Det är något med milstolpar i Arsene Wengers karriär som tenderar att sammanfalla med Chelsea. Arsenal mötte Chelsea när Arsene Wenger gjorde sin 1,000:e match som Arsenals manager. Och nu när Arsene Wenger ska göra den match som markerar hans 20 år som Arsenalmanager så är det ännu en gång Chelsea som står för motståndet.
Det är kanske på sitt sätt passande. Om Alex Ferguson var Arsene Wengers stora fiende under Wengers första årtionde i Arsenal så är det till allra största delen Chelsea som representerar ondskan i Wengers föreställningsvärld under dennes andra årtionde. Två klubbar som i mångt och mycket var varandras motsatser i spelidé såväl som klubbfilosofi.
Den inbördes matchstatistiken mellan Arsenal och Chelsea speglar mycket tydligt det förändrade förhållandet mellan klubbarna. Arsenal vann 15 av 25 matcher, och förlorade bara tre matcher, mot Chelsea innan Roman Abramovich luftlandsatte i London. Därefter har Arsenal vunnit endast fem och förlorat 17 av de 29 senaste matcherna lagen emellan.
Det är med andra ord inte svårt att se hur bitterheten mellan de båda klubbarna har uppstått. Chelsea måste ses som den mest direkta orsaken till att Arsenal så omedelbart efter sin bedrift med Invincibles petades ned från sin täppa, och till att Arsene Wengers ungdomsprojekt under åren därefter visade sig i längden ohållbart.
Det har varit förbittrat på ren personnivå. Inte minst mellan Arsene Wenger och José Mourinho, en relation som verkar sakna varje form av i alla fall motvillig respekt som ändå fanns begravd någonstans långt ner mellan Wenger och Alex Ferguson. Så djup är konflikten att media närmast njutningsfullt använder Mourinhos namn för att piska upp stämningen inför matchen.
Media har, får man förmoda, ännu inte lyckats hitta någon vinkel mellan Arsene Wenger och Antonio Conte. Alltså drar de fram sina greatest hits och golden oldies. Det känns så klart något andefattigt att reducera vad som faktiskt är en på förhand mycket viktig fotbollsmatch mellan två direkta konkurrenter till en ganska gammal och trött personkonflikt.
För där Arsene Wengers andra årtionde med Arsenal började ser Wengers andra årtionde med Arsenal också ut att sluta – det vill säga i konflikt och konkurrens med Chelsea. Det är ett andra årtionde under vilket Chelseas managers har kommit och gått, samtidigt som Arsene Wenger hela tiden har bestått.
Nu är inte Premier League riktigt så okomplicerad att det är möjligt att, i alla fall på förhand, säga att det står enbart mellan en klubb och en annan, det är alltid flera som vill blanda sig i leken. Men att Arsenal och Chelsea är två av de huvudsakliga konkurrenterna, definitivt om en av Champions League-platserna, möjligen också om ligatiteln, framstår som uppenbart.
I den konkurrensen befinner sig på märkligt jämn fot efter fem avklarade omgångar. Båda lagen har tio poäng efter fem omgångar. Arsenal har en något bättre målskillnad, men inte är det med mycket. Både Arsenal och Chelsea har förlorat varsin match så här långt – båda på hemmaplan mot Liverpool, en annan av deras direkta konkurrenter.
Skillnaden kan tyckas vara att Arsenal hade sina poängtapp under sina två första matcher samtidigt som Chelsea har tappat sina poäng under sina två senaste matcher. I det avseendet är det Arsenal som går in till den här matchen med momentum och hemmaplan i ryggen. För Chelsea handlar det mer om att hitta vinnarspåret igen.
Men det är en viktig match för både Arsenal och Chelsea. Båda lagen har förlorat sin hittills enda match mot en direkt konkurrent och båda lagen behöver visa att de är kapabla att vinna matcherna mot sina direkta konkurrenter. Att inte tappa poäng i dessa möten ser ut att bli särskilt viktigt just den här säsongen.
Chelsea mer än kanske någon annan av de engelska storklubbarna har varit Arsenals och Arsene Wengers spöke under hans andra årtionde. Det är inte helt sannolikt att det blir något tredje årtionde. Frågan är alltså om sagan och säsongen faktiskt slutar lyckligt, om Arsene Wenger faktiskt till sist får sista ordet och övertaget på Chelsea, och jagar iväg spöket.
Jag tror så måste ske den här säsongen. För Arsenals och för Arsene Wengers skull. Skillnaden i narrativ vid vinst eller förlust för Arsenal i den här matchen är minst sagt omfattande.