Att följa fotboll och diskussionen som så ofta följer i fotbollens fotspår är från och till som att gå in i lustiga huset på en nöjespark och beskåda verkligheten genom de skojiga speglarna – förvridet, fullständigt galna proportioner och ofta vält helt över ända.
I en match mellan Man City och West Ham svingar alltså Sergio Aguero ut en arm och armbåge i huvudets riktning mot Winston Reid. Man kan diskutera varför men det spelar ingen roll. Aguero slipper utvisning vilket definitivt hjälper Man City vinna matchen och gör det svårare för West Ham att ta en poäng. Efter matchen får Aguero precis den avstängning han måste förstå att hans armbåge riskerar leda till.
Vilka fans, Man Citys eller West Hams, är det som efter den här matchen ylar mest och högst om att ha blivit orättvist behandlade? Jodå, you guessed it alright. Det är en ding-ding värld.
Det går så klart att gömma sig bakom teknikaliteter i den disciplinära processen kring vad domaren såg och inte såg. Men när man tvingas gripa efter teknikalitetens halmstrå så kanske man inte hade det starkaste caset till att börja med. Det större problemet i sådana här disciplinfrågor anser kanske jag dessutom vara när spelare som begår förseelser slipper bestraffning, vilket händer alldeles för ofta, snarare än när spelare som begår förseelser faktiskt får bestraffning.
Den relevanta diskussionen i det här ärendet är inte det påstått orättvisa med en fullt rättvis avstängning av en Man City-spelare. Den relevanta diskussionen gäller istället rådande otydlighet och godtycklighet kring den engelska fotbollens disciplinära process i samband med match. Något som med jämna mellanrum drabbar alla engelska klubbar.
Kanske ligger den stora svagheten i den här besattheten med att i efterhand enbart ta upp sådant som domaren påstås inte ha sett. Det öppnar nämligen upp för oundvikliga gråzoner och frågetecken, för vem kan egentligen säga vad en annan person har sett och inte sett?
Dessutom missar den regeln helt att vad en domare måste göra på planen inte bara är att lyckas se en händelse, utan därtill uppfatta den, bedöma den, utan tillgång till repriser, och med detta mycket begränsade underlag, i en ofta fientlig och utsatt arbetsmiljö, fatta ett beslut om situationen. Det säger sig helt och hållet självt, för vem som helst med ett minimum av mänsklig insikt, att inte alla dessa beslut blir bra. Något annat vore helt enastående.
Hur ska man då korrigera sådana här obra beslut i efterhand? Ja, då har FA kommit fram till att de kan revidera disciplinära beslut i efterhand. Men, i en politisk kompromiss med domarskrået, som självklart inte vill bli omyndigförklarade i efterhand, har man alltså kommit fram till att detta endast gäller för sådana förseelser som domaren inte har sett, annat än i mycket synnerliga undantagsfall.
(Här gjorde jag ett antagande att det är önskvärt att korrigera obra beslut i efterhand. Ett inte helt orimligt alternativt förhållningssätt vore så klart bara att säga att besluten som fattas under matchen, bra såväl som dåliga, gäller oavsett vilket. Att lagt kort ligger. Gilla läget bara.)
Och därmed är alltså själva luddigheten skapad. För naturligtvis kommer där finnas en benägenhet för aktuell domare att vilja korrigera dåliga beslut och skipa rättvisa i efterhand, och här finns alltså en praktisk möjlighet. Och naturligtvis finns det ett professionellt intresse både hos domaren och hans organisation, PGMOL, att värna skråets och sitt eget rykte genom att sålla bort de värsta felbedömningarna.
Man skulle till och med kunna hävda att möjligheten att göra just detta är syftet med hela proceduren. Problemet är bara att det är inte transparent, det tvingar domarna att själva retirera bakom teknikaliteten av vad de säger sig ha sett och inte sett, och därmed misstänkliggör det domarskrået och själva motivet med att försöka korrigera dåliga beslut i efterhand.
Vad man istället borde göra, vilket är något jag har påtalat i åratal, är att ge domarna möjlighet att videogranska matchen i efterhand, i direkt anslutning till matchen, och då ompröva disciplinära beslut under matchen. Vilket både ska kunna gälla gula och röda kort som har delats ut under matchen, och att dela ut gula och röda kort i efterhand som aldrig delades ut under matchen. Oavsett om det gäller tacklingar, filmningar, maskande, olämpligt uppträdande etc.
Det vore ingen perfekt reform. Det kan inte ändra vad som faktiskt skedde under matchen, det är en annan domarstödsfråga om användandet av teknik och videogranskning under match. Men det underlättar beslutsfattandet för domare och ger dem en möjlighet att korrigera dåliga beslut. Det håller kvar vid idén att det är domaren och ingen annan som dömer matchen. Dessutom slipper vi ifrån den omöjliga debatten om vad en domare har sett och inte sett.
Den följer dessutom en god riktlinje för alla som eftersträvar rättvisa, nämligen keep it simple! Ju färre mellanhänder och ju färre regler, desto lättare är det att upprätthålla rättvisa, transparens och tydlighet. Men när byråkrater och myndigheter försöker uppnå rättvisa leder det alltid till att de producerar fler regler, inte färre. Men med fler regler ökar otydligheterna, luckorna i regelverket, paragrafrytteriet och teknikaliteternas terror.
Vi skulle också slippa ifrån anklagelser om påtryckningar och korruption likt de som följt i spåren av tidigare Premier League-domaren Mark Halseys uttalanden om PGMOL, som enligt honom ska ha uppmanat domare att ljuga om vad de sett respektive inte sett under match. Det är en fråga som lär utredas om det ligger någon substans i den, eller om det bara är en del av en personkonflikt mellan Halsey och PGMOL:s ledning, men det är oavsett vilket aldrig bra när liknande misstankar uppstår.
Även det är så klart något som skulle kunna undvikas med en reform där domare får videogranska sin match i efterhand. Då finns nämligen inte längre någon anledning, eller ens möjlighet, att ljuga om vad man har sett eller inte sett. Fotbollen kommer så klart alltid ha sitt koppel av stråltanter som anser att domslut är ägnade att gynna eller missgynna det ena eller andra laget, det går inte att komma ifrån eller att reglera bort, oavsett system. Alltså får man strunta i det.
Dessutom skulle vi kanske slippa en minst sagt hycklande diskussion där vi med hjälp av formella teknikaliteter försöker intala oss själva och andra, meddelst ändlös upprepning, det rättvisa i att skyldiga spelare med en viss färg på tröjan inte bestraffas, det orättvisa i att de bestraffas, eller det rättvisa i att oskyldiga spelare med en annan färg på tröjan blir bestraffade, utifrån vad vi intalar oss själva att domaren har eller inte har sett.
Som om det faktiskt vore rättvisa vi eftersträvade med dessa försök. Det är kanske tur att det faktiskt är domarna som dömer trots allt. Hur mycket vi än gnäller på dem.