Damfotbollen i England har befunnit sig på framåtmarsch under de senaste åren. Utvecklingen har som brukligt är gått från ett alltmer framgångsrikt landslag till att sprida sig också på klubblagssidan. FA Women’s Super League är det främsta seriesystemet, uppdelat på två divisioner, som profilerar den engelska damfotbollen.
Den högsta divisionen innehåller för närvarande nio klubbar som den här säsongen inkluderar Arsenal, Chelsea, Liverpool, Man City, Doncaster Rovers, Sunderland, Notts County, Birmingham och Reading. I WSL 2 spelar Aston Villa, Bristol City, Durham, Everton, London Bees, Millwall Lionesses, Yeovil, Watford, Oxford United och Sheffield.
Arsenal Ladies har dominerat damfotbollen på klubbsidan. 2012 vann de sin nionde raka ligatitel. Sedan dess har Liverpool först vunnit två ligatitlar och Chelsea och Man City har därefter tagit varsin. Man City Women’s FC vann alldeles nyligen sin första ligatitel sedan de säkrade den i en match mot Chelsea den 25 september, en match som också slog nytt publikrekord.
Publiksiffrorna är annars som förväntat. Fram tills alldeles nyligen hade matcherna i WSL ett snitt mellan 800-900 betalande åskådare. Detta fick sig ett litet lyft i samband med ett framgångsrikt VM för det engelska landslaget 2015 då snittet hoppade upp till närmare 1,600. Publikrekordet sattes alldeles nyligen som nämnts mellan Man City och Chelsea om 4,600 åskådare.
Det är ett utvecklingsmönster som i stora drag går att känna igen från den svenska damfotbollen. Damlandslaget har i samband med mästerskap kunnat generera väldigt höga tittarsiffror eftersom det lockar också de med bara ett allmänt intresse för fotboll eller bara svensk landslagsidrott. Det har dock varit svårt att översätta detta intresse till klubbfotbollen, med några tillfälliga undantag där herrfotbollen samtidigt ligger lite i träda.
Samtidigt finns där naturligtvis ett intresse av att smida damfotbollen medans järnet så att säga är varmt. En vilja som stundtals leder fram till en viss slags dogmatism. I England tar sig nu det framför allt uttrycket att det riktas krav och opinionsbildning på att varje större Premier League-klubb också ska ha ett damlag och underförstått delta i WSL.
Det är förvisso tämligen många klubbar i England som inte har något damlag i vare sig den första eller andra divisionen av WSL. Tottenham, West Ham, Southampton, Newcastle, Leeds, Leicester, Middlesbrough bland många flera bland dem. Flera av dessa har dock damlag i lägre divisioner. Det som sticker ut och drar till sig kritik är emellertid att Man Utd inte har ett damlag.
Samtidigt är det inte en kritik som i alla delar känns helt genomtänkt. Det går knappast att ha en begåvad uppfattning i frågan utan att först veta om det faktiskt finns ett underlag för damfotbollen i termer av spelare, av ledare, och inte minst av publik för att både fotbollsmässigt och ekonomiskt hålla igång två stora klubbar i en och samma stad.
Det är inte självklart vad som är bäst för damfotbollen på respektive lokal marknad – att där finns en stark klubb eller att där finns två halvsvaga klubbar, som riskerar bli konsekvensen om två klubbar kannibaliserar på varandras naturresurser. Att inte göra den analysen innan man förordar fler damlag andas populism.
Dessutom kan man på goda grunder hävda att om där faktiskt existerar ett ouppfyllt behov att ytterligare ett damlag på en specifik marknad, så är det rimligtvis bara att starta den klubben. Det finns inget som säger att laget måste vara affilierat till en redan befintlig klubb. Att så inte sker talar dock för att något reellt behov inte existerar.
Men kraven och besvikelsen på att Man Utd inte har ett damlag är så klart också en fråga om både marknadsföring och legitimitet. Resonemanget är att om en storklubb som Man Utd deltar i WSL så kommer det i sig att öka intresse, synlighet och publiksiffror. Samt att WSL som tävling och som titel blir mer legitim om den innefattar samtliga stora klubbar. Eller snarare så att frånvaron av vissa klubbar sänker dess legitimitet.
Jag kan känna att det förvisso ligger något i detta men att det är också är lätt att överdriva sakens betydelse. Jag tror inte att Man Utds deltagande i någon väsentlig mening skulle trolla till siffrorna för damklubbfotbollen i England. Om något så kanske det engelska klubbrekordet nu i så fall hade varit väsentligt lägre än vad det faktiskt är.
Där finns ett ständigt dilemma med damfotbollen att på samma gång med rätta inte vilja bedömas på riktigt samma sätt som herrfotbollen, men ändå vilja efterapa herrfotbollen. Women’s Super League försöker skapa sin motsvarighet till Premier League. Men utan samma grund och underlag som Premier League vilar på, vilket riskerar göra det hela till ett utanpåverk.
Att bygga från grunden ger mer stabilitet och hållbarhet. Framför allt handlar det om att bygga upp ekonomiskt och organisatoriskt starka fotbollsklubbar som har en stabil och växande supporterbas. Inte skynda iväg för snabbt och sprida ut kraft och resurser över alltför många klubbar, likt smör utskrapat över alltför mycket bröd.
Det är självklart också en fråga om att utvärdera damklubbfotbollen utifrån sina specifika förutsättningar. Att inse att det är fullt möjligt att finna stort nöje och intresse i den fotbollen på samma sätt som det är möjligt att engagera sig med liv och lust både i Allsvenskan och en svensk division tre-serie, även fast fotbollen är kvalitetsmässigt underlägsen vad vi ser i Premier League och Champions League.
Men just den möjligheten är ju något som den alltför vanliga manliga osäkerheten brukar sätta snabbt stopp för i samband med sådana här diskussioner.