Nottingham Forest är den femte klubben som lyckats med bedriften. Inte bara en gång, utan två gånger i rad mellan 1979 och -80. Desto större är bedriften givet att Nottingham Forest bara två säsonger innan spelat i den andra divisionen. De gick upp som trea, vann omedelbart ligan under sin första säsong och därefter alltså Europacupen två år i rad.
Det var så klart inte bara en annan tid utan också en helt annan verklighet. Men om någon prestation inom engelsk fotboll ska jämföras med Leicesters bedrift förra säsongen så måste det vara vad Nottingham Forest åstadkom under dessa omvälvande år som förändrade inte bara en klubb utan en hel stad.
Trots det har Nottingham Forest inte alls fått samma erkännande som många andra klubbar har fått. Till det brittiska fotbollsmuséets Hall of Fame har flera klassiska engelska lag valts in – Man Utds Europacupvinnande lag från 1968, Busby Babes, Liverpools lag från 1970-talet, Man Citys lag som mellan 1968 och 1970 vann ligan, FA-cupen och Cupvinnarcupen, Aston Villa, med flera – men inte Nottingham Forest.
Efter att Nottingham Forest vunnit sin första Europacup 1979 blev de på den årliga galan Sports Personality of the Year besegrade i lagkategorin av det brittiska konstrittlaget. Vilket fick Ken Smales, Nottingham Forests ordförande, att surt konstatera: ”Our Forest team won the European Cup and League Cup, yet the team award was won by four horses.”
Detsamma kan sägas om spelarna i Nottingham Forest från den här tiden. De allra flesta känner igen tunga namn från Liverpools och Man Utds olika vinnarlag genom åren. Få känner dock ens igen namnet John Robertson, som var Nottingham Forests kreativa geni på vänsterkanten och förmodligen en av brittisk fotbolls tekniskt mest begåvade spelare någonsin.
Många har letat efter förklaringar till detta. Sådana som brukar tas upp är att Nottingham är en liten stad, och att Nottingham inte är en av de traditionella storklubbarna i England, och att deras bedrifter därför inte uppmärksammas på samma sätt i media och i etablissemanget. Men kanske finns en förklaring på betydligt närmare håll än så.
För om Nottingham Forest, som klubb och dess spelare, inte riktigt fått det erkännande de hade önskat så blev å andra sidan Brian Clough, klubbens manager under dessa och många därpå följande år, för alltid geniförklarad för vad han åstadkom med klubben. Längs vägen blev prestationen på något sätt Cloughs snarare än Nottingham Forests.
Till och med I Believe In Miracles, Daniel Taylors nyskrivna bok, har givits underrubriken ”The remarkable story of Brian Clough’s European Cup-winning team”. Nottingham Forest nämns alltså inte på framsidan ens på en bok som inte minst drivs av tesen att Nottingham Forest har fått ett alldeles för litet erkännande för sina bedrifter.
Det ligger på något sätt i det engelska kynnet att vilja mytologisera den starke individen, den ensamme hjälten i sina sagor. Men det leder så klart till att andra viktiga gestalter döljs i bakgrunden. Vissa saker överdrivs samtidigt som annat glöms bort. Trots att, som Kenneth Burns, Nottingham Forests viktiga mittback, uttryckte det: ”As good as [Clough] was, the team was better – ten out of ten.”
Brian Clough var helt klart en unik manager och en unik personlighet. Han var på samma gång en man av sin tid som han var en man före sin tid. Det har skrivits spaltmil om hans rappa repliker, hans obegränsade självförtroende och hans förmåga att motivera andra i sin omgivning. Men när man läser Daniel Taylors bok snart 40 år senare är det å andra sidan svårt att inte försöka föreställa sig hur Cloughs metoder hade tagits emot idag.
Frank Clark, vänsterback under dessa år, erinrar sig exempelvis upplägget på träningen i Nottingham Forest, som han såg som väldigt avslappnat. Det här var en tid när den vanliga metoden var att träna stenhårt, med mycket löpning och vägen till framgång var att träna hårdare än sina motståndare. Brian Clough valde dock helt motsatt väg:
”I wasn’t comfortable with all the days off Clough kept giving us, so I started running on the roads around where I lived. Nothing too strenuous or too far, just something to keep ticking over. But someone wrote to the local paper about seeing me. It was a nice letter. But Clough got hold of me and he went absolutely berserk. ‘When I give you a day off, you have a day off. And if I find out you’ve been training on your day off again, I’ll fine you.’”
Frank Clark missade inte en match under två säsonger och spelade 108 raka matcher. Cloughs idé var helt enkelt att ett lag som skulle spela över 60 matcher per säsong knappast behövde träna mellan matcherna. Den träning som bedrevs var istället matchbaserad, femmannafotboll, men desto mer tävlingsinriktad.
Det gick tufft till på Nottingham Forests träningar, och Nottingham Forest hade sannerligen sina tuffa spelare på planen. Kenny Burns kunde ge Freddy Krueger mardrömmar. David Needham hade ersatt Larry Lloyd i mittförsvaret då Lloyd varit skadad, och Needham hade gjort det väldigt bra. Clough har att lösa dilemmat när Lloyd kommer tillbaka från skada om han ska fortsätta spela Needham eller ej, och motiverar det på ett helt underbart sätt:
”David, you’re probably wondering why I have left you out, and you’re entitled to. David, you’ve done ever so well since I bought you. You know you’ve done brilliantly and I can’t fault you. David, you’re a lovely boy. If my daughter were looking to bring home a man to marry, you’d be that man. You’re that nice I’d have you as a son-in-law. I hate that fucking bastard over there. Absolutely hate him. And that, David, is why you’re not in the team. You’re not a bastard like Larry Lloyd. And son, I want a bastard in my defence.”
Larry Lloyd beskriver det som den största komplimangen Brian Clough någonsin gav honom. Clough var dock normalt sett ganska försiktig med komplimanger, och om han gav dem så var de oftast något dubbeltydiga. Däremot lade han ner desto mer tid och energi på att hålla sina spelares fötter kvar på jorden, och inte låta framgångarna stiga dem åt huvudet. Peter Shilton, målvakt under de här åren, berättar:
”We’d be playing a big game against Arsenal or Manchester United and I’d walk in about two o’clock. I would be focused, getting into the zone, but Clough would play squash before games on Saturdays. He would have a bath and he would time it perfectly so that when I got there, he would get out and start towelling himself down in my spot. He’d push all my kit out of the way. He’d leave a big pool of water on the floor and say, ‘Hold on a minute, Peter’, while he finished drying off, knowing I was annoyed because he had left all the water and I would have to clear it up myself.”
Det var Cloughs sätt att påminna Peter Shilton om att han inte var så stor att han inte kunde torka upp efter honom. Han hade många liknande knep med andra spelare. Som att tvinga Tony Woodcock att putsa alla hans skor, eller att sätta sin rekordvärvning, den första spelaren över en miljon pund, Trevor Francis att koka och servera te till övriga spelare i laget under en match i Europacupen, i vilken Francis inte var tillgänglig för spel.
Disciplinär i sådana avseenden men allt annat än disciplinär i andra avseenden, inte minst vad gällde förberelser inför match. Inför finalen i Ligacupen 1979 mot Southampton anlände spelarna sent till hotellet kvällen innan match, och förväntade sig att gå i säng på en gång. Clough hade dock andra idéer och menade att alla skulle dricka tillsammans. Han tog in laget till ett separat rum, beställde in tolv helrör champagne och öl därtill och upplyste alla om att ingen lämnade rummet innan allt var uppdrucket.
Det var mitt i natten när spelarna tumlade upp på sina hotellrum, där vissa däckade redan i trappan upp till rummen. Vissa spelare var fortfarande bakfulla när finalen gick igång och Southampton ledde i halvtid med 1-0. Nottingham Forest vände och vann med 3-2. Brian Clough hade tyckt att spelarna var alldeles för tysta i bussen på vägen ned till London och ansåg att stämningen behövde lättas upp.
Situationen var en liknande inför Europacupfinalen 1979 mot Malmö FF i München. Archie Gemmill och Martin O’Neill hade båda precis fått veta att de inte skulle spela i finalen och var i olika stadier av ilska. Stämningen på bussen på väg till arenan var tryckt och tyst. Clough var inte nöjd med situationen och försökte göra något åt den. Tony Woodcock minns:
”Brian came down the bus. He had a bottle of beer in his hand. ‘Come on lads, who wants a beer? Larry, have a swig of this.’ Larry wasn’t keen. ‘No boss, not right now.’ We were unusually quiet, but then we saw these German fans giving us rude signs on the side of the road. One of them was concentrating so much on us he was walking, talking and then, bang, he had walked straight into a lamp post and knocked himself over. That broke the silence. Several crates of beer had been loaded on the coach. ‘Get stuck in, lads’, Clough said, ‘but get rid of the bottles when we’re near to the ground.’”
Tänka sig att Nottingham Forests spelare alltså går in till Europacupfinalen 1979 mot Malmö FF, deras viktigaste match hittills i sina respektive liv, och har ett par tre öl vardera under västen bara någon timme eller två inför match. Det hade inte bara varit otänkbart i dagens fotboll, det hade orsakat en fullständig skandal om det hade kommmit ut.
Professionalismen var naturligtvis inte så långt gången inom fotbollen då som den har blivit under de senaste 10-20 åren. Näringslära var ännu inte riktigt i skriket. Förhållandet till alkohol var naturligtvis en annan. Och kanske ska man inte romantisera Brian Cloughs liberala alkoholkultur alltför mycket givet dennes egna problem med alkoholen senare i livet. Men hur udda hans metoder än framstår så var de inte utan syfte.
Kvällen innan en semifinalretur mot Ajax i Europacupen, sitter Martin O’Neill tillsammans med Clough och sina lagkamrater på en pub i Amsterdam och dricker öl och lyssnar på musik. O’Neill tittar oroligt på klockan och säger till Clough: ”Here we are, out enjoying a beer the night before a European Cup semi-final. It’s five past ten, the Ajax players will be in bed now.”
“Aye”, svarar Clough, “but none of them will be getting any sleep.”