England lyckades till sist, efter många om och nästan lika många men, vinna sin första VM-kvalmatch mot Slovakien. Därmed fick Sam Allardyce en bra början som förbundskapten, och de flesta engelska landslagsspelare som var med i EM i somras fick i alla fall något som liknade början till revansch.
En engelsk EM-spelare saknades dock i Slovakien. Jack Wilshere var petad från Sam Allardyces första landslagstrupp. På sitt sätt märkligt kan tyckas då Wilshere hade betydligt mer skäl att vara med i den här VM-kvaltruppen än vad han någonsin hade att vara med i Englands EM-trupp.
Min personliga teori är att det var denna petning som fick Jack Wilshere att bestämma sig för att gå ut på lån. Han fick veta under förra helgen att han var petad. Någon dag därefter blev det aktuellt att han skulle gå ut på lån. Det är lite för tydlig timing för att vara en ren tillfällighet.
Det tyder på att det var Jack Wilsheres vilja att gå på lån. Det var inte något som var planerat av Arsenal dessförinnan. Därav det korta varsel som många har undrat över, varför vänta till fönstrets sista dagar? Wilsheres slutsats måste ha varit att skulle han komma tillbaka till landslaget behövde han regelbunden speltid, och det var inte sannolikt att han skulle få det i Arsenal.
På flera sätt är detta positivt. Det är bra att Jack Wilshere ser ut att vilja ta tag i en karriär som det gått något av slentrian i under sin tid i Arsenal. Det är också bra att England och Sam Allardyce faktiskt skickar honom den signalen, en signal som Roy Hodgson aldrig riktigt ville sända.
Man måste också beundra Jack Wilsheres ödmjukhet och vidsynthet. Han har inte näsan i vädret som andra spelare kanske hade haft i samma situation. Han vägrar inte att gå på lån för det första. Han blygs inte heller att gå på lån till en i sammanhanget liten klubb som Bournemouth.
Ett miljöombyte är förmodligen bara bra för Wilshere. Ibland måste man helt enkelt rubba sina cirklar och rutiner, ta sig ur sin egen bekvämlighetszon. Av det skälet är det helt säkert klokt att lämna London. Att han ändå stannar i Premier League borde dock bidra till att hålla honom fokuserad och i skinnet, snarare än den känsla av semester som ett år i Italien riskerar skapa.
Jack Wilsheres stora aber under sin karriär har varit hans skadeproblem. En idé, kanske skulle man säga förhoppning, är att mer regelbunden speltid under en säsong i Bournemouth faktiskt kan hjälpa Wilshere med detta, att han därmed blir starkare i kroppen.
Vissa saker kommer att vara likartade i Bournemouth som i Arsenal. Båda lagen försöker spela fotboll på ett jämförbart sätt. Någon stor anpassning på så vis behöver det inte bli för Wilshere. Helt säkert gjorde det också Bournemouth att föredra framför exempelvis Crystal Palace.
Andra saker är däremot annorlunda. Jack Wilshere är van att spela fotboll i Arsenal, ett lag som är vana vid att dominera de flesta motståndare. Att spela fotboll i Bournemouth innebär att spela fotboll i ett lag som istället kommer domineras av de flesta motståndare. Det är en väsentlig skillnad.
En annan skillnad är Wilsheres roll i laget. I Arsenal hade han varit mer av en spelare i mängden, en truppspelare, omgiven av stjärnor. I Bournemouth är det snarare Wilshere som kommer vara stjärnan, och ha ett stort ledaransvar på planen. Även detta bör vara utvecklande för honom.
Beslutet att låna ut Jack Wilshere fyller flera funktioner för Arsenal. Dels att Wilshere ska återfå matchtempo och självförtroende, och minska kön av mittfältare som vill ha speltid utanför Arsene Wengers kontor. Dels hoppas man kanske att ett Wilshere-förstärkt Bournemouth ska kunna nypa en och annan poäng av sina konkurrenter.
För Jack Wilshere är det ett beslut med två syften. Att försöka få den egna karriären på fötter igen rörande sig framåt, möjligen med sikte på att återta sin plats i Arsenal eller i någon annan storklubb. Och naturligtvis att försöka ta sig tillbaka till det engelska landslaget.
Det är inte ett beslut utan risk. Även om Wilshere gör succé i Bournemouth är det inte säkert att det ger honom tillbaka platsen i Arsenal, eller att det vore rätt beslut för honom själv att gå tillbaka till Arsenal. Skulle han däremot misslyckas i Bournemouth så kommer ett redan svagt rykte bli desto mer skamfilat.
Men för Jack Wilshere är det en risk han helt enkelt måste ta. Och man kan bara beundra och applådera modet att faktiskt ta risken snarare än att söka tryggheten på Arsenals bänk. Att faktiskt ta ansvaret för sin egen karriär utan att tycka synd om sig själv och skylla på tränare som inte förstår honom.
Om fler engelska spelare vågade ta samma typ av risk och fatta lika modiga beslut så skulle kanske inte Englands landslag behöva både nöd och näppe att göra ett enda mål på Slovakien på totalt två matcher.