Det stod skrivet i stjärnorna att Pep Guardiola och José Mourinho skulle komma att kontrasteras med varandra den här säsongen, och kontrasten är inte till Mourinhos fördel inledningsvis. Helt märkligt är inte det. Man City hade inför säsongen ett i grunden bättre fotbollslag. Och till skillnad från Man Utd fanns Man Citys nyckelspelare huvudsakligen redan i klubben.
Men det är också uppenbart att Guardiola har formulerat och genomfört sin spelidé betydligt mer effektivt än vad Mourinho har lyckats göra. Oliver Kay gav en åtminstone deskriptivt tämligen välriktad summering av Man Utds spel så här långt med sitt ”stjärnor före system, fysik före teknik” som han beskrev som motsatsen till Guardiolas filosofi.
Så har det onekligen sett ut. Det betyder så klart inte att det är så José Mourinho vill att det ska se ut, så som jämförelse mellan två idésystem blir det meningslöst. Här finns ju också en skillnad med Mourinhos företrädare, Louis van Gaal. Nu ser det ut på ett sätt lagledningen inte vill att det ska se ut. Då såg det ut ganska precis som van Gaal hade tänkt sig.
Att vara otydlig i sin spelidé eller inte få uttryck för sin spelidé på planen är förvisso inte något obetydligt problem det heller. Och det har varit tydligt hittills under säsongen, både vid segrar och vid förluster, att även om Man Utd har blixtrat till stundtals så finns det inte någon tydligt definierad offensiv spelidé, spelarna vet inte riktigt vad de ska göra på planen.
Och spelare som inte riktigt vet vad de ska göra på planen tenderar bli mer stillastående och slå längre bollar framåt på måfå. Dessa tendenser i Man Utds spel är med andra ord inte uttryck för en faktisk spelidé, utan ett uttryck för en avsaknad av offensiv spelidé. Samma mönster ser vi i många lag genom åren, inte minst kanske hos England i somras.
Det huvudsakliga problemet hittar vi på mittfältet. Föga överraskande. Där finns de bekanta problemen från förr med ett alldeles för långsamt uppbyggnadsspel. Men José Mourinho har också grävt sig djupare ned i den taktiska gropen genom att befolka mittfältet med alltför långsamma spelare, som Marouane Fellaini och Wayne Rooney.
Elefanten i rummet är naturligtvis Wayne Rooney. Hans närvaro i laget tvingar ned Paul Pogba i en alltför tillbakadragen roll. Hans närvaro på planen blockerar Pogbas rörelse framåt. Men inte minst är det så klart hans egna prestationer som i ett tilltagande crescendo höjer rösterna för att han inte längre kan vara självskriven i Man Utds startelva.
Pudelns kärna är att Rooney alltmer också har blivit en elefant på planen. Där finns inte samma fysiska acceleration som för fem-tio år sedan. Bolltouchen har delvis övergivit honom. Han saknar möjligen den spelintelligens som gjorde det möjligt för Paul Scholes att omforma sig själv till central mittfältare för drygt tio år sedan. Rooney bromsar upp Man Utds spel.
Det är inte någon helt ny utveckling. I själva verket är det något som har blivit alltmer uppenbart under de senaste tre-fyra åren. Det finns skäl att anta att en skada under hösten 2012 har bidragit till Rooneys förfall. Liksom att Rooney har varit en spelare på högsta nivån sedan han var 16 år gammal. De envisa försöken att göra mittfältare av honom bidrar också.
Det innebär naturligtvis inte att alla Man Utds problem stavas Rooney; spelet såg inte särskilt mycket bättre ut mot Feyenoord där han inte var med. Men han är en stor del utav det. Och i och med att Wayne Rooney mot José Mourinhos tidigare utfästelser fortsätter spela mittfältare så blir han också ett hinder för Mourinho att genomföra sin offensiva spelidé.
Paul Pogba har varit som bäst i en offensiv och förhållandevis fri roll på Juventus mittfält, som genomgående också har varit ett tremannamittfält. Men om vi föreställer oss att Mourinho vill uppnå något sådant med Pogba i Man Utd så går inte det att uppnå så länge som Wayne Rooney prenumerar på en offensiv mittfältsposition.
Det är i detta dilemma vi hittar en stor del av förklaringen till Mourinhos svårigheter att formulera och genomföra en tydlig spelidé, och till kontrasten med Pep Guardiola. För där Guardiola har visat mod och tydlighet genom att våga peta tungviktare som Joe Hart och Yaya Touré med flera så är det en typ av beslut som Mourinho hittills har dragit sig för med Rooney.
Vilket känns något oväntat givet José Mourinhos rykte som en hänsynslös vinnare, vorden att fatta obekväma men nödvändiga beslut. Men kanske har han bundit upp sig för hårt vid sina tidiga utfästelser om Wayne Rooney när han precis hade tillträtt. Kanske hoppades han för mycket på Rooney och nu är det svårt att backa från det ställningstagandet.
Möjligen finns där politiska hänsyn. Mourinho kommer från en erfarenhet i Chelsea där hans ställning underminerades sedan omklädningsrummet glidit honom ur händerna, något han säkert vill undvika i Man Utd. Kanske har han också minnen från en liknande situation med Raúl i Real Madrid, där han fattade det tuffa beslutet men därmed också försvagade sin ställning internt.
Kanske säger det i sin tur något om José Mourinhos ställning i Man Utd. Om han hade känt ett orubbligt stöd från styrelsen över ett antal år hade risken med dylika tuffa beslut varit betydligt lägre. Känner han däremot att han är tvingad till omedelbar leverans så drar han sig förmodligen för att fatta alltför drastiska beslut som kan skapa missnöje och osämja.
Alex Ferguson har gång på gång betonat att det absolut viktigaste för en manager är att ha fullständig kontroll. Men han har också varit tydlig med att en sådan kontroll uppnås bara genom framgång. Enligt ett sådant synsätt måste alltså José Mourinho först uppnå framgång för att köpa sig den kontroll han behöver för att kunna fatta de politiskt avgörande besluten.
Men utan den kontrollen och det mandatet blir det svårare att nå framgång. Detta moment-22 är självfallet bekant för många klubbar och många managers. Det är däremot ett moment-22 som inte Man City brottas med, som tvärtom delegerat full kontroll till Pep Guardiola. Men Man City är sedan flera år en betydligt bättre driven fotbollsorganisation än Man Utd.
Men frågorna runt José Mourinho är inte enbart en fråga om organisation och kontroll. Där finns även en taktisk dimension där Premier League står inför ett pågående taktiskt skifte där högintensiv och kollektivt systematiserad pressfotboll börjar vinna alltmer terräng, såväl på planen som i tabellen, med företrädare som Jürgen Klopp, Mauricio Pochettino, Pep Guardiola med flera.
José Mourinho befinner sig med andra ord inte längre på den taktiska frontlinjen som han kanske gjorde för tio år sedan. Den stora frågan är med andra ord om han har förmågan att hänga med i och anpassa sig till den taktiska utvecklingen. Eller om den taktiska utvecklingen kort och gott är på väg att springa honom förbi.
Och därmed återkommer vi till mittfältsproblematiken i Man Utd. För vad José Mourinho i så fall måste åstadkomma är ett mittfält som pressar högt, jobbar hårt, tar löpningar och uppvisar ett funktionellt passningsspel för att snabbt vända försvar till anfall. Vilket beskriver motsatsen till en central mittfältstrio bestående av Wayne Rooney, Paul Pogba och Marouane Fellaini.
Michael Carrick, Morgan Schneiderlin, Ander Herrera, för all del även Bastian Schweinsteiger, är samtliga spelare som i högsta grad kan bidra till ett sådant mittfält – vilket bygger på tanken att Paul Pogba flyttas fram i planen och befrias från det mer defensiva ansvaret, på ett sätt som lättare och bättre tar tillvara hans potential.
José Mourinho är inte främmande för den här typen av mittfält. Det är i själva verket sådana mittfält han har haft under sina mest framgångsrika stunder i Chelsea och Inter. Det känns med andra ord något märkligt att se den haltande mittfältskonstruktion som Mourinho så här långt har ställt ut på planen med Man Utd under augusti och september.
Det är alltså inte så konstigt att man frågar sig vad José Mourinho egentligen vill med sitt lag. Mourinho själv verkar nämligen inte i första hand försöka besvara den frågan i nuläget. Han verkar snarare besvära sig mer med vad Wayne Rooney vill. Och Rooney vill helt säkert, men viljan motsvaras inte längre av förmåga, fysik eller självförtroende.
Det är med andra ord inte så konstigt att det just nu är väldigt frustrerat i och runt Man Utd. Men det är inte en frustration som kommer att försvinna av sig självt, och att klaga på red herring-misstag av domare och spelare hjälper inte heller. José Mourinhos jobb och ansvar är att eliminera källorna för denna frustration och ge laget bästa möjliga förutsättningar att lyckas.
Att inte göra det jobbet och ta det ansvaret innebär att krisen mycket snart står för dörren. José Mourinhos mandomsprov blir alltså att visa både för sig själv och för omvärlden att han har vad som krävs, taktiskt och politiskt, för att lösa Man Utds mittfältskonundrum.