Det må vara nya tider för Celtic. En gång i tiden var de en europeisk stormakt inom fotbollen. 1967 blev Celtic den första brittiska klubben att vinna Europacupen, det vill säga Champions League. Några år senare var Celtic tillbaka i final. Nu för tiden är Celtic småfisk i den europeiska cupdammen. När Celtic förlorade med 0-7 mot Barcelona i första omgången var det förvisso nytt klubbrekord, men knappast oväntat.
Det var 15 matcher sedan Celtic vann en europeisk cupmatch på bortaplan. Ett nästan uppseendeväckande facit. Men bortaplan är en sak, Celtic Park är en helt annan sak. En kokande, sjungande gryta av ljud som är bland de mest imponerande upplevelserna inom europeisk fotboll. Och kanske i synnerhet när det kommer storklubbar på besök. Som om det väcker till liv Celticfansens minnen av den tid som flytt.
Man Utd fick stryk 2006 och två år senare klarade laget oavgjort med ett nödrop. Under det senaste årtiondet har klubbar som Barcelona, Milan, Benfica och Shakhtar Donetsk samtliga förlorat i mot Celtic i Skottland. Detta under en period när Celtics status sakta men säkert har gått utför inom europeisk fotboll men där europeiska storklubbar gång på gång blivit påminda att vinst borta mot Celtic inte är någon självklarhet.
Det är detta Man City har att brottas med ikväll. Varje gång Celtic eller Rangers möter ett engelskt klubblag i europeisk cupfotboll så pratas det oundvikligen om ett Battle of Britain. Kriget lär i all väsentlig mening vara sedan länge förlorat för den skotska fotbollen, men det gör å andra sidan de enskilda slagen desto viktigare för skotska klubblag och supportrar. Att få ge England på käften, to send him homeward, tae think again.
Om en bortamatch mot Celtic var enbart en fråga om kvalitet så skulle Man City vara mer eller mindre garanterade segrare ikväll. Pep Guardiolas Man City har inlett säsongen resultatmässigt perfekt, och om inte perfekt spelmässigt så åtminstone så nära som rimligtvis är möjligt att komma. Celtic är snarare en samlingsplats för Man Citys avyttrade spelare som Kolo Toure, Dedryck Boyata och Scott Sinclair, samt en ung utlånad spelare som Patrick Roberts.
Men det här är inte en match som riktigt kommer påminna om någon av Man Citys tio hittills genomförda matcher den här säsongen. Det är ett test av ett annat slag. Om vi skulle fråga Brendan Rodgers, Celtics manager, om vad testet bestod i så skulle han utan att blinka två gånger och med darr på underläppen kalla det för ett test av karaktär. Att visa att man har inte bara de taktiska och tekniska utan även de mentala egenskaperna att klara atmosfären på Celtic Park.
Å andra sidan. Det är väl precis det som i det här fallet Pep Guardiolas genomarbetade taktik är tänkt att hantera. Att med hjälp av systematisk, kollektivt vetenskaplig fotbollsmetod neutralisera de mer slumpmässigt emotionella inslag som en volatil atmosfär likt den på Celtic Park kan framkalla. Kliniskt, stundtals känslobefriat, ofta effektivt. På så vis ett bra och tidigt genrep för Man City att bedöma hur de hanterar sådana här matcher på den europeiska cupscenen.
Man City får klara sig utan Kevin De Bruyne som beräknas vara borta på grund av skada i fyra veckor. Nu bör inte det störa Man City i alltför stor utsträckning så klart givet den mängd kvalitet laget har på offensivt mittfält. Möjligen är det istället en möjlighet för Raheem Sterling att visa vad han har att bidra med i en mer central position, samtidigt som Leroy Sané möjligen kan få en vettig chans att göra ett riktigt avtryck.
En vinst vore värdefull för Man City. Om vi samtidigt antar att Barcelona vinner mot Borussia Mönchengladbach så skulle det innebära att slutspelsplatsen är mer eller mindre för Man City redan innan deras kommande dubbelmöte med just Barcelona. Det gör matcherna mot Barcelona mindre tvångsladdade. Det gör även resten av höstsäsongen betryckande för Man City. Pep Guardiola kan fortsätta hålla ångan uppe i ligaspelet.
För Leicester handlar det kanske inte så mycket om att hålla ångan uppe som att faktiskt få upp ångan i ligaspelet. Och de har onekligen satt sig själva i ett väldigt bra läge att kunna koncentrera sig på ligaspelet genom att vinna sina två första matcher i gruppspelet och alltså ha full poäng efter två matcher. Visst var matchen mot Porto igår det första riktiga provet på hur Leicester skulle klara sig i Champions League. Men nu är gruppsegern nära.
Det satt förvisso ganska långt inne. Leicester kontrollerade matchbilden första timmen men mot slutet blev det oroligt i leden och mer fokus på att behålla ledningen. I det läget fanns alltid risken att Leicesters brist på rutin och europeisk cupsmartness skulle komma att kosta, men Leicester behöll disciplinen, de behöll lagformen och med en hel del skicklighet och för all del även lite tur så behöll de också ledningen och vinsten.
Tottenham har en dryg höst framför sig, men för deras del var det snarast något de hoppades på. Igår fick de onekligen resultaten med sig. Vinst mot CSKA Moskva samtidigt som Monaco kvitterade i slutminuten mot Bayer Leverkusen. Tottenham dominerade matchbilden fullständigt under lång tid utan att få utdelning och ett tag satt man och övervägde möjligheten att Tottenham skulle ha haft noll poäng efter två matcher i vilka de varit i grund och botten överlägsna.
Nu blev det inte så. Efter många om och men så var det till sist Tottenhams formspelare Heung-Min Son som krånglade in 1-0-målet efter 70 minuter. Efter det var det bara att hålla i ledningen. Nervöst även för Tottenham ska sägas men det gick vägen. Vilket inte blir mindre imponerande av att Tottenham var utan flera av sina nyckelspelare och under matchen byter in unga, oerfarna spelare som Harry Winks.
Vinst för Man City och Arsenal ikväll, som väl ändå får betraktas som programenligt, så har det varit en bra vecka för de engelska lagen i Champions League. Och man får väl trots allt säga det att givet hur värdelösa de engelska lagen tydligen är i Europa nu för tiden så fortsätter de ändå prestera förhållandevis bra i Champions League.