säsongen med sikte på ett köp.

Steven Pienaar, Sunderland (+++). David Moyes fortsätter att samla på sig sina gamla bandmedlemmar till sitt nya lag. Kommer det bli någon skön musik med den här värvningen? Tja, Pienaar kommer på fri transfer och har naturligtvis sina bästa dagar bakom sig, men Moyes vet vad han kan förvänta sig av Pienaar och hur han bäst ska använda honom. Har fortfarande mycket att ge.

Frågan alla ställer sig inför den här säsongen är om någon nykomling någonsin har varit sämre rustade för Premier League än Hull. Klubbens ägare, Assem Allam, kämpar för hälsan på sjukhus och som en följd har hela klubben hamnat i något slags paralyserat tillstånd. Viktiga spelare har lämnat klubben, Hull har svårt att över huvud taget få ihop en fullständig spelartrupp och mitt under sommaren, strax innan säsongen skulle börja, meddelade Steve Bruce att han lämnade jobbet som Hulls manager.

Missnöjet runt klubben är med andra ord omfattande. Mitt in i denna röra får då Mike Phelan kliva in i sitt allra första managergig efter många år som assisterande tränare, huvudsakligen i Man Utd. Det kan knappast betraktas som något önskejobb, allra helst som det är uppenbart att Hulls ägare försökte hitta andra manageralternativ utan att lyckas, men det är den typen av jobb som numer finns tillgängliga för kandidater som Phelan.

Ett lag som tränas av Mick Phelan kommer dock alltid vara välorganiserade defensivt, vilket vi också såg i ligapremiären då Hull mycket överraskande besegrade Leicester. Vad Hulls svårigheter under sommaren också kan ha gjort är att skapa en väldigt stark laganda i Hull. Det är väl högst osäkert vilken betydelse detta kan komma att ha under en hel säsong men vi ska kanske inte räkna med att Hull riktigt blir de slagpåsar alla förväntar sig.

Givet förutsättningarna finns det bara ett enda mått på en lyckad säsong för Hull, nämligen om de mot alla odds skulle klara av att hålla sig kvar i Premier League. Det finns egentligen ingen annan målsättning som är realistisk att prata om för Hull, och skulle Hull ändå åka ur Premier League så måste analysen landa i Hulls klubbledning aldrig riktigt gav laget ens chansen att hålla sig kvar i Premier League.

LINEUP (4-3-3):
GK – Eldin Jakupovic
DR – Ahmed Elmohamady
DC – Curtis Davies
DC – Michael Dawson
DL – Andrew Robertson
DM – Tom Huddlestone
CM – David Meyler
CM – Jake Livermore
RW – Robert Snodgrass
ST – Abel Hernandez
LW – Sam Clucas

Försvar – (++)
Inte en fullständigt oäven backlinje. Framför allt ett rutinerat och skickligt mittförsvar innebär att Hull inte kommer läcka som något såll under säsongen, även om det samtidigt ser tämligen tunt ut i händelse av skador. Ytterbackarna håller lägre kvalitet och är en position Hull behöver förstärka.

Mittfält – (+++)
Spelare för spelare inte något svagt mittfält. Har tappat i slagstyrka sedan Mohamed Diamé lämnade klubben men Tom Huddlestone och Jake Livermore är ett bra radarpar på centralt mittfält och Robert Snodgrass är en mycket skicklig och kreativ kantspelare.

Anfall – (++)
Abel Hernandez var kanske en för bra anfallare för The Championship men måste visa att han håller också i Premier League. En målskytt i det ordets rätta bemärkelse. Hull kan bara hoppas att Hernandez håller sig hel och frisk, och lika effektiv som förra säsongen.

TRANSFERFÖNSTRET – (-)
Katastrofalt transferfönster för Hull och nu kompliceras därtill läget att det blir väldigt svårt att övertyga några spelare att alls komma till Hull, åtminstone rätt typ av spelare. Det är naturligtvis illa nog att en nykomling i stort behov av förstärkning inte alls lyckas förstärka sin spelartrupp, när dessutom lagets kanske viktigaste spelare i form av Mohamed Diamé lämnar klubben för att spela i The Championship så har man passerat anständighetens gräns.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Jake Livermore

Frågetecken: Abel Hernandez
Kan lika gärna betraktas som nyckelspelare men just i det avseendet är Hernandez också något av ett frågetecken. Kan han återskapa målformen han hade i The Championship även i Premier League?

Utropstecken: Jonathan Edwards
19-årig anfallare från Peterborough som har köpts under sommaren. En spelare med talang och det kan visa sig att han kan komma att bli mycket viktig för Hull, inte minst om något händer med Abel Hernandez.

Kritisk framgångsfaktor: Managern
På pappret finns absolut ingenting som talar för att Hull ska kunna hålla sig kvar i Premier League. Det fanns å andra sidan på pappret ingenting som talade för att Leicester förra säsongen skulle kunna vinna Premier League. Så vad fick dem att lyckas? Organisation, hårt arbete och laganda. Detta är vad Mick Phelan måste hamra in i sina spelare under hela säsongen. Då kan det finnas en liten strimma hopp för Hull.

VAD TALAR FÖR HULL?
Absolut ingenting. Och det är det enda som kan tala för Hull.

VAD TALAR MOT HULL?
En mer eller mindre obefintlig klubbledning. En skadedrabbad och rakbladstunn spelartrupp. Små resurser för förstärkningar och låg politisk vilja att investera. Missnöje bland fansen. En spelartrupp i avsaknad av såväl kvalitet som bredd på flertalet positioner på planen.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#20). Hull visade i ligapremiären mot Leicester att det absolut finns kvaliteter i dem som fotbollslag och att de inte rakt av ska avfärdas. Det var samtidigt en match med unika omständigheter. Jag har väldigt svårt att föreställa mig att Hull över en hel säsong ska kunna undvika nedflyttning den här säsongen, det ser alldeles för tunt och svagt ut, och motståndet är alldeles för tufft. (19-20)

Linhem (#20). Hade en otroligt dålig försäsong, men har ändå (i skrivande stund) fått behålla många startspelare från ifjol. Det verkligen oroande är att man har en väldigt tunn trupp och ifall inte man löser sin gamla/nya ägarsituation snart lär man inte kunna förstärka den. Sam Clucas kan bli deras viktigaste spelare då han de senaste säsongerna spelat på alla icke-målvaktspositioner förutom mittback och högerback. Abel Hernandez kommer göra många mål även om han måste göra dem själv. Snodgrass var som ett nyförvärv när han kom tillbaka från skada i vintras och kommer vara väldigt viktig. (18-20)

HULL SOM TV-SERIE: Breaking Bad
Walter White, en tämligen grådassig gymnasielärare i kemi, får det trista beskedet att han är döende i cancer. För att trygga familjens finansiella säkerhet använder han sina kemiska färdigheter till att börja producera och distribuera metamfetamin. Serien är en studie i Whites moraliska upplösning från sympatisk vardagsperson till en karaktär som alltmer agerar enbart utifrån sitt själviska egenintresse. Hull har fått sitt eget dödsbesked och har framför sig en säsong av kommande moralisk upplösning.

Ikväll är det alltså premiär på riktigt för fredagsfotboll i Premier League när Man Utd tar emot Southampton hemma på Old Trafford. Och visst, jag kan förstå varför man väljer att skicka ut Premier League också på fredagar. Det är ett sätt att televisera ännu en ligamatch per omgång med tillhörande ökning av exponering och intäkter. Liksom det även kan vara ett sätt att underlätta spelschemat för engelska klubblag i Europa.

Men här sitter alltså engelsk fotboll samtidigt på en helt annan produkt som även den är förhållandevis uppskattad och känd runtom i världen. Det vill säga Football League, och mer precist The Championship. Vilket trots att det är en andraliga är en av de bättre och framför allt mest följda ligorna i världen, med ett stort antal ikoniska fotbollsklubbar med många supporters runtom i världen.

Och fredagskvällar har sedan lång tid tillbaka alltid varit ägnad åt just Football League-matcher. Hur genomtänkt det har varit vet jag inte riktigt, men så har det i alla fall varit. Det har varit en kväll när ingen annan fotboll har stått på schemat och när all uppmärksamhet med andra ord har kunnat riktas på just dessa matcher.

Så borde man då inte istället agera i helt motsatt riktning? Det vill säga sopa fredagen helt och hållet ren från Premier League-fotboll och istället ge Football League och The Championship full uppmärksamhet en kväll i veckan?! Och verkligen satsa på den bevakningen ungefär på samma sätt som man gör med Premier League och Monday Night Football. Istället för att låta den ena produkten alltmer kannibalisera den andra så tar man chansen att skapa två starka produkter.

Det hade självfallet legat helt i färdens riktning med den profiländring som Football League har genomgått inför den här säsongen, med English Football League som nytt namn och ny domän. Visst, Premier League är den stora och i allt väsentligt globala ligan som ges mest utrymme. English Football League (Championship) är dock den största och högsta engelska ligan med monopol på fredagskvällarna.

Men, det är som det är. Alla kan inte se världen på samma fulländade sätt som jag gör. Engelska fotbollsbyråkrater kan det uppenbarligen inte alls. Än mindre spelar det någon praktisk roll vad jag anser i frågan. Och det är klart, ser man på saken enbart utifrån ett Premier League-intresse, så visst kan det kännas som en vinstlott med Premier League-fotboll också på fredagar.

Om inte annat så borde det innebära en viss publikmässig skillnad. Det borde rimligtvis bli lite krångligare för bortapubliken att lyckas ta sig till matcherna på fredagskvällen, allra helst kanske när avstånden är så långa som ikväll mellan Southampton och Manchester. Det känns obra. Men med samma logik kan man tänka sig att det blir mindre fotbollsturism just på fredagar och att dessa matcher i kanske större utsträckning blir tillgängliga för lokala supportrar. Det känns bra.

Vi får se vad det får för effekt på Old Trafford ikväll. José Mourinho har hur som helst riktig sin uppmaning, vissa skulle kanske kalla det för utmaning, till hemmafansen att verkligen lyfta laget på hemmaplan. De senaste åren har naturligtvis varit präglade av stor frustration, men nu känns det som om optimismen återigen flödar runt Old Trafford.

Den stora grejen inför kvällens match är naturligtvis Paul Pogbas debut i återkomsten till Man Utd. Nu är han inte längre någon sprallig ung, talang från de egna leden som han var för cirka fem år sedan. Nu är han istället en av världens mest uppskattade mittfältare, därtill innehavare av världsrekordet i transfersumma. Det om något borde kunna veva upp stämningen och förväntningarna på Old Trafford ikväll.

Southampton har förvisso ställt till med en hel del problem för Man Utd under senare år. Hittills verkar dock Southampton lida av vissa omställningsbesvär under Claude Puel, i ligapremiären var det exempelvis något turligt man fick med sig 1-1 mot Watford på hemmaplan. Men ikväll kan vi rimligtvis förvänta oss en helt annan matchbild.

Blickarna kommer naturligtvis riktas mot Old Trafford. Inga blickar riktas hur som helst mot Football League den här fredagskvällen. Eftersom ingen match spelas i Football League denna fredagskväll. Hur nu det kunde komma sig.

Ronald Koeman blev Evertons nye manager och det var en anställning som på samma gång imponerade som väckte förundran. Å ena sidan framstod det som klokt på gränsen till slugt att nypa en manager från ett konkurrerande Premier League-lag som slutat ovanför dem i tabellen. Å andra sidan var Ronald Koeman heller inte något namn som särskilt tydligt angav tonen vad gällde klubbens nya ambitioner.

Återstoden av sommarsäsongen har egentligen inte gett några nya eller tydliga signaler heller. Bara några veckor inför ligapremiären hade Everton fortfarande bara värvat en målvakt, Fulhams Maarten Stekelenburg. Värvningarna därefter har samtliga hämtats från Premier League, förvisso bra spelare men till hyfsat höga priser och utan att det alldeles uppenbart lyfter Everton som lag. Hittills har kanske lagts mer energi på att behålla de spelare man har än att värva nya.

Evertons förutsättningar är å andra sidan inte de att de behöver förstärka så väldigt mycket. Redan med den spelartrupp Everton hade tillgång till så hade de alla möjligheter att hävda sig på tabellens övre halva. Vad som krävs är en manager som kan placera sina spelare i ett effektivt och ändamålsenligt taktiskt system. Under Roberto Martinez var Everton oförlåtligt defensivt naiva, något vi kan förvänta oss bli raka motsatsen under Ronald Koeman.

Kanske är det vid sidan av fotbollsplanen som vi ser de tydligaste effekterna av Evertons nya ambitioner. Farhad Moshiri har ändrat klubbens ledningsstruktur och tillsatt en director of football. Tillsättningen var i någon mening sensationell då Everton lyckades nypa Steve Walsh från Leicester, den ansvarige för Leicesters spelarrekrytering under senare år, allmänt ansedd som den kanske främsta anledningen till deras framgångar.

Både spelarköpen under sommaren och Evertons prestationer under såväl försäsong som under ligapremiären, tyder på ett helt nytt taktiskt upplägg för Everton inför den här säsongen, till stor del baserat runt samma idé som Leicester. En välorganiserad defensiv, press högt upp i planen, och ett anfallsspel som framför allt är snabbt och direkt. Idrissa Gana Gueye har en roll liknande N’golo Kanté, och Yannick Bolasie är en mycket spännande värvning för ett sådant system. Det gör också Everton mindre byggt runt Romelu Lukaku som ryktas bort.

Spelplanen har förändrats i Premier League. Livet blir svårare och marginalerna mindre för en klubb som Everton. En något sämre säsong kan innebära tämligen många skillnader i tabellplacering. Att lyckas den här säsongen för Everton måste innebära att bryta de senaste säsongernas apati och ta sig tillbaka upp på tabellens övre halva och tillbaka till Europa. En riktigt lyckad säsong för Everton ser dem åtminstone utmana om Champions League-platserna igen. En cuptitel vore också ett mått på en lyckad säsong för Everton, något de tvivelsutan kan uppnå.

LINEUP (4-2-3-1):
GK – Maarten Stekelenburg
DR – Seamus Coleman
DC – Ashley Williams
DC – Phil Jagielka
DL – Leighton Baines
DM – James McCarthy
CM – Idrissa Gana Gueye
RW – Gerard Deulofeu
AM – Ross Barkley
LW – Yannick Bolasie
ST – Romelu Lukaku

Försvar – (++++)
Everton har förvisso tappat John Stones, men att döma av hur Ronald Koeman planerar spela försvarsspel med Everton så måste inte det vara något allvarligt tapp för dem. Ashley Williams passar i så fall bättre in i det systemet. Everton har bra spelare på samtliga positioner i sitt försvar och backlinje, och vi kan räkna med att det organiseras betydligt bättre den här säsongen.

Mittfält – (+++)
Den lagdel i Everton som framför allt inte imponerar. Mycket beror på hur man gör gränsdragningen mellan mittfält och anfall. Ross Barkley är en mycket talangfull offensiv mittfältare men måste visa att han kan hålla ihop sina prestationer under en hel säsong. Idrissa Gana Gueye är ett inspirerat tillägg på centralt mittfält. Men där bakom är det förhållandevis tunt för Everton.

Anfall – (++++)
Romelu Lukaku är en högklassig anfallare. Frågan är emellertid om Everton får behålla honom den här säsongen. Men bredvid och bakom Lukaku finns det flera skickliga anfallare som gör sig bra i ett snabbt anfallsspel, såsom Yannick Bolasie, Gerard Deulofeu och Kevin Mirallas.

TRANSFERFÖNSTRET – (+++)
Det tog lite tid för Evertons transferfönster att verkligen komma igång men under senare veckor har de blivit mer aktiva. Maarten Stekelenburg var en bra målvaktsvärvning. Idrissa Gana Gueye fyller en viktig funktion på mittfältet, Ashley Williams förstärker backlinjen samtidigt som Yannick Bolasie ger Everton en ny dimension i sin nya anfallsidé. Det är inga rasande spektakulära värvningar, men det kan visa sig vara mycket funktionella värvningar.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Romelu Lukaku

Frågetecken: Gareth Barry
Skicklig spelare, men till åren kommen. Kan han visa sig själv och laget att han håller för ännu en säsong så kan han komma att bli riktigt betydelsefull för Everton den här säsongen.

Utropstecken: Gerard Deulofeu
Teknisk och mycket skicklig spelare som stundtals visar goda prov på riktigt hög kvalitet. Har potentialen att lyfta Everton en dimension men måste bli starkare antingen fysiskt, psykiskt eller både och då han har haft en tendens att hamna utanför laget efter nyår.

Kritisk framgångsfaktor: Hemmaformen
En anledning att så många av Evertonfans totalt tappade tålamodet med Roberto Martinez var att Everton bara lyckades vinna sex hemmamatcher förra säsongen, fem mot lag i botten av tabellen. Det här är ett facit som helt enkelt måste förbättras om Everton ska kunna ta sig upp mot tabellens övre halva.

VAD TALAR FÖR EVERTON?
En i grunden riktigt bra spelartrupp med en stomme av spelare som spelat ihop under längre tid. En mycket stark backlinje som är betydligt bättre organiserad den här säsongen än tidigare säsonger. Ett snabbt, kreativt och kraftfullt anfall som kan dominera en matchbild.

VAD TALAR MOT EVERTON?
Ett något tunt centralt mittfält. Frågetecken kring spelarnas mentalitet som har haft en tendens att svikta vad säsongen lider. Tuff konkurrens där varje snedsteg kan kosta flera tabellplaceringar.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#9). Ronald Koeman har kallats för Hollands David Moyes, och det väljer jag i sammanhanget att betrakta som ett positivt omdöme. Vi kan räkna med att Evertons återkommande defensiva akilleshäl under senare år kommer att vara åtgärdad. Samtidigt finns tydliga tecken på att Everton anammat en tydligare offensiv spelidé. Jag tror Everton rör sig tillbaka upp på tabellens övre halva, även om laget ännu inte är felfritt, men om alla stjärnor står i rätt position kan Everton bli ett lag som utmanar om Champions League-platserna. (8-11)

Linhem (#9). Koeman var mirakelman i Saints och det lär behövas även i Everton som sällan göra stora satsningar. Baines och Coleman är väldigt passande till Koeman, särskilt om han fortsätter med en trebackslinje. Johnny Stones hade passat bra i en trebackslinje, Ashley Williams och en åldrande Jagielka gör den stabil men inte alltför rörlig. Härlig defensivt mittfält om de petar Gary Barry till förmån för Gueye och McCarthy. Kan Deulofou vara lika bra hela denna säsong som han var förra hösten? En Deulofou i form, Bolasie, och Barkley kan bli ligans roligaste anfall med eller utan Lukaku. (6-10)

EVERTON SOM TV-SERIE: NYPD Blue
Det har gjorts en hel del betydligt tuffare och skitigare polisserier efter NYPD Blue men det här var föregångaren som rensade terrängen åt sina efterföljare, där polisyrket inte var något idealiserat önsketänkande utan även yrkets smutsigare sidor lyftes fram. En till stora delar karaktärsdriven serie som i och för sig inte saknar sina skönhetsfläckar. En stabil outsider på en lista över de bästa polisserierna som har gjorts.

Ren idioti självklart. Och naturligtvis bara ännu ett bevis i raden på hur totalt ointresserade FA och berörda organisationer egentligen är av att hjälpa sina egna klubblag i det europeiska cupspelet. En allt annat än stolt och i vissa fall direkt tragisk engelsk tradition ända sedan den europeiska cupfotbollens barnafödsel.

Nu kan det så klart tyckas att West Ham borde kunna klara av Astra Giurgiu från Rumänien ändå. Man City visade ju med all önskvärd tydlighet hur rumänska fotbollslag skall hanteras. Men de har knappast fått de bästa förutsättningarna för jobbet. Dessutom går det så klart att tycka vad man vill, det hjälpte ändå inte förra säsongen.

Det är ju nämligen inte bara en kvalmatch i Europa League för West Ham, det är även ett revanschmöte. Det var nämligen just precis Astra Giurgiu som tämligen överraskande gav West Ham respass ur Europa League i förra säsongens tredje kvalomgång. Fördelen den här gången är så klart att West Ham får avsluta på hemmaplan.

Vilket kan visa sig vara en avgörande skillnad. West Ham har nämligen ett mycket tveksamt facit på bortaplan i europeiskt cupspel där man har förlorat fem av sina sex senaste matcher, den enda vinsten kom mot FC Lusitans från Andorra. I förra kvalomgången förlorade West Ham mot MK Domzale med 1-2 på bortaplan.

Ett svagt bortafacit, det faktum att West Ham har sin nästa ligamatch på söndag, samt en något besvärande skadesituation med flera spelare borta, gör att uppgiften ikväll framför allt blir att skapa sig ett rimligt bra läge inför returen på hemmaplan nästa vecka. Det är inte ikväll som West Ham måste avgöra det här dubbelmötet.

Den sena förlusten mot Chelsea kanske skaver i huvudet på West Hams spelare. Samtidigt verkar inte Astra Giurgiu vara i toppslag de heller. De regerande rumänska ligamästarna har hittills inte vunnit någon av sina fyra första ligamatcher, och därtill fått respass ur Champions League av FC Köpenhamn.

Det kommer alltid vara en fråga med vilken energi och ambition ett engelskt klubblag tar sig an Europa League, allra helst i turneringens tidigare stadier, men Slaven Bilic sänder i alla fall ut rätt signaler med hur viktigt det är för West Hams spelare att lära sig kombinera engelsk och europeisk fotboll, och bli bättre genom att möta en annan typ av motstånd än normalt.

Även om han nästan i samma andetag så klart väljer att betona hur mycket tuffare det är för en klubb som West Ham än för andra engelska klubbar som Man City med flera. Det är med andra ord lite svårt att säga vilket ben Slaven Bilic egentligen står på i den så kallade Europa League-frågan. På pappret för, i praktiken än så länge oklart.

Med Andre Ayew skadad, rapporter under onsdagskvällen talade om att West Hams nya värvning skulle komma att vara borta fram till nyår, är det högst troligt att West Hams nya värvning Jonathan Calleri luftas ikväll. Möjligen försökte David Sullivan sälja en räka som en kräfta när han menade att Calleri skulle bli West Hams bäste målskytt under säsongen, men en talangfull anfallare verkar han vara.

Det känns som att West Ham är skyldiga oss en bra Europa League-prestation den här säsongen. Förhoppningsvis känner de så själva också, och att de även är skyldiga sig själva detsamma. Även om fotbollsbyråkraterna har gjort sitt bästa för att sätta käppar i hjulen för dem.

Kritik och frågetecken har börjat riktas mot Alan Pardew efter ännu en situation där han har tidiga framgångar i en klubb för att sedan se resultaten börja dala. Ifrågasättandet blev dock tämligen milt i och med att en urusel ligaform maskerades av att Crystal Palace förra säsongen tog sig hela vägen till FA-cupfinal och Wembley.

Framför allt har det kanske börjat mullra i spelartruppen som antingen inte ser klubbens ambition eller gör en negativ bedömning av Alan Pardews förmåga att uppnå dessa ambitioner. Yannick Bolasie har redan sålts iväg till Everton och efter ligapremiären finns det goda skäl att undra hur det egentligen står till med Yohan Cabaye. Två viktiga spelare för Crystal Palace.

Annars har det varit en frustrerande sommarsäsong för Crystal Palace, helt i enlighet med den gångna säsongen som helhet. Den började bra med tre klassvärvningar i Steve Mandanda, James Tomkins och Andros Townsend. Men Crystal Palace har framför allt jagat en anfallare, men fått nobben av Michy Batshuayi och nu verkar ha svårt antingen att själva sätta ned foten eller komma överens med Liverpool om Christian Benteke.

Frustrationen runt Crystal Palace hänger till stor del ihop med klubbledningens vilja att ompaketera Crystal Palace till en mer attraktiv fotbollsklubb, det vill säga höja ambitionsnivån. Det innebär naturligtvis i första hand att sikta högre uppåt i Premier League-tabellen. Det reser vissa frågetecken kring vilket tålamod Crystal Palace egentligen kommer ha med Alan Pardew, vars fotboll vare sig är särskilt bländande eller poänggivande.

En lyckad säsong för Crystal Palace vore att snarare för att inleda säsongen på tabellens övre halva, faktiskt avsluta säsongen på tabellens övre halva. Det är till den nivån som Crystal Palace siktar, och lyckas de faktiskt värva en anfallare med kvalitet så är det något de mycket väl kan lyckas med. Med eller utan Alan Pardew som tränare. En misslyckad säsong för Crystal Palace vore ännu en säsong i tabellens anonyma ingenmansland eller, ännu värre, att faktiskt se sig indragna i en oviss nedflyttningsstrid.

LINEUP (4-5-1):
GK – Steve Mandanda
DR – Joel Ward
DC – Scott Dann
DC – James Tomkins
DL – Pape Souare
RW – Wilfried Zaha
DM – James McArthur
CM – Jason Puncheon
CM – Yohan Cabaye
LW – Andros Townsend
ST – Connor Wickham

Försvar – (+++)
Det går inte att ha några särskilt stora klagomål på Crystal Palaces försvar. Inte de mest namnkunniga spelarna kan tyckas, men synnerligen kompetenta försvarsspelare som framför allt är väldigt väl organiserade. Scott Dann är en av ligans mer underskattade mittbackar.

Mittfält – (+++)
Även mittfältet i Crystal Palace håller en tämligen hög medelnivå. Wilfried Zaha, Andros Townsend, Jason Puncheon, Yohan Cabaye är skickliga spelare i offensiv riktning. I Jason McArthur, Joe Ledley med flera har Pardew tunga defensiva alternativ. Mittfältet i Crystal Palace brukar kunna bli för defensivt och för statiskt, och offensivt har Crystal Palace en tendens att bli alldeles för förutsägbara.

Anfall – (+)
Den tydligt svagaste lagdelen och ett återkommande problem för Crystal Palace och för Alan Pardew. Där finns förvisso Connor Wickham som aldrig riktigt verkar få sitt genomslag. Ett område som Crystal Palace söker efter förstärkning på men ännu inte har lyckats.

TRANSFERFÖNSTRET – (++)
Bra början. Steve Mandanda, James Tomkins och Andros Townsend är förstärkning av hög kvalitet för Crystal Palace som de rimligtvis måste vara riktigt nöjda med. Samtidigt neutraliseras värdet av åtminstone en värvning av en motsvarande spelare lämnar klubben i form av Yannick Bolasie. Crystal Palace måste värva en anfallare av hög klass för att kunna lyfta omdömet om det här transferfönstret.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Andros Townsend
Viktig värvning för Crystal Palace, allra helst som Yannick Bolasie alltså har lämnat klubben nyligen. Är den med mest framåtriktad kreativitet på Crystal Palaces mittfält och således den som framför allt förväntas hålla ihop och höja anfallsspelet under säsongen.

Frågetecken: Connor Wickham
Att Crystal Palace tämligen febrilt jagar en anfallare säger kanske mer än något ord att Connor Wickham inte åtnjuter det största förtroendet. Även om Crystal Palace lyckas i sitt uppsåt måste Wickham helt enkelt visa att han håller på den här nivån och kan bidra till Crystal Palaces säsong.

Utropstecken: Wilfried Zaha
Snabb och attackvillig på planen, men lite för mycket bara snabb, därför förutsägbar och något i avsaknad av slutprodukt. Kan visa att han har mognat inför den här säsongen och blivit bättre i sitt beslutsfattande på planen.

Kritisk framgångsfaktor: Hemmaformen
Crystal Palace är i första hand ett defensivt lag, vilket står dem bi på bortaplan normalt sett. Men hemmaformen har varit sämre. Förra säsongen förlorade de tio matcher på Selhurst Park och lyckades totalt bara göra 19 mål. Detta måste Crystal Palace helt enkelt förbättra om de hoppas kunna avancera uppåt i tabellen.

VAD TALAR FÖR CRYSTAL PALACE?
En stark defensiv med en mycket välorganiserad backlinje som skyddas av ett defensivt centralt mittfält. Snabba, kreativa kantspelare som snabbt kan ställa om i kontringsspel.

VAD TALAR MOT CRYSTAL PALACE?
Alltför hög defensiv balans i laget. Avsaknad både av en riktigt bra anfallare och av en fungerande anfallsidé. En alltför reaktiv taktik som går ut på att neutralisera motståndet snarare än eget spel.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#13). Det finns mycket kvalitet i Crystal Palaces spelartrupp men i viss utsträckning är denna kvalitet också något felpaketerad i ett i mina ögon alltför reaktivt spelsystem. Det finns stora frågetecken om Alan Pardew har the brass balls att kunna lyfta Crystal Palace uppåt i tabellen, vilket framför allt måste innebära att göra dem jämnare resultatmässigt över tid, snarare än att varva bra perioder med riktigt svaga perioder. En riktigt bra anfallare vore en väldigt viktig pusselbit för Crystal Palace. (13-16)

Linhem (#13). Det dras alltid för stora slutsatser inför säsongen baserat på hur de avslutade den gångna säsongen. Jag tror inte i detta fall att deras form i våras nödvändigtvis sätter tonen för deras kommande säsong. Oroande är dock att Bolasie sålts och jag är inte något vidare fan av Andros Townsend. Kan de fortsätta övertyga Damien Delaney att vara en Premier League-mittback (vilket är ett mirakel) så kan försvaret vara starkare denna säsong med den (bortglömda) spännande värvningen Steve Mandanda i målet. Hittar de också en passande anfallare, som beryktade Benteke, så lär de vara mer liknande det Palace som startade starkt förra hösten. (12-16)

CRYSTAL PALACE SOM TV-SERIE: Dexter
En tämligen obehaglig serie i det avseendet att den på något sätt försöker få tittaren att känna någon slags sympati för och moralisk ömsesidighet med en smått kallblodig seriemördare, samtidigt som serieskaparna gör sitt allra bästa för att putsa till ytan på Dexter och således få honom att framstå som the lesser evil. Ungefär som Crystal Palace kan ge intryck av en lite mer välputsad variant av typ West Brom eller Stokestereotypen. Mycket av serien handlar om hur Dexter fortlöpande tvingas omvärdera sin egen så kallade spelidé, eller kod, för att få ihop sin mörka sida med vardagslivet i form av familj, släkt och arbetskollegor.

Det har bokstavligt talat varit och är en helt öppen historia där det bara skiljer några få poäng mellan länderna och ligorna. Nu verkar det dock som om denna strid har gjorts om intet i ett enda förhandlingstekniskt svep. Flera uppgifter gör nämligen gällande att UEFA från och med 2018-19 kommer att ge de fyra högst rankade ligorna fyra garanterade platser i Champions League.

Därmed blir kampen mellan Premier League och Serie A endast av så kallad akademisk betydelse. Och poängavståndet ned till övriga ligor är så stort att i alla fall i det här läget kunna beskrivas som i praktiken ouppnåeligt. En lättnad för Premier League-klubbarna helt säkert, samtidigt som man kan undra vad som nu ska hålla igång engagemanget hos vissa Serie A-entusiaster.

Ett av Sun Tzus mest välkända uttryck är att varje strid är vunnen eller förlorad innan dess första slag över huvud taget är utdelat. Det handlar med andra ord inte om att vinna striden, utan om att forma förutsättningarna för striden till sin fördel. Det är inte svårt att se hur det är ett axiom som har tillämpats för den här striden.

Fyra garanterade platser i Champions League för de fyra högst rankade ligorna innebär totalt 16 platser till dessa fyra ligor. Det vill säga exakt hälften och fem platser fler än vad som är fallet idag. Naturligtvis är detta en kompromiss och en eftergift till de stora ligorna och de stora klubbarna, för att på så vis komma ifrån tankarna på en europeisk superliga.

Det finns skäl att muttra surt över hur storklubbarna och de stora länderna tar för sig i det här avseendet. Samtidigt är det också så att om klubbarna från dessa länder försvinner bort från kvalspelet så blir det också förhållandevis lättare för klubbar från andra länder att ta sig igenom kvalspelet in i Champions League.

Skulle man sammanfatta förslaget i nyttotermer får man lov att konstatera att det är ganska bra för Bundesliga, bra för Premier League och väldigt bra för Serie A. Kampen om fjärdeplatsen har målats upp som ett hot mot Premier League men det glöms lätt bort att det är Serie A som i nuläget saknar fyra platser och som trots allt befinner sig i poängmässigt underläge.

Min läsning av det politiska läget är att det här är en reform som i första hand har drivits fram av italienska klubbar och intressen, möjligen också tyska. Det baseras delvis på nyttokalkylen ovanför, de har helt enkelt mest att tjäna på det. Men också på övriga krav som har framförts. Bland annat detta att ge wild cards till klubbar med historiska meriter – här är det inte precis svårt att se en dubbelmilanesisk bockfot.

Ett annat förslag var att spela Champions League-matcher på helger för att på så vis öka antalet TV-tittare. Ett förslag som Premier League och engelska klubbar ensidigt har motsatt sig. Det är inte svårt att förstå. Premier League råder liksom inte brist på TV-tittare. Men för Italien och för Serie A är det så klart en annan fråga.

Inga av dessa båda krav kommer dock genomföras. Några wild cards är det inte fråga om utan systemet kommer vara fortsatt meritbaserat på ungefär samma sätt som det redan är. Med andra ord har andra ligor fortfarande den teoretiska möjligheten att ta sig förbi de fyra nu största på rankingen.

Däremot verkar det som om experimentet med en Champions League-plats till vinnaren av Europa League blir extremt kortlivat. Åtminstone vad gäller en garanterad plats. Och därmed försvann väl samtidigt en stor förhoppning om att Europa League skulle kunna komma att behandlas mer seriöst också av engelska klubbar.

Det finns naturligtvis många olika perspektiv man kan välja att ta på den här förväntade reformen. Väljer man Premier League-perspektivet, som rimligtvis borde vara den här bloggens utgångspunkt, så är det väl bara att beskriva som en god reform för klubbarna i Premier League.

För fotbollen i stort? Mer osäkert. Men jag är i alla fall inte övertygad om att det måste vara något överdrivet dåligt förslag i det avseendet heller. Jag väljer hur som helst att betrakta förslaget som oskyldigt till dess att motsatsen har bevisats i mer konkreta termer än att man generellt motsätter sig sådant som påstås vara bra för de så kallade storklubbarna.

Å ena sidan har Antonio Conte ett rätt bekvämt uppdrag. För det kan onekligen inte gå sämre för Chelsea. De kommer helt säkert inte sluta tia i Premier League den här säsongen. De kommer inte behöva ägna julfotbollen åt att oroa sig över nedflyttningsstrecket. Å andra sidan har han också ett tungt jobb framför sig att snabbt rycka upp Chelsea igen samtidigt som han tvingas göra det utan de ekonomiska muskler som karaktäriserade Chelseas första årtionde med Roman Abramovich som ägare.

Men Antonio Conte har å andra sidan visat med Italien, inte minst senast under EM, att det är ett läge han gillar. Där tog han ett på pappret tämligen svagt Italien och tog upp dem på samma nivå som fotbollens stormakter som Spanien och Italien genom att taktiskt lyckas utmanövrera motståndarna. Kan Conte få samma taktiska utväxling med Chelseas spelartrupp som han fick med Italien så blir Chelsea återigen formidabla.

Antonio Conte har också ägnat mycket energi under sommaren åt att påtala just behovet av Chelsea som lagbygge. Kanske är det något han måste säga då Chelsea inte längre har samma lyster på transfermarknaden. De kan inte erbjuda Champions League-fotboll och Roman Abramovich är inte längre lika intresserad av att ge ut blanka checkar. Michy Batshuayi och N’golo Kanté är två bra förstärkningar men Chelsea behöver framför allt förstärka sin backlinje.

Med nya TV-avtal, flertalet satsande klubbar, och ett inflöde av ny manager- och spelartalang har klimatet i Premier League hårdnat ytterligare. Det finns fler klubbar med höga ambitioner än vad det finns ligaplatser att rent konkret uppfylla dessa ambitioner. Alltså blir det nödvändigt att omkalibrera vad det innebär att lyckas respektive misslyckas i Premier League.

Givet Chelseas fjolårssäsong är kraven för en lyckad säsong hyfsat blygsamt formulerade. Visst hoppas Chelsea säkert kunna blanda sig i titelstriden den här säsongen, därtill behjälpta av att slippa europeiskt cupspel, men Chelsea kan betrakta den här säsongen som lyckad om den innebär en återkomst till Champions League. Helt säkert finns där också en ambition att kunna plocka hem någon cuptitel.

Ett misslyckande för Chelsea och för Antonio Conte vore att inte ha gjort några stora framsteg i det avseendet, det vill säga att ännu en säsong hamna utanför Champions League-platserna, eller till och med verkligen vara med i kampen om dem. Slutar man på femteplats och missar Champions League med någon poäng kan det ändå vara ett tecken på framsteg. Ett fundamentalt misslyckande för Chelsea som klubb vore att köra helt ned i diket och byta ännu en tränare mitt under säsongen.

LINEUP (4-4-2):
GK – Thibaut Courtois
DR – Branislav Ivanovic
DC – Gary Cahill
DC – John Terry
DL – Cesar Azpilicueta
RW – Willian
CM – N’golo Kanté
CM – Cesc Fabregas
LW – Eden Hazard
ST – Diego Costa
ST – Michy Batshuayi

Försvar – (+++)
Chelsea har inte något svagt försvar om ser till vilka fyra spelare som kan utgöra lagets backlinje. Det finns dock frågetecken framför allt kring hur pigga i benen Branislav Ivanovic och John Terry egentligen är nu för tiden. Kurt Zouma blir ett viktigt tillskott när han återvänder från skada, men Chelsea känns tunna i försvaret och behöver förstärka i augusti.

Mittfält – (++++)
Det finns många kvalitetsspelare på Chelseas mittfält. Det är uppenbart att N’golo Kanté kommer ha en väldigt betydelsefull roll på mittfältet, och att de senaste säsongernas duo i form av Fabregas och Matic bryts upp. Mycket talar för att Fabregas får en mer framåtskjuten roll i planen.

Anfall – (+++)
Att döma av försäsongen är det ett tvåmannaanfall som framför allt verkar tilltala Antonio Conte. Men Chelsea ser tunna ut på den här fronten. Michy Batshuayi är tvivelsutan talangfull men samtidigt oprövad i Premier League. Diego Costa är väldigt skicklig men verkar inte vara fokuserad. Chelsea måste förstärka sitt anfall.

TRANSFERFÖNSTRET – (+++)
N’golo Kanté är en mycket bra värvning från Leicester som förstärker Chelseas mittfält och tillför laget ny energi och arbetsvilja. Något av en kupp givet att Chelsea till skillnad från Leicester alltså inte spelar Champions League. Michy Batshuayi är en bra värvning till anfallet. Utöver det har det varit förvånansvärt inaktivt, med mycket prat om hur svårt det är på transfermarknaden. Ligan är redan igång men Chelsea har mycket arbete kvar att göra innan transferfönstret stänger.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: N’golo Kanté
Chelsea blev överkörda om och om igen på mittfältet förra säsongen. Duon Fabregas och Matic fungerade inte alls. Kan Kanté reproducera den betydelse han hade för Leicester i Chelsea så är det ett helt annat lag som ställs ut på planen.

Frågetecken: Eden Hazard
Vilken Hazard är det egentligen som kommer till spel den här säsongen? Är det Hazard som var ligans dominante spelare för två säsonger sedan? Eller är det Hazard som var helt osynlig förra säsongen?

Utropstecken: Antonio Conte
I avsaknad av några uppenbara nya, unga spelare som skulle kunna komma in och lyfta laget så får man välja andra vägar. Visar sig Conte kunna översätta ryktet om sin briljans i Premier League blir han en enorm tillgång för Chelsea.

Kritisk framgångsfaktor: Lagmoralen
Problemet är inte kvaliteten på spelarna. Att Antonio Conte har det taktiska kunnandet bör stå bortom allt rimligt tvivel. Förra säsongens fiasko stavades bristande lagmoral och arbetsvilja. Klarar Conte av att få en egostyrd spelartrupp att käka taggtråd och pissa napalm så blir Chelsea ett enormt stort hot den här säsongen.

VAD TALAR FÖR CHELSEA?
Kvaliteten i spelartruppen, inte minst på mittfältet. Revanschbegär för förra säsongen. En ny röst på tränarbänken. En större harmoni vid sidan av laget. Antonio Contes taktiska kompetens. Att Chelsea kan fokusera enbart på ligaspelet.

VAD TALAR MOT CHELSEA?
Att laget ser oroväckande tunt ut i båda ändarna av planen. Passivitet på transfermarknaden under sommaren gör att flera av lagets tidigare brister alltjämt består. Tveksamheter för hur Conte kan lyckas i England. Individuella orosmoln kvar i spelartruppen kan störa lagharmonin.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#7). I mitt försäsongstips placerade jag Chelsea som sjua. Det beror på att jag helt enkelt inte lyckas bli klok på Chelsea och var de egentligen står rent lagmässigt. Där finns vissa brister som jag inte har sett åtgärdas under sommaren och lite känns det som om att man mest hoppas att Conte ska lyckas åstadkomma mirakel. Samtidigt är Chelseas sjundeplats förmodligen det tips inför säsongen jag känner mig allra mest obekväm med på förhand. Chelsea är ett av lagen som mycket väl kan vinna ligan den här säsongen, om allt klickar på plats. (3-7)

Linhem (#5). Jag tror starkt på Conte men det kan krävas en säsong för honom att få tillbaka Chelsea till toppen. Frågan är om han överlever en femteplats? Hans backlinje är långt ifrån Juventusklass och det finns tvivel kring deras anfallare. Kan förra säsongens underpresterare lyfta sig eller krävs det en ny trupp? En helt frisk Courtois lär vara bättre denna säsongen. John Terry är snart 36 år och bakom honom ser det tunt ut, även ifall Zouma snart är frisk. Skulle gärna se Matt Miazga och Michael Hector eller någon annan yngre mittback få chansen. (2-6)

CHELSEA SOM TV-SERIE: Oz

Banbrytande serie om livet i fängelset Oswald State Penitentiary, också känt som Oz, där en brokig samling fångar och fångvaktare tillbringar merparten av sina liv. Ett eget slags samhälle i samhället som har levt efter sina egna regler och traditioner och lång tid men där den idealistiske Tim McManus har skapat Emerald City, en ny avdelning med en ny taktik för fångvård mer fokuserad på behandling och rehabilitering än på bestraffning och förvaring. Ett projekt präglat av både framgång och fiasko.

Annars är det en helt annan oroshärd som har dykt upp så här i säsongens gryningsljus för Man City. Pep Guardiola har sina uppfattningar om målvaktspositionen i laget och det har till synes skurit sig totalt mellan honom om Joe Hart – som inför premiären mot Sunderland blev demonstrativt petad till förmån för Willy Caballero.

Det är så klart en ganska märklig situation att befinna sig i som professionell fotbollsklubb att bara några dagar innan säsongens första fotboll ska sparkas komma på att det bara måste bytas målvakt. Det är ingen oviktig position, allra helst inte i Premier League. Ännu märkligare blir det när det sägs att Everton tidigare i sommar lade ett stort bud på Joe Hart som Man City då avfärdade helt.

Det är inget konstigt med att Pep Guardiola vill kunna observera Joe Hart i träning innan han fattar några beslut. Samtidigt var knappast Joe Hart något för honom okänt fenomen innan han kom till Man City. Ett klokt sätt att agera hade varit att säga till Everton ”kanske, vänta, återkom!” snarare än att ge dem beskedet ”glöm det!” vilket fick dem att köpa Maarten Stekelenburg.

Desto mer anmärkningsvärt kan man tycka det är att ge Joe Hart beskedet att han i alla fall har en säsong på sig att visa att han kan ta till sig Pep Guardiolas krav på målvaktsspel, bara för att några få veckor senare meddela att man i själva verket redan har bestämt sig för att han inte duger till. Det kan ses som ett ganska kallhamrat sätt att behandla en klubbikon som Hart.

Naturligtvis gör detta Joe Hart tämligen putt. Om Pep Guardiola istället hade varit José Mourinho så hade vi haft ett par dagars rubriker om hur han mobbade Hart bakom oss. Men det begränsar självklart också handlingsutrymmet för Pep Guardiola. Att ha en ledargestalt runt laget som sprider missnöje skulle snabbt kunna undergräva Guardiolas auktoritet, så han tvingas därmed till en markering.

Samtidigt är det självklart Pep Guardiolas uppdrag och rimliga rättighet att få forma sitt lag efter sina egna idéer, inte bunden och begränsad i onödan av intern politik och tidigare lojaliteter. Det är inte minst av just det skälet som Man City har anställt honom. Och det är svårt att genomföra förändring utan att knäcka några ägg längs vägen. Vad man dock bör fråga sig är om detta var en strid värd att ta i det här läget.

I det här läget eftersom Man City i nuläget alltså inte har ett målvaktsalternativ i säcken. Och nuläget är att säsongen redan har börjat och transferfönstret stänger om två veckor. Vill det sig riktigt illa sitter Pep Guardiola fast åtminstone under hösten med en målvakt han bedömt som otillräcklig, och som han dessutom har gjort sig ovän med längs vägen. Alternativt får man nöja sig med en andrasortering.

(Nu rapporteras det i skrivande stund att Man City ska vara överens med Barcelona om att köpa Claudio Bravo. Det är tveksamt om det är Man Citys förstaval liksom Guardiolas saktfärdighet sannolikt innebär att de missade att frivärva en ungefär lika gammal Victor Valdes under sommaren.)

Även om Man City lyckas värva en ny förstamålvakt, vilket verkar vara Claudio Bravo från Barcelona, så måste man fråga sig hur stor den positiva effekten av detta faktiskt blir. Det råder ingen tvekan om att Joe Hart är en svagare så kallad sweeper-keeper och har en klart och tydligt sämre passningsstatistik än Bravo, Manuel Neuer och andra typiska Pep-målvakter.

(Jonathan Wilson ger en smart, nyanserad och statistikbaserad bakgrund till Pep Guardiolas prioriteringar runt målvaktsposten.)

Men som Jonathan Wilson också är inne på så är statistiska skillnader av det här slaget inte på något sätt oberoende av sitt sammanhang. Joe Harts statistik är en produkt av att han har spelat i Premier League, att han har spelat i Man City som inte tillämpat samma taktik som Pep Guardiolas olika lag, och Joe Hart har därför inte arbetat utifrån samma taktiska direktiv. Det säger sig inte av denna statistik enbart att Joe Hart inte skulle kunna jobba utifrån Guardiolas direktiv och önskemål.

Sedan kommer så klart den spegelvända frågeställningen. Huruvida Claudio Bravo med flera faktiskt är en påtaglig förbättring jämfört med Joe Hart i just Premier League. Det är i alla fall inte något man ska ta för givet. Det är en målvaktsstil, med styrkor respektive svagheter, som kan fungera i Bundesliga och i La Liga, men som inte tvärsäkert fungerar i Premier League. Det kan fungera, det kan också visa sig mer svårimplementerat, och kosta på gungorna vad man drar in på karusellen.

Pep Guardiolas och Man Citys agerande i målvaktsfrågan den här sommaren känns ogenomtänkt, oplanerat och osynkroniserat. Någon använde uttrycket farsartat. Nu är detta så klart inte något unikt för Man City. Det finns klubbar som i praktiken släpper spelare och köper tillbaka dem för £100m fyra år senare. Det finns klubbar som år efter år kommer oförberedda till sin egen ligapremiär.

Det känns framför allt impulsivt. Som om Pep Guardiola nog hade tänkt sig köra vidare en säsong med Joe Hart men såg något han inte råkade gilla i en träningsmatch och reagerade känslomässigt på det. Känslor måste inte leda fram till dåliga beslut, tvärtom kanske några av de allra bästa besluten baseras åtminstone delvis på känslor, men det blir också lite mer slump och lotteri över det hela.

Sådan är också känslan med Man Citys målvaktsfråga efter detta. Det kan absolut bli bra. Men det kan lika gärna bli dåligt, eller i alla fall inte bättre än hur Man City redan hade det. Och då kunde det kännas onödigt att behandla Joe Hart på detta vis.

:::

TRANSFERKOLLEN

Yannick Bolasie, Everton (+++). Intressant värvning av Everton. Förvisso ännu en premiumvärvning av en något begränsad spelare inom Premier League. Men också en värvning som säger mycket om Evertons tänkta taktik under Ronald Koeman, mer speedbaserad än tidigare. Kommer inte göra bort sig i den blå tröjan även om hans hashtag var i det knöligaste laget.

Att Sean Dyche inte är helt nöjd med situationen gick kanske att utläsa av hur han öppet kritiserade media för att inte ge brittiska tränare en så kallad fair shake. Bakgrunden är rimligtvis hur de sällan ges de större klubbarna utan istället ofta tvingas trolla med knäna med små resurser i ligans minsta och svagaste klubbar.

Kontinuitet har varit ledordet i Burnley den senaste tiden. Det är i själva verket ingen större skillnad på det Burnley som var i Premier League och åkte ur för två säsonger sedan, och som däremellan alltså vann The Championship. Sean Dyche är alltjämt lagets manager. Många av spelarna är desamma.

I någon mening känns dock Burnley svagare inför den här säsongen än vad de gjorde förra säsongen. Joey Barton valde märkligt nog att lämna Burnley för att istället spela fotboll i Skottland. Det har tunnat ut Burnleys mittfält med lätt förutsägbara konsekvenser både defensivt och offensivt. Hittills har inte Sean Dyche lyckats åtgärda detta men den belgiske mittfältsmotorn Steven Defour sägs vara på ingång.

Burnley står inför samma fråga den här gången som man gjorde under sin förra säsong i Premier League, det vill säga om ett lag med ligans minsta budget och byggt först och främst runt The Championship-spelare verkligen kan hålla sig kvar i Premier League. Det finns inga krav på Burnley alls den här säsongen, vilket självklart också speglar förväntningarna, en lyckad säsong för dem vore helt naturligt att bara lyckas hålla sig kvar i Premier League.

Därav följer naturligtvis att en misslyckad säsong för Burnley vore att åka ur Premier League.

LINEUP (4-4-2):
GK – Tom Heaton
DR – Matthew Lowton
DC – Michael Keane
DC – Ben Mee
DL – Stephen Ward
RW – Johann Berg Gudmundsson
CM – Scott Arfield
CM – David Jones
LW – George Boyd
ST – Sam Vokes
ST – Andre Gray

Försvar – (+++)
En bra målvakt och en välorganiserad och alls inte oäven backlinje. Det är kanske inte något av ligans mest svårforcerade försvar men det är heller inte den lagdel som framför allt borde bekymra Sean Dyche. Den stabila pjäsen i backlinjen är Michael Keane, som Leicester har ryckt i tre gånger under sommaren men fått nej.

Mittfält – (+)
Lagets stora problemområde, i synnerhet sedan Joey Barton lämnade Burnley i sommar. Johann Berg Gudmundsson och George Boyd är två kompetenta yttermittfältare men det är framför allt centralt som de rejäla bristerna visar sig.

Anfall – (+++)
Burnley har ett tämligen bra anfall men möjligen något tunt. Andre Gray var förra säsongens stora utropstecken bland anfallarna i The Championship och kan han reproducera målformen i Premier League har Burnley en spelare som blir väldigt värdefull. Sam Vokes är en etablerad målskytt.

TRANSFERFÖNSTRET – (+)
Burnleys transferfönster kan bara beskrivas som frustrerande. De enda två spelare som hämtats in är Johann Berg Gudmundsson och Nick Pope från Charlton. Burnleys är i första hand väldigt försiktiga på transfermarknaden, men kanske går det till överdrift när man lägger underbud även på spelare i The Championship som Jeff Hendrick. Sean Dyche har varit tydlig och öppen med att Burnley måste värva mer kvalitet om laget ska ha någon möjlighet att uppnå målsättningen att hålla sig kvar i Premier League.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Michael Keane
Ledaren och förgrundsgestalten i Burnleys backlinje. Kommer få en viktig men svår uppgift att göra Burnley så stabila och täta som möjligt bakåt. Måste visa varför flera Premier League-klubbar är så intresserade av honom.

Frågetecken: Sam Vokes
Hans tidigare säsonger i Premier League har i stor utsträckning blivit förstörda av skador. Har dock gjort 35 mål under sina två senaste säsonger i The Championship. Måste visa att han håller måttet i Premier League.

Utropstecken: Andre Gray
Målspruta i The Championship förra säsongen, som för inte länge sedan spelade non league-fotboll. Kan med andra ord bli något av nästa Jamie Vardy i Premier League. Måste lyckas.

Kritisk framgångsfaktor: Säsongsstarten
Förra gången Burnley var i Premier League så lyckades de inte vinna en enda av sina tio första matcher, och efter det tvingades de ägna hela återstoden av säsongen åt att försöka komma ikapp motståndarna. Burnley har inte råd att ge motståndet samma försprång den här säsongen.

VAD TALAR FÖR BURNLEY?
Kontinuiteten på tränarbänken och på planen. Bra lagsammanhållning och god arbetsmoral. Avslutade förra säsongen väldigt starkt, förlusten mot Swansea var den första ligaförlusten sedan annandag jul. Ett piggt anfall som kan överraska många motståndare.

VAD TALAR MOT BURNLEY?
Klubben har inte lyckats förstärka laget under sommaren. Ser därför svagare ut inför den här rundan i Premier League än vad de gjorde inför förra. Mittfältet är ett rejält orosmoment som måste förstärkas om Burnley ska ha någon chans att hålla sig kvar.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#17). Jag var egentligen ganska optimistisk angående Burnleys chanser inför säsongen. Kanske var det för att jag beundrar deras förmåga att hålla sig lugna också i motgång. Men visst är det så att Burnley har en rejäl uppförsbacke att bekämpa om de ska hålla sig kvar i Premier League. Vad man ser som lugn riskerar i själva verket också vara passivitet och brist på ambition och handlingskraft. Sean Dyche har en svår uppgift framför sig och måste få hjälp av sin styrelse. (17-20)

Linhem (#18). I stort sett samma lag som senast de var uppe. Men bara det att Sam Vokes (lysande huvud- och lagspelare) är frisk till denna säsongen gör dem bättre än senast. Denna gången har de dessutom ett väldigt lovande mittbackspar i Michael Keane och James “Solaris” Tarkowski om den senare kan leva upp till sin potential. Det är fint att Ben Mee är deras bästa vänsterback och nästbästa mittback, men de saknar bredd bakom honom på båda positionerna. De behöver våga mer på transfermarknaden för att hålla sig kvar, framför allt skulle ett nytt par centrala mittfältare (Defour, ej inkluderad) ge dem en ärlig chans att hålla sig kvar. (16-20)

BURNLEY SOM TV-SERIE: 24
En av de klassiska så kallade high concept-serierna från tidigt 2000-tal, där huvudpersonen Jack Bauer har vad man bara kan beskriva som ett antal riktigt dåliga dagar. En serie över drygt åtta säsonger som började bra, dippade rejält i mitten för att sedan få en uppsving längre fram. En tidstypisk dryckeslek var att sänka en shot varje gång Jack Bauer säger ”dammit!” och den modige kan så klart pröva samma lek varje gång vi under säsongen får höra av Sean Dyche att Burnley ”deserved more”.

Kanske var José Mourinhos andra sejour i Chelsea i det avseendet dömd att sluta i en dyster och bitter tonart. Det var på något sätt som om Chelsea istället sökte sig tillbaka till det förgångna, försökte upprepa en förälskelse vars magi aldrig kunde bli densamma som första gången. Orsakerna till den första skilsmässan var inte borta, bara latent dolda under den historiska glömskans snötäcke.

Med Antonio Conte får man intrycket att Chelsea istället har försökt att titta framåt. Att i någon mening se sig själva i spegeln och acceptera de strukturella brister som präglat klubben de senaste fem åren. Att inte bara göra ännu ett försök att lappa över det gamla utan på ett seriöst lägga grunden för nästa upplaga av Chelseas storklubbsbygge.

De första stegen på denna resa ska tas ikväll hemma mot West Ham. En klubb med vilken Chelsea inte bara har en tämligen hätsk rivalitet under senare år utan numer också en klubb som också är en av dem som på allvar har hävdat sig just på Chelseas bekostnad. För första gången på minst två årtionden är det kanske West Ham som har övertaget inför detta prestigemöte.

Redan ikväll har med andra ord Chelsea och Antonio Conte möjligheten att göra en tydlig markering både till motståndare och allmänna skeptiker att förra säsongens problem möjligen var allvarliga, men inte riktigt så omfattande och permanenta som många kanske ville tro. Att Chelsea inte kommer att gå stillsamt in i natten utan siktar på att återta sin plats i toppen av den engelska och europeiska hierarkin.

Huruvida Chelsea kommer lyckas är i det här läget en öppen fråga. Det finns ett antal viktiga frågeställningar som var och en på sitt sätt kommer ha stor betydelse för Chelseas framgångar den här säsongen. De främsta som jag ser det är följande:

Vilka är Chelseas ambitioner?

Antonio Conte har tagit över Chelsea vilket av de allra flesta sågs som början på en rejäl satsning. Men hittills den här försäsongen har Chelsea varit tämligen tillbakadragna. Michy Batshuayi och N’golo Kanté har förvisso värvats men ett problemområde som framför allt backlinjen är så här långt oförändrat.

Det har varit en tämligen märklig upplevelse att höra från Chelsea samma typ av ljud som man under flera år har hört från Arsenal och Liverpool. Hur det är en väldigt konstig marknad och hur det är svårt att hitta riktigt värde. En typ av överväganden Chelsea tidigare inte har fäst någon större vikt vid.

Det väcker självklart vissa frågetecken kring hur motiverad Roman Abramovich egentligen är att själv finansiellt backa upp Chelsea. Strategin är justerad sedan ett par år tillbaka att i första hand finansiera köp med spelarförsäljningar, men det har visat sig svårt att sälja spelare den här sommaren.

Vilket förtroendekapital har Antonio Conte i Chelsea?

Under de första tolv åren som ägare för Chelsea har Roman Abramovich sparkat eller bytt ut tolalt tio olika managers. Två av dem har han dessutom hunnit med att ersätta två gånger. Chelsea har varit notoriskt otåliga när det gäller sina olika managers.

Nu finns det skäl att tro att tålamodet med Conte borde kunna vara ganska stort. Conte är redan en omtyckt personlighet runt Stamford Bridge. Men om det visar sig att resultaten alls inte kommer, att titelstrid och Champions League inte är närmare än ifjol, hur förhåller sig Chelsea då till Conte?

Will the real Eden Hazard please stand up?!

Få om någon enskild spelare har väl representerat sitt lags uppgång och fall lika tydligt som just Eden Hazard. Ligans klart bäste spelare när Chelsea seglade hem ligatiteln för två säsonger sedan. Mer eller mindre osynlig när Chelsea fullständigt kapitulerade förra säsongen.

Det vill säga osynlig fram till och med säsongens sista veckor. Då hittade Eden Hazard återigen formen som det kunde tyckas. Elaka tungor menade att detta berodde på att det vankades ett EM. Ett EM i vilket Hazard också var mycket bra i ett i övrigt blekt Belgien.

En av Chelseas grundläggande styrkor är att spelartruppen alls inte på något sätt är dålig. Eden Hazard är lite typisk i detta avseende. Om Antonio Conte kan få tillbaka den Eden Hazard som dominerade ligan för två år sedan så är Chelsea redan där ett betydligt mer formidabelt lag.

Hur kommer Chelsea fungera rent taktiskt under Antonio Conte?

Conte är så klart känd som en taktiskt väldigt begåvad manager. Vi såg det i Juventus och vi har definitivt fått se prov på det med det italienska landslaget, inte minst i EM. I vilken utsträckning kommer han kunna föra över detta taktiska tänkande på Chelsea och till Premier League?

Conte har under försäsongen bollat med några olika taktiker. Båda två ser i grunden ut att utgå från en fyrbackslinje. Rimligt kanske framför allt sett till att Chelsea ser oroväckande tunna ut i sin besättning försvarare. För närvarande finns bara fyra friska, etablerade försvarsspelare i truppen.

Chelsea fallerade förra säsongen då motståndarna gjorde slarvsylta av duon Cesc Fabregas och Nemanja Matic på mittfältet. Energin på mittfältet kommer bli helt avgörande för Chelsea och för Conte och N’golo Kanté är köpt för detta syfte, vilket också kan komma att frigöra Fabregas.

Hur löser Chelsea sitt Diego Costa-formade anfallsproblem?

Mycket av det taktiska hänger dock också på anfallet. Och i anfallet brottas Chelsea alltjämt med frågetecken kring sin enfant terrible, Diego Costa. Ena dagen en Chelseaspelare, nästa dag är det inte alls säkert att han förblir en Chelseaspelare, om man ska tro Antonio Conte.

Något står helt enkelt inte rätt till med Diego Costa i Chelsea, eller kanske i engelsk fotboll i stort. Det såg vi tydliga spår av redan förra säsongen. Det är en bevisligen mycket skicklig anfallare, som dock verkar ha väldigt svårt att underordna sig lagets auktoritet.

Problemet är bara att Chelsea ser oroväckande tunna ut anfallsmässigt bortom Diego Costa, även om man har värvat Michy Batshuayi. Chelsea sägs jobba på Romelu Lukaku och sin egen Lukback, men det är en värvning som förmodligen bygger på att man först lyckas sälja Diego Costa.

:::

Det känns fortfarande rörigt i Chelsea. Antonio Conte har kommit till ett Chelsea som i hög utsträckning påminner om det där renoveringsprojektet under sommaren som aldrig blev riktigt klart innan semestern hann ta slut, och därför ligger och gnager under hösten. Mot West Ham ikväll får vi en första indikation på hur långt renoveringsprojektet har hunnit komma.

Bubblare:
Lukasz Fabianski, Swansea
Virgil van Dijk, Southampton
Nathaniel Clyne, Liverpool
Etienne Capoué, Watford
Raheem Sterling, Man City
Sadio Mané, Liverpool
Salomon Rondon, West Brom

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Hull. Väldigt viktig vinst för ett totalt nederlagstippat Hull. Alla poäng är naturligtvis otroligt värdefulla för ett Hull som allmänt sett betraktas som mer eller mindre givna för nedflyttning den här säsongen. Självklart stärker det också självförtroendet att ta tre poäng mot just Leicester. Även en viktig seger för Hull givet att man i de närmaste fem-sex omgångarna har ett hiskeligt svårt spelschema framför sig.

Liverpool. Att vinna ligapremiären på bortaplan mot ett av de förväntade topplagen är självklart en väldigt bra början på säsongen. Det såg stundtals riktigt jobbigt ut under första halvlek, men Liverpool visade ändå prov på stundtals lysande press- och anfallsfotboll under stora delar av den andra halvleken. Ändå är kanske känslan från matchen på Emirates att den i någon mening blev en tydlig representation av båda lagens huvudsakliga svagheter inför säsongen.

West Brom. West Brom fick precis den inledning på säsongen som Tony Pulis hade en våt dröm om natten innan. En 1-0-seger på bortaplan där målet kommer på en fast situation. The stuff dreams are made of. Mer seriöst var det så klart en värdefull vinst för West Brom mot en potentiell konkurrent i tabellens nedre regioner, och det var säkert lite extra sweet att det kom mot just Crystal Palace som sägs vara en av klubbarna som rycker i Saido Berahino.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Bournemouth. Började matchen mot Man Utd klart bäst och var det bättre laget under den första halvleken. Sedan dubbelsnubblade Simon Francis fram bollen till Juan Mata och allt bra arbete var gjort om intet. I den andra halvleken höjde sig Man Utd. Inte för att José Mourinho precis presterade något J.R.-leende efter matchen. En något för typisk bottenlagsförlust av Bournemouth för att båda riktigt gott. Men rensar de bort detta kan de bli obehagliga för många lag den här säsongen.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Mick Phelan. Det är ju också ett sätt att göra sin tränardebut på, att besegra självaste regerande mästarna på hemmaplan. Det är ju ingen rolig uppgift Phelan har tagit på sig den här säsongen, ett Hull som knappt ens har ett lag att ställa ut på banan. Men lagsammanhållningen verkar trots allt finnas där och Hull kommer alltid vara välorganiserade med Phelan som manager.

OMGÅNGENS MÅL

Sadio Mané, Liverpool 1-4, Arsenal (b). Egentligen borde det kanske vara givet att välja Hernandez och Diomandes dubbelbicycleta, säsongens allra första ligamål, men det går inte att blunda för att Manés mål mot Arsenal är fotbollskonst på den allra högsta nivån. Farten, bollkänslan, smidigheten, avslutet, allt i fulländad kombination.

:::

TAKTIKTAVLAN

Den återkommande frågan inför säsongen har varit hur Man Utd ser framför sig att använda Paul Pogba. Dagens match, liksom förra helgens, ger det tämligen ensidiga intrycket att Man Utd behöver den sammanhållande länken på det centrala mittfältet, som ger utspelsalternativet centralt i banan vid sidan av kantspelet som nu blir dominerande. Det blir också tydligt att Wayne Rooney och Zlatan Ibrahimovic är tänkt att idka växelvis framryckning där Rooney är tänkt att dra i djupled när Zlatan väljer att gå ner i banan. Det sitter ännu inte i ryggmärgen i spelet men det fanns många lovande tendenser åt det hållet.

:::

OMGÅNGENS GRODA

“We lacked experience at the back…” – Arsene Wenger. Ja, det gjorde ni. Varför gjorde ni det?

:::

TRE PUNKTER

Planering. Det har varit ett återkommande tema inför säsongspremiären hur så många lag känner att de ännu inte är redo för säsongen, att man bara befinner sig på 70% av sin kapacitet och så vidare. Ser vi till transferfönstret är det många som knappt har påbörjat arbetet innan säsongen börjar, andra klubbar tackar nej till £40m för en målvakt de sedan ändå inte vill ha. Okej för att ett EM strular till sommaren något men det finns väldigt goda skäl att ändå undra över hur engelska klubbar egentligen sköter en verksamhetsplanering som närmast börjar framstå som tomtarnas vaktparad.

Trötthet. Det pratas alltmer om trötthet bland engelska klubbar och om spelare i engelska lag. Och det börjar pratas allt tidigare under säsongen om just denna trötthet. Förra säsongen var vi bara i oktober när olika lags svaga insatser sades bero på att spelarna var trötta och slitna. Nu är spelarna trötta för att säsongen ännu inte riktigt har hunnit komma igång. Det här är i själva verket ett rätt tröttsamt tjatter. Hur ser det egentligen ut med fys och fitness-träning i de engelska klubbarna jämfört med de kontinentala klubbarna?

Tre backar. Tre backar. Å-hå-hå. Trebackslinjen har ju inte någon större tradition i Premier League. Men det verkar som om den får sitt rejäla examensprov den här säsongen. Walter Mazzarri kör på det stuket med Watford. Ronald Koeman prövade något oväntat den metoden hemma mot Tottenham. Kanske är det något Pep Guardiola får för sig att pröva med Man City, och många förväntar sig ju att Antonio Conte på något sätt eller vis ska implementera den i Chelsea.

:::

FÖR ÖVRIGT

Märkligt lite snack om hur Pep Guardiola är en bully som mobbar Joe Hart och Yaya Touré. Narrativ.

Två raka förluster i ligan för Newcastle – katastrofal säsongsinledning för Rafa Benitez.

Homosocialitet är ett känt sociologiskt begrepp men det känns som om Liverpools fystränare tar det hela ett steg längre än normalt.

Det blev ett klart lyft när Arsene Wenger bytte in Granit Xhaka och Santi Cazorla. Tycke och smak huruvida man väljer att se det som bra byten eller som tveksam laguttagning.

Känns mycket märkligt hur Henrik Mkhitaryan har hamnat på bänken så här i början av säsongen.

Regeländringen om bestraffning vid olämpligt uppträdande fick en omedelbar, positiv effekt utan att för den sakens skull innebära några orgier i gula eller röda kort.

Jodå, jag vet att vissa spelarbilder är inaktuella. Lär ordna sig inom några veckor.

Varför hörnan på söndagkväll efter bara nio matcher och inte efter alla matcher på tisdag? Därför att det är bättre med minst 90% av något som fortfarande är intressant än 100% av något ingen längre är intresserad av.

Nu är det kanske inte alltid som den här typen av matcher så här tidigt på säsongen verkligen lever upp till vad de lovar. Och givet hur båda lagen än så länge är något stympade av semester och skador så är det en match med något skakiga förutsättningar. En match som båda lagen dessutom verkar prata ned sina chanser i.

Arsene Wenger och Jürgen Klopp befinner sig båda i en något märklig situation där båda två är väldigt framstående managers samtidigt som de i någon mening har lyckats hamna i det mediala bakvattnet med mycket av fokus framför allt på duellen i Manchester, och så klart även på Antonio Conte i Chelsea.

Det kan så klart vara en fördel för båda två att kunna arbeta lite mer i skymundan under lite större lugn och ro. Men man kan också räkna med att både Wenger och Klopp väldigt gärna knäpper Manchesters media darlings på näsan och kör om dem på utsidan. Både Wenger och Klopp har även gjort sitt bästa att öka pressen på sina motståndare genom diverse uttalanden.

För en handfull dollar hoppas Arsene Wenger och Jürgen Klopp spela ut två rivaliserande fotbollsklubbar mot varandra i en liga på ytan så styrd av pengar, girighet och stolthet, där det viktigaste ibland beskrivs som att spendera några få dollar mer.

I någon mening är Arsene Wenger och Jürgen Klopp på samma gång varandras polära motsatser och varandras tvillingsjälar. Fotbollens symfoniorkester mot fotbollens heavy metal. Introvert analytiker med en intellektuell räv bakom örat, mot en extrovert taktiker med ett bombastiskt kroppsspråk. Båda framstår mycket olika som personligheter.

Men där finns också stora likheter. I själva verket är kanske Jürgen Klopp den närmaste motsvarighet vi har idag till när Arsene Wenger själv kom till England för ganska precis 20 år sedan. Båda med ett fokus på fotbollen som ett lagspel med väldigt tydliga egna idéer om hur de vill att sina lag ska spela fotboll. Båda i någon mening klubbarkitekter.

Arsenal och Liverpool, Arsene Wenger och Jürgen Klopp, går också in i den här säsongen med liknande förutsättningar. Båda måste nu i någon mening leverera resultat. Det kan mycket väl visa sig vara Arsene Wengers sista chans att vinna en ligatitel med sitt moderna Arsenal. Jürgen Klopp anställdes för att allra minst på kort sikt ta Liverpool tillbaka till Champions League.

Båda två kan naturligtvis komma att lyckas i sina uppsåt. Men konkurrensen är hög och vare sig Arsenal eller Liverpool har egentligen råd med något annat än en bra början på säsongen. De måste inte nödvändigtvis jobba upp ett försprång mot sina konkurrenter, men de har med all säkerhet inte råd att hamna på efterkälken.

Därför är självklart dagens premiärmatch viktig i ett särskilt avseende. Arsenal är måhända favoriter givet att de har fördel av hemmaplan. De är samtidigt något begränsade av sitt mer eller mindre perenniella nödläge i den egna backlinjen.

Långa bollar var Arsenals medicin mot Jürgen Klopps Liverpool när de båda lagen möttes på Anfield förra säsongen, en match som slutade 3-3. Ambitionen i detta är helt säkert att försöka omintetgöra Liverpools höga press, minska trycket på den egna backlinjen och spela sig förbi Liverpools mittfält. Taktiken får sägas ha varit i det stora hela framgångsrik den gången.

Den gången hade emellertid Arsenal Olivier Giroud som en offensiv måltavla med förmåga att ta ner långbollar. Det har Arsenal inte den här matchen, vilket gör samma taktiska upplägg mer komplicerat. Kanske försökte Jürgen Klopps också spela lite på Wengers stolthet just genom att påpeka hur Arsenal spelade långbollar på Arsenal.

Om Klopp lyckas i detta eventuella mindgamesprojekt så kommer Liverpool ha goda chanser att vinna matchen genom att sätta Arsenals osäkra backlinje och defensiva mittfält under hård press och vinna boll högt. Liverpools taktik under Jürgen Klopp är i själva verket konstruerad just för att maximalt kunna dra nytta av en sådan matchbild.

Arsenals kanske bästa motdrag är att tillämpa den gamla klyschan att anfall är bästa försvar. Håll bollen borta från det egna straffområdet i så hög utsträckning som möjligt. Minska skadan med ett insläppt mål genom att göra fler framåt. Utmana Liverpools backlinje som inte heller den ser ut att vara särskilt robust mot alltför hårt tryck.

Givet båda lagens defensiva bekymmer har vi kanske att se fram emot en riktig revolverfajt på Emirates ikväll. Det är åtminstone den fromma förhoppningen, det är dock sällan premiäromgången bjuder på den typen av fotboll. Båda lagen har dock sett pigga ut under försäsongen och inget av lagen har riktigt något att vinna på en alltför försiktig taktisk inställning.

Om man som Arsene Wenger och Jürgen Klopp vill försöka vinna Premier League med en handfull dollar så har man inte möjlighet att vara överdrivet försiktig. När krutröken skingras på Emirates ikväll vet vi kanske vem av dem som har den mest skarpladdade bössan.

Eddie Howe höll dock fast vid sina principer, samtidigt som Bournemouth höll fast vid Eddie Howe. Och vändningen skulle komma med vintern. I december sprattlade Bournemouths säsong till liv och resultaten började gå deras väg. I slutänden klarade sig Bournemouth kvar i Premier League utan att egentligen behöva bekymra sig om någon nedflyttningsstrid.

Bournemouth har dock inte legat på latsidan under sommaren. Eddie Howe har arbetat hårt med att förstärka laget inte minst med unga talangfulla spelare, men han har heller inte varit rädd för förnyelse. Lagkaptenen Tommy Elphick och Matt Ritchie har båda lämnat klubben. Samtidigt har Bournemouth satsat pengar och bland annat slagit sitt eget transferrekord på Jordon Ibe.

Det är inte utan anledning som Eddie Howe anses som en av Englands absolut mest spännande tränare. Och det är ett både modigt och nyskapande projekt som han arbetar med i Bournemouth, där han fäster väldigt stor vikt både vid en tydlig och konstruktiv spelidé, men framför allt vid att ge unga spelare chansen.

Bournemouths andra säsong i Premier League blir naturligtvis inte lättare än den första. Grundförutsättningarna är i själva verket detsamma. Det vore en bedrift av Bournemouth att hålla sig kvar i Premier League och det är rimligtvis också det som måste vara deras omedelbara målsättning. En lyckad säsong för dem är att kunna se fram emot spel i Premier League även 2017-18.

Därav följer naturligtvis att en misslyckad säsong för Bournemouth vore att åka ur Premier League.

LINEUP (4-1-4-1):

Försvar – (+)
Utan tvekan den svagaste delen i Bournemouth. Och märkligt nog kan Eddie Howe dessutom ha sett till att göra den svagare genom att sälja den hårdföre lagkaptenen och mittbacken Tommy Elphick. Försvaret var en akilleshäl i Bournemouth redan förra säsongen och det ser ut att fortsätta vara så den här säsongen.

Mittfält – (+++)
Motorn i Bournemouths spelidé och även den starkaste lagdelen. Andrew Surman och Harry Arter har bildat ett bra tandempar på centralt mittfält och Lewis Cook kan visa sig bli väldigt värdefull i offensivt avseende. De två köpen från Liverpool, Jordon Ibe och Brad Smith, ger Bournemouth ett på pappret mycket intressant kantspel. Max Gradel och Junior Stanislas är två intressanta alternativ.

Anfall – (++)
Callum Wilson var lagets främste anfallare men blev tidigt skadad förra säsongen. I hans frånvaro visade både Joshua King och Benik Afobe stundtals goda takter. Bournemouth har tämligen bra bredd på sitt anfall men ingen av anfallarna håller någon högre standard sett till ligan i övrigt.

TRANSFERFÖNSTRET – (+++)
Inte spektakulärt men aktivt och Eddie Howe har hittat några riktigt spännande unga guldklimpar. Hur bra det går för Bournemouth kommer i slutänden bero på hur Howe lyckas utveckla dessa spelare. Det skulle dock inte skada om Bournemouth ägnade resten av augusti åt att försöka värva en etablerad mittback.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Jordon Ibe
Ett stort förtroendekapital har investerats i Ibe samtidigt som Matt Ritchie har lämnat klubben. Måste visa skalle och arbetsvilja för att infria den potential han stundtals visat upp under sin tid i Liverpool. Måste fungera för Bournemouth.

Frågetecken: Tyrone Mings
Värvades redan förra sommaren men drabbades av en allvarlig knäskada endast åtta minuter in i sin ligadebut. Kan den lovande vänsterbacken komma tillbaka från skadan kan han bli en väldigt viktig tillgång i Bournemouths försvar, även som ett alternativ som omskolad mittback.

Utropstecken: Lewis Cook
Ansågs allmänt som en av The Championships bästa unga spelare förra säsongen i Leeds. Inte någon speedkula på offensivt mittfält men utrustad med ett väldigt gott spelsinne och bra passningsfot. Mycket utrymme att växa i Bournemouth.

Kritisk framgångsfaktor: Försvaret
Visst spelar Bournemouth i första hand en offensivt inriktad fotboll men de är inte så starka att de kan förlita sig på att offensiven ska räcka till under en hel lång säsong. Vad som framför allt kommer avgöra Bournemouths öde den här säsongen är i vilken utsträckning Eddie Howe förmår att organisera sitt till synes tunna försvar.

VAD TALAR FÖR BOURNEMOUTH?
Att laget har haft möjlighet att arbeta vidare i lugn och ro och bygga vidare på sin redan utvecklade spelidé. Lagsammansättningen med många unga och hungriga spelare, ivriga att visa framfötterna i Premier League.

VAD TALAR MOT BOURNEMOUTH?
Konkurrensen är hård. Försvaret ser oroväckande tunt ut för Bournemouth och i avsaknad av riktiga ledargestalter. Bournemouth avslutade förra säsongen tämligen skakigt och kan ha blivit något lästa i sin taktik. Lite för tunna centralt på planen.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#14). Jag tror det kommer fortsätta gå för Bournemouth. Vilket så klart kan hänga ihop med att jag vill tro det. Mitt förtroende för Bournemouth hänger ihop med att jag framför allt tror Eddie Howe gör rätt som satsar på unga, hungriga spelare och att basera sitt runt att ge dem utrymme att växa och utvecklas. Alldeles för många klubbar på Bournemouths nivå försöker sig istället på motsatsen, att bygga laget runt erfarna veteraner. Det funkar ibland, men inte särskilt ofta, och i stort sett aldrig över tid. (13-17)

Linhem (#12). Jag har svårt att se dem sluta sämre än ifjol när de drabbades av mängder med skador. Vilket dock tvingade Simon Francis till att konvertera till mittback där han passar bättre på denna nivån. Howe har hintat att han ska göra samma sak med 1.91 långa vänsterbacken Tyrone Mings för att stärka mittförsvaret. Jag har följt Ibe sedan han slog igenom som 15-åring i Wycombe men det känns inte som att han utvecklades tillräckligt i Liverpool, fortfarande en dribbler som är snabbare i fötterna än i tanken. Kan ha ligans snabbaste anfallskvartett men har de tillräckligt med framspelare utan Ritchie? (11-15)

BOURNEMOUTH SOM TV-SERIE: Sports Night
Tidig Aaron Sorkin-serie om redaktionen på en större sportkanal. En serie som visar upp många av de lysande egenskaper som skulle blomma ut i all prakt i Sorkins kommande serier, men här var samma egenskaper ännu inte utvecklade och förfinade på riktigt samma sätt, och blev alltför repetitiva. Slutresultatet blir en serie som underhåller och frustrerar i ungefär liknande utsträckning.

Och naturligtvis en av världens absolut mest jämna ligor. Leicesters vinst förra säsongen har vänt upp och ned på alla begrepp. Vi kan inte längre vara lika säkra på kompassriktningen som vi har varit tidigare. Premier League är mer oförutsägbart än någonsin tidigare, i alla delar av tabellen. Åtminstone åtta lag kan på förhand ses som möjliga ligavinnare. Minst hälften av lagen i Premier League kan komma att åka ur.

Mycket av uppmärksamheten riktas naturligtvis mot de sex-sju främsta eller största klubbarna i Premier League. Deras styrkor, svagheter, problem och frågetecken inför säsongen. Samma uppmärksamhet ges inte övriga klubbar, men även bland dem finns det både riktigt hög kvalitet, många möjligheter och inte minst intressanta frågor inför ligapremiären.

Här är de enligt mig tio största frågorna inför säsongen i klubbarna som normalt sett rör sig strax nedanför Sky Six strålkastarljus.

(1) Kan David Moyes återvinna sin och brittiska tränares heder och ära med Sunderland?

Premier League har inför säsongen kallats för ett världsmästerskap för världens bästa tränare. 13 klubbar har utländska managers, de flesta av dem av allra högsta kaliber. Brittiska managers får allt färre möjligheter och som Sean Dyche har varit inne på så bedöms och behandlas de också på ett annat sätt.

David Moyes gör samtidigt sin personliga återkomst i Premier League sedan sina kortare tider i först Man Utd och sedan Real Sociedad. Han tar över ett Sunderland som många tror kommer vara i högsta grad inblandade i ännu en nedflyttningsstrid den här säsongen.

Inte bara har Moyes inte råd med ännu ett misslyckande för egen del. Hur Moyes lyckas med Sunderland kan öppna dörren eller stänga den ytterligare för andra brittiska managers. Hävdar han sig förhållandevis väl i säsongens VM för managers slår han samtidigt ett slag för sina brittiska kollegor.

(2) Finns det någon metod i Pozzos galenskap med Watford?

Först anställer Watford Slavisa Jokanovic, cirka den fjärde nye managern på fyra månader. Han tar Watford upp i Premier League. Han får därefter sparken, Pozzo anställer Quique Sanchez Flores och byter därefter ut nästan hela spelartruppen.

Flores gör en strålande säsong och håller Watford kvar i Premier League. Vad händer sedan? Jo, Pozzo ger Flores sparken och anställer Walter Mazzarri. Det går helt enkelt inte riktigt enligt den klassiska engelska manualen i hur man arbetar med tränare i Watford och för Pozzo.

Manualen säger att en klubb till sist måste ta skada av sådana ständiga och tvära kast. Hittills har dock inte Watford tagit skada. Är det en lyckoträff eller finns det faktiskt en metod i galenskapen? Är Walter Mazzari tränaren som kan lyfta Watford ännu ett steg?

(3) Gör Claudio Ranieri rätt som tokbaissar de regerande mästarnas chanser?

Strax efter slutsignalen på Wembley förra helgen fick Claudio Ranieri frågan vad hans målsättning för säsongen var. 40 poäng kom svaret. De som kommer ihåg förra säsongen vet att det också var förra säsongens mantra. 40 poäng är också den gräns som brukar anses garantera fortsatt Premier League-spel.

Några dagar senare menade Ranieri att det var mer sannolikt att E.T. landade på ett torg i London än att Leicester skulle försvara sin ligatitel. Visst handlar det om att hantera förväntningarna på Leicester, men är det rätt signaler att sända till sina spelare?

Risken finns så klart att det uppfattas som nedvärderande. Och att samma trick som fungerade förra säsongen inte nödvändigtvis fungerar en andra gång. Men det kan samtidigt vara positivt att försöka återskapa känslan av att slå ur underläge, att behöva jobba hårdare än alla andra.

(4) Kommer Swansea bli säsongens fule ankunge?

Nya amerikanska ägare som sade sig vilja satsa offensivt med Swansea. Inom bara någon månad väljer därefter lagets främste anfallare, Andre Ayew, och lagets kapten och mittbacksgeneral, Ashley Williams, att lämna Swansea för konkurrenter i Premier League.

Det är självklart olycksbådande när ett lags förgrundsgestalter lämnar klubben för andra, mer eller mindre likvärdiga alternativ. Det är bara att titta på Aston Villa förra sommaren. Det säger så klart också en del när även en tidigare spelare som Joe Allen väljer Stoke före en återkomst till Swansea.

Några särskilt övertygande ersättare har heller inte hittats. Återigen ligger jämförelsen med Aston Villa nära till hands. Swansea har varit förhållandevis passiva på transfermarknaden, och det är inte helt lätt att utröna vad Francesco Guidolin egentligen har för idé med Swansea.

(5) Blir det boom eller bust för Bournemouths höga spel inför sina andra säsong i Premier League?

Bournemouth och Eddie Howe svarade för en av de mer positiva insatserna under förra säsongen när de höll sig kvar i Premier League och dessutom gjorde det med bibehållet förtroende för sin egen spelidé. Nu undrar man så klart om de kan upprepa bedriften.

Det verkar som om Eddie Howe och Bournemouth i någon mening satsar allt på ett kort. Howe har sålt flera erfarna spelare och ersatt dem med framför allt unga spelare med stor talang. Styrelsen å sin sida har investerat häftigt i nya spelare, netto över 100% av klubbens senast bokförda årliga omsättning.

Det finns självklart en risk i detta förfarande. Det är ett högt spel som måste lyckas om inte Bournemouth ganska snabbt ska hamna i tämligen konkreta fotbollsmässiga besvär, som med tiden kan orsaka än mer påfrestande finansiella svårigheter.

(6) Kan Claude Puel följa i Mauricio Pochettinos och Ronald Koemans fotspår?

Än en gång en ny manager i Southampton. Och än en gång en sommar där Southampton har förlorat ett antal för laget viktiga spelare i form av Graziano Pellè, Victor Wanyama och Sadio Mané. Claude Puel har ett betungade jobb att hålla Southampton kvar på tabellens övre halva.

Det var Mauricio Pochettino som lade grunden för Southamptons framfart under senare år. När han lämnade klubben, samtidigt som en mängd spelare gjorde honom sällskap, gjorde Ronald Koeman ett oväntat bra jobb att bygga vidare laget utan att tappa i slagstyrka.

Franska tränarnamn har inte haft det helt lätt i Premier League. Få har lyckats följa i Arsene Wengers fotspår. Remi Gardes upplevelse i Aston Villa blev mer eller mindre katastrofal. Kan Claude Puel lämna samma stig och istället följa i sina närmaste företrädares fotspår med Southampton?

(7) Kan Everton återfinna sin harmoni?

Folkets klubb myntade David Moyes en gång i tiden om Everton, till förtret för mängder av Liverpoolsupportrar. Om vi ska tro Tony Hibbert så finns inte mycket kvar av den speciella atmosfär som föranledde uttrycket. Istället har Everton blivit mer splittrat, mer egoistiskt, mindre harmoniskt.

Det är en trist historia hur en trotjänare som Hibbert får reda på via klubbens hemsida att han inte längre är önskad av klubben. Leon Osman drabbades av en liknande behandling. Bristen av harmoni i vardagen yttrar sig också i bristande harmoni på planen.

Ronald Koeman framstår inte riktigt som en manager vars främsta fokus är att skapa harmoni. Hans sågning av £13m-värvningen Oumar Niasse var inte nådig. Han verkar missnöjd med Evertons förberedelser inför säsongen. Evertons säsong kan bli besvärlig.

(8) Kan Mark Hughes lyfta Stoke till Europa League?

Stokes stora reformation är kanske Premier Leagues främsta och mest fascinerande story under senare år. Hur en arketypiskt funtionellt spelandes brittisk fotbollsklubb, vars notoriska hårdhet gett upphov till ett alltför vanligt halvskämt, på några år blir ett lag modellerat i Barcelonas avbild.

Mark Hughes anställdes när det inte längre kändes som att Tony Pulis hade mer att ge Stoke. Hughes ville mer med laget och har också lyft Stoke till tabellens övre halva och tre raka niondeplatser. Nu ställs frågan om Stoke har stagnerat under Hughes så som man gjorde under Pulis.

En viss rekyl på den stora reformationen har börjat synas. Intern kritik har riktats mot att laget har tappat en del av sin defensiva grundstyrka. Samtidigt bygger Hughes vidare på lagets offensiva spelidé. Ambitionen måste vara att lyfta Stoke vidare uppåt i tabellen och ut i Europa League.

(9) Hittar Crystal Palace en andra andning med Alan Pardew?

Mönstret börjar bli bekant med Alan Pardew. Han har normalt sett relativt stora framgångar tidigt i en ny klubb. Därefter avtar framgångarna och laget ger intryck av en negativ utveckling, vilket orsakar frustration och krav på avgång bland supportrarna.

Pardew ser ut att ha gått igenom just en sådan cykel med Crystal Palace. Han propellerade dem upp ur nedflyttningsstriden under sitt första halvår i klubben, och hade dem högt upp i tabellen under sitt andra halvår. Därefter har laget emellertid tappat helt i luft och rasat snabbt i form såväl som tabellposition.

Alan Pardew kämpar dock vidare med Crystal Palace, och Crystal Palace med honom. Det finns en hel del potential i Crystal Palaces lagbygge, men ska den potentialen bli verklighet måste Pardew lyckas med vad han hittills har haft väldigt svårt för – att ge sina lag en andra andning.

(10) Kommer Middlesbrough trivas bättre i Premier League än vad de gjorde i The Championship?

Middlesbrough är självklart en av nykomlingarna i Premier League den här säsongen, därtill den nykomling som både såg ut att vara bäst rustad från början och som också har förstärkt mest målmedvetet under sommaren som har gått.

Det var knappast på första försöket som Middlesbrough lyckades ta sig tillbaka till Premier League. De har fallit på målsnöret flera gånger tidigare. Ett besvär som varit återkommande har varit deras problem med offensiven. Man har ofta fallit på sin oförmåga att göra mål.

Matchbilden i The Championship har dock ofta varit sådan att Middlesbrough har varit spelförande. Det passar dock Aitor Karankas spelsätt bättre att kunna kontraslå på motståndet. Utrymmet för detta torde bli mycket större i Premier League. Middlesbrough är inget nytt Leicester ännu, men kan komma att bli.

:::

TRANSFERKOLLEN

Fabio Da Silva, Middlesbrough (+++). Kompetent ytterback som kan gå in både till höger och till vänster, och som har både bollskicklighet och offensiv framåtanda. Bra breddvärvning av Middlesbrough och Aitor Karanka, även om det återstår att se om Karanka kommer vara villig att ge sina ytterbackar sådan offensiv licens.

Paddy McNair, Donald Love och Adnan Januzaj, Sunderland (+++). David Moyes tog med sig shoppingvagnen till Manchester och kom hem med tre unga produkter, Januzaj på lån. Ung talang är kanske inte i första hand vad Sunderland har ett akut behov av, men Moyes känner samtidigt till dessa spelare väldigt väl. Januzaj kan bli en snilleblixt om han presterar lika bra under Moyes som förra gången.

Borja Baston, Swansea (+++). Alls ingen oäven anfallare plockat från utkanten av Atlético Madrids spelartrupp. Vettigare värvning till anfallet än Fernando Llorente kan tyckas. Får Baston den utveckling i Swansea han behöver så har han potential att bli en av Premier Leagues bättre anfallare. Ej säkert att han klarar att bära lagets anfallsspel.

Jonathan Calleri, West Ham (+++). Kluven kring den här lånvärvningen. Å ena sidan en dokumenterat skicklig anfallare, uttagen i Argentinas OS-landslag. Å andra sidan inte uppenbart bra nog att förstärka ett anfall som redan innehåller Andy Carroll och Andre Ayew med flera. Riskerar snarare blockera utrymme för yngre spelare som Ashley Fletcher.

Stora förhoppningar förbyttes därför i lika stor frustration. Resultaten föranledde protester bland hemmafansen och missnöjet med Arsene Wenger och klubbledningen återupplivade tidigare avgångskrav. Sommarsäsongen så här långt har inte varit tillfredsställande med Arsenal passiva samtidigt som konkurrenterna storsatsar.

Inför säsongen finns inte riktigt samma grad av optimism som för ett år sedan. Det kan självklart bidra till att minska pressen på Arsenal, men det har så klart också sina anledningar. Lagets självförtroende som var på uppgång fick sig en rejäl knäck av förra säsongen. I bakgrunden hägrar också frågetecken kring Arsene Wengers framtid i klubben och känslan av att tiden i någon mening börjar rinna ut för honom och för klubben.

Med nya TV-avtal, flertalet satsande klubbar, och ett inflöde av ny manager- och spelartalang har klimatet i Premier League hårdnat ytterligare. Det finns fler klubbar med höga ambitioner än vad det finns ligaplatser att rent konkret uppfylla dessa ambitioner. Alltså blir det nödvändigt att omkalibrera vad det innebär att lyckas respektive misslyckas i Premier League.

Arsenals prioritering den här säsongen måste vara Premier League och Champions League. Arsenal bör så klart sikta på ligatiteln och inte vara nöjda med mindre än så, men konkurrensen är ändå sådan att Arsenals säsong kan beskrivas som lyckad om de i alla fall är inblandade i titelstriden på allvar och tar sig till Champions League. I Champions League måste ambitionen vara att ta sig till minst kvartsfinal.

En misslyckad säsong för Arsenal vore ännu en säsong där de alltför tidigt är avpolletterade från titelstriden. Ett stort misslyckande, vilket sett till den ökade konkurrensen är en högst realistisk möjlighet, vore att sluta utanför de eftertraktade Champions League-platserna. I Champions League vore det ett misslyckande att återigen behöva krångla sig genom gruppspelet och åka ut direkt i åttondelsfinalen.

Arsenal och Arsene Wenger har en tuff säsong framför sig. På gott eller på ont är det en säsong som till stor del kommer definiera Arsene Wengers managerskap och en tidsperiod i Arsenals historia som fotbollsklubb.

LINEUP (4-2-3-1):
GK – Petr Cech
DR – Hector Bellerin
DC – Gabriel Paulista
DC – Laurent Koscielny
DL – Nacho Monreal
DM – Mohamed Elneny
CM – Granit Xhaka
RW – Theo Walcott
AM – Mesut Özil
LW – Alexis Sanchez
ST – Olivier Giroud

Försvar – (+++)
Inte Arsenals starkaste lagdel. Målvakten håller världsklass och ytterbackarna är kompetenta. Det är i mittförsvaret de grundläggande problemen finns. Vid sidan av Koscielny saknar Arsenal mittbackar av tillräcklig kaliber för att utgöra tillgångar i en titelstrid. Med risk för skador ser det i själva verket oroväckande tunt ut.

Mittfält – (+++++)
Den lagdel i Arsenal som håller absolut högsta klass. Mesut Özil och Alexis Sanchez är två rasande skickliga spelare som bidrar med olika men komplementerande färdigheter. Passningsskickliga och spelintelligenta spelare gör mittfältet till Arsenals motor att styra och kontrollera matchbilden. Kan dock bli för omständligt och defensivt obalanserat.

Anfall – (+++)
En av Arsenals återkommande akilleshälar. Problemet är inte att Olivier Giroud med flera inte gör tillräckligt många mål totalt sett. Svagheten består i vilka matcher de gör mål i, eller snarare inte gör mål i. Det är sällan Arsenals anfallare har förmågan att frälsa laget när spelet har gått i baklås, eller i riktigt stora matcher, vilket är en betydelsefull egenskap.

TRANSFERFÖNSTRET – (++)
Transferfönstret har så här långt varit något av en besvikelse för Arsenal. Det började bra med en tidig värvning av Granit Xhaka. Men återkommande problemområden som mittförsvaret och anfallet har ännu inte adresserats, i alla fall inte framgångsrikt. Behöver en uppryckning under augusti om Arsenal vill öka sina chanser till ligatiteln.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Alexis Sanchez
Någon spelare måste bryta mönstret åt Arsenal i djupled och ge bollinnehavet penetration. Hade Sanchez varit fräsch och i form förra säsongen hade Arsenal kanske vunnit ligatiteln redan då. Måste producera.

Frågetecken: Theo Walcott
Walcott skulle kunna ha Sanchez roll men känns för begränsad. Får det inte att flyta på oavsett om han spelar som ytter eller som anfallare. Om han inte säljs i augusti så har han massor att bevisa den här säsongen.

Utropstecken: Alex Iwobi
Mycket positiva vibbar redan förra säsongen och givet att vare sig Walcott, Aaron Ramsey eller Alex Oxlade-Chamberlain har glänst på högeryttern så är detta en position Iwobi verkligen kan göra till sin.

Kritisk framgångsfaktor: Effektiviteten
Några saker tror jag vi kan vara säkra på med Arsenal. För det första att de kommer att släppa in onödiga och onödigt mycket mål. För det andra att de kommer skapa många målchanser. Inget av detta kommer ändras. Vad Arsenal kan förändra, och måste förändra, är med andra ord hur effektiva de är under en hel säsong på att omsätta dessa chanser i mål.

VAD TALAR FÖR ARSENAL?
Stabiliteten i att inte ha behövt byta manager och spelsätt. Spelare som är vana och trygga i lagets spelidé. Just det faktum att många konkurrenter alltjämt befinner sig i olika stadier av förändring. Kvaliteten på Arsenals mittfält som är ligans kanske främsta.

VAD TALAR MOT ARSENAL?
Att flera konkurrenter har satsat stort under sommaren och rimligtvis borde vara betydligt bättre än förra säsongen. De olösta problemen i försvaret och anfallet. Bristen på alternativa matchplaner. Bristande mental hårdhet i motgång. Den latenta frustrationen bland fansen runt Emirates som vänds mot laget i motgång.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#5). Det har länge varit en stolthet för Arsenal och Arsene Wenger att alltid ha kvalificerat sig till Champions League under en tid av austeritet. När man nu ska ha passerat den tröskeln är risken att missa Champions League kanske större än någonsin tidigare. Konkurrensen är mördande om alltför få platser. Arsenal riskerar ha förhållit sig alldeles för passiva i den konkurrensen och riskerar bli offer för sin egen frustration. (1-6)

Linhem (#4). Skulle uppenbart kunna förstärka flera positioner i centrallinjen. Frågan är väl om man verkligen är bara en eller två spelare från en ligatitel eller om de flesta förstärkningar på pappret istället skulle sprida grus i lagmaskineriet? Min känsla är att förra säsongen var deras bästa chans på länge och nu har de mer villigt spenderande klubbarna lämnat dem i backspegeln. Deras chans är att de (och Spurs) gjort minst förändringar och möjligen kan Wenger få ett tidigt försprång på den nytillkomna managertrion. (1-5)

ARSENAL SOM TV-SERIE: The Simpsons
En serie som har gått på TV mer eller mindre i oändlighet kan det stundtals kännas som. Var skarpt, aktuellt och nyskapande när serien skapades och under sin första tid men har med tiden blivit alltmer politiskt korrekt och frånsprungen av mer moderna, fräckare och fräschare varianter. Har dock en bra rytm och en stabil grund att stå på och kan fortfarande producera guldkorn av humor.

Sheffield United fortsätter försöka sig ta sig ur League One. Likt med Micky Adams har man återigen tagit in en ”Bladessupporter sedan barnsben” som var framgångsrik i League Two i form av Chris Wilder som vann League Two med Northampton ifjol.

Han har värvat Leon Clarke, en anfallare som följer en lag. Han kan bara lyckas i mindre/sämre klubbar (Bury, Scunthorpe, Oldham, Southend, Coventry, Chesterfield) efter ha misslyckats i större/bättre klubbar (Sheffield Wednesday, Wolverhampton två gånger, QPR, Swindon, Charlton, Wigan, Preston, Plymouth i Championship). Men på något sätt lyckas alltid Clarke själv och managers övertyga sig själv att detta är rätt tid för Clarke att slå igenom på högre nivå i en större klubb.

Blades har dessutom redan Billy Sharp som faktiskt var bra denna gången i Sheffield United (tredje gången gillt!) och supertalangen Che Adams som gjorde elva mål förra säsongen.

Jag gillar dock deras andra värvningar. Mark Duffy är en lysande ytter som hjälpte Burton upp till Championship ifjol; Chris Hussey är ständigt en av ligans bästa vänsterbackar; James Wilson och Jake Wright är pålitliga försvarare; och Jack O’Connell var briljant i Rochdale och fick spela lite i Brentford ifjol. De kan fortfarande re-signa Jose Baxter efter hans ecstasy-avstängning om inte Baxter börjat deala andra droger, som han ryktades göra som ungdomspelare i Everton.

Sheffield United kan lyckas utan Leon Clarke men är han återigen utlånad till säg Fleetwood i januari betyder det antagligen att Blades slutar utanför playoff-platserna igen.

(2) A BARRY FRIED CLUB

När man säger att England saknar en tradition av sportchefer har man inte fel men man nämner sällan Barry Fry som varit sportchef i Peterborough sedan 2006. Dessförinnan var han manager och redan innan Peterborough hade han etablerat ett rykte som mannen som ser på mest fotboll i England. Peterborough är ständigt en intressant klubb, oavsett hur bra de spelar. De gör alltid mycket mål. Ifjol gjorde de lika många mål som ligavinnande Wigan, men slutade på 13:e plats för att man släppte in fjärde mest mål i League One.

Tack vare Barry Fry har de en imponerande förmåga att hitta fynd i lägre och uddare divisioner än de flesta. Deras senaste superfynd och nyblivna lagkapten är Chris Forrester som värvades från Irländska ligan. Marcus Maddison värvade de från Gateshead och ifjol spelade han vänsterback, ytter på båda kanterna, och anfallare. Han gjorde tio mål och 14 assist. Och efter de sålde vidare Conor Washington till QPR fick Lee Angol (värvad från Boreham Wood) chansen och slutade också på tio mål ifjol och om han kan återvända från skada snart lär han göra många fler mål. En joker i leken är också Joe Gormley som skadade sig efter två matcher ifjol och blev borta hela säsongen. Han värvade Posh efter att han gjort 37 mål på en säsong i Nordirländska ligan.

Deras manager denna säsong är Grant McCann, en av Poshs gamla stjärnor från Darren Ferguson perioden. Förutom alla dessa offensiva namn har Posh gjort oväntat rimliga värvningar i två unga mittbackar från Mansfield och Newport (två klubbar jag lätt blandar ihop, av någon anledning) i form av Mansfields unga stjärna Ryan Tafazolli och Andrew Hughes som varit ordinarie i Newport sedan barnsben. Dessutom lär Jerome Binnom-Williams gå rakt in som vänsterback. Som andramålvakt/spelande målvaktstränare har de också hämtat tillbaka Mark Tyler som spelade i Peterborough 1994-2009.

Förlåt, detta är Peterborough så de har förstås fler anfallare som behöver nämnas. Adil Nabi har hämtats från West Brom där han under unga år spelade tillsammans med Berahino (som varit utlånad till Peterborough). De har värvat anfallaren Tom Nichols från Exeter som gjorde gott om mål i League Two. Från Barnet har de värvat Matt Stevens som ryktades till flera Premier League-klubbar innan han skrev på för Posh. Paul Taylor är tillbaka i Posh efter några tunga år i Ipswich och Shaq Coulthirst har värvats från Southend. Hur alla ska få plats är oklart men Peterborough har en tradition av att spela antingen tre anfallare eller spela anfallare som yttrar.

Med sina defensiva förstärkningar, ytterligare offensiv, och Forrester tror jag de kan verkligen kan hota om en playoff-plats.

(3) KAN NORTHAMPTON KOMMA PÅ RÄTSIDA MED ROB PAGE?

Northampton hamnade i gungning kort efter sin uppflyttningsfest när managern Chris Wilder lämnade till förmån för Sheffield United och Ricky Holmes stack till Charlton. Nicky Adams, 15 assist, lämnade för Carlisle men det låter inte som en uppgradering.

Som ersättare till Chris Wilder har man Rob Page. Han gjorde ett stabilt jobb i Port Vale. Vissa trodde de skulle åka ur men de var rimligen ett lag på nedre halvan. De har ersatt Holmes med Kenji Gorre ett lån från Swansea som är född i Holland men är uppvuxen i England sedan hans pappa Dean Gorre värvades till Huddersfield. Gorre Jr har tillhört båda de stora Manchester-lagen som ung men snappades sedan upp av Swansea.

De har också värvat en hel del rutin. Paddy Kenny ska backa upp unga lovande Adam Smith i målet eller ersätta/konkurrera ut densamme om han ens blir kvar. Matty Taylor har fallit ner hit från sitt senaste äventyr i Burnley och har fortfarande en fin vänsterfot och kan spela lite överallt. De har också Alex Revell som spelat alldeles för mycket Championship-fotboll sett till att han bara är lång men kan vara användbar för Northampton. Likaså är Gabriel Zakuani från Peterborough en bra League One-mittback när han är frisk.

Vad de gäller yngre värvningar kan Aaron Phillips (Coventry), Harry Beautyman (Peterborough), Raheem Henley (Swansea), och Jak McCourt (Barnsley) alla vara fynd även om de inte slog igenom i sina större klubbar.

(4) PLYMOUTH: SKEPPSVRAK ELLER SÄTTER DE NYA SEGEL MOT LEAGUE ONE?

Plymouth gick till playoff-final ifjol och blev väntat ganska plundrade. Curtis Nelson lämnade för Oxford, Millwall plockade Gregg Wylde, Kelvin Mellor gick till Blackpool, Reuben Reid tackade nej till en kontraktsförlängning, McHugh gick till Motherwell, och Peter Hartley (playoff-semihjälten) till Bristol Rovers. Men Graham Carey och Jake Jervis är kvar.

De har dock värvat väldigt bra. Ryan Donaldson är en fin frisparksskytte och framspelare från Cambridge. David Goodwillie var en gång en Premier League-spelare. Sonny Bradley är en acceptabel Nelson-ersättare. Jordan Slew var en gång en supertalang. Övriga är rimliga och inte dumma men slutligen har de också värvat lettiska mittbacken Nauris Bulvītis som föddes i gamla Sovjetunionen.

Min känsla är att det kan bli lite stormigt i början men att Plymouth återigen kan segla på sina framgångar fram till playoff-spel

(5) ETT RUTINERAT GRIMSBY TAR SIG AN LEAGUE TWO

Det vore lätt att bryta ihop över att Padraig Amond, som gjorde 31 ligamål ifjol, lämnade klubben för att spela i Hartlepool. Är det ens en uppgradering? Varför lämna en klubb där du gjort 31 j-vla mål för att spela i Hartlepool?

Men Grimsby biter ihop och har värvat nästan ett helt lag av rutinerade, pålitliga Football League-krigare och lirare. Luke Summerfield, Ben Davies, och James Berett skulle få ett motståndarmittfält att lera ner sig för några år sedan och de är ännu inte för gamla. Rhys Browne är väldigt lovande och varken Scott Vernon eller Ashley Chambers har ännu inte gjort sina sista mål.

Ska Grimsby etablera sig i League Two behöver dock Omar Bogle bli mer konsekvent framför mål och om Craig Disley fortfarande har en säsong som mittfältsmördare/mittfältsmålskytt så vore jag väldigt glad.

Grimsby har hårdheten och rutinen för att hålla sig kvar med marginal men de kommer behöva mer och yngre kvalité om de ska ta sig vidare uppåt.

(6) HAR PORTSMOUTH MÅLSKYTTET FÖR ATT ÖDELÄGGA LEAGUE TWO?

Pompey har varit expert- och oddsfavorit ända sedan de föll ner i League Two och inte hade nog med spelare för att ens spela träningsmatcher. Men från och med förra säsongen är Portsmouth faktiskt rimliga toppkandidater. De såg ännu bättre ut ifjol innan vi visste att Gary Roberts inte har mycket kräm kvar i benen.

De har också gjort mycket värvningar denna säsongen men de är inte några som får en att häpna direkt. Carl Baker är en lysande värvning som dominerade League One men han är 33 år och David Forde är liknande ett stort namn men är 36 och satt hela förra säsongen på bänken. Milan Lalkovic är bra men inte riktigt så bra som han låter, Michael Smith och Curtis Main är nog inte bra alls, och Drew Talbot är otroligt bra på att lära sig nya positioner men aldrig bäst någonstans.

Men Pompey har ungdomar som får det att vattnas i munnen (okej, det där lät väldigt fel) i form av framför allt Conor Chaplin. En pojkvasker med ett målsnitt på över ett mål per 90-minuter som nu på andra sidan puberteten borde få starta oftare eller åtminstone få längre inhopp.

De har också lyft fram en viss Chris Oxlade-Chamberlain till A-laget och om han kan ha något liknande hans brors genombrott i Southampton så lär Pompey snart spela i League One.

Av: Peter A. Linhem, @linhem

Premier League 2016-17: Platserna 16-20
Premier League 2016-17: Platserna 11-15
Premier League 2016-17: Platserna 6-10

Att så många klubbar har bytt manager eller befinner sig i början av ett nytt lagbygge komplicerar naturligtvis situationen. Samtidigt är det i de fallen heller inte fråga om vilken förändring som helst utan om en satsning som rimligtvis borde betyda att de blir bättre den här säsongen än förra säsongen, även om det möjligtvis kan gå lite trögt i starten.

Mot detta står i första hand två klubbar som är oföränderligt stabila jämfört med förra säsongen och flera år tillbaka än så. Arsenal och Tottenham jobbar båda med en mer inkrementell utvecklingsplan, vilket både har sina styrkor och sina svagheter. Det ger dem en fördel samtidigt som de inte har råd med några svaga perioder längs vägen.

(1) TOTTENHAM

Var nära redan förra säsongen men lämnade för mycket handikapp i början av säsongen och lyckades aldrig riktigt bryta och hämta in Leicesters momentum i tabelltoppen. Mauricio Pochettinos Tottenham var dock arguably Englands bästa fotbollslag förra säsongen och har kunnat bygga vidare på det under sommaren.

Att Tottenham var så nära förra säsongen lär bara kunna göra dem hungrigare den här säsongen. Erik Lamela ser ut att kunna ta nästa steg i sin utveckling och i Vincent Janssen kan Tottenham ha hittat en otroligt värdefull spelare för lagets offensiv, som stundtals blev lite trögt förra säsongen, med för hög belastning på för få spelare.

Tottenham imponerade förra säsongen med att vara bra i lagets alla delar, med en bra defensiv såväl som bra offensiv. Pochettino har konstruerat ett tydligt och effektivt spelsystem som passar spelarmaterialet utmärkt. Får Tottenham en bra start den här säsongen blir det förmodligen deras momentum som övriga lag måste försöka bryta och jaga ikapp. (1-5)

(2) MAN CITY

Man Citys senaste säsonger har i allt större utsträckning tagit sig uttrycket av en klubb i väntan på Godot. Men möjligen med den skillnaden att nu har Godot faktiskt till sist anlänt i form Pep Guardiola. Till honom kopplar Man City naturligtvis stora förhoppningar men där finns självklart också frågetecken hur hans idéer kommer att översättas i en engelsk fotbollsmiljö.

Guardiolas ankomst har också inneburit en rejäl satsning framåt från Man Citys sida. Guardiola är ett namn som lockar de stora spelarna även om Guardiola i stor utsträckning har valt att fokusera på rollspelare snarare än stjärnor, något av ett avsteg från en tidigare rekryteringsmodell. Det gör tveklöst Man City till ett av den här säsongens mest intressanta fotbollslag.

Man City har naturligtvis ett i grunden mycket starkt fotbollslag. Ge detta lag en tydlig idé och paketering och det kan höja deras prestationer mer eller mindre exponentiellt. Samtidigt kan det visa sig att både spelare och manager jobbar utifrån en lärandekurva som kan komma att kosta dem dyra poäng under säsongen. (1-5)

(3) MAN UTD

Ingen mer systemfotboll. No more Mr Nice Guy. Tre säsonger av erbarmerlig medelmåttighet var nog för Man Utd som har svarat för vad som bara kan beskrivas som den allra största satsningen inför den här säsongen. José Mourinho på tränarposten har följts av ett fyrtal i tämligen spektakulära värvningar.

Perspektivet är såväl kortsiktigt som långsiktigt. Tanken är att i ett mäktigt svep skjuta upp sig själva i titelstriden igen och naturligtvis kratta manegen för en återkomst till Champions League. Trots värvningarna är dock Man Utd alltjämt ett lag inte utan svagheter, inte minst ett självförtroende naggat i kanten efter några år av handlingsförlamande riskminimering.

Trots många förändringar i Man Utd har man ändå en fördel i att Mourinho inte är ny i Premier League utan tvärtom van vid miljön, och inte minst van vid att vinna i miljön. Med nya ledare också på planen och en större grad av optimism i laget och på läktarna kan entusiasmen och den underliggande kvaliteten mycket väl räcka till ligatiteln. (1-4)

(4) LIVERPOOL

Jürgen Klopps lagbygge börjar ta form. Om hans första säsong i klubben var något utav en testkörning så är det den här säsongen hans idéer verkligen ska börja bära frukt. Under Klopp har spelarna börjat uttrycka sig med ett betydligt större självförtroende på planen, och under sommaren har Liverpool förstärkt framför allt offensiven.

Liverpool har också den stora fördelen den här säsongen att de över huvud taget inte behöver bekymra sig om europeiskt cupspel utan kan koncentrera sig helhjärtat på ligaspelet, med mindre slitage, mer vila och mer möjlighet till träning mellan matcherna. Det gav Leicester en avgörande fördel förra säsongen och kan ge Liverpool en avgörande fördel denna säsong.

Där finns dock alltjämt två farhågor. Dels att i synnerhet Liverpools backlinje är något för klen och misstagsbenägen. Dels att Liverpool kan vara förskräckligt effektiva mot en viss typ av motstånd men har haft svårt att implementera en alternativ matchplan när så har erfordrats. Under en lång ligasäsong med olika typer av motstånd blir det viktigt. (3-6)

(5) ARSENAL

Siktar rimligtvis mot ligatiteln också den här säsongen. Det finns sådant som talar för att Arsenal till sist kan lyckas. Att de spelar vidare i ett för dem tryggt och välbekant spelsystem. Att Arsenal har ett av ligans absolut bästa mittfält som alltid förmår skapa många målchanser. Arsenal kan vara formidabla när allt stämmer och spelet flyter.

Men där finns också synnerligen välbekanta brister i Arsenals lag och det går inte att säga att dessa har åtgärdats den här sommaren heller. Försvaret och anfallet fallerar för ofta. Lagets till synes mentala mjukhet i motgång. Den negativism som gärna sprider sig både i laget och på läktarna har blivit något av ett kulturproblem för Arsenal.

Arsene Wenger satsar till synes allt på ett kort inför säsongen. I viss mening låter det som att han sätter sin egen framtid i sina spelares händer. Kanske i syfte att pränta in i dem vad som står på spel. Det är oklart om det kan ge önskad effekt. Arsenal vill gärna bita över ligatiteln den här säsongen, men i en allt hårdare konkurrens riskerar de mista hela stycket. (1-6)

Grejen är emellertid att det här är inget nytt. Året var exempelvis 1928 när Herbert Chapman, Arsenals legendariske manager, beslutade att betala £10,800 för Boltons David Jack. Det tidigare högsta belopp som någonsin betalats för en spelare var £6,500 och uppfattningen som FA:s ordförande Sir Charles Clegg framförde delades av i stort sett alla, att ingen spelare i världen var värd £10,000.

Och så där har det naturligtvis fortsatt. Exemplen är många. Varje ny mental gräns som har passerats har väckt liknande reaktioner. Den engelska opinionen förfärades när Nottingham Forest blev den första engelska klubben att betala mer än £1m för en spelare, Trevor Francis. När Inter 1999 köpte Christian Vieri för £32m väckte summan upprörda känslor till och med det i det italienska parlamentet.

Då ansågs det oanständigt att betala över £30m för en fotbollsspelare. Endast 17 år senare är £30m snarast att betrakta som ett helt normalt belopp att betala även för spelare nedanför den absoluta världstoppen. Ingen skulle egentligen komma på tanken att ha några uppfattningar om saken. Våra referensramar har obönhörligen välts över ända.

Hela världen förfärades när Real Madrid 2009 betalade för den tiden hiskeliga £80m för Cristiano Ronaldo. Idag, endast sju år senare, betraktas det istället som självskrivet att det är vad man får betala för en spelare av allra högsta världsklass. Bara fyra år efter Ronaldos flytt till Real Madrid lyfte ingen knappt ett ögonbryn när Real Madrid betalade £85m för Gareth Bale.

I dagens penningvärde vore dessutom dessa summor desto högre. Rensat bara för allmän inflationstakt är Cristiano Ronaldo i själva verket fortfarande innehavare av värlsrekordet i transfersumma. Hans £80m 2009 är i själva verket mer än de £89m som Man Utd betalar för Paul Pogba 2016. Inflationen inom fotbollen är dessutom betydligt högre än den allmänna inflationstakten.

Priserna har stegrats i rasande takt inom den globala fotbollen. Detta beror i huvudsak på två faktorer. Dels att pengarna inom fotbollen har ökat generellt och då i synnerhet klubbarnas intäkter, vilket driver upp priserna. Dels att det råder betydligt färre marknadsimperfektioner då klubbarna är betydligt bättre informerade än förut om spelares kvalitet och värde.

Det senare betyder att det finns färre hemligheter på transfermarknaden och att det med andra ord blir betydligt svårare att hitta fynd till och med på mer lokala marknader. Även unga spelare är scoutade och studerade av mängder av klubbar. Priset också på dessa spelare drivs upp av den ökade efterfrågan när ingen klubb längre är ensam i butiken.

Varje klubb har att anpassa sig efter marknadens förändring. Särskilt om man är en klubb med ambition att vara en europeisk toppklubb. Framför allt gäller det att utnyttja sina resurser på ett effektivt sätt. Inte gömma sig bakom en idé om “sustainability” som vare sig empiriskt eller teoretiskt håller vatten. Där finns ingen bubbla som håller på att spricka, som vi nu hört i årtionden.

1995 köpte Arsenal Dennis Bergkamp från Inter för £7,5m. Det motsvarade vid den tiden 31,4% av Arsenals årliga omsättning. Motsvarande belopp för Dennis Bergkamp idag skulle vara över £100m. 1999 köpte Arsenal Thierry Henry från Juventus för £11m, eller 21% av Arsenals omsättning. Motsvarande belopp idag vore drygt £65m. Henry var heller ingen världsspelare när han köptes.

Bergkamp och Henry var två absoluta nyckelspelare under Arsenals kanske allra främsta storhetstid, en tid när Arsenal var en av dominanterna inom både engelsk och europeisk fotboll. Arsenal utnyttjade effektivt sina resurser för att uppnå detta. Hade Arsenal agerat lika ekonomiskt konservativt då som man gör idag hade Arsenals storhetstid kanske aldrig inträffat.

Tiderna förändras. Våra uppfattningar och våra värderingar måste i någon mening förändras med dem.

Men om tio år är vi säkert där igen, förfasandes över någon ny transfersumma som ingen spelare kan vara värd, samtidigt som vi inte ens blinkar över summor som vi idag betraktar som bisarra, oanständiga, löjeväckande, farliga eller vilket som helst annat överdrivet adjektiv som surrat runt i luften under de senaste veckorna.

:::

TRANSFERKOLLEN

Ashley Williams, Everton (+++). En ganska märklig värvning. Kostar tämligen mycket samtidigt som det i mina ögon handlar om en tämligen begränsad mittback av typiskt brittiskt snitt. En spelartyp som därtill redan finns i Everton. Men som ledargestalt i en sedan tidigare skakig backlinje, och med rutin från Premier League, kommer Williams självklart inte göra bort sig.

Här finns en mängd olika intressanta delfrågor. Hur bra är egentligen West Ham och hur kommer flytten till ny arena påverka dem? Kommer Stoke få en riktig utväxling på sitt stora reformationsprojekt? Vad vill egentligen Everton och gjorde Ronald Koeman ett misstag som lämnade Southampton? Varför har vi inte sett mer av Chelsea under försäsongen?

Det är alltid oklart på förhand hur många ligaplatser som faktiskt medför Europa League-spel. För att platserna 6-7 ska innebära Europa League så måste några av de högre placerade lagen i ligan också vinna FA-cupen och, eller Ligacupen. Det är naturligtvis också så att flera av lagen på de här platserna också kommer snegla på de högre placeringarna.

(6) WEST HAM

Var förra säsongens positiva utfall mer ett utslag av ett medelmåttigt West Ham som hade maximal utdelning i form av poäng, eller ett tecken på genuina framsteg? Det är en fråga man har att brottas med inför den här säsongen liksom det är en öppen fråga i vilken utsträckning West Ham kommer påverkas av sitt arenabyte.

Däremot råder det ingen som helst tvekan om att West Ham har blivit ett starkare lag under sommaren. Håvard Nordtveit förstärker mittfältet och framåt ger Andre Ayew och Sofiane Feghouli West Ham helt nya offensiva möjligheter. Offensivt ser West Ham mycket intressanta ut. Defensivt finns det frågetecken. (5-8)

(7) CHELSEA

Det är omöjligt att bli riktigt klok på Chelsea. Ligamästare för två säsonger sedan. Ett praktfiasko förra säsongen. Gav intryck av en rejäl nysatsning i och med anställningen av Antonio Conte. Men har förhållit sig märkligt passiva under sommaren och laget ger inte riktigt intryck av att ha skakat av sig förra säsongens misslyckande.

Chelsea är i grunden inte något dåligt fotbollslag. De borde rimligtvis också ha en mycket stor fördel av att kunna koncentrera sig helt och hållet på ligaspel och få tid att träna ihop sig i sin nya spelidé. I nuläget känns det dock som att saker helt enkelt inte klickar i spelartruppen eller på transfermarknaden, och som att Contes idéer riskerar bli ”lost in translation”. (3-7)

(8) STOKE

Mark Hughes fortsätter med sitt stora reformationsprojekt i Stoke som mer och mer lämnar sina rötter av ett extremfunktionellt brittiskt fotbollslag. Stoke hade ett väldigt intressant lag redan förra säsongen och har förstärkt det ytterligare genom att plocka in Joe Allen från Liverpool. På agendan står också en anfallare, eventuellt Saido Berahino.

Huruvida det var missnöje med en manager som inte trodde på honom är oklart men Marc Wilson var emellertid twitterkritisk mot att Stoke inte längre tränade defensiv fotboll i tillräcklig utsträckning. Kanske är det en naturlig reaktion på förändring. Men kanske är det också en svaghet som kan förhindra Stokes nya lagbygge att riktigt få nästa utväxling. (6-9)

(9) EVERTON

Ännu en klubb som kan sägas ha agerat mycket märkligt under sommaren. Det pratades om stora ambitioner under den nya ägaren Farhad Moshiri men hittills har vi inte sett mycket alls av det. De ljud som Everton nu börjar ge ifrån sig på transfermarknaden antyder att Everton mest verkar ha intresse att betala guld för Premier Leagues halvfabrikat.

Spelare för spelare är Everton självklart ett bättre lag än att behöva rumla omkring på tabellens nedre halva, som blev förra säsongens facit. Ronald Koeman är en omvittnat defensivt mer genomtänkt manager än Roberto Martinez, och det kommer säkert lyfta Everton. Men det finns inga tydliga skäl att tro att det ska bli något större lyft första säsongen. (8-11)

(10) SOUTHAMPTON

Flera säsonger i rad har Southamptons förfall varit något för givet taget inför ligapremiären. Även inför den här säsongen har Southampton tappat viktig personal, såväl spelare som manager. De har dock överraskat förut och kan mycket väl överraska igen. Claude Puel är känd för effektiv fotboll och att ge unga spelare chansen, och det kan komma Southampton väl till nytta.

Victor Wanyama och Graziano Pellè har båda lämnat Southampton under sommaren. Pierre-Emile Höjbjerg är dock en spelare som kan blomma ut på allvar i Southampton, som heller inte saknar anfallaralternativ i form av Shane Long och Charlie Austin. Jag tror inte några underverk av Southampton den här säsongen, men jag tror inte på något större fall heller. (9-12)

Vilken är den här säsongens på förhand vackraste saga? Well, jag håller så klart på de jag håller på, och jag skulle gärna se att bra saker hände för Tottenham, en klubb vars jobb just nu är ett föredöme för alla klubbar. Men jag har ändå svårt att komma ifrån att den allra vackraste sagan den här säsongen vore upprättelsen av Arsene Wenger.

Inte för att jag anser att Arsenal har agerat vare sig rationellt eller moraliskt bättre än någon annan klubb under de senaste åren, så att de i den meningen i något avseende förtjänar att vinna mer än någon annan klubb. Utan för att Arsene Wenger är en så ikonisk gestalt inom den engelska fotbollen att han förtjänar att få avsluta med en seger.

Möjligen vore det att belöna envetenhet och envishet, och kanske i någon utsträckning en oförmåga att anpassa sig och utvecklas. Men det arv han har byggt upp i Arsenal och som han kommer att lämna efter sig förtjänar att kommas ihåg bättre än den småaktiga kritik och det förlöjligande som alltför ofta riktas mot honom.

Det vore tråkigt, man skulle till och med kunna kalla det för en förlust för den engelska fotbollen, om Arsene Wengers managergärning i första hand skulle kommas ihåg som ett misslyckande, vilket utifrån det senaste årtiondet är en uppenbar risk. Mycket av det Arsene Wenger har gjort bra dessförinnan, och många sunda värderingar, riskerar i så fall gå förlorade för eftervärlden.

Kanske är detta en mer relevant fråga än förut. Arsene Wenger har ett år kvar på sitt nuvarande kontrakt. Visst kan det visa sig att han förlänger det kontraktet under säsongen. Å andra sidan så har Wenger börjat prata om pensionering och sin rädsla för detta livsval. Något som självklart innebär att det är något han anser sig ha anledning att fundera över.

Den vackraste sagan den här säsongen vore med andra ord kanske sagan om Arsene Wengers sista strid och återupprättelse. Nu hör det så klart till både hävd och vana att alla sagor ska leva lyckliga i alla sina dagar, men verkligheten är sällan så vacker. Men om vi ändå skulle tro och hoppas på en saga för oss barn som är vuxna nu?

Vi matas och idisslar mer eller mindre varje dag alla de skäl som talar för att Arsenal absolut inte kommer att vinna Premier League. Vi är alltför bekanta med dem. Arsenal saknar en tillräckligt bra anfallare. Arsenal saknar riktigt bra mittbackar och tillräcklig defensiv organisation. Och så vidare. Arsenal saknar vinnarmentalitet och en flexibel matchplan.

Men hur blir det om vi vänder på frågeställningen och istället letar reda på skälen som säger att Arsenal kan vinna Premier League? För ingen ska ju i alla fall inbilla mig att, om nu Leicester kan gå och vinna Premier League, det på något sätt skulle vara en bokstavlig omöjlighet för Arsenal. Naturligtvis kan de vinna, men varför?

Man skulle exempelvis kunna vända på inte bara frågan utan också argumenten. Arsenal kan vinna Premier League eftersom ingen lagdel är så dålig att det direkt diskvalificerar dem ur titelstriden, samtidigt som mittfältet är av allra högsta klass. Så om bara de sämre lagdelarna har en tillräckligt bra säsong så kan det bära Arsenal först över mållinjen.

Just mittfältet är så klart ett argument i sig bara det. För även om Arsenal för all del släpper in mål för billigt bakåt så är Arsenal alltjämt kapabla att skapa tillräckligt mycket målchanser att kompensera för detta. I det avseendet är det få mittfält i Premier League för närvarande som faktiskt har kvalitet nog att matcha Arsenal.

Möjligen signalerar också senare värvningar till mittfältet något av ett ändrat perspektiv hos Arsene Wenger. Mohamed Elneny och Granit Xhaka är båda hyfsat bollskickliga mittfältare men framför allt defensiva till sin natur. Arsenal kommer inte lösa sina mittbacksproblem den här säsongen, men kanske kan backlinjen den här säsongen skyddas bättre av sitt mittfält.

Arsenals jämnhet ska heller inte föraktas relativt konkurrentklubbarnas olika styrkeförhållanden. Chelsea, Man Utd och Man City har alla tre nya managers och nya spelsätt att passa in i sina respektive ligakampanjer. Visst skulle en ligatitel för Arsenal vara i alla fall delvis beroende av att andra klubbar inte når upp till sina förväntningar, vilket i sig är en svaghet, men vi såg också förra säsongen att så kan ske.

Så visst kan Arsene Wenger vinna sin kanske sista strid. Visst kan Arsene Wenger få sin återupprättelse. Och visst skulle det kunna vara en precis lika vacker saga som Leicesters triumf förra säsongen, även fast Arsenal knappast är att betrakta som en klubb slåendes ur underläge.

Vilka är era vackraste sagor så här några dagar inför ligapremiären?

:::

TRANSFERKOLLEN

John Stones, Man City (++++). En av engelsk fotbolls mest lovande mittbackar som kan komma att utvecklas till en världsback under Pep Guardiola och för Man City under ett kommande årtionde. Bör med sin spelstil passa utmärkt in i Man Citys lagbygge och Guardiolas spelidé, och gör sig helt säkert bättre i ett lag som dominerar sin matchbild mer än vad Everton normalt sett gör.

Sanning med viss modifikation naturligtvis, eftersom det exempelvis inte måste vara någon större poängmässig skillnad mellan ett lag på elfte eller tolfte plats och ett lag på exempelvis nionde plats. En del klubbar kommer säkert vara förhållandevis nöjda med att hålla sig på dessa platser, samtidigt som det är ett slags misslyckande för andra klubbar.

Här ligger också svårigheten med Premier League. Lagen är så förhållandevis jämna att de här lagen på samma gång skulle kunna komma att bli indragna i nedflyttningsstriden om det vill sig riktigt illa. Liksom de mycket väl skulle kunna hugga på platserna på tabellens övre halva. Klassgränser och glastak i Premier League är inte lika självklara som förut.

(11) LEICESTER

De regerande ligamästarna besitter naturligtvis både kvaliteten och potentialen att kunna sluta högre än så här. Men något säger mig att verkligheten delvis kommer hinna ikapp Leicester under säsongen. Det blir svårt för dem att kombinera spel i både ligan och i Champions League, något de är ovana vid både som spelare och som klubb.

Dessutom tror jag de kommer få det besvärligt att hantera just att gå in till varje match som regerande mästare, och den press detta medför både utifrån hur motståndarna tar sig an matchen och hur det påverkar deras eget spel. Vi kommer med all säkerhet få se en hel del ojämna insatser från Leicester under året. Den jämnheten placerar dem runt mitten av tabellen. (8-11)

(12) MIDDLESBROUGH

Det har värvats tämligen spektakulärt till Middlesbrough under sommaren med Alvaro Negredo, Viktor Fischer, Victor Valdes och Marten de Roon som några tydliga exempel. Detta tillsammans med ett redan starkt lag och inte minst ett mycket stabilt försvarsspel har fått mig att betrakta Middlesbrough som kanske den starkaste nykomligen i Premier League på många år.

Kritiken mot Middlesbrough har generellt sett varit att även om de har varit defensivt skickliga så har de varit alldeles för uddlösa offensivt. Men med spelare i truppen som Jordan Rhodes, Alvaro Negredo, Gaston Ramirez, Stewart Downing med flera så är det något som Middlesbrough åtminstone har adresserat. Håller sig förmodligen kvar. (11-13)

(13) CRYSTAL PALACE

Kommer från en väldigt svårbedömd säsong. Inledde förra säsongen väldigt starkt och låg i toppen av tabellen under stora delar av hösten. Därefter en helt katastrofal vårsäsong som nästan drog ned dem i nedflyttningsstriden. Detta samtidigt som Crystal Palace tog sig hela vägen till Wembley och till FA-cupfinal. Upp och ned som en berg- och dalbana med andra ord.

Elaka tungor skulle säga att detta är vad som brukar karaktärisera Alan Pardews olika lag. Crystal Palace har samtidigt ännu inte riktigt lyckats förstärka sitt riktiga problemområde, det vill säga anfallet, utan tvärtom tappat en viktig spelare i Dwight Gayle. Försvaret har dock förstärkts med James Tomkins och Steve Mandanda. Pardew måste rycka upp laget. (13-16)

(14) BOURNEMOUTH

Bournemouth gjorde en riktigt strålande insats förra säsongen då man lyckades hålla sig kvar i Premier League samtidigt som man höll fast både vid sin tränare och vid sin allmänna spelidé. I ett läge där det hade varit otroligt lätt att bli cynisk valde Eddie Howe att hålla fast vid sina principer. Det ska fascinerande att se hur han lyckades bygga vidare på detta i år.

Eddie Howe håller på med ett minst sagt spännande projekt i Bournemouth och han har lyckats samla till sig en stor mängd ung, brittisk talang. Lewis Cook och Jordon Ibe är två mycket intressanta värvningar som kan komma att blomma ut i Bournemouth. Försvarsspelet kan dock komma att bli Howes och Bournemouths akilleshäl. (13-17)

(15) WEST BROM

Den stora nyheten under sommaren med West Brom är att klubben numer har kinesiska ägare. Den nyheten kom dock så sent att det inte innebar någon praktiskt förändring på managerposten. Så värst mycket annat har inte heller hänt under sommaren, några spelare har släppts och ingen spelare av större kaliber har värvats.

Det kan alltjämt hända saker i West Brom under augusti men annars ser det ut som om vi får precis vad vi har kommit att förvänta oss av West Brom och av Tony Pulis. Ett stabilt försvarsspel och ett ospektakulärt anfallsspel. West Brom förblir svårslagna men det är svårt att se dem uträtta något av större värde i Premier League den här säsongen. (14-18)

Vilka är de unga talanger som ser mest spännande ut i Premier League så här alldeles inför säsongspremiären, vilka unga spelare får sina motsvarande genombrott under Premier League 2016-17? Sådant går självklart bara att spekulera kring, men det här är i alla fall min lista över de tio på förhand mest spännande talangerna i Premier League just nu.

För enkelhetens skull har jag hållit mig till två riktlinjer.

För det första ska spelaren ännu inte ha fått något riktigt genombrott. Det utesluter med andra ord sådana som Alli och Rashford som annars mycket väl skulle kunna beskrivas som spännande talanger även de. För det andra ska det kunna vara rimligt att spelarna får sitt genombrott under den här säsongen snarare än om två-tre säsonger.

Varje klubb har självfallet sina respektive talanger de hoppas mycket på. Vissa klubbar har flera stycken. Vissa av dem som får sina genombrott har vi kanske i nuläget knappt ens hört talas om. Det säger med andra ord sig självt att en sådan här lista blir preliminär till sin natur.

(10) Reece Oxford, West Ham

Var den stora sensationen redan i premiäromgången förra säsongen men var därefter tämligen osynlig under resten av säsongen. Med andra klubbar sniffandes runt hälarna på Oxford så kan man förvänta sig att West Ham och Slaven Bilic ger honom mer speltid den här säsongen, antingen som defensiv mittfältare eller mittback.

(9) Harrison Reed, Southampton

Claude Puel har i viss utsträckning anställts av Southampton på grund av sin förmåga och benägenhet att ge unga spelare chansen. Den som borde ligga närmast till hands att få den chansen är Reed som i flera år har varit ett stort mittfältslöfte i klubben. Det här bör vara säsongen då Reed slår igenom om han inte ska behöva leta sig bort från Southampton.

(8) Cameron Carter-Vickers, Tottenham

Det råder väl inget större tvivel att det är Toby Alderweireld och Jan Vertonghen som utgör Tottenhams ordinarie mittbackspar. Men därefter ser det lite tunnare ut med etablerade spelare och det främsta skälet till det heter förmodligen Carter-Vickers i efternamn. Har fått flitigt med speltid under försäsongen och borde kunna få en framträdande trupproll under säsongen.

(7) Lewis Cook, Bournemouth

Årets unga spelare i The Championship förra säsongen och allmänt sedd som en av de mest lovande spelarna i sin ålder. Har verkligen alla möjligheter i världen att blomma ut i Bournemouth och få ordentligt med både speltid och ansvar. Gör han en riktigt bra debutsäsong är det inte omöjligt att den unge mittfältaren blir intressant för Sam Allardyce.

(6) Matt Miazga, Chelsea

Något uppseendeväckande har Chelsea och Antonio Conte ännu inte förstärkt backlinjen. Där saknas förvisso inte spelare. Men det är heller inte helt omöjligt att det amerikanska storlöftet Miazga ges en tämligen bra chans att spela sig in i laget den här säsongen, då kanske inte minst i cupspelet. John Terry blir inte yngre och Kurt Zouma återhämtar sig fortfarande från skada.

(5) Marko Grujic, Liverpool

Liverpool har förvisso en minst sagt full besättning på offensivt mittfält, så det blir minst sagt svårt för yngre förmågor att slå sig in där, särskilt som Liverpool saknar spel i Europa den här säsongen. Grujic har dock minst sagt imponerat under försäsongen och det är inte särskilt svårt att se Jürgen Klopp ge den här spelaren både en och annan chans under säsongen.

(4) Ashley Fletcher, West Ham

Allt prat om en stjärnanfallare till West Ham verkar ha avtagit i takt med att Andy Carroll ser allt bättre och friskare ut, samtidigt som West Ham ser ut att ha fått Andre Ayew på kroken. Det borde ge större utrymme än väntat för en talang som Fletcher. Var redan förra säsongen lite för bra för League One och kan komma att bli en riktigt positiv överraskning i West Ham.

(3) Demarai Gray, Leicester

Undertecknad höll på att sätta våfflan i vrångstrupen när Gray mitt i Community Shield-matchen drev upp bollen från mittplan i en mer eller mindre hisnande hastighet. Otroligt snabb och kreativ i spelsinnet, verkar dessutom ha byggt på sig muskler under sommaren. Kom från Birmingham förra säsongen, kan bli ett livsfarligt offensivt vapen den här säsongen.

(2) Alex Iwobi, Arsenal

Det är väl på det berömda hårstrået om inte Iwobi ska anses ha fått sitt genombrott redan förra säsongen, men kanske ändå inte. Om han förra säsongen luktade på ett riktigt genombrott så är det den här säsongen han verkligen har chansen att göra det. Kan göra högeryttern till sin position på ett sätt som vare sig Walcott, Oxlade-Chamberlain eller Ramsey har lyckats med.

(1) Jordon Ibe, Bournemouth

Jag såg Ibe som en av de mer spännande talangerna redan inför förra säsongen. Well, if you fail once, try and try again! Den stora skillnaden är att Ibe nu spelar för Bournemouth, där han garanterat kommer få mycket speltid och vara en nyckelspelare i lagets offensiv. Blir en viktig ersättare av Matt Ritchie i Bournemouth.

Bubblare

Mason Holgate, Everton
Sheyi Ojo, Liverpool
Oleksandr Zinchenko, Man City
Matthew Pennington, Everton
Matt Targett, Southampton
Ramadan Sobhi, Stoke
Josh Onomah, Tottenham

:::

TRANSFERKOLLEN

Arthur Masuaku, West Ham (++). Kanske inte någon spektakulär värvning men ändå en funktionell värvning sedan Aaron Cresswell dragit på sig en långtidsskada och blir borta en stor del av hösten. Masuaku är tänkt att fungera som backup under tiden och därefter ge West Ham bredd på vänsterbackspositionen.

Andre Ayew, West Ham (++++). Stark fyraplusvärvning av West Ham. Ayew var riktigt bra i Swansea förra säsongen och passar perfekt in i West Hams pågående lagbygge. Kan spela både som anfallare eller strax bakom anfallaren, inte minst som winger. Ger Bilic flera offensiva alternativ att jobba med, med Andy Carroll piggare än på länge.

Paul Pogba, Man Utd (+++++). Världsmittfältare med potential att fortsätta utvecklas. Ger på pappret Man Utd precis den fart, kraft, teknik och dynamik laget så uppenbart behöver på mittfältet. Är inställning och arbetsmoral den rätta kan han ta både sig själv och laget till toppen av glasberget.

Normalt sett har jag samlat Premier League-tipset i en enda blogg. Den här gången gör jag det lite annorlunda. Istället blir det alltså kvällsbloggar från och med ikväll och under resten av veckan där jag går igenom fem placeringar i taget. Min tanke är dels att det ger lite mer utrymme att utveckla tankarna på, dels fokuserar diskussionen en aning.

Nedflyttningsstriden är alltid svettig i Premier League. Normalt sett brukar nykomlingarna mer eller mindre automatiskt räknas in i den striden, men inför den här säsongen är läget mindre tydligt. Middlesbrough är å ena sidan en av de bästa nykomlingarna i Premier League på många år. Å andra sidan finns det flera mer etablerade Premier League-klubbar med problem.

Vad som gör nedflyttningsstriden särskilt svårförutsägbar är att den mer eller mindre per definition innebär managerbyten med högst oklar effekt. Vilka dessa managerbyten blir är mer eller mindre omöjligt att säga nu. Förra säsongen genomförde Aston Villa ett managerbyte utan effekt, Sunderland ett managerbyte med stor effekt, och Newcastle ett managerbyte med otillräcklig effekt.

Min engelska ligateori är omvänd från den traditionella. Jag menar att vad som framför allt vinner ligatitlar är en bra offensiv. Vad som däremot håller lag kvar i Premier League är bra försvar. Det styr i stor utsträckning hur jag till sist tror att den här säsongens nedflyttningsstrid kommer sluta.

(16) SUNDERLAND

Det hade känts så mycket mer naturligt om Sam Allardyce fortfarande var Sunderlands manager. Istället är det David Moyes. Han är förvisso klippt och skuren ur ungefär samma modell som Allardyce, men möjligen också med en mer ambitiös grundinställning. Här finns i alla fall möjligheten att bygga vidare och utveckla Allardyces positiva arbete med Sunderland.

Den huvudsakliga målsättningen för Sunderland inför säsongen måste vara att i alla fall undvika ännu en nedflyttningsstrid. Stoppar man huvudet tillräckligt många gånger i lejonets gap får man det till sist avbitet. Den potentialen finns i Sunderland. Den avgörande faktorn för Sunderland är att få ordning på sin defensiv, och det är något Moyes kan som rinnande vatten. (14-16)

(17) BURNLEY

Kontinuitet är ledordet i Burnley. På gott och ont. Det räckte inte till under förra resan i Premier League men å andra sidan hjälpte det Burnley att vinna The Championship förra säsongen och ta sig omedelbart tillbaka. Sean Dyche bygger ett lag med små resurser och ännu mindre åthävor. Den här gången bör man ha bättre koll på vad som krävs för att hålla sig kvar i Premier League.

Burnley har dock tappat en av förra säsongens viktigaste spelare, det vill säga Joey Barton. Men Sean Dyche har byggt ett lag som inte är särskilt beroende av enskilda spelare. Det är också ett hungrigt lag bestående av spelare med mycket att bevisa. Michael Keane i mittförsvaret har imponerat. Andre Gray kan mycket väl bli den här säsongens Jamie Vardy. (17-20)

(18) SWANSEA

Hade vissa problem redan förra säsongen då man till sist drabbades av stora skälvan, sparkade Garry Monk och ersatte honom med Francesco Guidolin. Inte något dåligt val av ersättare men samtidigt ett val som så här långt mest ger intrycket av ett konvenansäktenskap. Det är svårt att skönja vad Swansea vill och vad deras plan för förbättring faktiskt är.

Swansea behövde förstärka anfallet men värvningen av Fernando Llorente känns oinspirerad. Det är samtidigt oroväckande när tongivande spelare som Ashley Williams och Andre Ayew sägs vara på väg att lämna klubben, och en tidigare spelare som Joe Allen föredrar att gå till Stoke. Swansea färdas vidare nedåt kaninhålet den här säsongen. (16-18)

(19) WATFORD

Watford hade en utifrån sina förutsättningar strålande första säsong tillbaka i Premier League. Quique Sanchez Flores fick på något märkligt sätt ihop en minst sagt spretig spelartrupp till en fungerande helhet. Sedan dess har dock Flores fått sparken och ersatts med Walter Mazzarri. Frågan är om Mazzarri kan vara lika effektiv som Flores i sitt lagbygge?

Watfords framgångar förra säsongen byggde i första hand på två komponenter, ett organiserat försvarsspel samt en hög effektivitet hos lagets två i första hand offensiva spelare, Troy Deeney och Odion Ighalo. Mazzarris framgångar bygger normalt sett på ungefär samma komponenter, men det var samtidigt tydligt att Watfords offensiva effektivitet avtog mot slutet av förra säsongen. (17-19)

(20) HULL CITY

En klubb som med mindre än en vecka till ligastarten befinner sig i något slags krisläge. Dess ägare är sjukhusbunden. Dess manager har lämnat klubben under sommaren och ingen ersättare har ännu hittats. Spelartruppen är så tunn att skador innebär att Hull just nu har problem att kunna ställa ut en hel startelva på planen.

Kort och gott är Hull för närvarande en tämligen misskött klubb. Och det är inte någon bra utgångspunkt när man samtidigt är en nykomling i ett Premier League som är tuffare än kanske någonsin tidigare. Det säger naturligtvis något mindre bra när Mohamed Diamé, en av lagets viktigaste spelare, föredrar att flytta till Newcastle i The Championship framför att stanna i Hull. (19-20)

Naturligtvis följer både förhoppningar och farhågor i fotspåren på sådana här uppköp. Vad gäller West Brom har det under en tid morrats en del om klubbens ambitionsnivå, och naturligtvis hoppas man att ett nytt ägarskap ska ha större ambitioner med klubben.

Det är dock inte alltid lätt att hålla isär fakta och fiktion när det kommer till det här med nya ägare i engelska klubbar. Många supportrar tror och hoppas så klart att med den nya ägaren kommer det investeras stora pengar i klubben. I media rapporteras ofta ägarens privata förmögenhet av samma skäl.

Men det här bygger på en föreställning om nya, utländska ägare som kanske ägde sin giltighet för tio år sedan, under 2000-talet. Men nya ägare som tar över klubbar nu för tiden är inte längre privata sugardaddys, som vi har sett i Chelsea och Man City. De kommer inte pumpa in mängder av privat kapital i sina nya klubbar.

Förväntningarna på nya ägare kan alltså visa sig vara felkalibrerade. Det är inte nästa Chelsea som står på agendan. Vad man kan hoppas är att klubben drivs mer professionellt och med högre ambition. Klubben är i praktiken en tillgång i ägarnas affärsportfölj. Det ligger i ägarnas intresse att öka värdet på denna tillgång.

Hur ökar man då värdet på en klubb som West Brom? Rimligtvis genom att göra dem mer intressanta för fotbollsfans runtom i världen, och på så vis öka klubbens kommersiella attraktivitet. Och för att en klubb ska bli intressant så behöver den vara konkurrensfähig.

Den måste kanske inte vara som Arsenal, Chelsea eller någon av de båda Manchesterklubbarna. Men den behöver spela på samma bräde som exempelvis Leicester, West Ham och Everton. Och det är så klart inte någon orealistisk ambition för West Brom.

Det handlar också om att ha en klubb med intressanta karaktärer. Självklart gäller det spelarna på planen men också klubbens förgrundsgestalt, dess manager eller head coach. Alltså måste man ställa sig frågan: Är Tony Pulis en särskilt sannolik manager för ett framåtsatsande West Brom?

Tony Pulis är en manager man ringer in om man vill känna sig rimligt säker på att undvika nedflyttning. Men ingen går egentligen igång på ambitionen att bara hålla sig kvar. I all synnerhet inte i dessa Leicestertider. Den storyn är svår att väcka något intresse för.

Tony Pulis spelar tvivelsutan en funktionell fotboll inriktad i första hand på försvarsspel och att skydda sig bakom sin egen gardering. Effektivt utifrån en ambition att hålla sig kvar. Otillräckligt och otillfredsställande utifrån en ambition att spela för att vinna och våga drömma.

Helt säkert kommer ingenting förändras i det här läget. Det är alldeles för kort tid inför säsongsstarten för det. Mycket riktigt har det också meddelats att Tony Pulis sitter kvar som manager i West Brom, under den nye verkställande ordföranden John Williams – tidigare en uppskattad ordförande i Blackburn Rovers.

Men på lite längre sikt, och då i all synnerhet om det börjar gå lite segt under säsongen, så vore det inte att förvånas över om West Broms nya ägare ser möjligheten att ersätta Tony Pulis med ett mer attraktivt managernamn som bättre kan sälja klubbens story.

I den nya tiden, i det vi skulle kunna kalla för Leicestertiden, riskerar funktionella ”settle for less”-managers såsom Tony Pulis, som låter sig nöjas bara av att hålla sig kvar och få delta, vara något av en anakronism. Det positiva i detta är drömmens revansch på cynismen inom den moderna fotbollen.

Alternativt är det bara hybris upphöjt till strategi.

På flera sätt signalerar värvningen också ett möjligt paradigmskifte inom den globala fotbollen. Real Madrid var ute efter Paul Pogba även de men har kanske för första gången i modern fotbollshistoria fått se sig själva utbudade. Inte så att de bokstavligen inte hade råd, men att summan blev så hög att de till sist tvingades till en prioritering de inte är vana vid att behöva göra.

(Miguel Delaney diskuterar förtjänstfullt hur Man Utds värvning av Paul Pogba signalerar en möjlig början på något nytt gällande Premier Leagues styrka relativt de klassiska europeiska superklubbarna.)

Även för italiensk fotboll signalerar värvningen något olustigt. Det är ett märkligt läge när till och med Serie A:s stora dominanter Juventus börjar sälja sina nyckelspelare till engelska klubbar utanför Champions League. Nu får Juventus bra betalt och de har alla förutsättningar att stå fortsatt starka, men det institutionella styrkeförhållandet görs mycket tydligt.

Det pratas naturligtvis mycket om världsrekordet i transfersumma. Egentligen är detta helt ovidkommande. Utifrån Man Utds finansiella förutsättningar är det inte ens klubbens största värvning. Både Juan Sebastian Verón och Rio Ferdinand var större värvningar för Man Utd vid den tiden sett till klubbens intäktsvolym, och många andra värvningar är inte långt därefter.

Kommer värvningen påverka prisbildningen på marknaden? Naturligtvis, precis som har varit fallet med alla tidigare rekordvärvningar. Samtidigt ska effekten heller inte överdrivas. Man Utd värvade Rio Ferdinand 2002 för £30m, vilket fortfarande är brittiskt transferrekord för en mittback, åtminstone för ett litet tag till. Alla offensiva yttermittfältare stegrades inte helt plötsligt akut i pris bara för att Real Madrid köpte Cristiano Ronaldo för £80m.

Naturligtvis betalar Man Utd en premium för köpet av Paul Pogba. Men det är vad som sker när man köper en spelare från en klubb som inte är överdrivet pigga på att sälja, i konkurrens med en annan klubb som också är villiga att betala dyrt för spelaren. Beslutet gäller då bara om denna premiums värde på banken överskuggar spelarens värde på planen och för klubben.

På detta svarade Man Utd nej och det går egentligen inte att ha några större synpunkter på det. Däremot går det att ha olika synpunkter på det smarta i affären. Det råder förvisso inte någon som helst tvekan om att Man Utd har värvat en dynamisk mittfältare i världsklass, en spelartyp laget är i stort behov av och som kan fortsätta att utvecklas i flera år. Jättevärvning på så vis.

Men ur ett längre tidsperspektiv är affären så klart ett mycket tydligt uttryck för svagheten i Man Utds långsiktiga verksamhetsplanering under den senaste femårsperioden. Att släppa ifrån sig en spelare mer eller mindre gratis som man fyra år senare köper tillbaka för närmare £100m är så klart inte på något sätt ett effektivt utnyttjande av sina resurser.

Det betyder inte att det därför är fel beslut av Man Utd att i det här läget köpa tillbaka Paul Pogba. Ett misstag blir inte bättre av att man fortsätter klamra sig fast vid det. Men det betyder att Man Utd bokstavligt talat har tvingats betala ett väldigt högt pris för sin egen inkompetens och svaga verksamhetsplanering under den här femårsperioden.

Visst, det fanns godtagbara skäl för Man Utd och Alex Ferguson att släppa Paul Pogba för fyra år sedan. Och det går inte heller att veta att Pogba hade fått samma utveckling i Man Utd som han sedan fick under fyra år i Juventus. Det är lätt att vara efterkloka i baksätet. Men tror vi att Ferguson hade fattat samma beslut 2002 som han gjorde 2012 att släppa en spelare som Paul Pogba?!

Man tänkte och agerade helt enkelt för kortsiktigt då. Och egentligen är det ingen skillnad i det avseendet nu. Naturligtvis kan det finnas ett långsiktigt värde för Man Utd med en 23-årig Paul Pogba, men att Man Utd värvar honom nu för den väldigt höga transfersumman, som naturligtvis hade kunnat spenderats på annat vis, är först och främst av kortsiktiga skäl.

Det mesta av kritiken mot Man Utds värvning av Zlatan Ibrahimovic har gått ut på att den är kortsiktig till sin natur. En kritik som är både tveksam till sitt innehåll och förenklad i sitt perspektiv. Men värvningen av Paul Pogba signalerar i betydligt högre utsträckning än så en ambition att tänka kortsiktigt här och nu – att omedelbart skjuta tillbaka Man Utd upp i stratosfären.

Men återigen finns inget fel med detta. Att Man Utd behöver en rejäl kickstart är tydligt efter tre förtvinande säsonger. Man kan se problem med det i huvudsak marknadsbaserade galactico-tänk som Ed Woodward till synes går igång på, men att José Mourinho tänker här och nu är inte särskilt märkligt – hans förtroendekapital bygger på idén om honom som en instant success.

Kortsiktigt tänkande står inte i motsatsförhållande till en långsiktig idé. Oftast är det snarare så att för att få chansen att genomföra sin långsiktiga idé så behöver man först kunna visa på framgång också i det korta perspektivet. Om man misslyckas på kort sikt ges man sällan tiden att landa sin långsiktiga plan. Exemplen på detta är otaliga inom engelsk och europeisk fotboll.

Inte heller står värvande av så kallade stjärnspelare i motsatsförhållande till ett effektivt lagbyggande – vilket inte minst Barcelona och Bayern München har visat med all önskvärd tydlighet. Vi har sett lyckade lagbyggen med stjärnor liksom misslyckade lagbyggen med mer anonyma spelare. Men självklart skapar det förväntningar och en kravbild på Man Utd och på José Mourinho.

Men varje klubb som har ambitionen att vara en engelsk och europeisk storklubb måste rimligtvis betrakta en sådan kravbild och sådana förväntningar som något helt naturligt och vardagligt. Det finns i alla fall ingen som helst anledning för Man Utd att låta sig nöja med en lägre ambition.

Hur kommer då Man Utd använda Paul Pogba för att försöka motsvara denna ambition? De kommer helt säkert inte använda honom som någon defensivt inriktad mittfältare. Så försökte ju Frankrike använda honom i EM och det var inte alls lyckat. Men i en friare, mer offensiv roll på mittfältet passar Pogbas kraft, fart och teknik perfekt både i Man Utd och i Premier League.

Det är till stor del det sätt Pogba har spelat under sina fyra år i Juventus. Det är också det sätt som José Mourinho ser på sina centrala offensiva mittfältare, och ganska precis den roll han också gav till Cesc Fabregas i det Chelsea som vann ligan med bred marginal för två säsonger sedan. En roll i vilken Pogba kan fortsätta utvecklas som den bästa mittfältaren i sin generation.

Visst är det en värvning som sticker i ögonen. Det finns som sagt skäl att kritisera värvningen, men det kan också vara på sin plats att vara helt öppna och ärliga med att det nog långt ifrån bara är dessa sakskäl som gör att det sticker i ögonen på väldigt många. Men det är förhållandevis vackra svepskäl att göra ett nummer av.

I själva verket är det kanske en värvning man i huvudsak borde se ljust på med ett Premier League-perspektiv. Paul Pogba är en spelare av sådan typ och status att han tidigare hade varit given att gå till Real Madrid, Barcelona, Bayern eller PSG. Men inte till Premier League. Man Utd har planterat en flagga mitt i den globala maktkampen, och där en tar täten kommer fler följa efter.

Det är den fullt realistiska konsekvensen av Premier League-klubbarnas rejält ökade ekonomiska köpkraft. Inte ens de europeiska superklubbarna kommer längre gå säkra svävandes ovanför klungan nedanför. Premier League samlar redan på sig världens alla bästa managers. Paul Pogba visar att spelarna kan komma att följa dem i hälarna.

Att få en bra början på säsongen. Ett slags kvitto på försäsongen och att förberedelserna har varit de rätta. Baka in känslan hos spelarna att vinna tillsammans som lag och få lyfta silver på Wembley redan från början av säsongen. Gå in med självförtroende och momentum till ligasäsongen som börjar bara en vecka senare.

Alltid viktigt. Men kanske viktigare än vanligt för båda lagen i denna upplaga av Community Shield. Leicester måste se om vingarna fortfarande bär dem efter att ha landat från förra säsongens bragd, eller om de smält till vax under sommaren. Man Utd måste visa att deras nystart har substans och innehåller mer än bara spektakulära värvningar.

Regerande ligamästare, men ändå slåendes ur underläge. Sådan är Leicesters lott i livet. Leicester kommer bedömas utifrån en helt annan skala än vad de är vana vid den här säsongen. Alla tittar på dem och kommer mer eller mindre medvetet ställa sig själva frågan: Var det verkligen bara en osannolik tillfällighet att Leicester vann ligan förra säsongen?

Det är förvisso bara en bland många frågor som ställs om Leicester inför säsongen som kommer. Men den kan samtidigt sägas vara utgångspunkten för dessa övriga frågor, uttryckt på olika sätt och ur lite olika perspektiv.

Kan Leicester lyckas få samma utväxling på sin taktik som de genomgående hade förra säsongen? Lämna över bollinnehavet, försvara i låga positioner och anfall rakt mot mål i snabba omställningar. Rasande effektivt i många matcher förra säsongen, men också en taktik som motståndarna nu bör ha kunnat läsa av och hitta medel mot.

Hur kommer Leicester lyckas hantera att de tappat en av sina viktigaste spelare i N’golo Kanté? Det blev inte riktigt den spelarflykt som en del befarade efter förra säsongen, men Kanté har trots allt lämnat klubben. Arbetshästen i Leicesters maskinrum var en nyckelspelare i Leicesters taktik. Leicester måste på något vis lyckas ersätta om inte spelaren så åtminstone funktionen.

Lyckas Claudio Ranieri reproducera samma arbetsvilja och motivation hos sina spelare som förra säsongen? Man märker på vad Ranieri säger i intervjuer att det här är en fråga han brottas med. Leicesters framgångar byggde på otroligt hårt och lojalt arbete. Sådant är alltid svårt att upprätthålla över en längre tid, allra helst när kanske en viss mättnad har börjat infinna sig.

Hur lyckas Leicester hantera spel i både Premier League och Champions League under samma säsong? Förra säsongens framgångar innebär att Leicester den här säsongen också spelar i Champions League. Inte bara innebär det fler matcher och tvingar fram fler byten i startelvan, det ändrar rytmen på hela säsongen.

Hur hanterar Leicesters spelare pressen att gå in i varje match som regerande mästare? Förra säsongen var Leicester jägare. Den här säsongen är de också villebråd. Säsongen får en annan dynamik när man i varje match stöter på motståndare som inte bara vill vinna matchen, utan specifikt ge just dig på käften.

Inte bara motståndarna och omvärlden kommer den här säsongen betrakta Leicester annorlunda än förra säsongen. De kommer säkert också betrakta sig själva annorlunda. Det mentala kan komma att spela tricks med Leicester vars spelare undermedvetet kan börja anpassa sig till någon slags allmän idé om hur regerande ligamästare borde spela.

Ingen av dessa frågor kommer att kunna hanteras eller besvaras idag eller i Community Shield. Men som värdemätare betraktat för var Leicester egentligen står i dessa frågor kan matchen ändå visa sig värdefull. Som ett slags bevis på att laget fortfarande kan producera förra säsongens magiska formel är den betydligt mycket mer än en träningsmatch.

Chelsea må förra säsongen ha svarat för det sämsta titelförsvaret i Premier Leagues historia. Men hittills har ingen regerande ligamästare i Premier League på förhand bedömts kunna hamna så långt ned i tabellen som Leicester gör inför den här säsongen.

Och även om det egentligen säger mer om Leicesters förhållandevis knappa resurser och förutsättningar, och hur fantastiskt förra säsongen genomfördes, så är det helt säkert något som gnager Claudio Ranieri. För oavsett hur nyktert och nyanserat Leicester än bedöms kommer där alltid finnas en känsla av ofullbordan om de helt plötsligt återfaller i normalitet.

Förväntningarna har justerats. Att prestera längs med kurvan känns inte riktigt lika spännande när man har ägnat de senaste 18 månaderna att våldsamt överträffa kurvan. Att köra bil i 100 kilometer i timmen känns som snigelfart om man dessförinnan har trampat plattan i mattan och hastighetsmätaren varit uppe över 200.

Dagens match i Community Shield handlar kanske mest av allt för Leicester och för Claudio Ranieri om att skapa känslan av att man fortfarande kan. På andra sidan planen står en av de storklubbar som den här säsongen förväntas återställa ordningen, som det så fint brukar uttryckas, och då naturligtvis på Leicesters bekostnad.

Leicester ägnade mest hela förra säsongen åt att ge Premier Leagues storklubbar och sociala konventioner och föreställningar på käften. Community Shield är en möjlighet för Leicester att ta vid där man slutade och inleda 2016-17 med att ge Man Utd och José Mourinho på käften.

:::

TRANSFERKOLLEN

Jon Flanagan, Burnley (+++). Burnley får en högerback av bra ligastandard men på en position där de kanske inte led någon större brist sedan tidigare. Bra lånförstärkning av Burnley som fortsätter att agera försiktigt och konservativt på transfermarknaden.

Papy Djilobodji, Sunderland (+++). Köpt för £3m av Chelsea förra sommaren. Spelade totalt en minut för Chelsea under säsongen men hann ändå med att bli strået som knäckte José Mourinhos relation med klubbledningen. Säljs till Sunderland för £8m. Vi får ändå kanske anta att Chelseas scouter såg något i mittbacken som borde kunna passa bra i Sunderland.

Fernando Llorente, Swansea (++). Det här hade kunnat vara en supervärvning av Swansea. För några år sedan. Nu känns det som en värvning av en anfallare som har passerat sitt bäst före-datum och håller på att anta en alltmer halvfast, halvflytande form. En spelare till synes avlastad av Sevilla, måste få en riktig nytändning i Swansea för att kunna lyfta dem.

Men jag är fortsatt frustrerande begränsad av tid och rum så jag får nöja mig med att lyfta fram de allra viktigaste, mest/minst sannolika, dummaste, roligaste, och framför allt konstigaste ägarrelaterade sakerna vi kan vänta oss av Football League den kommande säsongen.

(1) Kan Scott Hogan rädda ett dömt Brentford?

Brentford, och enligt många hela Championships, bästa spelare ifjol Alan Judge bröt benet i förra säsongens sista ligamatch vilket höll honom borta från EM med Irland och lär hålla honom borta från ligaspelet under hela hösten. Men Brentford har en spelare tillbaka från skada.

Scott Hogan är ännu en i raden av före detta amatöranfallare som målskjutit sig upp igenom ligasystemet. Han jämförs föga förvånande med Jamie Vardy och han har berättat om tiden då han jobbade i ett lager vid sidan om sin karriär i bland annat Woodley Sports FC. Det som gör Vardy-jämförelsen mest passande är att han faktiskt spelade tillsammans med Vardy i Halifax och likt Vardy spelade han en tid i Stocksbridge Park Steels. Det är dock i Rochdale som Hogan började sin karriär, släpptes, och sedan efter tiden i non-league återvände till för att under säsongen 2013-14 göra 19 mål som hjälpte Rochdale upp till League One.

Det som stoppat Scott Hogan från att slå igenom i Brentford på riktigt de två senaste säsongerna är hans vänsterknä. Mellan sensommaren 2014 och 19 mars 2016 spelade Scott Hogan enbart i två matcher. Han debuterade som inhoppare i en ligacupmatch, och i 67:e minuten mot Rotherham gjorde han sin ligadebut innan han i 82:e minuten skadade korsbandet i vänsterknät. När han var på väg tillbaka under våren 2015 drog han upp sin skada och var borta tills han spelade med Brentfords reservlag i februari detta året.

Han gjorde sin comeback i ett inhopp mot Blackburn den 19:e mars. Tre matcher, och tre inhopp senare missade han en sen straff mot Bristol City då Brentford låg under med 1-0 men gjorde istället ett kvitteringsmål på övertid. Efter den matchen startade Hogan Brentfords tre sista matcher för säsongen och gjorde två mål i vardera match och blev utsedd till månadens spelare i Championship för april månad.

Danny Ings och Charlie Austin har bevisat nyligen att målskyttet inte försvinner även om du har knäproblem och kan Scott Hogan behålla vårformen kommer han också snart ligga i toppen av skytteligan.

(2) Minnena av Windass flyter upp till ytan i Bristol City.

24 maj, 2008: Hull slår Bristol City i Championships playoff-final tack vare ett drömmål av Dean Windass. På Bristol City-bänken sitter managern Gary Johnson tillsammans med sonen och mittfältaren Lee Johnson.

6 februari, 2016: Lee Johnson tar över som manager i Bristol City och räddar Bristol City från nerflyttning.

Det är rimligt att vara tveksam till managersöner som nästan enbart spelat för sina pappor (hej, Alex Bruce!) men Lee Johnson var Yeovils bästa spelare när de steg igenom divisionerna och en viktig kugge för det Bristol City som nästan tog sig till Premier League. Likt sin far har han inte nödvändigtvis varit fullständigt framgångsrik som manager. Han gjorde ett stabilt jobb i Oldham, han började katastrofalt i Barnsley förra säsongen innan han påbörjade deras mirakelresa till League One, och hittills i Bristol City har han levt upp till förväntningarna.

Till denna säsongen har Bristol City värvat intressant: Lee Tomlin glänste för dem på lån i våras; Yttern Callum O’Dowda kan vara ett fynd från Oxford även om han inte är Kemar Roofe; Gary O’Neil har erfarenhet; Adam Matthews hör hemma i Championship; Hörður Björgvin Magnússon kom från Juventus men imponerade i Cesena; och Ivan Lučić är en målvakt från Bayern Munchen trots allt. Till detta har de en lovande och målfarlig mittback i Aden Flint och franska Jonathan Kodjia som gjorde 20 mål ifjol. En placering på övre halvan känns inte alls omöjlig.

(3) De senaste frälsarna i Leeds

Det krävs mycket för att jag ska tro på Leeds. Men deras sommar har åtminstone fått mig att en aningen höja ett Ancelotti-ögonbryn. PHy har redan nämnt deras svenska anfalls-förvärv men jag vill nämna att hans föregångare Lasse Vibe, vad det gäller hårbands-skyttekungar från Allsvenskan, hade en väldigt fin höst i Brentford vilket talar för Antonsson så småningom.

Garry Monk kan vara en lysande, ung, engelsk manager eller bara en engelsk manager, det går inte att bedöma någon efter en säsong i Premier League. Förutom Antonsson har man gjort flera fina värvningar, vilket inte riktigt är likt Leeds. Robert Green är visserligen en mer typisk Leeds-värvning men förhoppningsvis är han bara säkerhetsnät för unga Silvestri. Pablo Hernandez och Kyle Bartley känner Garry Monk från Swansea. Mer nyfiken är jag på Matt Grimes, också inlånad från Swansea, som var otrolig i Exeter som tonåring/vänsterfotsfenomen innan Svanarna plockade honom.

Allra mest spännande är förstås Kemar Roofe. Den utan tvekan bästa spelaren i League Two ifjol och en spelare som på egen hand sänkte Swansea i Ligacupen. Det sansade är att föreslå att det kommer bli en anpassning för Roofe från League Two till Championship men Roofe är en Premier League-talang som sjönk för djupt och jag tror han kommer bli en succé även om Leeds slutar i mitten av tabellen igen.

(4) Två holländare i Reading

Är Jaap Stam managermaterial bara för att han är holländare och en ledare på plan? Vem är den unga sportchefen Brian Tevreden? Kommer de få bestämma i Reading eller kommer de likt Nick Hammond, nu i WBA, lämna efter de förlorat sitt inflytande i klubben? Kommer nyförvärvet Danzell Gravenberch bli min nya favoritspelare eller enbart ett favoritnamn?

(5) Värvade Newcastle fel Blackburn-mittback?

Blackburn var inte bra ifjol, de var inte bra när Rhodes och Gestede öste in mål tillsammans, och de var inte bra när Rhodes ensam öste in mål.

Hur bra kan då deras mittbackar ha varit? Grant Hanley och Shane Duffy såg alltid imponerande ut och ifjol var de verkligen anledning till att Blackburn inte åkte ur. Rovers snittade bara ett mål framåt per match (46 mål, duh) men snittade också bara ett mål per match bakåt (jodå, 46). Bara sju lag släppte in färre mål än Blackburn, bara fem lag gjorde färre mål.

Det är inte orimligt av Newcastle som fallna nykomlingar att säkra upp sitt försvar och göra ett statement genom att värva vad man anser som ligans bästa (tillgängliga) mittback. Grant Hanley är också i min mening en av ligans bästa mittbackar. Han var kapten i Blackburn dessutom och Newcastle behöver lagkaptensmaterial. Men är Hanley bättre än sin mittbackspartner Shane Duffy? Inte enligt statistiken hos Whoscored och inte enligt mina ögon.

Whoscored hävdar visserligen att Duffy med sin 7,4 rating bara är 0,09 bättre än Hanley med 7,31 i snittbetyg. Detta trots att Hanley har fler tacklingar och fler brytningar per match. Duffy gjorde dock fler mål, fler rensningar, och vann många fler höjddueller. Det jag dock sett är att Hanley är mer av en brysk gammaldags mittback som vill bevisa att han är kapten medan Duffy är en tekniskt bättre spelare som trots sin längd dessutom är mer rörlig och anpassad till modern fotboll.

Jag tror dock inte skillnaden dem emellan är stor och enligt statistiken är inte Hanley lika brysk eller hårdför som han ser ut. Det blir i vilket fall intressant att se dem spela på varsitt håll och se hur de spelar med andra partners.

(6) Är Fulham fulländade eller står man där med skinkan bar?

Det framstod konstigt när Moussa Dembele lämnade Fulham för Celtic. Visst får han spela Champions League med Celtic och Brendan Rodgers kan vara övertygande om man inte märker ord men visst borde väl en Premier League-klubb vara mer intressant? Eller borde inte Fulham vara nära Premier League?

Tyvärr lyckades Fulham ifjol med konststycket att göra fler mål än tvåan Middlesbrough samtidigt som de släppte in nästan lika många mål som avsågade jumbon Bolton. Bara Dembele och Ross McCormack tillsammans gjorde nästan lika många mål (36) som nämnda Bolton (41).

Det säger en del om vilken backlinje, vilken stomme, vilken ryggrad som Fulham hade ifjol. Den defensiva spelare som startade flest matcher för Fulham ifjol var målvakten Andy Lonergan som startade 28 av 46 ligamatcher. Han är en duglig andramålvakt i Championship. Dan Burn spelade också 28 matcher från start men brann av till Wigan i sommar. Annars startade Richard Stearman och Tim Ream 27 matcher vardera och täckte inte varandra i ära direkt.

På centrala mittfältet startade Jamie O’Hara flest matcher, vilket bara var 31 stycken. Scott Parker startade blott 20 och är bara det gamla stelbenta liket av sitt forna jag.

Fulham har dock värvat bra, om än otillräckligt troligen. David Button norpad från lokalrivalen Brentford var lysande ifjol och kommer behöva vara ännu bättre i Fulham. De har tillbaka Michael Madl som var okej ifjol, Denis Odoi en försvarare från Lokeren, Scott Malone en stabil vänsterback från Cardiff de bytte till sig för Jazz Richards, och eviga Chelsealånet Tomas Kalas lär städa upp på sin kant.

Framför allt har de värvat Kevin McDonald som är en lysande spelare de måste betalat mycket för att sno ifrån Wolves. Han gjorde elva assist för Wolves förrförra säsongen men kan också spela mer defensivt om så behövs. Om Scott Parker lever lär de inte fullständigt göra bort sig centralt.

Av: Peter A. Linhem, @linhem

West Ham gjorde sitt jobb mot Domzale i returen hemma på London Stadium. Ett underläge med 1-2 inför matchen vändes i en tämligen stabil 3-0-seger där Cheikhou Kouyaté stod för klubbens två första mål på nya arenan, och en imponerande Sofiane Feghouli avslutade målskyttet och visade att han kommer bli en värdefull tillgång för West Ham under säsongen.

Både Man City och West Ham är seedade i sina respektive lottningar. Vilket betyder att båda klubbarna måste på förhand betraktas som favoriter att också ta sig vidare till sina respektive gruppspel. Den enda frågan är med andra ord hur stora favoriter de är.

Steaua Bukarest v MAN CITY

Givet att där fanns möjligheten att lottas mot Roma eller Monaco så får Man City sägas ha haft närmast maximal flyt i lottningen. Den klassiska rumänska klubben är knappast vad den en gång var och ska inte rimligtvis behöva innebära några större problem för Man City, som dessutom har fördelen att få avsluta på hemmaplan.

Pep Guardiola är naturligtvis inte van vid att behöva kvalspela in sig i Champions League. Lika lite som han är van vid Premier League. Det hade kunnat bli en knepig ekvation så här under augusti och under inledningen av säsongen innan laget är särskilt samspelat. Men en bekväm lottning förenklar den balansgången.

Man City: 95%
Allt annat än ett lugnt och tryggt avancemang till Champions Leagues gruppspel vore att betrakta som en stor överraskning och ett sensationellt misslyckande för Man City och för Pep Guardiola.

Astra Giurgiu v WEST HAM

Favorit i repris för West Ham. Det var ju nämligen Astra Giurgiu som West Ham ställdes mot i tredje kvalomgången förra säsongen. Den gången förlorade West Ham. Skillnaden den här gången är möjligen dels att West Ham har kommit längre i sina egna säsongsförberedelser, dels att West Ham har fördelen att få avsluta på hemmaplan.

Astra Giurgiu ska dock inte underskattas. Det fick ju West Ham om inte annat erfara förra säsongen. Laget vann rumänska ligan förra säsongen, före Steaua Bukarest, men blev utslagna i Champions League-kvalet i veckan av FC Köpenhamn. Utöver att ta sig till Europa League borde West Ham också känna ett visst revanschbegär. En gång är ingen gång, två gånger är ett mönster.

West Ham: 70%
Läge för West Ham att visa vilka framsteg man gjort på ett år. En match West Ham onekligen bör vinna men de måste vara skärpta för att kunna känna sig säkra på att lyckas. Ska ta sig till gruppspel.

Men Rafa Benitez stannade kvar i Newcastle och följde alltså med dem ned i The Championship. Och genom att göra det så har han kanske också i ett svep förändrat Newcastle som klubb. Newcastle behöver honom, han behöver inte Newcastle. Därmed har han lyckats vränga tillbaka kontrollen i klubben till managerposten.

Helt plötsligt känns Newcastle som en fotbollsklubb igen. Och det bisarra har därmed inträffat att trots nedflyttningen till The Championship så surrar det av optimism runt St James Park. Säsongsbiljettsförsäljningen har ökat relativt hur det har sett ut de senaste säsongerna i Premier League, vilket i sig så klart är enastående.

Det här betyder också att Newcastle går in till säsongen i The Championship på ett annat sätt. Normalt sett när en Premier League-klubb åker ur så sker en åtstramning och bantning i form av kostnader och personal. Newcastle väljer istället att investera i klubbens olika verksamheter, och arbetar alltså med den tydliga målbilden att omgående ta sig tillbaka till Premier League.

Just det här framåtriktade perspektivet syns också mycket tydligt i Newcastles spelartrupp. Till skillnad från sina företrädare har Rafa Benitez fullt inflytande över spelarköp och försäljningar. Graham Carrs småpåvevälde är förbi. Istället för att med tveksamt underlag värva individuella spelare har Benitez tagit sig för att försöka bygga ett lag.

Vad som framför allt imponerar med Rafa Benitez lagbygge hittills under sommaren är att Newcastle i själva verket bygger en spelartrupp som lagdel för lagdel, spelare för spelare, är fullt kapabel att kunna hävda sig i Premier League, men gör det med spelare som är rutinerade och förberedda att ta fighten också i The Championship.

Andros Townsend och Georginio Wijnaldum har lämnat Newcastle. Kanske lämnar också Moussa Sissoko. Men Rafa Benitez har förstärkt spelartruppen med några riktigt bra värvningar. Matt Ritchie och Mohamed Diamé har värvats från Bournemouth respektive Hull, vilket säger något om hur dessa spelare bedömer Newcastles som klubb på sikt att de väljer att ta ett steg bakåt för att därefter ta två eller flera kliv framåt.

Att organisera ett lag defensivt är något som Rafa Benitez kan. Newcastle förlorade i själva verket bara tre av sina tio sista ligamatcher förra säsongen, de var med andra ord svårslagna. Jamaal Lascelles var en spelare som fick något av ett genombrott under Benitez. Och under sommaren har Benitez förstärkt backlinjen med Grant Hanley, Ciaran Clark, Jesus Gamez samt Isaac Hayden.

Att Newcastle ändå åkte ur Premier League beror på att de samtidigt inte lyckades vinna tillräckligt många av dessa tio matcher. Aleksandr Mitrovic är kvar i Newcastle men det är köpet av Dwight Gayle som verkligen imponerar. En anfallare som aldrig riktigt fick chansen i Crystal Palace men ändå var lagets främste målskytt de tre senaste säsongerna. Etablerad anfallare i The Championship men med potential att i Newcastle också bli en riktigt stark Premier League-anfallare.

Lägg till Newcastles egna, unga och mycket lovande anfallare Adam Armstrong, som verkligen har möjlighet att få tid att blomma ut i Newcastle under en säsong i The Championship, så har Newcastle ett väldigt starkt anfall att addera till ett med The Championship-mått mätt strålande mittfält och även ett mycket bra försvar.

Om friskt vågat är hälften vunnet så har Newcastle onekligen kommit en bra bit på väg redan i sin ambition att omedelbart återvända till Premier League. De har valt att investera och agera som om de fortfarande vore en Premier League-klubb. Annorlunda uttryckt, fake it until you make it. Det sätter naturligtvis en hiskelig press på Newcastle. Att misslyckas är inte riktigt ett alternativ. Men Rafa Benitez har lyckats i konststycket att förena Newcastles både ägare och supportrar i hopp och tillit i hans ledarskap.

Newcastle ser på kort tid ut att ha blivit Rafa Benitez stora fotbollsprojekt i livet. Att forma en engelsk fotbollsinstitution i sin egen avbild, och samla en hel stad runt det projektet. En möjlighet som aldrig riktigt fanns i Liverpool på samma sätt. I Newcastle kan Benitez bli kvar länge, bygga sitt arv liksom Arsene Wenger i Arsenal eller Alex Ferguson i Man Utd.

Och vilket arv det kan bli. Att föra Newcastle tillbaka till den engelska och kanske den europeiska fotbollstoppen. En klubb med potential och proportion som inte står många efter i engelsk fotbollshistoria. I en stad med vildsint passionerade fans. Det är en lång resa ända dit men för första gången på mycket länge kan Newcastles supportrar se vägen framför sig.

Det första steget längs den vägen tas ikväll. Det är nämligen dags för den engelska ligafotbollen att äntligen sparka igång igen. Och Newcastle, de stora förhandsfavoriterna i The Championship den här säsongen, sparkar igång säsongen borta mot Fulham.

The Championship är smockfullt av engelska storklubbar. Aston Villa, Birmingham, Newcastle, Norwich, Nottingham Forest, Leeds, Fulham, Derby, Huddersfield, Sheffield Wednesday, Blackburn, QPR, Wolves med flera. Det är även i egenskap av en andraliga en av världens mest följda och intresset kommer den här säsongen vara större än kanske någonsin tidigare.

Managernamnen avlöser så klart varandra de också. Där finns så klart den etablerade överklassen i form av Champions League-vinnande managers som Rafa Benitez och Roberto Di Matteo.

Men där finns också en väldigt spännande klunga av up-and-comers bakom dem i form av exempelvis Jimmy-Floyd Hasselbaink i QPR, Walter Zenga i Wolves, Garry Monk i Leeds, Alex Neil i Norwich, Nigel Clough tillbaka i Burton Albion, Nigel Pearson i Derby, Sheffield Wednesday Carlos Carvalhal, Chris Hughton i Brighton med flera.

46 långa omgångar. Det finns många skäl varför The Championship kan vara världens mest fascinerande och fängslande liga.

TABELLTOPPEN

Newcastle. De klara och tydliga favoriterna att vinna The Championship är Newcastle. Det finns så klart många anledningar till det. Newcastle avslutade förra säsongen hyfsat starkt och så har man naturligtvis lyckats både anställa och behålla Rafa Benitez. Transfersommaren har varit riktigt stark för Newcastle som fått in viktiga pjäser i alla lagdelar. Optimismen flödar på Tyneside vilket inte minst visar sig i att säsongsbiljettsförsäljningen har ökat efter nedflyttningen.

Derby County. Flera säsonger i rad har Derby varit på gränsen till uppflyttning till Premier League utan att riktigt nå hela vägen. Nu har Derby vänt sig till Nigel Pearson, samme manager som kan sägas ha åtminstone ett delansvar för Leicesters enastående framfart de senaste åren. Derby har en av de mest talangfulla spelartrupperna i The Championship och har av den anledningen inte varit överdrivet aktiva på transfermarknaden. Lyckas Pearson få ihop laget och få spelarna att prestera så slåss Derby i toppen av tabellen.

Brighton. Stod för en fantastisk fjolårssäsong där de flesta trodde att Brighton skulle få slita i botten. Till sist var man egentligen bara en enda match i den sista omgången från automatisk uppflyttning. Den här säsongen har Brighton alla möjligheter att upprepa bravaden med skickliga spelare som Tomer Hemed, Baram Kayal, Dale Stephens, Anthony Knockaert och Solly March bidragandes med offensiv eldstyrka.

PLAYOFF

Aston Villa. Det stod tidigt klart förra säsongen att Aston Villa skulle åka ur Premier League för första gången på närmare 20 år. Ett nytt ägarskap och en ny manager har lyft förhoppningarna på klubben igen. Men Roberto Di Matteo har ett jättejobb framför sig att på kort tid ändra lagets kultur från förlorare till vinnare igen. Värvningen av Ross McCormack förstärker Aston Villas anfall, ett problemområde förra säsongen, men Aston Villas säsong beror på hur Di Matteo lyckas få alla sina unga franska talanger att hitta fötterna i den engelska andraligan.

Norwich. Den enda av förra säsongens nykomlingar i Premier League som åkte ur. Alex Neils Norwich började lovande men hade en mycket svag vårsäsong. Norwich har dock etablerat sig som något av den engelska fotbollens främsta jojo-lag och Neil kommer helt säkert vilja ta Norwich tillbaka till Premier League igen. Men konkurrensen är kanske högre än någonsin tidigare i The Championship den här säsongen. Timm Klose, Wes Hoolahan, Robbie Brady, Norwich saknar dock inte synnerligen kompetenta spelare på den här nivån.

Sheffield Wednesday. Sheffield Wednesday överraskade många förra säsongen med en offensiv och attraktiv fotboll som tog dem hela vägen till Wembley och playoff-final. Carlos Carvalhal tar med sig mer eller mindre samma spelartrupp in i den här säsongen men har också förstärkt med Jake Kean och, inte minst, Steven Fletcher. Framför allt Fletcher har fått igång surret runt Hillsborough och man hoppas så klart att han ska få till ett bra samarbete med Fernando Forestieri i anfallet.

OUTSIDERS

Wigan. Wigan återvänder till The Championship efter en volta i League One. Gary Caldwell har fått bra ordning på ett ungt Wiganlag som förra säsongen vann League One i tämligen klar stil. Längs vägen imponerade Wigan på många med en snabb och offensiv fotboll. Wigan har under sommaren förstärkt med en rad spännande namn såsom Nick Powell, Dan Burn, Adam Bogdan och Stephen Warnock. Om Wigan får en bra säsongsinledning kan de bli en av säsongens överraskningar.

QPR. En stor anledning att det behöver flaggas för QPR är klubbens nye manager, Jimmy-Floyd Hasselbaink. Hasselbaink gjorde ett strålande jobb i Burton Albion som han i praktiken tog upp i The Championship, och visade redan under sin korta tid i QPR förra säsongen att laget kunde förbättras och framför allt jobba betydligt hårdare. Ett lag som tidigare läckte in mål blev helt plötsligt defensivt betydligt mer organiserade. Tar Hasselbaink momentum vidare den här säsongen kan det bli playoff-spel till försommaren.

Leeds. Det finns väl egentligen ingen större anledning att betrakta Leeds som en outsider utöver den vanliga förhoppningen att Leeds ska slåss i toppen mest för att de är Leeds. Men med anställningen av Garry Monk väcks ändå en viss förhoppning att Leeds nu har fått ordning på managerposten och börjar tänka lite längre framåt. Sedan finns så klart ägaren som är det främsta skälet till varför sådana förhoppningar förmodligen kommer visa sig helt och hållet fördömda.

NEDFLYTTNING

Burton Albion. Förra säsongen var historisk då Burton Albion för första gången i klubbens historia säkrade uppflyttning till The Championship. Klubben spelade utanför Football League så sent som 2009. En av de resursmässigt minsta klubbar att någonsin spela på den här nivån så det är inte särskilt konstigt att de flesta betraktar dem som favoriter till nedflyttning. Nigel Clough har dock värvat in en del Championship-rutin i form av Lloyd Dyer, Ben Turner och Lee Williamson och Burton visade förra säsongen att de inte ska underskattas.

Rotherham. Var svindlande nära att åka ur redan förra säsongen men Neil Warnock räddade dem kvar i The Championship. Warnock beslutade sig dock för att lämna klubben efter säsongen och Rotherham har istället vänt sig till Alan Stubbs, den skotske gamle landslagsspelaren som förra säsongen tog Hibernian till skotsk cupfinal. 13 spelare har lämnat klubben samtidigt som Stubbs har värvat Anthony Forde, Lewis Price och och Will Vaulks. Det blir ett elddop för Alan Stubbs den här säsongen och Rotherham lär få det svettigt igen.

Fulham. Har genomgående haft det kämpigt i The Championship sedan klubben åkte ur Premier League och inför den här säsongen ser det desto jobbigare ut. Spelartruppen försvagades rejält när den talangfulle Moussa Dembélé valde att flytta till Celtic. Och det är alltid oroväckande när en klubbs nyckelspelare ser ut att rösta med fötterna angående lagets chanser, vilket väl var ungefär vad Ross McCormack gjorde när han alldeles nyss gjorde klart med Aston Villa. Shahid Kahn tänkte sig säkert inte The Championship när han köpte Fulham för tre år sedan. Nästa säsong kan det bli League One.

Det är ju inte nödvändigtvis ett problem för de allra flesta lag. Men för West Ham är det faktiskt ett konkret dilemma. Eftersom vad som i själva verket i praktiken är för dem en träningsmatch, eller kanske är försäsongsmatch ett bättre uttryck, på samma gång faktiskt är skarpt läge – det vill säga en riktig tävlingsmatch.

West Ham befinner sig alltjämt i sommarsäsongen. Domzale har å andra sidan redan påbörjat sin ligasäsong. Matchtempo, lagets samspelthet och spelarnas fysiska värden skiljer sig med andra ord åt i allra högsta grad. Det märktes mycket väl i den första matchen, där Domzale på hemmaplan lyckades besegra West Ham med 2-1.

Besvärligt läge därmed för West Ham inför sin debutmatch hemma på nya arenan London Stadium. West Ham har att vända ett 1-2-underläge om de inte vill inviga den nya arenan inför närmare 60,000 hemmafans med att åka ur Europa League och få pisk mot ett slovenskt fotbollslag. Det skulle knappast vara en bra början på säsongen.

West Ham har inte bara att själva matchen att koncentrera sig på, hela händelsen runt den nya arenan måste också hanteras. Det är en ny arena inte bara för fansen utan också för spelarna. Omgivningen och rutinerna inför och under matchen blir lite annorlunda. Slaven Bilic har själv påpekat hur West Hams nya arena kan kännas som att spela på bortaplan i början.

Nu bör naturligtvis West Ham klara av uppgiften ändå. Angelo Ogbonna är tillbaka i laget vilket betyder att West Ham åtminstone inte behöver spela en mittfältare i backlinjen. Men framför allt måste West Ham hoppas att den senaste veckan verkligen har gett ett utfall i spelarnas matchtempo och spelintensitet.

Det är alltid svårt att bedöma exakt i vilken utsträckning engelska klubblag verkligen är intresserade av Europa League. Både Slaven Bilic och spelarna säger dock att de vill kvalificera sig för Europa League. Ikväll måste de visa att detta är mer än bara prat. Ikväll måste West Ham ta chansen och göra ett positivt första avtryck hemma på London Stadium.

Det kan visa sig viktigt också under den kommande säsongen. Det är inte alltid lätt att spela in sig på en ny arena. När Arsenal exempelvis flyttade till Emirates sjönk andelen inspelade ligapoäng på hemmaplan från 78,9% till 73,7% – och det totala antalet vinster på hemmaplan sjönk från 21 vinster på 27 matcher till blott 16 vinster på 27 matcher.

Arsenals första match på Emirates? Den slutade med ett överraskande poängtapp i ligapremiären mot Aston Villa. Det går sedan alltid att diskutera i vilken utsträckning detta möjligen satte några griller i huvudet på Arsenal under resten av den säsongen. Ett fiasko mot Domzale i Europa League kan definitivt sätta griller i West Hams huvuden.

Alternativet är att vända matchen, och ta med sig den positiva energin från 54,000 hemmafans på den nya arenan in i den säsong som ska påbörjas. Några poängs skillnad kan det säkert komma att göra. Framför allt betyder det att West Ham får spela vidare i Europa League.

:::

TRANSFERKOLLEN

Bartosz Kapustka, Leicester (+++). Lovande polsk yttermittfältare som visade framfötterna under EM. Köpet fick nätfansen att gå bananas då de fick för sig att det var ersättaren till Riyad Mahrez som värvades, men Kapustka är nog tänkt främst som en ung backup till Marc Albrighton. Höll på att missa EM på grund av krogbråk så han passar bra in i Leicesters wild bunch.

Gabriel Jesus, Man City (+++). Har Man City värvat sin ängel och frälsare? Det vore kanske att överdriva saken, åtminstone om vi håller oss till den här säsongen och den närmaste tiden. Men anses allmänt som en av Sydamerikas mest lovande spelare. Anländer dock först i januari, så hans betydelse är begränsad i tid den här säsongen, men kan bli ett energitillskott under våren.

Northampton är utan tvekan en klubb på väg uppåt. Förra säsongen slutade man som överlägsna vinnare av League Two. Chris Wilder lämnade dock klubben för Sheffield United, och istället är det Rob Page som fått ansvaret att leda Northampton i League One. Page kommer från Port Vale som i sin tur har tagits över av Bruno Ribeiro.

Bolton och Charlton är två klubbar som just nu är på väg i motsatt riktning som Northampton, båda två efter en tid av stor intern oreda. Phil Parkinson, tidigare i Bradford, har fått i uppdrag att försöka vända på Boltons lycka samtidigt som Charlton har vänt sig till den i League One ytterst rutinerade Russell Slade.

TABELLTOPPEN

Sheffield United. Om man hade en krona för varje gång Sheffield United tippades ta sig upp i The Championship. Så många säsonger har laget misslyckats att det inte längre är en klubb med vinnarkultur. Chris Wilder, tidigare i Sheffield United, har hämtats hem från Northampton för att ändra på detta. Sheffield United har ett av ligans absolut bästa anfall med Billy Sharp, Che Adams och Marc McNulty. Wilder har dessutom ägnat en stor del av sommaren åt att förstärka Sheffield Uniteds försvar.

Millwall. Millwall såg riktigt starka ut redan förra säsongen, och då i synnerhet under våren. Det förde dem till playoff-final på Wembley där dock ett hormonstint Barnsley visade sig alltför svåra. Neil Harris har dock samlat ihop sina styrkor på ett bra sätt, behållit flera av lagets viktiga spelare, och framför allt förstärkt längs kanterna. Tillräckligt stabila och tillräckligt hungriga för att kunna ta en av de automatiska uppflyttningsplatserna.

Charlton. Har varit en klubb i mer eller mindre fritt fall under Roland Duchâtelets ägarskap och en procession av utländska tränare som inte visat sig hålla måttet. Nu verkar man dock ha stämt i bäcken med tillsättningen av Russell Slade. Slade har redan svarat för några imponerande värvningar, Declan Rudd som målvakt och inte minst Nicky Ajose till anfallet. Tillsammans med Lee Novak kan Ajose mycket väl komma att bilda League Ones kanske allra bästa anfallspar.

PLAYOFF

Bradford. Phil Parkinson må ha lämnat Bradford men samtidigt har Stuart McCall gjort en efterlängtad återkomst till klubben. Bradford avslutade förra säsongen starkt, där man kom femma och tog sig till playoff, och har lyckats behålla merparten av detta lag. McCall har samtidigt förstärkt med erfarna spelare i Colin Doyle och Nathaniel Knight-Percival, samt Nicky Law från Ranges och Romain Vincelot från Coventry. Det borde åtminstone kunna ge Bradford ännu en chans i playoff.

Bolton. En av Bradfords konkurrenter i det avseendet kommer vara Bolton och deras före detta manager, Phil Parkinson. Bolton ramlade ur The Championship i en härva av ekonomiska svårigheter. Sedan klubben har fått nya ägare har dessa svårigheter nu retts ut och med den erfarne Parkinson vid rodret finns mycket goda chanser för Bolton att göra ett snabbt avtryck i League One. Det är dock många spelare som både kommit och framför allt lämnat Bolton under sommaren, så det är ett rejält nybygge som Parkinson har att jobba med.

MK Dons. Något för dåliga för The Championship, men kanske något för bra för League One? Det kunde vara den enkla sammanfattningen av de senaste åren för MK Dons, som alltså åkte ur The Championship efter bara en säsong. Många av de spelare som fick MK Dons uppflyttade från League One för två år sedan är dock kvar i klubben, och med samma spelarstomme har MK Dons väldigt goda chanser att utmana om uppflyttning också den här säsongen. Karl Robinson är en rutinerad manager på den här nivån och har gjort ett bra jobb i MK Dons.

OUTSIDERS

Bristol Rovers. Tala om helomvändning sedan Bristol Rovers åkte ur Football League för två år sedan. Två raka och omedelbara uppflyttningar därefter, med en ny ägare i ryggen, har fört dem ända upp till League One och det behöver faktiskt inte ta slut där. Många pusselbitar har fallit på plats för Bristol Rovers. Darrell Clarke anses som en av Football Leagues mest spännande tränare, som tackade nej till Leeds för att stanna i klubben. Matty Taylor spottade in mål i massor i League Two och kan fortsätta göra det också i League One.

NEDFLYTTNING

Oldham. Ligger riktigt illa till inför den här säsongen. Mängder av spelare har lämnat Oldham under sommaren, bland dem lagkaptenen Liam Kelly. Oldhams spelartrupp består för närvarande av många mycket orutinerade spelare, och det är lika orutinerad vid sidlinjen där Stephen Robinson gör sin första säsong som manager på seniornivå.

AFC Wimbledon. Det är självklart aldrig populärt att antyda att det kan komma att gå dåligt för AFC Wimbledon. Klubben har länge slagit ur underläge och det tvingas de till också den här säsongen där man har en av seriens absolut minsta lönebudgetar. En stor del av säsongen kommer handla om de båda mötena med MK Dons, men AFC Wimbledons enda rimliga målsättning måste bli att försöka klamra sig kvar i League One.

Fleetwood Town. Var en hårsmån från att åka ur League One redan förra säsongen men lyckades i sista omgången hålla sig före Blackpool. Det ser inte ut att bli lättare den här säsongen. Antoni Sarcevic och Stefan Scougall är två bra och viktiga spelare som lämnat klubben. Flertalet spelare som värvats under sommaren är tämligen nya på League One-nivå så Fleetwoods framgång under säsongen beror på om dessa spelare lyckas ta klivet upp i tillräcklig utsträckning.

Nu är vi här ett år senare. Aston Villa förbereder sig som bäst inför sin första säsong på många år i The Championship. Det har varit en omtumlande sommar som inneburit både ett ägarbyte, Tony Xia har ersatt Randy Lerner, och ett byte på managerposten. Ny manager i Aston Villa är Roberto Di Matteo, med Steve Clarke som assisterande manager.

Det har å andra sidan varit tämligen tystlåtet på spelarfronten. Igår blev det förvisso klart att Idrissa Gueye, mittfältaren som förra säsongen var en av ytterst få godkända spelare, värvas av Everton. Det har dock inte blivit någon större utrensning av spelare, vilket på samma gång kan ses som positivt och problematiskt.

Klubbar som planerar för risken att åka ur Premier League har ofta i sina spelarkontrakt så kallade nedflyttningsklausuler där spelarnas löner sjunker om laget blir nedflyttat. Huruvida Aston Villa hade planerat för risken på det sättet känns osäkert.

Högavlönade spelare är förhållandevis svåra att bli av med då de själva ogärna går ned i lön, vilket begränsar antalet möjliga köpare. Därmed sitter Aston Villa fast med en mycket hög total lönekostnad i The Championship, vilket samtidigt å sin sida begränsar Aston Villas möjlighet att göra utrymme i lönebudgeten för att köpa in nya spelare och förnya spelartruppen.

Med säsongspremiären bara några dagar bort ser det alltså ut som om Aston Villa mer eller mindre kommer behöva klara sig med ungefär samma spelare de hade förra säsongen. Positivt sett att spelarmaterialet borde hålla tämligen väl i The Championship. Problematiskt om det är en spelartrupp med samma attityd som uppvisades förra säsongen.

På pappret är Aston Villa starka i alla lagdelar. I backlinjen hittar vi Joleon Lescott, Micah Richards, Nathan Baker, Alan Hutton, Aly Cissokho, Jores Okore och, än så länge, Ciaran Clark. Till dem har värvats Tommy Elphick från Bournemouth. Mittfältet befolkas av Ashley Westwood, Carlos Sanchez, Jordan Veretout, Jack Grealish, Gary Gardner, Scott Sinclair, Adama Traoré, Leandro Bacuna med flera. I anfallet finns Gabriel Agbonlahor, Jordan Ayew och Rudy Gestede.

Men fotboll spelas på gräs. Och på pappret borde Aston Villa naturligtvis ha kunnat prestera oändligt mycket bättre än vad de faktiskt gjorde förra säsongen. Mycket handlar alltså om Roberto Di Matteos förmåga att få varje spelare att börja ta sitt ansvar och att taktiskt och mentalt få ut maximalt ur spelartruppen.

Den fromma förhoppningen är självklart att det ligger något i resonemanget att vad som i första hand har fått Aston Villa nedflyttade inte var bristande kvalitet i spelartruppen, utan ett svagt ägarskap kombinerat med en sträcka av ytterst tveksamma managertillsättningar. Ingen av Alex McLeish, Paul Lambert, Tim Sherwood eller Rémi Garde kunde egentligen göra något annat än att förvalta ett pågående förfall.

Både Roberto Di Matteo och Steve Clarke har god erfarenhet från att vara tränare i The Championship. I det avseendet har Tony Xia, Aston Villas nya ägare, onekligen tillsatt ett kompetent ledarskap. Di Matteo tog exempelvis tillbaka ett mycket charmigt West Brom till Premier League under sin första säsong i klubben, sedan West Brom säsongen innan åkt ur Premier League.

Det blir också viktigt för Roberto Di Matteo att lyckas ta Aston Villa tillbaka till Premier League så snart som bara möjligt. Den här säsongen har Aston Villa fortfarande något slags materiellt övertag på nästan alla andra klubbar i The Championship. Men det övertaget kommer år efter år att försvinna när nya klubbar flyttas ned från Premier League boostrade av de intäkter som det nya TV-avtalet ger dem.

I mina ögon är Roberto Di Matteos och Steve Clarkes uppgift i första hand mental och psykologisk. Lyckas de ta förra säsongens kanske största gäng förlorare inom engelsk fotboll och istället göra dem till vinnare igen, få dem att tro på sig själva och ta ansvar för och känna glädje i sina och lagets insatser, då har Aston Villa goda chanser att återvända till Premier League redan på första försöket.

Om däremot samma klubbkultur lever vidare – då kan det förvisso också bli fråga om streckstrid, men i tabellens andra ände.

:::

TRANSFERKOLLEN

Idrissa Gueye, Everton (++++). Var en av ytterst få Aston Villa-spelare förra säsongen som kom undan med någon slags heder i behåll. En mycket hårt arbetande central mittfältare som placerade sig mycket högt i statistiken över antal brytningar. Hade kunnat vara jämställd med N’golo Kanté om inte förra säsongens fotbollsgudar hade varit tokiga.

Alex McCarthy, Southampton (++). Fick Southampton stora skälvan när Liverhamptons nye målvakt bröt handen och blir borta några månader? Detta samtidigt som Southampton skickat iväg Paul Gazzaniga på lån. McCarthy bör i första hand vara tänkt som backup då Fraser Forster nog inte släpper förstatröjan ifrån sig.

Jeremy Pied, Southampon (+++). Alla tränare har en viss förkärlek för att värva spelare de känner igen och det är vad Claude Puel har gjort här, då Pied har spelat under Puel i både Lyon och Nice. Mångsidig försvarare som kan spela både högerback och mittback, även om det inte är helt uppenbart vem i Southamptons backlinje Pied är tänkt att kunna ersätta.

Leroy Sane, Man City (+++++). Allmänt sett ansedd som en av Europas främsta fotbollstalanger. Skapade chanser i mängder för Schalke under säsongen som gått. Snabb, teknisk och en mångsidig offensiv mittfältare med all potential i världen att utvecklas till världsklass. Innebär en fortsatt uppgradering och föryngring av Man Citys offensiva besättning.

En annan sak är dess förhållandevis höga personalomsättning. Spelare kommer och går, köps, säljs och lånas i förhållandevis hög utsträckning. Men också managerpositionen vädras friskt i League Two. För flera managers blir dessutom League Two en ny erfarenhet. Tre managers debuterar i nya klubbar inför den här säsongen i League Two.

John McGreal får ansvaret att försöka ta Colchester United raka vägen tillbaka till League One, som de åkte ur förra säsongen. McGreal är den tredje i en tradition av tränare i Colchester som har tagit klivet upp från klubbens U21-lag till att ta över a-laget. 44 år gammal gör McGreal alltså sin debut som manager på seniornivå.

Gary Bowyer tar över ett krisande Blackpool som har tvingats utstå två raka nedflyttningar från The Championship ned till League Two. 45-årige Bowyers erfarenhet kommer främst från Blackburn som han de senaste åren har tagit till övre halvan i The Championship. Från en klubb med ägarrelaterade problem till en annan med andra ord.

John Sheridan är å andra sidan inte någon dununge i League Two. Han har tidigare haft ansvaret för Chesterfield, Plymouth, Newport County och Oldham innan han inför den här säsongen alltså har tagit över managerjobbet i klassiska Notts County. Sheridan vann League Two för fem år sedan med Chesterfield och är en av de bästa tränarna på den här nivån.

TABELLTOPPEN

Portsmouth. Borde rimligtvis vara en av förhandsfavoriterna inför den här säsongen. Tog sig redan förra säsongen till playoff. Manager Paul Cook har erfarenhet från att vinna League Two. Förra säsongen föll Portsmouth på att man hade problem med att bryta ned motståndarförsvaren men Cook har inför säsongen värvat eldkraft i form av Curtis Main, Michael Smith och Milen Lalkovic. Carl Baker tillsammans med Michael Doyle ser på förhand ut som ett av ligans bättre innermittfält.

Doncaster Rovers. Åkte ur League One förra säsongen och har genomgått en rejäl ansiktslyftning sedan dess. Darren Ferguson har framför allt värvat ett antal rutinerade spelare i Gary McSheffrey, Matthew Blair och Mathieu Baudray. Från Northampton har man också värvat anfallaren John Marquis som tillsammans med Andy Williams borde kunna bilda ett av de bättre anfallen i League Two. Darren Ferguson är känd för två saker (nåja, tre), att hans lag gör många mål och lyckade uppflyttningskampanjer. Förväntningarna är höga runt Keepmoat Stadium.

Leyton Orient. Kevins Nolans tid som manager blev inte långvarig och han är nu ersatt med Andy Hessenthaler, med mycket rutin från League Two. Pressen är hög på Leyton Orient att återvända till League One. Flertalet spelare har värvats för att lyckas med den uppgiften, bland dem Liam Kelly, Tom Parkes och Robbie Weir. Viktigast av allt var kanske att behålla lagets anfallsstjärna Jay Simpson, som förra säsongen producerade 25 mål i ligaspelet. Räkna med Leyton Orient i toppen av tabellen.

PLAYOFF

Carlisle. Det lag som kanske i första hand borde kunna utmana de tre övriga om de automatiska uppflyttningsplatserna. Gjorde en riktigt bra fjolårssäsong innan Guds hand i form av stormen Desmond saboterade deras säsong, orsakade översvämningar och tvingade fram rejäla omflyttningar i spelschemat. Var förra säsongen en outsider men har värvat rutinerade spelare i form av Nicky Adams och Jamie Devitt, som tillsammans med anfallaren Shaun Miller gör Carlisle till ett av ligans offensivt sett bästa lag.

Plymouth. Hjärtekross förra säsongen när man förlorade playoff-finalen mot AFC Wimbledon. Derek Adams, lagets manager, har dock lyckats behålla stora delar av laget, i synnerhet då viktigt att mittfältsmotorn Graham Carey stannar kvar i klubben. Ryan Donaldson, Karleigh Osbourne och Jimmy Spencer har anlänt till Plymouth och ersätter flyktade Curtis Nelson och anfallaren Reuben Reid.

Luton Town. Har befunnit sig några säsonger i League Two nu och börjar helt säkert sikta uppåt mot League One igen för första gången sedan 2008. Förra säsongen slutade man mitt i tabellen men Luton har alla möjligheter att hoppas på bättre den här säsongen. Alan Sheehan, Danny Hylton och Johnny Mullins kompletterar en redan stark spelartrupp på ett bra sätt. Framför allt hoppas fansen på Kenilworth Road att lagets unge anfallare Jack Marriott fortsätter utvecklas och ösa in mål för Luton.

OUTSIDERS

Grimsby. Sex långa år har Grimsby vandrat i dödsskuggans dal, det vill säga utanför Football League. Bara fem spelare av de som startade på Wembley mot Forest Green är kvar i klubben så det är ett väsentligt annorlunda Grimsby som Paul Hurst nu leder tillbaka i League Two. Hurst har dock satt ihop en intressant blandning av unga och gamla spelare såsom Rhys Browne och framför allt Ben Davies, nyss inflyttad från Portsmouth. Unge anfallaren Omar Bogle öste in mål för Grimsby i National League förra säsongen, och fortsätter han producera i samma takt kan Grimsby norpa en playoff-plats.

NEDFLYTTNING

Crawley Town. What goes up must come down. Den bistra sanningen har Crawley fått erfara som efter att kvickt ha marscherat uppåt det engelska seriesystemet nu har börjat ramla bakåt igen. Åkte ur League One för två år sedan och var inblandade i nedflyttningsstriden i League Two redan förra säsongen. Det var ingen ordning alls i Crawley förra säsongen med managerbyten och mängder av spelare som kommit och gått. Dermot Drummy har ett tungt jobb framför sig om han vill hålla Crawley utanför nedflyttningsstriden den här säsongen.

Morecambe. Slutade strax ovanför nedflyttningsstrecket förra säsongen och har inför den här säsongen tappat sin målfarlige anfallare Shaun Miller till Carlisle. Hans mål räddade Morecambe kvar i Football League förra säsongen givet att laget släppte in över 90 mål i ligan. Lagets manager Jim Bentley har värvat mittbacksparet Dean Winnard och Liam Wakefield i förhoppningen att kunna åtgärda lagets defensiv.

Newport County. Var förskräckligt nära att åka ur redan förra säsongen. Terry Butcher och John Sheridan kom båda och gick på managerposten innan Warren Feeney till sist tog över. Det är Feeneys första uppdrag i Football League så han är tämligen orutinerad på den här nivån. Hans uppdrag blir att försöka samla många nya spelare och få dem att spela som ett lag i Football. Anfallaren Scott Boden är ett tungt avbräck för Newport och Feeney.

Kanske är det ett psykologiskt verktyg som är användbart också för Garry Monk i dennes nya roll som Leeds manager. Han vet rimligen att hur bra han än gör ifrån sig under säsongen med Leeds så löper han en väldigt hög risk, kanske till och med sannolikhet att få sparken. Alltså är det kanske bäst att ta sig an jobbet som om han redan hade fått sparken.

Inte för att det råder någon tveksamhet kring Monk runt klubben. Tvärtom är optimismen runt Elland Road gällande den tidigare Swanseatränaren i högsta grad livfull. Men Leeds ägs och styrs fortfarande av Massimo Cellino, och Cellino kan till och med få pippin på julafton att framstå som vid sina sinnens fulla bruk.

Garry Monk verkar dock gilla ett ambitiöst, långsiktigt projekt. Det var trots allt dessutom bara ett år sedan som Monk allmänt ansågs som en av Englands mest spännande tränare, och skälen till detta kan inte gärna ha gått upp i rök under detta år. Även om Swansea något uppseendeväckande sparkade Monk efter att ha fått stora skälvan inför risken att åka ur Premier League.

Och det finns ju inte riktigt något stort projekt i The Championship likt just Leeds United. Denna gamla storklubb som nu har tillbringat över ett årtionde i den engelska andraligan. Så lång tid att det är på gränsen till att sluta kännas underligt att de befinner sig där. Naturligtvis vill Leeds tillbaka till Premier League.

Det råder dock alltid ett stort intresse runt Leeds i The Championship. Och just den här säsongen kan man så klart tänka sig att intresset är extra stort just i Sverige. Detta då Allsvenskans skytteligaledare Marcus Antonsson har tagit klivet till klubben från Kalmar FF. Ännu en svensk anfallare i ett engelskt United med andra ord.

Steget från Allsvenskan till The Championship är naturligtvis stort. Men Antonsson har framstått som en av de mer spelintelligenta anfallarna i Allsvenskan, vilket helt säkert kommer hjälpa honom att anpassa sig i sin nya klubb och i en ny liga. Antonssons förmåga att ta löpningar bakom försvaren kan göra Leeds mer effektiva i sitt anfallsspel.

Samtidigt som Leeds naturligtvis är en mycket spännande plattform också för Antonsson. En klubb som om han lyckas där både kan propellera honom upp i Premier League men också ge honom en mycket god chans att slå sig in i det svenska landslaget. Både Leeds och Sverige lider brist på intelligenta och effektiva anfallare.

Att Marcus Antonsson flyttar till Leeds är ingen tillfällighet. Garry Monks assisterande tränare är Pep Clotet, som hade Antonsson under sina vingar under sin tid i Halmstads BK. Kanske signalerar det också en mer genomtänkt och långsiktig värvningsstrategi från Leeds sida.

Man ska heller inte underskatta chansningen Monk tar med Antonsson som anfallarvärvning. Förmågan att göra mål kännetecknar de klubbar som normalt sett tar sig upp från The Championship, så det ligger stor press på anfallarna i ligan. Satsande klubbar drar sig heller inte för att spendera stora pengar på etablerade anfallarnamn för att ta sig till Premier League.

Garry Monk spenderar £2m på en förhållandevis okänd anfallare från en skandinavisk buskisliga. Naturligtvis kommer det betraktas som genialt om det lyckas. Samtidigt som det kommer vägas till hans nackdel om Antonsson får en kämpig debutsäsong i Leeds, allra helst som supportrarna i hög utsträckning har pratat om behovet av att värva etablerade spelare.

Leeds går som vanligt in i ligasäsongen med förhoppningen om att den här gången kunna ta sig tillbaka till Premier League. Symbolen för antingen succé eller misslyckande kan alltså den här gången mycket väl bli en 25-årig svensk anfallare som tar sina första fotbollskliv utanför Allsvenskan.

Med Garry Monk som manager finns alla möjligheter att det blir succé för både Leeds och Marcus Antonsson. Orosmolnet på den himlen är så klart att Massimo Cellino under sina drygt två år som ägare för Leeds United har sparkat sin manager sju gånger, och den genomsnittliga livslängden för en manager i Leeds under denna tid är under fyra månader.

Garry Monk gör kanske klokast i att betrakta sig själv som sparkad. Kanske ger det utrymme för ett större lugn i laget, och ett fokus på att fatta bästa möjliga beslut, snarare än beslut som man tror gör chefen glad. Och vem vet, då kanske det blir Garry Monk som till sist tar Leeds tillbaka till Premier League. Med hjälp av en svensk anfallare.

Som om inte svenska sportmedia vore galna nog redan.

Det här är så klart den bistra sidan av myntet som Johan Jönsson förtjänstfullt gästbloggade om i fredags. Visst finns det en utmärkt möjlighet för engelska tränare att lära sig av alla utländska tränare, men det är samtidigt väldigt svårt för dem att alls få chansen med alla dessa utländska ägare.

Kenny Jackett fick alltså sparken från Wolves. Jackett har mer än tio års erfarenhet som manager i The Championship, i framför allt tre klubbar. Det var bara några år sedan han vann League One med Wolves, och slog poängrekord i rena farten, innan han säsongen därpå höll på att ta Wolves till playoff.

Wolves är inte en klubb som underpresterar. Ändå väljer de nya ägarna alltså att ge Jackett sparken utan att ens se ut som om de någonsin övervägde att ha honom kvar. Den naturliga frågan man då ställer sig är vilken omfattande rutin och erfarenhet Walter Zenga har att bidra med.

En rätt spretig erfarenhet får man säga. Zengas managerkarriär inleddes redan 1998. Under de därpå 18 följande åren har Zenga haft sammanlagt 15 ettåriga uppdrag i olika klubbar runtom i världen – men framför allt i Rumänien och i arabländerna. Det har blivit några korta sejourer i italienska klubbar.

Jeff Shi, Wolves nye verkställande chef, yttrar sig i stora ordalag om Zengas passion och erfarenhet. Men vem som helst som vid något tillfälle har skött ett anställningsförfarande hade varit rätt skeptisk inför ett CV där en person har bytt jobb varje år i snart två årtionden.

Sett till meritförteckningen finns det inte en sportslig chans att kunna hävda att Walter Zenga vore mer kompetent eller meriterad för jobbet som Wolves manager än Kenny Jackett. Men i den stora fotbollsvärlden är Zenga så klart ett häftigare och mer välkänt namn.

Och Wolves nya ägare verkar inte vara blyga med sina ambitioner. De vill ta Wolves till Premier League. Naturligtvis. Walter Zenga anställs naturligtvis för att namnet ska skänka trovärdighet till den ambitionen. Då i första hand för att få fler spelare intresserade av att gå till Wolves.

Mycket riktigt har det också börjat hända saker på den fronten. Jorge Mendes är en av parterna bakom Fosun Groups köp av Wolves, och Helder Costa, en av hans spelare, har anlänt till klubben på lån från Benfica. Samtidigt sägs Wolves vara på väg att köpa anfallaren Anderson Talisca för £18m.

Det är naturligtvis en transfersumma som får ögonen att vattnas något givet att vi nu alltså talar den engelska andraligan. Desto mer anmärkningsvärd skulle värvningen vara då Anderson Talisca kommer från Benfica, är brasilians U23-landslagsman, och Liverpool sägs vara på jakt efter honom.

Det råder ingen tvekan om att det ska bli intressant att följa Wolves i The Championship den här säsongen. Det verkar vara nya ägare som i alla fall drivs av något slags storhetsvansinne. Och Walter Zenga har onekligen också gjort sig känd som en något eldfängd personlighet på managerposten.

Tråkigt blir det helt säkert inte som Wolvessupporter den här säsongen. Men något säger mig att förhoppningen hos dem för närvarande mest handlar om att säsongen inte heller ska bli tragisk eller komisk. Risken känns nämligen överhängande för båda två.

Eller så blir den alldeles, alldeles underbar.