Fyra matchers avstängning blev det alltså för Andre Gray som straff för att för cirka fyra år sedan ha twittrat synnerligen olämpliga saker om framför allt homosexuella personer. Fyra matcher är naturligtvis en rejäl avstängning, kännbar för både spelare och för klubben, det vill säga Burnley.
Det måste sägas på en gång att tweetsen som sådana utan tvekan var helt oacceptabla. Det går inte på något sätt att rättfärdiga dem. Så i det rent strikta avseendet känns avstängningen förvisso befogad. Enligt samma typ av regler som för några år sedan fick Luis Suarez avstängd.
Men det går att ifrågasätta sett till sammanhanget. Inte minst att de nesliga tweetsen gjordes för så länge sedan. I själva verket är preskriptionstiden för vissa lagbrott kortare än så. Det gör att bestraffningen känns mer motiverad av PR-skäl än mer formella skäl.
Det finns så klart alla skäl i världen för FA och Premier League att markera att den här typen av uttalanden inte är acceptabla. Men det markerades rimligtvis redan genom att Andre Gray själv trots allt bad om ursäkt. Vilket knappast är något man gör för någon som anses okej.
För mig är dock en annan aspekt mer beklämmande. Det vill säga vad som egentligen är syftet med avstängningen. För vi ska ju inte inbilla oss att den på något sätt bidrar i kampen mot homofobin. Det enda Gray och andra spelare lär sig av bestraffningen är att man gör bäst i att inte uttrycka sina åsikter högt, inte att åsikterna är fel.
Då är vi tillbaka till PR-skälen. För vad jag ser som de reella skälen till att FA beslutar om denna avstängning har mycket lite med att faktiskt kämpa mot homofobi inom engelsk fotboll att göra, men desto mer med att själva framstå som mot homofobi.
Om FA verkligen ville ta upp kampen mot homofobi inom engelsk fotboll så skulle de ägna sig mindre åt bestraffning och mer åt utbildning. Ett mer konstruktivt sätt att hantera Andre Grays gamla tweets hade varit att skicka ut honom i sällskap med andra spelare som ambassadörer bland unga spelare, för att prata om tolerans och öppenhet.
Två flugor i en smäll med ett sådant grepp. Det hade dock förutsatt att FA själva verkligen arbetade systematiskt med dessa frågor snarare än att använda sig av bestraffning som en form av läpparnas bekännelse. Det förutsätter också att det går att få med spelarna på sådana projekt.
Och det vore kanske lättare sagt än gjort. Det har lyfts fram flera exempel där spelare som är uppsatta att göra sociala hjälpinsatser för sina klubbar vägrar att ta på sig uppdrag relaterade till HBTQ-arrangemang. Samtidigt ökar snarare än sjunker antalet anmälningar om homofobiska ramsor från läktarna.
Homofobin är med andra ord tämligen utspridd inom fotbollen. Även om det helt säkert inte är lika öppet fientligt som det en gång i tiden var. Det här kan knappast vara någon överraskning. Omklädningsrumskulturen är vad den är och den förändras inte i första taget.
Av det skälet ser jag Andre Grays avstängning som godtycklig. Han har utan tvivel sagt väldigt dumma saker, men han är knappast ensam om att ha tänkt och sagt samma saker. Men till skillnad från övriga spelare i Premier League har han inte mediacoachats av storklubbarnas mediaavdelningar om vad man får och inte får säga offentligt.
Gray betalar i själva verket ett pris för, utöver dumheten i sina uttalanden, att ha tagit den långa vägen till Premier League. När han tweetade dessa dumheter spelade han nonleague-fotboll för Hinckley United och Luton Town, troligtvis med ganska begränsad mediaträning.
Med den bakgrunden inom fotbollen är det inte svårt att föreställa sig hur Gray också har en annan bakgrund i livet. Uppväxt under tuffa familjeförhållanden i Wolverhampton, med våld och gängbråk som en alltför vanlig del av hans uppväxt, något de flesta av oss förmodligen skulle ha väldigt svårt att ens föreställa oss.
En uppväxt med upplevelser som kanske inte rättfärdigar de attityder Gray ger uttryck för, men som åtminstone förklarar en svårgreppbar ilska. Kanske är det inte någon tillfällighet att Gray tweetade de flesta av sina dumheter bara några veckor efter att ha fått ett knivhugg som gav honom det ärr som löper längs hela hans vänstra kind.
Andre Gray befinner sig på en helt annan plats nu än vad han gjorde för fyra-fem år sedan. Både inom fotbollen och i livet i stort. Det är kanske inte bara en floskel och tom ursäkt när han säger att han inte är samma person nu som han var då. Att människor faktiskt kan förändras.
Men på sociala medier glöms mycket lite och än mindre förlåts. I synnerhet när en spelare har fräckheten att göra det avgörande målet när Burnley slår en storklubb som Liverpool, med mängder av sura supportrar. Då grävs gamla synder obönhörligen fram. Vad som göms i snö kommer fram i tö.
Och Burnley tvingas klara sig utan sin främste anfallare i fyra matcher på grund av något de vare sig haft något med att göra eller ens hade en rimlig möjlighet att kunna förutse. Ett billigt pris att betala så klart för FA:s tappra insatser mot homofobin i engelsk fotboll.
Burnley borde egentligen vara tacksamma!