Det låter alltid lika löjligt att sitta i efterhand och försöka hävda att en förlust är något positivt. Allra helst när förlusten kommer i ett derby, i en match med betydelse för titelstriden, mot en av lagets allra främsta rivaler. Förluster är naturligtvis alltid skit och det ska inte stickas under stol med det. Vad man gör med dem behöver däremot inte vara skit.
Man Utds förlust mot Man City i lördags var av sådant slag att den faktiskt kan föra en del gott med sig. Inte minst är det så att positiva resultat inte längre kan tillåtas skymma att Man Utd alltjämt är ett lag under konstruktion, som kanske lite var fallet innan. Ett lag med brister, med mycket kvar att jobba med och i behov av justering.
Förluster ger möjlighet att ställa frågor och få svar som vinster och mål i slutminuterna inte alltid ger. Och det har funnits flera frågor att ställa om Man Utd och om Man Utd med José Mourinho som manager.
Hur hanterar Mourinho motgång? Ett stort frågetecken kring Mourinho är hur han är som manager i motgång, något som inte minst blev aktuellt förra säsongen när Chelsea gick kräftgång. Mot Man City kom alltså hans första riktiga motgång som Man Utd-manager, och hans reaktioner i efterhand visar på både salt och peppar.
Mourinho duckade inte eget ansvar för sina taktiska beslut, men han var heller inte blyg för att betona att spelarna inte motsvarat vare sig förväntningar eller instruktioner. Direkthet måste inte vara någon nackdel med professionella spelare, mycket beror på vilken relation där finns mellan manager och spelare. Samtidigt var det något som absolut inte fungerade i Chelsea.
Man Utds första halvlek på Old Trafford mot Man City bar tydliga tecken på ett lag som drabbats av såväl kollektiv som individuell kollaps. Laget och spelarna var verkligen ”all over the place”, både taktiskt och mentalt. Mourinho ifrågasatte med rätta spelarnas förmåga att hantera matchen. Men i den utsträckning den förmågan saknas är det Mourinhos jobb att jobba fram den.
Taktisk idé och roller på planen? Det har funnits oklarheter i hur Man Utd bäst ska ställa upp sitt lag på planen. Framför allt första halvlek mot Man City exponerade dessa oklarheter mycket tydligt. Mourinhos taktiska rockader i halvtid, efter att ha fått det spektakulärt fel från början, visade sig dock vara effektiva och skapade ett bättre, mer rörligt spel.
Det var en övergång från 4-2-3-1 till 4-3-3 och en justering av Paul Pogbas position från en sittande mittfältsposition till en friare, mer offensiv. Det gav Man Utd ett bättre presspel. Var det tillräckligt för att övertyga Mourinho om att röra sig mer i riktning mot en 4-3-3-uppställning, även om det leder till några besvärliga överväganden.
I centrum för dessa överväganden står Wayne Rooney. Fortfarande lagets kapten men med allt större svårigheter att verkligen hävda sig mitt i lagets och planens maskinrum. Samtidigt en lojal lagspelare. Är Mourinho beredd att övertyga Rooney om att också kunna spela på någon av ytterpositionerna för att på så vis ge utrymme åt Pogba offensivt centralt?
A-uppställning och B-uppställning? Vad matchen mot Man City också visar är att José Mourinho inte riktigt själv verkar vara helt klar över vilka spelare han föredrar i vilka matcher. Helt plötsligt var Henrik Mkhitaryan på planen samtidigt som Juan Mata var ställd vid sidan, vilket var ett experiment som inte gick hem.
Nu kommer matcherna tätare på varandra och då kommer det ges bättre möjligheter att verkligen sätta laguppställningen. Marcus Rashford är onekligen en spelare som inte bara knackar utan rakt av bankar på dörren till den så kallade startelvan. Andra spelare, såsom Michael Carrick, Ander Herrera, Morgan Schneiderlin, Chris Smalling med flera vill ha sina ord med i leken.
Inte minst blir det intressant att se hur Man Utds spel fungerar utan Zlatan Ibrahimovic på planen. Han kommer med all sannolikhet inte att spela i Europa League eller Ligacupen. Vilket för övrigt lär leda till flera komiska situationer under säsongen, att observera irritationen i svensk press, och hos besökare på sportbarer som kommit för att titta på Zlatan i Man Utd men blir lurade på konfekten.
Man Utd inleder sitt Europa League-äventyr mot Feyenoord. Man Utd har inte fått någon lätt grupp vilket bara kan betraktas som positivt, då det ger fler spelare i Man Utd riktigt bra matchning samtidigt som det tvingar Man Utd att vara fokuserade och investerade i turneringen redan från början. Med förlusten mot Man City i ryggen är det också viktigt att snabbt studsa tillbaka.
Nu är så klart De Kuip i Rotterdam välkänd jaktmark för Man Utd. Den utgjorde en viktig station längs vägen för Man Utd att återigen etablera sig som ett engelskt och europeiskt storlag när de 1991 vann Cupvinnarcupen på den arenan genom att besegra Barcelona i finalen. Nu återvänder Man Utd alltså till De Kuip, i en helt annan tid men ett inte helt olikt läge.
Å andra sidan var det i en annan holländsk stad, vid exakt samma tillfälle under förra säsongen, som Man Utds och Louis van Gaals säsong började spåra ur på riktigt allvar. Så om Man Utd hoppas att historien ska upprepa sig så får de vara mycket försiktiga i vilken historia de i så fall väljer.
Framför allt är Europa League en alldeles utmärkt möjlighet för Man Utd att jobba med de frågor som alldeles uppenbarligen finns kring ett ofärdigt lagbygge, som extasen kring Mourinho, Ibrahimovic och Pogba kanske har dolt, och hitta de svar som kan förbättra lagets prestation och beredskap under resten av säsongen samt kommande säsonger.
Min förhoppning är att Man Utd och José Mourinho inte kastar bort den möjligheten bara för att det är Europa League.