Naturligtvis. Den här fredagen är det helt plötsligt fotboll i Premier League igen. Istället för förra fredagen, när det faktiskt hade kunnat vara behjälpligt för de engelska lagen i europeiskt cupspel, vilket var ett av argumenten för att införa fredagsfotboll i Premier League. Uppenbarligen var det dock bara av TV-skäl som reformen genomfördes.
Det tjänar emellertid inget till att klaga på detta. Och givet vad vi har för match att se fram emot ikväll så finns inga skäl alls att klaga. Chelsea mot Liverpool, ett riktigt höjdarmöte. En match man nu för tiden skulle kunna kalla för en modern klassiker. Och med både Antonio Conte och Jürgen Klopp vid sidlinjen känns det som ett möte som har alla förutsättningar att bli än mer eldfängt.
Någon enskilt största match inom engelsk fotboll finns ju inte på samma tydliga sätt som i många andra länder. Istället pratas det mycket om derbyn inom engelsk fotboll. Där finns ett flertal så kallade stadsderbyn; flera stycken i London, i Liverpool, Manchester, Birmingham, Sheffield med flera och andra geografiskt betingade derbyn som Tyne-Wear, Black Country, East Anglia, East Midlands, South Coast samt många andra regionala möten.
Men derbyn är självklart ett relativt och mer flytande begrepp än så. Vid sidan av geografiska derbyn så finns vad man skulle kunna välja att kalla kulturella eller politiska derbyn. Några högst relevanta exempel på detta är Man Utds drabbningar med Liverpool och Leeds. Ett mer modernt exempel är MK Dons och AFC Wimbledon.
Men hur är det egentligen med andra stora matcher inom engelsk fotboll? Matcher som inte kan beskrivas som derbyn i någon egentlig mening, utan som mest möjligen rivalmöten mellan två konkurrerande klubbar, utan någon egentlig geografisk eller kulturell koppling, vilka matcher är att beskrivas som störst och hetast i det avseendet?
(5) Stoke vs Arsenal
Två krockande fotbollsideologier på planen. Två krockande personligheter på tränarbänken. Två krockande spelare. Två krockande supporterkulturer. Det blev så klart väldigt hätskt där ett tag, och det har kanske i någon mening avtagit med tiden, allra helst som Stoke själva har förändrats tämligen omfattande under tiden, men det ligger fortfarande något lite extra i luften varje gång Stoke och Arsenal drabbar samman – och då i synnerhet på Britannia Stadium.
(4) Everton vs Man Utd
Där finns så klart spänningen mellan Liverpool och Manchester, de båda städerna. Inte riktigt lika starkt som mellan Man Utd och Liverpool men ändå så det känns. Men Everton har sin egen anrika historia att falla tillbaka på och såväl supportrar som spelare tänder till extra mot Man Utd i vad som alltid blir ett prestigemöte. Så intensivt kan det bli på läktarna i samband med dessa matcher att Alex Ferguson valde att ställa över vissa spelare, inte minst Wayne Rooney, av oro för hur de skulle hantera miljön.
(3) Man Utd vs West Ham
Det är inte helt lätt att förklara den här rivaliteten men det blir på något sätt särskilt spänt när Man Utd och West Ham drabbar samman; inte minst blev så fallet på Upton Park. Det var passande att West Hams sista match på Upton Park blev mot just Man Utd. Vare sig matchens galenskap eller galenskaperna utanför arenan inför matchen förvånade egentligen. Det följde ett mönster som går att spåra bakåt minst till 1990-talet.
(2) Arsenal vs Man Utd
Det fanns en tid, för inte så värst länge sedan, när det här var matcher som enda gången de inte befann sig vid kokpunkten var när de sedan länge passerat den. Polis fick be Arsene Wenger och Alex Ferguson att hålla igen i pratet inför matcherna. Pizzor flög i omklädningsrummen, det muckades gräl i spelartunneln och matcherna kunde urarta i rena slagfält. Prestigen mellan de båda klubbarna är stenhård. Visst, det har lugnat ned sig en aning, men det bubblar alltid under ytan när dessa båda klubbar möts och det rinner alltid över i någon utsträckning.
(1) Chelsea vs Liverpool
Ett möte mellan de här båda lagen hade inte höjt på särskilt många ögonbryn för låt oss säga 15 år sedan. Men allt detta skulle komma att förändras först i och med att Roman Abramovich köpte Chelsea och därefter en serie av matcher som skulle komma att definiera relationen mellan dessa båda klubbar under hela 2000-talet.
Det är kanske inte så konstigt att det blev särskilt frostigt just mellan Chelsea och Liverpool. Å ena sidan den första klubben i engelsk fotboll att bekanta oss med begreppet sugardaddy, köpandes sig en fribiljett upp till toppen av den engelska fotbollen. Å andra sidan den klubb som mer än kanske någon annan engelsk klubb tycker om att trycka upp sin egen historia i ansiktet på andra klubbar.
Klassperspektivet var givet. Ett nyrikt Chelsea skulle rubba föreställningarna om vilka de engelska storklubbarna egentligen var. Mot sig hade de det etablerade engelska fotbollsetablissemanget, och då inte minst Liverpool. Det går heller inte att blunda för personernas betydelse. José Mourinho, Chelseas store agitator, alltid lika ivrig att ”stick it to the Man”.
Chelseas väg till toppen kom samtidigt som Man Utd befann sig i en rejäl omställningsperiod, och Arsenal precis påbörjade en nedåtresa efter sin stora Invinciblestriumf. Under dessa år var det i första hand Liverpool som utmanade Chelseas särställning – och man gjorde det på sin symboliska hemmaplan, i Europa.
Mellan 2005 och 2009 möttes Chelsea och Liverpool smått otroliga tio gånger i Champions League, varav i fyra dubbelmöten i slutspel. Det var matcher som höll oss på helspänn med spökmål, heroiskt försvarsspel, straffläggning, bisarra självmål och all möjlig dramatik. Två gånger triumferar Liverpool på väg till sina båda finaler. Chelsea tar hem de två därpå följande.
Antalet matcher har sjunkit under 2010-talet i och med att Liverpool i en förändrad liga sakta har tagit en mer tillbakadragen roll. Men rivaliteten lever kvar mellan de båda klubbarna. Det satt knappast bra i Liverpools maggrop att det var just Chelsea och José Mourinho som gav deras titelhopp ett sådan dolk i bröstet på Anfield under senvåren 2014.
Hur ser då framtidens möten mellan Chelsea och Liverpool ut? Lustigt nog skulle man kunna säga att båda klubbarna egentligen alldeles nyligen har ömsat skinn och ruskat av sig de gamla lagbyggen som för tio år sedan var på väg att börja definiera engelsk fotboll. Chelsea och Liverpool har båda påbörjat ett nytt kapitel i sin respektive historia. Båda står inför en ny tid.
Chelsea med Antonio Conte och Liverpool med Jürgen Klopp. Två väldigt utåtriktade och karismatiska tränare. Framför allt två tränare som båda representerar något kontinentalt som håller på att utveckla den engelska fotbollen, genom att återinföra något som till viss del gått förlorat; nämligen den systematiserade, högintensiva och löpningsbaserade pressfotbollen.
Vi ser det med Chelsea och Liverpool, vi ser det med Tottenham, vi ser det delvis med Man City, vi ser det med Leicester och Southampton. Kontinentala tränare överallt, som tagit något som länge varit ett brittiskt framgångskoncept och förädlat och vidareutvecklat det, och nu har tagit sig till England och så att säga sluter cirkeln.
Chelsea och Liverpool är två klubbar med liknande ambitioner, resurser och förutsättningar. Det är två klubbar på uppgång. Det allra mesta talar alltså för att framtidens möten mellan Chelsea kommer bli precis lika heta, lika bittra, lika viktiga och lika avgörande som vi har vant oss vid under 2000-talet. En den engelska fotbollens moderna klassiker.
Jag tror vi kommer få ett smakprov på det ikväll.