Det är en i själva verket ganska knepig situation som FA har försatt sig själva i med beslutet att sparka Sam Allardyce. Det främsta skälet till det är att kön av kandidater redan i somras vare sig var särskilt lång eller för den delen befolkad av alltför spännande kandidater.
Alla kanske inte tyckte att Sam Allardyce var särskilt spännande alls. Ändå var han utan tvivel den mest spännande kandidaten som faktiskt var på samma gång aktuell och intresserad. Nu tvingas FA upprepa samma process men den här gången utan toppen på förra listan.
Samtidigt är FA mer eller mindre tvingade att nu presentera en ersättare som verkligen entusiasmerar. Det är precis som flera redan har påpekat så att FA och det engelska landslaget redan i somras har gjort sig själva till något av en driftkucku inom landslagsfotbollen. Här blev det bara värre.
I det läget är det inte hållbart att anställa någon av dem som helt uppenbart hamnade efter Sam Allardyce i sorteringen, det vill säga Steve Bruce och Alan Pardew. Det är väl lite osäkert om ens de själva skulle vilja utsätta sig för ett sådant utgångsläge.
Det finns bara ett sätt som FA och Englands landslag kan göra sig själva mer till åtlöje än vad de redan är, och det är att i det här läget tvingas tillbaka inte bara till andrasorteringen, utan till bottenlagret av andrasorteringen. Det är vad FA nu måste undvika, även om de inte nödvändigtvis kommer lyckas.
En tanke som uppvisar en slags macchiavellisk skönhet är att FA i själva verket ser beslutet att sparka Sam Allardyce som en blessing in disguise, något som kanske i själva verket styrde deras beslut. Nu har de i praktiken köpt sig själva ett år under vilket flera nu upptagna kandidater kan visa sig bli lediga.
Gareth Southgate har knutits upp för hösten och våren som en temporär övergångslösning. Hans jobb är att under den tiden navigera några tämligen överkomliga VM-kvalmatcher. Situationen är alltså inte omedelbart brådskande för FA – de har råd att avvakta.
Vad kan tänkas hända på tränarfronten under det kommande året? Jo, framför allt två managers kan visa sig bli tillgängliga, av något olikartade anledningar, som rimligtvis borde vara FA:s givna huvudkandidater. Nämligen Arsene Wenger och Claudio Ranieri.
Arsene Wenger
Wengers kontrakt med Arsenal går ut efter den här säsongen. Men mer än så har det under en tid spekulerats just i att detta ska vara Wengers sista säsong med Arsenal, och att förbundskapten för England vore ett mycket snyggt slut på karriären för en managerikon inom engelsk fotboll.
Det är ett resonemang som är tillämpligt egentligen oavsett hur det går för Arsenal den här säsongen. Vinner Arsenal ligan är det ett perfekt sätt för Wenger att avsluta på. Om Arsenal än en gång förlorar ligatiteln så vore det kanske dags för ett vaktombyte.
Arsene Wenger vore självklart ett alldeles fantastiskt namn för FA. En otroligt respekterad manager över hela världen. En tränare med globalt renommé men med en mycket personlig och intim koppling till engelsk fotboll. En auktoritet varje engelsk spelare omedelbart skulle se upp till.
Kanske finns det också möjligheter att Wengers idéer skulle kunna få ett större genomslag inom den resursmässigt betydligt mer jämnt balanserade landslagsfotbollen. Pengar och så kallad finansiell dopning har inte samma betydelse för landslagsfotboll och resultat i mästerskap.
Någon självskriven succé för Arsene Wenger med England är det naturligtvis inte. Givet Arsenals offensiva balans och omvittnade defensiva problem är det kanske inte långsökt att se hur England skulle kunna få besvär i mästerskap där så uppenbart ett defensivt tänkande prioriteras och ofta belönas.
Men Wenger har samtidigt en fördel i princip inga andra tränare har. Hans status är så hög att han i praktiken inte kommer kunna misslyckas eller ifrågasättas av en övernitisk brittisk press. Förväntningarna är så låga på det engelska landslaget, och så illa skulle Wenger helt enkelt inte kunna prestera.
I en tid när förbundskaptensjobb i allt större utsträckning blir hedersuppdrag så vore Arsene Wenger det perfekta namnet för FA. Dessutom med det viktiga tillägget att i motsats till tidens vindar så skulle FA samtidigt få en av världens bästa tränare som förbundskapten.
Claudio Ranieri
Ranieris kontrakt med Leicester går förvisso inte ut. Men det kan ändå visa sig vara ett utmärkt läge för Ranieri att lämna Leicester och avsluta karriären med ett prestigeuppdrag som Englands förbundskapten. Han har redan gjort det omöjliga med Leicester, och har dem i Champions League den här säsongen.
Nästan oavsett hur det går för Leicester den här säsongen så kommer Ranieri kunna sluta på topp och med huvudet högt. Han är ett helgon i Leicester och naturligtvis väldigt uppskattad både som tränare och som person över hela England.
Rent taktiskt kan Claudio Ranieri också passa väldigt bra ihop med England, som inom den internationella fotbollen har mer eller mindre samma typ av styrka och status som Leicester har i Premier League. Ranieri har visat att han kan få ett på pappret underlägset lag att överprestera.
Just den glädje och lättsamhet med vilken Ranieri har tagit hand om Leicester skulle också passa väldigt bra in för England, vars landslag under så många år har präglats av prestationsångest, olust och brist på spelglädje. Den tunga stämning som omgivit Englands landslag skulle kunna lätta.
Taktiskt vore kanske Claudio Ranieri ett bättre anpassat val för England än Arsene Wenger. Mer defensivt organiserat och med en offensiv taktik baserat på ett rakt och snabbt spel. I grund och botten en mycket engelsk spelidé med ett mer systematiserat defensivt tänkande.
Arsene Wenger eller Claudio Ranieri måste hur som helst vara de två kandidater mellan vilka FA väljer. Alla andra alternativ framstår som bara ännu ett i en lång rad av bekräftanden av deras eget och det engelska landslagts förfall.