En av de senaste säsongernas främsta sideshow runt den europeiska cupfotbollen har ju varit den här beryktade kampen om den fjärde Champions League-platsen. Premier League och Serie A, och i mindre utsträckning även Bundesliga, har befunnit sig – och i någon mening befinner sig – i en strid om att få alternativt behålla fyra platser i turneringen.
Det har bokstavligt talat varit och är en helt öppen historia där det bara skiljer några få poäng mellan länderna och ligorna. Nu verkar det dock som om denna strid har gjorts om intet i ett enda förhandlingstekniskt svep. Flera uppgifter gör nämligen gällande att UEFA från och med 2018-19 kommer att ge de fyra högst rankade ligorna fyra garanterade platser i Champions League.
Därmed blir kampen mellan Premier League och Serie A endast av så kallad akademisk betydelse. Och poängavståndet ned till övriga ligor är så stort att i alla fall i det här läget kunna beskrivas som i praktiken ouppnåeligt. En lättnad för Premier League-klubbarna helt säkert, samtidigt som man kan undra vad som nu ska hålla igång engagemanget hos vissa Serie A-entusiaster.
Ett av Sun Tzus mest välkända uttryck är att varje strid är vunnen eller förlorad innan dess första slag över huvud taget är utdelat. Det handlar med andra ord inte om att vinna striden, utan om att forma förutsättningarna för striden till sin fördel. Det är inte svårt att se hur det är ett axiom som har tillämpats för den här striden.
Fyra garanterade platser i Champions League för de fyra högst rankade ligorna innebär totalt 16 platser till dessa fyra ligor. Det vill säga exakt hälften och fem platser fler än vad som är fallet idag. Naturligtvis är detta en kompromiss och en eftergift till de stora ligorna och de stora klubbarna, för att på så vis komma ifrån tankarna på en europeisk superliga.
Det finns skäl att muttra surt över hur storklubbarna och de stora länderna tar för sig i det här avseendet. Samtidigt är det också så att om klubbarna från dessa länder försvinner bort från kvalspelet så blir det också förhållandevis lättare för klubbar från andra länder att ta sig igenom kvalspelet in i Champions League.
Skulle man sammanfatta förslaget i nyttotermer får man lov att konstatera att det är ganska bra för Bundesliga, bra för Premier League och väldigt bra för Serie A. Kampen om fjärdeplatsen har målats upp som ett hot mot Premier League men det glöms lätt bort att det är Serie A som i nuläget saknar fyra platser och som trots allt befinner sig i poängmässigt underläge.
Min läsning av det politiska läget är att det här är en reform som i första hand har drivits fram av italienska klubbar och intressen, möjligen också tyska. Det baseras delvis på nyttokalkylen ovanför, de har helt enkelt mest att tjäna på det. Men också på övriga krav som har framförts. Bland annat detta att ge wild cards till klubbar med historiska meriter – här är det inte precis svårt att se en dubbelmilanesisk bockfot.
Ett annat förslag var att spela Champions League-matcher på helger för att på så vis öka antalet TV-tittare. Ett förslag som Premier League och engelska klubbar ensidigt har motsatt sig. Det är inte svårt att förstå. Premier League råder liksom inte brist på TV-tittare. Men för Italien och för Serie A är det så klart en annan fråga.
Inga av dessa båda krav kommer dock genomföras. Några wild cards är det inte fråga om utan systemet kommer vara fortsatt meritbaserat på ungefär samma sätt som det redan är. Med andra ord har andra ligor fortfarande den teoretiska möjligheten att ta sig förbi de fyra nu största på rankingen.
Däremot verkar det som om experimentet med en Champions League-plats till vinnaren av Europa League blir extremt kortlivat. Åtminstone vad gäller en garanterad plats. Och därmed försvann väl samtidigt en stor förhoppning om att Europa League skulle kunna komma att behandlas mer seriöst också av engelska klubbar.
Det finns naturligtvis många olika perspektiv man kan välja att ta på den här förväntade reformen. Väljer man Premier League-perspektivet, som rimligtvis borde vara den här bloggens utgångspunkt, så är det väl bara att beskriva som en god reform för klubbarna i Premier League.
För fotbollen i stort? Mer osäkert. Men jag är i alla fall inte övertygad om att det måste vara något överdrivet dåligt förslag i det avseendet heller. Jag väljer hur som helst att betrakta förslaget som oskyldigt till dess att motsatsen har bevisats i mer konkreta termer än att man generellt motsätter sig sådant som påstås vara bra för de så kallade storklubbarna.