Men jag är fortsatt frustrerande begränsad av tid och rum så jag får nöja mig med att lyfta fram de allra viktigaste, mest/minst sannolika, dummaste, roligaste, och framför allt konstigaste ägarrelaterade sakerna vi kan vänta oss av Football League den kommande säsongen.
(1) Kan Scott Hogan rädda ett dömt Brentford?
Brentford, och enligt många hela Championships, bästa spelare ifjol Alan Judge bröt benet i förra säsongens sista ligamatch vilket höll honom borta från EM med Irland och lär hålla honom borta från ligaspelet under hela hösten. Men Brentford har en spelare tillbaka från skada.
Scott Hogan är ännu en i raden av före detta amatöranfallare som målskjutit sig upp igenom ligasystemet. Han jämförs föga förvånande med Jamie Vardy och han har berättat om tiden då han jobbade i ett lager vid sidan om sin karriär i bland annat Woodley Sports FC. Det som gör Vardy-jämförelsen mest passande är att han faktiskt spelade tillsammans med Vardy i Halifax och likt Vardy spelade han en tid i Stocksbridge Park Steels. Det är dock i Rochdale som Hogan började sin karriär, släpptes, och sedan efter tiden i non-league återvände till för att under säsongen 2013-14 göra 19 mål som hjälpte Rochdale upp till League One.
Det som stoppat Scott Hogan från att slå igenom i Brentford på riktigt de två senaste säsongerna är hans vänsterknä. Mellan sensommaren 2014 och 19 mars 2016 spelade Scott Hogan enbart i två matcher. Han debuterade som inhoppare i en ligacupmatch, och i 67:e minuten mot Rotherham gjorde han sin ligadebut innan han i 82:e minuten skadade korsbandet i vänsterknät. När han var på väg tillbaka under våren 2015 drog han upp sin skada och var borta tills han spelade med Brentfords reservlag i februari detta året.
Han gjorde sin comeback i ett inhopp mot Blackburn den 19:e mars. Tre matcher, och tre inhopp senare missade han en sen straff mot Bristol City då Brentford låg under med 1-0 men gjorde istället ett kvitteringsmål på övertid. Efter den matchen startade Hogan Brentfords tre sista matcher för säsongen och gjorde två mål i vardera match och blev utsedd till månadens spelare i Championship för april månad.
Danny Ings och Charlie Austin har bevisat nyligen att målskyttet inte försvinner även om du har knäproblem och kan Scott Hogan behålla vårformen kommer han också snart ligga i toppen av skytteligan.
(2) Minnena av Windass flyter upp till ytan i Bristol City.
24 maj, 2008: Hull slår Bristol City i Championships playoff-final tack vare ett drömmål av Dean Windass. På Bristol City-bänken sitter managern Gary Johnson tillsammans med sonen och mittfältaren Lee Johnson.
6 februari, 2016: Lee Johnson tar över som manager i Bristol City och räddar Bristol City från nerflyttning.
Det är rimligt att vara tveksam till managersöner som nästan enbart spelat för sina pappor (hej, Alex Bruce!) men Lee Johnson var Yeovils bästa spelare när de steg igenom divisionerna och en viktig kugge för det Bristol City som nästan tog sig till Premier League. Likt sin far har han inte nödvändigtvis varit fullständigt framgångsrik som manager. Han gjorde ett stabilt jobb i Oldham, han började katastrofalt i Barnsley förra säsongen innan han påbörjade deras mirakelresa till League One, och hittills i Bristol City har han levt upp till förväntningarna.
Till denna säsongen har Bristol City värvat intressant: Lee Tomlin glänste för dem på lån i våras; Yttern Callum O’Dowda kan vara ett fynd från Oxford även om han inte är Kemar Roofe; Gary O’Neil har erfarenhet; Adam Matthews hör hemma i Championship; Hörður Björgvin Magnússon kom från Juventus men imponerade i Cesena; och Ivan Lučić är en målvakt från Bayern Munchen trots allt. Till detta har de en lovande och målfarlig mittback i Aden Flint och franska Jonathan Kodjia som gjorde 20 mål ifjol. En placering på övre halvan känns inte alls omöjlig.
(3) De senaste frälsarna i Leeds
Det krävs mycket för att jag ska tro på Leeds. Men deras sommar har åtminstone fått mig att en aningen höja ett Ancelotti-ögonbryn. PHy har redan nämnt deras svenska anfalls-förvärv men jag vill nämna att hans föregångare Lasse Vibe, vad det gäller hårbands-skyttekungar från Allsvenskan, hade en väldigt fin höst i Brentford vilket talar för Antonsson så småningom.
Garry Monk kan vara en lysande, ung, engelsk manager eller bara en engelsk manager, det går inte att bedöma någon efter en säsong i Premier League. Förutom Antonsson har man gjort flera fina värvningar, vilket inte riktigt är likt Leeds. Robert Green är visserligen en mer typisk Leeds-värvning men förhoppningsvis är han bara säkerhetsnät för unga Silvestri. Pablo Hernandez och Kyle Bartley känner Garry Monk från Swansea. Mer nyfiken är jag på Matt Grimes, också inlånad från Swansea, som var otrolig i Exeter som tonåring/vänsterfotsfenomen innan Svanarna plockade honom.
Allra mest spännande är förstås Kemar Roofe. Den utan tvekan bästa spelaren i League Two ifjol och en spelare som på egen hand sänkte Swansea i Ligacupen. Det sansade är att föreslå att det kommer bli en anpassning för Roofe från League Two till Championship men Roofe är en Premier League-talang som sjönk för djupt och jag tror han kommer bli en succé även om Leeds slutar i mitten av tabellen igen.
(4) Två holländare i Reading
Är Jaap Stam managermaterial bara för att han är holländare och en ledare på plan? Vem är den unga sportchefen Brian Tevreden? Kommer de få bestämma i Reading eller kommer de likt Nick Hammond, nu i WBA, lämna efter de förlorat sitt inflytande i klubben? Kommer nyförvärvet Danzell Gravenberch bli min nya favoritspelare eller enbart ett favoritnamn?
(5) Värvade Newcastle fel Blackburn-mittback?
Blackburn var inte bra ifjol, de var inte bra när Rhodes och Gestede öste in mål tillsammans, och de var inte bra när Rhodes ensam öste in mål.
Hur bra kan då deras mittbackar ha varit? Grant Hanley och Shane Duffy såg alltid imponerande ut och ifjol var de verkligen anledning till att Blackburn inte åkte ur. Rovers snittade bara ett mål framåt per match (46 mål, duh) men snittade också bara ett mål per match bakåt (jodå, 46). Bara sju lag släppte in färre mål än Blackburn, bara fem lag gjorde färre mål.
Det är inte orimligt av Newcastle som fallna nykomlingar att säkra upp sitt försvar och göra ett statement genom att värva vad man anser som ligans bästa (tillgängliga) mittback. Grant Hanley är också i min mening en av ligans bästa mittbackar. Han var kapten i Blackburn dessutom och Newcastle behöver lagkaptensmaterial. Men är Hanley bättre än sin mittbackspartner Shane Duffy? Inte enligt statistiken hos Whoscored och inte enligt mina ögon.
Whoscored hävdar visserligen att Duffy med sin 7,4 rating bara är 0,09 bättre än Hanley med 7,31 i snittbetyg. Detta trots att Hanley har fler tacklingar och fler brytningar per match. Duffy gjorde dock fler mål, fler rensningar, och vann många fler höjddueller. Det jag dock sett är att Hanley är mer av en brysk gammaldags mittback som vill bevisa att han är kapten medan Duffy är en tekniskt bättre spelare som trots sin längd dessutom är mer rörlig och anpassad till modern fotboll.
Jag tror dock inte skillnaden dem emellan är stor och enligt statistiken är inte Hanley lika brysk eller hårdför som han ser ut. Det blir i vilket fall intressant att se dem spela på varsitt håll och se hur de spelar med andra partners.
(6) Är Fulham fulländade eller står man där med skinkan bar?
Det framstod konstigt när Moussa Dembele lämnade Fulham för Celtic. Visst får han spela Champions League med Celtic och Brendan Rodgers kan vara övertygande om man inte märker ord men visst borde väl en Premier League-klubb vara mer intressant? Eller borde inte Fulham vara nära Premier League?
Tyvärr lyckades Fulham ifjol med konststycket att göra fler mål än tvåan Middlesbrough samtidigt som de släppte in nästan lika många mål som avsågade jumbon Bolton. Bara Dembele och Ross McCormack tillsammans gjorde nästan lika många mål (36) som nämnda Bolton (41).
Det säger en del om vilken backlinje, vilken stomme, vilken ryggrad som Fulham hade ifjol. Den defensiva spelare som startade flest matcher för Fulham ifjol var målvakten Andy Lonergan som startade 28 av 46 ligamatcher. Han är en duglig andramålvakt i Championship. Dan Burn spelade också 28 matcher från start men brann av till Wigan i sommar. Annars startade Richard Stearman och Tim Ream 27 matcher vardera och täckte inte varandra i ära direkt.
På centrala mittfältet startade Jamie O’Hara flest matcher, vilket bara var 31 stycken. Scott Parker startade blott 20 och är bara det gamla stelbenta liket av sitt forna jag.
Fulham har dock värvat bra, om än otillräckligt troligen. David Button norpad från lokalrivalen Brentford var lysande ifjol och kommer behöva vara ännu bättre i Fulham. De har tillbaka Michael Madl som var okej ifjol, Denis Odoi en försvarare från Lokeren, Scott Malone en stabil vänsterback från Cardiff de bytte till sig för Jazz Richards, och eviga Chelsealånet Tomas Kalas lär städa upp på sin kant.
Framför allt har de värvat Kevin McDonald som är en lysande spelare de måste betalat mycket för att sno ifrån Wolves. Han gjorde elva assist för Wolves förrförra säsongen men kan också spela mer defensivt om så behövs. Om Scott Parker lever lär de inte fullständigt göra bort sig centralt.
Av: Peter A. Linhem, @linhem