Det uppstod under gårdagskvällen en tämligen lustig situation sedan jag satt mig ner vid bordet på sportbaren i väntan på käk och onsdagens matcher i Ligacupen. Ett gäng yngre grabbar muttrade över att fler tydligen var intresserade av att se och höra Man Utd mot ”något jävla” Northampton än de båda högprofilerade matcherna i La Liga som gick parallellt.
Att så faktiskt är fallet demonstrerar mycket tydligt varför TV-avtalen i Premier League är så väldigt lukrativa, och i det avseendet lämnar alla andra ligor i det kommersiella bakvattnet. När till och med relativa småmatcher i Ligacupen kan generera ett större intresse i vissa kvarter än Barcelona mot Atlético Madrid så framstår loppet som kört.
Det har skrivits stora mängder om hur dessa nya TV-avtal omformar och blåser nytt liv i Premier League och för all del engelsk fotboll. Hur klubbarnas intäkter ökar astronomiskt. Hur detta gör Premier League allt jämnare såväl ekonomiskt som sportsligt. Och hur pengarna tricklar nedåt i seriesystemet och gör också lagen därunder starkare.
Vad som däremot börjar bli alltmer uppenbart är att Premier Leagues TV-avtal inte bara är på väg att förändra engelsk fotboll, utan i hög utsträckning är på väg att driva fram en fundamental omorganisation också av den globala fotbollen. Premier Leagues ökade intäkter har fått kontinentens superklubbar att göra i brallorna, cirkla vagnarna och ladda bössorna.
Den första åtgärden var att neutralisera den politiska reform de själva drivit fram i syfte att begränsa de engelska klubbarnas ekonomiska potential men som i själva verket mest satte dem själva i ättestupan – det vill säga financial fair play. Eller vad man också skulle kunna kalla för århundradets största fotbollspolitiska fiasko.
Den andra åtgärden blev att försöka kapa åt sig själva en större portion av kakan från Champions League-intäkterna. Vilket genomfördes dels genom att förändra fördelningsmekanismen mellan de olika TV-marknaderna, dels genom att se till så att klubbar tilldelades intäkter baserat också på historisk prestation i Europacupen eller Champions League.
Men det där riskerar vara åtgärder som till sin omfattning och betydelse är ungefär som att skjuta ärtbössa mot en skenande elefanthjord. Det större problemet ur de kontinentala superklubbarnas perspektiv är så klart att de finner sig själva bundna vid sina respektive nationella ligor som med all sannolikhet aldrig kommer vara kommersiellt konkurrenskraftiga.
Den utveckling som Premier Leagues TV-avtal med andra ord driver framåt är att dessa kontinentala superklubbar börjar utvärdera alternativ som bryter deras låsning vid sina respektive nationella ligor. Det är i denna kontext som det har pratats om en europeisk superliga, som däremot alltid kommer ha den svagheten att den befinner sig i direkt konkurrens med Champions League.
Men nu verkar några ljushuvuden bland dessa kontinentala superklubbar faktiskt ha kläckt en ny idé som inte nödvändigtvis innebär någon särskild konkurrens med Champions League. Nämligen en form av världsliga, en World League. Där klubbar som Real Madrid, Juventus, PSG, Bayern München med flera ställs mot klubbar från USA, Kina, Japan och så vidare.
Mot en globalt dominant liga som Premier League går det bara att konkurrera med ännu en global liga. Är förmodligen den inte helt orimliga strategiska analysen bakom den idén.
Det är inte en idé som bara går att fnysa åt. Helt ointelligent är det nämligen inte att bygga en egen liga runt två så kommersiellt starka marknader som USA och Kina. På pappret är det slugt, därtill ett initiativ som skulle kunna tugga i sig en god portion av Premier Leagues marknadsandelar. Mer idealistiskt kan man hävda att det sprider fotbollen och gör slut på dess eurocentrering.
Men den är självfallet inte helt lätt att genomföra. Det enda praktiska vore att ha det som en stängd liga. Men ska det bli en riktig liga snarare än ett sommarjippo så krävs också att ett fåtal klubbar från ett flertal ligor på flera kontinenter faktiskt lämnar sina respektive nationella ligasystem. Det politiska motståndet mot en sådan utveckling kommer vara massivt.
Möjligtvis skulle den långsiktigt mer hållbara utvecklingen vara att respektive nationell liga gjorde ett omtag på sin ekonomiska resursfördelning och på så vis skapade förutsättningar för en ökad nationell konkurrens. Men sådana initiativ blockeras naturligtvis av de kontinentala superklubbarna som inte vill ge upp sina respektive regionala monopol.
Då återstår självklart bara att hitta på den här typen av projekt. Antingen som alternativ eller som påbyggnad. Visst kan man vara cynisk och bara se det som ett sätt att ha något att hota med i nästa runda av förhandlingar med UEFA angående Champions League. Liksom man kan vara negativ och avfärda det som ointressanta plasttankar.
Samtidigt är det nya idéer som för fotbollen och samhället framåt. Fråga bara Arsene Wenger, som för på dagen 20 år sedan kom med en mängd nya idéer till Premier League, och har gjort mer än någon annan nu aktiv manager för att utveckla ligan.