Det säger något om hur långt Tottenham har kommit som fotbollsklubb under Mauricio Pochettino när de gör sin bästa säsong i Premier League någonsin men ändå betraktar den med en känsla av besvikelse och frustration. ”Jag ville mörda mina spelare” sa Pochettino efter de sista omgångarna. Tottenham må mentalt ha lagt ned säsongen sedan titelstriden med Leicester avgjordes, men det här var inte ett lag som var nöjt med någon andraplats.
Det kan bara betraktas som positivt inför den här säsongen. Möjligen hade Tottenham en bättre chans än någonsin tidigare att vinna ligan just förra säsongen, men de lär helt säkert drivas av både hunger och revanschlusta den här säsongen, och de vet med sig att de som lag har alla förutsättningar att hävda sig mot ligans alla konkurrenter. De har nu också erfarenheten av att ha deltagit i en titelstrid.
Det stora frågetecknet inför säsongen är egentligen bara hur mycket bättre deras konkurrenter har blivit. Inte minst från de båda Manchesterklubbarna, men även den mer lokala konkurrenten Chelsea, har det pumpats mängder av testosteron på transfermarknaden under sommaren, och med nya managers av allra högsta klass. Tottenham kan inte konkurrera med dem vad gäller pengar och värvningar, däremot med kvalitet, karaktär och kompetens.
Den nya säkerheten i Tottenham har också givit sig till känna i hur klubben agerar på transfermarknaden. Tidigare säsongers skjutande med hagelbössa fällandes ett stort antal spelare har förbytts i mer tydligt precisionsskytte. De värvningar som har gjorts – Vincent Janssen, Victor Wanyama, Moussa Sissoko, Georges-Kevin N’koudou – känns genomtänkta och välstuderade. Naturligtvis speglar detta också lagets status, större grepp är inte nödvändiga.
Med nya TV-avtal, flertalet satsande klubbar, och ett inflöde av ny manager- och spelartalang har klimatet i Premier League hårdnat ytterligare. Det finns fler klubbar med höga ambitioner än vad det finns ligaplatser att rent konkret uppfylla dessa ambitioner. Alltså blir det nödvändigt att omkalibrera vad det innebär att lyckas respektive misslyckas i Premier League.
Givet att Tottenham var indragna i titelstriden redan förra säsongen så är det en fullt naturlig ambition att Tottenham gör ett nytt försök denna säsong. Det måste vara deras ambition att vinna ligan. Det betyder däremot inte att det automatiskt är ett misslyckande om de inte skulle lyckas den här säsongen heller, så hård är konkurrensen. Men de behöver i alla fall befinna sig i titelstriden och det vore ett steg bakåt för dem om de inte lyckas kvalificera sig till Champions League.
Champions League är självklart en ny utmaning för Tottenham också den här säsongen. De har hamnat i en grupp som på samma gång kan ses som bekväm och besvärlig. Tottenhams enda rimliga ambition med Champions League måste vara att ta sig vidare från gruppen och helt säkert hoppas Tottenham på att allra minst kunna upprepa bedriften senast de var i Champions League, nämligen att ta sig till kvartsfinal.
LINEUP (4-2-3-1):
GK – Hugo Lloris
DR – Kyle Walker
DC – Toby Alderweireld
DC – Jan Vertonghen
DL – Danny Rose
DM – Eric Dier
CM – Moussa Dembele
RW – Erik Lamela
AM – Dele Alli
LW – Christian Eriksen
ST – Harry Kane
Försvar – (+++++)
Ligans starkaste och bredaste försvar. Lloris är en väldigt skicklig målvakt. Under förra säsongen visade Alderweireld om och om igen att han var ligans bästa mittback och han bildade ett mycket samspelt par med Vertonghen. Det finns både väldigt hög kvalitet och bredd på ytterbacksplatserna. Tål skador utan att tappa i kvalitet.
Mittfält – (++++)
Även mittfältet i Tottenham håller mycket hög klass, och snuddar på en femma i betyg. Kvaliteten är mycket hög. Det defensiva mittfältet ger ett utmärkt skydd till den egna backlinjen vilket ger ytterbackarna utrymme att anfalla. Offensivt håller spelare som Lamela, Eriksen, Alli med flera hög klass. Bakom dem finns backup-spelare av hög kvalitet. Kan brista något i kreativitet.
Anfall – (++++)
Harry Kane har varit en av ligans främsta målskyttar under de två senaste säsongerna och måste ses som en mycket stark anfallskraft. Vincent Janssen är en klok värvning som tillför kvalitet till anfallet utan att utgöra något särskilt hot mot Kanes status. Viss oro bör dock finnas hur anfallet fungerar om Kane drabbas av en längre skada.
TRANSFERFÖNSTRET – (+++)
Tottenham har inte agerat särskilt expansivt under transferfönstret vilket för all del beror på att de inte har haft någon större anledning att göra det. Tottenham var under stora delar av förra säsongen Englands bästa fotbollslag och man var det inte för att man hade de absolut bästa spelarna utan för att man var det bäst fungerande laget. Victor Wanyama och Moussa Sissoko är dock riktigt starka förstärkningar och försäkringar defensivt och offensivt på mittfältet. Janssen kan visa sig bli en mycket viktig värvning inte minst för att lufta Kane.
NYCKELFAKTORER
Nyckelspelare: Moussa Dembele
Det har märkts under säsongsinledningen hur viktig Dembele faktiskt är för Tottenhams spel, hans förmåga att vända upp och fördela bollen vidare även satt under tryck. Den väldigt viktiga länken mellan försvar och anfall för Tottenham. Måste fungera.
Frågetecken: Heung-Min Son
Hade en första säsong med varierad framgång för Tottenham och det var kanske på något sätt talande att han redan den här sommaren ryktades vara på väg tillbaka till Bundesliga. Blir dock kvar i klubben och måste bevisa sig den här säsongen.
Utropstecken: Erik Lamela
Sågs under några år som ett misslyckat köp för Tottenham men har under de senaste säsongerna börjat visa att detta var ett förhastat omdöme. Utvecklas fortfarande och börjar visa tecken på att den här säsongen kunna ta klivet upp som en världsspelare.
Kritisk framgångsfaktor: Säsongsavslutningen
Det har varit ett återkommande mönster i egentligen alla Mauricio Pochettinos lag att de tröttnar mot slutet av säsongen. Hans fysiska och intensiva spelstil leder till detta. Givet att Tottenham under sina fem sista matcher den här säsongen ställs mot bland andra Arsenal, West Ham, Leicester och Man Utd är det viktigt att detta adresseras. I det ljuset blir viktiga breddköp som Janssen, Wanyama och Sissoko desto viktigare.
VAD TALAR FÖR TOTTENHAM?
Englands bästa lag under den största delen av förra säsongen. Väldigt starkt försvar, kraftfullt mittfält och dynamiskt anfall. Bästa balansen mellan försvar och anfall. Samspelt lag med erfarenhet från titelstrid. Väldigt bra bredd och konkurrens i spelartruppen.
VAD TALAR MOT TOTTENHAM?
Mördande konkurrens. Bristande rutin i att balansera Champions League och Premier League. Viss avsaknad av kreativitet framåt och känsliga för skador i anfallet.
SÅ GÅR DET!
Hyllman (#1). Att Tottenham har kvaliteten att vinna Premier League så vi prov på redan förra säsongen, den kvaliteten har inte blivit mindre inför den här säsongen, snarare tvärtom. Men med förra säsongens avslutning går Tottenham även in i den här säsongen inte bara med vetskapen att de kan vinna ligan, utan hungern och revanschviljan att vinna den och rätta till vad som gick fel förra säsongen. Någon lätt uppgift blir det sannerligen inte men Tottenham har, kanske till skillnad från sina främsta konkurrenter, lagspelet att kunna lyckas. (1-5)
Linhem (#3). Det är tråkigt att inte tro på Spurs efter hur bra och nära de var att vinna ligan ifjol. Men samtidigt känns konkurrensen starkare och även om jag gillar allt Bielsa-relaterat är det möjligt att se ett lag spelandes för Pochettino springa in i väggen under nästa vår. Jag gillar deras värvningar och deras bredd ser bra ut om flera av deras imponerande ungdomar kliver fram den här säsongen. Väldigt viktigt lär bli det att Dele Alli kan spela lite överallt och i olika roller på mittfältet. Krävs mycket för att alla nyckelspelare från ifjol ska prestera lika bra och hålla sig lika friska. Daniel Levy är ond! (1-5)
TOTTENHAM SOM TV-SERIE: Seinfeld
Tottenham är en fantastiskt creddig fotbollsklubb. Det är på något sätt fint att hålla på dem. Seinfeld var en fantastiskt creddig TV-serie. Det var den intelligenta komediserien under 1990-talet, inte lika mainstream som Friends och därför lite finare att gilla. Dessutom med en ganska mörk sida. Där vännerna var gull-gull så var dessa karaktärer kantiga och egoistiska. Kanske gav det också serien en realism som inte alltid var behaglig. Att den inte strök alla medhårs visas av det inte ovanliga publikomdömet om serien som ”too Jewish”.