Avbytarbänken:
Ben Foster, West Brom
Virgil van Dijk, Southampton
Craig Dawson, West Brom
Joe Allen, Stoke
Mesut Özil, Arsenal
Philippe Coutinho, Liverpool
Charlie Austin, Southampton
:::
OMGÅNGENS VINNARE
Arsenal. Det var nödvändigt för Arsenal att komma med ett styrkebesked i den här matchen, och det gjorde man ordentligt. Chelsea har varit ett spöke för Arsenal under ett drygt årtionde men den här gången var det inte Arsenal som lät sig skrämmas. Viktig seger för Arsenal som håller sig kvar i Premier Leagues tätklunga.
Tottenham. Med Danny Rose, Eric Dier, Moussa Dembele och Harry Kane samtliga skadade befinner sig Tottenham i en för laget kritisk period för närvarande. Här gav man sig själva ett riktigt positivt besked, det vill säga att man trots att dessa fyra spelare är borta kan åka till Middlesbrough och inte bara vinna, utan vinna övertygande.
Man Utd. Det har varit så nära en hell week som går att komma för Man Utd och José Mourinho. Därför var det så klart något alldeles särskilt förlösande med vinsten mot Leicester och framför allt målexplosionen under första halvlek. Matchen ändrar karaktär när Man Utd gör sitt första mål vilket visar på psykologins betydelse.
OMGÅNGENS CLIFF BARNES
Sunderland. När Jermain Defoe en bit in i andra halvlek gör sitt andra mål och ger Sunderland ledningen med 2-0 så ser det onekligen ut som om Sunderland är på väg mot lagets första seger för säsongen. Istället bryter man ihop totalt och tillåter, ordet är inte felvalt, Crystal Palace att vända och vinna matchen. Det andas en vekhet över Sunderland som luktar nedflyttning.
:::
OMGÅNGENS MANAGER
José Mourinho. Det var en riktigt fin vinst mot Leicester. Framför allt var det en triumf för modet att faktiskt fatta det tuffa beslutet att placera Wayne Rooney på bänken, tillsammans med Marouane Fellaini. Resultatet blev ett betydligt rörligare mittfält och ett mycket mer flytande spel. Kanske behövde man inte vara Einstein för att se beslutet, men det är en sak att prata om det, en helt annan sak att faktiskt fatta beslutet.
OMGÅNGENS MÅL
Demarai Gray, Leicester 4-1, Man Utd (b). Det var kanske inte något betydelsefullt mål in the great scheme of things, men det var väldigt snyggt och gav i alla fall Leicester någon form av heder tillbaka. Sorteras mer in under facket screamer än thunderbastard, men som sådan lär den inte överträffas av många mål den här säsongen.
:::
SÄCKARACET
Mark Hughes
Francesco Guidolin
Slaven Bilic
Tony Pulis
:::
TAKTIKTAVLAN
Det kan sägas mycket om Chelseas försvarsspel, eller brist på sådant, mot Arsenal. Hur Chelsea i två matcher i rad helt har misslyckats med att pressa motståndarnas mittfält. Mest frapperande var dock Arsenals andra mål, ett flödande anfall som dock görs möjligt av att Eden Hazard helt glömmer bort att följa Hector Bellerin. Hazard är en gudabenådad spelare offensivt men defensivt en återkommande säkerhetsrisk. Fler motståndare kommer försöka utnyttja den akilleshälen hos Chelsea.
:::
TRE PUNKTER
Side Show. Det borde egentligen inte vara möjligt för en klubb att spendera totalt £119m under ett transferfönster och så sitter man ändå när det stänger och känner att tränaren ifråga inte alls har fått de spelare han helst ville ha. Men så är läget med Chelsea. N’golo Kanté och Michy Batshuayi känns som kloka och researchade köp. Till backlinjen blev det desto sämre. Chelsea brände iväg £60m under fönstrets sista dag sedan de misslyckats med att få in de spelare Conte faktiskt sökte efter i första hand.
Minnet är kort. Det räckte tydligen med att N’golo Kanté gjorde en svag match mot Arsenal, i vilken han vare sig var bättre eller sämre än sina medspelare, för att twitter skulle explodera om hur dålig och överskattad han är. Något liknande kan sägas om Hull och Mick Phelan. Inför säsongen gav ingen Hull den minsta chans över huvud taget. Lovorden var många sedan Hull vunnit sina två första matcher men därefter har det alltså räckt med förluster mot Man Utd, Arsenal och Liverpool för alla Einstens att prata om hur Hull borde byta ut en tränare de knappt ens hunnit tillsätta än.
Moyes Boys. Pojkar mot män var ett populärt uttryck under helgen, om än kanske i lite fel sammanhang. Men är det ett karaktärsdrag det inte går att blunda för hos Sunderland för närvarande så är det att de spelar som just pojkar. Så fort Crystal Palace reducerade mot Sunderland så framstod det som oundvikligt att där skulle komma en kvittering och förmodligen också ett förlustmål. Försvarsspelet i samband med målen var oförlåtligt. David Moyes ser ut att ha resignerat om sin spelartrupp och olika bisarra konflikter förstärker bara intrycket. Moyes chans till upprättelse med Sunderland ser allt tunnare ut, även om han nog sitter säkert på jobbet. För vem skulle i ärlighetens namn vilja ta över hans jobb?
:::
FÖR ÖVRIGT
Didier Drogba till Theo Walcott på twitter igår kväll: ”Congratulations on your win bro but it is easy to dance when the cats aren’t there. J”
Det verkar märkligt svårt för norrlänningar att förstå att Klopp heter Jürgen, inte Jörgen.
Säsongens genombrott i fotbollsstudion är Bojan Djordjic – klar, koncis och hela tiden relevant.
Wayne Rooneys form var så dålig att så fort han satte sig på bänken så gjorde Man Utds lagkapten mål.
Jamie Vardys uppfattning om Mike Deans kroppsbehåring borde innebära att det ligger en avstängning och väntar på honom.