För att förstå tankesättet får man först försöka förstå människorna bakom.
Fotbollen i Amerika tar sig sin början när ockuperande britter bestämmer sig för att starta lag och spela mot varandra. Av naturliga skäl finns en misstro mot både utövarna och vad de fört med sig, och efter att britterna lämnat ses fotbollen som något som gärna fått följa med britterna tillbaka över Atlanten. Men fotbollen står pall för trycket, och snart är det en syssla bland arbetare och de som inte har råd med annat än de mest enkla nöjen.
Misstroendet mot vad som upplevs som utländska influenser är något även vi i Sverige idag kan känna igen, och en accepterad sanning är att fotbollen i dagsläget inte kan slå sig in bland de tre stora – baseboll, ishockey och amerikansk fotboll, mycket på grund av att de tre sporterna till skillnad från fotbollen sägs representera traditionella amerikanska värderingar, såsom hårt jobb, organisation och en fysisk tuffhet. Basketen anses ofta tillhöra en “big-four” men placeras lika ofta i samma fack som fotbollen.
En följdfråga värd att ställa blir: Var kommer idéerna om “utländska sporter” från, och hur väl stämmer dessa överens med verkligheten? Basketen kan sägas ha sin början i Amerika. Ishockeyn, den amerikanska fotbollen och basebollen likaså. Trots detta kan man se en klar skillnad i hur sporterna behandlas som delar av den amerikanska kulturen. Vad beror det på?
Teorin är oftast att egenskaper som lek, lycka och lättsamhet förknippas med fotbollen och basketen, det är enkelt och det är kul, medan tuffhet, livets läxor och en starkare känsla av att det är på allvar och att det ska vinnas istället driver kulturen inom de mer amerikanska sporterna, ända ner i åldrarna. Vi kan ofta skämta om det vi upplever vara det amerikanska förhållandet till framgång, men det är förmodligen viktigt att förstå hur det genomsyrar tänket och kulturen. Lek, lycka och lättsamhet snarare än framgång är utländska värderingar som inkräktar på de amerikanska!
Varför gillar då många fotboll? Av samma anledningar som du och jag gör det, lär ligga nära svaret. Som varits inne på är det i Nordamerika oftast en lek för barn, och de åren sätter sina spår oavsett vilka mogna beslut många känt sig nödgade att ta när de blivit äldre. Intresset följer för många med genom livet, men intresset är ofta något att dölja, att själv behålla ett avstånd till, eller kanske helt enkelt inte acceptera som något vuxet att syssla med.
Intresset för fotbollen är trots mycket problematik faktiskt redan stort, och det ökar hela tiden. En del verkar vara på plats, så nästa fråga att ställa sig blir kanske varför Nordamerika då aldrig tycks lyckas hävda sig i de stora internationella sammanhangen? Känns det rimligt att vi kommer få se kontinenten ta ett guld under vår livstid?
Ja, lär vara svaret där. Under de 25 senaste åren har det hämtats in tre VM och fyra OS-guld, samtliga dessa har tagits av USA:s damer. Totalt sett kan man med välvilja säga att nordamerikanska landslag har hämtat in 34 stora medaljer, men det är alltså damsidan som har de riktiga vinsterna, och de som än idag tillhör världens toppskikt.
Nordamerika har alltså redan lag som i nuläget är dominerande krafter, och detta har haft en stor del i hur populär fotbollen sett till att bli under de senaste trettio åren. 1999 fyllde 90,000 amerikanska supportrar sin hemmaarena när Kina med sin explosiva anfallsfotboll besegrades i VM-finalen, eventet sägs vara en milstolpe inom amerikansk idrottshistoria.
Men samtidigt: Hände inget efter det? Känns som frågan vi kanske alla ställer oss. Vart tog den explosionsartade utvecklingen av sporten som folkkär och amerikansk vägen? Varför hände inget?
För att detta handlade om kvinnor! Är den nästintill omöjliga känslan att kringgå när man läser vad som drivit debatten. Kvinnorna, inte professionella vid det här laget, var bäst i världen, vilket var väldigt trevligt, och nu var nästa steg för Amerika att de professionella och mer atletiska männen skulle ge sig ut och erövra sina guldmedaljer så att man kunde bli bäst på riktigt. Sådant här har givetvis Amerika tyvärr gemensamt med resten av världen, men följderna blir väldigt intressanta att titta på för och i just Amerika.
Från att ha varit en icke professionell eller seriös sport, blir nu fotbollen alltmer en tjejsport. Barn spelade upp till tioårsåldern, men där killarna föll från valde fler tjejer att fortsätta. Detta var i mitten av nittiotalet, och sportskolorna kom nu igång. Collegefotbollen är en egen liga i USA och landslagsspelarna får här sin skolning. Tjejer kunde nu få en inblick i hur man som ung atlet kan tränas under bra förutsättningar, och att som enda nationer i världen ha den konkurrensfördelen ger detta snabbt USA:s, och i mindre grad Kanadas, damer en ofrånkomlig konkurrensfördel. USA kommer att dominera ihop med Tyskland.
Detta cementerar fotbollen som något för tjejer, och krockar med den atletiska tuffheten som eftersträvas inom den amerikanska fotbollen. Detta blir tydligt genom uttryck som sissy-ball, girl’s football, vilket än idag används på lite för många håll för att beskriva den europeiska fotbollen. Vad bör göras för att ändra på den synen, vill man ändra på detta och vad skulle det betyda för den amerikanska kulturen, är reella frågor som många ställt, och även oroat sig för.
Bortsett detta så finns några mer vardagliga aspekter här för att förklara varför fotboll, oavsett kön, har svårt att riktigt hitta sig själv. De kulturella och historiska aspekterna har jag försökt gå genom, men vad innebär dessa just nu och idag för hur fotbollen spelas och ser ut i Nordamerika?
Fotbollen här är fysisk mer än något annat. För Amerika vill ha det stort! Större reklampauser, större arenor, större bilar, större fingrar på sina presidentkandidat…
Nej. Men man vill ha stora atleter, kapabla till fysiska stordåd. En spelare i NBA är i genomsnitt 198 cm lång och väger 110 kg. För den genomsnittlige fotbollsspelaren är de siffrorna istället 175 cm med en vikt om 85 kg. Det går att hitta ett antal studier gjorda på förfrågan av det amerikanska förbundet där världens bästa minsting i Messi avhandlas som skräckexemplet. Mata förekommer också, liksom Silva. Fotbollsspelarna är helt enkelt sällan stora nog för vad som är rätt väg till framgång – att springa och tacklas.
Små spelare har liten chans att tas in till college. En egenskap som ofta trycks på är hur mycket muskler en ung spelare kommer klara av att lägga på sig under sin karriär. Samma sak görs världen över där möjligheten finns, men det finns en stolthet och fixering vid råstyrkan här som många förmodligen inte hade känt igen i Europa.
I en fin gest att adressera favoriseringen av offensiva spelare läggs sedan vikten hos många skolor främst på att bedöma defensiva egenskaper hos sina spelare, såsom t ex metrar sprungna i defensiv riktning, tacklingar, bollvinster, och även rensningar ur straffområdet. För målvakter kan det sen vara utsparkar som hamnar rätt, utsparkar över två-tredjedelar av planen, och även såklart räddningar. Hart hade ansetts bättre än Bravo. För anfallare är det några självklara, med missade målchanser, fulla löpningar, dribblingar och även antal skott. Statistiken styr nästan helt synen på spelarnas framgång.
Den fysiska biten dominerar, och tempot i ligan är i förhållande till spelarkvaliteten förmodligen högre än i Premier League. Det är ingen slump att en åldrande Lampard, eller Pirlo haft svårt att komma till sin rätt då så mycket går ut på att spela fysiskt och stänga ned. Givet denna skolning, och att finfotboll ibland ses som något fel som bekräftar fotbollens mjuka profil, så stryps genomgående mycket av spelarnas kreativitet till förmån för atleticism och en hård mental inställning. Det känns tyvärr svårt att se att USA:s eller Kanadas herrar ska kunna få fram landslag eller klubblag kapabla att mäta sig med de bästa lagens spel.
Förklarar då den bristen på internationell framgång hos herrarna att så få amerikaner sätter sig ned framför teven för en ligakväll fylld med fotboll? Absolut så bidrar det. I en enkät gjord med sexhundra personer svarade 61 procent att de gillade ishockeyn, den amerikanska fotbollen och basebollen bättre än fotbollen, då det kändes viktigt att vara bäst i världen på sin sport. 53% svarade att de förmodligen hade skämts som öppen fotbollssupporter efter att aldrig ha vunnit en turnering.
En annan punkt är antalet mål, och vilken betydelse detta tillskrivs för underhållningen. Vi härhemma suckar ofta över 0-0, och kanske 1-1 matcher, men ribban läggs tack vare de andra sporterna högre, eller lägre, för fotbollen i Amerika. Basebollen ger i genomsnitt 9 “mål”, den amerikanska fotbollen håller 20-17 poäng, vilket kan avrundas till ca sju “mål”. Basketen i sin tur ger i genomsnitt 97 poäng per lag, med 75-85 “mål” i matchen.
Fotbollen med sina i genomsnitt 2.2 mål per match, och nittio minuter nästan utan avbrott och action kan i en jämförelse beskrivas som närmast själadödande, för den som bara ser statistiken. Som tidsfördriv är fotbollen ineffektiv, och för en kultur där fler har mindre fritid, och där linjen mellan hur man värderar sin fritid kontra tiden man tjänar pengar på ligger närmre varann än för de europeiska länderna, så rimmar detta illa. Den fritid man har blir viktigare att göra något riktigt av, den tiden är för dyrbar för att gambla på något nytt intresse.
Avsaknaden av kontinuerlig statistik bör nämnas, att spelet flyter på står i kontrast till annan sport på TV. Det oförutsägbara när ett uppenbart sämre lag helt plötsligt vinner matchen, som i somras när Lisa Dahlkvist satte sin P.K på Hope Solo, skapar även det förvirring och frustration. The Little Guy should not win!
Allt detta gör att det även här blir värt att prata om en kulturell problematik för fotbollens acceptans.
Den amerikanska drömmen talar emot att vi i inom en kort framtid kommer kunna se vår sport få sitt riktiga erkännande även i Amerika. Att lyckas inom idrott är för de flesta fortfarande att ge upp budgetalternativet och det barnsliga nöje som är fotbollen, för att våga röra sig mot pengarna och statusen hos de riktiga, mer organiserade sporterna. Så mycket av den amerikanska själen i stort talar emot det den utländska fotbollen för med sig att det på sina håll uttryckts en oro för vad fotbollsspelare barn skulle växa in i för politiska åsikter. Vad börjar en ungdom tänka när den kan lita till skyddsnät, såsom att den hårdast jobbande eller bäst lämpade inte alltid vinner? Vad händer med ambitionen när en ungdom tillåts stanna kvar vid leken istället för att växa upp? Kommer dessa ge upp den amerikanska drömmen för den europeiska mardrömmen!?
Det blir på den punkten värt att nämna vilka som främst upplevs vara de som spelar fotboll. Kalifornien ses på som fotbollens Mecka, och här är fotbollen något som främst anses tilltala låginkomsttagare. Man kan väl anse att fotbollen inte ligger till grund för denna sociala misär, men med en något vanlig syn att vinnare är människor som antingen har, eller snart kommer att ha, så blir ofta profileringen något Donald Trump kunnat nicka instämmande åt. Fotbollen är en tröst för de som misslyckats, de som kanske inte riktigt är amerikaner, och de har sig själva att skylla som inte förändras!
Misslyckanden ska kännas, då vinnare skapas av de som inte vill misslyckas igen. Varför det kanske blir svårt att förstå konceptet bakom att samtidigt ha stängda ligor. Här blir det dock rimligt att prata om bekvämlighet lika mycket som någon moralisk blunder. För man har väl alltid haft stängda ligor, och vilka alternativ existerar? Det är ju så man gör överallt, såsom inom ishockeyn, basebollen och den amerikanska fotbollen!?
Det är som ni märker lätt för oss vana vid fotbollen härhemma att reagera på vad andra verkar tycka och tänka annorlunda om vår fotboll. Några saker vi bör komma ihåg är att vi i Europa har haft en dominerande sport, där alla på så sätt dragit åt samma håll. Här är fotbollen något fantastiskt, de största förebilder många har är oftast fotbollsspelare. Barn och unga drömmer främst om de stora fotbollsarenorna, och de tillåts göra det.
Lägg till att vi har en rik historia av internationellt utövande utav vår sport, något Amerika saknat möjlighet till då de varit ensamma om sina sporter, och vi kan på så sätt sägas ha fått en större möjlighet att uppleva och kunna ta in andra influenser. Något som lär ha hjälpt förståelsen kring såväl fotbollen som för mycket av våra liv i stort.
För fotbollen i Amerika återstår kriget om folkets hearts and minds. Som en förlorar, tjejig, och utländsk sport har den många hinder framför sig. Vi kommer kanske aldrig att få se den explosion vi alla nån gång föreställt oss. Men under ytan finns en sport som drivits framåt utav unga tjejer, engagerar och skänker nöje till många som ofta har det svårt, och ibland fungerar som avlastning till element i livet som många känner blir för seriösa, för tidigt. Christen Press och Hope Solo har båda uttryckt att fotbollen varit något unikt i det att de kunnat ha roligt ända fram tills College, även om det tyvärr ändå kom en punkt där de efteråt ändå kände behovet av att åka utomlands för att kunna återupptäcka glädjen och kärleken till sporten.
Men där finns något som känns som en fin och harmonisk grund, och kanske är sättet framåt för den amerikanska modellen att på ett bättre sätt börja ta hand om spelarna, och göra de friare, med större möjligheter att trivas på och utanför planen? Fotbollen i Amerika är ung, och trots de läxor som finns att dra av den “äldre generationen” så behöver Amerika först testa samma saker, och kanske begå samma misstag.
Några saker som görs idag ska kanske med rätta kritiseras, några är kanske svåra för oss som utomstående att förstå, och några saker ska kanske beundras.
Kanske lär Bob Bradley sig något väl värt att senare ta med hem, nu när han precis för bara några stycken sedan blivit klar för Swansea.
Kommer vi inom en överskådlig framtid att få se en amerikansk fotbollsliga som mäter sig med de bästa? Nej, jag tror inte det. Damlandslagen lär kunna bibehålla sina positioner, men för herrarna återstår vad som för mig känns mest som ett reformationsarbete, och en större vilja att lära sig. Kapaciteten finns, men det gör i lika stor utsträckning även problemen.
Oavsett så kommer vi nog aldrig att sluta hoppas på, oroas för, eller förvänta oss en soccerboost därborta. Och det är väl roligt i sig att inte kunna veta, eller att riktigt veta vad man själv faktiskt hoppas på. Vad känner ni?
Av: Sebastian Månsson (Pejlaen)