Att inför säsongen försöka förutsäga vilka klubbar som kommer att åka ur Premier League är en psykologiskt annorlunda övning än att förutsäga vilken klubb som kommer att vinna. I fråga om titelstriden tenderar resonemangen bli mer nyanserade och betydligt fler faktorer vägas in. I nedflyttningsstriden tittar man snarare efter klubbar som motsvarar vissa enkla kriterier.
Inför den här säsongen var det naturligtvis väldigt bekvämt att snabbt kunna sätta Hull på den så kallade nedflyttningslistan. En mer eller mindre krisande klubb som knappt har ett fullt lag att ställa ut på banan. Elementärt kan så klart tyckas. En annan självklar kandidat till listan är Watford som ännu en gång har bytt både manager och ett mindre regemente av spelare.
Och så har vi så klart Burnley – ännu en på förhand given nedflyttning. En klubb som går upp i Premier League, åker ur på en gång, går upp igen och därefter förväntas åka ur ännu en gång. Till synes en klubb något för bra för The Championship men samtidigt för svag för Premier League. En klubb som har valt att agera annorlunda än många uppflyttade klubbar.
Vissa klubbar har en tendens att mer eller mindre byta ut hela det lag som faktiskt tog dem till Premier League. För en del blir det som en mindre klok runda av det gamla brädspelet Monopol, man köper gator bara för att man råkar hamna på dem. QPR är de senaste årens kanske mest spektakulära exempel, till slut med en högre lönekostnad än den säsongens Champions League-finalister.
Burnley har istället valt en mer konservativ och framför allt konsekvent klubbstrategi. De har inte lagt rekordsummor på avdankade sydamerikaner eller europeiska journeymens. Inför säsongen 2014-15 valde Burnley att istället fokusera på att göra klubben helt skuldfri. Burnley åkte förvisso ur, men utan att ha spenderat mer än £10m – för spelare som George Boyd och Michael Keane med flera.
Säsongen i Premier League gav Burnley möjligheten att komma till rätta med besvär som hängde över klubben sedan gammalt. Burnley befann sig förvisso tillbaka i The Championship, men den här gången stod Burnley starkare och hade möjlighet att investera långsiktigt i klubbens infrastruktur. Framför allt expanderades och moderniserades klubbens träningsanläggning.
Burnley flexade musklerna också på transfermarknaden. Klubben betalade £9m för Andre Gray, vilket var mer än vad Burnley dittills betalat för någon annan spelare. Det visade sig vara en klok investering. Gray blev The Championships mest framstående anfallare och sköt Burnley till seriesegern och tillbaka till Premier League. Joey Barton skrev samma säsong på för klubben, och han spelade naturligtvis inte gratis.
Kontinuitet har varit Burnleys ledord under den här resan. Sean Dyche har varit klubbens manager hela vägen. Något som också tyder på att där finns en god och förtroendefull relation mellan klubbledning och manager. Dels för klubbledningen att vilja satsa vidare på honom. Dels för Dyche att känna att han vill vara kvar i klubben och fortfarande kan utvecklas. Han har inte saknat anbud.
Kanske prövades Dyches tålamod den här sommaren. För nu var Burnley tillbaka i Premier League, utan att vara belastad av skulder som behövde rensas, och därtill garanterade än högre intäkter. Ändå agerade Burnley väldigt försiktigt. Fansen ville självklart se förstärkningar som gör det möjligt för Burnley att hålla sig kvar i Premier League den här gången, och Dyche beklagade klubbens inaktivitet under transferfönstret.
Det gav tydligen effekt. Burnley skulle komma att återigen slå sitt klubbrekord på Jeff Hendrick, en mycket talangfull mittfältare med förflutet i Derby County, samtidigt som man snodde honom framför näsan på Hull City. Men den värvning som framför allt lyfte laget under augusti var den belgiske landslagsmittfältaren Steven Defour från Anderlecht.
Defour behövde inte lång tid på sig för att visa sin kapacitet. Han styrde spelet föredömligt på mittfältet under Burnleys seger hemma på Turf Moor mot Liverpool. I den viktiga matchen mot Hull i förra omgången gjorde han en strålande mittfältsinsats av närmast klassiskt brittiskt snitt, och svarade för ett av omgångens snyggaste mål – så när vinstmålet.
Det centrala mittfältet var inför säsongen Burnleys akilleshäl. Backlinjen och anfallet fanns det däremot hög kvalitet i, med stor potential för fortsatt utveckling. Det behövdes en investering till mittfältet och Burnley beslutade också om en sådan. £18m betalades för Steven Defour och Jeff Hendrick, något som kommer betala sig många gånger om ifall det håller Burnley kvar i Premier League.
Burnley visar prov på samma konservativa men konsekventa strategi som framgångsrikt har etablerat klubbar som Southampton, Swansea och Stoke i Premier League. Som kan vara på väg att etablera Middlesbrough och Bournemouth i Premier League. Och som till sist tog Leicester inte bara till Premier League utan till Champions League, som champions.
Vad dessa klubbar förmådde göra var att behålla samma grundstrategi men gradvis skruva upp ambitionsnivån i takt med att utmaningarna blev större och målsättningarna högre. I själva verket är det ett psykologiskt test för klubbledningen. Att våga ta det klivet upp på en högre risknivå utan att kompromissa med kvaliteten i sitt eget beslutsfattande. Alltför få engelska klubbar har lyckats med den balansgången.
Burnley har gett sig själva chansen att lyckas.