Det finns många skäl till detta. Det är naturligtvis ett derby, ett av de hetaste inom engelsk fotboll. Det är ett derby som blir desto hetare i och med att det samtidigt är en match mellan två titeljagande lag. Samt inte minst att det är en stormatch i världens största liga.
Någon motsvarighet till Spaniens Classico finns egentligen inte i Premier League hur mycket Sky än har försökt skapa en sådan. Det har inte på samma sätt varit möjligt att reducera engelsk fotboll till en historia mellan blott två klubbar. Men för närvarande är Manchesterderbyt det kanske närmaste som går att komma.
Manchester har blivit den globala fotbollens epicentrum. Det är svårt att hitta någon annan stad vare sig nu eller historiskt som härbärgerat två superklubbar av samma status som Man Utd och Man City. Madrid möjligtvis, men Atlético har inte riktigt den ställningen. Milano en gång i tiden, kanhända.
Där finns så klart London men storklubbarna där har sällan om någonsin jagat just varandra i toppen av tabellen på det viset. Liverpool under 1980-talet är kanske det närmaste vi kommer, när Liverpool och Everton nafsade varandra i hälarna samtidigt som de dominerade engelsk och europeisk fotboll.
Med tiden är det inte omöjligt att Manchesterderbyt också kommer att växa in i den här kostymen. Men för tillfället är den främsta känslan att dagens derby får sin storlek inte i första hand från de båda klubbarna, utan från de båda tränarna som drabbar samman för första gången på engelsk mark.
Många förväntade sig ett världskrig när José Mourinho och Pep Guardiola återigen ställdes mot varandra. Det vore inte fel att säga att många till och med hoppades på det. Motviljan och stridigheterna mellan de båda under deras tid i La Liga saknar kanske motsvarighet i den europeiska fotbollshistorien.
Så här långt har både Mourinho och Guardiola varit tämligen ovilliga att ge sig in i den leken. Något nytt bränsle har helt enkelt inte kastats på brasan av någon av dem. Vilket har tvingat engelsk media att mest återberätta vad som hänt förut i Spanien.
Det har alltid funnits en benägenhet att vilja gestalta José Mourinho och Pep Guardiola som varandras motsatser. Den ene kortsiktig legoknekt och den andre långsiktig lagarkitekt. Den ene tarvlig pragmatiker och den andre vacker idealist. Den ene skurken och den andre hjälten.
Mer komplicerad än så blir sällan mediedramaturgin. Men kanske är det inte skillnaderna som definierar relationen och rivaliteten mellan Mourinho och Guardiola, utan de många och de stora likheterna. Det som förenar dem är helt enkelt mycket mer omfattande än vad som skiljer dem åt. I det avseendet speglar relationen mellan tränarna också relationen och rivaliteten mellan klubbarna.
Både Mourinho och Guardiola fäster högt värde vid goda och nära relationer med spelartruppen, något som flertalet av deras spelare också tar upp som deras styrka. Båda har vidtagit åtgärder för att öka förtroendet både med enskilda spelare och med spelartruppen som kollektiv. Det är ett modernt ledarskap.
Både Mourinho och Guardiola driver sina idéer stenhårt, vissa använder ordet hänsynslöst. Det är naturligtvis ingen större skillnad på hur Mourinho har behandlat i första hand Bastian Schweinsteiger den här sommaren jämfört med hur Guardiola har behandlat Joe Hart, Yaya Touré, Eliaquim Mangala och Samir Nasri.
Både Mourinho och Guardiola har en historia av tämligen kortvariga perioder i sina respektive klubbar. Mourinho är omtalat motvillig att lyfta upp spelare från den egna akademin liksom Guardiolas facit med noll uppflyttade spelare från akademin under tre år i Bayern inte riktigt talar för ett plötsligt flöde av spelare från akademin i Man City.
Båda har sina respektive idéarv. De senaste tio årens massiva lyft i defensiv och taktisk organisation i Premier League har uppenbarligen gått dem som kallar Mourinho för idélös spårlöst förbi. Det är hans arv. Guardiolas arv är att ha gjort bollpress och bollinnehav till ett taktiskt och inte minst defensivt imperativ.
Båda är naturligtvis vinnare i själ och hjärta, anställda för och helt inriktade på att vinna här och nu, men även att samtidigt lägga grunden också för långsiktig framgång. Mourinho och Guardiola är två byggherrar som var och en har fått i uppdrag att upprätta varsitt skrytbygge på Manchesters skyline.
Det har varit fascinerande att läsa bakgrundsartiklar under veckan som tar upp José Mourinhos och Pep Guardiolas gemensamma tid i Barcelona. Hur de var vänner och till och med förtrogna under Bobby Robson. Två av vår tids främsta tränare gick längs samma väg men kom till en korsning där deras vägar gick isär.
Mycket illvilja uppstod när Barcelona valde att 2008 säga nej till José Mourinho och istället anställa just Pep Guardiola. Barcelonas styrelse var i huvudsak för Mourinho men Johann Cruyff inlade ett informellt veto mot anställningen och stödde istället Guardiola.
I Mourinhos ögon var det etablissemanget som stängde dörren för outsidern att få sitt drömjobb. Det svors en och annan portugisisk köttsed. Mourinhos arbete därefter, först med Inter och sedan med Real Madrid, ägnades åt att söka blodshämnd på Barcelona.
Det blev personligt och djupt förbittrat, och det urartade till en kamp där både Mourinho och Guardiola till sist stod som förlorare, utbrända och förbrukade inom den spanska fotbollen. Men det måste naturligtvis inte innebära att de fyra år senare bär med sig detta arv till England.
Både José Mourinho och Pep Guardiola lär vara mer fokuserade på sina egna jobb vid det här tillfället än någon personlig vendetta. Och som Mourinho uttryckte det, och Guardiola har uttalat sig på liknande sätt, så går det inte i Premier League att fokusera på blott en enda motståndare, därför att då kör någon annan om på insidan.
Båda klubbarna har spenderat stora summor under sommaren. Man City har spenderat £165m och Man Utd £145m, vilket innebär att dessa båda klubbar från en och samma stad har spenderat mest av alla klubbar i Europa, tillsammans alltså över smått otroliga tre miljarder kronor.
Vissa skillnader står att finna. José Mourinho har värvat några fler etablerade spelare samtidigt som Pep Guardiola har lagt mer krut på yngre spelare, vilket är en naturlig följd av att Man City hade en från början starkare spelartrupp än Man Utd. Mourinho har strävat efter att förstärka Man Utd centralt samtidigt som Guardiola framför allt har förstärkt ytterpositionerna.
I media är det i första hand en story om hur en Classicorivalitet som var för stor för ett helt land nu helt plötsligt ska trängas ihop i en och samma stad. Och det kan så klart visa sig att media i slutänden får rätt. Men just i nuläget är det trots allt två engelska superklubbar som möts, båda med förhoppningar om ligatiteln den här säsongen.
Kanske kommer det här derbyt lite för tidigt på säsongen för att verkligen ha den där riktigt heta nerven. Båda lagen har gått rent hittills under säsongen vilket onekligen spetsar till situationen, men det är för tidigt för att derbyt ska ha någon särskilt avgörande betydelse oavsett hur matchen än slutar.
Onus ligger självklart på Man Utd, en förlust på hemmaplan är naturligtvis alltid lite värre. Men för båda lagen och för både Mourinho och Guardiola gäller att skillnaden mellan vinst och förlust kommer vara vilken klubb och vilken tränare som kommer anses jaga eller jagas under säsongen som följer.
Det är inte ett Manchesterderby som kommer avgöra någon titelstrid, men det är ett Manchesterderby som kommer att sätta agendan för titelstriden och resten av säsongen.
Och kanske är det ett Manchesterderby som också kommer sätta agendan för relationen mellan José Mourinho och Pep Guardiola i England.