Hur klarar Bob Bradley och Swansea av en kall och fuktig Halloween i Stoke?

En skräckfylld upplevelse i sig naturligtvis. Men som om det inte var nog med det så måste alltså Bob Bradley och Swansea klara av den här matchen mitt under självaste Halloween. Det är så klart inte en match för någon med svaga nerver. Allra helst inte som både Stoke och Swansea har fått en minst sagt otäck start på säsongen.  Båda lagen ligger i själva verket betydligt sämre till i tabellen än vad de hade förväntat sig inför säsongen.

För Stoke har det dock börjat vända uppåt igen i takt med att skadeläget håller på att förbättras. De har gått fyra matcher i rad utan förlust efter att dessförinnan ha förlorat fyra ligamatcher i rad, och förlorat dem stort. Ett oavgjort resultat borta mot Man Utd imponerade, och den poängen följdes upp av två vinster mot Sunderland och Hull. Viktiga segrar helt klart, men inte nödvändigtvis några tydliga värdemätare för Stokes framsteg.

Vilken värdemätare är i så fall Swansea? Sunderland och Hull måste räknas som ligans absolut mest sämsta och formsvagaste lag, tillika två klubbar som i nuläget måste ses som storfavoriter till nedflyttning. Men Swansea ligger inte särskilt mycket bättre till i tabellen. De har ännu inte vunnit en enda match sedan ligapremiären mot Burnley. Någon omedelbar effekt har heller inte Bob Bradley fått, med förlust mot Arsenal och 0-0 hemma mot Watford.

Även när Stoke inledde den här säsongen bedrövligt så fanns där ändå en känsla att det var något tillfälligt och övergående, att laget hade en kapacitet som skulle innebära att de höjde sig. Så har också skett i och med att Xherdan Shaqiri och Marko Arnautovic börjar hitta formen igen. Vi kan räkna med att Stoke börjar röra sig uppåt i tabellen. Men kan vi verkligen säga samma sak om Swansea, att de har en kapacitet högre än vad de hittills har visat?

Mark Hughes verkar tycka det. Hughes beskriver Swansea som något utav en spegelbild av dem själva. Ett lag som befinner sig i något av en ”false position” och för vilket det bara är en tidsfråga innan de börjar röra sig uppåt i tabellen, bland annat pekandes på kvaliteten i Swanseas spelartrupp. Det är kanske lite oklart hur mycket av detta som Hughes faktiskt menar, och hur mycket som är ett sätt att skicka rätt budskap till sin egen spelartrupp inför matchen.

Bob Bradley å sin sida väljer att framför allt betona hur självförtroendet håller på att återvända i Swanseas spelartrupp. Det var på så vis en viktig poäng mot Watford. Även här är det kanske en öppen fråga hur mycket Bradley faktiskt tror på vad han själv säger, och hur mycket det kanske snarare är en fråga om istället bygga självförtroende. ”Fake it until you make it!” är ett välbekant amerikanskt uttryck som går att tillämpa här.

Det kanske också går att tillämpa på Swansea som klubb för närvarande, som brottas med interna stridigheter. Det är naturligtvis Swanseas supportertrust som vädrar sitt missnöje med att inte längre ha något reellt inflytande över klubben, och ha hållits utanför stora beslut som försäljningen av klubben till de nya amerikanska ägarna, sparkandet av Francesco Guidolin och anställningen av Bob Bradley.

Supportertrusten anklagar i grund och botten de förra ägarna för att framför allt vilja berika sig själva i försäljningen av klubben. Liksom de anser sig själva ha blivit åsidosatta både under försäljningen och av de nya ägarna. De har egentligen inga goda skäl att spela överraskade. Så länge de endast äger 21% av klubben är de i praktiken maktlösa relativt övriga ägare, och kommer behandlas på samma sätt som företag behandlar facket i sina styrelser.

Missnöjet riktar sig även inom själva supportertrusten. Helt nyligen har Huw Cooze, supportertrustens styrelserepresentant med ett kanske något olyckligt namn, avgått sedan det uppdagats att han samtidigt som han haft den rollen har varit avlönad av klubben som så kallad supporter liaison officer. Är man satt att representera supportrarnas intressen gentemot klubben är det kanske inte lämpligt att samtidigt vara avlönad av klubben.

Swansea och Bob Bradley har med andra ord att jobba med. Bristen på organisation på fotbollsplanen motsvaras av brister i organisationen även utanför fotbollsplanen. Bradley försöker naturligtvis skapa en känsla av enighet och gemenskap på planen och på läktarna men det försvåras naturligtvis när oenigheten och splittringen runtom laget och inom klubben som helhet är så framträdande och svåra att bortse från.

Om Bob Bradley och Swansea ska lyckas hålla sig kvar i Premier League, och undvika nedflyttning, så krävs att han lyckas hålla isär laget från det allmänna läget. Matcherna måste bli en tillflykt från vardagens konflikter för såväl fans som spelare. Det uppnås bara med vinster och med positiva resultat. Men vad är väl egentligen Halloween annars än just en sorts tillfällig tillflykt till barnasinne från vardagens vanliga bekymmer och besvär?

Så det finns väl egentligen bara en enda fråga Swansea har att ställa till Stoke när de möts ikväll på Britannia Stadium, eller Bet 365 Stadium som arenan numera heter. Trick – or treat?

Varför göra en sådan blogg? Det blev ju en sådan hejdlös succé förra veckan då bloggen om överskattade spelare fick kommentarsfältets stråltanter att gå loss i teorier om varför jag skrev den. Men i själva verket är det inte listigare än att det är praktiskt att sent på söndagskvällen göra en snabbt sammansatt blogg av det här slaget.

Och det är väl ungefär den statusen en sådan här lista också har. Det är knappast att betrakta som någon noggrant utkalkylerad och uttömmande sammanställning. Det är en tämligen spontan uppställning tänkt att fungera som utgångspunkt för diskussionen snarare än dess slutpunkt. Vilket inte betyder att jag inte tror på den.

Sedan kommer vi kanske aldrig få veta riktigt hur nära Joey Barton var den här listan.

(5) Mikel Arteta, Everton m fl

Det fanns en tid för cirka tio år sedan när det såg ut som om Everton skulle kunna vara på väg att slå sig in bland de så kallade Big Four. En stor anledning till det var just Arteta som var den kreativa kraften på Evertons mittfält. Evertons Yin till Arsenals Yang i form av Cesc Fabregas. Ryktades under de här åren alltid vara på väg till ännu större klubbar men blev på något sätt alltid kvar, möjligen på grund av dåvarande överflöd i dessa större klubbar. Till slut blev det ändå Arsenal men kom till klubben under en svag period och har till stor del dömts därefter.

(4) Darren Fletcher, Man Utd m fl

Det stod alltid i korten att Fletcher skulle underskattas som fotbollsspelare. Dels är han inte den spelartypen som normalt sett förekommer i diskussionen av de allra bästa spelarna. Dels var det oundvikligt att han som akademiprodukt skulle komma att jämföras, tämligen orättvist, med andra produkter såsom Ryan Giggs och Paul Scholes, vilka samtidigt befann sig i laget. Men Fletchers betydelse som fysisk och kreativ kraft på planen, liksom kulturbärare i laget, var stor. Något Man Utd sannerligen har fått erfara sedan Louis van Gaal fattade det förhastade beslutet att till West Broms stora glädje och nytta släppa honom dit.

(3) Sergio Aguero, Man City

När man säger att Aguero är underskattad så betyder inte det att han inte uppfattas som en väldigt bra anfallare. Men lite lider han ändå av förbannelsen av hur vissa inbillar sig att om man inte spelar för Barcelona, Real Madrid eller Bayern München så är man inte världsklasspelare ”på riktigt” utan bara en sorts andrasortering. Vilket är en tämligen bisarr inbillning. Men ingen anfallare har gjort fler mål i Premier League sedan Aguero kom till Premier League för drygt fem år sedan, det är inte ens i närheten.

(2) Dimitar Berbatov, Tottenham m fl

Har haft sejourer i Tottenham, Man Utd såväl som Fulham. Ett konsekvent fenomen med Berbatov under hans tid i England är att han var en spelare som brittiska kommentatorer helt enkelt inte förstod sig på. Hans långsammare och mer avslappnade spelstil gav honom ett orättvist omdöme som lat. Det gick så långt att till och med briljanta prestationer och framspelningar beskrevs som ”lazy”. Passade aldrig riktigt in i Man Utd men det hade varit intressant att se vad Tottenham hade kunnat uppnå om Berbatov varit kvar i klubben när Gareth Bale slog igenom några år senare.

(1) Steve McManaman, Liverpool m fl

En spelare som i stora drag är bortglömd när man pratar om stora spelare under Premier League-eran. Kanske ett pris han har tvingats att betala för att ha varit en del av den så kallade Spice Boys-gruppen i Liverpool. Men en för sin tid mycket framstående spelare, som var en förelöpare i att utnyttja utrymmet mellan mittfält och anfall. Flyttade till Real Madrid där han var en mycket uppskattad spelare samtidigt som det laget plockade hem två Champions League-titlar, ett facit få brittiska spelare lever upp till. Gjorde förmodligen ett felaktigt karriärsval när han återvände till Premier League och valde att spela för Man City istället för Arsenal.

Avbytarbänken:
Fraser Forster, Southampton
Ben Gibson, Middlesbrough
Kieran Gibbs, Arsenal
Nemanja Matic, Chelsea
Ross Barkley, Everton
Eden Hazard, Chelsea
Alexis Sanchez, Arsenal

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Chelsea. På pappret en mycket tuff bortamatch för Chelsea mot ett starkt Southampton, som bara förlorat en enda av sina senaste tio matcher. Men Chelseas goda trend håller i sig, och för första gången sedan våren 2015 vinner nu Chelsea fyra ligamatcher i rad, samtidigt som de håller tätkontakten med lagen framför dem i tabellen. Det finns en optimism i Chelseas spel som kan bära långt för dem den här säsongen. Där finns också många likheter mellan Chelsea och förra säsongens Leicester. Vi får se hur långt de likheterna bär.

Man City. Efter sex raka matcher utan seger bröt Man City till sist formdippen med besked borta mot West Brom. Sergio Aguero visade med lysande tydlighet vad han har att bidra med till lagets effektivitet i anfallsspelet och Man City kontrollerade den här matchen på mittfältet från start. Viktigt för Man City att vinna igen, både för ligaspelet och inte minst inför veckans viktiga hemmamatch i Champions League mot Barcelona.

Liverpool. Det var väl knappast något enastående försvarsspel som Liverpool visade upp mot Crystal Palace, men den observationen har vi börjat vänja oss vid att göra vid det här laget. Liverpool kompenserar dock för det med ett mycket effektivt och produktivt anfallsspel, därtill hjälpta i den här matchen av att Crystal Palace inte var så intresserade av försvarsspel de heller. Tunga tre poäng i en på förhand svår bortamatch.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Sunderland. Det blir svårt att hålla sig kvar i Premier League för ett fotbollslag som vare sig kan försvara sig mot djupledsbollar eller försvara sig mot ens det enklaste inläggsspel. Det finns olika taktiker för ett lag som Sunderland att försvara sig men de verkar inte vilja tillämpa någon av dem. När Sunderland kvitterade till 1-1 halvvägs in i andra halvlek fanns en aning att de kunde få ut något av matchen, istället blev det ett omedelbart sammanbrott. Sunderland är lika med Man City 1995-96 om den sämsta säsongsinledningen i Premier Leagues historia, och ser alltmer ut som dead meat.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Sean Dyche. Det är ett välorganiserat lag han har lyckats forma, Dyche, med flera starka profiler. I tre matcher mot Liverpool, Arsenal och Man Utd har Burnley bara släppt in ett enda mål – som inte borde ha godkänts. Den absolut nödvändiga förutsättningen för Burnley att kunna uppnå något sådant är just att de är så välorganiserade som de kan vara.

OMGÅNGENS MÅL

Sergio Aguero, Man City 2-0, West Brom (a). Det är omöjligt att inte tycka om sådana här mål. Bra bollmottagning, ett litet ryck och så en riktig rökare rakt upp i taket. Det finns inte många anfallare i Premier League eller i världen som gör sådana här mål riktigt lika naturligt som Aguero.

:::

TRE PUNKTER

Outfoxed. Det pratas mycket om bogeyteams nu för tiden. Arsenal vinner mot Swansea och det är tydligen någon stor bedrift eftersom Swansea har lyckats få status som bogeyteam. Liverpool lyckas vinna mot Crystal Palace och det ska tydligen betraktas som helt oväntat. Min inställning är som kanske framgår rätt skeptisk, men om nu Tottenham skulle ha något slags bogeyteam för tillfället så bör Leicester onekligen vara i alla fall ett av dem. Delvis verkar Leicester ha hittat tillbaka till förra säsongens försvarsform igen, eller så lyckas bara Tottenham få ut det bästa av dem. Delvis börjar det bli uppenbart hur viktig Harry Kane är för Tottenham.

Inspired. Det var säckavarning på Aitor Karanka för bara några veckor sedan, och en något otippad nedflyttningsvarning på Middlesbrough. Spelet hade gått i baklås. Det var då det. Nu är tonläget ett annat efter först oavgjort borta mot Arsenal och därefter en bra hemmavinst mot Bournemouth. Känslan är fortfarande att Middlesbrough är lite för beroende av individuella konstverk i sitt anfallsspel, Gaston Ramirez mål mot Bournemouth är tveklöst ett exempel på det, men nu börjar i alla fall försvarsspelet sitta rätt igen.

Pragmatism. Everton mot West Ham på Goodison Parks var en av förra säsongens svängigaste matcher. Då som nu ledde Everton matchen med 2-0. Den matchen vände West Ham och vann med 3-2. Den här matchen hade inte Everton några problem att spela av och även vinna med 2-0. En grundläggande skillnad mellan matcherna var att Roberto Martinez bytte in Oumar Niasse vid 2-0 samtidigt som Ronald Koeman valde att byta in Phil Jagielka. Everton är betydligt mer pragmatiska den här säsongen, och då går det också bättre.

:::

FÖR ÖVRIGT

Det verkar vara en lugn och harmonisk Arsene Wenger för närvarande. Det är inte alltid man kan säga det. Möjligen speglar det, eller återspeglas i, ett lugn och en harmoni i spelartruppen.

En förbannad José Mourinho är bättre än en butter José Mourinho.

Trebackslinje har ju börjat bli lite av sista skriket i Premier League under den här säsongen. Flera lag tillämpar den. I första hand är det en defensiv justering med ett anfallsspel baserat på fart och snabba omställningar.

”Champions of Europe, you’ll never sing that!” – En mycket osympatisk ramsa, I synnerhet när den riktas mot klubbar som Leicester och Southampton.

Vad får man om man tar Leicester 2015-16 och dopar dem med individuell spetskvalitet på vare position? – Chelsea 2016-17!

Liverpool är naturligtvis inte ensamma om detta. Ett liknande resonemang kan föras med Man City och flera andra klubbar. Där finns en hög svansföring för att man ger ett par unga spelare chansen samtidigt som man betonar och upprepar för alla som både vill och inte vill lyssna hur man egentligen bara ställde upp med reservlaget och hur matchen inte betydde något. Det är rätt lätt att känna att de båda budskapen inte riktigt går ihop.

Däremot är det lätt att betrakta Southampton som en förebild för alla engelska storklubbar. När Southampton mötte Sunderland i Ligacupen så spelade fem akademiprodukter från start i form av Jack Stephens, James Ward-Prowse, Harrison Reed, Lloyd Isgrove och Sam McQueen. Tidigare under säsongen har även Jake Hesketh och Matt Targett fått speltid, även i ligaspelet. Här får unga spelare verkligen chansen att spela med a-laget.

Chelsea har knappast varit någon förebild i detta avseende. Om något så snarare raka motsatsen. Fortfarande är John Terry den ende och den senaste egna produkten att etablera sig i Chelseas a-lag. Han är nu 35 år gammal. Men till skillnad från förut så börjar det faktiskt röra på sig för Chelsea. Antonio Conte kan knappast sägas ha påbörjat någon ungdomsrevolution, men där finns tveklöst en större benägenhet att ge unga spelare chansen.

Nathaniel Chalobah och Ola Aina spelade båda från start mot West Ham i Ligacupen. Dominic Solanke satt på bänken. De spelade inte i något reservlag som för kvällen råkade representera a-laget. Bredvid sig på planen hade de ordinarie spelare som David Luiz, John Terry, N’golo Kanté, Willian och Gary Cahill. Antonio Conte har inte många chanser utan europeiskt cupspel att kunna vädra unga spelare, men han tar definitivt de chanser han får.

Nu är chanserna helt plötsligt ännu färre i och med att Chelsea förlorade mot West Ham och därmed är utslagna ur Ligacupen. Utöver ligaspelet har Chelsea därmed bara FA-cupen kvar att spela den här säsongen. Det innebär inte att vi inte kommer se mer av Chelseas unga spelare. Tvärtom finns det goda skäl att tro att Antonio Conte är tämligen pigg på att fylla ut en i övrigt tämligen tunn spelartrupp med dessa spelare.

Det hade varit lätt att ta förlusten mot West Ham som ett tecken på att de unga spelarna inte riktigt höll måttet. Ingen av dem var väl heller någon större upplevelse på planen. Men det var kanske heller inte att förvänta, än mindre att begära. Det är väl känt att vill man nå fördelarna med att spela in unga spelare så måste man acceptera att vägen fram dit inte är helt rak, och att prestationerna kommer att gå både upp och ned.

Verkligheten är förvisso inte densamma för Chelsea som för Southampton, för att ta ett för dagen högst aktuellt exempel. Kraven på Chelsea är så mycket högre, utrymmet för svaga prestationer av unga spelare är därmed betydligt mindre. Sant är emellertid också att de allra flesta riktigt framgångsrika lagen under de senaste decennierna, även på europeisk toppnivå, har varit byggda runt en ryggrad av egna produkter.

Vad dessa lag normalt sett får är en lagkultur och en stabilitet som är betydligt svårare att replikera genom att enbart köpa spelare på marknaden. Det finns självklart även en ekonomisk vinst i en sådan metod. Det är inte säkert att alla eller ens någon engelsk storklubb skulle kunna leva upp till den målsättning som exempelvis Man City har att deras spelartrupp om fem år skall bestå till minst hälften av hemväxta spelare – men det vore något att eftersträva!

Inte av ideologiska skäl som jag ser det. Även om det finns något vackert och publikvänligt med tanken. Utan för att det skulle tvinga fram en högre kvalitet i engelska klubbars scouting- och coachingverksamhet, för att få fram spelare i både tillräckligt antal och tillräcklig kvalitet för att kunna uppfylla den mycket ambitiösa målsättningen. Just detta är områden där engelska klubbar för närvarande gör ett betydligt sämre jobb än spanska och tyska klubbar.

Engelska klubbar tvingas betala ett högt pris för detta tillkortakommande. Det är vackert med de allt högre TV-intäkterna men en stor del av dessa pengar försvinner också i den premium som engelska klubbar tvingas betala för spelare som i unga år utvecklats av spanska, tyska och franska klubbar. Kan man inte producera kvalitet tvingas man istället betala för kvalitet. En klubb som däremot kan producera kvalitet har ett betydligt bättre förhandlingsläge.

Chelsea har sedan länge insett betydelsen av en ungdomsakademi och har satsat stort på den. Det är dock först nu det går att ana att den kan börja ge viss avkastning också rent fotbollsmässigt. En sådan avkastning uppstår när det faktiskt finns en ”real pathway” mellan akademin och a-laget. Sedan Roman Abramovich köpte Chelsea har akademin och a-laget snarare varit åtskilda av en vallgrav än förenade av en pathway.

Det har pratats mycket om Antonio Contes taktiska bidrag till Chelsea, och det har varit en minst sagt imponerande uppryckning som laget har gjort sedan förlusten mot Arsenal. Contes taktiska omdispositioner har fallit väl ut, i alla fall på kort sikt. Men det större bidraget som Antonio Conte ser ut att vara på väg att göra för Chelsea är att ändra på just detta förhållande mellan akademin och a-laget. Det är ingen omedelbar process, men den är åtminstone påbörjad.

Och det är kanske på tiden. För både med åldern och med Antonio Contes taktiska nytänkande så börjar det alltmer se ut som om John Terry, den senaste produkten från den egna akademin som verkligen etablerat sig i a-laget, till sist börjar nå vägs ände med sitt Chelsea. Det är tidigt att säga så klart, men med John Terry på väg ut så är till sist en spännande ny ungdomskull på väg in i Chelsea.

Bättre sent än aldrig.

Den som dock upplever att Premier League bjuder på hjärtflimmer gör dock för den egna hälsans skull klokast i att hålla sig så långt borta som möjligt från The Championship. Efter 15 spelade omgångar är den smått omöjlig att ens försöka förutse.

Det är en andraliga fylld av stora klubbar och bra fotbollslag. En match återstår i den femtonde omgången och det är inte vilken som helst. Strax efter lunchtid söndag är det Birminghamderby. Birmingham City mot Aston Villa. Och mitt i den smeten befinne sig Steve Bruce.

Aston Villa är på väg att göra The Championship ännu mer svårkalkylerad sedan de ryckt upp sig betänkligt sedan Steve Bruce anställts. En första poäng mot Wolves har följts upp av två raka vinster, mot Reading och Fulham. I båda fallen uddamålsvinster. Aston Villa har börjat vinna matcher de förut tappade.

Föga förvånande så är Aston Villa-fansen nöjda med Steve Bruce. Men derbyt mot Birmingham är onekligen ett prov på denna relation. Bruce är nära kopplad till Birmingham efter ha haft stora framgångar med klubben för 10-15 år sedan.

Steve Bruce har onekligen sagt alla rätta saker inför den här drabbningen. Inte minst hur Aston Villa är hans största jobb i karriären. Naturligtvis precis vad Aston Villa-fansen vill höra. Vad Aston Villa-fansen däremot vill se är orden följs upp av en prestigefull derbyvinst.

Om Aston Villa vinner derbyt mot Birmingham City så har de onekligen i tre snabba steg svingat sig rätt upp i snacket om uppflyttning igen. De ligger då inom räckhåll för playoff-platserna, efter en katastrofinledning på säsongen, med två tredjedelar av säsongen kvar att spela.

Just Birmingham är i det läget en av klubbarna som då känner Aston Villa hackandes dem i hälarna. Birmingham ligger strax under playoff-plats inför den här omgången och kan med en vinst ta klivet upp på playoff-platserna. Men det är många klubbar som slåss om de platserna.

Annars händer det onekligen saker i toppen av tabellen i The Championship.

Newcastle defilerar. Newcastle har fått upp ångan rejält och håller på att dra ifrån i tabellen. Laget har radat upp sex ligasegrar uppblandat med att ha tagit sig till kvartsfinal i Ligacupen. Spelmässigt och resultatmässigt ska det till ett mirakel om inte Newcastle går upp i Premier League.

Norwich haltar. Norwich har inlett säsongen tämligen starkt. Den här omgången blev det dock en rejäl käftsmäll och en 0-5-förlust i toppmötet mot Brighton. Norwich är ett intressant lag men inte ett en överdrivet intressant klubb som i alltför hög utsträckning pendlar mellan divisionerna.

Brighton levererar. Förskräckligt nära att ta sig upp till Premier League redan förra säsongen, men föll till sist på målskillnad. Den här säsongen har de chans att ta revansch för den nesan. Chris Hughton har gjort Brighton till ett av seriens mest spännande lag.

Huddersfield krackelerar. Det ser ut att vara en fnurra på tråden i lovestoryn med David Wagner. Tre förluster på de fyra senaste matcherna, och en riktig överkörning idag mot Fulham, innebär att Huddersfield har gått från serieledare till tre poäng back på uppflyttningsplatserna.

Leeds klättrar. Vinst idag med 2-0 mot Burton Albion och helt plötsligt befinner sig Leeds bara någon poäng ifrån playoff-platserna. Garry Monk ser ut att ha fått ordning på Yorkshires alldeles egna regalskepp. Och Pontus Jansson har ersatt Tomas Brolin som svensk fotbollshjälte i Leeds.

Wolves imploderar. Walter Zenga fick sparken sedan Wolves nya ägare ansåg att laget låg alldeles för nära nedflyttningsstrecket. Några särskilt attraktiva arbetsgivare verkar de dock inte vara då Sam Allardyce ansåg sig ha råd att tacka nej till dem. Räddad poäng i bottenmötet med Blackburn ikväll.

15 omgångar spelade av The Championship och det känns som att det bara går att säga en enda sak med någon form av kvalificerad säkerhet. Newcastle och Rafa Benitez återvänder förmodligen till Premier League nästa säsong. Men vilka gör dem sällskap?

I en säsong som inte riktigt liknade någon annan säsong i Premier League vi tidigare sett så var det Tottenham och Leicester som slogs om ligatiteln ända in i maj. Det var aldrig att vänta att den här säsongen skulle bli exakt densamma men även på förhand så är självklart det här ett spännande möte. Förra säsongens ligamästare mot förra säsongens bästa engelska fotbollslag.

Både Tottenham och Leicester brottas den här säsongen med något de inte behövde brottas förra säsongen – det vill säga Champions League. Det har fått konsekvenser för båda lagen, om än på olika sätt. Tottenham har drabbats av något onödigt poängtapp i ligaspelet. Leicester å sin sida har lagt all energi på just Champions League men å andra sidan tappat ligaspelet.

Tottenham har å andra sidan ännu inte förlorat i ligaspelet, och med är andra ord alltjämt ligans enda kvarvarande obesegrade lag. Tottenham har å andra sidan inte vunnit någon av sina senaste fyra matcher och har framför allt haft problem med målproduktionen. Skadan på Harry Kane har kostat Tottenham i synnerhet som Vincent Janssen inte har haft någon succéstart i klubben.

Leicester har förlorat desto mer. De har redan förlorat fyra ligamatcher vilket är fler än de förlorade under hela förra säsongen. Saknaden av N’golo Kanté på centralt mittfält har varit stor. Kontrasten är stor mellan hemmaplan, där Leicester ännu inte har förlorat någon match, och bortaplan, där Leicester ännu inte har vunnit en enda match, utan tvärtom ofta förlorat stort.

För Tottenham är det början på en jättevecka för dem innan det blir paus för landslagsuppehåll. Efter dagens match mot Leicester väntar en mer eller mindre avgörande Champions League-match mot Bayer Leverkusen på Wembley, och bara några dagar senare drabbar man samman med Arsenal på Emirates för säsongens första North London-derby.

Det kan visa sig vara en vecka som definierar Tottenhams säsong. De kan befinna sig sex-sju poäng efter tabelltoppen om det vill sig riktigt illa samtidigt som de kan ha försatt sig själva i ett mycket prekärt läge i sin Champions League-grupp. Alternativt så går de till landslagsvila efter att ha satt sig själva i förarsätet i båda turneringarna.

Att inleda med en vinst mot Leicester känns dock som det mest uppenbara första steget för Tottenham. Uppgifterna blir i alla fall inte lättare därefter, i synnerhet inte med ett poängtapp mot Leicester i bakhuvudet. Leicester behöver däremot inte känna någon större press i just den här matchen, de ser helt säkert matcherna mot FC Köpenhamn och West Brom som viktigare.

Hemmaplan talar naturligtvis till Tottenhams fördel, inte minst just på grund av Leicesters miserabla facit på bortaplan den här säsongen. Hittills har Leicester förlorat med tre måls marginal mot Chelsea, Man Utd och Liverpool på bortaplan den här säsongen. Inget uppmuntrande facit, och inte mycket talar för att det ska gå bättre på White Hart Lane.

Med förra säsongens försvarsspel hade chanserna varit betydligt större, inte minst med tanke på Tottenhams svårigheter att göra mål. Men Leicester har sett betydligt mer öppna ut den här säsongen och deras backlinje är betydligt mycket mer utsatt än tidigare. Lagets försvarsspel på fasta situationer har också lämnat mycket mer att önska.

För Tottenham finns också ett element av revansch. Det måste på något sätt kännas lite typiskt för dem att just när de gör en så väldigt bra säsong så blir de ändå knäppta på näsan av just Leicester. Få tänker på att det hade varit nästan lika osannolikt dramatiskt och oväntat om Tottenham hade vunnit Premier League som att Leicester vann.

Men Tottenham lyckades aldrig äta upp Leicesters poängmässiga försprång i tabellen. Ett skäl var att Tottenham aldrig tog chansen i lagens möten förra säsongen. Oavgjort på King Power precis i början av förra säsongen var kanske inte så mycket att säga om. Men Tottenhams förlust mot Leicester på White Hart Lane i januari kan mycket väl ha kostat dem ligatiteln i praktiken.

Tottenhams och Leicesters interna möten den här säsongen kommer inte ha samma direkta betydelse för titelstriden. Däremot kan en förlust mot Leicester i slutänden visa sig stå precis lika dyrt för Tottenham i titelstriden den här säsongen som den gjorde förra säsongen. I synnerhet på hemmaplan, på White Hart Lane.

Det är i alla fall nästan säkert en match som kommer ha större inverkan på den här säsongens titelstrid än Lancashirederbyt på Old Trafford mellan Man Utd och Burnley. Men det är kanske för mycket begärt att låta det väga tyngre än en match i vilken Zlatan Ibrahimovic förmodligen spelar. Som sagt, förståeligt utifrån förmodat antal tittare, men fotbollsmässig kulturskymning.

Nu kanske det ändå visar sig att Zlatan Ibrahimovic vilar den här matchen, eller börjar på bänken. Han spelade ju mot Man City i onsdags, den på förhand tuffare matchen. I så fall slipper vi kanske lida med de svenska experter och kommentatorer som antingen helst undviker att alls kritisera honom eller tvingas sig själva att först utföra en massa trix.

Det var rätt lustigt i onsdags strax innan halvtid när Ibrahimovic gör en jätteindianare på mittfältet och det blir en tyst paus innan Glenn Strömberg väljer att istället kritisera Man City-spelarna för avslutet. Eller studion som i halvtid ägnar fem minuter åt att först förklara vilken fantastisk spelare det egentligen är innan de bara korrekt konstaterar att han hade en horribel halvlek.

Måste man verkligen göra en så stor sak av det? Måste man verkligen göra en så stor sak av Man Utds match mot Burnley på Old Trafford att man väljer att sända den istället för Tottenham mot Leicester? Det känns dock som om jag inte är rätt person att svara på den frågan, även om jag inte betvivlar att det finns goda skäl för det valet.

Man ska i och för sig inte låta sig luras av vinsten mot Man City. Det finns fortfarande stora frågetecken kring Man Utds spelidé och inte minst hur José Mourinho gör sina laguttagningar. Den främsta invändningen tycks vara att han inte själv riktigt verkar veta hur han vill ha det. Istället pendlar han lite fram och tillbaka vad avser förtroendet för vissa spelare.

Jag tror det är viktigt att Mourinho börjar bestämma sig, därför att ju fortare han gör det desto lättare blir det att faktiskt börja implementera en tydlig spelidé. Alternativt omvänt, formulera en tydlig spelidé och låt valet av spelare följa från den. Men nu varande otydlighet i Mourinhos laguttagningar odlar helt säkert en otydlighet i spelet på planen.

Min uppfattning är ganska given gällande vilka spelare i Man Utds nuvarande spelartrupp som bör vara givna spelare i Man Utds startelva, och som bör spela no matter what. Det utesluter inte att dessa spelare vilas och roteras när behov eller möjlighet finns men utgångspunkten är för mig att varje avsteg från denna uppställning är ett andrahandsalternativ.

David De Gea. Inget som helst snack på den här positionen. En av ligans och världens bästa målvakter. Utgångspunkten borde kanske snarare vara att ge Sergio Romero en specifik turnering att spela i.

Antonio Valencia. Inte en naturlig högerback, men har växt in i rollen. Gör sällan en dålig match från den här positionen. Gör viktiga offensiva bidrag och har skurit ned på de defensiva misstagen.

Eric Bailly. Har imponerat under sin första tid i klubben och framstår redan som Man Utds bästa mittback, vilket på samma gång är en positiv såväl som oroande känsla. Har fortfarande mycket utveckling i sig och bör vara en byggkloss för framtiden.

Luke Shaw. Har sina svaga sidor att jobba med men måste då också få chansen att jobba med dem. Framför allt dock den mest naturliga vänsterbacken Man Utd har. Daley Blind känns tämligen bortkastad på den här positionen.

Michael Carrick. Förvisso 35 år gammal men knappast död. Alltjämt den ende mittfältaren i Man Utd som effektivt kan styra och fördela spelet från mittfältet, och sätta fart på Man Utds anfallsspel.

Ander Herrera. Hårdjobbande energiknippe på Man Utds mittfält. Jag har varit tveksam till den här spelaren men har blivit övertygad både av hans inställning och positiva insatser. Smart spelare.

Paul Pogba. Har knappast övertygat under sin första tid tillbaka i Man Utd men måste få en friare och mer offensiv roll. Inte den defensivt mest disciplinerade spelaren och brottas till sin egen nackdel med en ambition att vilja göra allting på mittfältet. Energin måste riktas framåt.

Juan Mata. En spelare alla tog för givet skulle försvinna från Man Utd så fort bläcket på Mourinhos anställningskontrakt hunnit torka. Så har dock inte blivit fallet. Mata har visat sig väldigt viktig för Man Utd, som vinner betydligt fler matcher med honom än utan honom. Bör vara given.

Zlatan Ibrahimovic. Hyllades i början men har kritiserats alltmer. Båda sidorna känns överdrivna. Besitter obestridlig kvalitet. Bör vara ordinarie i de riktigt viktiga matcherna, men viktigt att Mourinho också tar sig tid att däremellan pröva andra alternativ på positionen – t ex Rooney, Martial, Rashford.

Nio spelare i startelvan känns givna med andra ord.

Det går att dra sina slutsatser om spelartruppens brister av detta så klart. Backlinjen känns som ett mycket tydligt renoveringsobjekt. Det är så klart också oroande Michael Carrick vid 35 års ålder alltjämt är så viktig för Man Utd. Att hitta en långsiktig lösning på den positionen är avgörande för framtiden, om inte lösningen redan finns i Daley Blind.

Att Anthony Martial och Marcus Rashford ska ha sina roller i startelvan känns också det givet, men där är det lite mer öppet. Man får tänka sig att de dels kan turas om på ena ytterpositionen, dels båda två kan alternera tillsammans med Ibrahimovic i anfallet. Rimligtvis borde Henrik Mkhitaryan ha en roll här också men just nu krävs en ny säsong av X-Files för att lösa det mysteriet.

Morgan Schneiderlin är ett annat mysterium i Man Utd för närvarande. För mig är han den mittfältaren som tämligen självklart står först i kön bakom de tre centrala mittfältare jag beskrivit som givna i startelvan. Övriga spelare, som inte har nämnts i den här genomgången, möjligen med undantag för Chris Smalling, väljer jag att betrakta som i första hand backup-spelare.

Det finns naturligtvis många åsikter kring sådana här frågor. Och varje alternativ har sina fördelar och sina nackdelar. Inget beslut kommer någonsin stå fritt från kritik eller frågetecken. Men ett fattat beslut är alltid bättre än ett icke-beslut eller allmänt velande. Sådant leder till otydlighet och vad Man Utd och José Mourinho har varit hittills under den här säsongen är just otydliga.

Vilket har lett till en mycket tydlig tabellsituation.

Arenor med enbart sittplatser växte fram som politiskt beslut och standard från och med början av 1990-talet. Det var en ren respons på tidigare årtiondens stora problem med brittisk huliganism både i och utanför England, och naturligtvis en mycket konkret effekt av läktarkatastrofer såsom Heysel och Hillsborough.

Men där fanns också ekonomiska motiv. Den engelska fotbollen genomgick en marknadsanpassning och ville framför allt få in den köpstarka välbeställda medelklassen till arenorna. Bekväma sittplatser blev en viktig del i detta arbete. 25 år senare talar istället de ekonomiska motiven för att införa safe standing, som ett sätt att prisdifferentiera och förhöja matchupplevelsen.

Att motivera en sådan förändring med ekonomiska argument, det vill säga att man vill tjäna mer pengar, låter sig dock inte göras. Alltså valde man att istället haka upp förändringen på moraliska säkerhetsargument. För vem säger nej till enbart sittplatser på engelska arenor om det samtidigt framställs som om man var för ett nytt Hillsborough?

Det gör naturligtvis ingen. Och kanske är det mänskligt förståeligt att det omedelbart i samband med dessa katastrofer uppstår en viss hysteri och moralpanik. Samtidigt så har det under de 25 åren därefter konstaterats i närmast påträngande detalj hur dessa katastrofer i själva verket hade mycket lite med ståplats att göra.

I takt med att den insikten börjar sjunka in börjar också stigmat kring ståplats att alltmer försvinna. Det finns naturligtvis också yttre skäl, som att ståplatsläktare har blivit säkrare och att safe standing förekommer  på ett positivt sätt runtom i Europa. Det är också tydligt vilken effekt det har för atmosfären på arenorna, ett problem engelsk fotboll brottas med.

Safe standing skulle i själva verket kunna lösa flera problem för engelsk fotboll i en smäll. Supportrar som söker olika upplevelser på arenan behöver inte längre komma ivägen för varandra. Prisdifferentiering gör fotbollen tillgänglig för fler supportrar. Atmosfären på matcherna blir bättre och förhöjer produkten både på plats och i TV.

Safe standing på engelska arenor känns som en ren tidsfråga. Det kommer att införas, vi vet bara inte när. Den större frågan är kanske i så fall att om det nu bara är en tidsfråga, varför införs det i så fall bara inte redan nu, vad väntar man i så fall på?! Här finns kanske inte något mer begåvat svar än att var sak inte bara har sin tid utan också tar sin tid.

Finns det något som kan förhindra införandet av safe standing på engelska arenor? Ja, det är klart att de återkommande problemen med läktarbråk på London Stadium i samband med West Hams matcher inte bidrar till att lyfta stigmat. Samtidigt är det ju relevant att påpeka att dessa bråk uppstår på sittplatsläktare, vilket inte är något bra argument mot ståplats.

Sittplats och ståplats är en så kallad red herring. Det finns istället goda skäl att tro att dessa bråk till stor del uppstår mellan supportrar som förväntar sig olika saker av själva matchupplevelsen. En konflikt som ökat i och med att West Ham har en större arena och lägre biljettpriser den här säsongen. Det är en konflikt som safe standing skulle lösa – var och en kan då få vad den vill ha.

Safe standing är på väg till England. Parterna håller på att rätas in i ledet. Det är något supportergrupperna eftersträvar. Klubbarna och ligan har ekonomiska motiv att förhöja matchupplevelsen på arenorna och även TV-produkten i en tid när tittarsiffrorna ser ut att börja vika. Till och med säkerhetsargumenten börjar väga över till safe standings fördel.

Det är en idé vars tid har kommit.

Mötet med utskottet kom inte många dagar efter det att Telegraph gjorde sin stora grej – vars substans kanske inte riktigt motsvarade uppmärksamheten den fick – om korruption. Clarke duckade för en och annan fråga och passade istället på att släppa några andra populära bomber, bland annat om hur brittisk fotboll ligger långt efter vad gäller homosexuella spelare.

Om det var en distraktion så fungerade den onekligen. Det mesta av pratet från utskottsmötet har handlat om just arbetet med gay rights snarare än korruption, och Greg Clarke lyckades dessutom få FA att framstå som särskilt ivriga förespråkare. Oavsett om det var en distraktion eller ej så har det i alla fall satt en viktig fråga på agendan.

BBC har precis genomfört en enkät bland sammanlagt 4,000 brittiska supportrar om deras inställning i frågan. Resultaten var positiva. 82% av dem sade sig inte ha några problem alls med att en spelare i deras lag visade sig vara homosexuell. En väldigt glädjande siffra så klart. Där fanns så klart också en korg om 8% deplorables som sa att de i så fall inte längre skulle följa laget.

Utan att vilja regna på någons parad så går det dock att anföra viss metodkritik mot den här undersökningen. Det är naturligtvis en sak att 82% säger sig inte ha något problem med det hela, men det betyder inte att 82% inte har något problem. Enkäters problem med så kallad social önskvärdhet är välkänt, det vill säga att personer försöker svara så som de vet att de borde svara.

Det känns dessutom som om enkäten missade den centrala frågan. Det vill säga hur många som skulle ha något emot en homosexuell spelare som spelar för något motståndarlag. För det är ju mot motståndarspelare som okvädet skulle riktas. Över hälften av de som besvarade enkäten sade sig exempelvis ha hört homofobiska ramsor eller utrop under en match.

Nu kanske det finns en benägenhet att vilja karaktärisera detta mer som ett sätt att försöka få en motståndarspelare ur balans. Men det bygger ändå på en slags idé om att ändamålet faktiskt kan helga medlet och en föreställning om i det här fallet homosexualitet som något skamfullt. Det formar helt enkelt en för homosexuella spelare fientlig och socialt utsatt miljö.

Det är med andra ord ingen tillfällighet att så ytterst få spelare, åtminstone under sin tid som aktiva, faktiskt väljer att komma ut. Det är naturligtvis inte enbart beroende på den miljö de skulle konfronteras med på arenor runtom i landet, utan också på hur de skulle behandlas av övriga spelare och ledare både i det egna laget och i andra lag.

De som ändå väljer att komma ut förtjänar respekt och beundran. De blir viktiga förebilder som bidrar till att normalisera och avdramatisera något fundamentalt odramatiskt. Ändå kan man känna att de 61% som menade att fler homosexuella spelare borde komma ut för att hjälpa andra underskattar både problemets storlek och möjligen sitt eget ansvar för problemet.

Det är så att säga lätt att säga. Greg Clarke bedömer förmodligen situationen helt korrekt när han säger att han skulle vara ytterst tveksam till att råda någon fotbollsspelare att komma ut i nuläget, innan homofobiska utrop och ramsor var rensade från planen och från läktarna. Det är inte ett råd man med gott samvete kan ge till någon annan.

Den dagen man inte skulle behöva känna någon sådan tveksamhet så finns inte längre någon anledning att skämmas för engelsk fotboll vad avser homosexuella spelare och deras situation. Å andra sidan, den dagen kommer det heller inte finnas något behov av att råda homosexuella spelare att komma ut över huvud taget.

Då är det istället de åtta procenten av deplorables som får gömma sig allra längst in i sin garderob.

Det fanns ett par högintressanta matcher på förhand den här omgången. Av dem var det egentligen bara West Ham mot Chelsea som verkligen levde upp till förväntningarna, och där West Ham tog en riktigt fin skalp efter en väl genomförd match med en riktigt bra atmosfär på läktarna.

Fram till slutet av matchen ska sägas då det bröt ut bråk mellan hemma- och bortafans. Anmärkningsvärt från matchen var annars att West Ham satte Chelseas backlinje under ett intensivt tryck, och det syntes att John Terry var både matchrostig och kanske något ovan vid trebackslinjen.

Manchesterderbyt blev en bra revansch för Man Utd. José Mourinho var tydlig efter matchen med att han hade valt en starkare uppställning än han tänkt sig efter storförlusten mot Chelsea. Det var en viktig vinst både för spelarna och för hemmasupportrarna, lagets första riktiga triumf för säsongen.

Pep Guardiola sade efter matchen att han var stolt över sina spelare, vilket han numer säger efter varje dåligt resultat. Man City och Guardiola gör sin sjätte match i rad utan vinst, vilket aldrig hänt Guardiola förr, och är utslagna ur Ligacupen. Strålkastarna rör sig nu över till Manchesters ljusblå delar.

Eric Dier var den enda spelaren från start på Anfield som spelade i någon av Liverpools eller Tottenhams startelvor i helgen. Att Daniel Sturridge spelade från start och Danny Ings inte gjorde det säger något om hur både Sturridge och Ings just nu uppfattas av Jürgen Klopp.

De många förändringarna gjorde det till en något avslagen match. En match i vilken Liverpool tveklöst var det bättre laget, men en match som i slutänden nog främst avgjordes av att den spelades på Anfield istället för på White Hart Lane.

Newcastle svarade annars för omgångens mest imponerande prestation efter att ha gjort mos av Preston på hemmaplan med 6-0. Newcastle har hittat storformen under Rafa Benitez, ser mer eller mindre garanterade ut för uppflyttning, och ska absolut inte räknas bort från en cuptitel.

Southampton tog emot Sunderland hemma på ett halvfullt St Mary’s och hade fem akademiprodukter i sin startelva. Ett väldigt imponerande facit av en klubb som med sin akademi för närvarande är en förebild för alla andra klubbar i Premier League.

Lottningen av femte omgången, tillika kvartsfinalerna, som följer:

LIVERPOOL v LEEDS
Mina förhoppningar om ett Rosderby den här säsongen ser rätt avlägsna ut sedan Leeds lottats på bortaplan mot Liverpool. Det här är ett klassiskt engelskt möte i sig självt så klart. Med hemmaplan i ryggen kommer Liverpool säkert återigen mönstra ett mycket reservbetonat lag, och fortfarande vara tydliga favoriter mot Leeds, som dock inte ser ofarliga ut under Garry Monk. En match med tydligt svenskintresse med både Marcus Antonsson och Pontus Jansson i Leeds, där framför allt Jansson är på väg mot hjältestatus.

MAN UTD v WEST HAM
Tungviktarmöte på Old Trafford, där Man Utd än en gång har haft turen på sin sida att få spela på hemmaplan. Fördel för Man Utd självklart som helt säkert vill försöka ta hem Ligacupen, men absolut ingen omöjlig match för West Ham som börjar hitta formen den här säsongen och som dessutom börjar få tillbaka flera av sina skadade spelare. En på förhand öppen kvartsfinal, med Man Utd som knappa favoriter.

HULL CITY v NEWCASTLE
Hull Citys säsong är på väg att börja se precis så illa ut som man befarade att den skulle göra inför säsongen. Därför var det lite förvånande att de ändå besegrade Bristol City på bortaplan den här omgången. Det följde dock inte riktigt matchbilden, som Bristol City dominerade, men två hörnor gav Hull hastigt och lustigt en tvåmålsledning. Newcastle har förvisso bortaplan, men bör trots sin The Championship-status ändå betraktas som hyfsat klara favoriter i den här kvartsfinalen.

ARSENAL v SOUTHAMPTON
Det är något med Arsenals cuplottningar under senare år som får mig att börja ana ugglor i Arsene Wengers ögonbryn. Är det inte relativt lätt motstånd så är det hemmaplansfördel. Skämt åsido så är det förvisso en fördel för Arsenal att spela den här matchen på hemmaplan, men Southampton kommer definitivt inte bli någon lätt uppgift. Det visade de redan i motsvarande möte i ligaspelet tidigare under säsongen. Southamptons välorganiserade försvarsspel kan frustrera Arsenal samtidigt som de är långt ifrån ofarliga offensivt. Arsenal är favoriter, men knappa favoriter.

För varje bakslag Man Utd drabbas av den här säsongen påminns vi om varför Man Utd anställde José Mourinho. Mourinho skulle för det första återskapa Man Utds berömda vinnarkultur. Mourinho skulle för det andra leverera en mer funktionell och effektiv taktik. Dessutom skulle Mourinho göra Man Utds projekt och varumärke mer attraktivt.

Hittills har inte José Mourinho motsvarat arbetsbeskrivningen. Vinnarkulturen ser precis lika frånvarande ut som den har gjort de senaste säsongerna. Rent taktiskt framstår både Man Utd och José Mourinho som om inte clueless så i alla fall idélösa. Och den enda möjliga slutsatsen gällande Man Utd som projekt är att det brottas med långsiktiga och systematiska problem.

Det är alltid populärt att leta syndabockar, och José Mourinho är helt säkert inte fri från sina misstag. Han betalar för närvarande ett mycket högt pris för att inte ha åtgärdat en både tunn och svag backlinje i somras. Han velar i sina spelaruttagningar, framför allt på mittfältet. Han verkar sakna en tydlig idé för hur han vill att enskilda spelare ska fungera tillsammans.

Men som sagt, problemen är sällan så enkla. Det går att invända att individuella spelare helt enkelt presterar dåligt, och det är sant att de gör det, men när så många individuella spelare presterar dåligt på en och samma gång så är det normalt sett ett tecken på ett mer grundläggande systemfel. Problemet är kulturellt snarare än individuellt.

Man Utds kulturella problem efter Alex Fergusons avgång liknar problemen som fanns i början av Fergusons tid i klubben. Då var där en utbredd alkoholkultur och allmän brist på professionalism. Nu finns där en utbredd kultur av ansvarsundflyende där klubbens tidigare vinnaretos har urholkats och spelarna inte längre bär sitt personliga ansvar för lagets resultat.

Det har varit ett återkommande mönster i Man Utd de senaste tre säsongerna att när matchbilden är på väg att glida laget ur händerna så finns där inte längre något ledarskap som samlar laget och vänder den tillbaka. Där finns spelare som formellt har den rollen och borde ta det ansvaret, men helt enkelt inte gör det, eller lyckas med det.

Disciplinen och hungern verkar ha avtagit. Det var något talande när Jesse Lingard på bussen inför West Ham-matchen förra säsongen spexade på sociala medier. Otänkbart för bara några år sedan. Något är fel när Man Utds spelare skrattar, skämtar och byter tröjor med motståndarna efter att precis ha blivit utspelade och förödmjukade på Stamford Bridge.

Alex Ferguson berättar i sin bok ”Leading” om de svåra åren i början av hans tid i Man Utd och hur Jock Wallace, kollega, kamrat och tidigare manager för Glasgow Rangers, kom ned och tittade på en match mot Southampton 1991. Under middagen efteråt var Wallace både klar och tydlig: ”That’s not an Alex Ferguson team. Once you get an Alex Ferguson team, you’ll be all right.”

Anekdoten framkommer under ett kapitel om att vara trogen sig själv och sina värderingar. Ferguson menar att han inte hade varit trogen med sig själv och behållit spelare han visste inte var bra nog. Det krävdes någon annan som kunde se och påpeka det. Kanske faller det på Fergusons lott att nu själv påpeka exakt samma sak för Mourinho: ”This is not a José Mourinho team!”

Någon behöver i alla fall säga det. Alternativt måste Mourinho komma fram till det på egen hand. För under hans första månader i Man Utd har han ibland framstått som om han försöker motsvara en allmän uppfattning om hur han som Man Utds manager bör vara, snarare än att bara vara sig själv, även fast inte ens Alex Ferguson alltid motsvarande den uppfattningen.

Lösningen är inte att sparka José Mourinho. Det vore snarare bara att förvärra problemet och börja snurra i samma onda ekorrhjul som Sunderland har hamnat i. Långsiktiga problem har långsiktiga lösningar. Vill man åtgärda ett kulturellt problem så kan man inte förstärka en kultur där spelarna vet att om de bara struntar i att ta ansvar så tvingas managern ta ansvaret istället.

Den kulturen måste tvärtom brytas. Det innebär att tvinga spelartruppen att ta sitt ansvar och underordna sig klubbens ambition. För Alex Ferguson, när 1980-tal övergick i 1990-tal, innebar det en rejäl utrensning av negativa kulturbärare, och ett lag byggt i hans avbild. Det låter måhända inte vackert, men en motsvarande utrensning av negativa kulturbärare är nu nödvändig.

Det är ett långsamt och skitigt arbete, men som ändå kan få omedelbara resultat. Någonstans handlar det om att återskapa sig själva. Det gäller både Man Utd som klubb och José Mourinho som manager. Både klubb och manager är ifrågasatta och på flera håll uppfattade som efter sin tid. Här finns alla möjligheter för dem att rehabilitera sig tillsammans. Det låter måhända enkelt men är allt annat än enkelt.

Vi vet helt enkelt inte om José Mourinho har, eller inte har, personligheten att ta det stora och skitiga jobbet, han har aldrig förut satts på ett sådant prov. Vi vet inte heller om Man Utds nya klubbledning har, eller inte har, tålamod och kompetens att låta ett sådant arbete ha sin gång. Vi vet däremot att jobbet måste göras. Det går inte att köpa sig fri från det; pengar är ett bra verktyg men inte den totala lösningen.

Pengar löser inte rena kulturproblem, liksom att smeta honung på öppna sår inte hjälper. Det lindrar måhända svedan lite i början men ökar risken för infektion och gör till slut bara ont värre.

Det är ingen helt lätt fråga hur man ska betrakta José Mourinho. Det kan verka som en trivial fråga att undra om José Mourinho i själva verket har den glöd och den hunger som han tidigare har haft och som gjorde honom känd. Men svaret på den frågan är helt avgörande för hur man ställer sig till honom. Han ger inte intrycket att ha samma glöd men människor förändras. En fortfarande hungrig José Mourinho ska självklart vara kvar.

Men ska jobbet göras, och José Mourinho är den som ska göra det, så måste Mourinho sluta tycka synd om sig själv och börja återta sin auktoritet både inom och utanför klubben. Vill Mourinho att laget ska börja agera som män snarare än pojkar på planen, och uppvisa vinnaretos, så måste han först och främst göra det själv. Attityder reflekterar ledarskap, och den manager som letar ursäkter får snabbt spelare som gör samma sak.

Kvällens Manchesterderby är en naturlig första chans. Ett traditionellt José Mourinho-lag skulle söka upprättelse i en sådan här match, både för förlusten senast mot Man City och för helgens förödmjukelse mot Chelsea. Ett traditionellt José Mourinho-lag skulle inte låta Pep Guardiolas egen svacka fortsätta döljas i Man Utds skugga, bekvämt halvvägs utanför det mediala solljuset.

Ligacup eller ej. Och Man Utds kris är definitivt djupare och mer långtgående än Man Citys för närvarande. Men kvällens match handlar inte bara om prestige och cupavancemang, även om det definitivt spelar in. Men vem som än förlorar kvällens Manchesterderby kommer att sitta med den heta potatisen i knät. Och är det en sak vi har lärt oss de senaste veckorna.

Varken José Mourinho eller Pep Guardiola gillar potatis.

Jürgen Klopp valde att vila spelare som Danny Ings, Marko Grujic, Ovie Ejaria, Kevin Stewart och Trent Alexander-Arnold från U23-matchen mot Everton i helgen, vilket tyder på att de kommer fylla någon funktion ikväll. Mauricio Pochettino ser ut att resonera på ett liknande sätt med Cameron Carter-Vickers, Harry Winks, Georges-Kevin Nkoudou, Marcus Edwards med flera.

Det är inte något fel med detta så klart. Tvärtom är det möjligt att fråga sig när dessa spelare alls ska få spela om de inte ens får speltid i Ligacupen. Det handlar inte minst om att övertyga dessa spelare om att dörren till a-laget inte är stängd. Det är alltså inte enbart en fråga om att vila ordinarie spelare utan också om att värna husfriden.

Balansgången är ändå krånglig för både Liverpool och Tottenham. För även om Jürgen Klopp och Mauricio Pochettino båda två ser ut som om de precis svalt en munfull av månadsgammal mjölk varje gång Ligacupen kommer på tal så är det heller inte en turnering de bara kan sopa under mattan. En förlust kan vara okej, men inte att förlora hur som helst.

Som vanligt är spelschemat en betydande faktor. Vi fick inte minst en indikation på det i helgen när både Chelsea och Liverpool vann sina matcher samtidigt som fem av de sex klubbar som deltog i europeiskt cupspel förlorade eller tappade poäng. Det verkliga eller inbillade värdet av att kunna fokusera enbart på ligaspel ska inte underskattas.

Mot det värdet väger Ligacupen tämligen lätt. Men både för Liverpool och för Tottenham är det en cup de borde ta på allvar. Båda två är naturligtvis med i titelstriden men men ligatiteln är sannerligen inte någon säkerhet för någon av dem. Fotboll på den här nivån handlar dock om att vinna titlar, för alla inblandade, och då kan man inte bara slänga iväg chanserna.

Det borde inte minst vara viktigt för Liverpool som den här säsongen inte heller har europeiskt cupspel att brottas med. Ett tufft spelschema borde sannerligen inte vara något som begränsar dem, snarare vore Ligacupen ett bra sätt att ge spelarna fler matcher. Vid sidan av ligaspelet har Liverpool både incitament och möjlighet att satsa fullt ut på cupspelet den här säsongen.

Läget är mer besvärligt för Tottenham. De har till synes redan problem att brottas med kombinationen av ligaspel och Champions League, efter att ha tappat onödiga poäng mot Bournemouth i helgen. Att addera Ligacupen till det frestar helt säkert inte. Samtidigt bör inte heller Tottenham vilja slänga bort möjligen till en cuptitel.

Det hela kompliceras dessutom för Tottenham av att de befinner sig i en tuff period. Vinsten mot Man City var en triumf men därefter har Tottenham inte lyckats vinna i tre raka matcher och därtill inte lyckats göra ett enda mål på sina två senaste matcher. Det är rent mentalt inte något bra läge att ta en cupförlust mot en av sina främsta konkurrenter.

Lägg till i den beräkningen att Tottenham dessutom är på väg in i en mycket intensiv period av sex raka matcher i Premier League och Champions League som var och en är såväl riktigt tuff som betydelsefull. Det är en period som kan komma att forma Tottenhams hela säsong. Det är inte en period man vill börja med att vara halt och lytt redan ur startblocken.

Både Liverpool och Tottenham har stolt historik i Ligacupen. Liverpool är i själva verket den klubb som vunnit turneringen flest gånger, och därtill flest gånger i rad. För Tottenham är det deras senaste titel över huvud taget sedan de besegrade Chelsea i finalen 2008. De har också varit i två finaler sedan dess, 2009 och 2015.

Pratet om sådana här cupmatcher är alltid ett slags spel där det på ena eller andra sättet ska berättas varför matchen är oviktig på förhand eller varför förlusten inte spelade någon roll i efterhand. På något märkligt sätt har det under de senaste åren för vissa engelska klubbar, definitivt för fansen, blivit alltmer okej att förlora fotbollsmatcher.

Det är inte okej. Och det är inte särskilt svårt att se ett samband med hur engelska klubbar under dessa år har börjat prestera sämre. Börjar man acceptera lägre kvalitet och förväntningar på ett område så sprider det sig blixtsnabbt till organisationens övriga delar. Det finns inga faktiska fördelar med halvhjärtade insatser.

Det måste vara varje engelsk storklubbs målsättning att vinna varenda match de spelar. Självklart kommer de inte lyckas med detta, men det måste ändå vara målsättningen och inställningen, annars kommer de oundvikligen att vinna färre matcher än de behöver och lika oundvikligen också börja förlora matcher de inte vill förlora.

Det kommer inte längre att debatteras i det brittiska parlamentet när engelska storklubbar spelar ungdomsspelare i Ligacupen. Den tiden är förbi, den striden är vunnen eller förlorad beroende på hur man väljer att vilja se det. Men för engelska klubbar som ser relationen till fansen och magin på läktarna som viktigt så måste det vara viktigt att vinna cuper och fotbollsmatcher.

Det utesluter inte att de större klubbarna spelar ungdomsspelare och roterar sina startelvor, efter behov. Men det ställer krav på att de gör det bättre och gör det smartare än vad de har gjort under senare år, och på att rotationen inte reflekterar lägre ställda krav på insats och värdet på vinsten. Ikväll får vi se om Liverpool eller Tottenham lyckas bäst i den balansgången.

Eller om de lyckas lika bra. Kvällens övriga matcher är Arsenal – Reading, Bristol City – Hull, Leeds – Norwich, samt Newcastle – Preston. Hoppet lever med andra ord fortfarande om ett Rose Derby den här säsongen.

Det betyder att flera spelare har kommit till Premier League vars rykte har sprungit långt före deras faktiska kvalitet. Nu har marknadsföringsapparaten i Premier League dock genom åren gjort ett både grundligt och ganska bra jobb med att dölja dessa skavanker.

Det finns naturligtvis mängder med spelare som inte riktigt har motsvarat bilden av dem. Här håller jag mig däremot till sådana spelare som konsekvent har lyfts upp till superstarnivån och som lyfts fram som några av ligans allra främsta spelare – men som kanske har varit mer stil än substans.

Det betyder inte på något sätt att det är dåliga spelare. De styr dessutom inte helt och hållet själva över hur de framställs, så att skylla dem för att de är överskattade vore bara fånigt. Icke att förglömma att vad jag anser vara överskattat kanske inte råkar vara allas samstämmiga uppfattning.

Sedan kommer vi aldrig att få veta riktigt hur nära Steven Gerrard befann sig den här listan.

(5) Jamie Vardy, Leicester

Det finns en viss risk att jag är lite elak här, framför allt att jag baserar min bedömning på för kort tid. Men givet att Vardy har tagit en landslagsplats och allmänt sett betraktas som en av Premier Leagues främsta anfallare för närvarande, så är det lite svårt att skaka av sig känslan att Vardy är en i själva verket begränsad anfallare som förra säsongen hade en väldigt bra period, en anfallare som är snabb men inte så mycket mer.

(4) Robinho, Man City

Var en av de allra första signaturvärvningarna sedan Abu Dhabi köpt Man City och lovat att göra dem till en europeisk storklubb. Man kan lugnt säga att det blev en första lektion i hur stora pengar inte garanterade kvalitet. Robinho kom med ett mäktigt rykte från Real Madrid men det var helt säkert inte någon tillfällighet att den spanska superklubben ville bli av med honom. Robinhos första säsong i Man City var inte helt underkänd, men hans tid i England spårade ur fullständigt under hans andra säsong.

(3) Fredrik Ljungberg, Arsenal

Var en viktig spelare för Arsenal under klubbens kanske främsta period någonsin. Det är ändå svårt att komma ifrån känslan att Ljungberg var i första hand en funktionell spelare som levde mycket på andras briljans, och att hans stjärnstatus hade minst lika mycket med marknadsföring att göra som med fotboll. Ett intryck som helt säkert inte blir mindre om man betraktar honom utifrån en svensk horisont. Levde gott mot för tiden naiva försvar i engelsk fotboll, och det är lite svårt att se honom vara ens nästan lika effektiv i dagens fotboll.

(2) José Manuel Reina, Liverpool

Hyllad målvakt i Liverpool under den så kallade Big Four-eran och en målvakt som vann flera så kallade golden gloves. För detta var han dock också högst betjänt av ett en välorganiserat och stundtals defensivt inriktat lag framför honom. Nämndes ofta i samma andetag som Petr Cech och Edwin van der Sar under den här perioden men i mina ögon var han inte en målvakt av samma kaliber som dem. Bra målvakt naturligtvis, men där var för många omotiverade hängningar av tvätt i känsliga lägen, och för många misstag längs marken, för att han skulle ge samma trygga känsla av kvalitet.

(1) Ruud van Nistelrooy, Man Utd

Kontroversiell uppfattning kan hända, men även under de första åren i Man Utd när van Nistelrooy allmänt uppfattades som Premier Leagues allra främsta målskytt tillsammans med Thierry Henry så hade jag mina tvivel. Det råder ingen tvekan om att han var en gudabenådad målskytt, framför allt inne i straffområdet, men han slog mig alltid som alldeles för ensidig som anfallare och redan efter något år så fanns en tydlig tendens att detta gjorde Man Utds anfallsspel mer endimensionellt och förutsägbart. Det blev tydligt hur beroende van Nistelrooy var av David Beckhams bolleverans när den senare lämnade klubben. Det var ingen tillfällighet att van Nistelrooys tid i Man Utd sammanföll med klubbens svagaste period under Alex Ferguson i Premier League.

Avbytarbänken:
Petr Cech, Arsenal
Michael Keane, Burnley
Charlie Daniels, Bournemouth
Sadio Mané, Liverpool
Adama Traoré, Middlesbrough
Eden Hazard, Chelsea
Nathan Redmond, Southampton

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Burnley. Det är något med hemmaplan och regionala derbyn som verkar passa Burnley alldeles utmärkt. Vinsten mot Liverpool på Turf Moor följdes alltså upp av en dramatisk seger i slutminuterna också mot Everton. Det var knappast i linje med matchbilden, men det kunde man aldrig förvänta sig att en seger för Burnley mot Everton skulle vara. Mycket viktiga poäng för Burnley.

Chelsea. Imponerande seger för Chelsea hemma mot Man Utd. Vad som hade kunnat bli en jämn och tät match hann mer eller mindre knappt börja innan Chelsea i praktiken hade avgjort den. Tre väldigt viktiga poäng för Chelsea som nu är med i den klunga av fem lag som har gjort ett litet ryck i tabelltoppen, och som ser ut att ha hittat en för dem betydligt bättre fungerande taktik än i början av säsongen.

Middlesbrough. Ett av ligans krislag inför den här omgången och det var inte många som gav Middlesbrough någon chans mot ett formstarkt Arsenal. Lagets beryktade defensiv hade inte alls fungerat de senaste omgångarna men här fick Middlesbrough onekligen ett kvitto på att defensiven kan fungera. Det var inte en poäng som Middlesbrough behövde be om ursäkt för, de var närmast segern, och de får helt säkert ett lyft av prestationen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Man Utd. Pinsam insats, av varenda spelare, i varenda lagdel. Varje lags trygghet börjar i backlinjen och i att ha en egen tydlig spelidé. José Mourinho betalar för närvarande ett monsterhögt pris för att ha till stor del ha ignorerat Man Utds backlinje i somras, där saknas både kvalitet och ledarskap, och för att två månader in på säsongen ännu inte ha någon tydlig uppfattning om hur han ska genomföra sin idé och med vilka spelare. Ligatiteln är utesluten för Man Utd den här säsongen, Champions League-platserna börjar också se alltmer avlägsna ut om inte Man Utd tar samma lärdom från den här förlusten som Chelsea gjorde från sin förnedring mot Arsenal.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Claude Puel. Vann den taktiska kampen på Etihad och det lär väl inte vara så många managers som kommer kunna säga samma sak den här säsongen. Hade modet att sätta press på Man City också på bortaplan och fick välförtjänt med sig en poäng från matchen.

OMGÅNGENS MÅL

Sadio Mané, Liverpool 1-0, West Brom (h). Vi har sett mängder med riktigt fina mål den här omgången. Två i Liverpools match, Christian Fuchs skott mot Crystal Palace och Xherdan Shaqiris fantastiska första mål mot Hull. Helheten i Manés mål är dock svåröverträffad. Coutinhos dummy, det snabba och raka anfallet, det perfekt avvägda inlägget av Firmino och Manés distinkta avslut är tillsammans anfallsmässig perfektion.

:::

TRE PUNKTER

Europa. Sex engelska klubbar deltog i europeiskt cupspel under veckan. I alla fall fyra av dem tillhör eller ska tillhöra tabelltoppen i Premier League. Facit för dessa sex lag den här helgen är oavgjort för fyra av lagen, förlust för ett av lagen, och vinst för ett av lagen, som spelade på hemmaplan i tisdags och på hemmaplan i lördags. Vi pratar närmare åtminstone fem-sex tappade ligapoäng bara den här helgen jämfört med förväntat. Det är helt enkelt inte acceptabelt och en brist som engelska klubbar måste åtgärda.

Un-ited. En sak har inte förändrats med Man Utd under José Mourinho jämfört med Louis van Gaals tid. Där finns inte längre organisation, ledarskap och självförtroende att kunna förändra en matchbild som är på väg att glida laget ur händerna, att kunna hantera motgång på planen. Det kan vara ett bra lag i medgång som dock tenderar rasa samman i motvind. Det var något Mourinho skulle bidra med men som han så här långt har misslyckats med. Det är dels en fråga om individerna på planen och deras ansvar, dels en följd av avsaknaden av en tydlig egen spelidé som kan ge spelarna trygghet i sitt arbete och i sina uppgifter på planen.

Arse-nal. Har november börjat tidigt den här säsongen? Det var kanske ändå inte helt oväntat att ett sådant här poängtapp skulle komma för Arsenal, om än onödigt. Arsenal har förvisso en riktigt bra resultatsvit bakom sig men det är för det första inte ovanligt för dem vid den här tiden på säsongen, för det andra mot i huvudsak tämligen beskedligt motstånd. Arsenal har på håret undvikit fler sådana här poängtapp i tidigare matcher. Ändå ska sägas att Arsenal ger ett mer stabilt intryck än vad som egentligen fanns chans att vara orolig för inför säsongen, och de är definitivt med i titelstriden.

:::

FÖR ÖVRIGT

Eidur Gudjohnsen: ”José still knows how to get the best out of Chelsea.” – Lysande!

Det blir tufft för vem som än nu förlorar onsdagens Manchesterderby av José Mourinho och Pep Guardiola.

Till sist riktades José Mourinhos ilska mot nästan alla. Mot spelarna där han ansåg att framför allt vissa spelare hade förrått honom. Uppenbart i efterhand är att några av Chelseas viktigaste spelare inte uppskattade hans ledarstil. Mot klubbledningen som han inte ansåg hade gjort sitt jobb under sommaren och som vore dumma som sparkade Chelseas bästa manager någonsin.

Men inte mot fansen. Och det är kanske på sitt sätt talande att när Mourinho nu återvänder till Stamford Bridge med sin nya klubb så är han ganska tydlig med att det inte råder några varmare känslor mot spelarna, klubbledningen eller ens ägaren. Mot fansen riktas dock inga hårda ord. Och hårda ord från fansen är heller inte att vänta ikväll.

Det måste självklart vara en märklig känsla för dem. Den manager som mer än kanske någon annan enskild individ personifierar Chelseas storhetstid sedan Roman Abramovich köpte klubben för 13 år sedan. Plötsligt är han manager för Chelseas kanske främsta konkurrent under denna storhetstid. Om det hade varit någon annan hade det kunnat vara en riktigt öm tå.

José Mourinho står dock ovanför sådant bland Chelseas fans. Mourinho fick sparken från Chelsea, men han kommer inte därför gå i pension. Det förstår de flesta. Sedan blev av någon anledning stämningen mellan Chelsea och Man Utd heller aldrig riktigt så infekterad som den blev mellan Chelsea och framför allt Liverpool och Arsenal.

Chelsea och Man Utd befinner sig båda två på liknande positioner i sin respektive utveckling. Båda två har haft en markerad nedgång från vilken de försöker återhämta sig, Man Utds nedgång har dock varit mer permanent. De har båda två anställt nya tränare inför säsongen med ambitionen att vända utvecklingen. För båda har det visat sig vara en inte helt lätt uppgift.

Chelseas kvardröjande problem visar att det var en grov förenkling att ensidigt lasta förra säsongens misslyckande på José Mourinho. Antonio Conte har i mångt och mycket tvingats att brottas med liknande problem som plågade Mourinho, inte minst i samband med stormatcherna. Där finns dock glimtar av riktigt hög kvalitet och Contes trebackslinje fungerar så här långt riktigt bra.

José Mourinho har tagit över ett Man Utd som under de tre åren sedan Alex Fergusons avgång har befunnit sig i allmänt förfall. Det har investerats stora pengar i spelartruppen men det är uppenbart att Mourinho inte har lyckats lösa alla problemen på en gång, eller riktigt har kommit fram till någon idé om exakt hur han vill lösa dem.

Både för Chelsea och för Man Utd är det alltså fråga om att de befinner sig i början av en resa. Som på varje resa kan det ta ett tag att få upp farten, även om det också är viktigt att känna att farten hela tiden ökar upp till vad som är önskad färdhastighet. Det måste finnas punkter längs vägen där det sker en tydlig acceleration, där nästa växel läggs i.

En sådan växel är att vinna en stormatch, få bekräftelsen som kommer av att vinna mot en av sina främsta konkurrenter. Chelsea och Man Utd är de enda av de sex superklubbarna som fortfarande väntar på en sådan växel, ett skäl till att de så här långt in på säsongen betraktas med viss skepsis. Chelsea har tagit stryk både av Arsenal och Liverpool. Man Utd tog stryk mot Man City och fick bara en poäng med sig mot Liverpool.

Kan någon av Chelsea och Man Utd kasta av sig denna skepsis i dagens match mellan de båda lagen? En vinst för Chelsea skulle ge dem en stor boost inför hemmafansen och vara ännu en bekräftelse för Antonio Contes taktiska nytänk. En vinst för Man Utd skulle vara en stor triumf för José Mourinho samtidigt som det vore en rejäl kick för lagets självförtroende inför vinter- och vårsäsong.

Oavgjort skulle vara ett resultat som båda lagen i efterhand kommer förklara sig mer eller mindre nöjda med, kanske framför allt Man Utd, men också ett resultat som kommer hålla kvar båda lagen i ett oklart tillstånd av tveksamhetens kranka blekhet.

Inför dagens möte med Tottenham ligger Bournemouth på elfte plats i tabellen och har redan jobbat upp ett fempoängsförsprång ned till det förhatliga nedflyttningsstrecket. De har producerat några imponerande resultat hittills under säsongen, bland annat vinster mot West Brom och Everton, och nu senast en 6-1-mangling av Hull City. Vinst mot Tottenham och Bournemouth vinner två raka ligamatcher för första gången sedan mars.

Eddie Howe får mycket av äran för Bournemouths framgångar. Till stor del välförtjänt naturligtvis. Trots det kan man så klart fråga sig i vilken utsträckning extra mycket uppmärksamhet riktas på Howe just för att han är en av ytterst få engelska managers i Premier League, och därtill en ung, lovande och därför än så länge oförstörd manager.

Den kombinationen av att vara ung och engelsk har i vilket fall som helst inneburit att Eddie Howe förs fram som en ledande kandidat till några av de mest prestigefyllda jobben inom engelsk fotboll. Smickrande naturligtvis, men smicker kan också vara bedrägligt. Det är alltid en fara att underskatta omgivningens betydelse för en lyckad managerinsats, och i Bournemouth har Howe själv varit med och format den organisation som stödjer honom.

En av de mest bisarra idéerna har varit att Eddie Howe ska ta över som Englands näste förbundskapten. Det går att ifrågasätta vilken meritering en trots allt ung och relativt oerfaren manager som Eddie Howe faktiskt har för det jobbet, men desto mer relevant vore att inte betrakta Howe som helt fel för det jobbet, utan jobbet som förbundskapten som vid den här tiden helt fel för Howe.

Eddie Howe är bara 38 år gammal. Han har potentiellt väldigt många år kvar som manager, och en synnerligen lovande framtid om han sköter sina kort rätt och fortsätter utvecklas och vara framgångsrik. Howe riskerar sabotera allt detta om han tar på sig ett jobb som redan har saboterat karriären för så många managers. Eddie Howe bör rimligtvis ha åtminstone två årtionden kvar innan han borde fundera på förbundskaptensposten.

Mer intressant är att Eddie Howe också nämns som en inte bara möjlig utan kanske till och med trolig ersättare till Arsene Wenger inom kort. Det är han i och för sig inte först med. Det var inte länge sedan som Roberto Martinez sågs som next in line till det jobbet, men bara några år senare är det en idé som snarare väcker löje än intresse.

Huruvida Arsenaljobbet över huvud taget är tillgängligt inom kort är självklart ren spekulation. Även om det finns goda grunder att tro att det ligger något i dessa spekulationer. Allt fler indikationer antyder att pensionering står på Arsene Wengers dagordning. Blir dessa indikationer verklighet så kommer Eddie Howes namn finnas med i diskussionen som möjlig efterträdare.

Man kan med goda skäl fråga sig varför. Något som ofta betonas är de spelmässiga likheter som finns mellan Howe och Wenger. Båda prioriterar en liknande taktik, baserat på ett snabbt, tekniskt passningsspel. Offensiv betonas före defensiv. Anfallsspelet är båda lagens styrka som dock uppvisar en viss benägenhet att omintetgöras av brister i försvarsspelet.

Det här är en brist som har orsakat mycket veklagan under de senaste åren bland Arsenals supportrar, och som många menar har kostat Arsenal ett flertal titlar. Eddie Howes likheter med Arsene Wenger beskrivs som en dygd men bör lika gärna kunna ses som en belastning. Har man varit frustrerad med sitt lags brister under så lång tid, varför då vilja anställa en ny manager som uppvisar samma slags brister?

Det råder ingen tvekan om att Eddie Howe som Arsene Wengers ersättare vore ett mycket vackert och romantiskt beslut av Arsenal. Men lika lite tvekan råder om att det vore ett fantastiskt riskabelt beslut. Det vore naturligtvis Arsenals rena motsvarighet till Man Utds beslut att anställa David Moyes som ersättare till Alex Ferguson. Vilket inte nödvändigtvis betyder att det vore fel beslut, eller nödvändigtvis får samma utfall.

Det kan ändå finnas goda skäl, både för Arsenal och för Eddie Howe, att studera just hur det gick för Man Utd och David Moyes. Det vackra beslutet kan vara värt att fatta ändå, men världen är inte alltid vacker. Eddie Howe är inte Moyes, och Man Utd är inte Arsenal, men David Moyes var objektivt sett mer meriterad för Man Utd-jobbet än vad Eddie Howe i samma läge skulle vara för Arsenaljobbet.

Eddie Howe måste visa att han kan få sina lag att hävda sig mot Premier Leagues bästa klubbar, både i ligaspelet och i cupspelet. Hittills är det inte något han riktigt har hunnit med att visa, och det är inte nödvändigtvis heller något man har kunnat begära så här långt, men för att vara aktuell för Arsenal måste han visa med Bournemouth att han kan gå tå mot tå med Man City, Man Utd, Liverpool och Tottenham.

Han har chansen idag.

Vad ville då översten säga med detta beteende? Jo, han ville naturligtvis till den lokale maffiabossen säga att den här polischefen är en av mina män, och jävlas ni med honom så kommer hela himlen att ramla ned över era huvuden. Helt enkelt markerade översten bara genom att gå sida vid sida med polischefen att den här polischefen måste respekteras.

Historien återkom i minnet när jag under gårdagens Europa League-fotboll helt plötsligt såg Big Sam Allardyce sitta tillsammans med Alex Ferguson på Old Trafford. Till synes var det två gamla kollegor och kamrater som tittade på en fotbollsmatch. De facto var det kanske ett första försök att presentera sig själv som rumsren för möjliga arbetsgivare.

Nu måste inte det betyda att det ligger något jobb och väntar på Sam Allardyce här och nu. Det kan likaväl vara ett första steg i en rätt lång process. För närvarande är det dessutom bara två jobb i Premier League som skulle kunna bli aktuella. Dels Allardyces gamla klubb Sunderland. Dels Middlesbrough där Aitor Karanka blir alltmer ifrågasatt.

Middlesbrough vore på något sätt typiskt. Sam Allardyce har i så fall haft hand om samtliga tre större klubbar uppe i nordöst. Jag vet inte spontant i huvudet om någon manager tidigare har varit ansvarig för Newcastle, Sunderland och Middlesbrough, men det är låga odds på att Allardyce i så fall skulle bli den förste. Om nu det ska ses som en bedrift.

Där finns så klart den populära teorin att Sam Allardyce ska vara på väg tillbaka till Sunderland. Att utflykten till det engelska landslaget blir just bara en utflykt och att Sunderland kommer ta tillfället i akt att hämta hem Allardyce igen som gjorde ett så bra jobb förra säsongen med att rädda dem kvar. En liknande räddningsoperation ser ut att behövas den här säsongen.

Jag tror bara inte det är särskilt sannolikt. Dels eftersom Sam Allardyce själv lämnade Sunderland när han erbjöds ett bättre jobb, och oavsett goda skäl så undergräver sådant auktoriteten i spelartruppen. Dels eftersom Sunderland surrade fast sig själva så hårt vid masten i somras när de utpekade David Moyes som den manager de helst av allt velat ha under flera år.

Från den utgångspunkten blir det lite svårt att hitta tillbaka till varandra utan att mer vatten hinner rinna under bron.

Ett sätt det skulle kunna bli aktuellt är så klart om David Moyes själv väljer att lämna Sunderland. Å andra sidan vet Moyes att lämnar han Sunderland i det här läget så är hans managerkarriär i praktiken över, i alla fall på den högre nivån. Han har inte råd med ännu ett misslyckande. Den enda legitima flyktvägen vore om Skottland erbjöd förbundskaptensposten.

Gustavo Poyet uttryckte sig tämligen konkret när han menade att det var något som var ruttet i Sunderlands själ och hjärta. Alla som har följt Sunderland de senaste fem-tio åren vet exakt vad han menar. Det är en klubb som planlöst har snubblat framåt som en berusad hobbit utan någon särskilt kontroll över vare sig den egna kroppen eller vägen framåt.

Det känns också som den tiden på året när Sunderland normalt sett brukar sparka sina managers. Dick Advocaat lämnade klubben för ett år sedan, i oktober. Steve Bruce lämnade under november. Paolo Di Canio i september. Sunderland sparkar sina tränare under hösten, och Sunderland har inlett den här hösten sämre än någon annan tidigare säsong i Premier League.

Sunderlands pavlovska reflex vore kanske därför att sparka också David Moyes i det här läget. Men kanske är det så att fan till sist ändå har gått och blivit religiös. Klubbens VD Martin Bain, som anställdes i somras, pratar nämligen just om Sunderlands långsiktiga arbete och hur David Moyes anställdes just för att ta tag i detta.

Martin Bain pratar också om hur Sunderland har förlorat sin identitet, och det är svårt att inte se detta som bara ett annat sätt att uttrycka egentligen samma uppfattning som Gustavo Poyets. Det är en identitet som gått förlorad genom åratal av lappande, lagande och brandsläckande i en ond cirkel av ny tränare efter ny tränare utan någon som helst sammanhängande idé.

Sunderland har dock aldrig blivit riktigt bestraffade för det hela. De har aldrig åkt ur, aldrig träffat rock bottom som det brukar heta. Iain Macintosh gör en rolig liknelse där Newcastle är klubben som vaknar upp i berusat tillstånd, betraktar nedflyttning som rehab och återkommer friska och pigga och lovar att göra det bättre den här gången.

Sunderland å sin sida har aldrig gjort någon sådan rehab. De har vaknat upp lika fulla de men bara åtgärdat bakfyllan med att dricka sig berusade igen. En lösning som får det att kännas bättre i alla fall för stunden utan att faktiskt göra något bättre alls, utan bara sakta men säkert göra sakernas tillstånd sämre och sämre.

Väljer vi att lyssna på Martin Bain så verkar det dock som om Sunderland den här gången är villiga att göra sin rehab. Huruvida nedflyttning måste vara en del av den rehaben återstår att se, men det säger ändå något att Bain inte fäster några villkor om lagets prestation till viljan att behålla David Moyes. Istället pratar Bain om Moyes uppdrag i termer av ombyggnad, att lägga en stabil grund.

Det pratas i varje rehabprocess om de så kallade tolv stegen som i korthet kan beskrivas som att medge att man är maktlös att kontrollera sitt beroende, erkänna en högre makt som kan skänka styrka, utvärdera tidigare gjorda fel, bekänna och rätta till dessa begångna fel, lära sig leva efter nya och bättre principer, samt att hjälpa andra som befinner sig i samma situation.

Om vi väljer att ta Martin Bain på orden så verkar det som om Sunderland till sist har medgett sitt skadliga beroende av Premier League. De har erkänt David Moyes som sin högre makt. De har utvärderat, bekänt och försöker rätta till de senaste årens systematiska brister i klubbens organisation, spelaraffärer, tränartillsättningar och klubbekonomi.

Sunderland skulle i så fall ha tagit sig igenom majoriteten av de tolv så kallade stegen, men de befinner sig naturligtvis ändå bara i början av detta arbete. De har en lång väg kvar att vandra. Och det är nu som orden sätts på prov, att Sunderland faktiskt lär sig att leva efter dessa nya och bättre principer, även om och när hotet om nedflyttning blir alltmer överhängande.

Alternativet är ännu ett återfall. Och ännu ett steg närmare den totala och oundvikliga kollapsen.

Den ende spelaren som är kvar i Southampton från den dagen är Jose Fonte, vilket är en smått enastående omständighet givet att Fonte nu måste räknas in bland Premier Leagues allra bästa mittbackar. Få spelare kan ha gjort en motsvarande resa. Ikväll springer han alltså ut på San Siro mot Inter. En av världens största klubbar på en av världens största arenor.

Segern i Johnstone’s Paint Trophy, det vill säga Football League Trophy som idag är mest ökänd för det kontroversiella beslutet att öppna upp turneringen också för B-lag, lade grunden för två raka uppflyttningar under de kommande två åren. Portsmouths fans håller kanske inte med, men 2012 innebar inte världens undergång utan Southamptons återkomst till Premier League.

För Southampton innebar cupsegern en smak på framgång och en vinnarkänsla som var som balsam för själen för en klubb som bara något år tidigare var försatt under ekonomisk tvångsförvaltning. Det fick klubbens spelare, ledare, anställda och supportrar att må bra igen och se framtiden an med tillförsikt och optimism.

Sex år senare och Southampton står på tröskeln till ännu ett genombrott i sin utveckling. De knackar på dörren till Champions League-platserna och är på väg att etablera sig som ett lag på Premier Leagues övre halva. Vad man så klart frågar sig är om Europa League kan bli en katalysator för nästa steg i deras utveckling på samma sätt som förut Johnstone’s Paint Trophy.

Kan Southampton vinna Europa League? Ja, det kan de. Om de verkligen satsar fullt ut på turneringen, om de presterar på bästa nivå, och om de har den där lilla turen längs vägen som alla lag som ska vinna sådana här turneringar måste ha. Men först måste de ta sig vidare från gruppspelet, och det har något oväntat blivit en riktig rövarhistoria.

Främsta skälet till det är Inters svårförklarliga kollaps. Inter sågs som gruppens favorit inför Europa League men har lyckats med konststycket att förlora båda sina första matcher, mot Hapoel Beer-Sheva och Sparta Prag. Därmed ligger dessa båda lag tillsammans med Southampton inom max en poängs avstånd från varandra. Minsta snedsteg kan nu bli dyrbart.

Då blir det ju så klart en extra lurig situation för Southampton att nu behöva spela två raka matcher mot Inter. För om nu Inter helt plötsligt skulle hitta tillbaka till någon slags form och motivation så är det två riktigt tuffa matcher som Southampton har framför sig. Kan Southampton å andra sidan vinna ikväll så har de troligtvis hängt av Inter inför returmötet.

Inter är en klubb i turbulens för närvarande. Konflikter mellan spelare och supportrar tar mer energi än faktiska fotbollsmatcher. Samtidigt innebär UEFA:s financial fair play-regler att Inter inte kan spela flera av sina bästa spelare i europeiskt cupspel. Det kan naturligtvis ha bidragit till Inters kvalitet och inställning i Europa League så här långt.

Någon lätt match blir det emellertid inte för Southampton. Inte bara är de förhållandevis ovana vid det europeiska cupspelet utan de är också ovana vid atmosfären på en arena som San Siro. Till detta ska läggas att Southampton själva har att förbereda sig för en bortamatch mot Man City på söndag, som onekligen kommer kräva mycket kraft.

Men då kommer vi också till Claude Puel som är en för säsongen ny manager i Premier League och jag som har blivit mer eller mindre småförälskad i så här lite vid sidan av det allmänna pratet om Kloppar, Joséiter och Pepar bland annat. För här har vi i mina ögon en tränare som vid 55 års ålder är på väg att kunna bli nästa stora namn i Premier League.

Puel har fortsatt den under senare år så starka managertraditionen i Southampton. Inte minst då förmågan att hyfsat sömlöst ta över klubben och fortsätta prestera bra resultat trots att viktiga spelare säljs. Det var på sitt sätt uppseendeväckande hur väl Ronald Koeman lyckades. Att Claude Puel skulle upprepa bedriften är anmärkningsvärt.

Försvarsspelet är alltjämt mycket solitt i Southampton. Virgil van Dijk och Jose Fonte är ett av Premier Leagues bästa mittbackspar. Framför dem har Oriol Romeu svarat för prestationer som rimligtvis borde börja göra honom aktuell för det spanska landslaget. Claude Puel har byggt vidare på Southamptons tradition av välorganiserat försvarsspel.

Det som dock framför allt imponerar, och som så här långt ser ut att särskilja Puel från dennes företrädare, Ronald Koeman, är hur ett välorganiserat försvarsspel kombineras och befruktas med ett konstruktivt och kreativt anfallsspel. Dusan Tadic håller på att växa ut till en imponerande spelarkitekt, Nathan Redmond har fått nytt liv, och i Charlie Austin verkar Claude Puel ha hittat sin målskytt.

Lägg till det att Claude Puel för vidare Southamptons stolta arv och arbete med klubbens akademi och med unga spelare. Så sent som i söndags debuterade den unge vänsterbacken Sam McQueen genom sitt inhopp mot Burnley och det är troligt att han spelar från start ikväll mot Inter. McQueen är 21 år och gjorde ett riktigt starkt inhopp mot Burnley. Utmaningen ikväll blir en annan.

Utmaningen ikväll är vad som i alla fall rent formellt, sett till motstånd och sammanhang, förmodligen är Southamptons största match sedan finalen i Johnstone’s Paint Trophy mot Carlisle den 28 mars 2010. Den gången spelade Southampton för att påbörja den långa resan upp från sin egen fotbollsmässiga bottenmark.

Nu spelar Southampton för att så smått etablera sig som en engelsk och europeisk storklubb.

Man Citys hela ambition ända sedan Abu Dhabi köpte klubben har varit att etablera sig som en europeisk storklubb. Det är ingen hemlighet att den klubb som mer än någon annan har fått tjäna som förebild för Man City och dess klubbledning är just Barcelona. Både vad avser spelet på planen och vad avser klubbens långsiktiga arkitektur.

Ska man använda imitation som strategi så ska man naturligtvis försöka imitera de allra bästa. Barcelona motsvarar onekligen det kravet. Det är en strategi som Man City har omsatt i operativ handling genom att anställa Barcelonas tidigare chefsgarnityr. Ferran Soriano som VD och Txiki Begiristain som director of football.

Pep Guardiola var alltid den sista byggklossen i strategin. Managerikonen som skulle ge Man City en fotbollsmetod från huvud, axlar, knän och tår på samma sätt som han tidigare har gett Barcelona och Bayern München. Mer intressant som fråga än om Guardiola kommer klara sig i Premier League är om han kommer kunna revolutionisera Man City på samma sätt som Barcelona.

Det blir därför naturligt att man använder sig just av Barcelona som måttstock. Och det var på sitt typiskt att Barcelona och Man City skulle lottas i samma grupp. Guardiola själv har försökt hålla nere förväntningarna och sagt att Man City inte kan konkurrera i Champions League ännu och att dessa möten är ett sätt att inventera hur stort avståndet faktiskt är.

Men det långsiktiga värdet Man City försöker skapa genom att imitera har kanske mindre att göra med exakt hur spelet ser ut på planen, och mer med klubbens akademi. På samma sätt som La Masía har varit och är en hörnsten i Barcelonas dominans sedan 2008 är den underliggande idén hos Man City att deras akademi ska vara central i deras långsiktiga lagbygge.

Akademin är navet runt vilket Man Citys så kallade hållbara rekryteringsstrategi snurrar. En strategi med målsättningen att Man City från och med 2021 ska ha en spelartrupp bestående av till hälften hemväxta spelare, det vill säga spelare som när de blir 21 år redan har befunnit sig ett antal år i klubben. Det är en minst sagt ambitiös målsättning.

Akademin är på samma gång en hypermodern utbildningsanstalt för unga spelare och ett rekryteringsargument. Den har gett Man City möjligheten att attrahera några av världens främsta och mest spännande unga talanger, och med andra ord verkligen börja rekrytera globalt både i de allra yngsta och i de något högre åldrarna.

Kelechi Iheanacho är den mest påtagliga produkten från akademin så här långt, men där finns flera i hälarna på honom. Brahim Diaz, Brandon Barker, Tosin Adarabioyo, Manu Garcia, Bersant Celina, Patrick Roberts, Enes Ünal med många fler är exempel på en mycket bred ungdomskull som kan resultera i ett flertal a-lagsspelare. Ju bredare bas desto bredare spets.

Rent fysiskt finns också en konkret närhet mellan Man Citys a-lag och klubbens akademi som saknas i många andra klubbar. Akademin ligger i direkt anslutning till Etihad Stadium och de båda anläggningarna förenas av en som man får förmoda tämligen symbolisk gångbro. Tanken är självklart att skapa en känsla och kultur av närhet och gemenskap.

Rent faktiskt har dock någon sådan närhet mellan akademi och a-lag hittills inte fått något riktigt utrymme i Man Citys storklubbsprojekt. Vad Man City självklart hoppas och i någon utsträckning tror är att Pep Guardiola under sin tid i klubben ska lyckas komplettera akademins rent fysiska närhet med en rent faktisk närhet.

Guardiolas långsiktiga uppdrag är således att förverkliga Man Citys rekryteringsstrategi och under de kommande fem åren leverera på målsättningen att halva spelartruppen ska vara hemväxt från och med 2021. Detta naturligtvis i kombination med hans kortsiktiga uppdrag att få Man City att vinna i både England och Europa.

Det har diskuterats till leda varför dessa båda uppdrag blir svårare att kombinera i Man City än vad som var fallet i både Barcelona och Bayern München. Ett relativt sett tuffare konkurrensläge, en hårdare granskning utifrån, alla yttre omständigheter. Det vore utan några som helst tvivel Pep Guardiolas största bedrift i sin karriär.

Men det finns också inre frågetecken. Pep Guardiola har förvisso alltid lyft fram unga spelare men under hans tre år i Bayern München lyfte han inte upp en enda spelare från den egna akademin. Hans intensitet och förbränningstakt har också i båda tidigare fall lett till att han inte har kunnat vara kvar i klubben längre än 3-4 år vilket så klart gör det osäkert om han blir kvar i Man City ända till 2021?!

Samtidigt har Pep Guardiola en helt annan ställning i Man City än vad han hade i Bayern München och kanske till och med i Barcelona. Man City är en klubb som både till arkitektur och kultur är konstruerad runt idén om Pep Guardiola som manager. Och fansen sitter definitivt med i bandvagnen. Betydligt längre fram i tiden kan det faktiskt bli ett problem för Man City, men här och nu är det en stor styrka.

Förhoppningen som finns på Pep Guardiola, som nu har tagit över i en så kallat ny kritisk fas i Man Citys historia, är att Man City ska bli bättre än Barcelona. Att kopian ska bli något så unikt som bättre än originalet. Man City är troligtvis inte där ännu, men de är helt säkert heller inte riktigt så långt ifrån som de flesta skulle vilja mena.

Ikväll och om två veckor får vi en uppfattning om avståndets storlek. Det är heller inte oviktiga matcher för Man City. Poängtappet mot Celtic betyder att Man City måste undvika förlust ikväll om de ska kunna ha en realistisk förhoppning om att kunna vinna gruppen och undvika en potentiellt tuff slutspelslottning.

Vill det sig riktigt illa, och Man City förlorar båda matcherna mot Barcelona, eller inte vinner någon av dem, så kan det faktiskt bli så att Man City måste bege sig till Borussia-Park och Mönchengladbach och vara piskade att undvika förlust bara för att alls kvalificera sig för slutspelet. Matcherna mot Barcelona är alltså inte bara en testkörning – det är skarpt läge!

Just kvällens match har stor betydelse. En vinst för Tottenham ikväll och de har tagit ett gigantiskt kliv mot slutspel, med två av återstående tre matcher på hemmaplan. Förlust och de har helt plötsligt gjort livet mycket besvärligt för sig själva inför returmötet på hemmaplan om två veckor. En vinst skulle göra att Tottenham kan andas lättare under hösten.

Någon lätt uppgift blir det inte. Tottenham står inför den något udda uppgiften att mer eller mindre ställas mot den tyska versionen av sig själva. De båda lagen är varandras taktiska spegelbild. Ett högt tempo, ett välorganiserat försvarsspel, med mängder av intensiva löpningar och en hög press på motståndarens uppspelsfas präglar båda lagens spelidé.

Då blir det till sist en fråga om vilket lag som tillämpar spelidén bäst. Vilket i slutänden nästan måste handla om vilket lag som bäst förmår spela sig förbi motståndarnas press. Här är det nästan omöjligt att inte betrakta Mousa Dembele som matchens stora nyckelspelare, en smått fantastisk spelare just när det kommer till att vända spelet förbi motståndarnas press.

En viktig spelare att ha frisk för Tottenham. De har visat att de i alla fall kan hantera skador på andra nyckelspelare som Toby Alderweireld och Harry Kane, men just när Dembele har varit frånvarande så har det haft en negativ effekt på både spel och resultat. Ikväll är det hos honom vi kan hitta Tottenhams nyckel till seger.

Tottenhams dilemma så här långt är emellertid anfallet, i all synnerhet i Harry Kanes frånvaro. Vincent Janssen värvades till Tottenham som en backup till Kane men har hittills inte hittat tillrätta i den rollen. Rent spelmässigt har inte Janssen varit dålig, men målen kommer inte, och det kan knappast ses som någon tillfällighet att Heung-Min Son agerade anfallare både mot Man City och i slutet av matchen mot CSKA Moskva.

Mauricio Pochettino snubblade i någon på den lösningen just under matchen mot CSKA Moskva. Tottenham dominerade matchbilden utan att kunna göra mål, men när Pochettino tog ut Vincent Janssen och flyttade upp Son så blev Tottenham mer spetsiga. Därefter blev Son det huvudsakliga alternativet för Pochettino.

Mauricio Pochettino vilade både Mousa Dembele och Heung-Min Son från start mot West Brom i helgen. Vilket både visar hur viktiga han bedömer just dessa spelare vara och hur viktig just kvällens match mot Bayer Leverkusen är för Tottenham.

Det är naturligtvis en extra stor match för just Heung-Min Son som ikväll återvänder till Leverkusen, den klubb han lämnade förra sommaren för just Tottenham. Son var en mycket uppskattad spelare i Bayer Leverkusen och kommer helt säkert tas emot på ett bra sätt ikväll, även om det blev ett något kinkigt avsked.

Men Son återvänder inte som en i mängden, utan som en av de mest formstarka spelarna i ett av Premier Leagues bästa lag. Hans fem mål hittills den här säsongen är en klar förbättring jämfört med hans första säsong i Tottenham, och det har ofta varit viktiga mål. Son är med andra ord inte bara högt tempo och arbetskapacitet, utan också en målfara.

Det kan visa sig mycket värdefullt för Tottenham. Dels eftersom Bayer Leverkusen har en notoriskt effektiv målskytt för egen del som vi alla känner igen från Premier League, nämligen Javier Hernandez, och som Tottenham alltså behöver matcha. Dels för att kunna utnyttja Bayer Leverkusens backlinje som stundtals läcker mer än vad som är helt hälsosamt.

Tottenham behövde vara smartare mot CSKA Moskva än vad de var i den första matchen mot Monaco, och de var också smartare. Tottenham måste visa samma smartness ikväll mot Bayer Leverkusen, och visa att de kan hantera ett motstånd som låter dem smaka på deras egen medicin. Lyckas Tottenham med det så vinner de mot Bayer Leverkusen.

Och vinner Tottenham mot Bayer Leverkusen ikväll så har Tottenham allt utom ena stortån i Champions Leagues slutspel.

Det går att invända flera saker om denna rapportering. Att båda två förmodligen skulle hålla med om varandras påståenden. Att båda två helt säkert hade mer att säga än så och att svaren i sin tur är beroende av de frågor som ställs. Oavsett detta säger det ändå något att det är på det där viset media väljer att sammanfatta dem båda.

Det är så klart ingen hemlighet att det är Liverpool som går in till den här matchen med betydligt större skäl till optimism. Inte bara för att de har hemmaplan. Utan också för att de ligger bättre till i tabellen, har inlett säsongen betydligt bättre än Man Utd, samt framför allt till skillnad från Man Utd har hittat och genomfört en tydlig och effektiv spelidé.

Liverpool är i uppgång och Man Utd i nedgång. Sådant är det allmänna narrativet, och för all del också i viss utsträckning verkligheten. Runt Liverpools uppgång råder ingen som helst tvekan. Man Utds motor hostar och spottar sedan Alex Ferguson lämnade klubben, och fortsätter göra så under José Mourinho även om där också börjar synas tecken på att vinden ska vända igen.

Temat av uppgång och nedgång är aktuellt också för de båda tränarna. Klopp ses som managern med de moderna metoderna där nyhetens behag gör honom upplevt felfri. Mourinho å andra sidan ses som gårdagens nyheter vars metod och modus vivandi har förlorat all fräschör. Perception är inte alltid verklighet, men perception påverkar alltid verkligheten.

Det är på sitt fascinerande att kontrastera de båda personligheterna. För i Jürgen Klopps på samma gång genuint och kalkylerade entusiasm och yviga kroppsspråk på sidlinjen hittar vi en direkt motsvarighet till José Mourinho, så som Mourinho faktiskt var för tiotalet år sedan när samma beteende retade gallfeber på inte minst Liverpools supportrar.

Nu för tiden agerar Mourinho betydligt mer stillsamt för att inte säga direkt buttert vid sidlinjen. Det har varit så under en längre tid. Vid någon punkt i tiden upphörde Mourinho med sina levande charader, kanske när det inte längre sågs som charmigt. Det leder till frågan hur Klopps beteende, när det inte längre är nytt, kommer se ut respektive uppfattas om ytterligare tiotalet år.

Men just detta tema av uppgång och nedgång, vad avser både klubbar och tränare, innebär att när José Mourinho säger att den här matchen inte kommer avgöra säsongen så kan han faktiskt ha helt fel. Åtminstone vad gäller Man Utds säsong. En förlust skulle bekräfta detta tema av Man Utd och Mourinho på nedgång relativt sina konkurrenter. Det mer än något faktiskt poängavstånd skulle göra det svårt för Man Utd att vända säsongen till succé.

En vinst för Man Utd och Mourinho skulle å andra sidan förpassa det temat till skräphögen för en avsevärd tid framöver. Det skulle ingjuta energi och optimism i Man Utds begynnande lagbygge på ett sätt som ingen annan ligavinst riktigt kan göra på samma sätt. Mourinho har ännu ingen riktig skalp som Man Utd-manager, det här vore hans första. Det mer än att Man Utd går upp på samma poäng som Liverpool skulle ge deras säsong en boost.

Liverpool kommer fortsätta mala på oavsett hur det går ikväll. De har den lyxen i och med att de har hittat en så tydlig spelidé. Med en sådan spelidé kommer stabilitet. Man Utd och José Mourinho saknar en tydlig spelidé, är i bästa fall på jakt efter den spelidé som flytt, och saknar främst av den anledningen en sådan stabilitet.

Matcher av den här karaktären, och kanske främst vad gäller just detta jättemöte mellan Englands båda historiska giganter, är alltid marinerade i en lavin av klyschor och plattityder. En av de främsta klyschorna brukar vara hur form och taktik tydligen ska spela mindre roll, till skillnad från blood and guts och en stiff upper lip får man anta.

Det ligger förvisso något i att form och det här temat med uppgång och nedgång inte alltid har så mycket att säga om hur det kommer gå i matcherna mellan Liverpool och Man Utd. Tvärtom har det genom historien ofta varit så att det lag som för tillfället befinner sig i nedgång har haft en benägenhet att vinna märkligt ofta mot laget på uppgång.

Under 1980-talet gick exempelvis Man Utd förhållandevis ofta segrande ur dusterna med det betydligt bättre och under tidsperioden helt dominerande Liverpool. Rollerna var närmast de omvända under 1990-talet och stora delar av 2000-talet. Då var det Liverpool som ofta hade en benägenhet att ge sötebror på käften.

Men i någon utsträckning får man också säga bullshit på det där. För jag tror den här matchen mellan Liverpool och Man Utd, mer än många tidigare matcher lagen emellan, i hög utsträckning kommer bero på hur väl de båda lagen lyckas genomföra sina respektive matchplaner. Hur väl Liverpool lyckas pressa sönder Man Utds försvarslinje i uppspelsfasen och återvinna boll jämfört med hur väl Man Utd lyckas spela sig genom den pressen.

Och det är mycket svårt att komma ifrån känslan att när det kommer till just sin matchplan så ligger Liverpool och Jürgen Klopp helt enkelt längre fram i sin utveckling än vad Man Utd och José Mourinho gör för närvarande. Det ger inte nödvändigtvis Liverpool segern, men det ger Liverpool och Jürgen Klopp favoritskapet, även om det som Danny Murphy säger är en större och viktigare match för Man Utd och José Mourinho.

Återstår att se hur båda lagen hanterar det. Under flodljusen på Anfield. Vilken match för en måndagskväll. Och i den lilla utsträckning som det här historiska stormötet kanske började tappa något i lyster så finns det återigen alla möjligheter i världen att rivaliteten klubbarna emellan återigen antar episka proportioner, såsom aktiva konkurrenter i ligaspelet och med ligans två förmodligen största personligheter vid sidan av planen.

Avbytarbänken:
Ben Foster, West Brom
Jose Fonte, Southampton
Adam Smith, Bournemouth
Harry Arter, Bournemouth
Kevin De Bruyne, Man City
Modou Barrow, Swansea
Charlie Austin, Southampton

:::

OMGÅNGENS VINNARE

West Ham. Som balsam för själen. Det finns vinster och så finns det vinster. West Ham har haft problem mest hela säsongen och låg under strecket inför omgången. Tidigare har de närmast satt i system att förlora matcher från alla möjliga omöjliga lägen. Kanske blir den här 1-0-segern, på bortaplan och efter både en orättmätig utvisning och en straff i baken, desto viktigare för West Ham just därför.

Stoke. Joe Allen verkar onekligen ha ätit både spenat och dunderhonung den här säsongen. Kvitteringen mot Man Utd följdes upp av två mål i den mycket viktiga bottenmatchen mot Sunderland. Tre tunga poäng för Stoke som därmed tar sin första vinst för säsongen och dessutom hänger på övriga klubbar som befinner sig strax ovanför nedflyttningsstrecket.

Bournemouth. Känslan med Bournemouth har hela tiden varit att laget har en ganska bra offensiv men en desto svagare defensiv. Skönt nog för Bournemouth så var det styrkan i offensiven som den här gången framträdde allra tydligast. Det blev en riktig islossning mot Hull och en viktig seger för Bournemouth som gav en mycket skön distans nedåt till lagen på tabellens nedre halva.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Hull. Under september utses Mike Phelan välförtjänt till månadens manager för augusti. Ungefär en månad senare blir han till sist permanent anställd som Hulls manager. Hulls första match direkt efter det beslutet slutar i en tämligen bedrövlig 1-6-förlust. Vore man elak såg man där ett samband. Det var en stygg förlust, men det är också lätt att glömma bort, givet Hulls överraskande starka säsongsinledning, att det här var ungefär den typ av resultat vi befarade att Hulls begränsade spelartrupp skulle drabbas av.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Eddie Howe. Det råder fortfarande frågetecken kring Bournemouths defensiva färdigheter men det råder heller inget tvivel om att Howe har fått till en samspelt och flytande offensiv med Bournemouth. Mot Hull fick Howe och Bournemouth maximal utdelning. Viktigt eftersom det troligtvis är det som måste fungera för att Bournemouth ska kunna hålla sig kvar i Premier League.

OMGÅNGENS MÅL

Victor Moses, Chelsea 3-0, Leicester (h). Mycket snyggt samspel mellan två spelare man kanske inte trodde skulle få så mycket speltid i Chelsea den här säsongen. Moses verkar ha fått ett nytt liv som wingback på högerkanten men visst är det Nathaniel Chalobahs lysande klackpassning som är den stora behållningen med det här målet.

:::

SÄCKARACET
Aitor Karanka

:::

TRE PUNKTER

Variation. Det rådde ingen som helst tvekan om att Man City var laget som förde och dominerade matchbilden på Etihad mot Everton. De var det bättre laget. Men det var inte heller så att de skapade överdrivet många målchanser mot en mycket väl organiserad defensiv. Med två straffar på pluskontot borde det kanske inte ha spelat någon roll i slutänden, men det sade ändå något intressant att vad som till slut gav utdelning för Man City var ett gammalt hederligt inlägg från kanten. Vilket inte är ett argument för inläggsfotboll lika mycket som ett argument för att det är förmågan att kunna variera sina anfall som är avgörande.

Sunderland. Något är ruttet längst in i Sunderlands hjärta och själ. Ungefär så menade Gustavo Poyet i en intervju alldeles nyligen. Det är svårt att inte känna att det ligger något i det. Sunderland har för andra säsongen i rad misslyckats med att vinna en enda av sina åtta första ligamatcher, vilket de är ett av endast två lag som har lyckats med i den engelska fotbollshistorien. Rötan verkar svår att få bort också för David Moyes. Är Moyes på väg att få sparken? Jag tvivlar på det. Dels har Sunderland redan gått igenom mer eller mindre alla möjliga alternativ. Dels surrade de fast sig själva rätt rejält vid Moyesmasten i somras, och där sitter de även om de ser isbergen närma sig vid horisonten. Att Moyes själv säger tack och hej är kanske ingen omöjlighet, allra helst inte om Skottland erbjuder ett jobb och en flyktmöjlighet.

Middlesbrough. Sju mål på åtta matcher. En enda seger på dessa åtta matcher och inte en seger sedan derbysegern mot Sunderland i andra omgången. Än så länge inte en enda vinst på hemmaplan. Det börjar lukta nedflyttningsstrid för Middlesbrough och det bådar inte gott för Aitor Karanka som redan har en besvärlig relation både till klubbledning och spelartrupp. Där finns defensiven att luta sig tillbaka på men Karanka verkar oförmögen eller ovillig att hitta en bättre offensiv balans. Det går inte att vinna Premier League genom att bara spela för att inte förlora, det går förmodligen inte att hålla sig kvar på det sättet heller.

:::

FÖR ÖVRIGT

Tottenham är obesegrade under sina första åtta ligamatcher för första gången sedan 1990-91.

Maarten Stekelenburg är den sjunde målvakten i historien att rädda två straffar i en samma engelska ligamatch.

York City har anställt sin nyss avgångne manager Jackie McNamara, han som låg bakom uttalandet att han skulle avgå eller inte avgå beroende på hur det gick i nästa match, som ny chief executive bland annat med uppdrag att formulera en kommunikationsstrategi åt klubben. Ibland överträffas dikten av verkligheten.

Det är alltid lite underhållande när en svensk kommentator med La Liga-sensibiliteter gällande det fysiska spelet tar sig an en match i The Championship.

Tre matcher i rad utan vinst nu för Pep Guardiola. Men den sviten bryter han nog mot något spanskt korplag här i veckan.

Är Claude Puel på väg att bli något så ovanligt som en framgångsrik fransk manager i Premier League?

Dessa klubbar har i väldigt hög utsträckning bevarat sina brittiska rötter och traditioner. Åtminstone på managerposten. Intressant nog har ingen av dessa klubbar någonsin haft en manager av annat än brittiskt eller irländskt ursprung, undantaget Leeds som under några månader hade en tysk tränare och under en månad en slovensk tränare, och Hull som under ett halvår 2002 hade Jan Mölby som tränare.

Fram till nu ska sägas. För nu har helt plötsligt Huddersfield en tysk manager i form av David Wagner samtidigt som Sheffield Wednesday har en portugisisk manager i form av Carlos Carvalhal. Det är för båda klubbarna första gången i deras långa historia som de har en icke-brittisk manager. Och just idag möts de i ett av de klassiska Yorkshirederbyna – Huddersfield mot Sheffield Wednesday.

Och det är ett derby som är hetare än på mycket länge. Både Huddersfield och Sheffield Wednesday går bra och har höga förhoppningar i The Championship så här långt in på säsongen. Wagner och Carvalhal är båda två mycket populära bland sina respektive fans. På så vis kan både Huddersfield och Sheffield Wednesday känna sig mycket nöjda och rättfärdigade i sina val att för första gången satsa utländskt på sina respektive managerposter.

Sheffield Wednesday var ett långskott i playoff-finalen från att ta sig tillbaka till Premier League redan förra säsongen. Det finns goda förhoppningar att kunna bygga vidare på den prestationen den här säsongen, även om The Championship är tuffare än kanske någonsin tidigare. Sheffield Wednesday nosar för närvarande på playoff-platserna, men har haft en besvärlig inledning på säsongen då anfallsstjärnan Fernando Forestieri har varit ur form.

Desto mer överraskande är i så fall Huddersfields säsongsinledning, där de ledde ligan inför den här omgången och har chansen att återta serieledningen vid vinst idag. Huddersfield spelar under David Wagner en intensiv och positiv fotboll som alla Dortmundbeundrare borde känna igen. Att publiken uppskattar det är tydligt. Till matchen mot Sheffield Wednesday på John Smith’s Stadium beräknas Huddersfields största publiksiffra sedan tidigt 1990-tal.

Att hemmapubliken är nöjda och glada och ivriga att komma och titta på Huddersfield är inte konstigt, särskilt inte givet tabelläget. Men hittills den här säsongen har Huddersfield dessutom gått helt rent på hemmaplan, bara vinster och inga tappade poäng. De kan spela med glädje, med en känsla av optimism och i grund och botten, vilket skiljer dem från flera andra lag i toppen av tabellen, kan de spela utan någon större press på sig.

Samtidigt har just Sheffield Wednesday varit en rostig spik i ögat på Huddersfield under David Wagners tid i klubben. Wednesday vann båda matcherna mot Huddersfield förra säsongen, och är hittills det tuffaste motståndet som Huddersfield tar emot på hemmaplan under den här säsongen. Räkna med en svettig affär.

Och räkna med en härlig atmosfär. Derbyn i Yorkshire brukar vara riktigt livliga historier. Och när två gamla storklubbar som Huddersfield och Sheffield Wednesday drabbar samman i toppstriden av The Championship så är det naturligtvis något alldeles extra. Fotbollen i Yorkshire har så länge präglats av nedgång och pessimism, nu finns där helt plötsligt medgång och optimism igen, drömmar om Premier League.

Det är kanske oklart i vilken utsträckning denna förändring hänger samman med just dessa klubbar har valt att satsa på utländska tränare för första gången i sina respektive historier. Men det är svårt att tänka sig att det helt saknar betydelse. Yorkshire har länge varit det mest traditionellt brittiska av brittiska områden, också inom fotbollen. Det finns ett värde med traditionalism men dess baksida är också risken att fastna i gamla hjulspår.

Det är inte säkert att vare sig Sheffield Wednesday eller Huddersfield till slut når sina drömmars mål, nämligen att ta sig tillbaka till Premier League. Men de kör definitivt inte längre omkring i samma hjulspår som de alltid har gjort. På så vis har de gett sig själva chansen till drömmarnas uppfyllelse.

Glädjande är för övrigt hur Viasat verkligen har gjort sitt för att på ett mer sammanhängande sätt ta tillvara intresset för The Championship, genom mer regelbundna sändningar och med mer profilering av dessa sändningar. Precis vad man hoppades på, inte minst under denna säsong med alla storklubbar i serien och med det uppenbara svenskintresse som nu finns i ligan.

Dagens match mellan Huddersfield och Sheffield Wednesday sänds på TV3 Sport med start klockan 13:00. Dagens tidiga match således, innan Premier League-matcherna drar igång under eftermiddagen med Middlesbrough mot Watford och Southampton mot Burnley.

De visar upp en oroväckande uppgivenhet och energilöshet i ligaspelet, liksom ett oroande tecken är att de släpper in så många mål på fasta situationer. Vad händer med Leicester är en förhållandevis vanlig fråga hittills under den här säsongen. Något överdramatiserat kanhända. Man kan hävda att det enda vi ser är en så kallad reversion to the mean, en återgång till det normala.

Det lite märkliga är så klart att den svaga ligaformen inte har överförts till Champions League där Leicester tvärtom har två segrar på sina två första matcher, bland annat en mycket meriterande vinst mot Porto, och ligger i spår för att faktiskt vinna gruppen och ta sig till slutspel. Är det Premier Leagues Leicester eller Champions Leagues Leicester som är lagets rätta ansikte?

Inför säsongen nämnde jag några viktiga frågor för Leicester. Skulle de kunna få samma utväxling på sin taktik den här säsongen? Skulle de kunna hantera tappet av N’golo Kanté? Skulle förra säsongens arbetsvilja och lagmoral kunna reproduceras? Skulle de kunna kombinera Premier League med Champions League? Skulle spelarna kunna hantera pressen att spela som regerande ligamästare?

Det har för all del bara hunnit med att gå åtta ligamatcher, vilket i och för sig inte är ingenting utan faktiskt en fjärdedel av säsongen. Men det ligger för närvarande mycket nära till hands att helt sonika bara svara preliminärt nej på samtliga dessa fem frågor. Nej, det har Leicester helt enkelt inte klarat av hittills den här säsongen.

Hur kommer då det sig? En första fundering är så klart att Leicester förra säsongen spelade en match i veckan i Premier League som då var det största och mest fantastiska som stod på programmet. Den här säsongen står också Champions League på schemat, vilket kan vara både första och sista chansen för många av Leicesters spelare att alls få spela.

Det går inte heller att bortse från att stora delar av förra säsongen var en enda lång fest för Leicester. De var redan från början den osannolika utmanaren och avslutade som det defilerande skrällgänget. Hela säsongen var en enda lång helg och högtid. Den här säsongen har ligaspelet antagit alltmer av en slags vardagskaraktär.

Det ser också ut att vara problem att hantera motgång. Leicesters förra säsong var unik i det avseendet att den knappt innehöll några motgångar. Och ett lag som har spelat i medvind och triumf under ett helt år är inte nödvändigtvis vana vid att hantera motgångens tristess. Det märks på arbetsviljan hos spelarna, harmonin mellan dem, och hur laget inte längre hänger ihop lika väl taktiskt som förut.

Det vore samtidigt både dumt och onödigt att måla fan på väggen. Som sagt är vad vi ser kanske i första hand en återgång till ett tillstånd av normalitet för Leicester. Förra säsongen var undantaget för Leicester, inte denna. Mycket av Leicesters svagare ligaprestationer går också att spåra till att laget presterat sämre än förväntat både i försvaret och i anfallet.

Och kanske är frågan inte så värst mycket mer komplicerad än så. Det fanns inför förra säsongen stora frågetecken kring Leicesters mittbackspar men Wes Morgan och Robert Huth gjorde kanske sina livs säsonger. Den här säsongen presterar de båda mer normalt. Jamie Vardy var i sitt livs form förra säsongen, den här gången går inte allt hans väg. Och Daniel Amartey är ingen N’golo Kanté.

Samtidigt som Leicester så här långt kan ha haft Premier Leagues allra tuffaste spelschema, bland annat med bortamatcher mot Liverpool, Man Utd och Chelsea. Kronan vilar måhända inte lätt på Leicesters hjässa. Men det finns skäl att tro och hoppas att kronan vad säsongen lider framåt i tiden faktiskt kan börja vila allt lättare för Leicester.

Även om det ser tungt ut just nu för Leicester. Innan dess får Leicester fortsätta hitta sin spelglädje i Champions League.

När jag sa detta var jag förvisso medveten om att Evertons spelschema så långt inte hade varit det allra tuffaste. Tittandes framåt i tiden så pekade jag på just den här omgången och konstaterade att Evertons match mot Man City skulle komma att bli en riktig värdemätare och en på alla sätt intressant match för toppstriden. Det gäller fortfarande.

Samtidigt är det inte bara Everton som har några svagare matcher, eller i alla fall resultat, bakom sig. Man Citys matcher mot Celtic och Tottenham gjorde slut på Pep Guardiolas perfekta inledning på sin tid i Premier League och väckte till liv slumrande frågetecken kring hur hans taktik och defensiv kommer att hålla i engelsk fotboll.

Det är första gången Pep Guardiola ställs mot Ronald Koeman i sina respektive roller som tränare. Det är fascinerande av främst två skäl. Dels att de båda är väldigt goda vänner sedan tiden som spelare i Barcelona i början av 1990-talet. Dels att de båda i någon mening kan ses som idéhistoriska arvtagare till Johan Cruyff, om än på olika sätt.

Pep Guardiola är den mer renlärige studenten av Cruyffs principer, som han snarare har vidareutvecklat och tagit mer till sina ytterligheter vad avser hög press och att flytta laget högt upp i planen. Ronald Koeman har visat en större vilja till flexibilitet och kompromiss, att anpassa sig efter spelarmaterialet, och bygga på i första hand en stabil defensiv.

Det är möjligt att betrakta denna grundläggande skillnad i inställning som antingen en sorts orsak eller en form av verkan. Orsak som en sorts förklaring till varför Pep Guardiola har vunnit titlar i mängder och Koeman endast sparsamt med titlar. Verkan som en ren funktion av att Guardiola har tränat superklubbar med världens bästa spelare där behovet av kompromiss inte riktigt existerar på samma sätt.

Vad som är sant eller inte sant, vad som är orsak och vad som är verkan, vad avser skillnaden mellan Pep Guardiola och Ronald Koeman kommer inte den här säsongen kunna reda ut, givet att Man City är en klubb med väsentligt större resurser och bättre förutsättningar än Everton. Vi kommer däremot kunna få en uppfattning om vilken version av Cruyffs fotbollsskola som passar bäst ihop med engelsk fotboll.

Så här långt in på säsongen är det möjligt att konstatera att båda idéer fungerar förhållandevis bra, utifrån sina egna förutsättningar. Man City är ligans offensivt kanske mest framstående lag som samtidigt har visat upp defensiva svagheter. Everton å sin sida kan förbättra sig offensivt men är samtidigt ligans så här långt defensivt mest solida lag.

Båda lagen ligger i toppen av tabellen. Ändå visar resultaten i de senaste matcherna att allt inte är frid och fröjd. Båda lagen måste i någon mening lite upp till bevis idag. Everton måste visa att de ska hänga med i tabelltoppen och duger också mot riktigt tufft motstånd. Man City måste studsa tillbaka till ett tillstånd av oövervinnelighet efter överkörningen mot Tottenham.

För mig representerar dock Man City och Everton, tillsammans med Tottenham och Liverpool och kanske några till, båda två en större fråga under den här och kommande säsonger. Inflytandet från Johan Cruyffs och Marcelo Bielsas fotbollstänk. Ett nytänkande runt mängd och högintensitet både i träning och i faktiskt spel, och vad som faktiskt är möjligt i dessa avseenden.

Där har länge funnits en för-givet-tagen uppfattning att allt för högintensiv träning inte går att kombinera med framgång i England, där utrymmet mellan matcherna fokuserat mer på vila och återhämtning. Att en högre domarnivå, krav från publiken, ett mer betungande spelschema, och en genomgående hårdare och jämnare konkurrens, innebär alltför stora risker och nackdelar med en alltför högintensiv träning och spelidé.

Det kan vara en uppfattning som mest är en slags fotbollens bondepraktikan, en spekulativ föreställning mest ägnad att motivera att fortsätta göra saker så som man alltid har gjort dem förut. Eller inte. Tottenham och Liverpool har gett indikationer att mattas ju längre säsongerna lider, men observationerna är alldeles för begränsade och knapphändiga för att kunna säga något säkert.

För Pep Guardiola har det i så fall varit tydligare redan under dennes tid i Bayern. Där låg han i ständig konflikt med klubbens läkarteam. Ett återkommande problem var mängden stresskador på Bayerns spelare som en följd av alltför hård träning mellan matcherna. Tålamod för återhämtning och rehab saknades.

Kommer detta bli ett problem – eller är en mer högintensiv träningsregim snarare något som kommer att förnya och förhöja den engelska fotbollen som andra nyheter inom exempelvis kosthållning, näringslära och bredare spelartrupper har gjort förr i tiden? I så fall vore det onekligen att betrakta som en möjlig game changer för engelska klubblag.

Everton och Man City, tillsammans med Tottenham och Liverpool, är några klubbar som har bestämt sig för att börja röja sig fram längs den vägen. Det återstår att se vart den vägen faktiskt leder.

Det senaste året har sett flertal exempel på just detta. Det började med uppluckringen av UEFA:s financial fair play. Därefter drogs den gamla idén med en europeisk superliga fram ur skrivbordslådan. En idé som snart antog ny skepnad i form av en global världsliga. Allt i själva verket i syfte att skapa ett konkurrenskraftigt alternativ till Premier League.

Det första självklara steget för de europeiska superklubbarna var dock att först så att säga tömma Champions League-spargrisen. Där drev dessa klubbar igenom dels fyra garanterade platser i Champions Leagues gruppspel till de fyra högst rankade ligorna, dels en förändring av intäktsfördelningen att belöna historiska meriter. Även det till gagn för storklubbarna.

Det var en reform som i sin tur skapade ilska och frustration i de mindre länderna och ligorna. Den nye UEFA-bossen Aleksandr Ceferins valfläsk gick i stor del ut på en kritik mot reformen. EPFL, den europeiska ligaorganisationen, har varit våldsamt kritisk mot reformen av Champions League som man menar stänger dörren för många av deras medlemmar.

Kapitalinflödet i engelsk fotboll har fått de europeiska superklubbarna att se om sina egna pengabingar. Samtidigt som resurserna jämnas ut inom engelsk fotboll så blir den ekonomiska koncentrationen och resursklyftorna i den europeiska fotbollen bara allt större. Det är redan väldigt svårt för klubbar från mindre länder att hävda sig. Det är på väg att bli svårare.

Den strategiska frågan för dessa klubbar måste således vara hur de ska hantera och bemöta den här utveckling. Mycket talar för att den enda framkomliga och kanske också oundvikliga vägen är en slags regionalisering. Det vill säga att flera länder inom vissa regioner går samman och bildar gemensamma ligor för sina respektive största klubbar.

Så sent som igår så rapporterades det i dansk media om hur det finns planer på en slags nordeuropeisk superliga med lag från Sverige, Norge, Danmark och eventuellt Holland, Belgien och Skottland. En variation på en idé som har funnits i lite olika former vid olika tillfällen genom åren. En idé som i alla fall i Sverige möts med minst sagt ljummen entusiasm.

Det är så klart alltid möjligt att sådana här idéer är politiska manövrar av de större klubbarna i sina respektive regioner. Att hota med utträde ur det nationella seriespelet för att sätta tryck på sina egna förbund antingen att jobba hårdare mot europeiska beslutsfattare, eller att tilldela dem en större del av den nationella TV-kakan.

Det kan mycket väl vara på det viset. Befintliga nationella strukturer är väldigt starka inom fotbollen. De släpper inte greppet i första taget. Min syn är dock att utvecklingen mot mer regionala ligor i Europa förtjänar att utvärderas mer seriöst än enbart som ett politiskt tortyrinstrument. Det är i själva verket kanske en förutsättning för överlevnad på den europeiska arenan.

Alla förslag om superligor eller regionala ligor och så vidare sätts nästan utan undantag i motsatsförhållande till befintliga nationella ligor, såsom till exempel Allsvenskan. Men det måste inte ses på det viset. Ett möjligt angreppssätt, inte minst i mindre länder och ligor, är att genomföra den nationella ligan under ena halvåret, och den regionala ligan under det andra halvåret.

En säsongsstruktur som skulle kunna sägas påminna lite om den apertura- och clausura-struktur som är rätt vanlig inom sydamerikansk fotboll. Detaljerna går alltid att putsa. Det behöver inte ens vara ett stängt system. Klubbar kan kvalificera sig för vårens regionalliga på våren genom sin nationella liga under hösten. Och till Champions League via respektive regionalliga.

I mina ögon vore det en intressant utveckling. Samtidigt påminns jag ihärdigt om en av Bill Clintons påstådda politiska lagar: Alla är alltid för förändring i generell mening. Ingen är däremot för förändring när det är de själva som är föremål för förändringen. Fotbollens hierarkier är djupt konservativa och trögrörliga.

Det är i själva verket ett tungt skäl till att så många klubbar och ligor har hamnat på efterkälken i den moderna fotbollen. Även om det är mer populärt och politiskt gångbart att skylla det hela på de elaka storklubbarna.

Nu är det kanske fel att värdera beslutet att anställa Steve Bruce utifrån en sådan ambition när det nog snarare är ambitionen som sådan som är minst sagt galet formulerad, om än galen på ett smått beundransvärt sätt. Men en större ambition uppnås genom att klara av ett antal steg och delmål längs vägen, och Steve Bruce är väl lämpad att ta dessa första steg.

Den svåra frågan för Aston Villa är så klart om de med anställningen av Steve Bruce försätter sig själva i en situation liknande den man skapade när man för fem år sedan anställde Alex McLeish. En anställning som alienerade många Aston Villa-fans samtidigt som den accelererade en nedåtgående spiral som Aston Villa då var i början av men nu förhoppningsvis är mot slutet av.

Men där finns trots allt en hel del viktiga skillnader. Alex McLeish kom till Aston Villa direkt från Birmingham City, och direkt efter att ha blivit nedflyttad med Birmingham. Steve Bruce befann sig förvisso under sex år i Birmingham City, men det var för snart tio år sedan och han har ett betydligt bättre renommé från sin tid därefter i Wigan, Sunderland och Hull än vad McLeish hade.

Naturligtvis spelar det också roll att Aston Villa är en klubb som befinner sig på en annan position nu än vad de gjorde för fem år sedan. Man har inte längre råd att rynka på näsan åt alternativ som man ser sig själva som för stora och för fina för. Det handlar om att dämpa fallet och stoppa blödningen. League One är betydligt mer påtagligt än Champions League.

Det är en insikt som verkar ha fått genomslag. I en enkät av Birmingham Mail så säger sig 85% av de svarande vara nöjda med valet av Steve Bruce som Aston Villas manager. Innan beslutet var klart sade sig i en annan enkät 57% föredra Steve Bruce jämfört med 35% för Sean Dyche och 8% för Steve Clarke. Det kan så klart bero på att de flesta såg Bruce som den mest sannolike kandidaten.

Man kan fråga sig hur det kommer sig. Ett svar är helt säkert Steve Bruces track record av att ta upp klubbar från The Championship till Premier League. En bedrift han har lyckats med vid fyra olika tillfällen, två gånger med Birmingham och två gånger med Hull City. En ovärderlig erfarenhet kan tyckas för en manager för ett lag som aldrig tidigare spelat i The Championship.

Det är en meritlista som till stor del bygger på Steve Bruces förmåga att bygga välorganiserade fotbollslag. Och alla som har sett Aston Villa under den här eller förra säsongen vet att det är ett lag i stort behov av just organisation, såväl taktiskt som rent mentalt. Om en bättre organisation bara hjälpte Aston Villa att inte släppa in sena mål så hade de nu varit nia istället för 19:e i tabellen.

Det är på sitt sätt ett lovande tecken för Aston Villa och Steve Bruce. Laget är inte riktigt så dåligt som tabellen antyder. En expected goals-analys av Aston Villa antyder att laget spelmässigt både borde göra fler mål och släppa in färre mål än vad de faktiskt har gjort. Där finns med andra ord stort utrymme för förbättring just genom en förbättrad taktisk organisation.

Sedan är det så klart kanske inte det sexigaste valet av manager. Men det kanske inte heller var vare sig särskilt önskvärt eller att vänta. Dels bör det trots allt vara rätt svårt att locka de större namnen till en andradivision. Dels kan man tänka sig att det råder en osäkerhet kring att ta sig an just Aston Villa, inte minst sedan Remi Garde i dagarna kallat jobbet för ”en fälla”.

Men om organisationen på planen kan förväntas bli bättre med Steve Bruce så finns det fortfarande skäl att oroa sig över organisationen vid sidan av planen i Aston Villa. Det ger ett impulsivt och ogenomtänkt intryck att först peka på David Wagner, bara för att dennes Huddersfield råkar leda serien efter elva omgångar, för att sedan landa på Steve Bruce.

Det tyder på en ägare och en klubbledning som vill ha framgång här och nu, men inte riktigt verkar ha någon särskild aning om hur de ska uppnå det, och således inte heller någon realistisk uppfattning om vad de ska kräva och förvänta sig av sin manager. Resultat blir därmed den enda måttstocken och tålamod är en bristvara.

Något större institutionellt stöd kan alltså inte Steve Bruce räkna med som Aston Villas nye manager. Vare sig från klubbledningen eller från Aston Villas supportrar. Det är ett stöd han måste skapa själv, genom att vinna matcher och flytta laget uppåt i tabellen. De första 100 dagarna beseglade Remi Gardes öde i Aston Villa. Även Steve Bruces första 100 dagar kommer helt säkert att bli väldigt viktiga.

Men kanhända är Steve Bruce bättre rustad för detta. Remi Garde var den långsiktige brobyggaren med uppdrag att producera kortsiktiga resultat. Bruce är å sin sida anställd just som den mer omedelbare brandsläckaren och resultatentreprenören. Han är inte nödvändigtvis managern som skall ta Aston Villa till Europatoppen inom fem eller ens tio år.

Han ska bara ta dem till Premier League inom ett år.

:::

Om bara män röstade i USA så skulle Donald Trump i nuläget vinna valet i USA med över fem procentenheter. Och så erinrar man sig att det var kvinnlig rösträtt som var kontroversiellt för inte så länge sedan med motiveringen att kvinnor saknar den ”mentala kapaciteten”…

:::

Om nu Ryan Giggs har som ambition att ge sig in i manageryrket så var det kanske en missräkning att Swansea valde att anställa Bob Bradley, men i så fall betydligt värre att hans namn inte ens nämns i samband med Aston Villa och Derby County.

:::

Steve McClaren är tillbaka i Derby County, ett drygt år sedan han fick sparken från Derby County. I en sådan här beslutskarusell som på samma gång lyckas vara både fullständigt förbryllande och inte fullständigt ologiskt.

En bra dag att vara manager och heta Steve hur som helst. Oavsett hur man väljer att uttala det.

Nej, detta kommer inte handla om dig, Jon Stead. Du smög upp i delad skytteligaledning i League Two bakom min rygg under landslagsuppehållet och jag tänker inte låta dig övertala mig att du är en pålitlig målskytt, igen. Du kan fortfarande höra av dig om du tänkt slå ut Chelsea i FA-cupen dock.

GOALS OF TAMMY ABRAHAM

Jag trodde på Bristol City inför säsongen och (en tjuga värt) att ligans skyttekung skulle komma därifrån. Men Jonathan Kodjia gick till Aston Villa och är bara en i ett överflöd av dyra anfallare på Villa Park. Istället är det från Chelsea inlånade Tammy Abraham som är fo rizzle i Brizzle City.

Det finns inte jättemycket att säga om Abraham som spelar ännu. Jag har sett för lite av Bristol City då jag inte är säsongskortsinnehavare men baserat på hans mål (nästan alla finns här) är det åtminstone värt att notera att han är rörlig och inte alls stel på det sättet som andra spelare av hans längd (1,90 och uppåt) kan vara. Nästan alla hans mål är inne i straffområdet och de flesta är ganska enkla mål, rent avslutsmässigt. Tiden får avgöra ifall om det är en kvalitet han har, att befinna sig på rätt plats för de enkla målen, eller om det är ohållbart eller beror på att Bristol City spelar bra.

Kul också är att han nämndes som en betydande anledning till att den talangfulla och eftertraktade försvararen Taylor Moore flyttade från Lens till Bristol City. Lyon och flera Premier League-klubbar sades vara ute efter honom.

Det är inte ovanligt med utlånade unga anfallare som gör mycket mål. Adam Armstrong gjorde 20 ligamål för Coventry ifjol, Jermain Defoe gjorde en gång i tiden 18 mål på lån i Bournemouth. Det som vore ovanligt är om Abraham skulle fortsätta ösa in mål i den takten (åtta mål på elva ligamatcher) och vinna skytteligan. Även unga spelare som lånas ut till Championship som senare etablerar sig i Premier League skulle jag kalla för situationella succeér.

Nicklas Bendtner gjorde bara elva mål i Birmingham men passade väl in i Steve Bruces spelsystem som en target man som också kunde spela fram lagkamrater. Harry Kane var uppskattad i både Norwich och Millwall trots få mål på grund av sin arbetsvilja och spel utanför straffområdet. Även John Guidetti var omtyckt trots att han bara ett gjort mål, det beror nog mest på att han är Guidetti dock. Icke-anfallare som Jesse Lingard och Jordon Ibe lyckades göra ett positivt intryck även om de mest användes som impact-spelare från bänken.

Jag menar inte att ta ut något i förskott men det är lite intressant att ingen inlånad spelare någonsin vunnit skytteligan i någon av Football Leagues divisioner. Det närmaste jag kan tänka mig är Matt Tubbs som vann skytteligan i League Two säsongen 2014-15 men som bara spenderade halva säsongen på lån i Wimbledon och andra halvan i Portsmouth som värvade honom i januarifönstret. Kollar man specifikt på skytteligatopparna de senaste åtta-tio säsongerna eller så (de som har skytteligatoppen listad på wikipedia, det vill säga) är det slående hur det verkligen är ingen inlånad spelare som gjort 15 mål eller mer. Att det dessutom är många återkommande namn (hej, Ross McCormack!) säger något om svårigheten att anpassa sig som nyanländ i Championship.

Chansen finns också att om Abraham håller i målskyttet över vintern kommer han antingen bli tillbakakallad för att spela med Chelsea (*skrattpaus*) eller utlånad till ett lag på nedre halvan i Premier League istället från januari och framåt. I stil med hur Kyle Walker säsongen 2010-11 först lånades ut från Tottenham till QPR i Championship där han stod för otroliga prestationer (det är inte ofta man ser en högerback dominera matcher) och sedan i januari återkallades för att spela våren för Aston Villa i Premier League istället.

SAVED BY THE GRAHAM ALEXANDER BELL

Om ni skulle gissa på vem som leder skytteligan i League One just nu skulle ni kanske gissa på att Milton Keynes hittat en anfallare efter ha varit i desperat behov av en pålitlig målskytt ifjol? De har visserligen värvat Kieran Agard men ingen har gjort fler än fyra mål. Billy Sharp i Sheffield United kanske? Nej, men ni kommer närmare. Kanske har en före detta Blackburnvänsterback gjort tolv mål på tolv matcher för Scunthorpe? Skulle ni sedan gissa för att ni är trötta på leken och fuskade.

Tro det eller ej men överlägsen med fem måls marginal är Josh Morris, vänsterytter i Scunny, för närvarande skytteligaledare i League One. Han är delvis en produkt av ett målglatt Scunthorpe som lite oväntat (slutade sjua ifjol) under ledning av den yttersideskjutande evighetsmaskinen Graham Alexander leder ligan efter tolv ofullständiga League One-omgångar. Men framför allt har han prickskjutit flera mål från precis utanför straffområdet och gjort tre straffmål. Som min egen form av dubious goals committee vill jag stryka hans frisparksmål mot Port Vale som uppenbarligen bör räknas som självmål. Men sedan vill jag hänvisa till hans perfekt skruvade drömmål mot Bury som ett mål ni bör se. Och det tolfte målet han gjorde denna helgen är en riktigt tjusig frispark ur dålig vinkel.

Det är troligen inget målstim som kommer hålla i sig, om inte Josh Morris är en reinkarnation av Peter Whittingham, men det märks att Morris fått en betydelsefull i Scunny sedan han anlände i somras. Och bara tolv mål i sig är mycket. Det räcker med tio mål och tio assists för en plats i The Marc Pugh Hall of Fame.

Det är tydligt att han har licens att dyka upp i straffområdet och han är ofta involverad centralt i plan vid både uppbyggnad och avslutsfas. Han slår också frisparkar och hörnor, förståeligt nog.

OMAR BOGGLES THE MIND

Grimsby har imponerat som nykomlingar i League Two hittills. Framför allt har Omar Bogle imponerat. Skyttekungen Padraig Amond från ifjol har ersatts i form av Omar Bogle. Bogle gjorde visserligen 16 mål redan ifjol i Grimsby men har denna säsong efter bara elva matcher gjort nio mål. Och om inte Grimsby siktar på League One lär de inte behöva en nästan 40-målskytt likt Amond ifjol tillsammans med en 16-mål Bogle. Gör Bogle bara drygt 20 mål och det uppmuntrar övriga laget kan de hota om en plats på övre halvan.

Mest fascinerande är dock Omar Bogles karriär. Som ungdomspelare tillhörde han i ordning WBA, Birmingham, och Celtic. I Celtic spelade han i deras reservlag redan som 16-åring, enligt Grimsbys hemsida, men udda nog när han återvände till England hamnade han nere i Hinckley United i Conference North (sjätte divisionen). Kort senare gick han till Solihull Moors där hans 29 mål säsongen 2014-15 var bäst i ligan och lockade lag högre upp. Han hamnade i Grimsby där han gjorde 16 mål ifjol men framför allt två mål i förra säsongens playoff-final. Och nu är vi här, han leder skytteligan i League Two och han ser väldigt imponerande ut när han gör det. Hans längd varierar beroende på källor men han är rätt stor och fysisk men inte alls långsam och i stort sett tvåfotad.

Grimsby fansens bättre Omar Bogle-låt är till melodin av Blurlåten Tender. Jag gillar den, men jag är också ett fan av Blur och särskilt den låten.

Av: Peter A. Linhem, @linhem på twitter

Jag är inte här för att lära er något om kalendrar eller Sovjet, jag är fortfarande liten purken efter ha blivit lönnmördad med en istapp i Mexico City, men då inte ens oktoberrevolutionen skedde i oktober vill jag ha dispens för att Football Leagues ”Spark-toberrevolution” började redan i slutet av september, liksom tyskarnas Oktoberfest börjar redan i mitten/slutet av september.

Ännu värre tjuvstartare än tyskarna är National League då Eastleigh sparkade sin manager redan den 17 augusti efter bara fyra ligamatcher. Guiseley, Southport, Tranmere, och Braintree följde efter med managersparkningar innan Sacktoberfestligheterna började i de högre divisionerna.

I och med Shrewsburys avsked av Micky Mellon (Baller!) har dock Football League gått om National League i sparkningar. Sju managers har fått lämna sin jobb denna hösten. Sju klubbar är alltså i någon form av kris, och nedan går jag genom dem i kronologisk ordning.

SPARKEN PÅ ORIENTEXPRESSEN

På drygt två år har Leyton Orients italienska ägare Francesco Bechetti stått för sex sparkade managers, misstankar om brott som han begått i Albanien, och sex matchers avstängning i januari för att ha sparkat till sitt lags assisterande manager Andy Hessenthaler nere vid sidlinjen efter en match.

Det sista är nästan för bra för att vara sant då han även bildligt talat nyligen sparkade Andy Hessenthaler som varit Orients manager sedan i april. Detta är inte helt orimligt dock då Orient bör hota i toppen men har inlett bedrövligt. Å andra sidan har förra säsongens 25-målsskytt Jay Simpson bara spelat i sex matcher på grund av skador och inte gjort mål ännu. Det räcker för att få sparken av en tokigt rik italiensk ägare som har den albanska regeringen efter sig.

Ny manager är italienaren Alberto Cavasin; O:s tredje italienska manager sedan Bechetti tog över. Olikt de tidigare (Milanese och Liverani) är han dock en tränarveteran som tränat 15 lag i Italien och i de italiensktalande delarna av Schweiz. Framför allt i Serie B och C men också i Serie A några säsonger. Dessvärre var han senaste jobb i Sampdoria säsongen 2010-11.

NEW SACK CITY

Newport ligger sist. Inte helt förvånande då de slutade på 22:a plats ifjol men ser man då den skara nya ansikten de värvade in i somras bör de ligga bättre till. Mest nämnvärd av värvningarna är den gamla besten Jon Parkin (tre mål hittills) men flera andra som Joss Labadie, Scot Bennett, Sean Rigg, och Mark Randall är bra spelare på den här nivån. Man kan tycka lite synd om sparkade Warren Feeney som fått två matcher inställda på grund av regn. Dessutom låg Newport i botten vid denna tiden förra säsongen innan de sparkade Terry Butcher och de lyckades hålla sig kvar till slut.

Ny manager är Graham Westley. En manager som älskar hårt spel och långa bollar men som lovade skönspel i Peterborough förra säsongen och lyckades bättre än väntat innan han förstås fick sparken. Han är kompetent och var som bäst i Stevenage när de verkligen spelade efter sina resurser och spelade tufft. Han lär uppskatta Jon Parkin men alla dessa nyförvärv kan ge flashbacks till hans tid i Preston där han gjorde en bragdartad flopp efter ha fullständigt (förutom en målvakt) bytt ut deras spelartrupp.

TRY AGAIN

Coventry började väldigt bra ifjol med en anfallskedja av Adam Armstrong (inlånad från Newcastle), Jacob Murphy (inlånad från Norwich), och James Maddison (från egna akademin) som lekte fotboll och öste in mål. Men formen avtog i januari och man slutade till slut på en hoppfull åttonde plats.

Dessvärre återvände inte Adam Armstrong, han är utlånad till Barnsley i Championship nu, och Jacob Murphy har etablerat sig tillsammans med tvillingbrorsan i Norwich, och James Maddison sålde man redan i januari till Norwich. Han är utlånad till Aberdeen och gör läckra frisparksmål mot Rangers nuförtiden.

Denna säsongen har Tony “Mogga” Mowbray experimenterat med en trebackslinje och det har gått uselt. Näst-sist uselt. Inte alltför många insläppta mål men bara åtta gjorda.

Det vanliga värsta problemet för Coventry är att de ägs av SISU som inte vill låta dem spela på deras arena och som för närvarande stämmer Coventry (staden) och möjligen brittiska staten? För bättre information rekommenderar jag senaste avsnittet av Guardians podcast Football Weekly där de pratar med en Coventry-baserad journalist som skrivit en bok om situationen.

THE DENOUNCEMENT OF ROBERTO DI MATTEO

Jag gillar inte början på säsongen. Det är inget fel på matcherna som så eller den bekväma rutinen av fotboll varje helg. Vad jag inte gillar är att det ska dras slutsatser väldigt snabbt. Jag anser att man inte behöver kolla på en tabell före december och tabeller bör inte ens vara tillgängliga för allmänheten förrän i oktober månad. Dessvärre håller få fotbollsägare med mig om detta. De som verkligen borde se på saker och ting långsiktigt har en tendens att vara väldigt kortsiktiga.

Jag säger inte konkret att det var fel att sparka just Roberto Di Matteo, jag skulle dock möjligen hävda att det alltid är fel att sparka en manager innan december ungefär. Jag har dock förståelse för att man måste ha någon form av kravbild även på ligans tidiga omgångar och poängmässigt har Aston Villa verkligen underpresterat. Det är heller inte ovanligt att få sparken om du bara vinner en match av elva, oavsett vilken klubb du jobbar för. Aston Villa har dock varit bättre än tabellen visar och oavsett vem som tar över kommer de plocka fler poäng.

Det är dock osäkert på om det beror på att deras spel ger resultat eller om Di Matteo helt enkelt saknade förmågan att få Villa att vända deras dåliga trend från ifjol och vinna matcher. Det är intressant att om alla Aston Villas matcher slutat efter bara 80 minuter så hade Villa legat på sjunde plats. Jag tror det är mer av en anomali än en trend att Aston Villa avslutat matcher så svagt hittills.

Vem tar över? Steve Clarke om han får några matcher på sig att vinna jobbet och Tony (Wu) Xia inte bestämt sig för ett sexigare namn.

ONE-EYED SACKS

Cardiff är inte en klubb omtyckt av många utanför Cardiff. De har kända huliganer, många galna ägare, och ses som den mindre sympatiska klubben jämfört med Swansea som de oundvikligen jämförs med. Cardiff är haren, Swansea är sköldpaddan och Cardiff har dessutom många gånger spelat i playoff eller varit förhandsfavoriter.

Det är passande då att deras nya manager är Neil Warnock som är omtyckt av få. Det finns ett underrubrik på hans wikipedia-sida vid namn “Disputes” som beskriver hans många dispyter med diverse spelare, managers, klubbar, ägare, och domare och den är längre än resten av hans wikipedia-sida.

Baserat på hans bok är han dock en udda och rolig typ. Och han har förstås under sin snart 40-åriga karriär lett sex lag till sju uppflyttningar. Ifjol räddade han dessutom Rotherham från nedflyttning i The Championship så han har nog “det” fortfarande. Cardiff har fortfarande en stark spelartrupp och  trots att de ligger näst sist i tabellen är inte säsongen helt körd.

SPARKEN PÅ RÖD OKTOBER

Shrewsbury har valt att göra sig av med den älskvärda Micky Mellon. Trots att de höll sig kvar förra säsongen och inte gjort en alltför miserabel start. Det känns som ett vanligt fall av för höga förhoppningar på en klubb med begränsade resurser både på och utanför planen. Mellon blev kort senare klar för Tranmere som börjat trögt i National League

Vem tar över? Lokaltidningen Shropshire Star och diverse bettingfirmor tror på rätt stora namn för en klubb av Shrewsburys kaliber – Kenny Jackett, Steve Cotterill, och Steve Evans som alla var managers i Championship senast nämns som favoriter. Jackett vore fantastiskt för Shrews men han lär få ett bättre jobb. Cotterill är aldrig ett namn man tänker på med drömsk blick men han skulle göra ett bra jobb och Steve Evans är faktiskt en kompetent manager trots avsaknaden av mänsklig kompetens. Anställer de bara inte Dean Saunders så kan Shrews bli kvar i League One en säsong till.

THE END IS NIGE

Sparkningen av Nigel Pearson hängde bokstavligen i luften sedan deras kontroversiella ägare Mel Morris började att spionera på Derbys träningar med hjälp av en drönare samtidigt som Derby på planen inte har plockat många poäng eller lyckats återskapa den offensiva magi de imponerat med tidigare säsonger.

Å andra sidan har Derby visat på en defensiv kompetens som de verkligen behövt tidigare. Det är lite förvånande att den defensiva förbättringen inte gett resultat då det tidigare varit en gångbar strategi att kombinera en stark defensiv med individuell offensiv briljans. Det bästa exemplet är QPR under Neil Warnock som släppte till få mål och som bars offensivt av Adel Taarabt och ett gäng arbetsamma och ibland målfarliga anfallare.

Ett tydligt problem är att man bara gjort sex mål på elva matcher. Man kan tänka sig skylla på nya storvärvningen Matej Vydra men han har ändå gjort två mål på sex matcher, framför allt har de båda kommit nyligen efter en inte oanständig anpassningsperiod. Problemet är att ingen annan gjort mål.

Framför allt har man gjort sig av med Chris Martin (15 mål, tio assists ifjol) och föredragit anfallsliket Darren Bent. Bent var ett tillskott säsongen 2014-15 när han gjorde tio mål på elva starter och fyra inhopp. Men det är den ända säsongen sedan 2011-12 som han gjort fler än tre mål på en säsong. Bent har föga förvånande inte gjort något mål denna säsongen. Mittfältet har hjälpt föga, särskilt inte Tom Ince som är väldigt inblandad och skottbenägen men som bara gjort ett mål.

Vem tar över? Chris Powell, vilket tillsammans med Steve Clarke i Aston Villa skulle göra detta till säsongen för den Överkvalificerade Assisterande Managern (“Överkvalle Ass-Man”). Chansen är god dock att Mel Morris har något annat namn i tankarna men Powell är en kompetent manager som är mindre svår att jobba med än Nigel Pearson.

/Peter A. Linhem, @linhem på twitter

Det ger en meningsfull beskrivning av matchbilden. Den är inte reduktionistisk på samma sätt som blir fallet för de som envisas med att bara titta i poäng- och målkolumnen i tabellen och att använda det som ett slags stjärnstopp. Men den är inte heller fluffig som till exempel blir fallet för de som betraktar bollinnehav som ett bergsäkert tecken på spelmässig dominans.

Straffar och självmål räknas normalt sett inte in i statistiken. Det kan man betrakta som både en styrka och en svaghet. Men frågan uppstår hur som helst hur det då ser ut så här långt i Premier League i termer av förväntat antal gjorda och insläppta mål för samtliga lag. Ligans genomsnitt markeras av de heldragna linjerna.

Det är väl förmodligen alldeles för tidigt att börja dra några slutsatser, det har bara gått sju omgångar av säsongen och inget lag har ännu ens mött hälften av den här säsongens motståndare. Det är helt enkelt så mycket vi ännu inte riktigt kan säga oss veta. Däremot borde det gå att göra några allmänna observationer.

Man City och Liverpool är tvivelsutan de två lag som imponerar allra mest i offensiv mening. Båda lagen producerar fler högkvalitativa målchanser än sina konkurrenter. Det utgör grunden för deras titelutmaning. Samtidigt är det också ganska tydligt att defensiven, framför allt för Liverpool, är vad som sett över hela säsongen riskerar få titelutmaningen att spåra ur.

Chelsea och Everton uppvisar den närmast spegelvända tendensen. De är inte lika målfarliga som de båda andra lagen men är å andra sidan defensivt betydligt mer solida. Det har sannerligen ännu inte gett utdelning för Chelsea som har släppt in dubbelt så många faktiska mål som förväntade. För båda lagen gäller dock att de måste höja sig offensivt.

Tottenham och Arsenal befinner sig i någon slags gråzon mellan de båda ytterligheterna. Båda lagen hade dock något hackiga inledningar på säsongen och den enkla slutsatsen som går att dra är att det framför allt är anfallsspelet som de båda måste veva igång för fullt för att kunna prestera en riktigt seriös titelutmaning.

De som menar att Man Utd inte kommer vinna ligatiteln den här säsongen får onekligen vatten på sina kvarnar. Det var väl aldrig helt sannolikt redan den första säsongen med Mourinho men det är heller ingen helt uppmuntrande grafisk bild som framträder. Den främsta och lättast uppnådda möjligheten till förbättring för Man Utd borde vara i anfallsspelet.

Southampton har gått från mållöshet till målmedvetenhet under de första sju omgångarna. De ser ut att ha fått igång målskyttet och kommer då kunna flyttas högerut i grafen med tiden och uppåt i tabellen. Middlesbrough är på samma sätt en udda fågel, bra defensivt men offensivt mycket svaga. Där finns inte samma uppenbara tendens till förbättring.

Swansea har uppfattats som ett lagproblem men positionen i diagrammet borde vara uppmuntrande för Bob Bradley. Spelmässigt har Swansea till synes mer att komma med än vad tabellen antyder. Något liknande skulle faktiskt också David Moyes och Sunderland kunna säga. Båda lagen har bra saker att arbeta vidare med.

Burnley och Bournemouth har anledning till större oro. Båda håller sig så här långt en liten bit ovanför nedflyttningsstrecket men har också överpresterat i båda riktningarna jämfört med förväntat antal gjorda och insläppta mål. Det vill säga, de har gjort fler och släppt in färre mål än vad de så att säga borde ha gjort. Verkligheten riskerar komma ikapp dem.

Enkla observationer så här långt. Vi får se hur bilden har hunnit förändras i samband med nästa landslagsuppehåll. Då har närmare en tredjedel av säsongen hunnit med att genomföras.

Matchen mot Malta igår var ett tydligt exempel på detta fenomen. Först var det mängder av sura och spydiga kommentarer när England under den första halvtimmen bara hade mäktat med att göra 1-0 och inte redan sprungit iväg med matchen, trots att England utöver målet hade tvingat Maltas målvakt till åtminstone tre-fyra kvalificerade räddningar.

När sedan Dele Alli gjorde 2-0 till England knappt tio minuter efter det första målet så ändrades tonläget omedelbart. Helt plötsligt fick man lust att rycka tag i någons skjortkrage och utbrista att det är för i helvitte bara Malta ni möter på hemmaplan. När sedan andra halvlek mest blev en långtråkig transportsträcka så blev tonläget återigen förbittrat.

Matchen mot Malta var självfallet inte huvudnumret under det här landslagsuppehållet. Det kommer istället på tisdag när England möter Slovenien på bortaplan. Slovenien som följde upp sin poäng mot Litauen på bortaplan i första omgången med att vinna med 1-0 hemma mot Slovakien under lördagskvällen.

En vinst i den matchen och vi måste säga att Englands VM-kval onekligen har börjat väldigt bra. Allra helst som samtliga övriga lag i gruppen har tappat ytterligare poäng längs vägen. Det ska i det läget väldigt mycket till för att England ska missa gruppsegern och VM-biljetten. Imponerande på sitt sätt givet det allmänna humöret kring England.

Men det kan vara värt att inte bara titta på Englands matcher under hösten och säsongen som VM-kvalmatcher, utan också som en öppen anställningsintervju för Gareth Southgate. För är det två saker som framkommit under dessa dagar så är det att Southgate vill ha jobbet, samt att det verkar finnas en stark opinion för honom i journalisthögen.

Southgate förklarade sig ointresserad av uppdraget när det var ledigt i somras, men det var med anledning av förståelsen att det då inte skulle vara en permanent position, utan en interimslösning, i väntan på någon annan. Han var inte intresserad av den uppgiften då, men bedömde situationen annorlunda när Sam Allardyce fick sparken.

Southgate har genomgående i media beskrivits som en snäll, trevlig och sympatisk person. Det är inte svårt att föreställa sig att den helyllebilden av Southgate ligger tämligen rätt i tiden, när FA rimligtvis borde vara desperata att tvätta bort den offentliga bilden av landslagsledaren som varandes girig, arrogant och oförskämd.

Det vore inte nödvändigtvis något dåligt val. Det pratas ofta om konflikten mellan klubbar och landslag i England. Vad FA kanske skulle behöva göra för att stå starkare i den konflikten är att bygga upp sin egen interna coachstruktur, oberoende av klubbarna. Att rekrytera, utbilda och anställa till samtliga poster in-house istället för att varje gång ge sig ut på marknaden.

Det säger sig självt att ett sådant upplägg skulle fostra långsiktighet betydligt lättare än att kastas mellan olika personligheter som Kevin Keegan, Sven-Göran Eriksson, Steve McClaren, Fabio Capello, Roy Hodgson och Sam Allardyce och så vidare. Det skulle skapa en organisation bakom det engelska landslaget istället för som idag en mer eller mindre total personbundenhet.

Det är inte ett system som England är vant vid men det är heller inte ett system som är värt att rynka på näsan åt. Det har fungerat alldeles utmärkt i ett flertal länder. Sverige hade framgångar under en längre tid med Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck. Tysklands Reboot som slutade med en VM-titel bygger på ett sådant tänk. Wales EM-succé likaså.

Det skulle också förflytta maktbalansen i landslaget. Det upphör sällan att förvåna när England ska utse en ny förbundskapten hur det uppstår en diskussion kring vilka kandidater som skulle eller inte skulle accepteras av spelarna. Som om patienterna tagit över sjukhuset. Här blir det en icke-fråga, spelarna får antingen acceptera strukturen eller tacka nej till landslaget.

Gareth Southgate har sagts ha problemet att han inte åtnjuter spelarnas respekt som förbundskapten. Det är oklart hur mycket sanning som ligger i detta påstående eller hur mycket som är en funktion av den engelska stereotypen av en manager eller förbundskapten som den hårdföre autokraten som resulterar i att Southgate bedöms som ”för snäll” för jobbet.

Samtidigt påpekas det i alla andra sammanhang hur den stereotypen är hopplöst omodern. Så även i det avseendet kan det ju visa sig att Gareth Southgate helt enkelt är en kandidat som ligger helt rätt i tiden. Och rätt ansikte utåt.

Den högsta divisionen innehåller för närvarande nio klubbar som den här säsongen inkluderar Arsenal, Chelsea, Liverpool, Man City, Doncaster Rovers, Sunderland, Notts County, Birmingham och Reading. I WSL 2 spelar Aston Villa, Bristol City, Durham, Everton, London Bees, Millwall Lionesses, Yeovil, Watford, Oxford United och Sheffield.

Arsenal Ladies har dominerat damfotbollen på klubbsidan. 2012 vann de sin nionde raka ligatitel. Sedan dess har Liverpool först vunnit två ligatitlar och Chelsea och Man City har därefter tagit varsin. Man City Women’s FC vann alldeles nyligen sin första ligatitel sedan de säkrade den i en match mot Chelsea den 25 september, en match som också slog nytt publikrekord.

Publiksiffrorna är annars som förväntat. Fram tills alldeles nyligen hade matcherna i WSL ett snitt mellan 800-900 betalande åskådare. Detta fick sig ett litet lyft i samband med ett framgångsrikt VM för det engelska landslaget 2015 då snittet hoppade upp till närmare 1,600. Publikrekordet sattes alldeles nyligen som nämnts mellan Man City och Chelsea om 4,600 åskådare.

Det är ett utvecklingsmönster som i stora drag går att känna igen från den svenska damfotbollen. Damlandslaget har i samband med mästerskap kunnat generera väldigt höga tittarsiffror eftersom det lockar också de med bara ett allmänt intresse för fotboll eller bara svensk landslagsidrott. Det har dock varit svårt att översätta detta intresse till klubbfotbollen, med några tillfälliga undantag där herrfotbollen samtidigt ligger lite i träda.

Samtidigt finns där naturligtvis ett intresse av att smida damfotbollen medans järnet så att säga är varmt. En vilja som stundtals leder fram till en viss slags dogmatism. I England tar sig nu det framför allt uttrycket att det riktas krav och opinionsbildning på att varje större Premier League-klubb också ska ha ett damlag och underförstått delta i WSL.

Det är förvisso tämligen många klubbar i England som inte har något damlag i vare sig den första eller andra divisionen av WSL. Tottenham, West Ham, Southampton, Newcastle, Leeds, Leicester, Middlesbrough bland många flera bland dem. Flera av dessa har dock damlag i lägre divisioner. Det som sticker ut och drar till sig kritik är emellertid att Man Utd inte har ett damlag.

Samtidigt är det inte en kritik som i alla delar känns helt genomtänkt. Det går knappast att ha en begåvad uppfattning i frågan utan att först veta om det faktiskt finns ett underlag för damfotbollen i termer av spelare, av ledare, och inte minst av publik för att både fotbollsmässigt och ekonomiskt hålla igång två stora klubbar i en och samma stad.

Det är inte självklart vad som är bäst för damfotbollen på respektive lokal marknad – att där finns en stark klubb eller att där finns två halvsvaga klubbar, som riskerar bli konsekvensen om två klubbar kannibaliserar på varandras naturresurser. Att inte göra den analysen innan man förordar fler damlag andas populism.

Dessutom kan man på goda grunder hävda att om där faktiskt existerar ett ouppfyllt behov att ytterligare ett damlag på en specifik marknad, så är det rimligtvis bara att starta den klubben. Det finns inget som säger att laget måste vara affilierat till en redan befintlig klubb. Att så inte sker talar dock för att något reellt behov inte existerar.

Men kraven och besvikelsen på att Man Utd inte har ett damlag är så klart också en fråga om både marknadsföring och legitimitet. Resonemanget är att om en storklubb som Man Utd deltar i WSL så kommer det i sig att öka intresse, synlighet och publiksiffror. Samt att WSL som tävling och som titel blir mer legitim om den innefattar samtliga stora klubbar. Eller snarare så att frånvaron av vissa klubbar sänker dess legitimitet.

Jag kan känna att det förvisso ligger något i detta men att det är också är lätt att överdriva sakens betydelse. Jag tror inte att Man Utds deltagande i någon väsentlig mening skulle trolla till siffrorna för damklubbfotbollen i England. Om något så kanske det engelska klubbrekordet nu i så fall hade varit väsentligt lägre än vad det faktiskt är.

Där finns ett ständigt dilemma med damfotbollen att på samma gång med rätta inte vilja bedömas på riktigt samma sätt som herrfotbollen, men ändå vilja efterapa herrfotbollen. Women’s Super League försöker skapa sin motsvarighet till Premier League. Men utan samma grund och underlag som Premier League vilar på, vilket riskerar göra det hela till ett utanpåverk.

Att bygga från grunden ger mer stabilitet och hållbarhet. Framför allt handlar det om att bygga upp ekonomiskt och organisatoriskt starka fotbollsklubbar som har en stabil och växande supporterbas. Inte skynda iväg för snabbt och sprida ut kraft och resurser över alltför många klubbar, likt smör utskrapat över alltför mycket bröd.

Det är självklart också en fråga om att utvärdera damklubbfotbollen utifrån sina specifika förutsättningar. Att inse att det är fullt möjligt att finna stort nöje och intresse i den fotbollen på samma sätt som det är möjligt att engagera sig med liv och lust både i Allsvenskan och en svensk division tre-serie, även fast fotbollen är kvalitetsmässigt underlägsen vad vi ser i Premier League och Champions League.

Men just den möjligheten är ju något som den alltför vanliga manliga osäkerheten brukar sätta snabbt stopp för i samband med sådana här diskussioner.

Ben Mayhew på Experimental 3-6-1 gör givande statistiska och grafiska beskrivningar av läget i Football Leagues tre divisioner. Den grafik jag tycker ger bäst överblick är sammanställningen av så kallade expected goals framåt respektive bakåt. Ett mått som tar med både volym och kvalitet i bedömningen av ett lags prestationer.

Brighton och Newcastle är utan tvekan de två lag som imponerar allra mest i den här framställningen. Det tyder på att där finns en god potential för båda dessa två lag att rycka ifrån i toppen av tabellen, om mönstret fortsätter hålla i sig. Norwich och framför allt Huddersfield, som nu ligger före dem, presterar mer blygsamt men hittills med bättre utdelning i termer av poäng.

Vilka är det då som i första hand jagar dessa båda? Derby County måste kanske framför allt nämnas här. De är bland ligans tightaste lag defensivt men presterar också chanser framåt i samma utsträckning. Effektiviteten är dock säsongens klart lägsta vilket säger oss att kvaliteten på dessa chanser är relativt låg. Kan en ny manager ändra på detta blir Derby mycket farliga.

Bristol City är ett annat lag som ser ut att kunna bli farliga i toppen av tabellen, till stor del tack vare ett mycket produktivt och effektivt anfall. Chelsealånet Tammy Abraham öser inte bara in mål utan också viktiga mål och kan Bristol City kombinera detta med att stärka försvarsspelet så är Premier League en realistisk möjlighet.

Om vi skulle titta på de fem senaste matcherna i The Championship och tänka oss att alla lag presterar på det viset under resten av säsongen så blir även Leeds en farlig utmanare i toppen av tabellen. Garry Monk ser ut att ha fått ordning på Leeds efter en skakig start. Svenske mittbacken Pontus Jansson har varit en viktig del i det.

Genom grafen får vi också en slags bekräftelse på att bakom tabellplaceringen ser det trots allt inte helt katastrofalt ut för Aston Villa. Laget producerar mål i alltför låg utsträckning sett till antalet chanser men spelet som sådant ser ut att fungera. Om det då var rätt att sparka Roberto Di Matteo går att diskutera, men det finns både tid och möjlighet för beslutet att få önskad effekt.

En viss bild börjar hur som helst framträda. Med Newcastle och förmodligen Brighton som det förväntade tätparet i The Championship men med en klunga av jägare bakom dem bestående av Derby County, Bristol City, Huddersfield, Norwich, Sheffield Wednesday och möjligen även klubbar som Birmingham, Aston Villa, Wolves och Leeds.

Många klubbar. Många stora klubbar. Det första kvartalet av The Championship indikerar minst sagt att det getingbo vi förväntade oss inför säsongen är på väg att bli verklighet.

Beger han sig tolv år senare till Chelsea för att förstärka deras mittfält, sedan han förra gången det var aktuellt ändrade sig i elfte timmen? Gör han den förbjudna Michael Owen-manövern och kritar på för Man Utd efter sin utflykt i andra klubbar? Eller blir det någon problemklubb likt Sunderland som behöver lappa och laga sina respektive mittfält?

Det är självklart svårt att se framför sig Steven Gerrard spelandes Premier League-fotboll med någon annan klubb än Liverpool. Han är så nära kopplad till den klubben. Samtidigt verkar det vara långt ifrån någon odelad förtjusning som råder bland Liverpoolfansen över idén att Gerrard nu skulle komma tillbaka till Liverpool ens tillfälligtvis.

Vad beror egentligen det på? Är det helt enkelt att man inte tror att Steven Gerrard längre håller måttet, eller att han inte passar in i den fotboll som Jürgen Klopp vill spela? Vill man komma ihåg Steven Gerrard i första hand för den han var snarare än den han kanske nu är? Eller är man rädda för att ett stort ego ska tillåtas störa Jürgen Klopps fotbollskollektiv?

Från mitt perspektiv är det något som rimligtvis måste bero på vilken roll Steven Gerrard skulle se framför sig och vara villig att acceptera. Det känns helt självklart att han inte skulle kunna vara den självklare nyckelspelare han är van vid att vara på Anfield. Men att han inte skulle hålla måttet som truppspelare och ledargestalt är en för mig främmande inställning.

Snarare skulle jag välja att se till det positiva. Hur Steven Gerrard faktiskt kan tillföra ett bestående värde i form av rutin och obestridlig karisma till en spelartrupp som nu besitter såväl kvalitet som organisation och arbetsvilja, men som i de mest avgörande ögonblicken har haft en viss benägenhet att sakna självförtroende. För detta måste han inte alltid vara på planen.

Där finns också en slags historisk överföring från det gamla Liverpool till det nya Liverpool. Jürgen Klopp ser ut att vara på väg att skapa något nytt och stort med Liverpool igen. Men det är en utveckling som känns ganska särkopplad från Liverpools tidigare historia och traditioner. Steven Gerrard skulle vara en symbolisk koppling där det nya växer fram från det gamla.

Det går inte heller att bortse från det rent personliga. Att Gerrard faktiskt aldrig under alla år i Liverpool lyckades vinna det största av allt, ligan. Samtidigt har Liverpool kanske den här säsongen, utan europeiskt cupspel, en bättre chans än på flera år både bakåt och framåt i tiden att faktiskt vinna ligan. Hur kan man inte vilja att Steven Gerrard skall få vara delaktig i det?

Det finns som jag ser det bara ett sätt på vilket man inte skulle vilja det som Liverpoolsupporter. Det vore om man faktiskt tror att Steven Gerrard aktivt skulle försämra Liverpools chanser till den där ligatiteln. Men är det verkligen en rimlig farhåga? Tror man verkligen att Gerrard har blivit så dålig som spelare eller så egocentrisk som person?

Det var få som höjde på ögonbrynen när Steven Gerrard meddelade att han skulle lämna Liverpool för fotboll i USA. Det var tämligen tydligt att relationen mellan Gerrard och Brendan Rodgers var ansträngd och att förtroendet, kanske från båda håll, var svagt. Men hade Gerrard lämnat Liverpool om han visste att några månader senare skulle Jürgen Klopp ta över Liverpool?

Jag tror inte det.

Jag tror i själva verket att Jürgen Klopp är precis den manager som Steven Gerrard har saknat i Liverpool under hela sin karriär. Liksom jag tror att Steven Gerrard är precis den typ av spelare som Jürgen Klopp behöver för att faktiskt vinna ligan den här säsongen. Inte nödvändigtvis längre den bäste, men den som i rätt ögonblick, när behovet är som allra störst, kan skapa magi.

It’s the stuff dreams are made of.

Det kan så klart tyckas impulsivt. Samtidigt har Tony Xia gett ett intryck av att vara just lite impulsiv, inte minst på sociala media, och det är klart att om man har sagt utåt att Aston Villa ska vara bland de bästa i Europa om fem år så känner man kanske sig själv lite löjlig när laget har vunnit blott en enda av sina första elva matcher i andradivisionen.

Men beslutet har också sina sakliga skäl. Roberto Di Matteo anställdes för att ta Aston Villa tillbaka till Premier League. Till sitt förfogande hade han en av de starkaste spelartrupperna i The Championship samtidigt som klubben spenderade ytterligare £50m i somras på nya spelare. Och efter elva omgångar parkerar Aston Villa två poäng ovanför nedflyttningsstrecket.

Att Aston Villa inte har lyckats vinna fotbollsmatcher är så klart ett fundamentalt problem. Sju matcher har dock slutat oavgjort. Vid flera tillfällen har Aston Villa drabbats av sena mål i baken där tre poäng har förvandlats till en enda. Det går så klart att prata om de små marginalerna, vinst i dessa matcher och allt är lugnt.

Det är samtidigt märkligt hur Aston Villa kan ligga runt nedflyttningsstrecket när de samtidigt är bland de lag i The Championship som under de första elva omgångarna i termer av totalt antal minuter på samma gång har varit i ledningen längre än något annat lag i serien och befunnit sig i underläge kortare än något annat lag.

Det går att se två förklaringar till detta. Eller möjligen tre om man väljer att betrakta gammal vanlig otur som en förklaring. För det första att Aston Villa är ett förlorande lag helt utan självförtroende, en ren fortsättning på förra säsongen som Roberto Di Matteo inte kunnat bryta. För det andra ett många gånger naivt matchcoachande av Di Matteo.

Aston Villa har slarvat bort mängder av överlägen. Mot Huddersfield, mot Luton, och mot Nottingham Forest för att nämna några exempel. Anledningen är en och samma, att Aston Villa har fortsatt pumpa framåt när vad som var nödvändigt var att stänga ned matchen. Roberto Di Matteo har också haft svårt att kompensera för motståndarnas taktiska drag mot slutet av matcherna.

Naivitet var ett av Aston Villas karaktärsdrag redan under sommaren. Den lagdel som framför allt var i behov av förstärkning var mittfältet, samtidigt som Aston Villa ägnade stora pengar åt att köpa anfallare. Lite får man ett intryck av ett Aston Villa som inte riktigt har gjort grundjobbet utan tänkte att de bara skulle kunna anfalla sig tillbaka till Premier League.

En sorts naivitet vars misslyckade bara blir mer flagrant när två så pass profilstarka och kostsamma anfallare som Rudy Gestede och Ross McCormack har tillbringat mer tid på bänken än på planen så här långt.

Tappad ledning efter tappad ledning har lett till att frustrationen ökat i takt med att ett redan sargat självförtroende har dalat. Det går inte heller att bortse från att Aston Villa två somrar i rad har sålt av viktiga nyckelspelare samtidigt som aktiva trubbelmakare såsom Gabriel Agbonlahor och Micah Richards är kvar i klubben.

Det är alltså en tämligen bråd uppgift som Aston Villas näste manager kommer att ha framför sig. Den här säsongen har dock Aston Villa agerat snabbare än förra säsongen. Då väntade man ända till november med att adressera en uppenbart dysfunktionell situation. Alldeles för sent även ej medräknat att lösningen visade sig vara helt felaktig.

Den här gången agerar Aston Villa i tid. Huruvida det är impulsivt kommer alltid att diskuteras när en klubb sparkar en manager tidigt under säsongen, men svaret på den frågan beror också på vem Aston Villa anställer som ersättare till Roberto Di Matteo. Finns där en handlingsplan och ett bra alternativ i kulisserna eller brände man bron innan man själva tagit sig över den?

Rapporterna att Aston Villa jagar Huddersfields David Wagner som ersättare tyder i min mening på att där saknas en plan. Snarare framstår det som om Aston Villa inte har tänkt längre än att bara titta på tabellen, peka på vem som för tillfället råkar leda tabellen, och säga att honom vill vi ha. Likt femåringen som vill ha leksaken med mest bling-bling på.

Det känns dessutom som något av ett dödfött projekt givet att det är svårt att tänka sig att Wagner vill lämna Huddersfield i det här läget. Vilket möjligen bara är en projicering av mig då jag tycker det hade varit minst sagt hycklande av Wagner att överlevnadscampa med laget i Sverige och prata stort om lagsammanhållning – bara för att själv byta klubb några månader senare.

I övrigt är det de självklara namnen som alltid nämns som nämns också den här gången. Steve Bruce naturligtvis, trots dennes bakgrund i värsta lokalrivalen Birmingham. Men Bruces framgångar i The Championship ses om meriterande för honom. Mick McCarthy nämns. Till och med Steve McClarens namn har cirkulerat runt Aston Villa.

Alternativt är det så att Aston Villa och The Championship, världens bästa andraliga, får sällskap av en före detta engelsk förbundskapten. En möjlighet som helt säkert gör Rafa Benitez alldeles rödblommig av upphetsning.

För att förstå tankesättet får man först försöka förstå människorna bakom.

Fotbollen i Amerika tar sig sin början när ockuperande britter bestämmer sig för att starta lag och spela mot varandra. Av naturliga skäl finns en misstro mot både utövarna och vad de fört med sig, och efter att britterna lämnat ses fotbollen som något som gärna fått följa med britterna tillbaka över Atlanten. Men fotbollen står pall för trycket, och snart är det en syssla bland arbetare och de som inte har råd med annat än de mest enkla nöjen.

Misstroendet mot vad som upplevs som utländska influenser är något även vi i Sverige idag kan känna igen, och en accepterad sanning är att fotbollen i dagsläget inte kan slå sig in bland de tre stora – baseboll, ishockey och amerikansk fotboll, mycket på grund av att de tre sporterna till skillnad från fotbollen sägs representera traditionella amerikanska värderingar, såsom hårt jobb, organisation och en fysisk tuffhet. Basketen anses ofta tillhöra en “big-four” men placeras lika ofta i samma fack som fotbollen.

En följdfråga värd att ställa blir: Var kommer idéerna om “utländska sporter” från, och hur väl stämmer dessa överens med verkligheten? Basketen kan sägas ha sin början i Amerika. Ishockeyn, den amerikanska fotbollen och basebollen likaså. Trots detta kan man se en klar skillnad i hur sporterna behandlas som delar av den amerikanska kulturen. Vad beror det på?

Teorin är oftast att egenskaper som lek, lycka och lättsamhet förknippas med fotbollen och basketen, det är enkelt och det är kul, medan tuffhet, livets läxor och en starkare känsla av att det är på allvar och att det ska vinnas istället driver kulturen inom de mer amerikanska sporterna, ända ner i åldrarna. Vi kan ofta skämta om det vi upplever vara det amerikanska förhållandet till framgång, men det är förmodligen viktigt att förstå hur det genomsyrar tänket och kulturen. Lek, lycka och lättsamhet snarare än framgång är utländska värderingar som inkräktar på de amerikanska!

Varför gillar då många fotboll? Av samma anledningar som du och jag gör det, lär ligga nära svaret. Som varits inne på är det i Nordamerika oftast en lek för barn, och de åren sätter sina spår oavsett vilka mogna beslut många känt sig nödgade att ta när de blivit äldre. Intresset följer för många med genom livet, men intresset är ofta något att dölja, att själv behålla ett avstånd till, eller kanske helt enkelt inte acceptera som något vuxet att syssla med.

Intresset för fotbollen är trots mycket problematik faktiskt redan stort, och det ökar hela tiden. En del verkar vara på plats, så nästa fråga att ställa sig blir kanske varför Nordamerika då aldrig tycks lyckas hävda sig i de stora internationella sammanhangen? Känns det rimligt att vi kommer få se kontinenten ta ett guld under vår livstid?

Ja, lär vara svaret där. Under de 25 senaste åren har det hämtats in tre VM och fyra OS-guld, samtliga dessa har tagits av USA:s damer. Totalt sett kan man med välvilja säga att nordamerikanska landslag har hämtat in 34 stora medaljer, men det är alltså damsidan som har de riktiga vinsterna, och de som än idag tillhör världens toppskikt.

Nordamerika har alltså redan lag som i nuläget är dominerande krafter, och detta har haft en stor del i hur populär fotbollen sett till att bli under de senaste trettio åren. 1999 fyllde 90,000 amerikanska supportrar sin hemmaarena när Kina med sin explosiva anfallsfotboll besegrades i VM-finalen, eventet sägs vara en milstolpe inom amerikansk idrottshistoria.

Men samtidigt: Hände inget efter det? Känns som frågan vi kanske alla ställer oss. Vart tog den explosionsartade utvecklingen av sporten som folkkär och amerikansk vägen? Varför hände inget?

För att detta handlade om kvinnor! Är den nästintill omöjliga känslan att kringgå när man läser vad som drivit debatten. Kvinnorna, inte professionella vid det här laget, var bäst i världen, vilket var väldigt trevligt, och nu var nästa steg för Amerika att de professionella och mer atletiska männen skulle ge sig ut och erövra sina guldmedaljer så att man kunde bli bäst på riktigt. Sådant här har givetvis Amerika tyvärr gemensamt med resten av världen, men följderna blir väldigt intressanta att titta på för och i just Amerika.

Från att ha varit en icke professionell eller seriös sport, blir nu fotbollen alltmer en tjejsport. Barn spelade upp till tioårsåldern, men där killarna föll från valde fler tjejer att fortsätta. Detta var i mitten av nittiotalet, och sportskolorna kom nu igång. Collegefotbollen är en egen liga i USA och landslagsspelarna får här sin skolning. Tjejer kunde nu få en inblick i hur man som ung atlet kan tränas under bra förutsättningar, och att som enda nationer i världen ha den konkurrensfördelen ger detta snabbt USA:s, och i mindre grad Kanadas, damer en ofrånkomlig konkurrensfördel. USA kommer att dominera ihop med Tyskland.

Detta cementerar fotbollen som något för tjejer, och krockar med den atletiska tuffheten som eftersträvas inom den amerikanska fotbollen. Detta blir tydligt genom uttryck som sissy-ball, girl’s football, vilket än idag används på lite för många håll för att beskriva den europeiska fotbollen. Vad bör göras för att ändra på den synen, vill man ändra på detta och vad skulle det betyda för den amerikanska kulturen, är reella frågor som många ställt, och även oroat sig för.

Bortsett detta så finns några mer vardagliga aspekter här för att förklara varför fotboll, oavsett kön, har svårt att riktigt hitta sig själv. De kulturella och historiska aspekterna har jag försökt gå genom, men vad innebär dessa just nu och idag för hur fotbollen spelas och ser ut i Nordamerika?

Fotbollen här är fysisk mer än något annat. För Amerika vill ha det stort! Större reklampauser, större arenor, större bilar, större fingrar på sina presidentkandidat…

Nej. Men man vill ha stora atleter, kapabla till fysiska stordåd. En spelare i NBA är i genomsnitt 198 cm lång och väger 110 kg. För den genomsnittlige fotbollsspelaren är de siffrorna istället 175 cm med en vikt om 85 kg. Det går att hitta ett antal studier gjorda på förfrågan av det amerikanska förbundet där världens bästa minsting i Messi avhandlas som skräckexemplet. Mata förekommer också, liksom Silva. Fotbollsspelarna är helt enkelt sällan stora nog för vad som är rätt väg till framgång – att springa och tacklas.

Små spelare har liten chans att tas in till college. En egenskap som ofta trycks på är hur mycket muskler en ung spelare kommer klara av att lägga på sig under sin karriär. Samma sak görs världen över där möjligheten finns, men det finns en stolthet och fixering vid råstyrkan här som många förmodligen inte hade känt igen i Europa.

I en fin gest att adressera favoriseringen av offensiva spelare läggs sedan vikten hos många skolor främst på att bedöma defensiva egenskaper hos sina spelare, såsom t ex metrar sprungna i defensiv riktning, tacklingar, bollvinster, och även rensningar ur straffområdet. För målvakter kan det sen vara utsparkar som hamnar rätt, utsparkar över två-tredjedelar av planen, och även såklart räddningar. Hart hade ansetts bättre än Bravo. För anfallare är det några självklara, med missade målchanser, fulla löpningar, dribblingar och även antal skott. Statistiken styr nästan helt synen på spelarnas framgång.

Den fysiska biten dominerar, och tempot i ligan är i förhållande till spelarkvaliteten förmodligen högre än i Premier League. Det är ingen slump att en åldrande Lampard, eller Pirlo haft svårt att komma till sin rätt då så mycket går ut på att spela fysiskt och stänga ned. Givet denna skolning, och att finfotboll ibland ses som något fel som bekräftar fotbollens mjuka profil, så stryps genomgående mycket av spelarnas kreativitet till förmån för atleticism och en hård mental inställning. Det känns tyvärr svårt att se att USA:s eller Kanadas herrar ska kunna få fram landslag eller klubblag kapabla att mäta sig med de bästa lagens spel.

Förklarar då den bristen på internationell framgång hos herrarna att så få amerikaner sätter sig ned framför teven för en ligakväll fylld med fotboll? Absolut så bidrar det. I en enkät gjord med sexhundra personer svarade 61 procent att de gillade ishockeyn, den amerikanska fotbollen och basebollen bättre än fotbollen, då det kändes viktigt att vara bäst i världen på sin sport. 53% svarade att de förmodligen hade skämts som öppen fotbollssupporter efter att aldrig ha vunnit en turnering.

En annan punkt är antalet mål, och vilken betydelse detta tillskrivs för underhållningen. Vi härhemma suckar ofta över 0-0, och kanske 1-1 matcher, men ribban läggs tack vare de andra sporterna högre, eller lägre, för fotbollen i Amerika. Basebollen ger i genomsnitt 9 “mål”, den amerikanska fotbollen håller 20-17 poäng, vilket kan avrundas till ca sju “mål”. Basketen i sin tur ger i genomsnitt 97 poäng per lag, med 75-85 “mål” i matchen.

Fotbollen med sina i genomsnitt 2.2 mål per match, och nittio minuter nästan utan avbrott och action kan i en jämförelse beskrivas som närmast själadödande, för den som bara ser statistiken. Som tidsfördriv är fotbollen ineffektiv, och för en kultur där fler har mindre fritid, och där linjen mellan hur man värderar sin fritid kontra tiden man tjänar pengar på ligger närmre varann än för de europeiska länderna, så rimmar detta illa. Den fritid man har blir viktigare att göra något riktigt av, den tiden är för dyrbar för att gambla på något nytt intresse.

Avsaknaden av kontinuerlig statistik bör nämnas, att spelet flyter på står i kontrast till annan sport på TV. Det oförutsägbara när ett uppenbart sämre lag helt plötsligt vinner matchen, som i somras när Lisa Dahlkvist satte sin P.K på Hope Solo, skapar även det förvirring och frustration. The Little Guy should not win!

Allt detta gör att det även här blir värt att prata om en kulturell problematik för fotbollens acceptans.

Den amerikanska drömmen talar emot att vi i inom en kort framtid kommer kunna se vår sport få sitt riktiga erkännande även i Amerika. Att lyckas inom idrott är för de flesta fortfarande att ge upp budgetalternativet och det barnsliga nöje som är fotbollen, för att våga röra sig mot pengarna och statusen hos de riktiga, mer organiserade sporterna. Så mycket av den amerikanska själen i stort talar emot det den utländska fotbollen för med sig att det på sina håll uttryckts en oro för vad fotbollsspelare barn skulle växa in i för politiska åsikter. Vad börjar en ungdom tänka när den kan lita till skyddsnät, såsom att den hårdast jobbande eller bäst lämpade inte alltid vinner? Vad händer med ambitionen när en ungdom tillåts stanna kvar vid leken istället för att växa upp? Kommer dessa ge upp den amerikanska drömmen för den europeiska mardrömmen!?

Det blir på den punkten värt att nämna vilka som främst upplevs vara de som spelar fotboll. Kalifornien ses på som fotbollens Mecka, och här är fotbollen något som främst anses tilltala låginkomsttagare. Man kan väl anse att fotbollen inte ligger till grund för denna sociala misär, men med en något vanlig syn att vinnare är människor som antingen har, eller snart kommer att ha, så blir ofta profileringen något Donald Trump kunnat nicka instämmande åt. Fotbollen är en tröst för de som misslyckats, de som kanske inte riktigt är amerikaner, och de har sig själva att skylla som inte förändras!

Misslyckanden ska kännas, då vinnare skapas av de som inte vill misslyckas igen. Varför det kanske blir svårt att förstå konceptet bakom att samtidigt ha stängda ligor. Här blir det dock rimligt att prata om bekvämlighet lika mycket som någon moralisk blunder. För man har väl alltid haft stängda ligor, och vilka alternativ existerar? Det är ju så man gör överallt, såsom inom ishockeyn, basebollen och den amerikanska fotbollen!?

Det är som ni märker lätt för oss vana vid fotbollen härhemma att reagera på vad andra verkar tycka och tänka annorlunda om vår fotboll. Några saker vi bör komma ihåg är att vi i Europa har haft en dominerande sport, där alla på så sätt dragit åt samma håll. Här är fotbollen något fantastiskt, de största förebilder många har är oftast fotbollsspelare. Barn och unga drömmer främst om de stora fotbollsarenorna, och de tillåts göra det.

Lägg till att vi har en rik historia av internationellt utövande utav vår sport, något Amerika saknat möjlighet till då de varit ensamma om sina sporter, och vi kan på så sätt sägas ha fått en större möjlighet att uppleva och kunna ta in andra influenser. Något som lär ha hjälpt förståelsen kring såväl fotbollen som för mycket av våra liv i stort.

För fotbollen i Amerika återstår kriget om folkets hearts and minds. Som en förlorar, tjejig, och utländsk sport har den många hinder framför sig. Vi kommer kanske aldrig att få se den explosion vi alla nån gång föreställt oss. Men under ytan finns en sport som drivits framåt utav unga tjejer, engagerar och skänker nöje till många som ofta har det svårt, och ibland fungerar som avlastning till element i livet som många känner blir för seriösa, för tidigt. Christen Press och Hope Solo har båda uttryckt att fotbollen varit något unikt i det att de kunnat ha roligt ända fram tills College, även om det tyvärr ändå kom en punkt där de efteråt ändå kände behovet av att åka utomlands för att kunna återupptäcka glädjen och kärleken till sporten.

Men där finns något som känns som en fin och harmonisk grund, och kanske är sättet framåt för den amerikanska modellen att på ett bättre sätt börja ta hand om spelarna, och göra de friare, med större möjligheter att trivas på och utanför planen? Fotbollen i Amerika är ung, och trots de läxor som finns att dra av den “äldre generationen” så behöver Amerika först testa samma saker, och kanske begå samma misstag.

Några saker som görs idag ska kanske med rätta kritiseras, några är kanske svåra för oss som utomstående att förstå, och några saker ska kanske beundras.

Kanske lär Bob Bradley sig något väl värt att senare ta med hem, nu när han precis för bara några stycken sedan blivit klar för Swansea.

Kommer vi inom en överskådlig framtid att få se en amerikansk fotbollsliga som mäter sig med de bästa? Nej, jag tror inte det. Damlandslagen lär kunna bibehålla sina positioner, men för herrarna återstår vad som för mig känns mest som ett reformationsarbete, och en större vilja att lära sig. Kapaciteten finns, men det gör i lika stor utsträckning även problemen.

Oavsett så kommer vi nog aldrig att sluta hoppas på, oroas för, eller förvänta oss en soccerboost därborta. Och det är väl roligt i sig att inte kunna veta, eller att riktigt veta vad man själv faktiskt hoppas på. Vad känner ni?

Av: Sebastian Månsson (Pejlaen)

Det är inte precis första gången som Swansea väljer att följa i Aston Villas fotspår. Tvärtom är det lätt att få intrycket av att Swansea har valt som medveten strategi att kopiera Aston Villas fjolårssäsong. Vilket sett till sammanhanget får anses vara en modig och annorlunda metod. Men Swansea ser sig ju gärna som just en annorlunda fotbollsklubb.

Men likheterna är slående. Båda anställer en ny tränare under våren som håller dem kvar i Premier League den säsongen. Därefter säljer båda klubbarna iväg sina respektive nyckelspelare under sommaren utan att ersätta dem. De vinner i ligapremiären mot en nykomling för att därefter sluta vinna. Spelet och lagmoralen brister och under hösten sparkar de sin tränare.

Kanske är det så att Aston Villa och Swansea båda två råkar vara helt annorlunda klubbar, fast på helt samma sätt. Något oroväckande för Swansea kan tyckas, givet hur det hela slutade för Aston Villa.

De gräver till och med i samma mylla efter sin ersättare. Aston Villa begav sig till den franska ligan och grävde fram Remi Garde, en brobyggare när de i själva verket behövde en brandsläckare. Swansea beger sig också till Frankrike. Le Havre och Ligue 2 närmare bestämt. Där fanns alltså Bob Bradley, tidigare förbundskapten i USA och Egypten.

Kan Bob Bradley lyckas med vad Remi Garde aldrig riktigt hade någon chans att lyckas med, och hålla Swansea kvar i Premier League? Hans tid i Le Havre har inte varit utan sina problem och hans facit hittills den här säsongen är en vinst på åtta matcher i Ligue 2. Därifrån till Premier League kan tyckas som ett litet steg för människan, men ett gigantiskt kliv för Bob Bradley.

Det innebär inte att han ska avfärdas. Huruvida någon är rätt person är ofta mer en fråga om situation än om tidigare formella meriter. Survival of the fittest snarare än survival of the strongest. Om Bradleys egenskaper passar ihop med klubben och dess situation är detta troligtvis mer betydelsefullt än en mer meriterad och namnkunnig tränare.

Bradley beskrivs ofta som en tränare väldigt medveten om detaljerna på samma sätt som Pep Guardiola och José Mourinho. Men framför allt pratar hans tidigare spelare om Bradleys förmåga att betona lagsammanhållning och kollektivets betydelse för individen. Ovärderliga värderingar kan man tycka för ett spretigt och till synes demoraliserat Swansea.

Det går alltid att diskutera storleken på förbundskaptensjobb relativt klubblag, men Bob Bradley är utan någon som helst tvekan på väg att ta på sig sitt absolut största uppdrag hittills som klubblagstränare. Och att göra sina första steg som tränare i England med ett lag i Premier Leagues nedflyttningsstrid hör till livets mer otacksamma uppgifter.

Bradley har dock ett bra facit i sina tidigare uppdrag att få sina respektive lag att prestera tämligen bra i tuff konkurrens och svåra omständigheter. Lyckas han med detsamma i Swansea så kommer han onekligen ha gjort sig ett namn inom engelsk fotboll, och då inte enbart som den förste amerikanske managern att leda en Premier League-klubb.

The Yanks are coming!

Hade Bob Bradley fått chansen som manager för Swansea om inte klubben fått nya amerikanska ägare i somras? Nej, förmodligen inte. Det skulle så klart kunna hållas emot honom. Men det kan i själva verket lika gärna ses som en fördel att där redan från början finns en positiv relation mellan Bradley och hans arbetsgivare. Han är deras man.

Nu brukar Swansea i och för sig lyftas fram som en av de här klubbarna där det inte spelar så stor roll vem som är manager. Jag är i och för sig inte säker på att jag rakt av köper den beskrivningen men i den utsträckning det var så förut så är det inte längre på det viset nu. Det är mycket förtroende som nu investerats i att Bob Bradley ska lyfta Swansea och rädda dem kvar i Premier League.

Och kanske är det också en lärdom gällande den svagare sidan av det mer kontinentala systemet i vilket den klassiske brittiske managern har reducerats till någon slags head coach-funktion. Det riskerar bli för otydligt och för kraftlöst gentemot spelartruppen. Francesco Guidolin verkade inte riktigt ha personligheten att kunna kompensera för detta.

Bob Bradley måste visa att han har den personligheten och att han har kompetensen att hävda sig i Premier League. Annars är risken överhängande att Swansea fortsätter sin imitation av Aston Villa och gör dem sällskap i The Championship nästa säsong.

Självklart är det i någon mening så att Southgate som temporär manager inte riktigt har mandatet eller auktoriteten att göra några mer revolutionära förändringar, hans uppdrag är att förvalta snarare än utveckla. Liksom det också är så att alternativen inte precis är mångfaldiga.

Där finns dock några förändringar jämfört med den enda VM-kvaltrupp som Sam Allardyce hann med att ta ut. Men i huvudsak är samtliga förändringar baserade runt skador på vad man får förmoda är ordinarie spelare som Adam Lallana, Nathaniel Clyne och Harry Kane.

Det går utifrån dessa skador att förklara varför Jesse Lingard, Glen Johnson och Marcus Rashford är med i den här VM-kvaltruppen. Även Danny Drinkwater skadades under helgen vilket förklarar varför Alex Oxlade-Chamberlain har hittat tillbaka till landslaget.

Att Glen Johnson återvänder till landslaget vid 32 års ålder, med anledning av skadan på Nathaniel Clyne, kan så klart bara ses som ett tecken på att Southgate inte värderar andra högerbacksalternativ särskilt högt. Lite olyckligt kan tyckas för Kieran Trippier, Adam Smith och Joel Ward.

Jack Wilshere och Ross Barkley fick inte någon plats i Sam Allardyces VM-kvaltrupp och de hamnar utanför den här gången också. Inte så konstigt kanske vad gäller Wilshere men något mer märkligt vad gäller Barkley. Southgate pratar om kontinuitet vilket känns som ett ganska märkligt argument.

Möjligen ett uttryck för just Southgates begränsade mandat. Hans jobb är att förvalta snarare än att utveckla, och försöka se till att inte sabotera Englands VM-kvalchanser för vem det nu än blir som tar över efter Southgate. Matcher mot Malta och Slovenien borde kunna vara hanterbara.

De kan också vara ett sätt att göra Gareth Southgate till en kandidat till den permanenta förbundskaptensposten. Det borde i alla fall vara ett alternativ som FA överväger om det visar sig att de önskade kandidaterna inte heller den här gången är tillgängliga.

Chris Coleman har ju fungerat bra för Wales. Nu är det förvisso betydligt mindre sannolikt att en liknande lösning skulle kunna vinna samma acceptans i England, men det kanske inte heller ska uteslutas. Kanske skulle FA vinna på att skapa sin interna coachstruktur snarare än att jaga externt om och om igen.

Förutsättningarna att arbeta långsiktigt skulle åtminstone bli betydligt bättre med en sådan lösning.

Avbytarbänken:
Artur Boruc, Bournemouth
Jan Vertonghen, Tottenham
Kyle Walker, Tottenham
Leon Britton, Swansea
Yannick Bolasie, Everton
Dimitri Payet, West Ham
Troy Deeney, Watford

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Tottenham. En taktiskt perfekt genomförd match av Tottenham som under stora delar av matchen svarade för den bästa fotboll vi hittills har sett något lag prestera i Premier League den här säsongen. Detta samtidigt som tunga spelare som Harry Kane, Eric Dier och Moussa Dembele saknas. Styrkedemonstration av Tottenham som dock måste upp i den här nivån oftare under säsongen.

Liverpool. Det är bara att tacka och ta emot för Liverpool som lämnar den här omgången som klara vinnare trots att de uppvisade ett försvarsspel som hade kunnat skrämma livet ur den elaka häxan i väst. Starkt att hitta tillbaka dock i en match som man såg ut att inte riktigt ha hittat in i, och tre poäng är intjänade på tabelltoppen.

Stoke. Det blev bara en poäng för Stoke men herresöte vilken värdefull poäng det kan visa sig vara för Stoke och för Mark Hughes. Det här var ett klart och tydligt fall framåt för Stoke som var betydligt bättre än vad man kunde läsa ut av tabellplaceringen inför matchen. Försvarsspelet är fortfarande dodgy, men Stoke har hittat rätt framför allt på mittfältet.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Swansea. Det vill sig helt enkelt inte för Swansea. De hade ledningen och en välförtjänt sådan i halvtid mot Liverpool men faller i princip mer eller mindre samman under andra halvlek. Delvis för att Liverpool höjer sig men absolut inte bara därför. Beslutsfattandet hos Swanseas spelare var förbryllande och försvarsspelet i samband med straffen höll som bäst allsvensk nivå.

:::

OMGÅNGENS MANAGER

Mauricio Pochettino. Det hade inför matchen mot Man City kallats för något av managerkampen. Den första ronden i den kampen togs definitivt hem av Mauricio Pochettino vars Tottenham genomförde en närmast perfekt första halvlek. Det är otroligt imponerande att följa hur Tottenhams spelare vet exakt vad de har för uppgifter på planen, både med och utan boll. Och presspelet gjorde sillsallad av Man Citys höga backlinje.

OMGÅNGENS MÅL

Dimitri Payet, West Ham 1-1, Middlesbrough (h). ”An absolutely amazing goal, you won’t see a better goal than that this season” ylade kommentatorn under repriserna av Payets dribblingsraid. Kanske att ta i. Försvarsspelet var så klart obefintligt i samband med det här målet men vad man ändå måste beundra är Payets kyla.

:::

SÄCKARACET

Francesco Guidolin
Slaven Bilic
Mark Hughes

:::

TAKTIKTAVLAN

Det var väl knappast den tuffaste matchen som Chelseas defensivt utsattes för mot Hull så det var kanske ett läge så bra som något annat för Antonio Conte att pröva den högt försvarande trebackslinje som han helt tydligen verkar föredra. Det är ett vanskligt experiment med Cesar Azpilicueta som något ovan mittback och med Victor Moses i en minst lika ovan position som wing back, och det är väl oklart om Chelsea kommer våga tillämpa den här taktiken när de ställs mot bättre motstånd.

:::

TRE PUNKTER

No Goals Granted. Det gäller att göra mål på sina chanser. Den gamla sanningen gäller i högsta grad i Premier League och Man Utd fick onekligen erfara det på det mest bittra sätt. Resultatet blev inte vad Man Utd önskade sig, och här var verkligen en missad chans att hämta in fler poäng på tabelltoppen, men spelmässigt var det ändå en fortsättning på den positiva utveckling vi har sett under senare veckor. Men de chanser som skapas måste helt enkelt utnyttjas och det är en märklig upplevelse att efter just den här matchen behöva läsa i svensk press hur Zlatan Ibrahimovic inte kan vinna matcher och ligan åt Man Utd på egen hand.

Pepologi. Celtic gav så klart en första bra indikation på hur Man City kunde störas, och Tottenham gjorde på samma sätt fast upphöjt en tre-fyra gånger i kvalitet. Resultatet blev en taktisk och spelmässig överkörning som rimligtvis borde ge visst eko. Tottenham lyckades närmast brutalt utnyttja Man Citys höga försvarslinje och det hela hade kunnat bli riktigt jobbigt om deras sistapassning varit något mer effektiv. Vi har förundrat oss över hur snabbt Pep Guardiola har fått genomslag för sin spelidé men det gick också tämligen snabbt att knäcka koden. Nu återstår att se dels om övriga motståndare förmår tillämpa lärdomarna, dels vilka motmedel om några som Guardiola och Man City själva har att svara med.

Happy 20. Grattis på 20-årsjubiléet, Mr Wenger?! Var det kanske så domarna tänkte när Arsenal via både händer och offside till sist en bit in på tilläggstid krånglade in vinstmålet mot Burnley utan att de riktigt såg någon anledning att underkänna det? Det är väl en ständigt pågående diskussion huruvida Arsenal ser ut som ett mästarlag men just i avseendet att kunna få med sig lite dodgiga domslut i slutminuterna har de onekligen lyckats motsvara ett mästarlags alla önskemål. Men men, bra lag har tur brukar det heta.

:::

FÖR ÖVRIGT

Man bara tänker sig hur lyckliga Christian Benteke och Romelu Lukaku måste vara över att få åka och spela landslagsfotboll med Belgien och Roberto Martinez.

Gästbloggar under landslagsuppehållet? Kör hårt!

Sex raka matcher utan att släppa in mål för Southampton. Ruggigt imponerande naturligtvis.

Naturligtvis var Man City-spelarna helt utmattade efter matchen mot Celtic i onsdags. Tottenham var däremot lika självklart helt oberörda av sin match i Moskva. Så klart.

Någon som har koll på när Gareth Southgate presenterar VM-kvaltruppen?

Hastigt och lustigt är Tottenham nu Premier Leagues enda så här långt obesegrade lag.

Ingen gör misslyckade assists riktigt lika lyckat som Wayne Rooney.

Koscielny when asked by Sky whether the ball struck his hand. “I don’t know but you have to respect the decision of the ref”. – Underbart.

Pochettino och Guardiola började i själva verket mer eller mindre samtidigt sina respektive seniorkarriärer som tränare i La Liga. Och de gjorde det dessutom i samma stad. Pep Guardiola tog som bekant över Barcelona sommaren 2008 och ungefär ett halvår senare tog Pochettino över rodret för Espanyol, stadens andra lag.

Från mer eller mindre samma startpunkt befinner de båda sig nu på mer eller mindre samma plats och position. Men de har tagit fundamentalt olika vägar dit. Guardiola ärvde kungariket och har gjort det bästa av det. Pochettino å sin sida har jobbat sig fram den långa vägen. Tre säsonger i Espanyol, en och en halv i Southampton, hittills två säsonger i Tottenham.

Mauricio Pochettino har höjt alla klubbar han arbetat med. Nicola Corteses beslut strax efter nyår 2013 att ge Nigel Adkins sparken och ersätta honom med Pochettino var möjligen ett av de mer visionära besluten inom engelsk fotboll på senare tid. Det har etablerat Southampton inte bara i Premier League utan som en konsekvent utmanare på dess övre halva.

Tottenham har på sina två år med Pochettino gått från en outsider till Champions League-platserna till att spela i Champions League, och till en genuin titelutmanare. Det har åstadkommits med förhållandevis små resurser, med en medveten satsning på hemmalagade spelare, och med ett taktiskt tänk lika konsekvent och tydligt som Pep Guardiolas.

Det var i själva verket mot Pep Guardiola och Barcelonas blivande dominanter inom den globala fotbollen som Mauricio Pochettino bevisade sig. Han ställdes mot dem redan i sin första match som manager, en match som mot alla odds slutade 0-0. Några månader senare begav sig Espanyol till Camp Nou och vann med 2-1. Sju år senare är det fortfarande Espanyols senaste vinst.

Idag måste Mauricio Pochettino återigen bevisa sig mot Pep Guardiola och dennes nya lagbygge med Man City. Ett Man City som så här långt har gått rent i ligaspelet och som baserat på säsongsinledningen redan betraktas som ganska tydliga favoriter till ligatiteln. Få av Man Citys motståndare så här långt har sett ut att ha en tydlig idé om hur de ska bemöta Pep Guardiolas Man City.

Vi kan dock räkna med att Mauricio Pochettino har en tydlig idé hur han vill att Tottenham ska bemöta Man City. Ett offensivt spel understött av ett organiserat försvarsspel och framför allt baserat runt ett aktivt presspel högt upp i planen. Precis den typ av aktiv fotboll som det fanns skäl att misstänka att Pep Guardiola skulle kunna få problem med i Premier League.

Lustigt nog var det dock Celtic som först knackade på den dörren under veckan när de synnerligen imponerande spelade 3-3 med Man City. I Celtics spel fanns många av de ingredienser som Tottenham kommer försöka applicera och det borde rimligtvis vara så att de allra flesta managers i Premier League slänger mer än ett öga på hur Celtic genomförde den matchen.

Celtics höga press fick omedelbart Man Citys backlinje och centrala mittfältare att se betydligt mer nervösa ut. Passningsstatistiken i Man Citys backlinje sjönk från sitt tidigare genomsnitt om 87% till 80% vilket är en påtaglig försämring för Man City. Celtic lyckades också stressa Fernandinho till betydligt fler misstag och Claudio Bravo i högre utsträckning till att sparka långt.

Celtic är självklart ett betydligt sämre fotbollslag än Man City, med avsevärt mer begränsade spelarresurser. Men när ett så begränsat fotbollslag kan störa Man City i den utsträckningen så borde de flesta Premier League-klubbar ha goda förhoppningar inte bara om att kunna lyckas lika bra som Celtic, utan till och med bättre.

Tottenham borde ha alla förhoppningar i världen. De har flera av sina viktigaste spelare på skadelistan men har ändå en så bra och bred spelartrupp att de kan ställa ut ett riktigt starkt lag. Tottenhams styrka är heller inte i första hand stjärnströsslet utan lagets starka taktiska kollektiv. De ska vara redo att ta kampen med Man City den här säsongen.

Det är ännu ett test för Man City så klart, men också upp till bevis för Tottenhams ambition och kapacitet den här säsongen. De båda lagen möttes i motsvarande match för ganska exakt ett år sedan. Tottenham vann då med 4-1, ett resultat som fick deras säsong att komma igång på allvar. De hoppas självklart uppnå något liknande idag.

Också för Mauricio Pochettino är det lite upp till bevis. Han är en ur samma generation av nya tränare i La Liga som kom fram för cirka åtta år sedan. En generation för vilken Pep Guardiola har varit det främsta ansiktet, till stor del för att han hade det överlägsna spelarmaterialet och de absolut bästa förutsättningarna. Övriga har alltid tvingats slå ur underläge.

Nu behöver inte Tottenham och Mauricio Pochettino slå ur underläge mot Pep Guardiola och Man City, åtminstone inte i samma omfattning. Istället råder i själva verket ett hyfsat jämnt utgångsläge. Pochettino benämndes redan förra säsongen som Premier Leagues bäste manager. Han vill säkert visa att det fortfarande finns goda skäl att kalla honom det.

Liksom Tottenham säkert vill visa både att Man City inte kan räkna med att springa hem ligatiteln utan motstånd, och att de själva hör till klubbarna som faktiskt står för det motståndet. Inte minst visa för sig själva dessutom att förra säsongens titelstrid inte var någon tillfällighet, eller ett olycksfall i arbetet för superklubbarna.

En vinst mot Man City och mot Pep Guardiola skulle skriva detta budskap i stora bokstäver på Premier League-himlen. Ett Premier League vars färgkarta under senare år har förändrats. Det måste vara ett bra tag sedan som den kanske huvudsakliga titelfajten, definitivt på förhand, stod mellan liljevitt och himmelsblått.

Tiderna har förändrats för två av Premier Leagues främsta så kallade bohemklubbar.

Swansea har haft en helt förfärlig säsongsinledning sedan vinsten i första omgången mot Burnley. Fyra förluster på fem matcher och med ett spel som stundtals har sett väldigt oorganiserat hur innebär att Swansea är en av de klubbar som den här säsongen ser ut att balansera farligt nära det så kallade nedflyttningsstupet.

Francesco Guidolin anställdes i mitten av januari sedan Swanseas styrelse och klubbledning förlorat förtroendet för Garry Monk. Guidolins uppgift var att stabilisera Swansea och hålla dem kvar i Premier League, något han också lyckades med. Men det verkar inte som om Guidolin har lyckats vända Swanseas lycka eller riktigt vunnit klubbens fulla förtroende.

Sommaren blev särskilt besvärlig för Guidolin. Dels lämnade viktiga spelare som Ashley Williams och Andre Ayew klubben vilket knappast visade på något större förtroende för Guidolins idéer för Swansea. Dels fick Swansea nya amerikanska ägare som rimligtvis driver sin agenda utifrån sina ambitioner med Swansea.

Säsongsinledningen har inte hjälpt. I synnerhet inte som det samtidigt rapporteras om oroligheter i spelartruppen och att flera spelare inte är nöjda med Guidolin. Det kan så klart lika gärna vara spelarnas fel men det är olyckligt för Guidolin då klubbledningen mycket väl kan se sådant missnöje som en ursäkt för att byta tränare.

Timingen är dessutom mitt i prick. Det har hunnit gå en liten bit av säsongen och efter dagens match mot Liverpool vankas det ett landslagsuppehåll om två veckor. Med andra ord gott om tid att byta manager. Francesco Guidolin behöver bara vända sig till sin kollega för ett exempel på det. Det är ganska exakt ett år sedan Jürgen Klopp anställdes av Liverpool.

Det hela kokar i själva verket ner till frågeställningen vad det egentligen är de nya amerikanska majoritetsägarna, Jason Levein och Steve Kaplan, vill med Swansea. Det pratades om stora planer i somras, men det var kanske mest amerikansk bravado. Fernando Llorente levde i alla fall inte riktigt upp till pratet om att värva en framstående anfallare.

Francesco Guidolin verkar i alla fall inte ha överdrivet mycket stöd i Swansea för närvarande. De flesta verkar missnöjda. Fansen är missnöjda. Spelarna verkar missnöjda. Klubbledningen rapporteras ha sonderat terrängen med andra tränare redan. Bara lokalpressen ser ut att fortfarande vara på Guidolins sida.

Läget ser med andra ord inte ljust ut för Guidolin. Huw Jenkins, Swanseas VD, rapporteras ha fört samtal med Bob Bradley, tidigare förbundskapten för USA och numer i Le Havre. Även Ryan Giggs är ett aktuellt namn. Någon annan koppling till Swansea än geografi är svår att se. Bradley är amerikan liksom ägarna. Giggs är liksom Swansea från Wales.

Bob Bradley saknar sannerligen inte självförtroende. Men det ligger kanske inte för amerikaner att göra det, normalt sett. Han jämför sig gladeligen med tränare som Mauricio Pochettino, Jürgen Klopp och Thomas Tuchel och anser sig på samma nivå som dem, han har bara inte fått den chansen än. Han kan självklart ha rätt men det är ett rejält tutande i det egna hornet.

Det går inte att säga annat än att Bradley om inte annat vore ett intressant namn som manager. Han vore den förste amerikanske managern i Premier League, bara det höjer på ögonbrynen. Den nya världen, i all sin makt, som kliver fram till räddningen och frälsningen av den gamla världen. Det funkade en gång i tiden, så varför inte igen?!

Ryan Giggs skulle onekligen generera stort intresse också han. I och med att han själv är walesare så är det så klart ett vackert alternativ. Nästan lika vackert som om han hade tagit över Man Utd, som var vad i alla fall han själv hyfsat tydligt ville. Kritiken mot Giggs är att han saknar erfarenhet som manager, vilket han skulle kunna få med Swansea.

Men den kritiken ligger honom också lite i fatet för det här jobbet. Dels är det kanske inte givet att en förhållandevis oerfaren ny manager är rätt val för en klubb indragen i en nedflyttningsstrid, eller omvänt för den delen. Dels vore det ett något inkonsekvent val av Swansea som för mindre än ett år sedan sparkade Garry Monk med argumentet att han saknade erfarenhet.

De som pekar på att Ryan Giggs saknar erfarenhet lyfter också gärna fram som stöd för sin sak att Giggs trots allt inte fick jobbet i Man Utd, och att det då säger något. Kanske det. Kanske inte. I så fall skulle man i och för sig likaväl kunna tycka att det säger något att Bob Bradley hittills bara har fått jobb i Stabaeck och Le Havre inom europeisk klubbfotboll.

Det är med andra ord en besvärlig situation utan några som helst självklara lösningar som Swansea befinner sig i. Om det nu är som Francesco Guidolin själv befarar att Swansea beslutar sig för att ge honom sparken om det blir förlust mot Liverpool idag. Eller om de i själva verket redan har beslutat sig för det.

Swansea vet vad de har, men inte vad de får. Och även om det normalt sett brukar ses som ett argument för att hålla fast vid vad man har, så kan det naturligtvis lika gärna vara ett skäl för förändring. Det enda vi vet med säkerhet är att något med Swansea måste förändras. Antingen genom en vinst mot Liverpool. Eller genom en förlust mot Liverpool.

Med eller utan Francesco Guidolin?