Det var John Brewin som twittrade någon gång under halvtid mellan Arsenal och Chelsea att Chelsea ser ut som ett gammalt lag, och att det är ett väldigt svagt betyg för en klubb som under de senaste åren har mer eller mindre prenumererat på FA Youth Cup.
Antonio Conte förmådde knappast dölja sin ilska efter kvällens match på Emirates. Chelsea är ett bra lag på pappret menade han, men inte på fotbollsplanen. Och ikväll var det svårt att hitta något att säga emot det, Chelsea blev helt enkelt utspelade.
Viss sympati kan man kanske känna för Antonio Conte. Istället för en backlinje med Leonardo Bonucci, Andrea Barzaghli och Giorgio Chiellini så har han nu att försöka organisera det som helt enkelt inte låter sig organiseras, Gary Cahill och David Luis, tillsammans med en åldrad Branislav Ivanovic.
Det är svårt att slå ifrån sig känslan att Chelseas försvarsspel mer eller mindre rämnat sedan John Terry blev skadad. Och visst är det ett gott omdöme om Terry, men också ett underkännande av Chelsea, att laget ska vara så beroende av en 35-årig mittback.
Där finns, framför allt under de två senaste försäsongerna, stora frågetecken kring hur Chelsea har förstärkt och förnyat sitt lag. Det var definitivt en källa för missnöje inför förra säsongen. Och inför den här säsongen fanns liknande tveksamheter där Conte inte fick de spelare han faktiskt ville ha.
Vissa saker måste dock belastas Antonio Contes personliga konto. För Chelsea såg märkligt håglösa ut den här kvällen, liksom de har gjort under de tre senaste ligamatcherna. Både mot Liverpool och mot Arsenal såg flera spelare ut att inte riktigt vara med i matchen mentalt eller fysiskt.
Det borde vara synnerligen oroväckande för en manager som har gjort sig känd just för att kräva väldigt hög energi från sina spelare. Och det är helt säkert något som förklarar Antonio Contes ilska och frustration. Men det är också ett problem vi känner igen från förra säsongen.
Den lätta versionen av Chelseas fiasko förra säsongen var så klart att allt var José Mourinhos fel. Riktigt så enkelt var det väl egentligen aldrig, och det börjar kanske framgå nu. Sant är dock att Antonio Conte måste lyckas med vad Mourinho inte lyckades, att vända omklädningsrummet.
Klarar Antonio Conte av det utan att vända omklädningsrummet emot honom själv? Ett öde som har drabbat mer eller mindre varenda Chelseamanager sedan Roman Abramovich köpte klubben. Det är egentligen bara Chelseas klubbledning som kommer kunna svara på den frågan.
Om Antonio Conte lyckas med just detta som ingen annan hittills har lyckats med så är det kanske bara att damma av utmärkelsen för årets tränare på en gång.
Alltid i samband med sådana här matcher med den här typen av ensidiga utfall är det lätt att underskatta matchbildens betydelse. Arsenal fick två snabba mål vilket satte matchbilden betydligt mer än att det var män mot pojkar, divisioner av klasskillnad, och övriga floskler som sportjournalister kläcker ur sig.
Vissa kommer vilja betona hur otroligt bra Arsenal var. Andra kommer hellre betona hur dåliga Chelsea var. Naturligtvis har i all väsentlig mening båda sidor rätt. Och det är mer eller mindre ogörligt att påstå det ena oberoende av det andra.
Slutsatser för framtiden är därför vanskliga. Vad som däremot inte är vanskligt är matchens resultat och effekter. För Arsenal är det tre poäng och en väldigt skön seger mot en lokalrival och konkurrent i ligatabellen, och ett fullpumpat självförtroende vidare i toppstriden.
För Chelsea, med två förluster och tre demoraliserande poängtapp i rad i ligaspelet, är det bara tillbaka till ritbordet som gäller. Det är för den här typen av läge som Antonio Conte måste utnyttja spelledigheten i veckan. Han har tid att jobba med problemen.
Återstår att se om Antonio Conte har lösningen på problemen.