Everton är inte längre riddaren av sin egen sorgliga skepnad

Den här säsongen har Everton gjort sin bästa start någonsin på en Premier League-säsong och inte sedan 1978 har Everton vunnit fyra av sina sex första matcher. Framgångarna visar sig också i statistiken. Everton har flest skott på mål av alla lag i ligan, näst flest skapade stora målchanser, lägst antal skott mot det egna målet, och bara ett lag har släppt in färre mål än Everton.

Skillnaden i Evertons framställning och prestation på planen mellan de båda säsongerna är så markant att det känns meningsfullt att ställa sig frågan vad som egentligen förklarar skillnaden.

Gareth Barry, som gjorde sin 600:e ligamatch mot Middlesbrough, valde att beskriva Ronald Koeman som den stränge rektorn som tog över en skola i förfall. Enligt Barry hade allt försämrats till bristningspunkten under förra säsongen. Disciplinen i laget var försvunnen, tidshållning och träningsflit borta, självförtroendet på planen likaså.

Ronald Koeman måste alltså ses som ett första huvudsakligt skäl. Under hans ledarskap har Everton återfått sitt självförtroende och sin typiska aggressivitet på planen. Självförtroendet syns både i hur Everton redan vid två tillfällen har lyckats vända underlägen till seger. Men även, inte minst en skillnad från förra säsongen, hur de har lyckats hålla i ledningar matchen ut.

Antalet defensiva misstag, något som plågade Everton likt en farsot förra säsongen, har sjunkit som en sten. Hittills den här säsongen har Everton inte gjort ett enda misstag som har lett till ett skott på det egna målet. Under Ronald Koeman har Everton visat upp en helt annan taktisk disciplin och flexibilitet.

Till skillnad från Roberto Martinez verkar inte Ronald Koeman ideologiskt låst vid ett enda rätt sätt att spela. Där Martinez förordade ett tålmodigt spel över hela planen baserat runt eget bollinnehav har Koeman istället visat sig betydligt mer funktionalistisk. Om situationen kräver det kan Everton både passa kort och spela långt.

Men Evertons pånyttfödelse beror också på spelarna. Inte minst värvningen av Idrissa Gueye har visat sig väldigt lyckad. Gueye har hittills vunnit 62% fler tacklingar än någon annan spelare i ligan samtidigt som endast två spelare har genomfört fler lyckade passningar än honom. Gueye är ett energitillskott på mittfältet på samma sätt som N’golo Kanté var för Leicester.

Yannick Bolasie är en annan spelare som haft stor betydelse. Han har adderat fart, kreativitet och framför allt frenesi till Evertons anfallsspel och gjort lagets offensiv mer mångsidig. Skillnaden är markant mot Evertons tidigare anfallsspel som kunde bli alltför omständigt och ältande av samma mönster om och om igen.

Gueye och Bolasie bidrar naturligtvis på egen hand men deras värde för laget visar sig också på övriga spelare. Med sina intensiva insatser har de blåst energi också i övriga spelare. Romelu Lukaku ser ut som en helt annan spelare än den som avslutade våren som riddaren av sin egen sorgliga skepnad. Gueye har taggat till lagets defensiv som tidigare lät motståndarna köra över dem.

Förlusten mot Bournemouth senast kändes som något av ett olycksfall i arbetet. Spelmässigt såg Everton alltjämt bra ut, där motståndarförsvaret storspelade samtidigt som Bournemouth gjorde mål från avstånd på mer eller mindre sitt enda avslut. Alla lag får sina respektive plumpar i protokollet och nu är det upp till Everton att visa att det inte var mer än just en plump.

Everton underpresterar inte längre. Det är kanske det enklaste sättet att uttrycka skillnaden mellan Everton den här säsongen jämfört med förra säsongen. Nu har Everton en manager som med sin taktik förhöjer snarare än begränsar spelarmaterialet, och en spelidé som faktiskt passar ihop med spelartruppen.

Därmed kan vi räkna med att Everton återigen blir ett farligt hot på tabellens övre halva. Att säga att Everton ska kunna utmana om ligatiteln är naturligtvis ett långskott, även om det inte helt ska avfärdas. Men om det var framför allt sex klubbar som inför säsongen såg sig kämpandes om fyra Champions League-platser så har de nu fått sällskap av en sjunde – Everton.

Ikväll har Everton chansen att sätta ytterligare press på sina sex konkurrenter i toppen av tabellen. Alternativt har Crystal Palace chansen att ytterligare blanda sig i samtalet på tabellens övre halva om de europeiska cupplatserna. Matchen på Goodison Park ikväll går alltså mellan två lag som är placerade femma respektive sjua i tabellen efter sex omgångar.

Febrig fredagskväll på Goodison Park. Jodå, det blir en liten bit fotbollsgodis att se fram emot.

Alla kanske inte tyckte att Sam Allardyce var särskilt spännande alls. Ändå var han utan tvivel den mest spännande kandidaten som faktiskt var på samma gång aktuell och intresserad. Nu tvingas FA upprepa samma process men den här gången utan toppen på förra listan.

Samtidigt är FA mer eller mindre tvingade att nu presentera en ersättare som verkligen entusiasmerar. Det är precis som flera redan har påpekat så att FA och det engelska landslaget redan i somras har gjort sig själva till något av en driftkucku inom landslagsfotbollen. Här blev det bara värre.

I det läget är det inte hållbart att anställa någon av dem som helt uppenbart hamnade efter Sam Allardyce i sorteringen, det vill säga Steve Bruce och Alan Pardew. Det är väl lite osäkert om ens de själva skulle vilja utsätta sig för ett sådant utgångsläge.

Det finns bara ett sätt som FA och Englands landslag kan göra sig själva mer till åtlöje än vad de redan är, och det är att i det här läget tvingas tillbaka inte bara till andrasorteringen, utan till bottenlagret av andrasorteringen. Det är vad FA nu måste undvika, även om de inte nödvändigtvis kommer lyckas.

En tanke som uppvisar en slags macchiavellisk skönhet är att FA i själva verket ser beslutet att sparka Sam Allardyce som en blessing in disguise, något som kanske i själva verket styrde deras beslut. Nu har de i praktiken köpt sig själva ett år under vilket flera nu upptagna kandidater kan visa sig bli lediga.

Gareth Southgate har knutits upp för hösten och våren som en temporär övergångslösning. Hans jobb är att under den tiden navigera några tämligen överkomliga VM-kvalmatcher. Situationen är alltså inte omedelbart brådskande för FA – de har råd att avvakta.

Vad kan tänkas hända på tränarfronten under det kommande året? Jo, framför allt två managers kan visa sig bli tillgängliga, av något olikartade anledningar, som rimligtvis borde vara FA:s givna huvudkandidater. Nämligen Arsene Wenger och Claudio Ranieri.

Arsene Wenger

Wengers kontrakt med Arsenal går ut efter den här säsongen. Men mer än så har det under en tid spekulerats just i att detta ska vara Wengers sista säsong med Arsenal, och att förbundskapten för England vore ett mycket snyggt slut på karriären för en managerikon inom engelsk fotboll.

Det är ett resonemang som är tillämpligt egentligen oavsett hur det går för Arsenal den här säsongen. Vinner Arsenal ligan är det ett perfekt sätt för Wenger att avsluta på. Om Arsenal än en gång förlorar ligatiteln så vore det kanske dags för ett vaktombyte.

Arsene Wenger vore självklart ett alldeles fantastiskt namn för FA. En otroligt respekterad manager över hela världen. En tränare med globalt renommé men med en mycket personlig och intim koppling till engelsk fotboll. En auktoritet varje engelsk spelare omedelbart skulle se upp till.

Kanske finns det också möjligheter att Wengers idéer skulle kunna få ett större genomslag inom den resursmässigt betydligt mer jämnt balanserade landslagsfotbollen. Pengar och så kallad finansiell dopning har inte samma betydelse för landslagsfotboll och resultat i mästerskap.

Någon självskriven succé för Arsene Wenger med England är det naturligtvis inte. Givet Arsenals offensiva balans och omvittnade defensiva problem är det kanske inte långsökt att se hur England skulle kunna få besvär i mästerskap där så uppenbart ett defensivt tänkande prioriteras och ofta belönas.

Men Wenger har samtidigt en fördel i princip inga andra tränare har. Hans status är så hög att han i praktiken inte kommer kunna misslyckas eller ifrågasättas av en övernitisk brittisk press. Förväntningarna är så låga på det engelska landslaget, och så illa skulle Wenger helt enkelt inte kunna prestera.

I en tid när förbundskaptensjobb i allt större utsträckning blir hedersuppdrag så vore Arsene Wenger det perfekta namnet för FA. Dessutom med det viktiga tillägget att i motsats till tidens vindar så skulle FA samtidigt få en av världens bästa tränare som förbundskapten.

Claudio Ranieri

Ranieris kontrakt med Leicester går förvisso inte ut. Men det kan ändå visa sig vara ett utmärkt läge för Ranieri att lämna Leicester och avsluta karriären med ett prestigeuppdrag som Englands förbundskapten. Han har redan gjort det omöjliga med Leicester, och har dem i Champions League den här säsongen.

Nästan oavsett hur det går för Leicester den här säsongen så kommer Ranieri kunna sluta på topp och med huvudet högt. Han är ett helgon i Leicester och naturligtvis väldigt uppskattad både som tränare och som person över hela England.

Rent taktiskt kan Claudio Ranieri också passa väldigt bra ihop med England, som inom den internationella fotbollen har mer eller mindre samma typ av styrka och status som Leicester har i Premier League. Ranieri har visat att han kan få ett på pappret underlägset lag att överprestera.

Just den glädje och lättsamhet med vilken Ranieri har tagit hand om Leicester skulle också passa väldigt bra in för England, vars landslag under så många år har präglats av prestationsångest, olust och brist på spelglädje. Den tunga stämning som omgivit Englands landslag skulle kunna lätta.

Taktiskt vore kanske Claudio Ranieri ett bättre anpassat val för England än Arsene Wenger. Mer defensivt organiserat och med en offensiv taktik baserat på ett rakt och snabbt spel. I grund och botten en mycket engelsk spelidé med ett mer systematiserat defensivt tänkande.

Arsene Wenger eller Claudio Ranieri måste hur som helst vara de två kandidater mellan vilka FA väljer. Alla andra alternativ framstår som bara ännu ett i en lång rad av bekräftanden av deras eget och det engelska landslagts förfall.

Det är något i detta som klingar mycket välbekant med José Mourinho, den engelska fotbollens enfant terrible under de senaste tolv åren. Här har vi den födde rebellen och outsidern som i sin ständiga kamp mot etablissemanget inte har förstått att han nu själv är etablissemanget. Där han har investerat så mycket av sin egen personlighet och självbild just i denna kamp mot överheten – sticking it to The Man! – att han inte helt och hållet har hunnit med att landa i sin nya roll och position som just denna överhet.

Det har ofta tidigare under hans karriär varit möjligt för José Mourinho att spela på bilden av honom som den unge, uppkäftige managern som kom för att ge det etablerade klubbetablissemanget på käften. Alla älskar en underdog som bekant. Med Porto erövrade han Europa. Han kom till Chelsea och lyfte upp dem förbi etablerade storheter som Arsenal, Liverpool och Man Utd. Med Inter räckte han långfingret åt den italienska fotbollsfamiljen. Och så Real Madrid där han skulle slåss mot den nya fotbollshegemonin i Barcelona.

I stor utsträckning var det här också något Mourinho kunde använda i sitt man-management med sina spelare. Att fostra en vi mot världen-mentalitet är ett mycket vanligt knep att svetsa samman sina lag. Desto lättare om det inte bara är ord man säger utan en föreställning man faktiskt lever efter och helhjärtat tror på själv. Som ledare blir man i det läget både mer passionerad och mer trovärdig, och får lättare att vinna sina spelares totala lojalitet. Hur viktigt kan det vara att ge sina spelare ett mål och mission större än enbart att vinna nästa match?!

Men då var då och nu är nu. Och känslan har blivit alltmer påtaglig att José Mourinho befinner sig alltmer ur led både med tiden och med sig själv. Det började redan i viss utsträckning i Real Madrid men när Mourinho kom tillbaka till England och till Chelsea så gjorde han det definitivt inte längre som den unge, uppkäftige managern, utan då var det sagan om konungens återkomst, han välkomnades tillbaka som den erövrande härföraren. Mourinho behövde den här gången inte berätta för någon att han var the Special One, det tog alla för givet.

Men att då agera och prata på exakt samma sätt som förut kommer inte längre att uppfattas på samma sätt. Andra betydelser läggs i Mourinhos ord. Att vifta på armar mot väderkvarnar, skälla på domare, prata om konspirationer och kampanjer, är på något sätt naturligt och kanske till och med beundransvärt när någon faktiskt slåss ur underläge. Att göra detsamma när man istället befinner sig i en position av makt och överläge gör att man istället lätt framstår som burdus översittare, kanske verklighetsfrånvänd. Den som förtrycker snarare än den som befriar.

Där finns självklart också den klassiska medialogiken i att först bygga upp sina hjältar för att därefter riva ned dem. Vilket alldeles tydligt är vad som har varit fallet med José Mourinho. Då var han hjälten som inte kunde göra något fel, på samma sätt som Jürgen Klopp och Pep Guardiola är det nu. Nu är allting tvärtom fel fast han förmodligen gör precis samma saker som förut. Men det hänger också ihop med medias uppgift att granska makten. Då var Mourinho en av dem. Nu är Mourinho istället makten.

José Mourinho verkar inte ha kommit tillrätta med detta rollombyte. Och han verkar inte riktigt veta hur han ska hantera det. När Man Utd vann mot Northampton för en vecka sedan, efter tio dagar av ifrågasättande och intensiv kritik i media, beslutade Mourinho att inte ge media några intervjuer alls eftersom man inte är tvingade till det i Ligacupen. Dels visar han att kritiken har berört honom, förståeligt kanske. Dels riskerar han ytterligare en mediacykel av kritik istället för att media rapporterar om det positiva med vinsten.

Nu var knappast det vad Mourinho faktiskt eftersträvade. Han upplever att media är emot honom och, som han säger, försöker ”radera 16 år av hans karriär”. Sin vana trogen slår han tillbaka, så som den unge, uppkäftige rebelltränaren skulle ha gjort. Men José Mourinho är inte längre ung och han är inte längre någon rebell, i synnerhet inte en rebell med någon form av kall eller ideal. Hans jobb är inte längre att slåss mot eliten, utan att i någon mening bevara den.

Det är kanske inte helt lätt att göra den omställningen. Kanske i synnerhet inte om man är uppväxt under diktaturen i Portugal och vad som bara kan beskrivas som ett korrumperat och förtryckande samhällssystem. Då är man uppfostrad med en misstro mot överheten och mot myndigheter, och identifierar sig i motsatsförhållande till all slags auktoritet. Då är man den lilla människan som slåss mot det stora systemet. Svårt att föreställa sig kanske om man kommer från England eller än hellre Sverige, där myndighetsförtroendet är både omfattande och kanske överdrivet.

José Mourinho har ofta beskrivits som en storklubbsmanager. Men kanske är han till mentaliteten snarare något annat. Om inte småklubbsmanager, vilket kanske vore att ta i, så åtminstone ”vill bli storklubbs”-manager. Annorlunda uttryckt. Mer Dortmund än Bayern München. Mer Inter än Juventus. Mer Chelsea än Arsenal. Mer Atlético Madrid än Real Madrid. Men nu är Mourinho i Man Utd, en klubb som kanske mer än någon annan identifierar sig som självskriven naturlig storklubb – angloversionen av den den amerikanska teorin om manifest destiny.

Passformen mellan klubb och manager känns alltså inte självklar. Å ena sidan måste José Mourinho beakta och ta tillvara klubbkulturen. Å andra sidan var kanske Man Utd som allra bäst när de själva var som hungrigast att slå sig tillbaka till den engelska fotbollstoppen och knuffa ned Liverpool från den så kallade täppan, eller återerövra den från just José Mourinhos Chelsea. Kanske är det något som har gått förlorat för Man Utd, som lag och som organisation, under åren av engelsk fotbollsdominans.

Frågan är i alla fall för mig öppen huruvida det är José Mourinho som behöver anpassa sin personlighet, eller Man Utd som behöver hitta tillbaka till något som en gång fanns men inte längre på samma sätt syns, eller båda två och i så fall i vilken utsträckning. Det svar som faktiskt presenteras på det problemet kommer avgöra om José Mourinho misslyckas eller blir framgångsrik med Man Utd – och på gott eller ont definiera Man Utds kommande årtionde.

Och det är frestande att se hur Man Utd den här säsongen hanterar Europa League som en indikation på hur de i nuläget försöker besvara den frågeställningen. Premiäromgången mot Feyenoord gav en splittrad bild. Å ena sidan var det ett förhållandevis starkt lag som José Mourinho ställde ut. Å andra sidan gav inte pratet inför matchen någon känsla av att det var med någon större entusiasm som Man Utd och José Mourinho tog sig an Europa League.

Anser man sig för fina för Europa League så menar jag att det också riskerar innebära att där saknas ödmjukheten och arbetsviljan som kommer krävas för att ta sig tillbaka till Champions League, än mindre vinna ligan.

Det var 15 matcher sedan Celtic vann en europeisk cupmatch på bortaplan. Ett nästan uppseendeväckande facit. Men bortaplan är en sak, Celtic Park är en helt annan sak. En kokande, sjungande gryta av ljud som är bland de mest imponerande upplevelserna inom europeisk fotboll. Och kanske i synnerhet när det kommer storklubbar på besök. Som om det väcker till liv Celticfansens minnen av den tid som flytt.

Man Utd fick stryk 2006 och två år senare klarade laget oavgjort med ett nödrop. Under det senaste årtiondet har klubbar som Barcelona, Milan, Benfica och Shakhtar Donetsk samtliga förlorat i mot Celtic i Skottland. Detta under en period när Celtics status sakta men säkert har gått utför inom europeisk fotboll men där europeiska storklubbar gång på gång blivit påminda att vinst borta mot Celtic inte är någon självklarhet.

Det är detta Man City har att brottas med ikväll. Varje gång Celtic eller Rangers möter ett engelskt klubblag i europeisk cupfotboll så pratas det oundvikligen om ett Battle of Britain. Kriget lär i all väsentlig mening vara sedan länge förlorat för den skotska fotbollen, men det gör å andra sidan de enskilda slagen desto viktigare för skotska klubblag och supportrar. Att få ge England på käften, to send him homeward, tae think again.

Om en bortamatch mot Celtic var enbart en fråga om kvalitet så skulle Man City vara mer eller mindre garanterade segrare ikväll. Pep Guardiolas Man City har inlett säsongen resultatmässigt perfekt, och om inte perfekt spelmässigt så åtminstone så nära som rimligtvis är möjligt att komma. Celtic är snarare en samlingsplats för Man Citys avyttrade spelare som Kolo Toure, Dedryck Boyata och Scott Sinclair, samt en ung utlånad spelare som Patrick Roberts.

Men det här är inte en match som riktigt kommer påminna om någon av Man Citys tio hittills genomförda matcher den här säsongen. Det är ett test av ett annat slag. Om vi skulle fråga Brendan Rodgers, Celtics manager, om vad testet bestod i så skulle han utan att blinka två gånger och med darr på underläppen kalla det för ett test av karaktär. Att visa att man har inte bara de taktiska och tekniska utan även de mentala egenskaperna att klara atmosfären på Celtic Park.

Å andra sidan. Det är väl precis det som i det här fallet Pep Guardiolas genomarbetade taktik är tänkt att hantera. Att med hjälp av systematisk, kollektivt vetenskaplig fotbollsmetod neutralisera de mer slumpmässigt emotionella inslag som en volatil atmosfär likt den på Celtic Park kan framkalla. Kliniskt, stundtals känslobefriat, ofta effektivt. På så vis ett bra och tidigt genrep för Man City att bedöma hur de hanterar sådana här matcher på den europeiska cupscenen.

Man City får klara sig utan Kevin De Bruyne som beräknas vara borta på grund av skada i fyra veckor. Nu bör inte det störa Man City i alltför stor utsträckning så klart givet den mängd kvalitet laget har på offensivt mittfält. Möjligen är det istället en möjlighet för Raheem Sterling att visa vad han har att bidra med i en mer central position, samtidigt som Leroy Sané möjligen kan få en vettig chans att göra ett riktigt avtryck.

En vinst vore värdefull för Man City. Om vi samtidigt antar att Barcelona vinner mot Borussia Mönchengladbach så skulle det innebära att slutspelsplatsen är mer eller mindre för Man City redan innan deras kommande dubbelmöte med just Barcelona. Det gör matcherna mot Barcelona mindre tvångsladdade. Det gör även resten av höstsäsongen betryckande för Man City. Pep Guardiola kan fortsätta hålla ångan uppe i ligaspelet.

För Leicester handlar det kanske inte så mycket om att hålla ångan uppe som att faktiskt få upp ångan i ligaspelet. Och de har onekligen satt sig själva i ett väldigt bra läge att kunna koncentrera sig på ligaspelet genom att vinna sina två första matcher i gruppspelet och alltså ha full poäng efter två matcher. Visst var matchen mot Porto igår det första riktiga provet på hur Leicester skulle klara sig i Champions League. Men nu är gruppsegern nära.

Det satt förvisso ganska långt inne. Leicester kontrollerade matchbilden första timmen men mot slutet blev det oroligt i leden och mer fokus på att behålla ledningen. I det läget fanns alltid risken att Leicesters brist på rutin och europeisk cupsmartness skulle komma att kosta, men Leicester behöll disciplinen, de behöll lagformen och med en hel del skicklighet och för all del även lite tur så behöll de också ledningen och vinsten.

Tottenham har en dryg höst framför sig, men för deras del var det snarast något de hoppades på. Igår fick de onekligen resultaten med sig. Vinst mot CSKA Moskva samtidigt som Monaco kvitterade i slutminuten mot Bayer Leverkusen. Tottenham dominerade matchbilden fullständigt under lång tid utan att få utdelning och ett tag satt man och övervägde möjligheten att Tottenham skulle ha haft noll poäng efter två matcher i vilka de varit i grund och botten överlägsna.

Nu blev det inte så. Efter många om och men så var det till sist Tottenhams formspelare Heung-Min Son som krånglade in 1-0-målet efter 70 minuter. Efter det var det bara att hålla i ledningen. Nervöst även för Tottenham ska sägas men det gick vägen. Vilket inte blir mindre imponerande av att Tottenham var utan flera av sina nyckelspelare och under matchen byter in unga, oerfarna spelare som Harry Winks.

Vinst för Man City och Arsenal ikväll, som väl ändå får betraktas som programenligt, så har det varit en bra vecka för de engelska lagen i Champions League. Och man får väl trots allt säga det att givet hur värdelösa de engelska lagen tydligen är i Europa nu för tiden så fortsätter de ändå prestera förhållandevis bra i Champions League.

Ett enkelt konstaterande är att olika personer drog helt olika slutsatser av det inträffade. Vissa menar att Sam Allardyce måste avgå. Andra menar att det inträffade möjligen kan betraktas som olämpligt och pinsamt för Allardyce, men att det i själva verket inte är grund för avskedande. Det fanns helt enkelt inte mycket kött på Telegraphs ben.

Den knepiga delen i samtalet för Sam Allardyce gäller frågan om så kallat tredjepartsägande, i vilket FA har haft ett förbud i kraft sedan 2008. Det för Sam Allardyce graverande är att han erbjuder sig att mot ersättning agera rådgivare för olika investerare för hur man kringgår dessa regler. Vilket sätter honom som hög representant för FA i en minst sagt märklig sits.

Vad som talar till Sam Allardyces fördel är förvisso att han samtidigt är mycket noga med att FA först måste godkänna varje sådant uppdrag. Det är alltså inte fråga om att agera i det fördolda. När reportrarna dessutom försöker få smaskiga uttalanden om mutor och otillåtna betalningar så fördömer han det i mycket tydliga ordalag.

Det går alltså inte att hävda att Sam Allardyce har brutit mot några regler eller mot något förtroende. Så av det skälet har han inte gjort något som motiverar att han ska få sparken. Att han uttalar sig oförsiktigt, odiskret och olämpligt är däremot ställt bortom allt tvivel. Å andra sidan är det ett informellt samtal i ett icke-offentligt sammanhang, då uttrycker de flesta sig mindre försiktigt.

Ändå verkar det som om Sam Allardyces framtid som Englands förbundskapten hänger i en mycket skör tråd. Utfallet beror på om FA anser att Allardyce har förbrukat förtroendet mellan honom själv och FA:s styrelse, vilket vore en möjlig tolkning om FA drar slutsatsen att Allardyce har bistått med råd om hur man ska kringgå FA:s regler.

FA kan också anse att Sam Allardyce har brutit mot deras värdegrund. Där finns framför allt två punkter om integritet (”We strive for the highest standards on and off the field. Nothing less is acceptable.”) och excellens (“We aim to be the best that we can be… Excellence is the minimum requirement.”) som Allardyce knappast har motsvarat.

Enbart att inte befinna sig utanför befintliga lagar och regler är alltså inte tillräckligt. Trovärdighet är viktigt för FA, allra helst som en av deras viktigaste uppgifter är att se till att klubbar och spelare håller sig till gällande regler och bestraffa de som inte gör det. Som vi har sett i många exempel bara under senare år – bland andra Luis Suarez, John Terry och Andre Gray.

Det är politiskt känsliga situationer som redan i nuläget brukar få inblandade parter att anklaga FA för att vara antingen biased eller hycklande. En redan svår uppgift blir knappast mindre svår om FA då själva ger kritiker ammunition i form av att de visar sig flexibla när det kommer till att själva upprätthålla sina egna regler.

Den fråga FA alltså har att ställa sig själva i nuläget är om det är förenligt med deras egen roll och funktion som fortsatt trovärdig regelinstans inom den engelska fotbollen att Sam Allardyce fortsätter förbundskapten, eller om Allardyce kan anses ha orsakat oreparerbar skada på denna roll, funktion och trovärdighet.

FA har så klart viss historisk erfarenhet. Roy Hodgson, Fabio Capello och Sven-Göran Eriksson klarade sig undan jämförbara händelser. Glenn Hoddle fick dock sparken sedan han uttalat att handikappade människor var bestraffade för synder i tidigare liv. Vad man än anser om Sam Allardyces snedsteg, så inte befinner de sig på den nivån.

Vissa har svårt att hålla isär sin uppfattning i den här konkreta frågan med vad de anser om Sam Allardyce som förbundskapten. Många av dem tar så klart tillfället i akt att påtala hur detta bara ytterligare illustrerar hur Allardyce representerar vad som är omodernt och förlegat inom engelsk fotboll, ett uttryck för Old England.

För frågan om Sam Allardyce borde få eller inte få sparken så borde detta vara en helt och hållet ovidkommande aspekt, men så är det naturligtvis inte. Det finns inget mer politiserat uppdrag inom engelsk fotboll än att vara Englands förbundskapten. Och inom all form av politisk verksamhet är perception viktigare än verklighet.

Blir Sam Allardyce sparkad som Englands förbundskapten så beror det på att han inte förstod den grundregeln.

Första gången gick ju som en dans för Tottenham. Då dansade man sig hela vägen till kvartsfinal innan Peter Crouch fick för sig att robotdansa sig bort från planen redan efter några minuters spel på Bernabeu. Nu har Tottenham fått sin andra chans att pröva lyckan i världens största klubbturnering. Frågan på de flestas läppar var hur det då skulle gå den här gången.

Lite småtypiskt som det brukar gå för brittiska lag som gör sina första matcher i europeiskt cupspel blev svaret i den första matchen. Något märkligt att det blev Tottenham som föll i den fällan och inte Leicester. Dels då Leicester känns ännu färskare i sammanhanget. Dels då Tottenham genomförde hela förra säsongen på ett så taktiskt genomarbetat sätt.

Men så blev det. Mauricio Pochettino ställde ut ett mycket offensivt balanserat lag på planen mot Monaco och två löjliga misstag senare, först på mittfältet och sedan i samband med hörna, så hade Monaco helt plötsligt skaffat sig en tvåmålsledning. Tottenham var fullständigt dominanta rent spelmässigt men förmådde inte bryta ned Monacos försvarsmur.

Kanske psykade Tottenham lite grann ut sig själva. Det har gjorts en så stor grej av Champions League-spelet och här kom helt plötsligt chansen. Inte bara Tottenham är färska i Champions League, det var även Mauricio Pochettinos första erfarenhet av turneringen. Och så var det på Wembley, inför 85,000 åskådare. Tottenham spelade stunden, inte matchen.

Ikväll mot CSKA Moskva måste Tottenham spela matchen, inte stunden. Inte bara för att de har försatt sig själva i en mer knölig situation på grund av förlusten på hemmaplan i första omgången. Utan också på grund av att matchen utspelas på bortaplan i fientlig atmosfär. Ryssland och England är inte bästa vänner för tillfället, inte minst inom fotbollen.

Det innebär att Tottenham måste spela smartare än vad de gjorde mot Monaco på Wembley. Samtidigt beger sig Tottenham till Moskva med flertalet av lagets smartare spelare på skadelistan. Eric Dier och Moussa Dembele, lagets båda centrala ankare, bland dem. Då ingen av Dele Alli, Heung-Min Son eller Christian Eriksen är särskilt defensivt bevandrad vilar stort ansvar på Victor Wanyama.

Lika betungande är kanske frånvaron av Danny Rose på vänsterbacken. Även om Ben Davies är en kompetent ersättare har han inte visat sig lika stabil defensivt som Rose. I anfallet saknas Harry Kane. Vincent Janssen värvades just med den möjligheten i åtanke. Hittills har Janssen dock bara gjort ett mål på straff och har inte alltid varit särskilt smart i sitt anfallsspel.

Så vad är smart i det här fallet? Att faktiskt gå för vinst eller istället spela för att undvika förlust? Förlusten mot Monaco i den första omgången betyder att Tottenham kan behöva vinna ikväll för att inte riskera att behöva säga ett tidigt adjö till förstaplatsen i gruppen. Samtidigt vore oavgjort ett resultat som ger goda chanser till gruppavancemang.

Mauricio Pochettino menade på presskonferensen inför matchen Tottenham var piskade att vinna mot CSKA Moskva. Vilket kanske inte stämmer i bokstavlig mening men som ändå klart indikerar att ambitionen är att vinna. Troligtvis är det också den smarta målsättningen, då risken med att bli alltför passiva på bortaplan känns påträngande.

Med majoriteten av mittfältet dessutom i huvudsak offensivt skickliga spelare så är det kanske också en fråga om den gamla klassikern att anfall är bästa försvar för Tottenham. Och varför inte när det nu verkar som om Heung-Min Son har hittat storformen för Tottenham. Hans fyra mål hittills den här säsongen är lika många som han gjorde under hela förra säsongen.

Allra helst som CSKA Moskvas försvar inte precis känns som deras främsta lagdel. Någon tillfällighet är det kanske inte att det gamla superlöftet Igor Akinfeev inte har hållit nollan på 39 raka matcher. Det läcker med andra ord bakåt för CSKA Moskva, vilket även visade sig i första omgången borta mot Bayer Leverkusen. Någon större fara att luras in i en brända jordens taktik finns inte.

Däremot finns naturligtvis ett givet svenskintresse i CSKA Moskva, där både Pontus Wernbloom och Carlos Strandberg har sin hemvist. Wernblooms kanske hittills främsta insats i Champions League kom ju mot ett engelskt lag, när han delade ut en hockeytackling på Yaya Touré som hade kunnat få dennes agent att börja tala i tungor.

Och på tal om att spela smart så är det kanske examensdags för Leicester när de ikväll tar emot de europeiska cupveteranerna Porto på hemmaplan. Kanske mer ett test av hur Leicester hanterar europeiskt cupspel, och hur deras taktik håller i Champions League, än vad Club Brügge visade sig vara. En vinst för Leicester ikväll och de har greppet om gruppsegern.

Upp till bevis ikväll för båda två av förra säsongens engelska skrällgäng, och om de har smartheten att lyckas i Champions League.

Det måste sägas på en gång att tweetsen som sådana utan tvekan var helt oacceptabla. Det går inte på något sätt att rättfärdiga dem. Så i det rent strikta avseendet känns avstängningen förvisso befogad. Enligt samma typ av regler som för några år sedan fick Luis Suarez avstängd.

Men det går att ifrågasätta sett till sammanhanget. Inte minst att de nesliga tweetsen gjordes för så länge sedan. I själva verket är preskriptionstiden för vissa lagbrott kortare än så. Det gör att bestraffningen känns mer motiverad av PR-skäl än mer formella skäl.

Det finns så klart alla skäl i världen för FA och Premier League att markera att den här typen av uttalanden inte är acceptabla. Men det markerades rimligtvis redan genom att Andre Gray själv trots allt bad om ursäkt. Vilket knappast är något man gör för någon som anses okej.

För mig är dock en annan aspekt mer beklämmande. Det vill säga vad som egentligen är syftet med avstängningen. För vi ska ju inte inbilla oss att den på något sätt bidrar i kampen mot homofobin. Det enda Gray och andra spelare lär sig av bestraffningen är att man gör bäst i att inte uttrycka sina åsikter högt, inte att åsikterna är fel.

Då är vi tillbaka till PR-skälen. För vad jag ser som de reella skälen till att FA beslutar om denna avstängning har mycket lite med att faktiskt kämpa mot homofobi inom engelsk fotboll att göra, men desto mer med att själva framstå som mot homofobi.

Om FA verkligen ville ta upp kampen mot homofobi inom engelsk fotboll så skulle de ägna sig mindre åt bestraffning och mer åt utbildning. Ett mer konstruktivt sätt att hantera Andre Grays gamla tweets hade varit att skicka ut honom i sällskap med andra spelare som ambassadörer bland unga spelare, för att prata om tolerans och öppenhet.

Två flugor i en smäll med ett sådant grepp. Det hade dock förutsatt att FA själva verkligen arbetade systematiskt med dessa frågor snarare än att använda sig av bestraffning som en form av läpparnas bekännelse. Det förutsätter också att det går att få med spelarna på sådana projekt.

Och det vore kanske lättare sagt än gjort. Det har lyfts fram flera exempel där spelare som är uppsatta att göra sociala hjälpinsatser för sina klubbar vägrar att ta på sig uppdrag relaterade till HBTQ-arrangemang. Samtidigt ökar snarare än sjunker antalet anmälningar om homofobiska ramsor från läktarna.

Homofobin är med andra ord tämligen utspridd inom fotbollen. Även om det helt säkert inte är lika öppet fientligt som det en gång i tiden var. Det här kan knappast vara någon överraskning. Omklädningsrumskulturen är vad den är och den förändras inte i första taget.

Av det skälet ser jag Andre Grays avstängning som godtycklig. Han har utan tvivel sagt väldigt dumma saker, men han är knappast ensam om att ha tänkt och sagt samma saker. Men till skillnad från övriga spelare i Premier League har han inte mediacoachats av storklubbarnas mediaavdelningar om vad man får och inte får säga offentligt.

Gray betalar i själva verket ett pris för, utöver dumheten i sina uttalanden, att ha tagit den långa vägen till Premier League. När han tweetade dessa dumheter spelade han nonleague-fotboll för Hinckley United och Luton Town, troligtvis med ganska begränsad mediaträning.

Med den bakgrunden inom fotbollen är det inte svårt att föreställa sig hur Gray också har en annan bakgrund i livet. Uppväxt under tuffa familjeförhållanden i Wolverhampton, med våld och gängbråk som en alltför vanlig del av hans uppväxt, något de flesta av oss förmodligen skulle ha väldigt svårt att ens föreställa oss.

En uppväxt med upplevelser som kanske inte rättfärdigar de attityder Gray ger uttryck för, men som åtminstone förklarar en svårgreppbar ilska. Kanske är det inte någon tillfällighet att Gray tweetade de flesta av sina dumheter bara några veckor efter att ha fått ett knivhugg som gav honom det ärr som löper längs hela hans vänstra kind.

Andre Gray befinner sig på en helt annan plats nu än vad han gjorde för fyra-fem år sedan. Både inom fotbollen och i livet i stort. Det är kanske inte bara en floskel och tom ursäkt när han säger att han inte är samma person nu som han var då. Att människor faktiskt kan förändras.

Men på sociala medier glöms mycket lite och än mindre förlåts. I synnerhet när en spelare har fräckheten att göra det avgörande målet när Burnley slår en storklubb som Liverpool, med mängder av sura supportrar. Då grävs gamla synder obönhörligen fram. Vad som göms i snö kommer fram i tö.

Och Burnley tvingas klara sig utan sin främste anfallare i fyra matcher på grund av något de vare sig haft något med att göra eller ens hade en rimlig möjlighet att kunna förutse. Ett billigt pris att betala så klart för FA:s tappra insatser mot homofobin i engelsk fotboll.

Burnley borde egentligen vara tacksamma!

Avbytarbänken:
Ben Foster, West Brom
Virgil van Dijk, Southampton
Craig Dawson, West Brom
Joe Allen, Stoke
Mesut Özil, Arsenal
Philippe Coutinho, Liverpool
Charlie Austin, Southampton

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Arsenal. Det var nödvändigt för Arsenal att komma med ett styrkebesked i den här matchen, och det gjorde man ordentligt. Chelsea har varit ett spöke för Arsenal under ett drygt årtionde men den här gången var det inte Arsenal som lät sig skrämmas. Viktig seger för Arsenal som håller sig kvar i Premier Leagues tätklunga.

Tottenham. Med Danny Rose, Eric Dier, Moussa Dembele och Harry Kane samtliga skadade befinner sig Tottenham i en för laget kritisk period för närvarande. Här gav man sig själva ett riktigt positivt besked, det vill säga att man trots att dessa fyra spelare är borta kan åka till Middlesbrough och inte bara vinna, utan vinna övertygande.

Man Utd. Det har varit så nära en hell week som går att komma för Man Utd och José Mourinho. Därför var det så klart något alldeles särskilt förlösande med vinsten mot Leicester och framför allt målexplosionen under första halvlek. Matchen ändrar karaktär när Man Utd gör sitt första mål vilket visar på psykologins betydelse.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Sunderland. När Jermain Defoe en bit in i andra halvlek gör sitt andra mål och ger Sunderland ledningen med 2-0 så ser det onekligen ut som om Sunderland är på väg mot lagets första seger för säsongen. Istället bryter man ihop totalt och tillåter, ordet är inte felvalt, Crystal Palace att vända och vinna matchen. Det andas en vekhet över Sunderland som luktar nedflyttning.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

José Mourinho. Det var en riktigt fin vinst mot Leicester. Framför allt var det en triumf för modet att faktiskt fatta det tuffa beslutet att placera Wayne Rooney på bänken, tillsammans med Marouane Fellaini. Resultatet blev ett betydligt rörligare mittfält och ett mycket mer flytande spel. Kanske behövde man inte vara Einstein för att se beslutet, men det är en sak att prata om det, en helt annan sak att faktiskt fatta beslutet.

OMGÅNGENS MÅL

Demarai Gray, Leicester 4-1, Man Utd (b). Det var kanske inte något betydelsefullt mål in the great scheme of things, men det var väldigt snyggt och gav i alla fall Leicester någon form av heder tillbaka. Sorteras mer in under facket screamer än thunderbastard, men som sådan lär den inte överträffas av många mål den här säsongen.

:::

SÄCKARACET

Mark Hughes
Francesco Guidolin
Slaven Bilic
Tony Pulis

:::

TAKTIKTAVLAN

Det kan sägas mycket om Chelseas försvarsspel, eller brist på sådant, mot Arsenal. Hur Chelsea i två matcher i rad helt har misslyckats med att pressa motståndarnas mittfält. Mest frapperande var dock Arsenals andra mål, ett flödande anfall som dock görs möjligt av att Eden Hazard helt glömmer bort att följa Hector Bellerin. Hazard är en gudabenådad spelare offensivt men defensivt en återkommande säkerhetsrisk. Fler motståndare kommer försöka utnyttja den akilleshälen hos Chelsea.

:::

TRE PUNKTER

Side Show. Det borde egentligen inte vara möjligt för en klubb att spendera totalt £119m under ett transferfönster och så sitter man ändå när det stänger och känner att tränaren ifråga inte alls har fått de spelare han helst ville ha. Men så är läget med Chelsea. N’golo Kanté och Michy Batshuayi känns som kloka och researchade köp. Till backlinjen blev det desto sämre. Chelsea brände iväg £60m under fönstrets sista dag sedan de misslyckats med att få in de spelare Conte faktiskt sökte efter i första hand.

Minnet är kort. Det räckte tydligen med att N’golo Kanté gjorde en svag match mot Arsenal, i vilken han vare sig var bättre eller sämre än sina medspelare, för att twitter skulle explodera om hur dålig och överskattad han är. Något liknande kan sägas om Hull och Mick Phelan. Inför säsongen gav ingen Hull den minsta chans över huvud taget. Lovorden var många sedan Hull vunnit sina två första matcher men därefter har det alltså räckt med förluster mot Man Utd, Arsenal och Liverpool för alla Einstens att prata om hur Hull borde byta ut en tränare de knappt ens hunnit tillsätta än.

Moyes Boys. Pojkar mot män var ett populärt uttryck under helgen, om än kanske i lite fel sammanhang. Men är det ett karaktärsdrag det inte går att blunda för hos Sunderland för närvarande så är det att de spelar som just pojkar. Så fort Crystal Palace reducerade mot Sunderland så framstod det som oundvikligt att där skulle komma en kvittering och förmodligen också ett förlustmål. Försvarsspelet i samband med målen var oförlåtligt. David Moyes ser ut att ha resignerat om sin spelartrupp och olika bisarra konflikter förstärker bara intrycket. Moyes chans till upprättelse med Sunderland ser allt tunnare ut, även om han nog sitter säkert på jobbet. För vem skulle i ärlighetens namn vilja ta över hans jobb?

:::

FÖR ÖVRIGT

Didier Drogba till Theo Walcott på twitter igår kväll: ”Congratulations on your win bro but it is easy to dance when the cats aren’t there. J”

Det verkar märkligt svårt för norrlänningar att förstå att Klopp heter Jürgen, inte Jörgen.

Säsongens genombrott i fotbollsstudion är Bojan Djordjic – klar, koncis och hela tiden relevant.

Wayne Rooneys form var så dålig att så fort han satte sig på bänken så gjorde Man Utds lagkapten mål.

Jamie Vardys uppfattning om Mike Deans kroppsbehåring borde innebära att det ligger en avstängning och väntar på honom.

Det har varit bråkigt på läktarna under West Hams första matcher den här säsongen. Hanteringen av dessa frågor har hamnat mellan stolarna då West Ham till skillnad från övriga klubbar inte själva behöver ta tag i dessa frågor längre, utan de är själva arenans ansvar.

Man får vad man betalar för brukar det heta. Och givet att West Ham betalar i sammanhanget ynkliga £2,5m per år för att få nyttja arenan så finns kanske skäl att misstänka att arenabolaget inte riktigt har de ekonomiska incitamenten att tillhandahålla tillräcklig säkerhet.

Olyckligt inte minst i dessa tider när det faktiskt till sist börjar föras en seriös diskussion inom engelsk fotboll om safe standing.

Det är till London Stadium vi ska idag. Där möts West Ham och Southampton, två klubbar som förra säsongen slogs om europeiska cupplatser på tabellens övre halva, men som har inlett den här säsongen mer darrigt och så här långt befinner sig på tabellens nedre halva.

Det är ändå två lag som befinner sig på olika kurvor. West Hams säsong visar tidiga förtecken till kris. En knapp hemmavinst mot Bournemouth har omgärdats av fyra förluster på fem matcher, varav i synnerhet de två senaste mot Watford och West Brom har varit särskilt demoraliserande.

Southampton har likt West Ham också bara vunnit en match hittills. Men i deras fall pekar kurvan uppåt. De gjorde en bra match mot Arsenal, som de förlorade tämligen orättmätigt, och sedan dess har Southampton tre raka segrar i tre olika turneringar.

Southampton har naturligtvis, till skillnad från West Ham, behövt anpassa sig till en ny manager och ett delvis nytt spelsystem. Det är rimligt att det tar sin lilla tid men positivt är i alla fall att Southamptons spelare verkar ha tagit till sig Claude Puels spelidé – och föredrar den framför Ronald Koemans.

Southampton har blivit mer offensiva under Claude Puel, som har börjat tillämpa en liknande typ av högintensivt presspel som exempelvis Jürgen Klopp och Mauricio Pochettino. Southampton vinner mycket boll och skapar många chanser.

Märkligt nog är det inte så laget riktigt har uppfattats under säsongsstarten där de istället beskrivits som lite tråkiga. Förklaringen till det finner vi i målkolumnen där Southampton hittills bara har gjort fyra mål på sina första fem matcher, med tre hemmamatcher mot Watford, Sunderland och Swansea.

Problemet är inte att Southampton inte skapar målchanser. Hittills har laget skapat 56 chanser mot mål, varav 25 har träffat mål. Det är i själva verket bara Man City och Everton som har skapat fler chanser innan helgens omgång än Southampton.

Däremot har Southampton haft stora problem att göra mål på sina chanser. I det avseendet har Southampton i själva verket varit sämst i Premier League så här långt med en målratio om endast 7,1% – där ligans genomsnitt är mer än det dubbla på 15,3%.

Kanske är det därför ingen tillfällighet att Southamptons uppsving under den senaste veckan sammanfaller så tydligt med att Charlie Austin har fått speltid och ser ut att ha hittat formen med fyra mål på de tre senaste matcherna. Tre matcher som Southampton också har vunnit.

Southampton har blivit mer målmedvetna.

Är alla problem därmed ur världen för Southampton? Nej, det vore kanske för tidigt att säga. Men med Charlie Austin har laget en skicklig anfallare som går att bygga offensiven runt, och det vore ett betydligt större problem om spelet alls inte stämde och inga chanser skapades.

Claude Puels spelidé börjar sätta sig i Southampton, laget ser allt bättre ut, och det är harmoniskt i spelartruppen med flera nya, yngre spelare som visar framfötterna. Southampton kommer bara bli bättre vad den här säsongen lider och är ett lag på uppgång.

Kommer vi kunna säga detsamma om West Ham?

Antonio Conte förmådde knappast dölja sin ilska efter kvällens match på Emirates. Chelsea är ett bra lag på pappret menade han, men inte på fotbollsplanen. Och ikväll var det svårt att hitta något att säga emot det, Chelsea blev helt enkelt utspelade.

Viss sympati kan man kanske känna för Antonio Conte. Istället för en backlinje med Leonardo Bonucci, Andrea Barzaghli och Giorgio Chiellini så har han nu att försöka organisera det som helt enkelt inte låter sig organiseras, Gary Cahill och David Luis, tillsammans med en åldrad Branislav Ivanovic.

Det är svårt att slå ifrån sig känslan att Chelseas försvarsspel mer eller mindre rämnat sedan John Terry blev skadad. Och visst är det ett gott omdöme om Terry, men också ett underkännande av Chelsea, att laget ska vara så beroende av en 35-årig mittback.

Där finns, framför allt under de två senaste försäsongerna, stora frågetecken kring hur Chelsea har förstärkt och förnyat sitt lag. Det var definitivt en källa för missnöje inför förra säsongen. Och inför den här säsongen fanns liknande tveksamheter där Conte inte fick de spelare han faktiskt ville ha.

Vissa saker måste dock belastas Antonio Contes personliga konto. För Chelsea såg märkligt håglösa ut den här kvällen, liksom de har gjort under de tre senaste ligamatcherna. Både mot Liverpool och mot Arsenal såg flera spelare ut att inte riktigt vara med i matchen mentalt eller fysiskt.

Det borde vara synnerligen oroväckande för en manager som har gjort sig känd just för att kräva väldigt hög energi från sina spelare. Och det är helt säkert något som förklarar Antonio Contes ilska och frustration. Men det är också ett problem vi känner igen från förra säsongen.

Den lätta versionen av Chelseas fiasko förra säsongen var så klart att allt var José Mourinhos fel. Riktigt så enkelt var det väl egentligen aldrig, och det börjar kanske framgå nu. Sant är dock att Antonio Conte måste lyckas med vad Mourinho inte lyckades, att vända omklädningsrummet.

Klarar Antonio Conte av det utan att vända omklädningsrummet emot honom själv? Ett öde som har drabbat mer eller mindre varenda Chelseamanager sedan Roman Abramovich köpte klubben. Det är egentligen bara Chelseas klubbledning som kommer kunna svara på den frågan.

Om Antonio Conte lyckas med just detta som ingen annan hittills har lyckats med så är det kanske bara att damma av utmärkelsen för årets tränare på en gång.

Alltid i samband med sådana här matcher med den här typen av ensidiga utfall är det lätt att underskatta matchbildens betydelse. Arsenal fick två snabba mål vilket satte matchbilden betydligt mer än att det var män mot pojkar, divisioner av klasskillnad, och övriga floskler som sportjournalister kläcker ur sig.

Vissa kommer vilja betona hur otroligt bra Arsenal var. Andra kommer hellre betona hur dåliga Chelsea var. Naturligtvis har i all väsentlig mening båda sidor rätt. Och det är mer eller mindre ogörligt att påstå det ena oberoende av det andra.

Slutsatser för framtiden är därför vanskliga. Vad som däremot inte är vanskligt är matchens resultat och effekter. För Arsenal är det tre poäng och en väldigt skön seger mot en lokalrival och konkurrent i ligatabellen, och ett fullpumpat självförtroende vidare i toppstriden.

För Chelsea, med två förluster och tre demoraliserande poängtapp i rad i ligaspelet, är det bara tillbaka till ritbordet som gäller. Det är för den här typen av läge som Antonio Conte måste utnyttja spelledigheten i veckan. Han har tid att jobba med problemen.

Återstår att se om Antonio Conte har lösningen på problemen.

Det är kanske på sitt sätt passande. Om Alex Ferguson var Arsene Wengers stora fiende under Wengers första årtionde i Arsenal så är det till allra största delen Chelsea som representerar ondskan i Wengers föreställningsvärld under dennes andra årtionde. Två klubbar som i mångt och mycket var varandras motsatser i spelidé såväl som klubbfilosofi.

Den inbördes matchstatistiken mellan Arsenal och Chelsea speglar mycket tydligt det förändrade förhållandet mellan klubbarna. Arsenal vann 15 av 25 matcher, och förlorade bara tre matcher, mot Chelsea innan Roman Abramovich luftlandsatte i London. Därefter har Arsenal vunnit endast fem och förlorat 17 av de 29 senaste matcherna lagen emellan.

Det är med andra ord inte svårt att se hur bitterheten mellan de båda klubbarna har uppstått. Chelsea måste ses som den mest direkta orsaken till att Arsenal så omedelbart efter sin bedrift med Invincibles petades ned från sin täppa, och till att Arsene Wengers ungdomsprojekt under åren därefter visade sig i längden ohållbart.

Det har varit förbittrat på ren personnivå. Inte minst mellan Arsene Wenger och José Mourinho, en relation som verkar sakna varje form av i alla fall motvillig respekt som ändå fanns begravd någonstans långt ner mellan Wenger och Alex Ferguson. Så djup är konflikten att media närmast njutningsfullt använder Mourinhos namn för att piska upp stämningen inför matchen.

Media har, får man förmoda, ännu inte lyckats hitta någon vinkel mellan Arsene Wenger och Antonio Conte. Alltså drar de fram sina greatest hits och golden oldies. Det känns så klart något andefattigt att reducera vad som faktiskt är en på förhand mycket viktig fotbollsmatch mellan två direkta konkurrenter till en ganska gammal och trött personkonflikt.

För där Arsene Wengers andra årtionde med Arsenal började ser Wengers andra årtionde med Arsenal också ut att sluta – det vill säga i konflikt och konkurrens med Chelsea. Det är ett andra årtionde under vilket Chelseas managers har kommit och gått, samtidigt som Arsene Wenger hela tiden har bestått.

Nu är inte Premier League riktigt så okomplicerad att det är möjligt att, i alla fall på förhand, säga att det står enbart mellan en klubb och en annan, det är alltid flera som vill blanda sig i leken. Men att Arsenal och Chelsea är två av de huvudsakliga konkurrenterna, definitivt om en av Champions League-platserna, möjligen också om ligatiteln, framstår som uppenbart.

I den konkurrensen befinner sig på märkligt jämn fot efter fem avklarade omgångar. Båda lagen har tio poäng efter fem omgångar. Arsenal har en något bättre målskillnad, men inte är det med mycket. Både Arsenal och Chelsea har förlorat varsin match så här långt – båda på hemmaplan mot Liverpool, en annan av deras direkta konkurrenter.

Skillnaden kan tyckas vara att Arsenal hade sina poängtapp under sina två första matcher samtidigt som Chelsea har tappat sina poäng under sina två senaste matcher. I det avseendet är det Arsenal som går in till den här matchen med momentum och hemmaplan i ryggen. För Chelsea handlar det mer om att hitta vinnarspåret igen.

Men det är en viktig match för både Arsenal och Chelsea. Båda lagen har förlorat sin hittills enda match mot en direkt konkurrent och båda lagen behöver visa att de är kapabla att vinna matcherna mot sina direkta konkurrenter. Att inte tappa poäng i dessa möten ser ut att bli särskilt viktigt just den här säsongen.

Chelsea mer än kanske någon annan av de engelska storklubbarna har varit Arsenals och Arsene Wengers spöke under hans andra årtionde. Det är inte helt sannolikt att det blir något tredje årtionde. Frågan är alltså om sagan och säsongen faktiskt slutar lyckligt, om Arsene Wenger faktiskt till sist får sista ordet och övertaget på Chelsea, och jagar iväg spöket.

Jag tror så måste ske den här säsongen. För Arsenals och för Arsene Wengers skull. Skillnaden i narrativ vid vinst eller förlust för Arsenal i den här matchen är minst sagt omfattande.

Missnöjet har fått fotfäste i båda dessa klubbar, om än på olika sätt. I West Brom är supportrarna och möjligen också klubbledningen missnöjda med metoderna. I Stoke verkar man förvisso vara nöjda med metoden men å andra sidan desto mer missnöjda med resultaten. West Brom befinner sig just nu på tabellens övre halva, Stoke fast förankrade i botten.

Ironiskt nog har de båda klubbarna bytt position i detta vågspel. Förut var det West Brom som beklagade resultaten men å andra sidan gladdes åt den fotboll som erbjöds under Tony Mowbray, Roy Hodgson och Roberto Di Matteo. Och Stoke gladdes förvisso åt sin tabellposition men tröttnade alltmer på vad som uppfattades som en andefattig fotboll.

Tony Pulis framstår som den gemensamma nämnaren. Och en annan form av ironi gäller så klart honom. För om West Brom-fansen verkar ha fått nog och öppet sjunger att ”Tony Pulis- you’re football is shit!” så ger Stokefansen å sin sida ett bestämt intryck av att sakna honom. Gräset är som bekant alltid grönare på andra sidan staketet.

West Brom och Tony Pulis gav förvisso häromsistens sina belackare lite på nöten genom att skicka in fyra mål på West Ham. Detta hör ju knappast till vanligheterna. Desto vanligare har det däremot börjat bli att Stoke släpper in fyra mål under en och samma match, något som har hänt under tre av de fyra, och sex av de elva senaste matcherna.

Det är kanske inte att undra på om både hemmafansen och bortafansen under morgondagens match på Britannia Stadium gärna såg att det var Mark Hughes som hoppade på West Broms spelarbuss efter matchen, och Tony Pulis blev kvar i Stoke. Pulis för att täta till Stokes defensiv samtidigt som West Brom säkert längtar efter Mark Hughes snyggare fotboll.

Ett improviserat managerbyte av det slaget står kanske inte på agendan men skulle väl teoretiskt ändå kunna bli en möjlighet inom en tid. För både Mark Hughes och Tony Pulis, om än av lite olika anledningar, hänger ju minst sagt ganska löst i det så kallade säckaracet. Både West Brom och Stoke kan således vara klubbar som ser sig om efter manageralternativ.

Mark Hughes borde vara den som ligger sämst till. Där finns alla intryck av en manager som helt och hållet har tappat greppet både om sitt lag och om situationen som sådan. Att förlora matcher är en sak, att förlora matcher på det sätt som Stoke har förlorat dem är en helt annan sak. Förlusten i Ligacupen mot Hull bidrog knappast till husfriden.

Tony Pulis är pålitlig och förutsägbar. Under totalt åtta säsonger i Premier League har han aldrig slutat sämre än på fjortonde plats, men heller aldrig bättre än på elfte plats. I detta tabellens ingenmansland kan ingen höra dig skrika. Det är ett vacuum i vilket inget syre finns för vare sig vackra drömmar eller stora ambitioner.

Men kanske är inte Pulis helt immun för missnöjet. Möjligen för att det den här gången kommer både från läktarna och från styrelserummet. Köpen av Matt Phillips och Nacer Chadli antyder i alla fall att där finns en ambition att börja spela en mer ambitiös och expansiv fotboll. Kanske inser Tony Pulis att det inte längre räcker att enbart överleva – där måste också finnas något att leva för.

Tony Pulis lär inte få sparken i första taget, åtminstone inte med West Brom så högt upp i tabellen som de trots allt är för närvarande. Vilket i och för sig inte utesluter att han själv väljer att avgå på grund av interna konflikter med klubbledningen. Å andra sidan står inte så många andra Premier League-klubbar på kö för att anställa honom, så han avvaktar nog helst.

För Mark Hughes känns situationen dock mer omedelbar. Det känns inte som om han eller Stoke riktigt kommer klara av att absorbera ännu en femte raka förlust bara i ligaspelet. I så fall kommer det vara mycket sannolikt att Mark Hughes blir den förste tränaren i Premier League den här säsongen att få lämna sin klubb.

Och vore det inte en fotbollshistoriens ironi om Tony Pulis i sin 1,000:e match som manager såg till att slå den sista spiken i kistan åt sin egen efterträdare i Stoke?!

Att så faktiskt är fallet demonstrerar mycket tydligt varför TV-avtalen i Premier League är så väldigt lukrativa, och i det avseendet lämnar alla andra ligor i det kommersiella bakvattnet. När till och med relativa småmatcher i Ligacupen kan generera ett större intresse i vissa kvarter än Barcelona mot Atlético Madrid så framstår loppet som kört.

Det har skrivits stora mängder om hur dessa nya TV-avtal omformar och blåser nytt liv i Premier League och för all del engelsk fotboll. Hur klubbarnas intäkter ökar astronomiskt. Hur detta gör Premier League allt jämnare såväl ekonomiskt som sportsligt. Och hur pengarna tricklar nedåt i seriesystemet och gör också lagen därunder starkare.

Vad som däremot börjar bli alltmer uppenbart är att Premier Leagues TV-avtal inte bara är på väg att förändra engelsk fotboll, utan i hög utsträckning är på väg att driva fram en fundamental omorganisation också av den globala fotbollen. Premier Leagues ökade intäkter har fått kontinentens superklubbar att göra i brallorna, cirkla vagnarna och ladda bössorna.

Den första åtgärden var att neutralisera den politiska reform de själva drivit fram i syfte att begränsa de engelska klubbarnas ekonomiska potential men som i själva verket mest satte dem själva i ättestupan – det vill säga financial fair play. Eller vad man också skulle kunna kalla för århundradets största fotbollspolitiska fiasko.

Den andra åtgärden blev att försöka kapa åt sig själva en större portion av kakan från Champions League-intäkterna. Vilket genomfördes dels genom att förändra fördelningsmekanismen mellan de olika TV-marknaderna, dels genom att se till så att klubbar tilldelades intäkter baserat också på historisk prestation i Europacupen eller Champions League.

Men det där riskerar vara åtgärder som till sin omfattning och betydelse är ungefär som att skjuta ärtbössa mot en skenande elefanthjord. Det större problemet ur de kontinentala superklubbarnas perspektiv är så klart att de finner sig själva bundna vid sina respektive nationella ligor som med all sannolikhet aldrig kommer vara kommersiellt konkurrenskraftiga.

Den utveckling som Premier Leagues TV-avtal med andra ord driver framåt är att dessa kontinentala superklubbar börjar utvärdera alternativ som bryter deras låsning vid sina respektive nationella ligor. Det är i denna kontext som det har pratats om en europeisk superliga, som däremot alltid kommer ha den svagheten att den befinner sig i direkt konkurrens med Champions League.

Men nu verkar några ljushuvuden bland dessa kontinentala superklubbar faktiskt ha kläckt en ny idé som inte nödvändigtvis innebär någon särskild konkurrens med Champions League. Nämligen en form av världsliga, en World League. Där klubbar som Real Madrid, Juventus, PSG, Bayern München med flera ställs mot klubbar från USA, Kina, Japan och så vidare.

Mot en globalt dominant liga som Premier League går det bara att konkurrera med ännu en global liga. Är förmodligen den inte helt orimliga strategiska analysen bakom den idén.

Det är inte en idé som bara går att fnysa åt. Helt ointelligent är det nämligen inte att bygga en egen liga runt två så kommersiellt starka marknader som USA och Kina. På pappret är det slugt, därtill ett initiativ som skulle kunna tugga i sig en god portion av Premier Leagues marknadsandelar. Mer idealistiskt kan man hävda att det sprider fotbollen och gör slut på dess eurocentrering.

Men den är självfallet inte helt lätt att genomföra. Det enda praktiska vore att ha det som en stängd liga. Men ska det bli en riktig liga snarare än ett sommarjippo så krävs också att ett fåtal klubbar från ett flertal ligor på flera kontinenter faktiskt lämnar sina respektive nationella ligasystem. Det politiska motståndet mot en sådan utveckling kommer vara massivt.

Möjligtvis skulle den långsiktigt mer hållbara utvecklingen vara att respektive nationell liga gjorde ett omtag på sin ekonomiska resursfördelning och på så vis skapade förutsättningar för en ökad nationell konkurrens. Men sådana initiativ blockeras naturligtvis av de kontinentala superklubbarna som inte vill ge upp sina respektive regionala monopol.

Då återstår självklart bara att hitta på den här typen av projekt. Antingen som alternativ eller som påbyggnad. Visst kan man vara cynisk och bara se det som ett sätt att ha något att hota med i nästa runda av förhandlingar med UEFA angående Champions League. Liksom man kan vara negativ och avfärda det som ointressanta plasttankar.

Samtidigt är det nya idéer som för fotbollen och samhället framåt. Fråga bara Arsene Wenger, som för på dagen 20 år sedan kom med en mängd nya idéer till Premier League, och har gjort mer än någon annan nu aktiv manager för att utveckla ligan.

Det stod skrivet i stjärnorna att Pep Guardiola och José Mourinho skulle komma att kontrasteras med varandra den här säsongen, och kontrasten är inte till Mourinhos fördel inledningsvis. Helt märkligt är inte det. Man City hade inför säsongen ett i grunden bättre fotbollslag. Och till skillnad från Man Utd fanns Man Citys nyckelspelare huvudsakligen redan i klubben.

Men det är också uppenbart att Guardiola har formulerat och genomfört sin spelidé betydligt mer effektivt än vad Mourinho har lyckats göra. Oliver Kay gav en åtminstone deskriptivt tämligen välriktad summering av Man Utds spel så här långt med sitt ”stjärnor före system, fysik före teknik” som han beskrev som motsatsen till Guardiolas filosofi.

Så har det onekligen sett ut. Det betyder så klart inte att det är så José Mourinho vill att det ska se ut, så som jämförelse mellan två idésystem blir det meningslöst. Här finns ju också en skillnad med Mourinhos företrädare, Louis van Gaal. Nu ser det ut på ett sätt lagledningen inte vill att det ska se ut. Då såg det ut ganska precis som van Gaal hade tänkt sig.

Att vara otydlig i sin spelidé eller inte få uttryck för sin spelidé på planen är förvisso inte något obetydligt problem det heller. Och det har varit tydligt hittills under säsongen, både vid segrar och vid förluster, att även om Man Utd har blixtrat till stundtals så finns det inte någon tydligt definierad offensiv spelidé, spelarna vet inte riktigt vad de ska göra på planen.

Och spelare som inte riktigt vet vad de ska göra på planen tenderar bli mer stillastående och slå längre bollar framåt på måfå. Dessa tendenser i Man Utds spel är med andra ord inte uttryck för en faktisk spelidé, utan ett uttryck för en avsaknad av offensiv spelidé. Samma mönster ser vi i många lag genom åren, inte minst kanske hos England i somras.

Det huvudsakliga problemet hittar vi på mittfältet. Föga överraskande. Där finns de bekanta problemen från förr med ett alldeles för långsamt uppbyggnadsspel. Men José Mourinho har också grävt sig djupare ned i den taktiska gropen genom att befolka mittfältet med alltför långsamma spelare, som Marouane Fellaini och Wayne Rooney.

Elefanten i rummet är naturligtvis Wayne Rooney. Hans närvaro i laget tvingar ned Paul Pogba i en alltför tillbakadragen roll. Hans närvaro på planen blockerar Pogbas rörelse framåt. Men inte minst är det så klart hans egna prestationer som i ett tilltagande crescendo höjer rösterna för att han inte längre kan vara självskriven i Man Utds startelva.

Pudelns kärna är att Rooney alltmer också har blivit en elefant på planen. Där finns inte samma fysiska acceleration som för fem-tio år sedan. Bolltouchen har delvis övergivit honom. Han saknar möjligen den spelintelligens som gjorde det möjligt för Paul Scholes att omforma sig själv till central mittfältare för drygt tio år sedan. Rooney bromsar upp Man Utds spel.

Det är inte någon helt ny utveckling. I själva verket är det något som har blivit alltmer uppenbart under de senaste tre-fyra åren. Det finns skäl att anta att en skada under hösten 2012 har bidragit till Rooneys förfall. Liksom att Rooney har varit en spelare på högsta nivån sedan han var 16 år gammal. De envisa försöken att göra mittfältare av honom bidrar också.

Det innebär naturligtvis inte att alla Man Utds problem stavas Rooney; spelet såg inte särskilt mycket bättre ut mot Feyenoord där han inte var med. Men han är en stor del utav det. Och i och med att Wayne Rooney mot José Mourinhos tidigare utfästelser fortsätter spela mittfältare så blir han också ett hinder för Mourinho att genomföra sin offensiva spelidé.

Paul Pogba har varit som bäst i en offensiv och förhållandevis fri roll på Juventus mittfält, som genomgående också har varit ett tremannamittfält. Men om vi föreställer oss att Mourinho vill uppnå något sådant med Pogba i Man Utd så går inte det att uppnå så länge som Wayne Rooney prenumerar på en offensiv mittfältsposition.

Det är i detta dilemma vi hittar en stor del av förklaringen till Mourinhos svårigheter att formulera och genomföra en tydlig spelidé, och till kontrasten med Pep Guardiola. För där Guardiola har visat mod och tydlighet genom att våga peta tungviktare som Joe Hart och Yaya Touré med flera så är det en typ av beslut som Mourinho hittills har dragit sig för med Rooney.

Vilket känns något oväntat givet José Mourinhos rykte som en hänsynslös vinnare, vorden att fatta obekväma men nödvändiga beslut. Men kanske har han bundit upp sig för hårt vid sina tidiga utfästelser om Wayne Rooney när han precis hade tillträtt. Kanske hoppades han för mycket på Rooney och nu är det svårt att backa från det ställningstagandet.

Möjligen finns där politiska hänsyn. Mourinho kommer från en erfarenhet i Chelsea där hans ställning underminerades sedan omklädningsrummet glidit honom ur händerna, något han säkert vill undvika i Man Utd. Kanske har han också minnen från en liknande situation med Raúl i Real Madrid, där han fattade det tuffa beslutet men därmed också försvagade sin ställning internt.

Kanske säger det i sin tur något om José Mourinhos ställning i Man Utd. Om han hade känt ett orubbligt stöd från styrelsen över ett antal år hade risken med dylika tuffa beslut varit betydligt lägre. Känner han däremot att han är tvingad till omedelbar leverans så drar han sig förmodligen för att fatta alltför drastiska beslut som kan skapa missnöje och osämja.

Alex Ferguson har gång på gång betonat att det absolut viktigaste för en manager är att ha fullständig kontroll. Men han har också varit tydlig med att en sådan kontroll uppnås bara genom framgång. Enligt ett sådant synsätt måste alltså José Mourinho först uppnå framgång för att köpa sig den kontroll han behöver för att kunna fatta de politiskt avgörande besluten.

Men utan den kontrollen och det mandatet blir det svårare att nå framgång. Detta moment-22 är självfallet bekant för många klubbar och många managers. Det är däremot ett moment-22 som inte Man City brottas med, som tvärtom delegerat full kontroll till Pep Guardiola. Men Man City är sedan flera år en betydligt bättre driven fotbollsorganisation än Man Utd.

Men frågorna runt José Mourinho är inte enbart en fråga om organisation och kontroll. Där finns även en taktisk dimension där Premier League står inför ett pågående taktiskt skifte där högintensiv och kollektivt systematiserad pressfotboll börjar vinna alltmer terräng, såväl på planen som i tabellen, med företrädare som Jürgen Klopp, Mauricio Pochettino, Pep Guardiola med flera.

José Mourinho befinner sig med andra ord inte längre på den taktiska frontlinjen som han kanske gjorde för tio år sedan. Den stora frågan är med andra ord om han har förmågan att hänga med i och anpassa sig till den taktiska utvecklingen. Eller om den taktiska utvecklingen kort och gott är på väg att springa honom förbi.

Och därmed återkommer vi till mittfältsproblematiken i Man Utd. För vad José Mourinho i så fall måste åstadkomma är ett mittfält som pressar högt, jobbar hårt, tar löpningar och uppvisar ett funktionellt passningsspel för att snabbt vända försvar till anfall. Vilket beskriver motsatsen till en central mittfältstrio bestående av Wayne Rooney, Paul Pogba och Marouane Fellaini.

Michael Carrick, Morgan Schneiderlin, Ander Herrera, för all del även Bastian Schweinsteiger, är samtliga spelare som i högsta grad kan bidra till ett sådant mittfält – vilket bygger på tanken att Paul Pogba flyttas fram i planen och befrias från det mer defensiva ansvaret, på ett sätt som lättare och bättre tar tillvara hans potential.

José Mourinho är inte främmande för den här typen av mittfält. Det är i själva verket sådana mittfält han har haft under sina mest framgångsrika stunder i Chelsea och Inter. Det känns med andra ord något märkligt att se den haltande mittfältskonstruktion som Mourinho så här långt har ställt ut på planen med Man Utd under augusti och september.

Det är alltså inte så konstigt att man frågar sig vad José Mourinho egentligen vill med sitt lag. Mourinho själv verkar nämligen inte i första hand försöka besvara den frågan i nuläget. Han verkar snarare besvära sig mer med vad Wayne Rooney vill. Och Rooney vill helt säkert, men viljan motsvaras inte längre av förmåga, fysik eller självförtroende.

Det är med andra ord inte så konstigt att det just nu är väldigt frustrerat i och runt Man Utd. Men det är inte en frustration som kommer att försvinna av sig självt, och att klaga på red herring-misstag av domare och spelare hjälper inte heller. José Mourinhos jobb och ansvar är att eliminera källorna för denna frustration och ge laget bästa möjliga förutsättningar att lyckas.

Att inte göra det jobbet och ta det ansvaret innebär att krisen mycket snart står för dörren. José Mourinhos mandomsprov blir alltså att visa både för sig själv och för omvärlden att han har vad som krävs, taktiskt och politiskt, för att lösa Man Utds mittfältskonundrum.

Vilket spontant känns som om man tillmäter Ligacupen en betydelse den nog i själva verket inte förtjänar. Så värst många fler matcher rör det sig inte om för en enskild klubb, och i och med att den absoluta huvuddelen av Ligacupen genomförs under höstsäsongen så borde dess inverkan på mästerskap och europeiskt cupspel vara mycket ringa.

Annan kritik gäller det allmänna intresset för Ligacupen, där den anses bli intressant egentligen först i samband med semifinaler och finaler. Något som utöver att andas ett saftigt storklubbsperspektiv egentligen inte skiljer Ligacupen så mycket från andra cuper som FA-cupen, Europa League och Champions League – så då kan man väl lägga ned dem också.

Men i en tid när ligorna och de europeiska cuperna görs allt mer ouppnåeliga att vinna för klubbar under den absoluta toppen så är naturligtvis det sista man vill göra att i ännu större utsträckning minska antalet titlar som är inte bara möjliga utan faktiskt också realistiska för klubbarna därunder att vinna. Vilket är vad man rent konkret gör om man lägger ned Ligacupen.

Det handlar för all del inte bara om att stå där som slutsegrare. För de mindre klubbarna finns en möjlighet att verkligen få mäta sig med de stora klubbarna i matcher som det kommer att kunna pratas om i åratal för dem. Bara den här veckan får Gillingham chansen att åka till White Hart Lane, Accrington Stanley till London Stadium, och Northampton tar emot Man Utd på hemmaplan.

Utöver dessa tre mindre klubbar är alla kvarvarande lag i Ligacupen hemmahörandes antingen i Premier League eller The Championship. Endast fyra Premier League-lag har så här långt blivit eliminerade. Kvar i Ligacupen är med andra ord mer precist 16 lag från Premier League, 13 lag från The Championship och tre lag från antingen League One eller League Two.

Det bäddar naturligtvis för en hel del jämna och intressanta möten redan så här i tredje omgången av Ligacupen. Några matcher som förtjänar sina särskilda omnämnanden är Everton mot Norwich, för närvarande tvåa i The Championship, Leeds mot Blackburn, Newcastle mot Wolves, i en repris på helgens möte, Stoke mot Hull och Southampton mot Crystal Palace.

En av kvällens mer intressanta matcher är Derby County mot Liverpool. Derby County som betraktades som en av förhandsfavoriterna inför säsongen i The Championship, men som har haft förtvivlat svårt att göra mål trots ett ofta omfattande spelövertag. Nigel Pearson har inte riktigt fått den början med Derby som han hoppades på.

Kanske kan det bli ändring på det ikväll, en vinst mot Liverpool skulle onekligen ge ett visst eko. För Liverpoolfansen är det kanske lite speciellt att ställas mot just Derby County vars kommunikationschef Paul Tyrrell tidigare jobbade för Liverpool och då i ett internt PM hänvisade till Liverpools supportrar som ”fotbollens version av de Röda Khmererna”.

Undrar om Derby County vågar spela något av Paul Potts innan eller under matchen…

Arsenal hade ju oskicket att bli utskickade ur Ligacupen förra säsongen av ett The Championship-lag på bortaplan, Sheffield Wednesday. Nu har lotten fallit på ett annat bortamöte mot The Championship-motstånd, Nottingham Forest. Som inte bara hoppas kunna slåss i toppen av tabellen under säsongen utan dessutom har två Arsenalbekantskaper i Henri Lansbury och kultfiguren Nicklas Bendtner.

Kvällens riktiga tungviktsmöte är så klart Leicester mot Chelsea på King Power Stadium. Där finns några roliga teman så klart. Claudio Ranieri mot Antonio Conte. N’golos Kantés återkomst till Leicester – hyllningar eller burop? Men inte minst skall det bli intressant att se om Leicester förmår prestera bättre i cupspelet den här säsongen än vad de gjorde förra säsongen.

Men framför allt blir det intressant att följa Chelseas och Antonio Contes inställning till Ligacupen den här säsongen. Utan europeiskt cupspel är det kanske en ambition att kröna den här säsongen med i alla fall en cuptitel, en väldigt konkret take-away. Eller kommer Antonio Conte använda Ligacupen till att på allvar ge lagets yngre spelare speltid?

Några problem att engagera sig i Ligacupen blir det i alla fall inte under den här veckan. Även om det envisas med att läggas något slags käppakrig vid exakt samma tid där tydligen Sverige kan komma att möta något i sammanhanget så enfaldigt som Europa och Nordamerika?! Känns som att vad som i första hand borde läggas ned i det sällskapet inte är Ligacupen.

Däremot borde alla cupvinnare runtom i Europa kvalificeras för cupen som aldrig borde ha lagts ned, det vill säga Cupvinnarcupen. Att spelas i ren utslagningsform, oseedat och i enkelmöten precis som FA-cupen. Platser i Europa League att istället fördelas via ligaspelet. På så vis slipper man dessutom otydligheten om vilka som får och inte får spela i Europa League.

Men det vore så klart att hoppas på för mycket.

Ny tränare, sedan snart ett år tillbaka, är David Wagner. Wagner är tysk-amerikan men med sin fotbollsutbildning helt och hållet i Tyskland. Han spelade under flera år i Mainz tillsammans med Jürgen Klopp. De liknar varandra inte bara åldersmässigt utan också utseendemässigt. Deras yrkesbana följer också varandra. Wagner var assistent till Klopp i Dortmund, och var på väg att följa Klopp till Liverpool.

Istället blev det alltså Huddersfield och en egen klubb. Likheterna med och parallellerna till Jürgen Klopp är av naturliga skäl många. Wagner har i lite olika sammanhang beskrivits som den mest spännande tränaren i The Championship. Frågan jag så klart ställer mig är om det ligger mer bakom den uppfattningen än enbart just dessa likheter med och paralleller till Jürgen Klopp.

Om man är skeptiker, som jag har för vana att vara, och undrar vad, om något, som egentligen mer konkret ligger bakom den typen av fluffpåståenden så brukar en vanligt använd metod vara att vända sig till statistiken. Statistik har krossat många vanföreställningar. Så vad säger egentligen statistiken enligt Opta om Huddersfields spel under David Wagner? Jo, Opta säger oss att Huddersfield spelar och presterar annorlunda.

Huddersfields passningsspel är bättre. Huddersfield passar betydligt mer inom laget den här säsongen. Om spelet fortsätter i samma spår så genomför Huddersfield 10% fler passningar inom laget. Kvaliteten i passningsspelet har också ökat från förra säsongens 76,8% till 79,2% den här säsongen. Ett skäl är helt säkert att inläggsspelet har minskat kraftigt i omfång. Dirigenten bakom detta spel är den från Man City inlånade Aaron Mooy.

Huddersfield skjuter mindre men bättre. Hittills den här säsongen har Huddersfield dragit iväg 58 skott mot mål. Om de fortsätter skjuta i samma takt så kommer de att ha skjutit 381 skott när säsongen är slut, vilket är 59 skott färre än förra säsongen. Samtidigt har träffsäkerheten ökat från 13,4% till 15,5% vilket betyder att Huddersfield gör lika många mål som förra säsongen, troligtvis då skotten kommer från bättre lägen.

Huddersfield tacklar betydligt mer. Om skotten har minskat i antal så har däremot tacklingarna ökat i antal. Antalet tacklingar per match den här säsongen är nästan 25% högre än förra säsongen, och Huddersfield vinner därtill dessa tacklingar i markant högre utsträckning – 76,% jämfört med 72,3% förra säsongen. Vad vi har här är med andra ord David Wagners från Dortmund importerade intensiva gegenpress uttryckt i statistisk praktik.

Huddersfield släpper till färre chanser och mål. Av de 185 skott som Huddersfield släppte till förra säsongen resulterade 70 av dem i baklängesmål. Motsvarande statistik den här säsongen indikerar att Huddersfield kommer att släppa till 10% färre skott, och att andelen skott som resulterar i mål i baken faktiskt halveras. Det är en imponerande statistik, särskilt som den baseras på bland annat två tuffa bortamatcher mot Aston Villa och Newcastle.

Om man skulle sammanfatta det där i en statistik som till och med Craig Burley skulle tycka var intressant så är det lätt att konstatera att Huddersfield under sina första åtta matcher den här säsongen har vunnit sex och förlorat en enda och således plockat hem 19 poäng. Jämfört med förra säsongens facit efter samma antal matcher om sex poäng efter fyra förluster, tre oavgjorda och en enda vinst.

Så visst verkar det finnas statistiskt fog för att kalla David Wagner för den mest spännande tränaren i The Championship. Helt säkert är Huddersfield ett av de mest spännande lagen i The Championship. Vad som fascinerar mig med Wagner är inte nödvändigtvis hur han har börjat tillämpa Dortmundprinciper i Huddersfield, utan hur han faktiskt har arbetat med att förankra dessa principer i Huddersfields identitet och klubbkultur.

Inte helt oviktigt kan tänka i och med att David Wagner faktiskt är Huddersfields första icke-brittiska tränare någonsin. Men vad som till synes verkar vara ett element i Wagners tränarskap, något han har gemensamt med Jürgen Klopp i Liverpool, är att hans spelidé och fotbollsfilosofi måste accepteras inte bara taktiskt och tekniskt utan i lika stor utsträckning kulturellt och psykologiskt.

Wagner har tagit väl tillvara den lyckliga omständigheten att hans ettriga och högintensiva fotbollsidé passar mycket väl ihop med karaktärsdragen hos regionens främst kända hundart, nämligen Yorkshireterriern. Huddersfield kommer från Yorkshire och kallas för The Terriers. Det är knappast någon typ av hund som signalerar kraft, styrka och oövervinnerlighet, men Wagner får det definitivt att fungera:

”We now call it the Terriers’ identity. Exactly the style of football I love is like a terrier. We are not the biggest dog, we are small, but we are aggressive, we are not afraid, we like to compete with the big dogs and we are quick and mobile and we have endurance. We never give up. This small dog has fighting spirit for sure.”

Med denna vackra tankefigur har David Wagner lyckats formulera några väldigt centrala lagegenskaper. Att alltid kämpa och jobba hårt, att aldrig ge upp, att se fram emot snarare än att låta sig skrämmas av att ställas mot större klubbar utan istället se det som en positiv utmaning. Det är inte svårt att få med vare sig spelare eller supportrar på den, alla vill nog känna igen sig i den och leva upp till den.

Det är dessutom en tankefigur som har varit dokumenterat framgångsrik inom engelsk fotboll. Leicesters triumf i Premier League är naturligtvis den där tankefiguren upphöjd till vacker konst. Desto mer attraktiv blir naturligtvis tankefiguren för en klubb som Huddersfield, dess spelare och supportrar, när den bevisligen kan ha framgång till och med på den allra högsta nivån. Duger det till att vinna Premier League så duger det till att vinna The Championship.

Det blir naturligtvis också ett intressant litmustest om David Wagners högintensiva fotboll klarar av att uthärda under en obönhörligt lång The Championship-säsong om 46 omgångar, utan vinteruppehåll. Det har annars varit ett frågetecken kring Jürgen Klopps arbetsmetod med Liverpool, men går det att upprätthålla i The Championship så borde det vara fullt möjligt också i Premier League.

Känslan runt Huddersfield är hur som helst positiv. Lagsammanhållningen är utmärkt sedan spelarna tvingades tillbringa fyra dygn på överlevnadscamp i Dalsland under sommaren – ett öde naturligtvis värre än döden för vilken brittisk fotbollsspelare som helst. Och supportrarna flockas tillbaka till läktarna både av spelet och av att Huddersfield sänkte biljettpriserna. Antalet sålda säsongsbiljetter den här sommaren var ett klubbrekord.

Så visst, Huddersfield är utan tvekan en av den här säsongens mest spännande lag i The Championship. Liksom David Wagner även med statistiken som utgångspunkt verkar vara en av ligans mest spännande tränare. Det vill säga inte enbart för hans likheter med och paralleller till Jürgen Klopp.

Bubblare:
Fraser Forster, Southampton
Jonny Evans, West Brom
Juan Zuniga, Watford
Etienne Capoue, Watford
Nacer Chadli, West Brom
Raheem Sterling, Man City
Alexis Sanchez, Arsenal

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Liverpool. Sju poäng av nio möjliga från tre tuffa matcher i London för Liverpool och Jürgen Klopp. Ett facit de rimligtvis måste vara riktigt nöjda med. Liverpool dominerade Chelsea under första halvlek och verkade ha en tydligare idé om hur de ville genomföra den här matchen. Väldigt bra försvarsspel matchen igenom.

Watford. Vinner för första gången på 30 år mot Man Utd, det vill säga bara några månader innan Alex Ferguson flyttade söder om gränsen. Härlig vinst för ett nedflyttningstippat fotbollslag naturligtvis, att följa upp på förra omgångens magnifika vändning. Coachkampen mellan de två gamla fienderna från Serie A vanns tydligt av Walter Mazzarri.

Crystal Palace. Det har varit ett tungt år så här långt för Crystal Palace. Men man vann senast borta mot Middlesbrough och den här dagen var det spelglädje i sin allra renaste form som låg bakom 4-1-segern hemma mot Stoke där inte minst spelare som Andros Townsend och Jason Puncheon såg ut att tycka att det här med fotboll var riktigt roligt.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Man Utd. Tre raka förluster har hänt några gånger för Man Utd under de senaste säsongerna, men det var första gången på 14 år som det hänt för José Mourinho. Det fanns tillfällen under andra halvlek när Man Utds spel mest påminde om en gammal Benny Hill-episod. Benägenheten att slå långa bollar på måfå framåt tyder inte på att det är spelidén, vad det i själva verket tyder på är en avsaknad av offensiv spelidé; få spelare på planen vet helt enkelt vad de ska göra på planen.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Walter Mazzarri. Det finns några riktigt fina insatser den här omgången, såsom Jürgen Klopp så klart. Men jag fastnar för Mazzarri. Möjligen för att jag blev väldigt förtjust i hans matchcoaching, inte minst då bytet med Zuniga som verkligen gav maximal utdelning. Men Watfords spel genom hela matchen såg ut att ha grundlurat Man Utd och José Mourinho.

OMGÅNGENS MÅL

Jordan Henderson, Liverpool 0-2, Chelsea (b). Ett mål värdigt vilken kapten i Liverpool som helst. Hamnar i viss konkurrens den här omgången med Granit Xhakas thunderbastard mot Hull men Henderson tar ändå hem en klar seger av flera skäl – såsom kraven på teknik och snabbhet i utförandet, matchens storlek och målets betydelse.

:::

SÄCKARACET

Mark Hughes
Tony Pulis
Francesco Guidolin
Slaven Bilic

:::

TAKTIKTAVLAN

Två insläppta mål mot Watford, ett mål insläppt mot Feyenoord, ett antal farligheter i baken, alla skapade mot Man Utd på ungefär samma sätt. Marouane Fellaini, eller den defensive mittfältaren, har en benägenhet att när motståndarna har bollen vid kanten falla ned i backlinjen. Något som skapar en mycket stor yta för motståndarna att spela snett inåt-bakåt på. Antingen ett feltänk i Man Utds försvarsspel eller en glitch i Mourinhos defensiva organisation. Kommer fortsätta kosta poäng om den inte åtgärdas.

:::

TRE PUNKTER

Everton. Tillsammans med Man City det enda kvarvarande obesegrade laget i ligan. 13 poäng från de första fem matcherna är Evertons bästa inledning på en säsong under Premier League-eran. Laget ser kompakt, disciplinerat och effektivt ut. Vad som inte minst imponerande mot Middlesbrough var förmågan att fortsätta prestera också i underläge. Visst får man vara medveten om att i princip allt måste falla på plats för dem, men härmed utfärdas en titelvarning för Everton.

First Half Champs. Liverpool har visat sig väldigt starka i början av sina matcher med ett högintensivt presspel som dels har låtit dem dominera matchbilden och dels har överraskat motståndet. En styrka naturligtvis. Men det har visat sig svårare att hålla i detta under hela matchen, och Liverpool har en tendens att mattas i andra halvlek. Liverpool kan behöva hitta ett sätt att vid behov hushålla mer med lagets krafter. Vi kan räkna med att motståndare till Liverpool kommer börja anpassa sig och sikta på att hålla dem stången under första halvlek.

West Sham. Fyra insläppta mål för andra omgången i rad för West Ham som under loppet av lite drygt två halvlekar hade 0-8 i målskillnad. Smått barockt naturligtvis. Det var ett märkligt beslut under sommaren att sälja James Tomkins till Crystal Palace, samtidigt som man behöll James Collins. Slaven Bilic fick mycket beröm för sin första säsong i West Ham, men den andra säsongen har inletts mycket svagt. Något som öppnar för samma typ av frågor som riktades mot Roberto Martinez, om han under sin första säsong hade fördelen att ha fått ärva ett starkt försvar?!

:::

FÖR ÖVRIGT

Liverpool spelar fotboll i första halvlek. Man Utd spelar nästan fotboll i andra halvlek. Slå ihop lagen…

”You say that it looks like United have gone back to 4-2-3-1, but I think they have actually gone back to 1973-74.”

Måste rekommendera TV-serien Dream Team om Harchester United. Finns bland annat på Youtube. Så dålig att den är bra.

15 minuter innan matchen får en synbart förvånad (och upprörd) Patrick van Aanholt mitt under uppvärmningen reda på av Jason Denayer att han är bortplockad från Sunderlands startelva.

Det är i själva verket Stokes sämsta start på en säsong på över 100 år. Vad som kanske är mer oroväckande än själva inledningen på den här säsongen är att det är en fortsättning på förra säsongens avslutning. Mest uppseendeväckande är hur ett lag generellt känt för sin starka defensiv har släppt in fyra mål eller fler i fem av sina senaste tio ligamatcher.

Stokes form följer på tre raka säsonger under vilka laget har slutat på mycket hedrande niondeplatser i ligan. Därmed har självklart också ambitonen och förväntningarna på laget stegrats. Frustrationen har också börjat märkas på läktarna där det alltmer har börjat mullra av missnöje och i vissa fall till och med krav på Mark Hughes avgång.

I ett utsatt läge blir ett starkt ledarskap desto viktigare. Men Mark Hughes ger snarare intryck av att själv ha svårt att hantera pressen. I förra matchen mot Tottenham blev han utvisad redan i första halvlek, en match som Tottenham därefter rusade iväg med. Lika huvudlöst som Mark Hughes agerade vid sidan av planen agerade spelarna därefter på planen.

Lika oroande är självklart rapporter att spelartruppen i någon mening har börjat ifrågasätta Mark Hughes, och då i synnerhet hans förmåga att bidra till en bra defensiv. Det leder till frågeställningen för Stokes klubbledning om Mark Hughes i själva verket har förutsättningarna att lyfta Stoke ur sin svacka och utveckla laget vidare.

Samtidigt är det svårt att blunda för förutsättningarna. Stoke har haft mängder med allvarliga skador på nyckelspelare. Inte minst har detta märkts i försvaret där det är över ett halvår sedan som exempelvis Jack Butland, Ryan Shawcross och Glen Johnson spelade samtidigt. För närvarande är dessutom viktiga offensiva pjäser som Xherdan Shaqiri och Ibrahim Afellay borta.

Det är inte ett läge i vilket man nödvändigtvis sparkar en manager för svaga resultat. Stokes kris är knappast heller så akut att det riktigt motiverar några omedelbara åtgärder i ledningsfrågan. Men det går ändå att ställa vissa taktiska frågeställningar till Mark Hughes.

För det första har det experimenterats taktiskt med laguppställningen under inledningen av säsongen, vilket kan verka desto märkligare i ett läge där viktiga spelare dessutom är skadade. I ett sådant läge vore det kanske klokare att hålla sig till det taktiska 4-2-3-1-system som faktiskt har fungerat väldigt väl för Stoke de senaste säsongerna.

För det andra börjar det bli nödvändigt att omvärdera Gianelli Imbulas roll i laget. Det börjar framstå som ett politiskt imperativ att fortsätta spela sin £18m-värvning trots att han konsekvent presterar alldeles för svagt. Stokes backlinje lämnas alltför ofta oskyddad bakom Imbula som inte heller lyckas bidra framåt.

Det börjar dock bli dags att svälja stoltheten. Joe Allen i en mer framskjuten roll på planen fungerar inte heller det särskilt bra, Allen är bättre i en mer tillbakadragen roll som nu upptas av Imbula. Jon Walters inledning på säsongen har varit katastrofal. Konsekvensen har blivit att Stokes kreativitet och anfallsspel har gått i träda.

Inte så konstigt kanske med både Shaqiri och Afellay på skadelistan. Men då blir det desto märkligare att hålla Bojan Krkic utanför laget. Krkic har under det senaste året varit en av Stokes mest kreativa spelare, och borde kunna passa alldeles utmärkt ihop med Wilfried Bony, låneförvärvet från Man City. Nu befinner sig Stoke istället i något slags taktiskt limbo.

Inte tillräckligt disciplinerade defensivt. Men inte heller tillräckligt investerade offensivt. Stuck in the middle.

Kanske är det i någon mening också en reflektion av det reformationsarbete som Stoke genomgått de tre senaste åren. En ny spelidé har gradvis införts samtidigt som gamla värderingar lever kvar både i laget samt i och runt klubben. Mark Hughes har onekligen satt sitt avtryck på Stoke men det är också ett lag som lever kvar i skuggan av Tony Pulis.

Den skuggan kommer bli alldeles särskilt påträngande för Stoke och Mark Hughes under den kommande veckan. I två ligamatcher i rad ställs man nämligen mot andra Tony Pulis-byggen. Först idag, på bortaplan mot Crystal Palace, och därefter nästa helg hemma mot West Brom och det gamla spöket i egen hög person. Två väldigt viktiga matcher för Stoke.

Som måste börja dra snabbare än sin egen skugga om de vill ta sig tillbaka in i den här säsongen.

Inför den här säsongen var det naturligtvis väldigt bekvämt att snabbt kunna sätta Hull på den så kallade nedflyttningslistan. En mer eller mindre krisande klubb som knappt har ett fullt lag att ställa ut på banan. Elementärt kan så klart tyckas. En annan självklar kandidat till listan är Watford som ännu en gång har bytt både manager och ett mindre regemente av spelare.

Och så har vi så klart Burnley – ännu en på förhand given nedflyttning. En klubb som går upp i Premier League, åker ur på en gång, går upp igen och därefter förväntas åka ur ännu en gång. Till synes en klubb något för bra för The Championship men samtidigt för svag för Premier League. En klubb som har valt att agera annorlunda än många uppflyttade klubbar.

Vissa klubbar har en tendens att mer eller mindre byta ut hela det lag som faktiskt tog dem till Premier League. För en del blir det som en mindre klok runda av det gamla brädspelet Monopol, man köper gator bara för att man råkar hamna på dem. QPR är de senaste årens kanske mest spektakulära exempel, till slut med en högre lönekostnad än den säsongens Champions League-finalister.

Burnley har istället valt en mer konservativ och framför allt konsekvent klubbstrategi. De har inte lagt rekordsummor på avdankade sydamerikaner eller europeiska journeymens. Inför säsongen 2014-15 valde Burnley att istället fokusera på att göra klubben helt skuldfri. Burnley åkte förvisso ur, men utan att ha spenderat mer än £10m – för spelare som George Boyd och Michael Keane med flera.

Säsongen i Premier League gav Burnley möjligheten att komma till rätta med besvär som hängde över klubben sedan gammalt. Burnley befann sig förvisso tillbaka i The Championship, men den här gången stod Burnley starkare och hade möjlighet att investera långsiktigt i klubbens infrastruktur. Framför allt expanderades och moderniserades klubbens träningsanläggning.

Burnley flexade musklerna också på transfermarknaden. Klubben betalade £9m för Andre Gray, vilket var mer än vad Burnley dittills betalat för någon annan spelare. Det visade sig vara en klok investering. Gray blev The Championships mest framstående anfallare och sköt Burnley till seriesegern och tillbaka till Premier League. Joey Barton skrev samma säsong på för klubben, och han spelade naturligtvis inte gratis.

Kontinuitet har varit Burnleys ledord under den här resan. Sean Dyche har varit klubbens manager hela vägen. Något som också tyder på att där finns en god och förtroendefull relation mellan klubbledning och manager. Dels för klubbledningen att vilja satsa vidare på honom. Dels för Dyche att känna att han vill vara kvar i klubben och fortfarande kan utvecklas. Han har inte saknat anbud.

Kanske prövades Dyches tålamod den här sommaren. För nu var Burnley tillbaka i Premier League, utan att vara belastad av skulder som behövde rensas, och därtill garanterade än högre intäkter. Ändå agerade Burnley väldigt försiktigt. Fansen ville självklart se förstärkningar som gör det möjligt för Burnley att hålla sig kvar i Premier League den här gången, och Dyche beklagade klubbens inaktivitet under transferfönstret.

Det gav tydligen effekt. Burnley skulle komma att återigen slå sitt klubbrekord på Jeff Hendrick, en mycket talangfull mittfältare med förflutet i Derby County, samtidigt som man snodde honom framför näsan på Hull City. Men den värvning som framför allt lyfte laget under augusti var den belgiske landslagsmittfältaren Steven Defour från Anderlecht.

Defour behövde inte lång tid på sig för att visa sin kapacitet. Han styrde spelet föredömligt på mittfältet under Burnleys seger hemma på Turf Moor mot Liverpool. I den viktiga matchen mot Hull i förra omgången gjorde han en strålande mittfältsinsats av närmast klassiskt brittiskt snitt, och svarade för ett av omgångens snyggaste mål – så när vinstmålet.

Det centrala mittfältet var inför säsongen Burnleys akilleshäl. Backlinjen och anfallet fanns det däremot hög kvalitet i, med stor potential för fortsatt utveckling. Det behövdes en investering till mittfältet och Burnley beslutade också om en sådan. £18m betalades för Steven Defour och Jeff Hendrick, något som kommer betala sig många gånger om ifall det håller Burnley kvar i Premier League.

Burnley visar prov på samma konservativa men konsekventa strategi som framgångsrikt har etablerat klubbar som Southampton, Swansea och Stoke i Premier League. Som kan vara på väg att etablera Middlesbrough och Bournemouth i Premier League. Och som till sist tog Leicester inte bara till Premier League utan till Champions League, som champions.

Vad dessa klubbar förmådde göra var att behålla samma grundstrategi men gradvis skruva upp ambitionsnivån i takt med att utmaningarna blev större och målsättningarna högre. I själva verket är det ett psykologiskt test för klubbledningen. Att våga ta det klivet upp på en högre risknivå utan att kompromissa med kvaliteten i sitt eget beslutsfattande. Alltför få engelska klubbar har lyckats med den balansgången.

Burnley har gett sig själva chansen att lyckas.

Det tjänar emellertid inget till att klaga på detta. Och givet vad vi har för match att se fram emot ikväll så finns inga skäl alls att klaga. Chelsea mot Liverpool, ett riktigt höjdarmöte. En match man nu för tiden skulle kunna kalla för en modern klassiker. Och med både Antonio Conte och Jürgen Klopp vid sidlinjen känns det som ett möte som har alla förutsättningar att bli än mer eldfängt.

Någon enskilt största match inom engelsk fotboll finns ju inte på samma tydliga sätt som i många andra länder. Istället pratas det mycket om derbyn inom engelsk fotboll. Där finns ett flertal så kallade stadsderbyn; flera stycken i London, i Liverpool, Manchester, Birmingham, Sheffield med flera och andra geografiskt betingade derbyn som Tyne-Wear, Black Country, East Anglia, East Midlands, South Coast samt många andra regionala möten.

Men derbyn är självklart ett relativt och mer flytande begrepp än så. Vid sidan av geografiska derbyn så finns vad man skulle kunna välja att kalla kulturella eller politiska derbyn. Några högst relevanta exempel på detta är Man Utds drabbningar med Liverpool och Leeds. Ett mer modernt exempel är MK Dons och AFC Wimbledon.

Men hur är det egentligen med andra stora matcher inom engelsk fotboll? Matcher som inte kan beskrivas som derbyn i någon egentlig mening, utan som mest möjligen rivalmöten mellan två konkurrerande klubbar, utan någon egentlig geografisk eller kulturell koppling, vilka matcher är att beskrivas som störst och hetast i det avseendet?

(5) Stoke vs Arsenal

Två krockande fotbollsideologier på planen. Två krockande personligheter på tränarbänken. Två krockande spelare. Två krockande supporterkulturer. Det blev så klart väldigt hätskt där ett tag, och det har kanske i någon mening avtagit med tiden, allra helst som Stoke själva har förändrats tämligen omfattande under tiden, men det ligger fortfarande något lite extra i luften varje gång Stoke och Arsenal drabbar samman – och då i synnerhet på Britannia Stadium.

(4) Everton vs Man Utd

Där finns så klart spänningen mellan Liverpool och Manchester, de båda städerna. Inte riktigt lika starkt som mellan Man Utd och Liverpool men ändå så det känns. Men Everton har sin egen anrika historia att falla tillbaka på och såväl supportrar som spelare tänder till extra mot Man Utd i vad som alltid blir ett prestigemöte. Så intensivt kan det bli på läktarna i samband med dessa matcher att Alex Ferguson valde att ställa över vissa spelare, inte minst Wayne Rooney, av oro för hur de skulle hantera miljön.

(3) Man Utd vs West Ham

Det är inte helt lätt att förklara den här rivaliteten men det blir på något sätt särskilt spänt när Man Utd och West Ham drabbar samman; inte minst blev så fallet på Upton Park. Det var passande att West Hams sista match på Upton Park blev mot just Man Utd. Vare sig matchens galenskap eller galenskaperna utanför arenan inför matchen förvånade egentligen. Det följde ett mönster som går att spåra bakåt minst till 1990-talet.

(2) Arsenal vs Man Utd

Det fanns en tid, för inte så värst länge sedan, när det här var matcher som enda gången de inte befann sig vid kokpunkten var när de sedan länge passerat den. Polis fick be Arsene Wenger och Alex Ferguson att hålla igen i pratet inför matcherna. Pizzor flög i omklädningsrummen, det muckades gräl i spelartunneln och matcherna kunde urarta i rena slagfält. Prestigen mellan de båda klubbarna är stenhård. Visst, det har lugnat ned sig en aning, men det bubblar alltid under ytan när dessa båda klubbar möts och det rinner alltid över i någon utsträckning.

(1) Chelsea vs Liverpool

Ett möte mellan de här båda lagen hade inte höjt på särskilt många ögonbryn för låt oss säga 15 år sedan. Men allt detta skulle komma att förändras först i och med att Roman Abramovich köpte Chelsea och därefter en serie av matcher som skulle komma att definiera relationen mellan dessa båda klubbar under hela 2000-talet.

Det är kanske inte så konstigt att det blev särskilt frostigt just mellan Chelsea och Liverpool. Å ena sidan den första klubben i engelsk fotboll att bekanta oss med begreppet sugardaddy, köpandes sig en fribiljett upp till toppen av den engelska fotbollen. Å andra sidan den klubb som mer än kanske någon annan engelsk klubb tycker om att trycka upp sin egen historia i ansiktet på andra klubbar.

Klassperspektivet var givet. Ett nyrikt Chelsea skulle rubba föreställningarna om vilka de engelska storklubbarna egentligen var. Mot sig hade de det etablerade engelska fotbollsetablissemanget, och då inte minst Liverpool. Det går heller inte att blunda för personernas betydelse. José Mourinho, Chelseas store agitator, alltid lika ivrig att ”stick it to the Man”.

Chelseas väg till toppen kom samtidigt som Man Utd befann sig i en rejäl omställningsperiod, och Arsenal precis påbörjade en nedåtresa efter sin stora Invinciblestriumf. Under dessa år var det i första hand Liverpool som utmanade Chelseas särställning – och man gjorde det på sin symboliska hemmaplan, i Europa.

Mellan 2005 och 2009 möttes Chelsea och Liverpool smått otroliga tio gånger i Champions League, varav i fyra dubbelmöten i slutspel. Det var matcher som höll oss på helspänn med spökmål, heroiskt försvarsspel, straffläggning, bisarra självmål och all möjlig dramatik. Två gånger triumferar Liverpool på väg till sina båda finaler. Chelsea tar hem de två därpå följande.

Antalet matcher har sjunkit under 2010-talet i och med att Liverpool i en förändrad liga sakta har tagit en mer tillbakadragen roll. Men rivaliteten lever kvar mellan de båda klubbarna. Det satt knappast bra i Liverpools maggrop att det var just Chelsea och José Mourinho som gav deras titelhopp ett sådan dolk i bröstet på Anfield under senvåren 2014.

Hur ser då framtidens möten mellan Chelsea och Liverpool ut? Lustigt nog skulle man kunna säga att båda klubbarna egentligen alldeles nyligen har ömsat skinn och ruskat av sig de gamla lagbyggen som för tio år sedan var på väg att börja definiera engelsk fotboll. Chelsea och Liverpool har båda påbörjat ett nytt kapitel i sin respektive historia. Båda står inför en ny tid.

Chelsea med Antonio Conte och Liverpool med Jürgen Klopp. Två väldigt utåtriktade och karismatiska tränare. Framför allt två tränare som båda representerar något kontinentalt som håller på att utveckla den engelska fotbollen, genom att återinföra något som till viss del gått förlorat; nämligen den systematiserade, högintensiva och löpningsbaserade pressfotbollen.

Vi ser det med Chelsea och Liverpool, vi ser det med Tottenham, vi ser det delvis med Man City, vi ser det med Leicester och Southampton. Kontinentala tränare överallt, som tagit något som länge varit ett brittiskt framgångskoncept och förädlat och vidareutvecklat det, och nu har tagit sig till England och så att säga sluter cirkeln.

Chelsea och Liverpool är två klubbar med liknande ambitioner, resurser och förutsättningar. Det är två klubbar på uppgång. Det allra mesta talar alltså för att framtidens möten mellan Chelsea kommer bli precis lika heta, lika bittra, lika viktiga och lika avgörande som vi har vant oss vid under 2000-talet. En den engelska fotbollens moderna klassiker.

Jag tror vi kommer få ett smakprov på det ikväll.

Man Utds förlust mot Man City i lördags var av sådant slag att den faktiskt kan föra en del gott med sig. Inte minst är det så att positiva resultat inte längre kan tillåtas skymma att Man Utd alltjämt är ett lag under konstruktion, som kanske lite var fallet innan. Ett lag med brister, med mycket kvar att jobba med och i behov av justering.

Förluster ger möjlighet att ställa frågor och få svar som vinster och mål i slutminuterna inte alltid ger. Och det har funnits flera frågor att ställa om Man Utd och om Man Utd med José Mourinho som manager.

Hur hanterar Mourinho motgång? Ett stort frågetecken kring Mourinho är hur han är som manager i motgång, något som inte minst blev aktuellt förra säsongen när Chelsea gick kräftgång. Mot Man City kom alltså hans första riktiga motgång som Man Utd-manager, och hans reaktioner i efterhand visar på både salt och peppar.

Mourinho duckade inte eget ansvar för sina taktiska beslut, men han var heller inte blyg för att betona att spelarna inte motsvarat vare sig förväntningar eller instruktioner. Direkthet måste inte vara någon nackdel med professionella spelare, mycket beror på vilken relation där finns mellan manager och spelare. Samtidigt var det något som absolut inte fungerade i Chelsea.

Man Utds första halvlek på Old Trafford mot Man City bar tydliga tecken på ett lag som drabbats av såväl kollektiv som individuell kollaps. Laget och spelarna var verkligen ”all over the place”, både taktiskt och mentalt. Mourinho ifrågasatte med rätta spelarnas förmåga att hantera matchen. Men i den utsträckning den förmågan saknas är det Mourinhos jobb att jobba fram den.

Taktisk idé och roller på planen? Det har funnits oklarheter i hur Man Utd bäst ska ställa upp sitt lag på planen. Framför allt första halvlek mot Man City exponerade dessa oklarheter mycket tydligt. Mourinhos taktiska rockader i halvtid, efter att ha fått det spektakulärt fel från början, visade sig dock vara effektiva och skapade ett bättre, mer rörligt spel.

Det var en övergång från 4-2-3-1 till 4-3-3 och en justering av Paul Pogbas position från en sittande mittfältsposition till en friare, mer offensiv. Det gav Man Utd ett bättre presspel. Var det tillräckligt för att övertyga Mourinho om att röra sig mer i riktning mot en 4-3-3-uppställning, även om det leder till några besvärliga överväganden.

I centrum för dessa överväganden står Wayne Rooney. Fortfarande lagets kapten men med allt större svårigheter att verkligen hävda sig mitt i lagets och planens maskinrum. Samtidigt en lojal lagspelare. Är Mourinho beredd att övertyga Rooney om att också kunna spela på någon av ytterpositionerna för att på så vis ge utrymme åt Pogba offensivt centralt?

A-uppställning och B-uppställning? Vad matchen mot Man City också visar är att José Mourinho inte riktigt själv verkar vara helt klar över vilka spelare han föredrar i vilka matcher. Helt plötsligt var Henrik Mkhitaryan på planen samtidigt som Juan Mata var ställd vid sidan, vilket var ett experiment som inte gick hem.

Nu kommer matcherna tätare på varandra och då kommer det ges bättre möjligheter att verkligen sätta laguppställningen. Marcus Rashford är onekligen en spelare som inte bara knackar utan rakt av bankar på dörren till den så kallade startelvan. Andra spelare, såsom Michael Carrick, Ander Herrera, Morgan Schneiderlin, Chris Smalling med flera vill ha sina ord med i leken.

Inte minst blir det intressant att se hur Man Utds spel fungerar utan Zlatan Ibrahimovic på planen. Han kommer med all sannolikhet inte att spela i Europa League eller Ligacupen. Vilket för övrigt lär leda till flera komiska situationer under säsongen, att observera irritationen i svensk press, och hos besökare på sportbarer som kommit för att titta på Zlatan i Man Utd men blir lurade på konfekten.

Man Utd inleder sitt Europa League-äventyr mot Feyenoord. Man Utd har inte fått någon lätt grupp vilket bara kan betraktas som positivt, då det ger fler spelare i Man Utd riktigt bra matchning samtidigt som det tvingar Man Utd att vara fokuserade och investerade i turneringen redan från början. Med förlusten mot Man City i ryggen är det också viktigt att snabbt studsa tillbaka.

Nu är så klart De Kuip i Rotterdam välkänd jaktmark för Man Utd. Den utgjorde en viktig station längs vägen för Man Utd att återigen etablera sig som ett engelskt och europeiskt storlag när de 1991 vann Cupvinnarcupen på den arenan genom att besegra Barcelona i finalen. Nu återvänder Man Utd alltså till De Kuip, i en helt annan tid men ett inte helt olikt läge.

Å andra sidan var det i en annan holländsk stad, vid exakt samma tillfälle under förra säsongen, som Man Utds och Louis van Gaals säsong började spåra ur på riktigt allvar. Så om Man Utd hoppas att historien ska upprepa sig så får de vara mycket försiktiga i vilken historia de i så fall väljer.

Framför allt är Europa League en alldeles utmärkt möjlighet för Man Utd att jobba med de frågor som alldeles uppenbarligen finns kring ett ofärdigt lagbygge, som extasen kring Mourinho, Ibrahimovic och Pogba kanske har dolt, och hitta de svar som kan förbättra lagets prestation och beredskap under resten av säsongen samt kommande säsonger.

Min förhoppning är att Man Utd och José Mourinho inte kastar bort den möjligheten bara för att det är Europa League.

Tre-fyra månader senare och det är alltjämt svårt att förlika sig med känslan att Leicester är regerande engelska ligamästare. Men vi får en särskild påminnelse om detta just den här dagen när vi har glädjen att bevittna den förmodligen främsta konkreta konsekvensen av den så oväntade ligatiteln – Leicesters debut i Champions League.

Det var så klart en av förra säsongens mest fascinerande frågeställningar, hur skulle detta Leicester klara sig i Champions League? Tyvärr en fråga det blir svårt att få något svar på. För just som Leicester ska påbörja sin kampanj i Champions League så spelar de inte längre som mästare. De förlorade tre av 38 matcher förra säsongen. Hittills har man förlorat två av fyra matcher.

Det kan vara frestande att jämföra Leicester med Blackburn Rovers, som under mitten av 1990-talet vann sin första och sista Premier League-titel och säsongen därpå gjorde sin första och sista säsong i Champions League. I alla fall hittills. Blackburn var kanske mer av den tidens Man City än den tidens Leicester, men där finns ändå paralleller.

En klubb utanför de traditionella storklubbarna som vann en plötslig och oväntad ligatitel. Ett lag som säsongen därpå fick svårt att hantera såväl ökade förväntningar, motivation och disciplin. En klubb som saknade infrastrukturen att bygga vidare på sin framgång. Ett lag oerfaret av skillnaden i rytm och tempo i europeiskt cupspel som åkte ut redan i gruppspelet.

Likheterna med Leicester är många. Leicester är inte minst helt oerfaret av europeiskt cupspel och hur de förmår hantera den taktiska omställningen ska bli en av höstens mer spännande frågor. Detsamma gäller för individuella spelare. Jamie Vardy måste exempelvis vara en lika effektiv målskytt i europeiskt cupspel som i engelskt ligaspel – något Alan Shearer aldrig lyckades med.

Det är så mycket som är nytt för Leicester den här säsongen. De ökade kraven som följer på att vara regerande ligamästare. Att balansera europeiskt cupspel med engelskt ligaspel och kontinuerligt spela två matcher i veckan. Den belastning och de nya rutiner Leicester som klubb måste hantera som en följd av sin framgång. Rory Smith på New York Times ger en smått fantastisk redogörelse:

https://www.nytimes.com/2016/09/13/sports/soccer/leicester-city-champions-league-quirks.html

Det vore orealistiskt att tänka sig att detta inte påverkar känslan, rutinerna och vardagen runt Leicester. Samtidigt omgärdas inte Champions League för Leicester av riktigt samma förväntningar som är fallet med ligaspelet. Det är ingen som riktigt räknar med Leicester i Champions League, liksom det inte var någon som räknade med Leicester i ligan förra säsongen.

Champions League kan bli en ventil för Leicester den här säsongen. De har inte lyckats frammana samma otvingade glädje i spelet som de visade upp under i stort sett hela förra säsongen. Hur de än presterar i ligaspelet så kommer det bli sämre än förra säsongen. En sanning lika bister som ofrånkomlig. Vad de än presterar i Champions League kommer vara bättre än någonsin tidigare.

Leicester förra säsongen var som om gamla matinéfilmer hade kommit till liv inom fotbollen. En samling ihopskrapade misfits som mot besvärliga odds har ett äventyr framför sig. Fjolårssäsongen var ett äventyr för Leicester. Den här säsongen är Champions League det stora äventyret, inte oändligt som i dikten utan tvärtom i högsta grad ändligt.

Kanske är det som för Blackburn Rovers, något av en engångsföreteelse, a once in a lifetime opportunity.

Det både skapar viss press samtidigt som det befriar från annan press. Med vetskapen att det handlar om en isolerad säsong blir det lättare att släppa på hämningarna. Sista kvällen med gänget. Leicester har den avundsvärda positionen att på samma gång ha fått en på alla sätt överkomlig grupp samtidigt som ingen egentligen förväntar sig något av dem.

Det här är blott femte gången under Leicesters 132-åriga historia som klubben deltar i europeiskt cupspel. De har vunnit två matcher i Europa tidigare, för 55 år sedan mot nordirländska Glenavon. Jamie Vardy har aldrig förut spelat i Champions League. Samma sak kan sägas om Danny Drinkwater, Wes Morgan, Riyad Mahrez med många fler.

För flera av dem är det första chansen att spela i Champions League, men också deras sista chans. Om Leicester har haft svårt att samla sig hittills den här säsongen så borde inte detta vara något problem ikväll när de ställer upp sig på Jan Breydel-stadion och hör UEFA:s hymn som de hittills bara haft möjlighet att höra på TV:n.

Claudio Ranieri är däremot inte ovan vid Champions League. Hans uppgift blir alltså att bidra med erfarenheten, att lugna ned spelarna och hålla dem koncentrerade på deras taktiska uppgifter under ovana förhållanden, att hitta en taktisk lösning på mittfältet sedan N’golo Kanté lämnat klubben, och inte minst att ruska liv och glädje i spelarna igen inför deras europeiska äventyr.

Dilly-ding. Dilly-dong. Nu börjar äventyret för Leicester. Äran och ligatiteln var möjligen höjdpunkten men samtidigt bara början. Sommarens fester och omförhandlade löner var helt säkert höjdare även det. Men nu, under höstens och kanske vårens veckonätter, under flodljusen, efter hymnen, nu kommer skatteåterbäringen.

Underbart för Leicesters nära och kära så klart. Men också fantastiskt för oss mer neutrala. För visst kan vi morra om hur Champions League har blivit alltmer förutsägbart, alltmer av en transportsträcka under hösten, och att turneringen egentligen inte börjar på riktigt förrän i mars. Men Leicester får oss att glömma det, och ger Champions League en fräschör redan från start.

Inte heller Tottenham ska förglömmas i det sammanhanget. Tottenham som beger sig till självaste Wembley för sin första match mot Monaco. Champions League känns fräschare, nyare och mer svårförutsägbart än på mycket länge redan under hösten. Hade man kunnat säga detsamma om inte för Premier Leagues utveckling under senare år?

Förmodligen inte.

Om Arsenal kunde åstadkomma det där så fanns det skäl att betrakta Arsenal som en av den här säsongens outsiders tänkte jag. Farhågan så klart var att Arsenal som så många gånger förr helt enkelt inte skulle lyckas uppnå det där i tillräcklig utsträckning.

Att Arsenal istället för att ha förbättrat sig på dessa tre punkter snarare var ännu sämre ingick inte riktigt i min föreställningsvärld.

Redan laguppställningen förbryllade. Hur prioriterar man när man väljer just bortamatchen mot PSG att vila sin ordinarie målvakt och lagets mest rutinerade spelare? Köptes inte Granit Xhaka just med syfte att förstärka Arsenal i sådana här matcher?

Bara två frågor bland flera gällande Arsene Wengers laguttagning. Det går inte att kritisera David Ospina, tvärtom blev han matchhjälte, men vilka signaler sänder det till laget att bänka Petr Cech inför just den här matchen? Utfallet rättfärdigar inte ett besynnerligt beslut.

Defensivt hann det inte ens gå en minut av matchen innan Arsenal visade upp gamla synder. Det är svårt att förstå hur Arsene Wenger är så fundamentalt oförmögen att sätta ens ett grundläggande försvarsspel, ens den enklaste defensiva organisation.

Stundtals under andra halvlek, när PSG om och om igen sprang sig fria mot backlinjen, påminde Arsenals defensiv alldeles för mycket om försvarsspelet i vilken som helst P10-serie, en oorganiserat bakåtjagande klunga. Alla tankar om disciplinerad defensiv som bortblåsta.

Anfallsspelet var inte mycket bättre. Det må stundtals se lite snyggt ut men det finns helt enkelt inget system i Arsenals anfallsspel. Där är många smånätta passningar, alltför många, men det är hopplöst ineffektivt, överarbetat och därför kontraproduktivt.

Man vill så väldigt gärna respektera Arsene Wenger och hans spelidé. Men han gör verkligen sitt allra bästa att göra det omöjligt.

För de här bristerna är hans ansvar. De kan knappast komma som någon överraskning för honom, det har varit samma visa i många år. Han kan prata bäst han vill om hur Arsenal har blivit äldre och mer erfarna, men Arsenal har inte under hans ledarskap de senaste tio åren blivit bättre.

Det står 1-1 i resultatraden och i historieböckerna är det en väldigt fin poäng för Arsenal mot PSG. Helt plötsligt har Arsenal ett väldigt bra utgångsläge i sin Champions League-grupp. Men det var ett betydligt bättre resultat än vad Arsenals prestation förtjänade.

Risken är att Arsene Wenger tar resultatet och poängen som bevis på att hans matchplan fungerade. Om så är fallet kommer inte Arsenal att ha någon trevlig säsong framför sig.

Det som förbryllar mest med Arsene Wenger är att hans matchplan har så väldigt lite med matchbilden att göra. Den reagerar inte på vad som sker under matchen utan verkar förutbestämd. Det går att förutse inte bara exakt vilka byten som kommer göras, spelare för spelare, utan när de görs.

Arsenals kvittering kom inte som en effekt av något taktiskt grepp. Arsenal kom högre upp i planen i andra halvlek, utan att egentligen skapa någon målchans, eftersom PSG i ledning valde att sjunka djupare och hålla i bollen. När kvitteringen väl kommer hade PSG kunnat göra fem redan innan, inte för att PSG var fantastiska utan för att Arsenal var så dåliga defensivt.

Det må ju verka grinigt att vara så här kritisk efter ett oavgjort resultat på bortaplan i den tuffaste gruppmatchen. Men man måste helt enkelt förvänta sig bättre av Arsenal än detta. Arsenal kan så mycket bättre än så här och de gör helt enkelt inte sig själva rättvisa.

Arsene Wenger har under flera år förklarat Arsenals tillkortakommanden i dessa sammanhang med att han har haft pojkar på planen. Mer och mer kommer dock känslan att Arsenals främsta problem, något vanvördigt uttryckt, inte är pojkarna på planen utan gubben bredvid planen.

Men för att ändå avsluta på ett positivt sätt så får vi ändå konstatera att trots att Arsenal gjorde en riktig skitmatch på alla sätt och vis mot PSG så har de ändå en poäng efter en omgång, efter gruppens svåraste match, och därtill leder gruppen.

Tänk så bra det skulle kunna gå om/när Arsenal slutar göra skitmatcher!

Normalt sett följer ju detta på en allt annat än imponerande säsongsinledning för Arsenal, och det vore kanske fel att säga att den här säsongen har börjat på något annat sätt. Alltså hamnar vi återigen just i situationen att att behöva undra vad som egentligen är att vänta av Arsenal den här säsongen.

Tidpunkten är så klart heller ingen tillfällighet då det är startpunkten för Champions League, som alltid en av säsongens särskilda värdemätare. Och det är naturligtvis inte vilken match som helst som Arsenal inleder med utan det är deras tuffaste match under gruppspelet – PSG i Paris.

När man pratar om att Arsenal måste bevisa sig så gäller detta naturligtvis inte minst just i Champions League. Det var länge sedan Arsenal lyckades ta sig förbi åttondelsfinalerna, närmare bestämt sex år sedan, och en anledning till det har varit att de vid flera tillfällen har schabblat till gruppspelet och slutat tvåa.

Arsenal har än en gång hamnat i en fullt hanterbar grupp. Utöver PSG står Basel och Ludogorets för motståndet. Det bör vara en grupp som Arsenal måste ha den enda rimliga målsättningen att vinna. Det främsta hindret i vägen för den målsättningen är just PSG.

Det kan synas som en tuff inledning att tvingas börja på bortaplan mot just PSG. Vi såg dock förra säsongen att det omvända inte behöver vara någon fördel, snarare tvärtom. Kanske är det i själva verket att inleda tufft, komma in i turneringen och ha lagt det värsta bakom sig redan från början.

För ett år sedan hade PSG utan tvivel betraktats som formidabelt motstånd men i nuläget är deras status en annan. PSG:s säsongsinledning har varit allt annat än friktionsfri, de har tappat viktiga spelare som Zlatan Ibrahimovic och David Luiz, och Unai Emery ger intryck av att i viss mening trampa vatten.

PSG anställde Unai Emery huvudsakligen på grund av dennes framgångar i europeiskt cupspel. Ett inte helt intuitivt resonemang kan tyckas då Emery förvisso har haft stora framgångar i Europa League, men aldrig i Champions League vilket är ett helt annat bollspel.

Både PSG och Arsenal har haft varsin tämligen skakig start på säsongen. Vilket känns normalt för Arsenal men mindre normalt för PSG. PSG känns svagare än tidigare. Även om det är en på förhand tämligen öppen match så finns där en känsla av Arsenal som favoriter.

Arsenal känns som ett lag på uppgång, om än kanske inte med det mest branta uppförslutet. Det känns framför allt som ett mer komplett lag med en mer väloljad harmoni mellan sina olika lagdelar. Det saknas definitivt inte kvalitet i Arsenals lagdelar och laget har sin tydliga spelidé.

Nu är det förvisso inte första säsongen det är möjligt att säga just detta om Arsenal, och ändå så tenderar de att göra oss besvikna på antingen det ena eller det andra sättet. Vad utöver mer än förhoppningar och önsketänkande säger att det blir annorlunda den här säsongen?

Det går så klart att fråga sig vad som måste förändras och förbättras för att det den här säsongen ska bli annorlunda. Vad är det alltså vi måste förvänta oss av Arsenal i Champions League den här säsongen som de inte har lyckats prestera tidigare säsonger?

Att dominera gruppspelet. Visst har Arsenal stundtals haft en väldigt tuff motståndare i gruppspelet. Men man har också gett ett intryck av att försöka glida igenom sina grupper, vilket har försatt dem i krångliga situationer. Samt försatt dem på hälarna i turneringen som helhet. Det håller inte den här säsongen utan varje match måste spelas på full gas.

En disciplinerad defensiv. En återkommande stötosten för Arsenal och en fatal svaghet i europeiskt cupspel. Det är inte ett ständigt närvarande problem för Arsenal men i avgörande lägen och i utsatta positioner har det blivit för mycket naiv juniorfotboll över Arsenals defensiv. Precis sådant som europeiska motståndare väntar på att utnyttja. En naivitet som bidragit till Arsenals uttåg ur turneringen de två senaste säsongerna. Granit Xhaka och Skhodran Mustafi är två viktiga förstärkningar i detta avseende.

Ett effektivt anfallsspel. Komplementet till defensiven. Arsenal har i själva verket aldrig haft något större problem med att faktiskt skapa målchanser men i de stora och avgörande matcherna har det också bränts alldeles för många lägen. Laget har varit produktivt men alldeles för ineffektivt. Arsenal må ha förstärkt defensiven men har rent materiellt inte förstärkt offensiven så här är ett område där Arsenals offensiva spelare helt enkelt måste höja sig.

Lyckas Arsenal få dessa tre hörnstenar på plats så har de all möjlighet i världen att uppnå vad som är en rimlig målsättning för Champions League den här säsongen – att ta sig till kvartsfinal. Väl i kvartsfinal kan naturligtvis det mesta hända och det är inte meningsfullt att ha målsättningar därifrån redan nu, även om ambitionen alltid ska vara att vinna.

Det är möjligen med all rätt som Arsenal och Arsene Wenger betraktar det som en bedrift bara att ständigt delta i Champions League, och regelbundet ta sig till slutspel. Men det begränsar klubben och laget både kulturellt och mentalt att betrakta detta som en bedrift god nog.

Arsenal är måhända inte bland de allra främsta favoriterna när den här upplagan av Champions League ska till att börja, men får de ordning på de tre nämnda hörnstenarna så får de betraktas om en av säsongens outsiders, och det finns garanterat ingen motståndare i turneringen som kommer att betrakta Arsenal som en bekväm lottning.

Men – det är som sagt inte första säsongen vi sitter och påpekar samma behov och brister. Vad Arsenal och Arsene Wenger alltså har att bevisa är att det den här säsongen faktiskt inte bara är snack hur laget har utvecklats och blivit mer komplett.

Sunderland möter ikväll Everton hemma på Stadium of Light. Det är en viktig match för Sunderland som ännu inte har lyckats vinna någon ligamatch den här säsongen. En svag säsongsinledning tillsammans med ett tämligen magert transferfönster har fått David Moyes att varna för att Sunderland även den här säsongen med all säkerhet kommer dras in i nedflyttningsstriden.

Sunderland har haft en närmast vansinnig omsättning på managerposten under Ellis Shorts tid som ägare och ordförande. Under de sex senaste säsongerna har Sunderland haft sex olika managers. Short har å andra sidan varit tydlig med att den han alltid ville anställa var just David Moyes, och det främsta skälet till det var just vad Moyes åstadkom med Everton.

Det var mycket med Everton som liknade Sunderland när David Moyes 2002 tog över klubben. Frekventa managerbyten, ständigt indragna i tabellens nedre regioner, en desillusionerad supporterbas, och mycket små resurser att kunna åtgärda detta. Från denna utgångspunkt skapade Moyes ett Everton som etablerade sig bland ligans åtta bästa lag.

Utan att bli alltför pompös vore det fullt möjligt att säga att David Moyes fortfarande är den främste arkitekten bakom dagens Everton – mycket av det vi alltjämt förknippar som starkt med Everton är sådant som byggdes upp under Moyes tid som manager för klubben.

Kan David Moyes upprepa samma bedrift med Sunderland? Vad som framför allt kittlar intresset med den frågan är att den i någon mening så tydligt inbjuder till en ren tidsstudie. Är vad som var möjligt i Premier League för 14 år sedan i själva verket möjligt att uppnå även nu? Hur mycket har Premier League egentligen förändrats under dessa år?

Frågan är inte irrelevant. David Moyes öppnar om inte annat upp för den själv genom att självmant göra associationen: ”I remember saying to Ellis, this is how it worked at Everton and because I can look in the mirror and I know how it worked, I believe I can pull it off again. Has football changed too much, even from 12-15 years ago? Can it be done? I don’t see why not.”

Det finns flera sätt att betrakta ett sådant här uttalande på. Ett positivt sätt att betrakta Moyes inställning är att där finns en vetskap, bland både spelare och ledare, att något faktiskt har fungerat förut. Ett negativt sätt att betrakta det är att se det som ett uttalande från en manager som i yrkesmässig mening riskerar vara fast i det förflutna.

Mycket vatten har passerat under bron på dessa 14 år. Roman Abramovich köpte Chelsea och ritade om ligans sportsliga och ekonomiska karta. Man City dök upp några år senare och det etablerade så kallade Big Four sprängdes i småsmulor. Det globala intresset för Premier League har exploderat och TV-intäkterna har rusat upp i stratosfären.

Det är med andra ord i mångt och mycket en annan liga. Inte minst har mitten och botten av Premier League utvecklats exponentiellt. Resurserna är betydligt större än vad de var. Den taktiska organisationen även i ligans svagaste lag är väsentligt mycket mer utvecklad än vad den var för 15 år sedan, när det snarare var kutym att dessa lag öppnade upp för en shoot-out.

Då framstår det som betydligt lättare för David Moyes att få utväxling med Everton med begränsade resurser och ett disciplinerat försvarsspel. I den tidigare versionen av Premier League gav det Everton något av en komparativ fördel. Men samma mått och steg kommer inte ge Sunderland någon sådan fördel i ett mer modernt Premier League, där alla lag redan har omfamnat och internaliserat dessa metoder.

Kan David Moyes upprepa samma bedrift med Sunderland? Vi återkommer alltså till den frågan. Situationen är inte densamma. Ligan har förändrats och klubben är en annan. Svaret kan mycket väl komma att bero på om David Moyes metod och managerstil har förändrats och utvecklats i motsvarande utsträckning under dessa 14 år.

Moyes gör klokt i att betrakta Sunderlands utveckling i mindre steg. Hans första uppgift måste vara att etablera Sunderland som en genuin klubb. Det vill säga få bort stigmat av att vara kanonmat och ständig nedflyttningskandidat. Få spelare att betrakta Sunderland som en klubb med potential och ambition, snarare än en elefantkyrkogård.

Kanske är det i själva verket så att om David Moyes upprepar samma bedrift med Sunderland nu som han gjorde med Everton då, så är det i själva verket att betrakta som hans främsta bedrift hittills i hans karriär som manager. Att lyckas med Sunderland vore en betydligt svårare uppgift.

Kvällens match mot Everton blir en konkret erinran för David Moyes om exakt hur lång väg han har kvar att vandra med Sunderland. På andra sidan planen står i det mesta väsentligt hans tidigare lagbygge. Bättre, bredare och mer sammanhängande än Sunderland. Han borde dock oroas av att även Everton har sladdat i tabellen under senare säsonger.

Kan David Moyes upprepa samma bedrift med Sunderland? Även om svaret är ja på den frågan kan det visa sig att till och med det är otillräckligt. David Moyes måste stå för en ännu större bedrift med Sunderland för att uppnå samma utfall och resultat som med Everton. Det är, kort och gott, att betrakta som jobbet som kommer att definiera hans karriär som manager.

Succé som manager för Everton. Fiasko som manager för Man Utd. Bäst av tre med Sunderland.

Bubblare:
Hugo Lloris, Tottenham
Simon Francis, Bournemouth
Martin Kelly, Crystal Palace
Steven Defour, Burnley
Michail Antonio, West Ham
Roberto Firmino, Liverpool
Troy Deeney, Watford

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Man City. Imponerande seger för Man City som framför allt under första halvlek visade upp ett bländande spel. Det mest imponerande med Man City är lagets snabba och rörliga anfallsspel, inte minst komponerat runt Kevin De Bruyne och David Silva. Tung skalp för Man City så här i inledningen av säsongen som utan tvekan ger dem kommandot i titelstriden.

Tottenham. Islossning för Tottenham. Det låg onekligen Tottenham till last förra säsongen att de fick en så pass svag säsongsinledning. Den här säsongen såg också ut att börja tämligen trögt men med 4-0 borta mot Stoke så var det onekligen som om proppen ändå gick ur. Islossning även för Harry Kane som gjorde sitt första mål för säsongen. Viktigt det också.

Watford. Viktig första seger för säsongen för Watford. Och inte minst skönt för laget att lyckas vända en match till vinst. Hittills under säsongen har det mest handlat om att tappa ledningar. Först i ligapremiären mot Southampton och därefter mot Chelsea på hemmaplan. Roberto Pereyra strålande för Watford mot West Ham.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

West Ham. 2-0 and you fucked it up. Säsongen har onekligen börjat smått katastrofalt för West Ham. Men har man tagit en tvåmålsledning på hemmaplan så kan man bara betrakta det som ett sammanbrott i den högre skolan att avsluta matchen med en tvåmålsförlust. West Ham föll totalt samman i slutet av första halvlek och stämningen på London Stadium var elak under stora delar av andra halvlek.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Jürgen Klopp. Det är väl också ett sätt att göra sin hemmapremiär för säsongen, genom att besegra de regerande mästarna med 4-1. Desto härligare att göra det i samband med invigningen av ett utbyggt Anfield. Liverpool visade upp ett snabbt, rakt och fantasifullt spel, och det börjar märkas hur laget har blivit alltmer samspelt.

OMGÅNGENS MÅL

Callum Wilson, Bournemouth 1-0, West Brom (h). Ett sådant här mål som om det hade gjorts av Leo Messi, Zlatan Ibrahimovic eller Cristiano Ronaldo så hade det ylats om dessa spelares storhet i flera dagar bara därför. Nu gjordes det av en hyfsat anonym anfallare i Bournemouth, så det får så klart aldrig samma uppmärksamhet. Hård konkurrens den här omgången av Liverpool, Koscielny och en rabona.

:::

SÄCKARACET

Tony Pulis
Mark Hughes
Francesco Guidolin
Slaven Bilic

:::

TAKTIKTAVLAN

Om förra säsongen var något av en brytpunkt i Premier League vad gäller diskussionen om bollinnehav kontra rakt spel så är den här säsongen ett tydlig steg i riktning mot ett betydligt rakare anfallsspel. Tillbaka till framtiden med andra ord inom engelsk fotboll. Chelsea, Man City och Liverpool är tre lag som excellerat i detta avseende, något som inte minst har gått att se i den här omgången. Man Utd kämpar fortfarande med en övergång från sitt tidigare spel och Arsenal brottas alltjämt med sin ovana att hålla i bollen och föra den för mycket i sidled. Ett framgångsrikt anfallsspel i England kommer i allt högre utsträckning bygga på ett snabbt och tempoväxlande anfallsspel.

:::

TRE PUNKTER

Less-ter. Det är aldrig riktigt lika roligt att spela fotboll när man inte längre vinner sina matcher. Det är alltid krångligare med gruppsammanhållning och lagmoral i motgång än i medvind. Det syns ganska tydligt på Leicester för närvarande. Det är inte lika självklart, lika naturligt, som allt var förra säsongen när allt gick deras väg. Samspelet sitter inte lika bra, enskilda stjärnspelare, inte minst Riyad Mahrez, är förvisso bättre bevakade men har också börjat fatta sämre beslut på fotbollsplanen, mer egoistiska beslut. Leicester har en jobbig säsong framför sig.

Dumslut. Ett pinsamt straffdomslut avgjorde matchen på Emirates och kostade Southampton en viktig poäng, utöver att skänka Arsenal två. Det är ändå lite lustigt hur man kan fråga vilken supporter som helst, särskilt till storklubbar, så har just deras lag otur med domsluten. Då får man fråga sig vilka klubbar det egentligen är som har tur med domsluten? Det måste ju då rimligtvis vara småklubbarna. För det vet ju alla att det är alltid småklubbarna som får fördelar av domarna. Typ. Förmodligen drabbar det alla klubbar i jämförbar utsträckning, men det är det här med att se vad man vill se, och blunda för annat.

Bråk. Utan att vara alltför insatt så är det tyvärr väldigt tråkigt att behöva höra om bråkigheter inne på London Stadium under West Hams match. Det följer så klart i hälarna på förra säsongens strul i samband med den sista matchen på Upton Park. Det är ett gammalt spöke på engelska arenor som man får hoppas inte ska börja visa sig igen. Det vore kanske särskilt trist nu när det faktiskt börjar bildas en opinion för så kallad safe standing på engelska läktare, som vore ett enormt framsteg för läktaratmosfären. Man behövde bara se Old Firm i lördags för att uppskatta skillnaden det gör.

:::

FÖR ÖVRIGT

Lite häftigt ändå i 84:e minuten i lördags när Christian Benteke byts ut mot lillebror Jonathan.

Man fattar att Serie A mer eller mindre har gett upp när de så tydligt schemalägger sina omgångar så att de absolut inte krockar med matcherna i Premier League.

Undrar om Jürgen Klopp har någon form av drulleförsäkring på sina glasögon.

En fråga för veckan får bli om det är något mer intressant med David Wagner än att han är ännu en tysk Klopp-klon samt har befunnit sig med Huddersfield i Sverige på överlevnadscamp under sommaren.

Crime of the Ancient Marriner? – Vet just inte, jag är sådär gammelengelsk att jag inte tycker det ska vara frispark för Cahill. Det är en kontaktsport.

Om John Hart satt och skrattade framför TV:n i lördags när Claudio Bravo var ute och flaxade så satte John Hart onekligen det skrattet i vrångstrupen tidigare idag.

Överlevnadscamp under fyra sommardagar i Dalsland? Låter onekligen sjukt hardcore. Traumatisk upplevelse för Huddersfields spelare.

Eller är det Premier League som schemalägger sina matcher så att de inte krockar med Serie A?

Svårt att tänka sig att det här att kunna rösta på månadens manager och månadens spelare blir något mer än en faktor på marginalen – det vill säga något som kan få betydelse om juryn i övrigt inte förmått skilja mellan två kandidater.

Det var väl en förskräcklig tur att Valencia sparkade Gary Neville så att de kunde börja vinna fotbollsmatcher igen.

Den motsättningen har blivit alltmer frustrerande också inom de egna leden under de senaste åren. Och kanske var det den enda kritik som Chelseas supportrar egentligen hade mot José Mourinho under dennes tid i klubben, även under hans andra sejour, att han inte bara misslyckades utan syntes ovillig att ge chansen till yngre spelare.

Samma supportrar bör alltså rimligtvis ha haft förhoppningar om att detta skulle kunna komma att förändras med Antonio Conte. Men efter att ha ägnat en sommar åt att inventera spelartruppen ser det ut som om Conte på samma sätt som Mourinho har valt att prioritera erfarenhet före ungdom.

Mycket är en logisk följd av Chelseas agerande på transfermarknaden under sommaren. Man lyckades behålla Diego Costa och värvade samtidigt Michy Batshuayi. Det innebar bland annat att Bertrand Traoré, som var en av få ljuspunkter i Chelseas katastrofala fjolårssäsong, istället för att ta nästa steg med a-laget skeppades ut på lån till Ajax.

Ett liknande scenario utspelade sig för Tammy Abraham, en av Chelseas mest lovande unga anfallare. Han var med på Chelseas försäsongsturné och gjorde goda intryck på Antonio Conte. Men till sist blev det ändå en utlåning till Bristol City i The Championship.

N’golo Kanté värvades från Leicester och blev tämligen omgående en central spelare på Chelseas mittfält. Conte verkar ha hittat sitt favoritpar på centralt mittfält i just Kanté och Nemanja Matic, vilket bland annat har inneburit att Cesc Fabregas har hamnat på bänken. Men det innebär också väsentligt mindre speltid för Ruben Loftus-Cheek och Nathaniel Chalobah.

På sista dagen av transferfönstret värvade Chelsea Marcos Alonso från Fiorentina och David Luiz från PSG. Framför allt värvningen av Alonso som vänsterback innebär att Antonio Conte kan flytta över Cesar Azpilicueta till högerbacken. Därmed blir Branislav Ivanovic ett alternativ som mittback. För Ola Aina blev plötsligt möjligheterna till spel betydligt mindre.

Situationen blir inte mindre komplicerad av att Chelsea inte har tillgång till europeiskt cupspel den här säsongen. Antalet matcher är således färre och det blir inte lika lätt att rotera som hade varit möjligt att göra i exempelvis ett gruppspel i Europa League.

Chelsea kommer helt säkert inte vilja rotera i ligaspelet. Riskerna är helt enkelt för stora, i synnerheten med mängden konkurrenter i toppen av tabellen och kvaliteten på dessa konkurrenter. Det är också matcher då lagets ordinarie spelare förväntar sig att spela. Desto viktigare givet ovanstående är så klart också för Chelsea att se till att deras frånvaro från europeiskt cupspel endast blir ettårig.

Det går med andra ord inte att klandra Antonio Conte för att han prioriterar som han gör. Läget är vad det är. Kraven på honom är naturligtvis också väldigt höga. Möjligen är det ingen som förväntar sig en ligatitel redan första säsongen men börjar det se ut som om Chelsea missar Champions League igen så är helt plötsligt hans jobb i fara.

Det är kanske i själva verket det enda rimliga perspektivet. Första säsongen handlar om att få Chelsea tillbaka på rätt köl igen, och framför allt tillbaka ut i Europa och till Champions League. Alla andra hänsyn får ge vika för just detta grundläggande. Därefter, när man uppnått detta, kan man jobba vidare utifrån en position av styrka.

Så här långt har det fungerat. Chelsea är enda laget tillsammans med Man City att alltjämt ha en perfekt resultatrad, utan ett enda poängtapp. En vinst mot Swansea ikväll skulle förlänga den raden, föra upp Chelsea på samma poäng som Man City, och förstärka känslan av att Chelsea är en av den här säsongens givna titelkandidater.

Under de tre första omgångarna är det i själva verket Chelsea som under långa stunder har sett ut som Premier Leagues mest dynamiska lag. Trots allt fagert tal om José Mourinho och Pep Guardiola. Det har pratats mycket om Chelseas fördel i att enbart kunna koncentrera sig på ligaspelet den här säsongen. Men här tror jag Chelsea har ytterligare klar fördel.

Strålkastarljuset är så ensidigt riktat mot Manchester att de mer eller mindre kommer kunna agera helt ostört under stora delar av säsongen. De slipper den ofta störande sideshowen.

:::

Huddersfield rusar fram i toppen av The Championship. 16 poäng efter sex omgångar, således obesegrade. Fyra poäng ned till tabelltvåan och till playoff-strecket. Det är naturligtvis långt kvar av säsongen, men Huddersfield framstår som ett av den engelska fotbollens mest intressanta lag.

:::

Dagens match i The Championship erbjuder annars ett annat perspektiv på det här med bredden i engelsk fotboll. När Aston Villa möter Nottingham Forest är det första gången som två Europacupmästare möter varandra i sitt lands andradivision. Tre Europacuptitlar tillsammans. Nu gäller det att klösa sig tillbaka till Premier League.

Inte för att det var någon perfekt genomförd match, av något av lagen. Utan för att det var ett första smakprov på hur två superklubbar kommer att driva varandra, och ett flertal övriga storklubbar av bara farten, framåt genom ren konkurrens. Det var klart och tydligt det första kapitlet i en vacker fotbollssaga.

Och vi har många fler kapitel att se fram emot.

För Man City var det en väldigt positiv seger. Den betyder för dem en viktig första prestigeseger och att det är de som får sägas ha tagit kommandot både i Manchester och i titelstriden. Man Citys spel under första halvlek var sublimt, och visar både Man Utd och övriga konkurrenter vad de har att slåss mot.

För Man Utd är förlusten en förhållandevis tidig påminnelse om att de inte på något sätt är ett färdigt lagbygge, att de har mycket kvar att arbeta med för att inte bara kunna utmana utan också besegra motståndare som Man City. Men matchbilden som helhet borde också kunna uppmuntra dem att känna att uppgiften inte alls är omöjlig.

Det pratas så ofta om taktik, uppställningar, enskilda spelare och så vidare inför sådana här matcher. Men vad den här matchen var ett tydligt exempel på var betydelsen av matchpsykologi.

Man City gick in i den här matchen med ett helt annat självförtroende och spelade i allt väsentligt ut Man Utd under merparten av första halvlek. Man Utd såg något tagna ut av stunden, som om de kände trycket att behöva visa, inte minst på hemmaplan, att de var på jämn fot med Man City.

Reduceringsmålet strax innan halvtid förändrar matchbilden. Det är en match i två halvor. Men fotboll, särskilt sådana här matcher, går till stor del ut på att bäst omsätta perioder av spelövertag i farliga målchanser och, till sist, mål. Här har Man City kommit betydligt längre än Man Utd.

Man måste beundra rörligheten i Man Citys offensiv. Det var den som i slutänden avgjorde matchen. I de flesta sammanhang är det så klart Pep Guardiola som kommer hyllas, men i mina ögon är det Kevin De Bruyne som är den här dagens store segerarkitekt. En helt fantastisk spelare, ren världsklass.

José Mourinho fick sin laguttagning helt fel. Det är naturligtvis väldigt lätt att konstatera sådant i efterhand. Men vare sig Jesse Lingard eller Henrik Mkhitaryan hade den här dagen på fotbollsplanen att göra.

Det skulle man i och för sig kunna säga att det hade inte Claudio Bravo heller. Men det var debuten, i en för honom helt ny liga, i största möjliga sammanhang. För alla tre spelarna får man väl lov att gå med på att ibland har man helt enkelt sådana här dagar, det får man acceptera och ge dem fler chanser.

Förlust för Man Utd. Sådant är så klart ägnat att få mig på dåligt humör, inte minst när det sker mot en av rivalerna. Men det är ändå en match som sådan som får mig på positivt humör – för fotbollen i Manchester, och för fotbollen i England. Det var ett först kapitel som fick mig att se fram emot kommande kapitel.

Dags att se om övriga klubbar blir birollsinnehavare eller huvudrollsinnehavare i den oändliga berättelsen.

Det finns många skäl till detta. Det är naturligtvis ett derby, ett av de hetaste inom engelsk fotboll. Det är ett derby som blir desto hetare i och med att det samtidigt är en match mellan två titeljagande lag. Samt inte minst att det är en stormatch i världens största liga.

Någon motsvarighet till Spaniens Classico finns egentligen inte i Premier League hur mycket Sky än har försökt skapa en sådan. Det har inte på samma sätt varit möjligt att reducera engelsk fotboll till en historia mellan blott två klubbar. Men för närvarande är Manchesterderbyt det kanske närmaste som går att komma.

Manchester har blivit den globala fotbollens epicentrum. Det är svårt att hitta någon annan stad vare sig nu eller historiskt som härbärgerat två superklubbar av samma status som Man Utd och Man City. Madrid möjligtvis, men Atlético har inte riktigt den ställningen. Milano en gång i tiden, kanhända.

Där finns så klart London men storklubbarna där har sällan om någonsin jagat just varandra i toppen av tabellen på det viset. Liverpool under 1980-talet är kanske det närmaste vi kommer, när Liverpool och Everton nafsade varandra i hälarna samtidigt som de dominerade engelsk och europeisk fotboll.

Med tiden är det inte omöjligt att Manchesterderbyt också kommer att växa in i den här kostymen. Men för tillfället är den främsta känslan att dagens derby får sin storlek inte i första hand från de båda klubbarna, utan från de båda tränarna som drabbar samman för första gången på engelsk mark.

Många förväntade sig ett världskrig när José Mourinho och Pep Guardiola återigen ställdes mot varandra. Det vore inte fel att säga att många till och med hoppades på det. Motviljan och stridigheterna mellan de båda under deras tid i La Liga saknar kanske motsvarighet i den europeiska fotbollshistorien.

Så här långt har både Mourinho och Guardiola varit tämligen ovilliga att ge sig in i den leken. Något nytt bränsle har helt enkelt inte kastats på brasan av någon av dem. Vilket har tvingat engelsk media att mest återberätta vad som hänt förut i Spanien.

Det har alltid funnits en benägenhet att vilja gestalta José Mourinho och Pep Guardiola som varandras motsatser. Den ene kortsiktig legoknekt och den andre långsiktig lagarkitekt. Den ene tarvlig pragmatiker och den andre vacker idealist. Den ene skurken och den andre hjälten.

Mer komplicerad än så blir sällan mediedramaturgin. Men kanske är det inte skillnaderna som definierar relationen och rivaliteten mellan Mourinho och Guardiola, utan de många och de stora likheterna. Det som förenar dem är helt enkelt mycket mer omfattande än vad som skiljer dem åt. I det avseendet speglar relationen mellan tränarna också relationen och rivaliteten mellan klubbarna.

Både Mourinho och Guardiola fäster högt värde vid goda och nära relationer med spelartruppen, något som flertalet av deras spelare också tar upp som deras styrka. Båda har vidtagit åtgärder för att öka förtroendet både med enskilda spelare och med spelartruppen som kollektiv. Det är ett modernt ledarskap.

Både Mourinho och Guardiola driver sina idéer stenhårt, vissa använder ordet hänsynslöst. Det är naturligtvis ingen större skillnad på hur Mourinho har behandlat i första hand Bastian Schweinsteiger den här sommaren jämfört med hur Guardiola har behandlat Joe Hart, Yaya Touré, Eliaquim Mangala och Samir Nasri.

Både Mourinho och Guardiola har en historia av tämligen kortvariga perioder i sina respektive klubbar. Mourinho är omtalat motvillig att lyfta upp spelare från den egna akademin liksom Guardiolas facit med noll uppflyttade spelare från akademin under tre år i Bayern inte riktigt talar för ett plötsligt flöde av spelare från akademin i Man City.

Båda har sina respektive idéarv. De senaste tio årens massiva lyft i defensiv och taktisk organisation i Premier League har uppenbarligen gått dem som kallar Mourinho för idélös spårlöst förbi. Det är hans arv. Guardiolas arv är att ha gjort bollpress och bollinnehav till ett taktiskt och inte minst defensivt imperativ.

Båda är naturligtvis vinnare i själ och hjärta, anställda för och helt inriktade på att vinna här och nu, men även att samtidigt lägga grunden också för långsiktig framgång. Mourinho och Guardiola är två byggherrar som var och en har fått i uppdrag att upprätta varsitt skrytbygge på Manchesters skyline.

Det har varit fascinerande att läsa bakgrundsartiklar under veckan som tar upp José Mourinhos och Pep Guardiolas gemensamma tid i Barcelona. Hur de var vänner och till och med förtrogna under Bobby Robson. Två av vår tids främsta tränare gick längs samma väg men kom till en korsning där deras vägar gick isär.

Mycket illvilja uppstod när Barcelona valde att 2008 säga nej till José Mourinho och istället anställa just Pep Guardiola. Barcelonas styrelse var i huvudsak för Mourinho men Johann Cruyff inlade ett informellt veto mot anställningen och stödde istället Guardiola.

I Mourinhos ögon var det etablissemanget som stängde dörren för outsidern att få sitt drömjobb. Det svors en och annan portugisisk köttsed. Mourinhos arbete därefter, först med Inter och sedan med Real Madrid, ägnades åt att söka blodshämnd på Barcelona.

Det blev personligt och djupt förbittrat, och det urartade till en kamp där både Mourinho och Guardiola till sist stod som förlorare, utbrända och förbrukade inom den spanska fotbollen. Men det måste naturligtvis inte innebära att de fyra år senare bär med sig detta arv till England.

Både José Mourinho och Pep Guardiola lär vara mer fokuserade på sina egna jobb vid det här tillfället än någon personlig vendetta. Och som Mourinho uttryckte det, och Guardiola har uttalat sig på liknande sätt, så går det inte i Premier League att fokusera på blott en enda motståndare, därför att då kör någon annan om på insidan.

Båda klubbarna har spenderat stora summor under sommaren. Man City har spenderat £165m och Man Utd £145m, vilket innebär att dessa båda klubbar från en och samma stad har spenderat mest av alla klubbar i Europa, tillsammans alltså över smått otroliga tre miljarder kronor.

Vissa skillnader står att finna. José Mourinho har värvat några fler etablerade spelare samtidigt som Pep Guardiola har lagt mer krut på yngre spelare, vilket är en naturlig följd av att Man City hade en från början starkare spelartrupp än Man Utd. Mourinho har strävat efter att förstärka Man Utd centralt samtidigt som Guardiola framför allt har förstärkt ytterpositionerna.

I media är det i första hand en story om hur en Classicorivalitet som var för stor för ett helt land nu helt plötsligt ska trängas ihop i en och samma stad. Och det kan så klart visa sig att media i slutänden får rätt. Men just i nuläget är det trots allt två engelska superklubbar som möts, båda med förhoppningar om ligatiteln den här säsongen.

Kanske kommer det här derbyt lite för tidigt på säsongen för att verkligen ha den där riktigt heta nerven. Båda lagen har gått rent hittills under säsongen vilket onekligen spetsar till situationen, men det är för tidigt för att derbyt ska ha någon särskilt avgörande betydelse oavsett hur matchen än slutar.

Onus ligger självklart på Man Utd, en förlust på hemmaplan är naturligtvis alltid lite värre. Men för båda lagen och för både Mourinho och Guardiola gäller att skillnaden mellan vinst och förlust kommer vara vilken klubb och vilken tränare som kommer anses jaga eller jagas under säsongen som följer.

Det är inte ett Manchesterderby som kommer avgöra någon titelstrid, men det är ett Manchesterderby som kommer att sätta agendan för titelstriden och resten av säsongen.

Och kanske är det ett Manchesterderby som också kommer sätta agendan för relationen mellan José Mourinho och Pep Guardiola i England.

Men den största förändringen som skett gäller den ekonomiska statusen hos de som spelar fotboll jämfört med de som tittar på fotboll. Spelare hade det bättre ställt även då, men skillnaden var inte enorm. Någorlunda välbeställda spelare spelade framför i huvudsak arbetarklass, jämfört med dagens stenrika spelare som spelar framför till största delen välbeställd medelklass.

Den ekonomiska verkligheten i England under 1970-talet var tämligen dyster och på väg åt helt fel håll. Arbetslöshet och fattigdom blev alltmer utspritt bland arbetare över hela England. I dessa förhållanden hade det högerextrema National Front sin allra bästa mylla, och de såg engelska fotbollsläktare som det bästa sättet att rekrytera medlemmar och sprida sin propaganda.

Rasismen, som alltid ett uttryck främst för social misär, fick därmed ett allt starkare fotfäste på engelska fotbollsläktare. Vid den här tiden var fotbollen i England i huvudsak en vit sport. Det totala antalet svarta fotbollsspelare i England översteg inte 50 stycken. Det gjorde inte problemet mindre för dessa 50 spelare som tvärtom stack ut desto mer och blev rasismens måltavla.

Mest av allt var det dock West Bromwich Albion och tre av deras spelare som utmärkte sig.

West Brom började mot slutet av 1970-talet under först Johnny Giles och därefter Ron Atkinson etablera sig som en av de främsta klubbarna i England, i konkurrens med Liverpool och Nottingham Forest. Där fanns viktiga spelare som Bryan Robson, Willie Johnston och Derek Statham, men det var en annan trio spelare som vid den här tiden skulle komma att definiera West Brom.

Laurie Cunningham, Brendon Batson och Cyrille Regis var tre av de mest talangfulla och tekniska spelarna i ett West Brom som snabbt skapade sig ett rykte som ett attraktivt spelande fotbollslag. Tillsammans blev de katalysatorn för West Broms framgångar under den här perioden. Men de drog också uppmärksamheten till sig själva och laget av ett annat skäl – de var svarta.

Det kan vara svårt att föreställa sig nu för tiden, men då var det ytterst ovanligt med tre svarta fotbollsspelare i ett och samma lag. Det hade bara hänt en enda gång tidigare, i West Ham i början av 1970-talet. Men då bara under en enda match och inte alls med lika framträdande spelare. West Brom, Cunningham, Regis och Batson blev en magnet för hat och socialt missnöje.

Brendan Batson berättar om hur National Front i samband med varje bortamatch organiserade sina anhängare att möta West Broms spelarbuss. Det fanns inga säkerhetsrutiner vid den här tiden så spelarna tvingades löpa gatlopp från bussen in i arenan. Batson, Regis och Cunningham kom fram till omklädningsrummet med trasiga kläder, spott på kläderna och i ansiktet.

Bemötandet under matcherna var inte bättre det. Bananer var ett ständigt rekvisit i samband med West Broms matcher och de kastades ned i klasar mot Cunningham, Batson och Regis. Det var omöjligt för någon av spelarna att ta hörnor eller inkast då publiken kunde rycka tag i dem. Buandet var extremt och häcklandet från läktarna direkt kränkande.

Något särskilt stöd hade heller inte Cunningham, Regis och Batson från vare sig de egna leden eller från media. Ally Robertson, en av deras lagkamrater, låter minst sagt aningslös i sitt sätt att beskriva situationen: ”I used to say to each of them: ’If people call you a so-and-so, then so what? How many times have I been told I’m a Scottish twat?’ I didn’t give two hoots.”

Tystnaden i brittisk media kändes kanske i så fall mer kalkylerad. Brendon Batson erinrar sig hur han tog upp saken med BBC och undrade när de faktiskt skulle säga något om saken. Svaret från BBC var att det inte var möjligt att uppfatta vad det var som skreks från läktarna. Vilket självklart var en lögn av det allra fegaste, om än inte det mest vita, slaget.

Hatbrev och dödshot blev till vardag för de tre spelarna. Det gick till och med så långt att Bryan Robson fick brev som frågade honom hur han som engelsman kunde tolerera att spela tillsammans med svarta spelare. Inför varje match på Goodison Park fick Ron Atkinson ett brev från en Evertonsupporter som uppmanade honom att inte ta ut sina apor till matchen.

Men ju bättre dessa tre spelare presterade på planen desto mer började tonläget att förändras. Buropen och smädelsena fortsatte men ju fler matcher som avgjordes av samspelet mellan Cunningham och Regis desto började till och med motståndarfansen motvilligt medge att oavsett vad de kanske tyckte om dem i övrigt så var de förbannat bra fotbollsspelare.

Man bör inte trivialisera det skit dessa tre spelare tvingades uthärda under dessa år, vilket är lätt att göra i efterhand. Däremot bör man beundra vad de faktiskt lyckades åstadkomma för att motverka rasproblemen i England under 1970- och 80-talen. De banade vägen för mängder fler svarta spelare både från England och från övriga delar av världen.

Brendon Batson avslutade sin karriär i West Brom 1982, efter att ha gjort 172 matcher för klubben. Cyrille Regis spelade i West Brom fram till 1984 och fortsatte därefter sin karriär i Coventry och Aston Villa in i 1990-talet. Laurie Cunningham blev 1979 den förste brittiske spelaren att värvas av Real Madrid, där han tillbringade fem år.

Under sin tid i Real Madrid vann Cunningham både La Liga och spanska cupen, och 1981 spelade han i Europacupfinalen. Han tillbringade resten av 1980-talet i ett flertal olika klubbar, mest noterbart kan tänkas i Wimbledon 1988, vars Crazy Gang han hjälpte att vinna den klassiska FA-cupfinalen mot Liverpool. 33 år gammal, 1989, ändade en bilolycka hans liv.

Tillsammans är de en omistlig del av engelsk fotbollshistoria, en historia som engelsk fotboll på samma gång måste skämmas för och kunna vara stolt för, i alla fall i den utsträckning som vad Laurie Cunningham, Cyrille Regis och Brendan Baston tvingades uthärda och kämpa emot inte tillåts visa sitt fula ansikte igen.

Men då som nu präglas England av social nedrustning, och den misär och det missnöje som följer i dess fotspår. Och då som nu saknar inte England högerextrema element som exploaterar detta missnöje för sina egna unkna motiv. En utveckling vi naturligtvis inte ser bara i England, utan tragiskt nog kan bevittna även på hemmaplan.

Men nu är inte engelsk fotboll längre vad den en gång var. Premier League är en global liga med spelare från världens alla hörn. Därmed kan Premier League och engelsk fotboll också vara en positiv förebild för vad människor med olika bakgrund, utseende, namn och språk faktiskt kan uppnå tillsammans. Det är en positiv tanke.

En tanke som kanske inte hade varit möjlig att tänka om det inte hade varit för Laurie Cunningham, Cyrille Regis och Brendon Batson – West Broms The Three Degrees.

Berättat med boken The Three Degrees – The Men Who Changed British Football Forever, av Paul Rees, som bakgrundsmaterial.

Nottingham Forest är den femte klubben som lyckats med bedriften. Inte bara en gång, utan två gånger i rad mellan 1979 och -80. Desto större är bedriften givet att Nottingham Forest bara två säsonger innan spelat i den andra divisionen. De gick upp som trea, vann omedelbart ligan under sin första säsong och därefter alltså Europacupen två år i rad.

Det var så klart inte bara en annan tid utan också en helt annan verklighet. Men om någon prestation inom engelsk fotboll ska jämföras med Leicesters bedrift förra säsongen så måste det vara vad Nottingham Forest åstadkom under dessa omvälvande år som förändrade inte bara en klubb utan en hel stad.

Trots det har Nottingham Forest inte alls fått samma erkännande som många andra klubbar har fått. Till det brittiska fotbollsmuséets Hall of Fame har flera klassiska engelska lag valts in – Man Utds Europacupvinnande lag från 1968, Busby Babes, Liverpools lag från 1970-talet, Man Citys lag som mellan 1968 och 1970 vann ligan, FA-cupen och Cupvinnarcupen, Aston Villa, med flera – men inte Nottingham Forest.

Efter att Nottingham Forest vunnit sin första Europacup 1979 blev de på den årliga galan Sports Personality of the Year besegrade i lagkategorin av det brittiska konstrittlaget. Vilket fick Ken Smales, Nottingham Forests ordförande, att surt konstatera: ”Our Forest team won the European Cup and League Cup, yet the team award was won by four horses.”

Detsamma kan sägas om spelarna i Nottingham Forest från den här tiden. De allra flesta känner igen tunga namn från Liverpools och Man Utds olika vinnarlag genom åren. Få känner dock ens igen namnet John Robertson, som var Nottingham Forests kreativa geni på vänsterkanten och förmodligen en av brittisk fotbolls tekniskt mest begåvade spelare någonsin.

Många har letat efter förklaringar till detta. Sådana som brukar tas upp är att Nottingham är en liten stad, och att Nottingham inte är en av de traditionella storklubbarna i England, och att deras bedrifter därför inte uppmärksammas på samma sätt i media och i etablissemanget. Men kanske finns en förklaring på betydligt närmare håll än så.

För om Nottingham Forest, som klubb och dess spelare, inte riktigt fått det erkännande de hade önskat så blev å andra sidan Brian Clough, klubbens manager under dessa och många därpå följande år, för alltid geniförklarad för vad han åstadkom med klubben. Längs vägen blev prestationen på något sätt Cloughs snarare än Nottingham Forests.

Till och med I Believe In Miracles, Daniel Taylors nyskrivna bok, har givits underrubriken ”The remarkable story of Brian Clough’s European Cup-winning team”. Nottingham Forest nämns alltså inte på framsidan ens på en bok som inte minst drivs av tesen att Nottingham Forest har fått ett alldeles för litet erkännande för sina bedrifter.

Det ligger på något sätt i det engelska kynnet att vilja mytologisera den starke individen, den ensamme hjälten i sina sagor. Men det leder så klart till att andra viktiga gestalter döljs i bakgrunden. Vissa saker överdrivs samtidigt som annat glöms bort. Trots att, som Kenneth Burns, Nottingham Forests viktiga mittback, uttryckte det: ”As good as [Clough] was, the team was better – ten out of ten.”

Brian Clough var helt klart en unik manager och en unik personlighet. Han var på samma gång en man av sin tid som han var en man före sin tid. Det har skrivits spaltmil om hans rappa repliker, hans obegränsade självförtroende och hans förmåga att motivera andra i sin omgivning. Men när man läser Daniel Taylors bok snart 40 år senare är det å andra sidan svårt att inte försöka föreställa sig hur Cloughs metoder hade tagits emot idag.

Frank Clark, vänsterback under dessa år, erinrar sig exempelvis upplägget på träningen i Nottingham Forest, som han såg som väldigt avslappnat. Det här var en tid när den vanliga metoden var att träna stenhårt, med mycket löpning och vägen till framgång var att träna hårdare än sina motståndare. Brian Clough valde dock helt motsatt väg:

”I wasn’t comfortable with all the days off Clough kept giving us, so I started running on the roads around where I lived. Nothing too strenuous or too far, just something to keep ticking over. But someone wrote to the local paper about seeing me. It was a nice letter. But Clough got hold of me and he went absolutely berserk. ‘When I give you a day off, you have a day off. And if I find out you’ve been training on your day off again, I’ll fine you.’”

Frank Clark missade inte en match under två säsonger och spelade 108 raka matcher. Cloughs idé var helt enkelt att ett lag som skulle spela över 60 matcher per säsong knappast behövde träna mellan matcherna. Den träning som bedrevs var istället matchbaserad, femmannafotboll, men desto mer tävlingsinriktad.

Det gick tufft till på Nottingham Forests träningar, och Nottingham Forest hade sannerligen sina tuffa spelare på planen. Kenny Burns kunde ge Freddy Krueger mardrömmar. David Needham hade ersatt Larry Lloyd i mittförsvaret då Lloyd varit skadad, och Needham hade gjort det väldigt bra. Clough har att lösa dilemmat när Lloyd kommer tillbaka från skada om han ska fortsätta spela Needham eller ej, och motiverar det på ett helt underbart sätt:

”David, you’re probably wondering why I have left you out, and you’re entitled to. David, you’ve done ever so well since I bought you. You know you’ve done brilliantly and I can’t fault you. David, you’re a lovely boy. If my daughter were looking to bring home a man to marry, you’d be that man. You’re that nice I’d have you as a son-in-law. I hate that fucking bastard over there. Absolutely hate him. And that, David, is why you’re not in the team. You’re not a bastard like Larry Lloyd. And son, I want a bastard in my defence.”

Larry Lloyd beskriver det som den största komplimangen Brian Clough någonsin gav honom. Clough var dock normalt sett ganska försiktig med komplimanger, och om han gav dem så var de oftast något dubbeltydiga. Däremot lade han ner desto mer tid och energi på att hålla sina spelares fötter kvar på jorden, och inte låta framgångarna stiga dem åt huvudet. Peter Shilton, målvakt under de här åren, berättar:

”We’d be playing a big game against Arsenal or Manchester United and I’d walk in about two o’clock. I would be focused, getting into the zone, but Clough would play squash before games on Saturdays. He would have a bath and he would time it perfectly so that when I got there, he would get out and start towelling himself down in my spot. He’d push all my kit out of the way. He’d leave a big pool of water on the floor and say, ‘Hold on a minute, Peter’, while he finished drying off, knowing I was annoyed because he had left all the water and I would have to clear it up myself.”

Det var Cloughs sätt att påminna Peter Shilton om att han inte var så stor att han inte kunde torka upp efter honom. Han hade många liknande knep med andra spelare. Som att tvinga Tony Woodcock att putsa alla hans skor, eller att sätta sin rekordvärvning, den första spelaren över en miljon pund, Trevor Francis att koka och servera te till övriga spelare i laget under en match i Europacupen, i vilken Francis inte var tillgänglig för spel.

Disciplinär i sådana avseenden men allt annat än disciplinär i andra avseenden, inte minst vad gällde förberelser inför match. Inför finalen i Ligacupen 1979 mot Southampton anlände spelarna sent till hotellet kvällen innan match, och förväntade sig att gå i säng på en gång. Clough hade dock andra idéer och menade att alla skulle dricka tillsammans. Han tog in laget till ett separat rum, beställde in tolv helrör champagne och öl därtill och upplyste alla om att ingen lämnade rummet innan allt var uppdrucket.

Det var mitt i natten när spelarna tumlade upp på sina hotellrum, där vissa däckade redan i trappan upp till rummen. Vissa spelare var fortfarande bakfulla när finalen gick igång och Southampton ledde i halvtid med 1-0. Nottingham Forest vände och vann med 3-2. Brian Clough hade tyckt att spelarna var alldeles för tysta i bussen på vägen ned till London och ansåg att stämningen behövde lättas upp.

Situationen var en liknande inför Europacupfinalen 1979 mot Malmö FF i München. Archie Gemmill och Martin O’Neill hade båda precis fått veta att de inte skulle spela i finalen och var i olika stadier av ilska. Stämningen på bussen på väg till arenan var tryckt och tyst. Clough var inte nöjd med situationen och försökte göra något åt den. Tony Woodcock minns:

”Brian came down the bus. He had a bottle of beer in his hand. ‘Come on lads, who wants a beer? Larry, have a swig of this.’ Larry wasn’t keen. ‘No boss, not right now.’ We were unusually quiet, but then we saw these German fans giving us rude signs on the side of the road. One of them was concentrating so much on us he was walking, talking and then, bang, he had walked straight into a lamp post and knocked himself over. That broke the silence. Several crates of beer had been loaded on the coach. ‘Get stuck in, lads’, Clough said, ‘but get rid of the bottles when we’re near to the ground.’”

Tänka sig att Nottingham Forests spelare alltså går in till Europacupfinalen 1979 mot Malmö FF, deras viktigaste match hittills i sina respektive liv, och har ett par tre öl vardera under västen bara någon timme eller två inför match. Det hade inte bara varit otänkbart i dagens fotboll, det hade orsakat en fullständig skandal om det hade kommmit ut.

Professionalismen var naturligtvis inte så långt gången inom fotbollen då som den har blivit under de senaste 10-20 åren. Näringslära var ännu inte riktigt i skriket. Förhållandet till alkohol var naturligtvis en annan. Och kanske ska man inte romantisera Brian Cloughs liberala alkoholkultur alltför mycket givet dennes egna problem med alkoholen senare i livet. Men hur udda hans metoder än framstår så var de inte utan syfte.

Kvällen innan en semifinalretur mot Ajax i Europacupen, sitter Martin O’Neill tillsammans med Clough och sina lagkamrater på en pub i Amsterdam och dricker öl och lyssnar på musik. O’Neill tittar oroligt på klockan och säger till Clough: ”Here we are, out enjoying a beer the night before a European Cup semi-final. It’s five past ten, the Ajax players will be in bed now.”

“Aye”, svarar Clough, “but none of them will be getting any sleep.”

Vad CIES Football Observatory, genom forskarna Raffaele Poli, Loïc Ravenel och Roger Besson, har gjort är att konstruera en modell som uppskattar transfervärdet för spelare som flyttar mellan de fem stora europeiska ligorna. Genom att därefter jämföra detta transfervärde med spelarnas faktiska köpesumma kan man avgöra om en klubb har överbetalat eller ej.

Modellen baseras på en mängd objektiva faktorer; såsom spelarens ålder, position, status, prestation, återstående kontraktslängd, likaväl som klubbens status och resurser. Under de tre senaste åren har deras modell uppvisat en korrelationsgrad närmare 80% med faktiska transfersummor, vilket inte är jättestarkt men ändå fullt godkänt.

https://www.football-observatory.com/IMG/sites/mr/mr16/en/

Vad modellen säger sig inte ta hänsyn till är subjektiva faktorer. Transferrykten tas alltså inte med i beräkningen. Andra subjektiva faktorer som inte räknas med, och som kan förklara varför korrelationen inte är högre, är den säljande klubbens vilja att sälja och den köpande klubbens behov av att köpa, det vill säga klubbarnas relativa förhandlingsposition.

Utifrån den säljande klubbens perspektiv har då CIES Football Observatory satt samman en lista på vilka spelare som har varit de bästa affärerna, det vill säga de spelare som inbringat en faktisk köpesumma väsentligen högre än det uppskattade transfervärde som modellen genererat. En lista vars innehåll kanske inte helt har speglats i sommarens återkommande transferdiskussioner.

Det är så klart fördelen med en mer vetenskaplig ansats. Den tenderar att ge en mer saklig och helhetlig beskrivning av verkligheten. Den begränsar sig inte till vad som råkar vara populärt, häftigt, opportunt, nyhetsmässigt, eller aktuellt för stunden. CIES Football Observatorys metod har helt säkert sina brister, likt alla metoder, men det är med marginal den bästa befintliga metoden.

Visst är det så att engelska klubbar har en benägenhet att betala en premium för sina spelarköp. Men det är ju inte riktigt så ensidigt som diskussionen vill få oss att tro. Spanska, italienska, franska och tyska klubbar utgör nästan hälften av lagen på den där topplistan. Kanske en effekt av att även de tvingas betala en premium när Premier League-klubbarna kan erbjuda så höga summor.

Tottenham och Liverpool är de enda av de engelska superklubbarna som inte kommer med på listan. En funktion av ägarnas prioriteringar? Eller ett tecken på att de är de enda av dessa klubbar att verkligen förtjäna den inte helt självklara benämningen av strategiskt, långsiktiga lagbyggen, eller att inte betraktas som så kallade köpelag?

West Ham hade en ny och mycket uppskattad manager i Slaven Bilic, som gick betydligt bättre hem hos supportrarna än sin företrädare. Laget lyckades bra i ligatabellen och West Ham hade några av ligans allra mest spännande spelare i truppen. Allt känns bra. Konstigt är det med andra ord inte om förväntningarna på West Ham inför den här säsongen är skyhöga.

Ägare och klubbledning har gjort sitt bästa för att mata dessa förväntningar, vävandes en berättelse om hur klubben går in i en ny era med flytten till en ny arena, och med nya ambitioner på fotbollsplanen. Viktiga ingredienser i denna berättelse har varit uttalade och underförstådda löften om stjärnvärvningar och europeisk cupfotboll.

Höga ambitioner är självklart bra. Men det finns också en risk om verkligheten inte riktigt lyckas spegla dessa löften om guld och gröna skogar att det resulterar i besvikelse och desillusion. Några större stjärnvärvningar blev inte av den här sommaren, och den europeiska cupfotbollen slängdes bort lika lättvindigt den här säsongen som förra säsongen.

West Ham brottas med ett par punkter den här säsongen. Dels flytten till en ny hemmaarena och risken att jobba med känslan att under säsongen behöva spela 38 bortamatcher. Dels med frågetecken om var det egna laget egentligen står i termer av faktisk spelstyrka, var förra säsongen en god representation av denna styrka eller var det ett lag med maximal utdelning?

Lagets stora frågetecken gäller defensiven. West Ham må ha slutat förra säsongen som sjua men hotade alltså om Champions League-platser ända in i slutomgångarna. Att man inte lyckades ta Champions League-platsen berodde i slutänden på lagets defensiv. West Ham släppte in 51 mål i ligaspelet, vilket var 16 mål fler än Man Utd på femteplats.

Vad är en lyckad säsong för West Ham? Kanske är det just utifrån det ovanstående perspektivet man får betrakta den frågan. En lyckad säsong för West Ham vore helt enkelt att bevisa för omvärlden, och för sig själva, att förra säsongen inte var någon tillfällighet. Att återigen ge toppklubbarna en fajt, att etablera sig på tabellens övre halva och kriga framgångsrikt om de europeiska cupplatserna.

En lyckad säsong för West Ham innebär även att prestera väsentligt bättre i cupspelet än vad man har lyckats göra under senare år. West Ham är en klubb som bör kunna vinna både Ligacupen och FA-cupen.

LINEUP (4-2-3-1):
GK – Adrián
DR – Alvaro Arbeloa
DC – Winston Reid
DC – James Collins
DL – Aaron Cresswell
DM – Cheikhou Kouyate
CM – Mark Noble
RW – Sofiane Feghouli
AM – Andre Ayew
LW – Dimitri Payet
ST – Andy Carroll

Försvar – (+++)
West Ham har ett välorganiserat försvar med sina främsta styrkor i mittförsvaret. Det var ett olyckligt experiment med Michail Antonio som högerback men Slaven Bilic ser ut att ha övergett det. Olycklig skada på Cresswell som blir viktig när han kommer tillbaka.

Mittfält – (++++)
Maffigt mittfält för West Ham. Defensivt och centralt har West Ham en mycket bra kombination med Kouyaté och Noble, både bra bollvinnare och bollfördelare. Payet var en av förra säsongens stora utropstecken och kan bilda ett mycket intressant radarpar med Ayew. Feghouli och Antonio lär konkurrera om platsen till höger.

Anfall – (+++)
Mycket kommer bero på Carrolls fysiska form. Carroll såg ut som en ny anfallare under försäsongen och början på säsongen och vore en utmärkt anfallare i West Hams spelsystem. Men han har märkligt svårt att hålla sig hel. I syfte att balansera detta har West Ham värvat mängder av anfallare, utan att riktigt ha värvat någon som känns helt övertygande.

TRANSFERFÖNSTRET – (+++)
Ett blandat transferfönster för West Ham. Kvantiteten är det sannerligen ingen brist på, West Ham var en av de mer aktiva klubbarna under sommaren. Och sett till bredden har West Ham gjort några smarta värvningar till mer eller mindre alla lagdelar. Det borde göra laget mer stabilt. Å andra sidan lyckades man aldrig riktigt värva den där spelaren som man ville värva, som klart och tydligt skulle höja laget.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Dimitri Payet
Det har varit tydligt under början av den här säsongen just precis hur viktig Payet faktiskt är för West Hams spel. Ska West Ham uppnå samma höjder som förra säsongen så krävs det att Payet också gör det.

Frågetecken: Andy Carroll
Det börjar bli tröttsamt att hela tiden ställa sig samma frågor kring Carroll. Det är klart och tydligt en anfallare med mycket stor potential. Men hans ständiga skadebekymmer är knappast vare sig tillfälligheter eller enbart otur. Kan han hålla en hel säsong?

Utropstecken: Sofiane Feghouli
Om Feghouli lyckas acklimatisera sig i sin nya klubb och sitt nya land så har West Ham helt plötsligt ett mycket farligt anfallshot även från höger. Lyckas Feghouli motsvara sin talang så kan West Ham mycket väl ha gjort en av säsongens värvningar, för andra säsongen i rad.

Kritisk framgångsfaktor: Nya arenan
Hemma är där hjärtat är, brukar det heta. West Ham har en ny arena men det är inte helt säkert att lagets och klubbens hjärta ännu riktigt har hunnit lämna Upton Park. Hur West Ham lyckas anpassa sig till sin nya arena och få den att kännas som hemmaplan kommer till stor del styra hur West Ham presterar den här säsongen.

VAD TALAR FÖR WEST HAM?
En bred spelartrupp med inslag av mycket hög kvalitet. En positiv stämning runt klubben efter succén förra säsongen och efter inflyttningen till en ny arena.

VAD TALAR MOT WEST HAM?
Svårt att motsvara förväntningarna som följer på förra säsongen. Samtidigt som hemmamatcherna sker i en ny miljö. Konkurrensen i ligan har tätnat samtidigt som West Ham har förstärkt på bredden, utan att riktigt lyckas förstärka sin spetskompetens.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#6). Det är rimligt att ställa sig frågan om förra säsongens West Ham var ett utfall av genuina framsteg, eller ett utfall av ett medelmåttigt fotbollslag som råkade ha maximal utdelning i termer av poäng. Mer uppenbart är dock att West Ham har blivit ett bättre fotbollslag under sommaren, i synnerhet på mittfältet och i anfallet. Däremot finns det den här säsongen liksom förra säsongen tydliga frågetecken kring lagets defensiv. West Ham krigar om de europeiska cupplatserna även den här säsongen, och borde kunna bli farliga i cupspelet. (5-8)

Linhem (#8). Enligt studier och experter tenderar lag att spela sämre inledningsvis på en ny hemmaplan. Om West Ham ska vara lika bra som ifjol och konkurrera om Europaplatser behöver de göra sig hemmastadda direkt. Ett tidigt problem är dock skador och att Dimitri Payet (som inte har bäst fysik) spelat hela sommaren. Andre Ayew och Antonio är som huvudspelare ligans bästa ytterduo. Apropå dålig fysik – Andy “Ibiza-DJ” Carroll lär som vanligt vara skadad majoriteten av säsongen och West Ham behöver en pålitlig 15+mål-anfallare då Sakho och Valencia tyvärr inte levt upp till sina inledande prestationer. (5-9)

WEST HAM SOM TV-SERIE: Spartacus
En i mina ögon tämligen underskattad serie liksom West Ham i mångt och mycket är en underskattad fotbollsklubb i denna moderna fotbollsvärld som ibland verkar leva i illusionen att fotbollen grundades i början av 1990-talet. En färgstark, spektakulär och minst sagt grafisk serie liksom West Ham har sin egen benägenhet för spektakularitet. Om den lilla men starka människans kamp för frihet mot en förtryckande överhet. West Ham för sin egen kamp mot Premier Leagues överheter.

Den benägenheten blev inte mindre under slutet av sommaren när det blev klart att Jeremy Peace, West Broms tidigare ägare, sålde sin majoritetsandel i klubben till den nye kinesiske ägaren Guochuan Lai. Ett nytt ägande i klubben har fått fansen att drömma om nya ambitioner för klubben, även om Lai från början var tydlig med att Tony Pulis satt säkert på sitt jobb och att han inte planerade några förändring av klubbkulturen eller överdrivna investeringar i spelartruppen.

Relationen mellan Tony Pulis och den nya ägaren och klubbledningen verkar inte heller friktionsfri. Pulis har varit missnöjd med West Broms insatser på transfermarknaden under sommaren och gick några dagar innan fönstret stängde ut med en inte alltför subtil kritik mot klubbledningen och ett krav om fem nya spelare. Nya spelare kom förvisso in men allt gick inte som på räls, och West Broms klubbledning replikerade med sitt eget pressmeddelande som var klassiskt passivt-aggressivt i riktning mot Pulis.

På gott och på ont är det här en relation mellan ägare, ledning och manager som kan komma att prägla West Broms säsong. Guochuan Lai pratade om långsiktighet, att vilja se West Brom först hålla sig kvar i Premier League och sedan ta sig upp och etablera sig på tabellens övre halva. Tony Pulis kan mycket väl vara rätt person för det första steget i det uppdraget, men det är inte orimligt av Lai och West Broms klubbledning att ställa sig frågan om Pulis alls är rätt person att genomföra det andra steget.

Frågar vi Tony Pulis om vad som vore en lyckad säsong för West Brom så vore svaret det uppenbara. Men vad vore en lyckad säsong om man frågar West Broms klubbledning och supportrar? Den realistiska bedömningen av vad som gör detta till en lyckad säsong för West Brom är att lyckas hålla sig kvar i Premier League, förhoppningsvis men inte nödvändigtvis utan att ha dragits in i någon allvarligare nedflyttningsstrid.

Det ska inte ses som något rättfärdigande av Tony Pulis metod och ambition, snarare är den realistiska bedömningen en funktion av Tony Pulis metod och ambition.

LINEUP (4-1-4-1):
GK – Ben Foster
DR – Craig Dawson
DC – Gareth McAuley
DC – Jonny Evans
DL – Brendan Galloway
DM – Claudio Yacob
RW – Matt Phillips
CM – Darren Fletcher
CM – Craig Gardner
LW – James McClean
ST – Salomon Rondón

Försvar – (+++)
Tony Pulis har alltid välorganiserade och tämligen hårdföra försvar och West Brom är inget undantag i det avseendet. Men det börjar samtidigt se ganska tunt ut i West Broms backlinje. Jonas Olsson finns som mittbacksreserv, Allan Nyom kan bredda till höger.

Mittfält – (+++)
Det är knappast något spektakulärt mittfält som Tony Pulis har byggt upp i West Brom. But it gets the job done så att säga. Fletcher är en viktig spelare och ledarfigur på mittfältet. Yacob är begränsad i sitt spel men samtidigt en skicklig bollbrytare. Mittfältet saknar kreativitet men har i alla fall fart på kanterna.

Anfall – (++)
På pappret skulle West Brom faktiskt kunna ha ett rätt starkt anfall men det verkar inte som om Saido Berahino riktigt har huvudet att kunna bidra effektivt till laget. Rondón är en kapabel anfallare, vilket vi såg förra säsongen, men är i behov av understöd för att kunna prestera bra.

TRANSFERFÖNSTRET – (++)
Tveksamt transferfönster av West Brom som näppeligen ser bättre ut inför den här säsongen än inför förra säsongen. Det värvades inte särskilt mycket, det värvades inte särskilt bra, och det värvades sent. Tony Pulis uttryckte också sitt mycket tydliga missnöje med hur transferfönstret hade skötts från klubbledningens sida.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Matt Phillips
En spelare som Tony Pulis har försökt värva i flera omgångar. Den här gången lyckades han. Pulis gillar sina produktiva yttermittfältare och ska West Brom kunna få större effektivitet i sitt anfallsspel så är det nödvändigt att Phillips levererar.

Frågetecken: Saido Berahino
Berahino har blivit mer känd som en transfersaga än fotbollsspelare vid det här laget. Verkar mer intresserad av att ordna till en flytt bort från West Brom än att faktiskt spela för West Brom. Är en lovande och kompetent anfallare som skulle kunna göra mycket nytta.

Utropstecken: Jonathan Leko
En av de unga talanger som har börjat komma fram i West Brom. Möjligen är han något för ung för att riktigt kunna bära upp West Brom redan den här säsongen, men han besitter en för West Brom viktig kapacitet att med fart och teknik kunna länka ihop mittfält och anfall.

Kritisk framgångsfaktor: Offensivt mittfält
West Brom har sitt försvar och de kommer vara fortsatt svåra att bryta ned och göra mål på. Men det blir svårt att få det att räcka när West Brom skapar så få målchanser som de faktiskt gör. På något sätt måste Tony Pulis få sitt offensiva mittfält, sin distributionskedja, att producera. Då finns det en möjlighet för West Brom att undvika en nedflyttningsstrid.

VAD TALAR FÖR WEST BROM?
Ett välorganiserat försvarsspel. En rutin och vana i spelartruppen att motsvara kraven att hålla sig kvar i Premier League.

VAD TALAR MOT WEST BROM?
En tunn spelartrupp, inte minst i för laget avgörande lagdelar. Ett bristfälligt offensivt mittfält och en relativ oförmåga att producera målchanser. Interna stridigheter i klubben mellan manager och klubbledning. Alltmer otillräckliga metoder i en allt starkare liga.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#15). West Brom kommer förbli svårslagna i Premier League den här säsongen, men det är svårt att se dem uträtta något som helst av större värde under säsongen. Tony Pulis har pratat i början av säsongen om behovet att få in ny energi i spelartruppen, samtidigt som det är svårt att ge någon större energi vare sig till spelare eller supportrar med den inte överdrivet ambitiösa målsättningen att bara överleva. Frågan är om Tony Pulis sitter kvar som West Broms manager hela säsongen, och om han i så fall lämnar av egen fri vilja eller ej. (14-18)

Linhem (#16). WBA etablerade sig i Premier League mycket tack vare sin starka organisation. En lysande sportchef i Dan Ashworth som samarbetade bra med ägare och sina managers som plockades av större lag. Nu har de en ny sportchef i Nick Hammond som ses som arkitekten bakom Readings framgångar (deras första säsonger någonsin i högsta divisionen) och fyndvärvningar. Han lämnade Reading efter ha sett sitt inflytande minska under nya ägare. Hur mycket kan han göra under WBA:s nya kinesiska ägare? Jonathan Leko ser bra ut. Om de åker ut beror det på att Sean Dyche tagit över Pulismanteln som den elakaste och bästa defensiva brittiska managern på nedre halvan. (14-18)

WEST BROM SOM TV-SERIE: Lost
En samling vackra människor perfekt representerande varenda större folkslag på den här jorden är strandade på en mystisk öde ö sedan deras flygplan under mystiska omständigheter exploderat i luften. Ett antal säsonger följer på denna grundläggande intrig i vilka allting samtidigt som absolut ingenting händer. Ett återkommande inslag av övernaturliga händelser förmedlar intrycket att allt inte är som det möjligen ska vara. Mycket riktigt snävas också perspektiven ihop fram till den till sist oundvikliga konklusionen, att allt handlar om att förmå sig att acceptera sin egen dödlighet.

En engelsk EM-spelare saknades dock i Slovakien. Jack Wilshere var petad från Sam Allardyces första landslagstrupp. På sitt sätt märkligt kan tyckas då Wilshere hade betydligt mer skäl att vara med i den här VM-kvaltruppen än vad han någonsin hade att vara med i Englands EM-trupp.

Min personliga teori är att det var denna petning som fick Jack Wilshere att bestämma sig för att gå ut på lån. Han fick veta under förra helgen att han var petad. Någon dag därefter blev det aktuellt att han skulle gå ut på lån. Det är lite för tydlig timing för att vara en ren tillfällighet.

Det tyder på att det var Jack Wilsheres vilja att gå på lån. Det var inte något som var planerat av Arsenal dessförinnan. Därav det korta varsel som många har undrat över, varför vänta till fönstrets sista dagar? Wilsheres slutsats måste ha varit att skulle han komma tillbaka till landslaget behövde han regelbunden speltid, och det var inte sannolikt att han skulle få det i Arsenal.

På flera sätt är detta positivt. Det är bra att Jack Wilshere ser ut att vilja ta tag i en karriär som det gått något av slentrian i under sin tid i Arsenal. Det är också bra att England och Sam Allardyce faktiskt skickar honom den signalen, en signal som Roy Hodgson aldrig riktigt ville sända.

Man måste också beundra Jack Wilsheres ödmjukhet och vidsynthet. Han har inte näsan i vädret som andra spelare kanske hade haft i samma situation. Han vägrar inte att gå på lån för det första. Han blygs inte heller att gå på lån till en i sammanhanget liten klubb som Bournemouth.

Ett miljöombyte är förmodligen bara bra för Wilshere. Ibland måste man helt enkelt rubba sina cirklar och rutiner, ta sig ur sin egen bekvämlighetszon. Av det skälet är det helt säkert klokt att lämna London. Att han ändå stannar i Premier League borde dock bidra till att hålla honom fokuserad och i skinnet, snarare än den känsla av semester som ett år i Italien riskerar skapa.

Jack Wilsheres stora aber under sin karriär har varit hans skadeproblem. En idé, kanske skulle man säga förhoppning, är att mer regelbunden speltid under en säsong i Bournemouth faktiskt kan hjälpa Wilshere med detta, att han därmed blir starkare i kroppen.

Vissa saker kommer att vara likartade i Bournemouth som i Arsenal. Båda lagen försöker spela fotboll på ett jämförbart sätt. Någon stor anpassning på så vis behöver det inte bli för Wilshere. Helt säkert gjorde det också Bournemouth att föredra framför exempelvis Crystal Palace.

Andra saker är däremot annorlunda. Jack Wilshere är van att spela fotboll i Arsenal, ett lag som är vana vid att dominera de flesta motståndare. Att spela fotboll i Bournemouth innebär att spela fotboll i ett lag som istället kommer domineras av de flesta motståndare. Det är en väsentlig skillnad.

En annan skillnad är Wilsheres roll i laget. I Arsenal hade han varit mer av en spelare i mängden, en truppspelare, omgiven av stjärnor. I Bournemouth är det snarare Wilshere som kommer vara stjärnan, och ha ett stort ledaransvar på planen. Även detta bör vara utvecklande för honom.

Beslutet att låna ut Jack Wilshere fyller flera funktioner för Arsenal. Dels att Wilshere ska återfå matchtempo och självförtroende, och minska kön av mittfältare som vill ha speltid utanför Arsene Wengers kontor. Dels hoppas man kanske att ett Wilshere-förstärkt Bournemouth ska kunna nypa en och annan poäng av sina konkurrenter.

För Jack Wilshere är det ett beslut med två syften. Att försöka få den egna karriären på fötter igen rörande sig framåt, möjligen med sikte på att återta sin plats i Arsenal eller i någon annan storklubb. Och naturligtvis att försöka ta sig tillbaka till det engelska landslaget.

Det är inte ett beslut utan risk. Även om Wilshere gör succé i Bournemouth är det inte säkert att det ger honom tillbaka platsen i Arsenal, eller att det vore rätt beslut för honom själv att gå tillbaka till Arsenal. Skulle han däremot misslyckas i Bournemouth så kommer ett redan svagt rykte bli desto mer skamfilat.

Men för Jack Wilshere är det en risk han helt enkelt måste ta. Och man kan bara beundra och applådera modet att faktiskt ta risken snarare än att söka tryggheten på Arsenals bänk. Att faktiskt ta ansvaret för sin egen karriär utan att tycka synd om sig själv och skylla på tränare som inte förstår honom.

Om fler engelska spelare vågade ta samma typ av risk och fatta lika modiga beslut så skulle kanske inte Englands landslag behöva både nöd och näppe att göra ett enda mål på Slovakien på totalt två matcher.

Hur jobbar man vidare efter en sådan succé? Jo, naturligtvis sparkar man managern som var ansvarig. Hälften av spelarna som värvades inför förra säsongen har därefter lämnat klubben. En ny manager anställs och ytterligare tio spelare köps eller lånas in till klubben. Walter Mazzarri är en minst sagt ambitiös anställning av Watford, men han har också ett mycket stort jobb framför sig att få ihop Watford lika effektivt som sin företrädare.

Vad Walter Mazzarri framför allt behöver arbeta med är att göra Watford till ett jämnare fotbollslag. Watford inledde förra säsongen närmast sensationellt och tillbringade stora delar av hösten på tabellens övre halva med sikte på de europeiska cupplatserna. Men under våren började Watfords resultat svikta och laget sjönk i tabellen. Möjligen ett utfall av trötthet. Mazzarri måste använda spelartruppen som helhet bättre än vad Sanchez Flores gjorde.

Mazzarri är en taktiskt flexibel manager som kan använda flera formationer under en och samma match. Den som har gjort honom mest känd emellertid är hans 3-5-2-formation. Tre av dagens Watfordspelare – Miguel Britos, Juan Zuñiga och Valon Behrami – spelade under Mazzarri i Napoli och bör känna till hans sätt att spela fotboll. Hur som helst kommer det bli en taktisk omställning för Watford som tvingas hantera tvära kast mellan säsongerna.

Anställningen av Walter Mazzarri skapar en märklig luddighet av vad man egentligen ska förvänta sig av Watford. Å ena sidan är det en ambitiös anställning som rimligtvis reflekterar en önskan från Watfords sida att avancera uppåt i tabellen och hävda sig på dess övre halva. Verkligheten är å andra sidan i nuläget att Watfords enda realistiska målsättning och definition av en lyckad säsong är att hålla sig kvar i Premier League. Allt därutöver kan bara ses som en bonus.

LINEUP (3-5-2):
GK – Heurelho Gomes
DC – Younes Kaboul
DC – Miguel Britos
DC – Craig Cathcart
WR – Juan Zuñiga
WL – José Holebas
DM – Valon Behrami
CM – Etienne Capoue
AM – Roberto Pereyra
FW – Troy Deeney
ST – Odion Ighalo

Försvar – (+++)
Försvaret är måhända inte helt samspelat ännu men består av ett antal ganska skickliga spelare. Kaboul, Prödl och Britos är skickliga mittbackar. Mazzarri har kompletterat med ett antal kompetenta wingbackar såsom Zuñiga, Janmaat och Paredes utöver Holebas.

Mittfält – (++)
Förhållandevis starkt mittfält i defensiva termer. Behrami, Capoue och Watson ger bra bredd på det centrala mittfältet. Vissa frågetecken existerar kring kreativiteten på mittfältet men spelare som Pereyra och Success adresserar det behovet.

Anfall – (++)
Duon med Deeney och Ighalo var oväntat produktiv och effektiv under förra säsongens första halva, men stannade av därefter. Är i behov både av understöd och avlastning. Vilket är tanken att de ska få av Sinclair och Okaka som värvats under sommaren.

TRANSFERFÖNSTRET – (++)
Man försöker förgäves hitta någon slags metod i Watfords återkommande sommargalenskap. Det är mängder med spelare in liksom det är mängder med spelare ut. Kvantitet före kvalitet kan tyckas, men värvar man så många spelare varje år så är det kanske bara sannolikt att några värvningar faktiskt blir bra till sist. Watford har förstärkt sin backlinje under sommaren men hade behövt göra mer med sitt mittfält och anfall.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Roberto Pereyra
Watford har en förhållandevis bra anfallsduo i Troy Deeney och Odion Ighalo men det blev också tydligt under förra säsongen att de behöver ett understöd från mittfältet. Watford har sett tunna ut där men Pereyra är värvad av just det skälet och måste lyckas om Watford ska lyckas.

Frågetecken: Heurelho Gomes
Fantastisk i vissa matcher, ofattbart slarvig och släpphänt i andra matcher. Ett tungt skäl varför Tottenham valde att ersätta honom. Men i en klubb som Watford kan hans högstanivå räcka till. Behöver dock bli jämnare i sina insatser om Watford ska slippa nedflyttningsstriden.

Utropstecken: Isaac Success
Mycket talangfull 20-årig nigeriansk landslagsman. Watford slog sitt eget transferrekord för Success i sommar och hoppas naturligtvis mycket på sin värvning. Att han ska förmå bredda Watfords spel samt kunna bidra med viktiga mål.

Kritisk framgångsfaktor: En bra början
Watford tog bara 17 poäng på sina sista 21 ligamatcher förra säsongen, vilket är ett poängsnitt per match som hade placerat Watford under strecket om det inte hade varit för de 17 första matcherna. Laget behöver visa för sig själva att det var hösten snarare än våren som speglade dess kvaliteter. Givet det kontroversiella i beslutet att sparka den uppskattade Quique Sanchez Flores så behöver även Walter Mazzarri en bra början.

VAD TALAR FÖR WATFORD?
En taktiskt drillad manager som kan organisera ett försvarsspel och sätta upp ett kontringsbaserat anfallsspel, kan passa Watford förutsättningar bra den här säsongen.

VAD TALAR MOT WATFORD?
Ett tunt och inte överdrivet högkvalitativt mittfält och anfall. Turbulens och en hög personalomsättning i laget och i klubben. Ett förhållandevis svagt fotbollslag som inte har blivit märkbart starkare under sommaren.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#19). Watford överraskade oss alla under förra säsongens första halva då de var en sensation i ungefär samma omfattning som Leicester. Men till skillnad från Leicester så fortsatte inte Watford överraska. Watfords svaga vårsäsong var knappast någon tillfällighet utan snarare en återgång till det normala. Och hur omtalad Walter Mazzarri än är så är det väldigt svårt att se hur Watford har blivit bättre inför den här säsongen. Mazzarri gör det bra om han under sin första säsong i England dels håller sig kvar på jobbet, dels håller sig kvar i Premier League. (17-19)

Linhem (#14). Mazzari är en bra och fascinerande manager som kan upprepa Watfords framgångsrika säsong ifjol. Hans historia som en “forward-viskare” talar också för att han ska kunna få Ighalo (bara två mål från februari och framåt) att göra mål igen. Det som ser ut att saknas är offensiva och kreativa spelare, just därför kan Pereyra från Juventus få en väldigt viktig roll. Hoppas Guediora kan hålla sin plats i laget, han sätter oftast en handful stenhårda långskott per säsong. Trist att inte Ikechi Anya fick chansen (såld till Derby) nu när Watford spelar med wingbacks igen, vilket är hans optimala position. (12-16)

WATFORD SOM TV-SERIE: Nip/Tuck
Jobbigt aktuell och relevant serie om den skönhetsindustri och konsumtion av ytlighet som har blivit en så framträdande aspekt av det moderna samhälle som växt fram. Skildrar två plastikkirurger som driver sin egen firma McNamara/Troy och ständigt balanserar på anständighetens gräns vad gäller att göra profit på sina klienters osäkerhet kring sina egna verkliga eller, som så ofta, inbillade imperfektioner. En nip här, en tuck där, en till här, lite mer är alltid lite bättre.

I en match mellan Man City och West Ham svingar alltså Sergio Aguero ut en arm och armbåge i huvudets riktning mot Winston Reid. Man kan diskutera varför men det spelar ingen roll. Aguero slipper utvisning vilket definitivt hjälper Man City vinna matchen och gör det svårare för West Ham att ta en poäng. Efter matchen får Aguero precis den avstängning han måste förstå att hans armbåge riskerar leda till.

Vilka fans, Man Citys eller West Hams, är det som efter den här matchen ylar mest och högst om att ha blivit orättvist behandlade? Jodå, you guessed it alright. Det är en ding-ding värld.

Det går så klart att gömma sig bakom teknikaliteter i den disciplinära processen kring vad domaren såg och inte såg. Men när man tvingas gripa efter teknikalitetens halmstrå så kanske man inte hade det starkaste caset till att börja med. Det större problemet i sådana här disciplinfrågor anser kanske jag dessutom vara när spelare som begår förseelser slipper bestraffning, vilket händer alldeles för ofta, snarare än när spelare som begår förseelser faktiskt får bestraffning.

Den relevanta diskussionen i det här ärendet är inte det påstått orättvisa med en fullt rättvis avstängning av en Man City-spelare. Den relevanta diskussionen gäller istället rådande otydlighet och godtycklighet kring den engelska fotbollens disciplinära process i samband med match. Något som med jämna mellanrum drabbar alla engelska klubbar.

Kanske ligger den stora svagheten i den här besattheten med att i efterhand enbart ta upp sådant som domaren påstås inte ha sett. Det öppnar nämligen upp för oundvikliga gråzoner och frågetecken, för vem kan egentligen säga vad en annan person har sett och inte sett?

Dessutom missar den regeln helt att vad en domare måste göra på planen inte bara är att lyckas se en händelse, utan därtill uppfatta den, bedöma den, utan tillgång till repriser, och med detta mycket begränsade underlag, i en ofta fientlig och utsatt arbetsmiljö, fatta ett beslut om situationen. Det säger sig helt och hållet självt, för vem som helst med ett minimum av mänsklig insikt, att inte alla dessa beslut blir bra. Något annat vore helt enastående.

Hur ska man då korrigera sådana här obra beslut i efterhand? Ja, då har FA kommit fram till att de kan revidera disciplinära beslut i efterhand. Men, i en politisk kompromiss med domarskrået, som självklart inte vill bli omyndigförklarade i efterhand, har man alltså kommit fram till att detta endast gäller för sådana förseelser som domaren inte har sett, annat än i mycket synnerliga undantagsfall.

(Här gjorde jag ett antagande att det är önskvärt att korrigera obra beslut i efterhand. Ett inte helt orimligt alternativt förhållningssätt vore så klart bara att säga att besluten som fattas under matchen, bra såväl som dåliga, gäller oavsett vilket. Att lagt kort ligger. Gilla läget bara.)

Och därmed är alltså själva luddigheten skapad. För naturligtvis kommer där finnas en benägenhet för aktuell domare att vilja korrigera dåliga beslut och skipa rättvisa i efterhand, och här finns alltså en praktisk möjlighet. Och naturligtvis finns det ett professionellt intresse både hos domaren och hans organisation, PGMOL, att värna skråets och sitt eget rykte genom att sålla bort de värsta felbedömningarna.

Man skulle till och med kunna hävda att möjligheten att göra just detta är syftet med hela proceduren. Problemet är bara att det är inte transparent, det tvingar domarna att själva retirera bakom teknikaliteten av vad de säger sig ha sett och inte sett, och därmed misstänkliggör det domarskrået och själva motivet med att försöka korrigera dåliga beslut i efterhand.

Vad man istället borde göra, vilket är något jag har påtalat i åratal, är att ge domarna möjlighet att videogranska matchen i efterhand, i direkt anslutning till matchen, och då ompröva disciplinära beslut under matchen. Vilket både ska kunna gälla gula och röda kort som har delats ut under matchen, och att dela ut gula och röda kort i efterhand som aldrig delades ut under matchen. Oavsett om det gäller tacklingar, filmningar, maskande, olämpligt uppträdande etc.

Det vore ingen perfekt reform. Det kan inte ändra vad som faktiskt skedde under matchen, det är en annan domarstödsfråga om användandet av teknik och videogranskning under match. Men det underlättar beslutsfattandet för domare och ger dem en möjlighet att korrigera dåliga beslut. Det håller kvar vid idén att det är domaren och ingen annan som dömer matchen. Dessutom slipper vi ifrån den omöjliga debatten om vad en domare har sett och inte sett.

Den följer dessutom en god riktlinje för alla som eftersträvar rättvisa, nämligen keep it simple! Ju färre mellanhänder och ju färre regler, desto lättare är det att upprätthålla rättvisa, transparens och tydlighet. Men när byråkrater och myndigheter försöker uppnå rättvisa leder det alltid till att de producerar fler regler, inte färre. Men med fler regler ökar otydligheterna, luckorna i regelverket, paragrafrytteriet och teknikaliteternas terror.

Vi skulle också slippa ifrån anklagelser om påtryckningar och korruption likt de som följt i spåren av tidigare Premier League-domaren Mark Halseys uttalanden om PGMOL, som enligt honom ska ha uppmanat domare att ljuga om vad de sett respektive inte sett under match. Det är en fråga som lär utredas om det ligger någon substans i den, eller om det bara är en del av en personkonflikt mellan Halsey och PGMOL:s ledning, men det är oavsett vilket aldrig bra när liknande misstankar uppstår.

Även det är så klart något som skulle kunna undvikas med en reform där domare får videogranska sin match i efterhand. Då finns nämligen inte längre någon anledning, eller ens möjlighet, att ljuga om vad man har sett eller inte sett. Fotbollen kommer så klart alltid ha sitt koppel av stråltanter som anser att domslut är ägnade att gynna eller missgynna det ena eller andra laget, det går inte att komma ifrån eller att reglera bort, oavsett system. Alltså får man strunta i det.

Dessutom skulle vi kanske slippa en minst sagt hycklande diskussion där vi med hjälp av formella teknikaliteter försöker intala oss själva och andra, meddelst ändlös upprepning, det rättvisa i att skyldiga spelare med en viss färg på tröjan inte bestraffas, det orättvisa i att de bestraffas, eller det rättvisa i att oskyldiga spelare med en annan färg på tröjan blir bestraffade, utifrån vad vi intalar oss själva att domaren har eller inte har sett.

Som om det faktiskt vore rättvisa vi eftersträvade med dessa försök. Det är kanske tur att det faktiskt är domarna som dömer trots allt. Hur mycket vi än gnäller på dem.

Det pratas naturligtvis mycket om hur England ser sig själva som världsmästare även fast verkligheten är en helt annan. Det är ju som det är med det men kort sagt kan man ändå säga att England definitivt är världsmästare på i alla fall två saker. Att klara sig genom VM- och EM-kvalgrupper. Samt att göra fiasko i själva mästerskapen.

Nu är det alltså dags för ännu ett kval. Kan England skaka av sig sommarens fiasko lika lätt som de skakade av sig VM-fiaskot för två år sedan? Det följdes ju upp av ett perfekt genomfört EM-kval i vilket England vann samtliga matcher de spelade. Då som nu inleddes kvalspelet med en tuff match. Schweiz borta för två år sedan, Slovakien borta den här gången.

Det är svårt att inte se paralleller mellan England och Sverige under upptakten till detta VM-kval. Båda landslagen kommer stukade från sommaren och ett misslyckat mästerskap. Båda landslagen har bytt förbundskapten, i det ena fallet planerat sedan tidigare och i det andra fallet inte oväntat men heller inte planerat.

Både England och Sverige har dessutom fått jobba med en kulturförändring i själva landslagen. Sverige har behövt bryta upp den negativism, slutenhet och det sura minspel som präglat landslaget under flera år. För England handlar det om en negativism av ett annat slag. Att försöka få de engelska spelarna att spela i landslaget med glädje och trygghet igen.

Vissa skillnader finns däremot. Sverige måste försöka hitta sin bäring igen och anpassa sig sedan landslagets stora fixstjärna tillsammans med flera äldre trotjänare har valt att tacka för sig. England å andra sidan kan bygga vidare med samma spelare de hade tillgång till innan EM. Ingen tongivande spelare har avslutat sin landslagskarriär.

Sam Allardyce har också tagit ut en välbekant VM-kvaltrupp som inte innebar några större förändringar jämfört med EM-truppen. Det finns naturligtvis en logik i detta. Att inte börja experimentera för mycket på en gång inför vad som faktiskt är en både viktig och tuff VM-kvalmatch. Utrymme för experimentation finns senare.

Samma resonemang verkar återfinnas i valet av taktisk uppställning. England ser ut att tillämpa en 4-2-3-1-uppställning ikväll, samma typ av uppställning som de flesta spelare är välbekanta med från sina klubblag. Helt säkert ett led att få spelarna att känna en större trygghet i att spela i landslaget. Och att spela dem i samma positioner som i sina respektive klubblag.

Varje landslagscykel kan sägas pågå i två år, det vill säga innehållandes själva kvalspelet och det därpå följande mästerskapet. En förbundskapten kommer rimligtvis inför varje landslagscykel ha en ungefärlig uppfattning om vilka spelare han kommer använda sig av under denna cykel. Detta lär inte förändras i någon väldig utsträckning.

Det ger naturligtvis viss förtur åt de spelare som nu är med i Allardyces VM-kvaltrupp. Om de inte rakt av gör bort sig så har de goda chanser att vara med längs hela resan. Men allt går inte att förutse. Och det kan vara lite intressant att fundera kring fem spelare som inte är med i den här VM-kvaltruppen, men som definitivt borde ges chansen under denna landslagscykel:

Marcus Rashford. För ett år sedan visste vi knappt vem den här spelaren var något hårdraget. Sedan dess har han både hunnit med att bli uttagen i EM-truppen och därefter ”petas” tillbaka till U21-landslaget. Men det är uppenbart att det är en stor talang och det vore slöseri om inte Rashford får fler chanser under de kommande två åren.

Matt Targett. Mycket talar för att Luke Shaw är det ordinarie alternativet som Englands vänsterback under en överskådlig framtid. Targett har börjat ta platsen före Ryan Bertrand i Southampton och borde därmed ligga på gränsen till landslaget. Givet Shaws skadehistorik vore det inte fel att coacha in fler spelare på den positionen.

Rob Holding. Det har gått snabbt för Holding men det är han ju knappast ensam om. Värvades till Arsenal under sommaren och fick på grund av skador göra omedelbar debut, utan att för den sakens skull göra bort sig. Med två mittbackar i landslaget över 30 år bör en prioritet vara att börja spela in också yngre mittbackar.

Joe Gomez. I grund och botten samma resonemang kring Gomez som kring Holding. Englands backlinje var den på pappret svagaste lagdelen inför och under EM och det är något som Sam Allardyce behöver jobba med på längre sikt. Gomez har haft allvarliga skadeproblem men kan spela både mittback och vänsterback vid behov.

Nathan Redmond. Något som Sam Allardyce verkar satsa på som Roy Hodgson glömde bort är att faktiskt använda sig av yttermittfältare och försöka bredda spelet. Ett problem är så klart att England inte har ett överflöd av just sådana spelare. Redmond är dock en av dem, har ett par bra säsonger bakom sig, och ser ut att kunna utvecklas bra i Southampton.

Fokus här har legat på lite yngre spelare. Det känns naturligt och självklart att mer etablerade spelare som Ross Barkley, Jack Wilshere, Mark Noble med flera, även de ges chansen att spela sig in i landslaget, beroende på hur det går för dem under säsongerna som kommer. Det kommer naturligtvis i viss utsträckning påverkas av skador och avstängningar.

Viktigt för Sam Allardyce att få en bra start på som förbundskapten. Dessutom är ett VM-kval betydligt mer svårforcerat än ett nutida EM-kval. Det finns inte riktigt utrymme för några större misstag. En förlust för England ikväll vore alltså illa på flera sätt.

Det kan bara betraktas som positivt inför den här säsongen. Möjligen hade Tottenham en bättre chans än någonsin tidigare att vinna ligan just förra säsongen, men de lär helt säkert drivas av både hunger och revanschlusta den här säsongen, och de vet med sig att de som lag har alla förutsättningar att hävda sig mot ligans alla konkurrenter. De har nu också erfarenheten av att ha deltagit i en titelstrid.

Det stora frågetecknet inför säsongen är egentligen bara hur mycket bättre deras konkurrenter har blivit. Inte minst från de båda Manchesterklubbarna, men även den mer lokala konkurrenten Chelsea, har det pumpats mängder av testosteron på transfermarknaden under sommaren, och med nya managers av allra högsta klass. Tottenham kan inte konkurrera med dem vad gäller pengar och värvningar, däremot med kvalitet, karaktär och kompetens.

Den nya säkerheten i Tottenham har också givit sig till känna i hur klubben agerar på transfermarknaden. Tidigare säsongers skjutande med hagelbössa fällandes ett stort antal spelare har förbytts i mer tydligt precisionsskytte. De värvningar som har gjorts – Vincent Janssen, Victor Wanyama, Moussa Sissoko, Georges-Kevin N’koudou – känns genomtänkta och välstuderade. Naturligtvis speglar detta också lagets status, större grepp är inte nödvändiga.

Med nya TV-avtal, flertalet satsande klubbar, och ett inflöde av ny manager- och spelartalang har klimatet i Premier League hårdnat ytterligare. Det finns fler klubbar med höga ambitioner än vad det finns ligaplatser att rent konkret uppfylla dessa ambitioner. Alltså blir det nödvändigt att omkalibrera vad det innebär att lyckas respektive misslyckas i Premier League.

Givet att Tottenham var indragna i titelstriden redan förra säsongen så är det en fullt naturlig ambition att Tottenham gör ett nytt försök denna säsong. Det måste vara deras ambition att vinna ligan. Det betyder däremot inte att det automatiskt är ett misslyckande om de inte skulle lyckas den här säsongen heller, så hård är konkurrensen. Men de behöver i alla fall befinna sig i titelstriden och det vore ett steg bakåt för dem om de inte lyckas kvalificera sig till Champions League.

Champions League är självklart en ny utmaning för Tottenham också den här säsongen. De har hamnat i en grupp som på samma gång kan ses som bekväm och besvärlig. Tottenhams enda rimliga ambition med Champions League måste vara att ta sig vidare från gruppen och helt säkert hoppas Tottenham på att allra minst kunna upprepa bedriften senast de var i Champions League, nämligen att ta sig till kvartsfinal.

LINEUP (4-2-3-1):
GK – Hugo Lloris
DR – Kyle Walker
DC – Toby Alderweireld
DC – Jan Vertonghen
DL – Danny Rose
DM – Eric Dier
CM – Moussa Dembele
RW – Erik Lamela
AM – Dele Alli
LW – Christian Eriksen
ST – Harry Kane

Försvar – (+++++)
Ligans starkaste och bredaste försvar. Lloris är en väldigt skicklig målvakt. Under förra säsongen visade Alderweireld om och om igen att han var ligans bästa mittback och han bildade ett mycket samspelt par med Vertonghen. Det finns både väldigt hög kvalitet och bredd på ytterbacksplatserna. Tål skador utan att tappa i kvalitet.

Mittfält – (++++)
Även mittfältet i Tottenham håller mycket hög klass, och snuddar på en femma i betyg. Kvaliteten är mycket hög. Det defensiva mittfältet ger ett utmärkt skydd till den egna backlinjen vilket ger ytterbackarna utrymme att anfalla. Offensivt håller spelare som Lamela, Eriksen, Alli med flera hög klass. Bakom dem finns backup-spelare av hög kvalitet. Kan brista något i kreativitet.

Anfall – (++++)
Harry Kane har varit en av ligans främsta målskyttar under de två senaste säsongerna och måste ses som en mycket stark anfallskraft. Vincent Janssen är en klok värvning som tillför kvalitet till anfallet utan att utgöra något särskilt hot mot Kanes status. Viss oro bör dock finnas hur anfallet fungerar om Kane drabbas av en längre skada.

TRANSFERFÖNSTRET – (+++)
Tottenham har inte agerat särskilt expansivt under transferfönstret vilket för all del beror på att de inte har haft någon större anledning att göra det. Tottenham var under stora delar av förra säsongen Englands bästa fotbollslag och man var det inte för att man hade de absolut bästa spelarna utan för att man var det bäst fungerande laget. Victor Wanyama och Moussa Sissoko är dock riktigt starka förstärkningar och försäkringar defensivt och offensivt på mittfältet. Janssen kan visa sig bli en mycket viktig värvning inte minst för att lufta Kane.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Moussa Dembele
Det har märkts under säsongsinledningen hur viktig Dembele faktiskt är för Tottenhams spel, hans förmåga att vända upp och fördela bollen vidare även satt under tryck. Den väldigt viktiga länken mellan försvar och anfall för Tottenham. Måste fungera.

Frågetecken: Heung-Min Son
Hade en första säsong med varierad framgång för Tottenham och det var kanske på något sätt talande att han redan den här sommaren ryktades vara på väg tillbaka till Bundesliga. Blir dock kvar i klubben och måste bevisa sig den här säsongen.

Utropstecken: Erik Lamela
Sågs under några år som ett misslyckat köp för Tottenham men har under de senaste säsongerna börjat visa att detta var ett förhastat omdöme. Utvecklas fortfarande och börjar visa tecken på att den här säsongen kunna ta klivet upp som en världsspelare.

Kritisk framgångsfaktor: Säsongsavslutningen
Det har varit ett återkommande mönster i egentligen alla Mauricio Pochettinos lag att de tröttnar mot slutet av säsongen. Hans fysiska och intensiva spelstil leder till detta. Givet att Tottenham under sina fem sista matcher den här säsongen ställs mot bland andra Arsenal, West Ham, Leicester och Man Utd är det viktigt att detta adresseras. I det ljuset blir viktiga breddköp som Janssen, Wanyama och Sissoko desto viktigare.

VAD TALAR FÖR TOTTENHAM?
Englands bästa lag under den största delen av förra säsongen. Väldigt starkt försvar, kraftfullt mittfält och dynamiskt anfall. Bästa balansen mellan försvar och anfall. Samspelt lag med erfarenhet från titelstrid. Väldigt bra bredd och konkurrens i spelartruppen.

VAD TALAR MOT TOTTENHAM?
Mördande konkurrens. Bristande rutin i att balansera Champions League och Premier League. Viss avsaknad av kreativitet framåt och känsliga för skador i anfallet.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#1). Att Tottenham har kvaliteten att vinna Premier League så vi prov på redan förra säsongen, den kvaliteten har inte blivit mindre inför den här säsongen, snarare tvärtom. Men med förra säsongens avslutning går Tottenham även in i den här säsongen inte bara med vetskapen att de kan vinna ligan, utan hungern och revanschviljan att vinna den och rätta till vad som gick fel förra säsongen. Någon lätt uppgift blir det sannerligen inte men Tottenham har, kanske till skillnad från sina främsta konkurrenter, lagspelet att kunna lyckas. (1-5)

Linhem (#3). Det är tråkigt att inte tro på Spurs efter hur bra och nära de var att vinna ligan ifjol. Men samtidigt känns konkurrensen starkare och även om jag gillar allt Bielsa-relaterat är det möjligt att se ett lag spelandes för Pochettino springa in i väggen under nästa vår. Jag gillar deras värvningar och deras bredd ser bra ut om flera av deras imponerande ungdomar kliver fram den här säsongen. Väldigt viktigt lär bli det att Dele Alli kan spela lite överallt och i olika roller på mittfältet. Krävs mycket för att alla nyckelspelare från ifjol ska prestera lika bra och hålla sig lika friska. Daniel Levy är ond! (1-5)

TOTTENHAM SOM TV-SERIE: Seinfeld
Tottenham är en fantastiskt creddig fotbollsklubb. Det är på något sätt fint att hålla på dem. Seinfeld var en fantastiskt creddig TV-serie. Det var den intelligenta komediserien under 1990-talet, inte lika mainstream som Friends och därför lite finare att gilla. Dessutom med en ganska mörk sida. Där vännerna var gull-gull så var dessa karaktärer kantiga och egoistiska. Kanske gav det också serien en realism som inte alltid var behaglig. Att den inte strök alla medhårs visas av det inte ovanliga publikomdömet om serien som ”too Jewish”.

Därför hör det exempelvis inte till vanligheterna att jag sätter mig och kollar på fotboll på en sportbar. Annat än om det är en match jag har ett något kursivt intresse för. Men det händer då och då, och kanske då främst av praktiska skäl, att behöva slippa rådda med käket på hemmaplan. Men då blir jag också ofta påmind om vad som orsakar min skepsis.

En antropolog som studerar beteendet och den sociala strukturen på sådana här sportbarer skulle nämligen kunna göra vissa observationer. I synnerhet runt större matcher som involverar de största och mest populära klubbarna såsom Liverpool, Man Utd, Arsenal, Tottenham, Chelsea, Barcelona, eller vilken som helst klubb som Zlatan Ibrahimovic spelar med eller mot.

Grabbgängen, som alltid brukar vara några till antalet, verkar vara ett närmast obligatoriskt fenomen runt dessa matcher. En samling män mellan 20-50 år, kanske en medianålder runt 30 år, kompisar direkt eller indirekt genom livet eller jobbet, som har bestämt sig för att gå ut på stan och kolla på fotboll tillsammans, äta gott och dricka några öl.

Och här talar jag om de civila alternativen. Det finns naturligtvis organiserade supportergrupper som samlas på sportbarer runtom i Sverige för att se sitt lag spela fotboll, men det är ett annat fenomen med ett annat beteendemönster som jag inte har någon större anledning att kommentera. Även om det säkert vore ett intressant fenomen i sig att titta närmare på.

Dessa grabbgäng, och det är verkligen grabbar, kvinnor finns i princip aldrig med och är det undantagsvis någon kvinna där så är hon med som någons sällskap och yttrar inte många bokstäver den kvällen, har en till synes tämligen vanlig social struktur och hierarki. Liksom de har sitt eget förhållande till själva fotbollen.

De gillar naturligtvis fotboll och sina lag. Men till skillnad från de organiserade supportergrupperna så är kanske inte fotbollen huvudsaken. Fotbollen, eller själva matchen, blir snarare en praktisk anledning att träffas. Inte på något sätt betydelselös men heller inte med de närmast religiösa ritualer som omgärdar vissa supportergrupper.

Varje grabbgäng har sitt alfahanneorakel. Det är denne alfahanne som i mångt och mycket styr samtalet, är den mest högljudde och inte sällan sitter mest bredbent av dem alla. Han har bestämda åsikter i varje ämne och styr vilka ämnen det pratas om. Han kan kort sagt allt, och allt han kan är direkt hämtat från Aftonbladets och Expressens rubriker.

Det är ingen tillfällighet att jag säger det där, för kunskapsnivån och innehållet i samtalet är av ett sådant slag att både ögon och öron blöder. Alla som någon läst tabloidernas rubriker vet hur otroligt vilseledande de oftast är. Inte blir det mycket bättre av att läsa själva artiklarna. Ändå är alltså detta utgångspunkten för så många samtal i dessa grabbgäng.

Jag var egentligen rätt tveksam till att alls skriva den här bloggen. För jag tycker verkligen att det är varje människas rättighet att titta på och följa fotboll helt utifrån sitt eget intresse och sina egna villkor. Några minimikrav i kunskap bör inte finnas för att få gå och kolla på fotboll. Möjligen är jag elitist, men absolut inte på så vis.

Men i just detta sammanhang får det sociala konsekvenser. För efter några timmar av ständigt upprepade truismer, varenda tänkbar klyscha som finns runt den engelska fotbollen, fullständigt galna påståenden som inte håller ens det mest grundläggande sunda förnuftstest, så drabbas i alla fall jag av den närmast våldsamma impulsen att resa mig upp och idiotförklara dem alla.

Istället lägger jag så klart band på mig och själv och väljer att istället gå därifrån. Definitivt om det är en match på gång som jag faktiskt är intresserad av. Jag såg Hull mot Man Utd på sportbar för en vecka sedan. Antalet grabbgäng runt Man Utds matcher har ökat den här säsongen, av någon anledning. Det blev en kvick hemfärd i halvtid.

Man hinner få sig många godbitar till livs på några timmar. Att undvika dem är i alla fall omöjligt. Där finns den vanliga om hur tröjförsäljning finansierar ett spelarköp på några dygn. Hur det står i den och den spelarens kontrakt att han måste spela, förmodligen någon spelare de själva inte anser borde spela. Och på det spåret fortsatte det.

Droppen som till sist fick bägaren att rinna över var killen som sade sig vara Liverpoolsupporter men som menade att han nu var tvungen att byta till Man Utd eftersom Zlatan Ibrahimovic spelar där. Då var det tur att servitrisen hade hunnit plocka bort köttkniven från mitt bord, annars hade den lördagskvällen tagit sig en helt annan och något oväntad sväng.

Dessutom förbryllar det mig en aning. För åldern i dessa grabbgäng betyder att det trots allt är människor som borde ha viss livserfarenhet, som har jobbat i några år, har pysslat med hushållsekonomin, har sina hus- och villalån, borde ha haft en del med kunder och leverantörer att göra, och så vidare. Men då ämnet blir fotboll är det som om denna livserfarenhet aldrig har existerat, som om fotbollen existerade utanför eller ovanför samhällets vanliga regler.

Det är inte dumma människor det handlar om. När media eller lokalpressen skriver om mer vardagliga ämnen, som ligger dem nära till hands, så finns där helt säkert insikten att det är vinklat och förenklat och något man bör förhålla sig skeptisk till. Men med fotbollen, kanske då den fungerar som en avkoppling från vardagen, sätts detta sunda förnuftets filter till synes helt ur spel.

Och jag hade inte haft några större problem med det om inte för i huvudsak av två skäl. Dels att denna högljutt framförda ignorans gör det svåruthärdligt att befinna sig i närheten. Dels att det går att vara minst sagt säker på att dessa grabbgäng är till stor del samma personer som reagerar upprört, ilsket och oförskämt varje gång de ser och hör en kvinna i en fotbollsstudio – eftersom kvinnor ju inget kan om fotboll.

Och om någon undrar hur det kommer sig att jag är så allergisk mot sådana här ”alla vet ju att…”-argument, och då i synnerhet journalister som motiverar sina egna åsikter med att alla ju vet att det ligger till på just det sättet, så räcker det att sätta sig en stund på en sportbar i samband med en stormatch. För vad alla vet är just precis vad som framkommer där.

Alla vet allt, utan att egentligen förstå särskilt mycket. Det finns något mycket grabbigt eller manligt med ett sådant förhållningssätt.

Swansea som tidigare har setts som ett föredöme av långsiktighet och stabilitet, ett narrativ helt säkert behjälpt av dess status som till 20% ägt av supportrar, började helt plötsligt drabbas av interna stridigheter. Garry Monk kom inte alls överens med Huw Jenkins. Francesco Guidolins status har varit tveksam under stora delar av sommaren. Under sommaren fick Swansea nytt amerikanskt majoritetsägande, vilket retade upp supporterägarna.

Mitt i denna röra skall alltså Swansea planera och förbereda sig för en helt ny säsong. Och det kan väl bara sägas ha gått så där. Mängder av spelare har lämnat Swansea. En hel del har kommit till Swansea, men ingen spelare av någon erkänd kvalitet. Swansea hade problem redan förra säsongen, men ser väsentligt svagare ut den här säsongen, allra helst i jämförelses med sina konkurrenter.

Swansea som har varit en glädje för engelska fotbollsälskare ända sedan de 2011 dök upp i Premier League riskerar med andra ord att ramla bakåt i seriesystemet igen. Francesco Guidolins jobb är att se till att så inte blir fallet, men känslan är samtidigt att han är en av de tränare som sitter mest löst så här i början av säsongen. En säsongsinledning som inte heller har varit det minsta uppmuntrande för Swansea.

Det säger aldrig något positivt om tillståndet i en klubb och med ett lag när dess nyckelspelare och galjonsfigurer väljer att lämna. Andre Ayew såg West Ham som ett bättre alternativ. Lagkaptenen Ashley Williams med många år i klubben rycker upp tältpinnarna och beger sig till Everton. Samtidigt väljer Joe Allen att inte återvända till klubben i vilket han gjorde sig ett namn inom den engelska fotbollen utan istället flytta till Stoke.

Sammantaget är det alltså en tuff säsong som väntar Swansea. Att lyckas för dem den här säsongen kan inte rimligtvis innefatta något mer än bara att lyckas hålla sig kvar i Premier League. Försäsongen har inte på något sätt gett Swansea bättre förutsättningar att lyckas än vad de hade förra säsongen, om något så tvärtom.

LINEUP (4-2-3-1):
GK – Lukasz Fabianski
DR – Angel Rangel
DC – Federico Fernandez
DC – Jordi Amat
DL – Kyle Naughton
DM – Jack Cork
CM – Leroy Fer
RW – Wayne Routledge
AM – Gylfi Sigurdsson
LW – Modou Barrow
ST – Fernando Llorente

Försvar – (++)
Ett försvar som har börjat gå upp i sömmarna. Amat och Fernandez är två kompetenta mittbackar. Hur van der Hoorn placeras in i backlinjen är en fråga för säsongen. Defensivt är Swanseas svagaste positioner ytterbackarna. Bra målvakt.

Mittfält – (+++)

Anfall – (+)
Här ser det tunt ut. Har tappat flera anfallare under de senaste året. Värvningen av Llorente känns som en ganska trött värvning som det är svårt att se hur den ska slå väl ut. Det mesta av förhoppningarna knyts till Borja, som inför säsongen värvades från Atlético Madrid.

TRANSFERFÖNSTRET – (+)
Ett av de svagaste fönstren i ligan. Swansea har varit i stort behov av förstärkningar men det mesta som har kommit in har varit mellanmjölk. Ser tunna ut i samtliga lagdelar men framför allt backlinjen och anfallet får mycket svårt att hävda sig i Premier League. Många frågetecken kring Swansea och hur det egentligen står till med klubben.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Gylfi Sigurdsson
Den spelare genom vilket mer eller mindre allt anfallsspel gick förra säsongen och så ser det ut att bli även den här säsongen, men med ett ännu större tryck på Sigurdsson att leverera. Måste göra en kanonsäsong om Swansea ska kunna hålla sig kvar.

Frågetecken: Fernando Llorente
Börjar bli till åren och det senaste året i Sevilla påminde inte alls om de framgångsrika åren i Athletic och den första tiden i Juventus. Känns som en ganska trött värvning av Swansea och det är upp till Llorente att bevisa att han fortfarande har krut i fötterna.

Utropstecken: Jefferson Montero
Inledde förra säsongen väldigt positivt men föll därefter tillbaka. Våldsamt ojämn spelare. Kan han hitta jämnheten den här säsongen och hålla sig på en hög nivå så blir han väldigt nyttig och viktig för Swansea.

Kritisk framgångsfaktor: Bortamatcherna
Endast Aston Villa, Norwich och Newcastle hade ett sämre facit på bortaplan förra säsongen än Swansea. Om de inte lyckas producera fler poäng än förra säsongens 17 poäng på bortaplan så har de gett sig själva ett allvarligt handikapp i nedflyttningsstriden.

VAD TALAR FÖR SWANSEA?
En hyfsat stabil grundstomme i laget av spelare som varit i klubben under ett antal säsonger. En bra defensiv grundorganisation.

VAD TALAR MOT SWANSEA?
Oroväckande tunt spelarmaterial i både backlinje och anfall. Negativ känsla i laget på grund av bristande förstärkningar och viktiga spelare som lämnat klubben. Bråkigt i och runt klubben.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#18). Det ser tunt ut i spelatruppen, och det ser inte alls vare sig engagerat eller organiserat ut på fotbollsplanen, eller för den delen vid sidan av fotbollsplanen. Det är svårt att se det som en tillfällighet att Ayew och Williams båda väljer att lämna Swansea den här sommaren. Ett mycket tydligt tecken på förfall. Nya amerikanska ägare lovade investeringar i spelartruppen men några sådana investeringar syntes aldrig riktigt till. Det blir en kämpig säsong för Swansea. Laget kan hålla sig kvar i Premier League, men oddsen ser inte goda ut. (16-18)

Linhem (#18). Jag ser en möjlighet för Swans att ha en Southampton-lightsäsong där de tappar tidigare tongivande spelare och nederlagstippas men kommer ut ännu bättre på andra sidan med billigare och mindre kända spelare. De har fortfarande ligans finaste funktionella centrala mittfält och sylvasst ytterspel. Men frågetecken överväger deras potential. Är Guidolin rätt man att rädda dem kvar? Har de en ledare i försvaret eller annanstans som kan ersätta Ashley Williams? Vad har Llorente kvar att ge? Borja Baston kan bli en kul nytt tillskott. Nya, men redan 22 år gamla, vänsterbacken Stephen Kingsley ser oförskämt stabil ut. (15-19)

SWANSEA SOM TV-SERIE: Six Feet Under
En något morbid serie, om än fantastisk, som maskeras som ett klassiskt drama och familjeporträtt med de klassiska relationsintrigerna om livet, problemen, glädjen, bråken och kärleken; men som i själva verket är lång reflektion runt döden och dess många olika aspekter. Vilket givet Swanseas kommande säsong på något sätt känns passande. Nate och David är de två bröderna som, när fadern i familjen går bort, får ta över begravningsbyrån som är familjeföretaget.

Nu ska man kanske inte klaga alltför mycket. Både sportsligt och ekonomiskt är The Championship, så andraliga det än är, ett rejält kliv uppåt i tillvaron för en allsvensk fotbollsspelare. Och där finns naturligtvis alltid möjligheten att ta sig upp i Premier League. Dessutom får väl svensk fotboll något skylla sig själva när man kör säsongen på tvärsen med gängse transferfönster.

Dessutom är det en rätt rolig grej som händer med The Championship. Det håller på att mer eller mindre bli en riktig svenskliga på kort tid. Gustav Engvall har alltså gått till Bristol City. Tidigare under sommaren har Pontus Jansson och Marcus Antonsson dragit flyttlasset till Leeds. Martin Olsson spelar i Norwich och Marcus Olsson i Derby County.

Det känns som om det finns goda chanser att jag glömmer någon svensk så här i skrivande stund. Liksom det känns att om så är fallet så kommer Kamrat Linhem så spydigt som bara möjligt att påpeka det för mig.

Engelsk fotboll har självklart varit väldigt stor i Sverige under lång tid. Tipsextra och ett i övrigt begränsat TV-utbud under årtionden har lugnt men säkert uppfostrat generationer av svenska fotbollstittare. Svenska Spels nya reklam om den svengelska fotbollskulturen spelar rätt snyggt på det här speciella förhållandet mellan England och Sverige.

I The Championship finns naturligtvis många gamla klubbar som är väldigt välkända i Sverige. Fulham, Wolverhampton, Queens Park Rangers, Leeds, Derby County, Nottingham Forest, Sheffield Wednesday, Ipswich, Blackburn Rovers – alla klubbar som så fort vi ser deras namn likt pavlovska hundar hör ett dovt pling inuti våra huvuden.

Här finns naturligtvis en alldeles utmärkt möjlighet för svenska TV-kanaler att skapa sin lilla nisch. Viasat äger rättigheterna till Football League i Sverige och borde kunna se den ökade svensknärvaron i The Championship som en möjlighet att mer systematiskt och regelbundet visa matcher därifrån, med någon slags studio- eller webproduktion i bakgrunden.

Det är dessutom inte vilka klubbar som helst som de svenska spelarna tillhör fär närvarande. Bröderna Olsson förväntas konkurrera i toppen av tabellen med Norwich respektive Derby County. Gustav Engvalls Bristol City befinner sig efter fem matcher på playoff-plats, och måste betraktas som en spännande klubb. Och ja, Leeds är ju alltid Leeds.

The Championship ser dessutom ut att ha alla möjligheter i världen att bli en ruggigt spännande liga den här säsongen. Allas storfavorit Newcastle började knackigt men ser ut att vara på väg att få upp ångan. Den tidiga haren i tabellen är däremot Huddersfield, den gamla storklubben från Yorkshire, som efter fem omgångar har fyra vinster och en förlust.

Nästan lika övertygande har Fulham börjat. Fulham som jag placerade under nedflyttningsstrecket inför säsongspremiären är obesegrade även de efter fem omgångar, med tre vinster och två oavgjorda. Förra säsongen menade jag att Leicester skulle sluta sist i tabellen. Det är bara för Fulham att tacka och ta emot för min årliga omvända jinx.

Aston Villa har fått en riktigt jobbig säsongsinledning, med endast en vinst på sina första fem matcher. Vilket inte precis har lyckats hålla klubbens nye ägare Tony Xia på något särskilt bra twitterhumör. Livet i The Championship ser helt enkelt inte ut att bli riktigt så enkelt och problemfritt som Tony Xia förmodligen hoppades.

Derby County är en annan klubb som tippats i toppen av tabellen men som har haft en mycket tveksam säsongsinledning, med en enda vinst. Livet för Nigel Pearson har inte börjat så bra sedan hans återkomst från exilen. Men det finns goda skäl att tro att både Derby County och Aston Villa kommer att skärpa till sig vad säsongen lider.

Bakom ledarflocken jagar Wolves, som under sommaren har fått ny kinesisk ägare och som vid sidan av Newcastle är den klubb som har gjort de största och mest spektakulära värvningarna. Det har varit en lovande start på säsongen för Wolves som med sina värvningar ser ut att positionerat sig som en mycket tydlig outsider för uppflyttning.

Ja, ni hör. Det finns naturligtvis svenska fotbollsspelare utspridda i en hel del ligor runtom i Europa. Men vid sidan av de tre-fyra största ligorna så låter fortfarande The Championship mer spännande än alternativen. Så håll ett getöga på hur det går för Derby County, Norwich, Leeds och Bristol City i The Championship den här säsongen. Följ inte minst den övre halvans dramatiska streckstrider.

Och dit några börjar gå, följer strax fler dem i hälarna.

Och så har ekorrhjulet snurrat. Men nu såg det ut att vara stopp på det. Först genom att Sam Allardyce anställdes och faktiskt började få ordning på Sunderland igen. Men ett engelskt EM-fiasko senare och Allardyce var inte längre Sunderlands manager. Här gjorde dock Sunderland ett bra val för en gångs skull och anställde David Moyes, en på de flesta sätt naturligt efterträdare till Allardyce.

På förhand känns David Moyes som ett väldigt klokt val. Kan han göra för Sunderland vad han en gång redan har gjort för Everton så vore det självklart ett stort steg framåt och uppåt för Sunderland. Hittills har dock inte Moyes fått någon större hjälp av klubbledningen att förstärka laget. Väldigt lite pengar har investerats och flera spelaraffärer har gått i stöpet. Det blir en tuff uppgift för Moyes som redan flaggat för att Sunderland knappast kan förvänta sig något annat än ännu en nedflyttningsstrid.

David Moyes har ändå tagit sig an jobbet på ett konstruktivt sätt. Istället för att gnälla i tidningarna om för lite pengar har han försökt vända på mynten, dels genom att plocka över spelare billigt eller på lån från Man Utd och Everton, dels genom att vittja den egna klubbens ungdomsled. Men en stor del av sommaren har också ägnats åt att hantera spelare som vill lämna klubben, främst bland dem Lamine Kone.

Situationen känns i nuläget mer eller mindre hopplöst för Sunderland som behöver få ut mesta möjliga av sitt spelarmaterial för att kunna hålla sig kvar i Premier League. Det går inte att prata om några större ambitioner för Sunderland, den enda definitionen av en lyckad säsong för dem är att lyckas hålla sig kvar i Premier League. Allt därutöver kan enbart betraktas som en bonus.

LINEUP (4-4-2):

Försvar – (+)
En svag lagdel som Sunderland inte har lyckats förstärka nämnvärt under sommaren. Problemen blev inte mindre med beskedet att lagets ordinarie målvakt Mannone är skadad och blir borta i tre månader. Kone och van Aanholt är kompetenta spelare men där bakom ser det väldigt tunt ut.

Mittfält – (++)
Mittfältet ser något mer välbesatt ut men där är ingen större skillnad. Kirchhoff skyddade backlinjen bra förra säsongen. Mycket av mittfältets kvalitet beror på vilka prestationer Moyes lyckas få ut av Januzaj. Rodwell, Pienaar med flera är skickliga men tämligen ospektakulära spelare.

Anfall – (++)

TRANSFERFÖNSTRET – (+)
Sam Allardyces befordran till Englands förbundskapten krånglade till sommaren för Sunderland. David Moyes kom förvisso in tämligen snabbt men inte särskilt mycket har hänt under sommaren och klubben har inte alls investerat i den utsträckning som laget faktiskt behövde. Ett par spelare på väg till klubben har också hoppat av i dagarna, vilket gör Sunderlands situation mer bedrövlig än förväntat.

NYCKELFAKTORER

Nyckelspelare: Jermain Defoe
Notoriskt effektiv målskytt. Måste ha en minst lika bra säsong som förra säsongen om Sunderland ska ha något som helst realistiskt hopp om att kunna hålla sig kvar i Premier League.

Frågetecken: Jack Rodwell
Stort löfte i Everton som därefter tog det inte helt genomstekta beslutet att pröva lyckan i Man City. Måste nu veva igång sin karriär igen i Sunderland och det har han nu inte bara chansen att göra under sin nygamle manager, det är något Sunderland verkligen behöver.

Utropstecken: Adnan Januzaj
Spåddes en lysande framtid i Man Utd, men har fått mycket kritik för sin inställning. Hans allra bästa säsong hittills kom dock under just David Moyes i Man Utd, och det verkar finns stort ömsesidigt förtroende mellan Moyes och Januzaj.

Kritisk framgångsfaktor: Mittfältet
Sunderland är för begränsade i lagets båda ändar. Kvaliteten i försvaret är för låg för att Sunderland ska kunna hålla ut utan bra hjälp från mittfältet. Defoe är samtidigt effektiv men måste få understöd från mittfältet för att kunna leverera. Moyes första prioritet för att ge Sunderland en chans den här säsongen blir att ordna sitt mittfält.

VAD TALAR FÖR SUNDERLAND?
Välrenommerad manager med ett bra track record vad gäller organisation och defensiv. En väldigt effektiv anfallare med bottenlagmått mätt.

VAD TALAR MOT SUNDERLAND?
Mycket ojämn kvalitet i en tunn spelartrupp. En bristfällig backlinje bakom ett något tunt mittfält. Bristfälligt stöd från klubbledningen och dålig investering under sommaren.

SÅ GÅR DET!

Hyllman (#16). Det fanns stora förhoppningar sedan Sam Allardyce räddat kvar Sunderland i Premier League med tendenser till ett bättre spel. Dessa förhoppningar höll i sig när David Moyes sedan efterträdde Allardyce. Men sommaren har inte motsvarat dessa förhoppningar. En svag spelartrupp har inte förstärkts i tillräcklig utsträckning, lagets brister har inte åtgärdats och saknar tydliga styrkor gentemot sina konkurrenter. Moyes måste tälja guld med fällkniv om han ska lyckas undvika en nedflyttningsstrid. (14-16)

Linhem (#17). Om de kan bli i närheten av lika bra organiserade och svårslagna som Moyes Everton lär de inte behöva oroa sig om den årliga nedflyttningstriden. Sunderland är dock en otursförföljd klubb som traditionellt har problem i hela klubben och som sällan lyckas locka till sig eller behålla bra spelare. De ser ut att ha ett ungt och spännande lag men det är samtidigt ett orutinerat lag vars rutinerade spelare ser ut att spela på sista versen. Hoppas Jordan Pickford får chansen, han slog klubbrekord i nollor på raken för Preston och kan ha Englands bästa utsparkar. (15-19)

SUNDERLAND SOM TV-SERIE: Arrested Development
Bisarr och stundtals mörk komisk serie om en allt annat än särskilt vanlig familj bestående av krångliga karaktärer och spretande personligheter, vars liv och vardag vänds över ända när fadern i familjen skickas in på statlig fånganstalt, inte helt olik den engelska förbundskaptensposten. Kvar att försöka hålla ihop röran blir den godhjärtade Michael som kämpar en något hopplös strid mot att låta sig förbittras alltför mycket av det sammanhang han befinner sig i.

Premier Leagues klubbar har under det här transferfönstret köpt spelare för runt osannolika 1,2 miljarder pund, fördelade på 124 spelare. Det är så klart en lika hög omsättning på transfermarknaden som det är spelaromsättning i ligan. Frågan är då så klart hur man ska särskilja mellan och rangordna alla dessa värvningar.

Den främsta och huvudsakliga utgångspunkten jag bedömer en värvning utifrån är i vilken utsträckning den faktiskt kan antas förbättra och förstärka laget. Om det dessutom är på en position som laget verkligen var i stort behov av att förstärka, desto bättre. Att en sådan värvning är dyr diskvalificerar inte eller handikappar någon värvning. Liksom ett fynd inte har något egenvärde.

Däremot, om en värvning väl har bedömts förstärka laget, så är det en självklar bonus om det är en värvning som samtidigt ger ett väldigt högt värde per krona för klubben. Men det är en bedömning som sker i andra hand. En klubb bör sträva efter att uppnå så bra sportsliga resultat som möjligt, inte ett så högt banksaldo som möjligt.

(10) Jack Wilshere, Bournemouth

För all del, skador. Men vågar vi oss på antagandet att regelbunden speltid faktiskt kan minska skadebesvären så gör inte det denna värvning sämre. För Bournemouth gäller att de får en mittfältare som markant höjer lagets nivå och som bli en viktig ledargestalt på planen. Det ökar lagets chanser markant och det enda abret är att det för närvarande bara är ett lån.

(9) Eric Bailly, Man Utd

Det har varit en näst intill perfekt inledning för Bailly i Man Utd, som närmast omedelbart tagit en plats i mittförsvaret. Kom med mycket gott renommé från Villarreal och är alltjämt ung och formbar. Bailly kommer utan tvekan göra ett och annat misstag under säsongen men Man Utd har med Bailly fått tillbaka stålet i mittförsvaret som saknats i några år.

(8) Skhodran Mustafi, Arsenal

Kanske vore det fel att påstå att det var en värvning värd att vänta på. Arsenal borde inte ha behövt vänta på den. Men det var en bra och nödvändig värvning att göra. Mittbackspositionen har varit en av Arsenals stora akilleshälar och Mustafi är en av Europas mest lovande mittbackar, utan att för den sakens skull sakna rutin. Klar förstärkning av Arsenals försvar.

(7) Idrissa Gana Gueye, Everton

En terrier av ungefär samma modell som populariserades något enormt av N’golo Kanté förra säsongen. Var en av få spelare att faktiskt höja sin status i Aston Villa förra säsongen, vilket är rätt imponerande i sig, och det är kanske inte att förvånas över att Steve Walsh, Evertons nya director of football, såg samma sak som han gjorde med just Kanté.

(6) Wilfried Bony, Stoke

Approximationsfel innebär att överdriva sådant som ligger nära i tid. Medveten om detta är jag allt men detta förblir ändå en värvning jag tycker är alldeles strålande. Stoke var i stort behov av en skicklig anfallare och Bony passar alldeles utmärkt in i Stokes taktiska system. Höjer lagets chanser mycket tydligt och det finns goda chanser för Stoke att permanenta övergången om ett år.

(5) John Stones, Man City

Mer eller mindre förtalad engelsk mittback under förra säsongen, till stor del så klart just på grund av att han är engelsk mittback. Men det här är ett riktigt klipp, och ett långsiktigt sådant av Man City. Stones passar som försvarare oändligt mycket bättre in i Man Citys tänkta spelsystem än vad han någonsin skulle kunna göra i ett Roberto Martinez-försvar. Kommer utvecklas till en av Premier Leagues dominanta mittbackar.

(4) Paul Pogba, Man Utd

Dyr som satan men fyller också ett hål som Man Utd helt enkelt var tvingade att försöka fylla. Laget har totalt saknat dynamik på centralt mittfält under de senaste åren och just dynamik är vad Pogba kan bidra med. Ambitiös mittfältare av världsklass som alltjämt kan fortsätta utvecklas, en vinnarskalle som känner klubben och staden. Bidrar också med status och trovärdighet till Man Utd både som klubb och som varumärke.

(3) Sadio Mané, Liverpool

Mané fick en fyra av mig i betyg när värvningen presenterades men hans spel har fått mig att uppgradera det betyget. Besitter precis de egenskaper i form av fart och genombrottsförmåga som Liverpool måste ha för att kunna bryta ned motståndarförsvar, men som andra spelare saknar. Passar in perfekt i Jürgen Klopps taktiska upplägg och har potentialen att utvecklas till en spelare i världsklass i Liverpool.

(2) Zlatan Ibrahimovic, Man Utd

Det finns många olika typer av värvningar, liksom värvningar kan göras av helt olika anledningar. Något som ofta glöms bort. Kulturvärvning är ett begrepp som använts om Ibrahimovic och det är träffande. Att Ibrahimovic bara spelar för Man Utd i några år är själva idén. Hans stora bidrag, utöver som anfallare av hög klass under dessa år, blir att återupprätta lagets vinnarkultur och som viktig förebild för klubbens yngre spelare, turning chumps into champs.

(1) N’golo Kanté, Chelsea

Ett riktigt kap av Chelsea. Något oväntat kunde tyckas att Chelsea skulle lyckas nypa förra säsongens bäste spelare från de regerande ligamästarna och från ett lag som spelar i Champions League. Desto bättre att de lyckades. Kanté har tillfört en helt ny energi till Chelseas mittfälts och hans arbetsinsats, utöver dess stora egenvärde, frigör också Eden Hazards höga kreativitet. Tillsammans utgör detta en formel för titelvinst.

Bubblare:

Ilkay Gundogan, Man City
Joel Matip, Liverpool
Vincent Janssen, Tottenham
Christian Benteke, Crystal Palace
Michy Batshuayi, Chelsea

Under sommaren har jag betygsatt varje värvning som har gjorts till klubbarna i Premier League, med några få undantag för värvningar som är uppenbart gjorda till akademi- eller reservlagen. Ett vanligt önskemål brukar vara att efter transferfönstret ge ett totalt betyg för klubbarnas värvningar.

Så då gör vi väl det. Tabellen är beräknad genom att ta fram snittbetyget för gjorda värvningar samt från detta snittbetyg subtrahera antingen 0,25 om klubben har misslyckats med att förstärka en mindre viktig position, eller 0,5 om klubben inte har lyckats förstärka en mycket viktig position.

Vilket ger oss följande transfertabell, med möjligen några mindre värvningar ej inräknade som kommer ticka in under natten:

Man Utd – 4,25 (4,75 -0,50), fyra värvningar
Man City – 3,83 (3,83 -0,00), sex värvningar
Chelsea – 3,80 (3,80 -0,00), fem värvningar
Crystal Palace – 3,80 (3,80 -0,00), fem värvningar
Stoke – 3,60 (3,60 -0,00), fem värvningar

Tottenham – 3,60 (3,60 -0,00), fem värvningar
Bournemouth – 3,29 (3,29 -0,00), sju värvningar
Middlesbrough – 3,22 (3,22 -0,00), nio värvningar
Liverpool – 3,20 (3,20 -0,00), fem värvningar
Leicester – 3,08 (3,33 -0,25), sju värvningar

Burnley – 3,00 (3,00 -0,00), sex värvningar
Southampton – 2,75 (3,00 -0,25), fem värvningar
Everton – 2,55 (2,80 -0,25), fem värvningar
West Ham – 2,55 (2,55 -0,00), elva värvningar
Arsenal – 2,50 (3,00 -0,50), fem värvningar

Watford – 2,42 (2,67 -0,25), tolv värvningar
Sunderland – 2,25 (3,00 -0,75), sju värvningar
West Brom – 2,00 (2,25 -0,25), fyra värvningar

:::

TRANSFERKOLLEN

Lee Grant, Stoke (++). Ren bakgrundsvärvning till målvaktsposten för Stoke som har Jack Butland som förstemålvakt men bakom honom bara har Shay Given som reserv. Kommer inte påverka Stokes säsong i någon större utsträckning men minskar risken för skador.

Wilfried Bony, Stoke (+++++). Perfekt värvning för Stoke. Förvisso bara ett lån, men ett lån som inte borde vara omöjligt att omvandla till köp. Stoke i stort behov av en anfallare för att lyfta sig själva och Bony, till tämligen ringa kostnad, är en anfallare som passar perfekt för dem.

Didier Ndong, Sunderland (+++). Man får betala dyrt när man handlar sent och uppenbart måste handla. Lorient blev nog inte missnöjda med en grundsumma om £13,6m. Mångsidig mittfältare som David Moyes hoppas ska förstärka hans mittfält.

Jeff Hendrick, Burnley (++++). Burnley slår sitt eget transferrekord för att värva Derby Countys mycket skickliga offensive mittfältare, som gjorde succé för Irland i EM. Bra värvning för Burnley som behöver förstärka sin kapacitet på offensivt mittfält.

Adama Traoré, Middlesbrough (+++). Mycket upptalad värvning av Aston Villa inför förra säsongen. Men det gick ju som det gick med det. Ett år senare bär det alltså av till Middlesbrough och kanske blir det lättare för den talangfulle yttermittfältaren att lyckas med Aitor Karanka som boss.

Bruno Martins Indi, Stoke (+++). Stoke behövde förstärka sin backlinje, åtminstone på bredden, och gör det med ännu ett lån. Martins Indi har ett par säsonger i Porto bakom sig sedan han kom från Feyenoord och kan utvecklas i Stoke. Helt okej värvning.

Marcos Alonso, Chelsea (++++). Vänsterback som har utvecklats mycket under sin tid i Fiorentina. Tidigare bekant med England från åren med Bolton. Ger Chelsea fler alternativ på vänsterkanten och ger också Conte större frihet att använda Branislav Ivanovic som mittback.

Georges-Kevin N’koudou, Tottenham (+++). Tottenham har jagat en offensiv yttermittfältare och efter många om och men bestämde man sig alltså för Marseilles talangfulle spelare. Samtidigt skickades Clinton Njie i motsatt riktning. Värvning med potential.

David Luiz, Chelsea (++++). Chelsea har en särskild förkärlek för sina gamla favoriter. Det går inte att klaga på ekonomin i det hela. Inte heller kan man klaga på det sportsliga. Chelsea behövde förstärka mittförsvaret och Luiz är en mycket kompetent mittback, van både vid ligan och vid klubben.

Pau Lopez, Tottenham (+++). Det var mindre än en vecka sedan någon kallade Michel Vorm för Premier Leagues bäste andramålvakt. Det verkar inte som om Mauricio Pochettino riktigt håller med. Stabil värvning från Espanyol, och Tottenham har en stark målvaktsbesättning även med en skadad Hugo Lloris.

Allan Nyom, West Brom (++). Presterade okej för Watford förra säsongen men det är svårt att se hur Nyom är tänkt att på ett betydelsefullt sätt förstärka West Broms backlinje. Breddar dock Tony Pulis möjligheter både i mitten och till höger.

Alvaro Arbeloa, West Ham (+++). Sam Byram anses än så länge något för ung och tunn och därför värvar West Ham på kort sikt in Arbeloa. Det betyder att Slaven Bilic förmodligen insett att Michail Antonio-experimentet på högerbacken inte håller vatten, vilket bara det höjer betyget ett steg.

Jack Wilshere, Bournemouth (+++++). Visst, man kan skämta hela natten och kommande vecka om Wilsheres skadebenägenhet och naturligtvis är det en risk även här. Men ser man möjligheterna är det en strålande lånvärvning för Bournemouth, och för Wilshere som får speltid och kan utvecklas av att ta ett ledaransvar på planen.

James Weir, Hull (++). Mike Phelan vittjar återigen näten i Man Utd och får med sig en 21-årig mittfältare. Har betraktats som lovande men aldrig riktigt varit i närheten av a-laget i Man Utd. Kan bara betraktas som en breddvärvning för Hull i det här läget.

Islam Slimani, Leicester (++). Alls ingen oäven anfallare från Sporting, som på 82 ligamatcher för klubben har levererat 48 mål. Men Leicester har snart lika många anfallare som Hull har spelare, utan att ens innan riktigt se ut att veta hur de ska använda dem alla.

Hal Robson-Kanu, West Brom (++). Tony Pulis plockar hem Robson-Kanu, EM:s mest framstående fria agent sedan hans kontrakt med Reading gått under sommaren. Hårt jobbande anfallare som inte saknar kvaliteter men som det är svårt att se hur han ska förstärka laget nämnvärt.

Jason Denayer, Sunderland (+++). Ung, talangfull belgisk mittback som inte har lyckats slå sig in i Man Citys a-lag. Lånas nu ut för säsongen till Sunderland som är i stort behov av mittbackar. Här kommer Denayer få alla chanser i världen att utvecklas och visa vad han går för i Premier League-miljö.

Moussa Sissoko, Tottenham (++++). Det finns, naturligtvis, mycket att säga om både spelaren och om värvningen på icke-fotbollsmässiga grunder. Om vi dock håller oss till fotbollen så är det en mycket skicklig mittfältare, som förmodligen mår mycket bra av att spela i ett betydligt mer organiserat Tottenham.

Enner Valencia, Everton (+). Minst sagt tveksam lånevärvning av en anfallare som har haft väldigt svårt att göra något avtryck i West Ham. Svårt att se hur Valencia ska lyckas bättre i Everton, istället känns värvningen som en slags sista fall-back när ett antal andra värvningar inte gick igenom.

Dieumerci Mbokani, Hull (++). Var förra säsongen utlånad från Dynamo Kiev till Norwich. Nu är det alltså Hull som går in och lånar Mbokani från det ukrainska laget. Risken är naturligtvis rätt stor att Mbokani får åka ur Premier League två säsonger i rad. Om inte så tackar säkert Hull gud för det.