Normalt sett brukar sådana här matcher ha svårt att leva upp till den så kallade hypen. Men här hade vi ett Manchesterderby som i allt väsentligt faktiskt motsvarade förväntningarna. I det avseendet var derbyt en seger för Manchester, för båda klubbarna, och för den engelska fotbollen.
Inte för att det var någon perfekt genomförd match, av något av lagen. Utan för att det var ett första smakprov på hur två superklubbar kommer att driva varandra, och ett flertal övriga storklubbar av bara farten, framåt genom ren konkurrens. Det var klart och tydligt det första kapitlet i en vacker fotbollssaga.
Och vi har många fler kapitel att se fram emot.
För Man City var det en väldigt positiv seger. Den betyder för dem en viktig första prestigeseger och att det är de som får sägas ha tagit kommandot både i Manchester och i titelstriden. Man Citys spel under första halvlek var sublimt, och visar både Man Utd och övriga konkurrenter vad de har att slåss mot.
För Man Utd är förlusten en förhållandevis tidig påminnelse om att de inte på något sätt är ett färdigt lagbygge, att de har mycket kvar att arbeta med för att inte bara kunna utmana utan också besegra motståndare som Man City. Men matchbilden som helhet borde också kunna uppmuntra dem att känna att uppgiften inte alls är omöjlig.
Det pratas så ofta om taktik, uppställningar, enskilda spelare och så vidare inför sådana här matcher. Men vad den här matchen var ett tydligt exempel på var betydelsen av matchpsykologi.
Man City gick in i den här matchen med ett helt annat självförtroende och spelade i allt väsentligt ut Man Utd under merparten av första halvlek. Man Utd såg något tagna ut av stunden, som om de kände trycket att behöva visa, inte minst på hemmaplan, att de var på jämn fot med Man City.
Reduceringsmålet strax innan halvtid förändrar matchbilden. Det är en match i två halvor. Men fotboll, särskilt sådana här matcher, går till stor del ut på att bäst omsätta perioder av spelövertag i farliga målchanser och, till sist, mål. Här har Man City kommit betydligt längre än Man Utd.
Man måste beundra rörligheten i Man Citys offensiv. Det var den som i slutänden avgjorde matchen. I de flesta sammanhang är det så klart Pep Guardiola som kommer hyllas, men i mina ögon är det Kevin De Bruyne som är den här dagens store segerarkitekt. En helt fantastisk spelare, ren världsklass.
José Mourinho fick sin laguttagning helt fel. Det är naturligtvis väldigt lätt att konstatera sådant i efterhand. Men vare sig Jesse Lingard eller Henrik Mkhitaryan hade den här dagen på fotbollsplanen att göra.
Det skulle man i och för sig kunna säga att det hade inte Claudio Bravo heller. Men det var debuten, i en för honom helt ny liga, i största möjliga sammanhang. För alla tre spelarna får man väl lov att gå med på att ibland har man helt enkelt sådana här dagar, det får man acceptera och ge dem fler chanser.
Förlust för Man Utd. Sådant är så klart ägnat att få mig på dåligt humör, inte minst när det sker mot en av rivalerna. Men det är ändå en match som sådan som får mig på positivt humör – för fotbollen i Manchester, och för fotbollen i England. Det var ett först kapitel som fick mig att se fram emot kommande kapitel.
Dags att se om övriga klubbar blir birollsinnehavare eller huvudrollsinnehavare i den oändliga berättelsen.